Fortsatt svenskt deltagande i Natos utbildnings- och rådgivningsinsats Resolute Support Mission i Afghanistan

Herr talman! Sverigedemokraternas grundläggande inställning när det gäller internationella insatser är att dessa ska ske i FN:s regi. Vi ser FN som det primära samarbetsorganet för att hantera konflikter och värna fred och säkerhet. Sedan FN:s tillkomst har Sverige deltagit i många av organisationens fredsbevarande insatser, allt som allt runt 120 internationella uppdrag i sextiotalet länder.

Men vi har också sett att Sverige under de senaste decennierna nästan helt har valt bort att delta i FN-ledda fredsbevarande insatser och i stället gett företräde åt EU- och Natoledda operationer. FN har synbarligen valts bort som konflikthanterare av diverse regeringar, vilket vi beklagar. FN-insatsen i Mali, som vi kommer att behandla nästa år, är dock ett undantag.

Även om vi har principen att det ska vara FN-ledda insatser finns givetvis behov av att emellanåt frångå denna princip. Insatsen i Irak, som riksdagen kommer att debattera efter den här debatten, är ett sådant undantag. Kampen mot IS har varit överordnad dylika principer, och därför har vi också stött denna insats och gör det även fortsättningsvis under vissa premisser. Vi återkommer till detta i nästa debatt.

Men, herr talman, när det gäller insatsen i Afghanistan anser vi att Sverige bör avsluta sitt militära engagemang. Det är nu dags att andra aktörer får ta vid där vi slutar. Sverige har sedan 2002 deltagit i militära insatser i Afghanistan; vi är nu inne på 17:e året. Den fråga som bör ställas till alla de partier som är för ett fortsatt militärt engagemang i Afghanistan är hur länge vi ska fortsätta att närvara.

Jag vill i sammanhanget betona, herr talman, att Försvarsmakten genom sina bidrag till såväl ISAF som RSM gjort ett utmärkt arbete under de givna förutsättningarna. Insatserna har tidvis varit krävande och tyvärr också medfört svenska förluster. Jag tycker att vi som svenska medborgare kan känna stolthet över det historiska bidrag vi har gett till Afghanistan och dess befolkning, och jag vill rikta ett stort tack till de svenska soldater som har gjort insatser i Afghanistan. Detta är viktigt att betona när vi nu förespråkar att vi ska dra oss tillbaka. Vi anser dock att en bortre gräns måste sättas för det svenska militära engagemanget i Afghanistan, och denna gräns är nu med råge passerad.

Vi måste också beakta att vi i dag har ett svenskt försvar som måste prioriteras före internationella insatser i fjärran land. Vi kan tyvärr inte vara överallt, utan vi måste prioritera våra resurser.

Det svenska försvaret har, genom olika regeringars misskötsel, reducerats såväl ekonomiskt som sett till antalet förband. Även om utlandsinsatser kan främja interoperabilitet och öka förståelse för metoder och arbetssätt som kan vara till gagn för den svenska försvarsförmågan anser vi ändå att vår primära målsättning just nu bör vara att bygga ett svenskt existensförsvar, kapabelt att möta framtida hot här i vårt närområde. Det handlar ytterst om att prioritera när det gäller resurserna.

Vi anser att Sverige bör lämna insatsen i Afghanistan så snart som möjligt. Vi har redan dragits in i ett utdraget inbördeskrig som pågått i decennier och kostat det svenska försvaret åtskilliga medel, som i stället hade kunnat användas till en utbyggnad av försvarsorganisationen här i Sverige.

Av denna anledning, herr talman, menar vi att riksdagen bör avslå regeringens förslag. Jag yrkar därför bifall till reservation 1.

Herr talman! Jag vill börja med att rikta ett tack till alla er som befinner er på eller har varit på ett utlandsuppdrag för Sverige. Det är en svår uppgift riksdagen skickar er på, och för er insats vill vi i Vänsterpartiet uttrycka vår uppskattning.

Situationen i Afghanistan är värre än på länge. Befolkningen lever under ständigt hot om attacker från väpnade motståndsstyrkor, regeringsstyrkorna och internationella styrkor. Nu breder också torkan ut sig alltmer, och inkomstmöjligheterna minskar därmed ytterligare. Vi måste tänka om.

Eftersom såväl Vänsterpartiets som Sverigedemokraternas företrädare i utskottet yrkar avslag på propositionen måste vi ha en gemensam reservation. Jag vill dock understryka att våra partier skiljer sig åt i grunden vad gäller synen på Sveriges engagemang för Afghanistan.

Vänsterpartiets politik för Afghanistan grundar sig på solidaritet med det afghanska folket. Vi vill att Sverige ska vara en närvarande och aktiv aktör i landet. Men detta bör ske genom ett omfattande bistånd och politiska insatser för fred, demokrati och kvinnors rättigheter – inte genom militär närvaro ihop med Nato.

Det är genom vårt långvariga engagemang för det afghanska folket och genom långsiktigt utvecklingssamarbete – inte minst det som bedrivs av Svenska Afghanistankommittén – som Sverige bäst kan bidra till en positiv utveckling i det numera krigshärjade landet.

Herr talman! Att år efter år fortsätta att delta i en insats som inte förbättrat säkerhetsläget är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat. Det var så Einstein definierade galenskap.

