Fortsatt svenskt deltagande i den militära utbildningsinsatsen i Irak

Herr talman! Som jag sa i förra debatten i ärendet kring Afghanistan är vår grundläggande inställning att internationella insatser ska ske i FN:s regi, eftersom vi ser FN som det primära samarbetsorganet för att hantera konflikter och värna fred och säkerhet.

Jag sa också att det givetvis finns behov av att emellanåt frångå denna princip. Insatsen i Irak är ett sådant undantag. Insatsen i Irak sker efter inbjudan av Iraks regering och har ett folkrättsligt mandat. Kampen mot terrorsekten Islamiska staten har varit överordnad. Därför har vi stött denna insats från början och gör det även nu under vissa premisser.

Vårt lands stöd till Irak i kampen mot IS har varit mycket uppskattat, och relationerna mellan Sverige, KRG-regionen och peshmergan är mycket goda. De utbildningsinsatser som vårt land bidragit med har inneburit dels en ökad möjlighet för humanitärt stöd till civila i landet, dels en ökad möjlighet till självförsvar när terrorister har slagit till. Sverigedemokraterna är i grunden positiva till denna sorts arbete och menar att de svenskar som tjänstgjort i landet förtjänar ett stort tack för sin insats.

Insatsen har av flera skäl främst riktats till området kring KRG-regionens huvudstad Erbil och den kurdiska regionen snarare än till övriga Irak. KRG-regionen har märkt ut sig med en förhållandevis god demokratisk och ekonomisk utveckling samt som en av de främsta och mest effektiva krafterna i kampen mot Islamiska staten.

Kurderna har också uppskattat det svenska bidraget. När jag i maj förra året besökte Erbil var detta ett tydligt budskap till oss svenskar. Våra soldater har gjort och gör skillnad.

Den senaste tiden har Islamiska staten tryckts tillbaka. De kontrollerar inte längre något markområde i anslutning till KRG-regionen. Däremot har IS-celler slagit till i flera områden, varför vi menar att det fortfarande finns goda skäl till att bidra med utbildning till peshmergastyrkor i Irak.

Vi har även tvingats se ökade slitningar inom Irak, vilket är mycket oroväckande. Den irakiska regeringen har trots diplomatiska medlingsförsök från KRG-regionen valt att angripa och inta tidigare KRG-kontrollerade områden. I dessa anfall, som i stor utsträckning bestått av Iranstödda shiamiliser, har man använt sig av amerikanska stridsvagnar och materiel ämnad att bekämpa IS och andra terrorgrupper. Det är därmed tydligt att det är fullkomligt orimligt att Sverige ska bidra till att stötta en regering som använder sig av internationellt stöd för att slå mot den egna befolkningen.

Efter det senaste valet är det också tydligt att de två största partierna i landet är radikala shiamuslimska partier vars väpnade grenar gjort sig skyldiga till omfattande krigsbrott. Iraks styre har även mycket goda relationer till Iran, som fått ett allt större inflytande i landet.

Med tanke på de omständigheter som råder finns det ingen anledning att fortsätta i den riktning man i dagsläget slagit in på. Det svenska militära bidraget genom utbildningsinsatsen i Irak bör enligt vår mening enbart riktas till KRG-regionen under förutsättning att stödet används som det är tänkt och att KRG fortsätter att försöka lösa den nyuppkomna krisen med den irakiska regeringen genom diplomati.

Stödet ska vara ämnat att bekämpa Islamiska staten och säkra självförsvar i dag och framgent. De svenska militära utbildningsinsatserna ska inte gå till trupper som direkt eller indirekt kontrolleras av det irakiska styret i Bagdad. Givetvis är det så att denna insats sker efter en inbjudan från den irakiska regeringen, men vi har också rätten att själva välja vilka erbjudanden vi vill stå till förfogande med. Vill man inte ha det behöver vi heller inte delta.

Bidraget ska riktas till KRG-regionen under förutsättning att styret i KRG respekterar och skyddar minoriteter samt fortsätter arbetet med att bygga vidare på diplomatin.

Herr talman! När IS intog stora delar av Nineveslätten i norra Irak flydde de kurdiska styrkorna och den irakiska armen. Detta fick katastrofala följder för lokalbefolkningen, som huvudsakligen består av kristna och yazidier. Den kristna och yazidiska befolkningen lämnades åt sitt öde, vilket fick horribla konsekvenser som närmast kan liknas vid ett folkmord. FN:s råd för de mänskliga rättigheterna konstaterade också i en resolution i september 2014 att IS övergrepp kan utgöra brott mot mänskligheten och krigsbrott.