Vi i Vänsterpartiet har yrkat avslag på propositioner i samma ärende och anser fortfarande att en svensk väpnad styrka inte ska ställas till förfogande i Natos utbildnings- och rådgivningsinsats. Denna insats har motiverats och försvarats med en lång rad argument. Det har sagts att de svenska soldaterna ska skydda afghanska flickor som vill gå i skolan, bidra till demokratisering, besegra talibanerna och skapa säkerhet.

Vi kan återigen konstatera att säkerhetsläget inte har förbättrats. Konflikten har tvärtom förvärrats, och allt fler civila utsätts för attacker. Hazariska brottarklubbar bombas, biståndsarbetare dödas och freden är fortfarande avlägsen.

De civila som fallit offer har attackerats från alla håll, både av de väpnade motståndstrupperna och av regeringstrupperna, som RSM-insatsen alltså ska utbilda. Det har även kommit rapporter om hur regeringstrupperna gått in på hälsokliniker, dragit ut patienter och genomfört utomrättsliga avrättningar.

Dessutom sker insatsen parallellt med USA:s insats Operation Free Sentinel. Att båda insatserna leds av samma amerikanska befäl gör det svenska deltagandet än mer problematiskt.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 1.

I mars 2017 kom en utvärdering av Sveriges samlade engagemang i Afghanistan under perioden 2002–2014. Den utredningen visade att få mål hade uppnåtts. Den svenska styrkan ansågs inte ha bidragit till att säkerheten upprätthållits i önskvärd utsträckning, inte heller till att bygga upp förmågan hos de afghanska säkerhetsstyrkorna i önskvärd utsträckning. Detta menar vi är allvarliga brister. Enligt utredningen hade däremot Försvarsmakten utvecklat sin egen förmåga att samarbeta med Nato. Med tanke på hur många civila som fallit offer för Natos krigföring hävdar jag att priset har varit alldeles för högt.

När jag ändå är inne på utredningen vill jag lyfta fram vårt yrkande om en vitbok. Det sägs att en sådan inte behövs efter denna utredning, men jag har svårt att se att utredningen var oberoende och trovärdig eftersom den leddes av en av de politiker som tog beslutet att skicka en svensk militär styrka till Afghanistan. Sett till att utredningen inte heller besvarade frågan varför uppdraget att skapa säkerhet i Afghanistan hade misslyckats finns ett behov av att tillsätta en oberoende utredning som faktiskt tar reda på det.

En vitbok om den svenska militära närvaron i Afghanistan skulle vara ett sätt att öppet redovisa och utvärdera såväl den militära insatsen som Sveriges stöd till polisutbildning, utvecklingsbistånd och politiskt och diplomatiskt arbete. I synnerhet är det viktigt att utvärdera hur Sveriges olika insatser har samverkat med varandra – det som genom åren har kallats civil–militär samverkan. Jag yrkar därför bifall till reservation 2.

Herr talman! I Afghanistan växer det nu upp en ny generation unga kvinnor och män. För många av dem saknas möjligheter till utbildning, försörjning och ett liv som inte begränsas av förtryck och fattigdom. Den bilden bekräftas inte minst av alla de ensamkommande barn och ungdomar som flytt landet och som på grund av den bristande säkerheten i Afghanistan under inga omständigheter borde skickas tillbaka.

Det måste först skapas en framtid för ungdomar och barn i Afghanistan. Bristande framtidstro och frustration är talibanernas bästa vän; det underlättar deras rekrytering. Långsiktigt utvecklingsbistånd är av den anledningen nödvändigt för att lösa grundorsakerna till kriget i Afghanistan.

Vänsterpartiet välkomnar därför att Sverige har utlovat mer än 8 miljarder kronor i civilt bistånd till Afghanistan fram till år 2024. Detta har bidragit till att fler har fått tillgång till utbildning och sjukvård, och det kommer att fortsätta så. Samtidigt behövs insatser för att stödja försöken till en freds- och försoningsprocess. Denna process måste rymma ett brett spektrum av alla berörda grupper i det afghanska samhället för att en långsiktig, fredlig lösning ska kunna ta form.

Särskilt viktigt är det att Afghanistans kvinnor inkluderas, så att deras inflytande och rättigheter inte förhandlas bort. I juni 2015 antogs i Afghanistan en plan som syftar till att implementera FN-resolutionen 1325. Det är av största vikt att det arbetet får ligga till grund för byggandet av ett demokratiskt Afghanistan i fred.

Herr talman! En sådan freds- och försoningsprocess kommer självklart att vara komplicerad och ta tid, men det finns inga andra alternativ om vi vill se ett Afghanistan i fred.

(Applåder)

I detta anförande instämde Hanna Gunnarsson och Håkan Svenneling (båda V).

Herr talman! Allvaret i det beslut som vi ska ta här i riksdagen i eftermiddag, den debatt vi har nu och de förberedelser som har föregått detta går inte att överdriva. Det handlar inte bara om en förlängning av en insats, som man kan göra lite svepande och helt apropå. Det har föregåtts av noggrant arbete i Regeringskansliet, på Försvarsdepartementet och här i riksdagen.

Det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet har haft möten där Utrikesdepartementet, Försvarsdepartementet och Försvarsmakten noga har fått redogöra för det förslag som regeringen har lagt fram och de möjligheter som Försvarsmakten har att genomföra det. Utskottets ledamöter har haft möjlighet att ställa frågor, granska förslaget och ifrågasätta inriktning och innehåll. Det läggs ett stort arbete och engagemang på detta från alla partier, oavsett vad man sedan kommer till för slutsats om huruvida insatsen ska fortsätta eller inte.

Att vi granskar förslaget, målen och genomförandet tycker jag är viktigt att understryka. Ibland sägs det i debatten om insatser i största allmänhet, och kanske i synnerhet om insatsen i Afghanistan, att riksdagen förlänger dem lite ad hoc. Jag vill definitivt bestrida varje sådant påstående. Vi tar alla detta på mycket stort allvar.

Det är viktigt att utvärdera och följa upp det arbete som sker och hur utvecklingen i Afghanistan är. Den är utan tvekan problematisk. Därför har vi också i riksdagen fått regelbundna återrapporter om hur arbetet fortlöper. Vi har över tid utvecklat vårt arbete med att begära att det ska sättas upp mål för alla internationella insatser. Vi utvecklas ständigt i vårt arbete för att Sverige och den internationella insatsen ska fungera så väl som möjligt i detta mycket komplicerade sammanhang.

Detta är ett allvarligt beslut. Det är ett allvarligt beslut att Sverige deltar i en väpnad internationell insats. Det är ett allvarligt beslut att vi ber kvinnor och män att ställa upp i en sådan här insats och ytterst riskera sina liv. Detta allvar är vi alla medvetna om i det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet, men det är också viktigt att uttrycka för andra att vi faktiskt ser och känner det.

Riksdagsledamöter från både utrikesutskottet och försvarsutskottet har över tid besökt olika internationella insatser för att på plats kunna följa och utvärdera hur det fungerar och tagit med sig de kunskaperna och erfarenheterna tillbaka hit till riksdagen. Det är också en viktig del i vårt ständiga arbete med våra internationella insatser.

Herr talman! RSM, Resolute Support Mission, som den här insatsen kallas, är i dag formen för det internationella arbetet i Afghanistan när det gäller militär verksamhet som Sverige deltar i. Det startade med den så kallade ISAF-insatsen 2001–2002, genom FN-beslut, och i dag deltar vi i RSM utifrån en inbjudan från den afghanska regeringen. Den är en i en rad inbjudningar över tid som upprepat har fått stöd av FN, senast i resolution 2405 i år.

Förslaget om den svenska insatsen är att vi ska fortsätta att ha 50 personer på plats i Afghanistan. Om det skulle uppstå behov av att undsätta dem ska vi ha möjligheten att sända ytterligare 150 personer, alltså totalt 200 personer. Uppgiften rent praktiskt är att rådge de afghanska säkerhetsstyrkorna, att utbilda dem och att stödja dem.

Målet för insatsen kan sammanfattas med att det handlar om att de afghanska säkerhetsstyrkorna över tid ska utvecklas och på sikt själva kunna hantera säkerheten i Afghanistan. Ett annat viktigt mål för den svenska insatsen är FN:s resolution 1325, om kvinnor, fred och säkerhet. All svensk personal ska vara utbildad i detta och tillämpa den. Vi kan också över tid se hur detta har påverkat hela insatser i olika internationella sammanhang. Det är alltså inte bara Sverige som gör detta nu för tiden.

Sverige har ett långsiktigt engagemang i fråga om Afghanistan. Det är inte bara ett militärt engagemang, utan det är ett helhetsengagemang. Det handlar om den långsiktiga utvecklingen för Afghanistan och för stabiliteten i landet. Vi jobbar också med ett omfattande utvecklingsbistånd till Afghanistan. Sverige har varit aktivt i Afghanistan när det gäller utvecklingsbistånd under en mycket lång tid. Man har varit det under olika tider, olika regimer och olika skeden av de inre konflikterna i Afghanistan. Man har varit det under flera decennier.

Afghanistan är Sveriges största bilaterala biståndsland och kommer sannolikt att fortsätta att vara det under ytterligare ett antal år.

Under detta år och nästa år arbetar dessutom Folke Bernadotteakademin med ett särskilt initiativ som gäller fredsfrämjande arbete som inkluderar kvinnor. Sverige har alltså ett stort och brett engagemang i fråga om Afghanistan. Det är inte enbart ett militärt engagemang. Huvudsakligen sker vår militära insats i norra Afghanistan och i Kabul, och det kommer att fortsätta att vara de områden som Sverige är aktivt i, geografiskt.

Avslutningsvis, herr talman, vill jag rikta hela riksdagens tack till den personal som är inblandad i denna och andra internationella insatser – och till anhöriga till den personalen.

Med det vill jag yrka bifall till utskottets förslag i detta betänkande från det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet.

(Applåder)

Herr talman! Jag har två frågor till Kenneth G Forslund och Socialdemokraterna.

Som jag nämnde i mitt anförande har Sverige deltagit militärt i Afghanistan sedan 2002, då i form av ISAF och numera i RSM.

Min första fråga är: Hur länge ska Sverige delta med sitt militära engagemang? Kenneth G Forslund nämner själv att detta inte är något som automatiskt rullar på, utan det görs noga överväganden och så vidare. Men nu är detta det 17:e året. Hur länge ska vi fortsätta att närvara? Afghanistan är ett land som i decennier har varit drabbat av svåra konflikter. Det ser inte bättre ut nu, och detta kan pågå i flera decennier. Socialdemokraterna måste ha någon tanke om vårt engagemang. Ska vi fortsätta att vara med där år efter år, eller tycker man att det är dags för andra aktörer att ta vid och ta sitt ansvar?