Händelserna under 2014 visar tydligt att den kristna och yazidiska befolkningen inte har haft några garantier om stöd från utomstående styrkor, även om de har fått ett viktigt stöd av de kurdiska peshmergastyrkorna under konfliktens gång.

Eftersom politiken i Irak är starkt etniskt betonad är det viktigt att alla befolkningsgrupper har möjlighet att få skydd från militära styrkor. Därför behöver koalitionen även stödja bygget av kristna och – i den takt sådana bildas – yazidiska självförsvarsgrupper. Kristna och yazidier är bland de svagaste minoriteterna i landet, och deras möjlighet till självförsvar är en förutsättning för skapandet av den autonoma provins som Iraks regering utlovat.

Herr talman! FN:s expert på minoritetsfrågor har betecknat utvecklingen för området som förödande och oåterkallelig. I kölvattnet av den irakiska militära offensiven våren 2015 har det även rapporterats om grova övergrepp mot den sunnitiska befolkningen. Kriget har skapat en på vissa platser mycket allvarlig humanitär situation, och i nuläget är 11 miljoner människor i behov av humanitärt stöd.

Samtidigt visar Ochas sammanställning att hjälporganisationer sammanlagt efterfrågar ungefär 3 miljarder kronor för att hantera situationen. Jämför detta med att de nyanlända kommer att kosta de svenska skattebetalarna mer än 60 miljarder kronor, enligt uppgifter från Statskontoret.

Vi anser att regeringen bör använda Sveriges begränsade resurser där de gör mest nytta och kraftigt öka stödet till humanitära insatser i krisens närområde.

Detta var också vad de kurdiska företrädarna efterlyste under mitt besök i KRG. Ministern med ansvar för utrikesrelationer, Falah Mustafa Bakir, var tydlig med detta efter en fråga om vad vi i Sverige kan bidra med. Han sa, precis som vi i Sverigedemokraterna har sagt i åratal, att det är bättre att vi hjälper flyktingarna där nere än att de ska ta sig till Europa och slutligen Sverige, då det kostar mycket mer att hjälpa dem i Sverige med vår levnadsstandard. Vi kan hjälpa så många fler där nere, menade han.

Men jag kan, herr talman, konstatera att utskottet väljer att avstyrka vårt förslag om att öka de humanitära insatserna i konfliktområden. Detta beklagar jag givetvis.

Men det handlar inte bara om att öka de humanitära insatserna. För att utbildningsinsatsen ska kunna stödja styrkorna på ett ändamålsenligt sätt menar vi att man bör bredda den genom att regeringen utreder behovet av och möjligheterna till materiellt stöd. Det är viktigt att i sammanhanget betona att det inte handlar om krigsmateriel för strid utan om annat specialiserat materiellt stöd. Sådant stöd skulle kunna handla om kommunikations- och sjukvårdsutrustning, mobila internetanslutningar, datorer och så vidare.

Vid besöket i Erbil i maj förra året framkom just behovet av materiellt stöd. När vi var ute på fältet och tog del av hur de svenska soldaterna tränade de kurdiska peshmergaförbanden i bland annat sjukvård framkom bristen hos peshmerga på ordentlig sjukvårdsutrustning. De fick använda trasor och pinnar i stället för ordentliga förband. De tränade visserligen på att lägga tryckförband med västerländsk utrustning, men eftersom det är mest sannolikt att de inte har tillgång till det var det pinnar och trasor som användes.

Likaså framkom att många av dessa unga soldater fått köpa sina egna uniformer och stövlar eller kängor då det saknas resurser.

Jag hade hoppats att fler i utskottet med egna ögon och öron kunde vara på plats för att ta del av det behov som föreligger av just materiellt stöd, men tyvärr har utskottet valt att avslå även vårt förslag om detta.

Avslutningsvis, herr talman, finns mycket att göra när det gäller att hjälpa de minoriteter som bor på Nineveslätten att behålla sin identitet, att bidra till återbyggnaden efter Islamiska statens fruktansvärda härjning samt att stödja de självförsvarsstyrkor som ger befolkningen skydd och trygghet. Att återbyggnad av området nu sker är ytterst viktigt för att förebygga nya konflikter.

Jag yrkar bifall till Sverigedemokraternas reservation 2.