Sedan är det den andra frågan, herr talman. Det är nu 26 dagar kvar till mandatet löper ut i fråga om väpnad trupp i Afghanistan. En avveckling av vårt bidrag torde ta längre tid än 26 dagar. När jag ställde frågan i utskottet till Försvarsmakten kunde man inte riktigt svara på frågan.

Även om vi skulle kunna dra oss tillbaka på 26 dagar, eftersom det inte är mer än 50 man, vore det väldigt oseriöst att bara ta sina grejer och sticka, kan man tycka. Det borde planeras lite bättre än så. Som jag nämnde i utskottet är det lite som att riksdagen är gisslantagen i den här situationen, eftersom vi får detta ärende så sent på vårt bord. Skulle vi i dag avslå detta innebär det antingen ett väldigt snabbt tillbakadragande, vilket kanske inte är så seriöst från svensk sida, eller att det kommer att finnas svensk väpnad trupp i Afghanistan utan riksdagens mandat.

Borde inte dessa ärenden vara bättre planerade, så att vi kan diskutera detta? Det är inte seriöst från regeringens sida att förutsätta att riksdagen kommer att rösta ja till detta gång efter gång.

Herr talman! Tack, Björn Söder, för dessa frågor! Jag önskar att jag kunde svara på den första frågan: Hur länge ska Sverige vara aktivt i fråga om en militär insats i Afghanistan? Behoven tycks närmast oändliga. Vi kan konstatera att problemen ökade när den internationella insatsen totalt sett drogs ned för några år sedan. Därför ökar nu återigen den totala internationella insatsen i Afghanistan, om än inte till den storlek som den var i för några år sedan.

Den andra frågan handlade om avveckling. Jag tycker att det är en motiverad och viktig fråga. Man kan avveckla mycket snabbt om det skulle vara absolut nödvändigt, men då blir det naturligtvis inte någon jättebra avveckling.

Sedan gällde det tidsrymden för att förbereda ett sådant här beslut. Där har jag stor respekt för det Björn Söder säger. Detta ska naturligtvis hanteras på ett mycket seriöst sätt. Jag tycker att det finns en poäng i det Björn Söder säger om tidshorisonten. Det handlar om att kunna fatta detta beslut och inte bara stå inför något slags fullbordat faktum. Det tycker jag är någonting som vi kan titta på framöver. Samtidigt är tidsplanen för sådant här beroende av många andra faktorer i en lång kedja, så det är inte enbart vi själva som styr över sådana här tidsplaner.

Herr talman! Jag tackar Kenneth G Forslund för svaret. Det är glädjande att det finns en viss kritik också från regeringssidan i fråga om detta. Jag förstår givetvis att förutsättningarna kan ändras väldigt snabbt i dessa situationer. Det kan bli helt andra förutsättningar om man ska fortsätta att delta och så vidare.

Men vi borde i ett tidigt skede börja titta på detta – om det ska fortsätta eller om det ska göras ett tillbakadragande. Vi som parti kan rösta nej till detta och avstyrka propositionen, men om det skulle bli en realitet har vi en svår situation att hantera. Eftersom det är riksdagen som fattar det slutgiltiga beslutet om svensk väpnad trupp utomlands kan regeringen inte hela tiden förutsätta att det är regeringens förslag om förlängd insats som går igenom.

Men jag tackar ändå för det svaret.

När det gäller tidsperspektivet tycker jag att det inom socialdemokratin och regeringen borde finnas någon sorts planering för detta. Låt oss säga att situationen fortsätter, att den blir värre eller blir lika svår som nu. Det måste ändå finnas någon tanke. Ska Sverige fortsätta i flera decennier framöver, eller när tycker man att den bortre gränsen är passerad? Vi har tyckt att den har varit passerad sedan 2012, när vi tyckte att man skulle avveckla ISAF och inte skulle ställa upp på RSM. Jag tror att det var 2011 eller 2012 – jag får låta det vara osagt. Då tyckte vi att gränsen var passerad, men det måste finnas en bortre gräns även för Socialdemokraterna.

Herr talman! Först och främst är långsiktigheten viktig. Vi föreslår nu att vi ska besluta om ett fortsatt engagemang. Det är klart att det inte är ett förslag som bygger på att vi ser framför oss att vi inom kort kommer att avsluta detta. Det är delvis en förklaring till att den planering som Björn Söder efterfrågar saknas.

Det finns andra insatser där vi ser framför oss att vi inte kommer att kunna bedriva den verksamhet som vi nu bedriver. Det finns också en planering startad för hur sådana uppdrag ska fasas ut. Men vi går inte in i detta primärt för att avsluta det i detta skede. Man skulle önska att det gick att sätta en bock i kalendern då man skulle kunna säga att vi har ett tryggt, säkert och stabilt Afghanistan. Det är tyvärr en alltför komplicerad konflikt för att det ska gå att göra det. Därför går det inte att säga den exakta slutpunkten.

Sedan kan man komma fram till den slutsats som Sverigedemokraterna kom fram till för några år sedan: Nej, nu tycker vi att Sverige ska lämna Afghanistan. Det är en slutsats som Sverigedemokraterna har kommit fram till och som man kan komma fram till. Men vi socialdemokrater och, som det verkar, en ganska bred majoritet här i riksdagen delar inte den uppfattningen. Vi tror fortfarande att Sverige kan göra nytta och gör nytta i Afghanistan och att Sverige därför ska göra det.

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag. Kenneth G Forslund har beskrivit det allvar och den vånda som präglat beredningen av detta ärende. Vi moderater har kommit fram till att vi anser att det är rimligt och rätt att Sverige fortsätter att bidra till denna internationella insats.

Den svenska insatsen är begränsad, men den har betydelse. Den samlade internationella insatsen vet vi är viktig, och den är ganska stor. Vårt bidrag med rådgivare till Afghanistans säkerhetsstyrkor och i insatsstaber är betydelsefullt. Vi har en del kunskap som vi kan dela med oss av.

Läget i Afghanistan är spänt. Det är väldigt lätt när man står här i kammaren att bekymra sig över alla de svenska perspektiven på problemen med att bidra i internationella insatser. Låt mig ändå bara få säga någonting om verkligheten som vi kanske kan relatera till. Under de tre första kvartalen i år dödades 2 343 civila i självmordsattacker i Afghanistan. Det är fler dödade än i markstrider. IS är skyldigt till hälften av offren och talibanerna till 40 procent, enligt FN-missionen Unama.

I oktober var våldsamheterna särskilt många. Minst 22 människor dog och ett fyrtiotal skadades på ett valmöte i Takhar inför parlamentsvalet. Hundratals människor dödades i valrelaterat våld, bland annat ett tiotal kandidater till parlamentet. Vi kan själva sätta oss in i situationen att tio av oss som kandiderar till Sveriges riksdag skulle dödas under en valkampanj.

Problemen i Afghanistan är många och komplexa, men framstegen måste bygga på den sköra struktur och det arbete som pågår för att ändå skapa ett parlament som fungerar och en demokrati värd namnet. Det är, såvitt jag begriper, bara så man bygger frihet och välfärd för människor.

Trots alla problem gick 3 miljoner väljare av ungefär 9 miljoner röstberättigade i Afghanistan till valurnorna. Man fick skjuta upp valet i några provinser. Det var massor av problem. Alla vallokaler kunde inte vara öppna. Det finns hur mycket som helst att beskriva av detta. Det är skört, och det är därför som det internationella samfundet inte drar undan sitt engagemang.

Sverige kan bidra på ett litet sätt, och det gör vi. Jag tror att det är uppenbart att vi måste ha en viss uthållighet i detta. Med ett perspektiv på 40 års elände i Afghanistan vill jag gärna säga att jag personligen ibland har tappat både lusten, tålamodet och tron. Men om vi inte tror att det finns en väg framåt löser vi ju inga problem över huvud taget.

Vi har viss expertkunskap som vi kan bidra med, och det gör vi. Det svenska bidraget är ett femtiotal personer bland 16 000. Man kan inte säga att andra borde ta över. Det är 39 nationer som deltar i den här insatsen. Dessutom har vi allt det humanitära arbete som bedrivs, och en förutsättning för att alla de insatserna ska fungera är naturligtvis att de afghanska säkerhetsstyrkorna klarar av att i någon mån värna människors trygghet och säkerhet på gator och torg. Men det klarar de inte i dag utan stöd utifrån, och det är det som det här ärendet handlar om.

Finns det då problem för oss här i Sverige? Ja. Det finns flera problem. Det är dyrt. Det kostar att skicka personal och annat i internationella insatser. Men vår bedömning är att det är rimligt att på det sättet bidra. Det största problemet, om ni frågar mig, är att vi har begränsade personalresurser med den kompetens som efterfrågas. Vi har inte tillräckligt många bra officerare och experter inom det svenska försvaret utifrån alla behov. Men vi ser också att det som några kan bidra med i Afghanistaninsatsen och på andra håll ger tillbaka erfarenheter, kunskaper och annat som vi har nytta av. Vi gör alltså inte bara nytta där, utan det är också till nytta för oss själva. Det ligger i vårt egenintresse att göra det lilla som vi föreslås göra, och det tycker jag är rimligt.

I beredningen har diskussionen framför allt handlat om två saker. Det ena är nödvändigheten av att formulera mål för vad det är vi håller på med. Det håller jag med om. Det är klart att det är viktigt. Men jag har också viss respekt för att det är lite svårt att formulera något avgörande, konkret mål som dessutom ska kunna mätas när man har 50 personer bland 16 000. Det är den andra frågan som varit uppe.

Nato utvärderar återkommande de insatser som görs, vilket ger viss vägledning. Det är sällan jag berömmer den regering vi har haft, men jag tycker ändå att det har funnits en ansats att anstränga sig att försöka formulera tydligare mål och se på vilket sätt vi ska mäta framsteg och i vilken utsträckning vårt arbete gör nytta. Det tycker jag är bra, och det är ett arbete som måste fortsätta.

Avslutningsvis vill jag tala om något som flera har varit inne på, och det är att internationella insatser visserligen är krävande, men det är inte Sverige som land det är synd om eller som är det stora bidraget. Det är i stället de människor av kött och blod som ger av sin kunskap och sitt engagemang, som reser långt bort i världen och bidrar med rådgivning och insatser i miljöer som är väldigt spända, allvarliga och farliga.