(Applåder)

Herr talman! Jag besökte Hawler – eller Erbil, beroende på vilket språk man talar – för att delta som valobservatör vid omröstningen om självständighet. Jag fick chans att tala med en massa människor som hade deltagit i strider, både kurder och representanter för de olika andra minoriteter som finns i Irak.

Det de berättade för mig var ganska oroande. Det är inte bara så att Irak inte respekterar de olika minoriteternas – däribland kurdernas – rätt till självbestämmande och rätt att få bestämma över sin egen framtid. Det är också så att det gång på gång rapporteras om övergrepp från de irakiska styrkorna mot såväl kurder som andra minoriteter.

Självklart måste vi värna kurdernas rätt till självbestämmande. Självklart borde detta också gälla andra minoriteters rätt. Självklart borde vi se till att kurderna, som har visat sig vara väldigt framgångsrika på det, har de resurser och det stöd som krävs för att bekämpa Daishs framfart, eller åtminstone de rester som fortfarande finns kvar.

När man genomför denna förändring finns en risk att man legitimerar de irakiska styrkorna i stället för att genom att vara närvarande i Kurdistan legitimera de kurdiska styrkorna. Jag och vi, herr talman, är inte tillfredsställda med de svar vi har fått och de garantier vi har fått för att det inte ska uppfattas av någon som att vi genom att legitimera irakiska styrkor också befläckas av och riskerar att i några människors ögon legitimera de övergrepp som begås av irakiska styrkor.

Herr talman! När jag och min vän var i Hawler för att bevaka valet gick det fredligt till. Vi blev insläppta överallt. Det såg ut att gå bra till. Men när resultatet kom och festen hade lagt sig började irakiska styrkor rycka fram för att de inte erkände deras rätt att bestämma över sin egen framtid.

Jag lyckades snabbt ta mig ur landet. Min vän, som är kurd från början, hade det svårare att ta sig ut. Hans familj var rädd. Då var de inte rädda för Daish, eller IS, som redan hade bekämpats av kurder och andra, utan de var rädda för de irakiska styrkorna.

Det är lite märkligt att göra de förändringar som föreslås och som riskerar att legitimera de irakiska styrkorna ytterligare när vi vet att dessa ibland sprider skräck hos sin egen befolkning och dessutom då och då, kanske till och med ganska ofta, begår övergrepp, bryter mot folkrätten eller mänskliga rättigheter och på olika sätt förnekar minoriteters rätt att själva bestämma över sin egen framtid och sina egna liv. Jag tycker att vi har ett ansvar för att se till att så inte blir fallet. Jag tycker att vi har ett ansvar för att vidta ytterligare åtgärder som leder till att minoriteter, också på Nineveslätten, får ökat skydd och känner större stöd även från oss.

Mot denna bakgrund vill jag yrka bifall till vår reservation 3, som handlar om just legitimeringen av de irakiska styrkornas övergrepp och risken för dessa.

Herr talman! Vi har nu att behandla fortsatt svenskt deltagande i den militära utbildningsinsatsen i Irak och därmed vårt bidrag till den internationella koalitionen mot IS/Daish. En majoritet av riksdagens partier är överens om detta. Därför yrkar jag bifall till förslaget från det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet, som jag har haft förmånen att sitta ordförande för.

För det första: Sveriges internationella insatser är ett viktigt bidrag för att stärka arbetet för fred och säkerhet.

För det andra: Genom att delta i dessa insatser stärker vi också vår egen säkerhet och bidrar till vårt säkerhetspolitiska inflytande genom att hörsamma önskningar om att delta i det internationella arbetet mot terror och extremism.

Samtidigt måste vi anlägga en helhetssyn på insatserna. Vad vi vill uppnå? Hur ser vi på långsiktigheten? Detta är frågor vi behöver analysera och få svar på vid varje beslut om nya eller förlängda insatser. Allt detta ska vi ingalunda ta enkelt eller lätt på. Vi behöver också fråga oss var, i vilken kontext och med vem som Sverige ska göra internationella insatser. För att skapa långsiktighet och hållbarhet behöver vi även bli bättre på samverkan mellan civila och militära delar.

Herr talman! Utskottets förslag är att riksdagen medger att regeringen ställer en svensk väpnad styrka bestående av som högst 220 personer till förfogande i Irak till och med den 31 december 2019.