Dessa människor är värda vår respekt. De är också värda att vi från riksdagen och Försvarsmakten säkerställer att vi gör vad vi kan för att de ska ha de bästa förutsättningarna för att klara sin uppgift. Det ligger också, vilket Kenneth G Forslund nämnde, i det här beslutet. Vi kan gå upp med resurser om det skulle behövas av akuta skäl, och det är oerhört viktigt.

Jag tänker ofta på våra veteraner, och jag tänker ofta på dem som arbetar i internationell tjänst och i humanitära organisationer utomlands. De gör vi vad vi pratar om. De vågar ställa upp för någonting som är nästan omöjligt, och de gör skillnad. Detta ska vi i Sverige vara oerhörda glada och stolta över att vi har, och vi ska se till att de har de bästa förutsättningarna.

(Applåder)

Herr talman! Afghanistan är ett av världens fattigaste länder, dock inte på grund av att man saknar resurser och tillgångar utan på grund av långvariga konflikter och krig.

Sedan 70-talet har det afghanska folket drabbats hårt av just detta. I över 35 år har Sverige och den svenska befolkningen varit med och stöttat inte minst genom Svenska Afghanistankommittén, som fått resurser för att vara verksam i Afghanistan, för att ge unga utbildning – kvinnor såväl som män – och för att ge stöd till hälso- och sjukvård, rehabilitering av funktionsnedsatta och så vidare.

Sedan 2013 är Afghanistan det största mottagarlandet av svenskt bistånd. Sverige har långvariga relationer med Afghanistan. Sedan 30-talet har vi haft diplomatiska relationer. Vi finns i landet för att stödja det afghanska folket, för återuppbyggnad, för säkerhet och för långsiktigt stats- och fredsbyggande. Vi vet nämligen att utan säkerhet sker ingen utveckling. Krig och konflikter är ju det största hotet mot att nå Agenda 2030: att bryta fattigdom och skapa förutsättningar för människor att förverkliga drömmar.

Krig och konflikter driver människor på flykt, och Afghanistan är ett av de länder som flest människor har flytt ifrån – 2,7 miljoner utspridda i världen och 1,2 miljoner internflyktingar. Men enligt UNHCR har sedan talibanregeringen föll 5,7 miljoner afghaner återvänt till Afghanistan för att man ser möjligheter, naturligtvis tack vare vår närvaro och våra stora insatser inte bara från Sverige utan från många länder i världen.

Afghanistans säkerhetsläge är alltjämt mycket allvarligt. Den afghanska regeringen ber omvärlden om stöd, och FN ger uppbackning. Sverige har varit på plats militärt sedan 2002. Sedan tre år har vi ändrat vårt bidrag, och vi gör det nu i form av rådgivning till säkerhetsstyrkorna. Sverige är, som tidigare framgått, ett av de 39 länder som samlas för att stötta den afghanska regeringen och de afghanska säkerhetsstyrkorna att verkligen kunna ta ansvar själva för det afghanska folkets säkerhet.

Vad gäller att säga ”lämna till andra”: Det är rätt många andra som finns där, och det är genom att vi delar på ansvaret och gör insatser tillsammans som vi klarar att finnas där. Det är inte ett lands eget ansvar, utan det är tillsammans som vi kan klara att bygga säkerhet.

Herr talman! När jag hör debatten här i kammaren tänker jag på ett afghanskt uttryck: Ni har klockor. Vi har tid.

Det handlar om långsiktighet, och det handlar om att kunna hålla i och hålla ut om vi ska kunna klara det åtagande vi gjort.

Jag har själv varit på plats och sett våra militära insatser men också civila insatser. Efter att ha mött till exempel afghanska kvinnor vet jag vilken betydelse de har. Jag minns också debatten om de kvinnor som kände att tack vare dessa insatser kunde de delta i val. Jag tänkte på det vid valet i oktober – så försenat, men nu kunde det ändå genomföras. Vi hör uppgifter om 3 miljoner. Jag ser att den afghanska valkommissionen uppger 4 miljoner som gick till valurnorna. Det är väl så att det ser lite skakigt ut när det gäller statistiken, och vi har ännu inte sett det slutliga resultatet. Men det gick att genomföra ett val till parlamentet för första gången på åtta år.

Herr talman! Det är betydelsefullt med vår svenska närvaro, vårt bidrag till den breda insatsen, och det är viktigt att vi bidrar både militärt och med bistånd för att bygga och utveckla och ge hopp till människor som då vågar och vill återvända.

Men det är viktigt att vi är där också av andra skäl. Vi har haft en diskussion om mål; det har framgått av den tidigare debatten. Vi har haft det under lång tid när det gäller våra insatser, och vi som har följt frågorna under en tid kan se att vi nu tagit steg framåt när det gäller att förtydliga målen. Det går fortfarande att göra mer, men det är inte helt enkelt. Det tycker jag framgår av att det inte finns så många entydiga förslag som någon annan har framfört på tydliga mål för våra militära insatser och vår närvaro. Men det är klart att målen gäller både för bistånd och för militära insatser – mål som går att följa.

Jag vill också understryka det som sägs i betänkandet, nämligen att vår närvaro innebär ögon och öron som kan iaktta, se och rapportera om brott mot mänskligheten eller krigsbrott begås. Det är en viktig signal som vi följer upp och har skäl att följa.

Avslutningsvis, herr talman, vill jag instämma i det tack som riktats till de svenska kvinnor och män som har gjort och kommer att göra insatser för att förverkliga de beslut vi fattar här i kammaren. Jag vill utsträcka det tacket till de familjer, de anhöriga, som också tar ett stort ansvar för att detta ska vara möjligt. Tack till er alla!

Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna.

Herr talman! För att bistå Afghanistans säkerhetsstyrkor med utbildning och rådgivning anser regeringen att Sveriges deltagande i Natoinsatsen Resolute Support Mission ska förlängas och vara kvar under 2019.

Förutom rådgivning och utbildning är syftet med den svenska insatsen att stärka säkerhetsstyrkornas möjlighet att möta de hot mot säkerheten som finns i landet.

Som framgått av debatten hittills är det inget tvivel om att säkerhetssituationen i Afghanistan är djupt oroande och att politiska motsättningar och väpnad konflikt sedan länge destabiliserar landet.

Under 2018 har den väpnade konflikten förvärrats. Under årets första sex månader krävdes enligt FN 5 000 civila dödsoffer. Samtidigt är antalet angrepp, attacker, mot civila internationella grupper och organisationer oroväckande många. Attacker mot samhällsfunktioner och civilpersoner genomfördes också i samband med parlamentsvalet för drygt en månad sedan, den 20 oktober.

Till detta ska läggas en allmän osäkerhet om hur stor del av landet som faktiskt kontrolleras av regeringen i Kabul. Talibaner, Islamiska staten och andra militanta islamistiska grupperingar genomför konstant terrorattacker på olika platser i olika delar av landet. Syftet är naturligtvis att sprida skräck bland befolkningen och framställa centralregeringen i Kabul som svag.

Situationen är med andra ord djupt allvarlig. Så länge våldet inte ersätts av förhandlingar och försoning pekar det mesta tyvärr på att Afghanistans befolkning har långt kvar till en fredlig utveckling.

Mot denna bakgrund är det uppenbart att Afghanistan även i fortsättningen har behov av internationellt militärt stöd och hjälp när det gäller att hantera säkerhetsfrågorna.

Som regeringen påpekar i propositionen innebär den försämrade säkerhetssituationen stora påfrestningar för de afghanska försvars- och säkerhetsstyrkorna. Förmågan att hantera säkerheten är i dag ojämnt fördelad över landet.

Behovet av ett fortsatt svenskt militärt bidrag till Natos Resolute Support Mission är därför uppenbart. Att långsiktigt stödja Afghanistans regering i arbetet för stabilitet och säkerhet är angeläget. Det är riktigt i sak, och det är rimligt att vi från svensk sida gör vad vi kan för att bistå svårt utsatta medmänniskor.

Herr talman! Jag är övertygad om att vi i denna kammare är överens om att militärt våld inte är lösningen på världens konflikter. Samtidigt inser vi att det finns situationer där militära insatser krävs som en yttersta åtgärd för att förhindra allvarliga övergrepp och folkrättsbrott.

I Afghanistan och även i Irak, som vi ska debattera om en stund, handlar det om just den typen av handlingar. Talibaner, militant islamism i olika skepnader, hotar stabilitet och demokrati men också oskyldiga människors liv och framtid. Därför är de insatser som görs så viktiga – de skyddar civila från svårt lidande, och de bidrar till internationell fred och säkerhet.

Mot den bakgrunden, herr talman, är det relevant att fråga sig om Sverige i tillräcklig utsträckning bidrar i det här arbetet och om de insatser vi gör innebär att vi tar vår del av ansvaret.

Från Kristdemokraternas sida anser vi att Sverige borde göra mer, borde ta ett större ansvar i det arbete som handlar om att motverka hot mot internationell fred och säkerhet.

När, som regeringen mycket riktigt påpekar i propositionen, svensk personal inte deltar i stridande funktioner innebär det att andra länders militära personal får ta en större del av ansvaret.

Att, som också påpekas i propositionen, Sveriges bidrag är förhållandevis litet och att möjligheten att utvärdera det svenska bidragets effekt på den samlade säkerhetsutvecklingen är begränsad innebär också att andra länder tvingas göra mer. Det innebär inte att Sveriges insatser i Afghanistan, eller för den delen i Irak, på något sätt är betydelselösa. Låt oss vara tydliga med det. Jag tycker att det är glädjande att så många har påpekat från den här talarstolen tidigare att den svenska försvarsmaktens personal gör enastående insatser och är allmänt uppskattad för sin professionalitet och sitt kunnande.

Som svenskar har vi anledning att känna stolthet över alla de kvinnor och män i uniform som genom åren tagit på sig den stora och svåra uppgiften att försöka bygga säkerhet i Afghanistan, och det gäller också personalen i Irak. De behövs och gör skillnad. Men som nation borde Sverige kunna göra mer.

Liksom utskottets majoritet välkomnar Kristdemokraterna att folkrätten, inklusive mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt, är grunden för det svenska styrkebidraget till Afghanistan. Som parti framhåller vi också att det svenska militära bidraget är en del i Sveriges långsiktiga och breda engagemang för Afghanistan och det afghanska folket.