Irak har sedan civilisationens begynnelse varit en regional maktfaktor, om än inte i den statsform vi känner i dag. Som sådan har Irak sett sin beskärda del av konflikter genom århundradena. Också under stora delar av vår tid har Irak präglats av våld och död. Efter Saddam Husseins brutala styre fanns förhoppningar om fred och frihet. I stället kom invasion och inbördeskrig.

År 2006 förenades al-Qaidas irakiska gren och mindre sunniorganisationer i vad som kom att kallas Islamiska staten i Irak. Efter år av terrorattacker i Irak utropade IS/Daish sitt kalifat år 2014, eller man kanske ska säga så kallade kalifat. Snabba militära erövringar följdes av massavrättningar och massflykt. Framför världens ögon stod en ny kraft och en grymhet av sällan skådat slag. Det var ett barbari och en kedja av övergrepp och ohyggligheter.

I november i år uppgav FN-företrädare att IS/Daish bär ansvaret för fler än 200 massgravar i norra och västra Irak. Man tror att 12 000 människor kan ligga begravda i dessa. Det är offer för våld riktat mot oliktänkande, kurder, kristna, andra troende och muslimer som inte behagat IS/Daish.

Vittnesmålen från överlevare är ohyggliga. Ett av dessa är 2018 års Nobelpristagare Nadia Murad, som lyckades fly ur sin fångenskap. Men sex av hennes bröder och hennes mor mördades. Alltför många delar Nadias och hennes familjs ohyggliga öden.

Herr talman! I slutet av juni 2014 bad Irak FN om hjälp. Sverige anslöt sig i september 2014 till den globala koalition som på irakisk inbjudan genomför en militär utbildningsinsats. Detta utgör den folkrättsliga grunden. Till det här bidrar 79 andra, och hela koalitionens insats går ut på att bland annat utbilda och träna försvarsstyrkor i Irak och Syrien. Vi är där tillsammans.

I december förra året utropade den irakiska regeringen seger över IS/Daish. Men även om terrorns centrala organisation har åkt på ett rejält nederlag i termer av terräng, manskap och tunga vapensystem har den på intet sätt slagits ut. FN:s generalsekreterare gjorde i augusti 2018 uppskattningen att terroristnätverket för närvarande har ungefär 10 000 medlemmar i Irak. I slutet av oktober återtog IS/Daish Baghuz i östra Syrien och har därmed kommit över vapen och fordon. Irak skickade trupper då man fruktade att IS/Daish vill föra över återstående styrkor till västra Irak, där det ännu finns terrorfästen.

Eftersom nätverket fortfarande är verksamt i landet bedömer den globala koalitionen och Sveriges försvarsmakt att det finns ett fortsatt behov av militära åtgärder. Bedömningen är att IS/Daish förblir ett reellt hot mot Iraks stabilitet.

Givet det sammantagna säkerhetsläget i Irak och den fortfarande starka hotbilden mot den svenska styrkan finns risk för att den svenska personalen kan utsättas för väpnat våld. Precis som tidigare är därför fortlöpande hot- och riskbedömningar av största vikt. Dessa blir nu än viktigare i och med att den svenska insatsen utifrån de irakiska försvarsstyrkornas behov ska kunna verka vid koalitionens samtliga baser. Det ska tilläggas att insatsen ändrat sina arbetsuppgifter. Att regeringen löpande rapporterar till riksdagen eller berörda utskott om säkerhetsläget för insatsen är därför av största vikt. Om den svenska truppinsatsen permanent behöver ökas behöver riksdagen fatta ett nytt beslut.

Herr talman! Det innebär ett betydande ansvar för oss att sända svenska kvinnor och män till fredsfrämjande uppdrag och krishanteringsinsatser utomlands. Det måste finnas angivna mål vars formuleringar kontinuerligt ses över för att säkerställa att de uppsatta målen är uppföljningsbara. Inför varje beslut om förlängning av den militära utbildningsinsatsen i Irak behöver den utvärderas utifrån en helhetsbedömning.

IS/Daish har raserat livet för en oerhört stor mängd människor. Behovet av fortsatt stöd till Irak, till människorna, till återbyggnaden av samhällen, till infrastruktur och till institutioner är mycket omfattande. Sverige ska och bör stödja vad gäller både bistånd och civil återuppbyggnad samt fortsätta att bidra i kampen mot den internationella terrorismen.

Herr talman! Jag vill också som ordförande i det sammansatta utskott som behandlat både detta ärende om Irak och det tidigare om Afghanistan vända mig direkt till Försvarsmakten och dess personal, som åker ut på farliga uppdrag: Tack för ert bidrag till internationell fred och säkerhet! Vi har stor respekt för alla er kvinnor och män som ytterst med det egna livet som insats agerar för vårt land, för nationens intressen och på uppdrag av oss valda ledamöter av riksdagen, som i dag ger klartecken till detta fortsatta deltagande från svensk sida.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill inledningsvis hänvisa till det jag sa i den föregående debatten om den svenska insatsen i Afghanistan när det gäller det allvar som råder när vi i eftermiddag beslutar, när vi nu debatterar och när vi tidigare förberedde beslutet.

Detta förslag om insatsen i Irak handlar om, som vi har hört i olika anföranden, att 70 personer ska delta i insatsen med möjlighet att sända ytterligare 150 personer om den svenska styrkan skulle behöva undsättas på något sätt. Vi kommer att agera, och vi agerar redan i dag, på en inbjudan från den irakiska regeringen som har sitt ursprung i en begäran från Iraks regering till FN 2014 om hjälp med att bekämpa Daish.

Den uppgift som vi arbetar med är att utbilda den irakiska militären, och det handlar om skydd och bevakning. Daish är i någon mån bekämpad geografiskt men absolut inte besegrad som organisation. Daish är fortfarande ett hot mot säkerheten i Irak i synnerhet. Målet att stå upp mot Daish kvarstår. Ett annat mål som är viktigt är att Irak långsiktigt självt ska kunna ta ansvar för säkerheten i sitt land. Då behöver de irakiska försvarsstyrkorna stärkas, inte minst kunskapsmässigt.

För svensk del är det ett viktigt mål att den svenska personalen ska arbeta i enlighet med FN:s resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. Vi vill främja demokrati, sammanhållning och ett långsiktigt stabilt Irak. I Irak handlar det inte heller enbart om en militär insats, även om det är den som vi fattar beslut om i dag här i kammaren. Det handlar också om ett långsiktigt engagemang för Iraks utveckling, där också utvecklingsbistånd är en viktig komponent. Sverige har en femårig utvecklingsstrategi för Irak som vi jobbar med.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag än en gång även i detta fall tacka den personal och de anhöriga som berörs av denna och andra internationella insatser. Med detta vill jag yrka bifall till förslaget i det sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betänkande.

(Applåder)

Herr talman! Sverige ingår tillsammans med 73 andra länder i den globala aktionen mot Daish. Sverige ingår i koalitionens kärngrupp. Daish – denna terror- och mördarsekt – har utvecklats i brist på säkerhet och som en följd av det förödande Irakkriget och den osäkerhet som har skapats i regionen. Daishs härjningar har slagit mot alla i området, alla som inte ställer sig bakom deras regim, deras uttolkningar eller deras maktanspråk. De har slagit mot först och främst muslimer, särskilt då shia. Men vi har sett hur Daish har försökt utplåna och begå folkmord på minoriteter som yazidier och kristna. Vi har så många vittnen som berättar om de ohyggligheter som följt i Daishs spår. Nobelpristagaren, som tidigare nämndes av Hans Wallmark, är bara en av de modiga kvinnor som har berättat. Detta bygger kunskap om vad som händer i spåren av etniska konflikter och i att bygga upp en kamp för en grupp mot andra grupper.

I alla länder som förtrycker minoriteter, som hetsar mot oliktänkande och som ställer etniska grupper mot varandra hotas fred och säkerhet. Vi har sett det så många gånger förr, och vi ser det naturligtvis också i Irak. Det drabbar först de etniska grupperna, minoriteterna och de oliktänkande, men i längden drabbar det hela befolkningen.

När Sverige deltar i Irakinsatsen, eller i fajten mot Daish som det handlar om, handlar det om att vi vill medverka till att bygga Iraks säkerhet. Grunden folkrättsligt är att vi är inbjudna av Iraks regering. Det är också understött av FN och har därmed en folkrättslig grund. Vi är där för att försöka hindra nya militära konflikter. Svensk närvaro i utbildningsinsatsen är också en del i att även här bevaka, med öron och ögon, brott mot mänskligheten oavsett vem som begår dem.