Att vi i den här debatten fokuserar på säkerhet och militära insatser får inte skymma det faktum att bistånd, humanitära insatser och demokratistöd – inte minst till det afghanska civilsamhället – är det som långsiktigt skapar förutsättningar för ett bättre liv och för fred i Afghanistan. De insatserna måste fortsätta.

Därmed yrkar jag bifall till förslaget från det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet.

Herr talman! Sedan talibanregimen störtades i slutet av 2001 har Sverige deltagit i ett omfattande internationellt engagemang i Afghanistan. Det överordnade syftet har varit att främja fred, stärka säkerhet och bistå med landets återuppbyggnad.

Vårt engagemang har innefattat militära, säkerhetsskapande insatser. Vi har också en lång tradition av diplomatisk och politisk bilateral samverkan med det afghanska ledarskapet. Vi har även under lång tid varit verksamma i landet med utvecklingssamarbete för att bekämpa fattigdom och främja stabilitet och demokrati.

Herr talman! Vi måste självklart utvärdera de insatser som har gjorts hittills. Det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet har i stor samsyn också tydliggjort vikten av regelbunden uppföljning av pågående insatser.

Vi har också lyft fram betydelsen av tydliga mål och måluppfyllnadsmetoder och att det svenska mervärdet i relation till andra länders insatser ska ges en framskjuten roll i analysen när vi går in i insatser. Här vill jag passa på att särskilt lyfta fram hur Sveriges feministiska utrikespolitik omsätts i konkret handling genom FN:s resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet, som genomförs som en grundläggande och integrerad del i RSM:s operationsplan i Afghanistan.

Herr talman! Det säger sig självt att en svår och komplex situation som i Afghanistan inte förändras i en handvändning, utan det krävs ett långsiktigt och strategiskt arbete. Ändå har det höjts röster för att Sverige ska lämna Afghanistan.

Som vi i det sammansatta utskottet skriver i betänkandet är antalet attacker mot internationella organisationer och biståndsorganisationer fortfarande högt. Bara under det första halvåret 2018 har den väpnade konflikten drabbat över 5 000 civila, varav nära 1 700 dödsoffer. Respekten för mänskliga rättigheter är mycket bristfällig, och kvinnor och flickor har en marginaliserad roll och utsätts för hot och våld.

Om inget land bistår när det är riktigt svårt, vad händer då? Ska vi lämna Afghanistan i ett läge där konflikten förvärras och säkerheten utgör det största hindret för landets utveckling? Ska vi lämna landet när vi ser att de humanitära aktörernas möjlighet att nå ut begränsas av säkerhetsläget och hot? Jag anser att det är en säkerhetspolitiskt problematisk hållning.

Herr talman! Det är viktigt att vi ser bidraget till RSM som en av flera delar i det svenska engagemanget för att bistå Afghanistan med att uppnå långsiktig stabilitet i landet. Sverige har ett långtgående utvecklingssamarbete med fokus på fredsbyggande, demokratiskt statsbyggande, ökad jämställdhet och en stärkt kapacitet och roll för civilsamhället när det gäller mänskliga rättigheter.

Med detta yrkar jag bifall till förslaget till beslut.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Liberalernas reservation och att rikta ett stort tack till och framföra vår respekt för våra svenska soldater och deras anhöriga, både de soldater som deltar i Afghanistan och de som deltar i andra delar av världen.

Jag vill också passa på att rikta ett tack till de afghaner som hjälper till och stöder insatsen och svenskarna på plats. Jag vill även rikta ett tack till de andra länder som deltar i insatsen och deras soldater. Det här är ett internationellt samarbete. Insatsen görs inte av enskilda länder, utan den gör vi tillsammans.

Vi har var och en som människor ett moraliskt ansvar att hjälpa andra människor varhelst i världen de befinner sig, framför allt när mänskliga rättigheter kränks.

Afghanistan är ett land som har sargats av krig i många år. Det är nu ett av världens fattigaste länder. Och det är enskilda individer som drabbas i den typen av situationer. Unga blir indragna i konflikter som de själva inte startat och dör i strider. Fattigdom och våld är en grogrund för extremism och terrorism. Barn får inte en trygg uppväxt och hindras från att gå i skolan.

Herr talman! När en flicka i Afghanistan förvägras skolgång eller när en pojke tvingas in i strid har vi i trygga Sverige ett moraliskt ansvar att hjälpa till.

Insatsen i Afghanistan bör förlängas. Situationen och utvecklingen är oroande. Att nu dra tillbaka vårt stöd vore inte något annat än förkastligt. Fred, mänskliga rättigheter och utveckling kräver inte bara bistånd, det kräver också militärt stöd. Att bara göra det ena vore faktiskt ganska oansvarigt.

Herr talman! Ledamoten Hjerling från Miljöpartiet talade om den feministiska utrikespolitiken. Vi ska inte gå in på en debatt om den nu, men låt oss konstatera att ofta är det mest feministiska man kan göra att sätta boots on the ground i andra länder och hjälpa till när mänskliga rättigheter kränks och när framför allt flickor utsätts. Det kan vara det mest feministiska man göra i den här världen.

Jag tror att om man ska göra en sådan här insats och ta den här typen av ansvar behövs det långsiktiga och utvärderbara mål, och det är vår huvudsakliga invändning. Därför vill jag återigen yrka bifall till Liberalernas reservation och till vår motion som följer med denna.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 10.)