När jag läser en del av reservationerna ser jag att vår inbjudan skulle handla om flera delar av Irak. Men, herr talman, det är inte så. Vi är inbjudna av Iraks regering för att stödja irakiska säkerhetsstyrkor, och peshmerga ingår i Iraks säkerhetsstyrkor. Vi har varit i Erbil, och vi kommer nu att förflyttas och ha möjlighet att finnas i andra områden och göra andra uppgifter. Men vi gör det hela tiden, och har gjort det hela tiden, för att säkra kampen mot Daish och för att säkra Iraks regerings förmåga att bygga säkerhet i hela landet. Om man bygger säkerhet i hela landet klarar man också många av de olika grupperingar som finns i Irak, och man klarar att leva upp till den konstitution som man faktiskt har enats om och som ska ge självstyre inte bara till KRG utan också till Nineveslätten och de kristna. Därför är det viktigt att vi fortsätter kampen för att säkra att Daish inte återtar territorium och att vi driver dem tillbaka, och helst inte till ett annat land, och att vi också lyckas ge befolkningen – de som lockas av dessa toner – ett annat hopp och en annan framtid.

Herr talman! Vi kan se att sedan vi har tryckt tillbaka Daish från territorier i Irak har runt 3,2 miljoner internflyktingar klarat att återvända till sina byar. Det bygger naturligtvis långsiktigt också en möjlighet för människor att återvända, att se hopp och att vara med och bygga upp.

Från Centerpartiets sida ser vi, precis som när det gällde Afghanistan, Responsibility to Protect som en viktig insats. Det handlar om att vara med och förebygga, vilket vi gör med vårt bistånd. Det handlar om att vara med och säkra i en konflikt. Men det handlar också om att vara med och återuppbygga. Det är också någonting som vi gör i Irak och vill göra, nämligen att skapa möjligheter för människor som återvänder att också kunna börja bygga ett nytt liv.

Herr talman! Jag vill återigen tacka alla de kvinnor och män och deras familjer och anhöriga som gör det möjligt för Sverige att bistå i kampen mot Daish och i kampen för att ge det irakiska folket möjligheter till fred och utveckling. Stort tack för era insatser och för att ni gör detta möjligt för oss.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna.

Herr talman! Irak är ett land vars moderna historia har kantats av diktatur, konflikt, krig och avsaknad av mänskliga rättigheter.

Bland de första demonstrationer som jag deltog i som politiskt aktiv var just de demonstrationer som hölls mot den amerikanska invasionen av Irak 2003. Vi vet alla hur det utvecklades. Rapporter om civila dödsoffer, ofattbart våld och tortyr nådde oss som fortsatte att demonstrera mot kriget.

Irak lider fortfarande av årtionden av krig, konflikter och avsaknad av mänskliga rättigheter. Framför allt drabbas minoriteter och utsatta grupper. Under de senaste åren har vi ofta nåtts av rapporter om hur Daish har tagit över stora områden, vilket självklart har drabbat civilbefolkningen hårt.

År 2014 mottog FN önskemål från Iraks regering om hjälp i kampen mot Daish. Önskemålet besvarades av FN:s säkerhetsråd, som uppmanade länder att hjälpa till med utbildningen av Iraks militär i syfte att kunna förebygga och motverka terroristhandlingar. Dessa FN-ledda insatser har därmed stöd i folkrätten. För Vänsterpartiet är just stödet i folkrätten och ledning av FN en förutsättning för att vi ska tillåta att Sverige deltar i denna typ av internationella insatser.

Riksdagen fattar årligen beslut om svenskt deltagande i den militära utbildningsinsatsen i Irak, och Vänsterpartiet stöder denna insats. Vi yrkar därmed bifall till utskottets förslag. Vi ser att utbildningsinsatserna är en pusselbit för att hjälpa irakierna att bygga upp sitt land igen, skydda minoriteter och civila samt stärka de mänskliga rättigheterna. Vänsterpartiet menar att det är speciellt viktigt att Sverige har fokus på kvinnors rättigheter i enlighet med FN:s resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet.

Vänsterpartiet har ett särskilt yttrande i utskottet, där vi motsätter oss att Sverige kommer att bidra med en person till den Natoledda insatsen NATO Mission Iraq. Vänsterpartiet är kritiskt till att Sveriges försvar i allt större utsträckning integreras i Natos strukturer och med Natoländernas försvarsorganisationer.

Även om vi kan konstatera att Daish har besegrats och försvagats i Irak utgör de ett reellt hot mot Iraks stabilitet även framöver. Vänsterpartiet håller därför med om att behovet av insatser finns kvar, men vi menar samtidigt att insatsen i Irak bör avvecklas successivt. Målet är ett demokratiskt Irak med långsiktig stabilitet där mänskliga rättigheter efterlevs, där barn och unga kan utbilda sig och se en trygg framtid, där kvinnor har rätt att bestämma över sina egna liv och där alla folkgrupper och minoriteter kan leva i trygghet, med rätt till sin egen kultur och språk och rätt att vara inkluderade och delaktiga i landets framtid. Sverige ska framöver aktivt stödja och hjälpa Irak med humanitärt bistånd inriktat på att stärka demokratin, rätten till utbildning och kvinnors rättigheter.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag också rikta ett stort tack till de svenskar som har deltagit och fortfarande deltar i insatsen i Irak. Det är en stor uppoffring både för er själva och för era familjer och närstående, och för detta har ni vår stora tacksamhet.

I detta anförande instämde Håkan Svenneling (V).

Herr talman! För att bidra till ökad förmåga hos Iraks försvarsstyrkor och motverka hotet från Islamiska staten har Sverige sedan 2015 deltagit med militär personal i den norra delen av Irak. Den svenska väpnade styrkan ingår i en utbildningsinsats och verkar, som vi har hört, inom ramen för den internationella koalitionen mot IS.

Efter att den internationella koalitionen under ledning av USA har slagit tillbaka IS militärt har detta terroristnätverk försvagats kraftigt. Ingen provins i Irak kontrolleras i dag av IS, och redan i december förra året utropade den irakiska regeringen seger över den militanta islamistgruppen. Detta är en utveckling som ska välkomnas, herr talman.

Samtidigt är det uppenbart att hotet från islamismen inte är borta. Den religiösa extremismen lever vidare i Irak, i nya former och på nya platser där omständigheterna så tillåter. Centralregeringen i Bagdad bedömer därför att de internationella insatserna för att stärka Iraks försvarsstyrkor behöver fortsätta, vilket för Sveriges del innebär att regeringen nu föreslår en förlängning av mandatet för det svenska styrkebidraget.

Fyra år har gått sedan Islamiska staten drog fram genom Irak och begick några av 2000-talets hittills värsta brott mot mänskligheten. Än i dag upptäcks massgravar där tusentals offer för denna terrorsekt skoningslöst dumpades under några augustiveckor 2014. Övergreppen – det folkmord – som detta handlar om skedde inte av en tillfällighet. Islamismen var på frammarsch, och tumskruvarna hade dragits åt redan tidigare för folkgrupper som kaldéer, syrianer, assyrier och yazidier. Det tillstånd av laglöshet som rådde i spåren av Irakkriget 2003 gjorde det möjligt för extrema grupper att utan risk attackera och förtrycka kristna och andra befolkningsgrupper.

Antalet övergrepp och mord på kristna från de här åren kan räknas i tusental. I Iraks näst största stad Mosul levde omkring hundra tusen kristna innan IS inledde sina härjningar. I dag är stadens historiska etnoreligiösa mosaik slagen i spillror. På grund av politiska motsättningar och på grund av instabilitet har kristna flyktingar inte kunnat återvända till Mosul. I närliggande städer och byar på Nineveslätten är situationen något ljusare: Efter att IS har slagits tillbaka har närmare hälften av befolkningen återvänt. Drygt en tredjedel av de bostäder och kyrkor som vandaliserats och förstörts har byggts upp.

Samtidigt är oron bland befolkningen mycket påtaglig. När jag i somras besökte Mosul och Nineveslätten talade såväl återvändande internflyktingar som politiska företrädare och kyrkoledare om en djup känsla av svek. Minnet av hur kristna befolkningsgrupper 2014 avväpnades av kurdiska peshmerga och därefter lämnades åt sitt öde lever kvar. Besvikelsen över att både irakisk och kurdisk militär retirerade när IS gick till attack gör att säkerhetsgarantier nu krävs för att kristna ska våga och kunna vända tillbaka till sina historiska hembygder.

Herr talman! Bland befolkningen gror i dag förhoppningar om att framtida säkerhet i de här områdena ska kunna byggas med hjälp av FN-missioner och blå hjälmar. Samtidigt saknas såväl ekonomiska resurser som politisk vilja i omvärlden för den typen av insatser.

Det realistiska är i stället att via politiska påtryckningar få den irakiska regeringen att genomföra ett tidigare fattat beslut om politiskt självstyre för Nineveslätten. Inom ramen för självstyre skulle kristna befolkningsgrupper och yazidier kunna bygga egna samhällsinstitutioner och skyddsstyrkor. Det skulle dessutom möjliggöra riktat internationellt stöd till utbildning, rättssäkerhet och offentlig service, vilket naturligtvis är en förutsättning för en positiv samhällsutveckling. Stöd för politiskt självstyre är just nu centralt.

Samtidigt är det uppenbart att långsiktiga lösningar och en trygg framtid för Iraks minoriteter inte går att bygga så länge islamismen förgiftar samhället. För att förändra attityder, motverka våldsbejakande extremism och förhindra etnoreligiös rensning krävs ett större internationellt ansvarstagande. Mot den bakgrunden välkomnar Kristdemokraterna att Sverige, om än i liten utsträckning, deltar i den internationella koalitionen mot IS. Vi stöder förslaget om en förlängning av mandatet, samtidigt som vi understryker vikten av riktad humanitär hjälp och ökat ekonomiskt stöd till återuppbyggnaden. Utan en effektivare återuppbyggnad och utan fungerande säkerhetsarrangemang kommer de tusentals människor som flydde undan IS inte att återvända.

Med detta yrkar jag bifall till det sammansatta utskottets förslag.

Herr talman! Daishs territoriella kontroll över Irak är över. Men tyvärr är Iraks problem långt ifrån lösta i och med detta. Den militära kampen mot Daish har verkat enande på landets politiska grupper, men när striderna nu i stort sett är avslutade hotar i stället religiösa och politiska splittringar att uppstå.

Den syriska konflikten fortsätter alltjämt och bidrar till stor osäkerhet i grannländerna. Terrorangrepp och andra allvarliga säkerhetsproblem är fortfarande vanligt förekommande. Säkerhetsläget är kort sagt fortfarande mycket instabilt.

Det är i det ljuset Sveriges och andra länders bidrag till irakisk säkerhet bör ses. En negativ utveckling i landet får konsekvenser för säkerheten i regionen men även globalt.

Det är också viktigt att framhålla att det svenska väpnade bidraget till den militära utbildningsinsatsen utgör en del av Sveriges mycket omfattande stöd till Irak för att främja ett demokratiskt, sammanhållet och långsiktigt stabilt Irak. Sverige är en av världens största givare av icke öronmärkt stöd till FN-organ och internationella organisationer som bedriver humanitär verksamhet i Irak.

Herr talman! Den svenska militära utbildningsinsatsen syftar till att Irak ska kunna fortsätta att stå emot Daish och skapa förutsättningar för att landet långsiktigt ska kunna ansvara för sin säkerhet.

Om vi kan bidra till att öka Iraks stabilitet och förmåga att långsiktigt hantera sin egen säkerhet är mycket vunnet. Svensk militär besitter en hög kompetens såväl inom de militära aspekterna som inom mänskliga rättigheter och jämställdhet.

Sveriges feministiska utrikespolitik omsätts i konkret handling då FN:s resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet prioriteras och genomförs som en del av koalitionens operationsplan i Irak.

Herr talman! I utskottets betänkande har vi understrukit vikten av att grogrunder till konflikter behöver hanteras för att terrorism ska kunna bekämpas på lång sikt. Nyckeln till ett demokratiskt och långsiktigt stabilt Irak är att alla grupper känner sig inkluderade och delaktiga i landets styre.

Utskottet har också i stor samsyn tydliggjort vikten av regelbunden uppföljning av pågående insatser och lyft fram betydelsen av tydliga mål och metoder för att se till att målen uppfylls.

Propositionen föreslår att Sverige fortsätter att ställa upp med en styrka om högst 70 personer för att förbättra säkerhetssituationen i Irak. Det svenska bidraget ska inte ha stridande uppgifter.

Det sammantagna säkerhetsläget i Irak gör att hotbilden fortfarande är hög mot den svenska styrkan, vilket innebär att vi behöver följa situationen på plats extra noga. Ifall en situation uppstår då våra trupper behöver lämna landet för att trygga sin säkerhet får en extra evakueringsstyrka om högst 150 personer tillföras.

Herr talman! Sverige är ett land som vill och kan ta ett internationellt ansvar. Det gör vi genom vår biståndspolitik och vår utrikespolitik. Vi gör det också genom att delta i den här typen av internationella insatser. Genom att utgöra en del i den mycket breda koalition av länder som stöttar Iraks regering bidrar vi till att bygga säkerhet tillsammans med andra. Att Sverige bidrar i den här typen av insatser är viktigt.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 10.)