Stärkt meddelarskydd för privatanställda i offentligt finansierad verksamhet

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i konstitutionsutskottets betänkande 7, Stärkt meddelarskydd för privatanställda i offentligt finansierad verksamhet.

Utskottet ställer sig bakom de skäl för den föreslagna lagen som anförs i propositionen och tillstyrker lagen med två justeringar. För att arbetsgivare och arbetsmarknadens parter ska ges tid att anpassa sig till den nya lagen om meddelarskydd föreslår utskottet att lagen ska träda i kraft den 1 juli i år. Utskottet föreslår även en justering med anledning av att den nya hälso- och sjukvårdslagen föreslås träda i kraft den 1 april i år.

Den nya lagen innebär i huvudsak att anställda, uppdragstagare och andra som på liknande grund deltar i yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet inom skola, vård och omsorg som till någon del är offentligt finansierad ska ha motsvarande rätt som offentligt anställda att lämna uppgifter om verksamheten för publicering i medier som omfattas av tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen.

Den som bedriver verksamheten förbjuds att efterforska vem som har utnyttjat sin meddelarfrihet eller medverkat till en grundlagsskyddad framställning och får inte heller utsätta denna person för negativa åtgärder på grund av detta. Den föreslagna lagen innehåller också bestämmelser om straff för den som ingriper eller efterforskar i strid med lagen.

Det är endast Justitiekanslern som är behörig att under vissa förutsättningar besluta om sådana åtgärder. Andra myndigheter och andra allmänna organ är alltså förbjudna att efterforska.

Vad menar vi då när vi säger efterforska? Det är ett uttryck som har en vidsträckt innebörd och som innefattar alla former av förfrågningar och åtgärder som syftar till att få fram vem som har lämnat en uppgift eller offentliggjort en sådan.

Repressalieförbudet betyder att en myndighet eller annat allmänt organ inte får ingripa mot någon för att denna person har utnyttjat sin tryck- och yttrandefrihetsrätt. Förbudet avser alla åtgärder som medför negativa konsekvenser för den enskilde. I detta inbegrips i princip varje form av kritik mot en arbetstagare för att arbetstagaren har haft kontakter med medierna. Det är dock endast åtgärder som innebär avskedande, uppsägning, meddelande av disciplinpåföljd eller liknande som är straffbelagda.

Regeringen gör bedömningen att meddelarskyddet inom offentligt finansierad verksamhet behöver förstärkas och föreslår att anställda, uppdragstagare och andra som på liknande grund deltar i yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet inom skola, vård och omsorg som till någon del är offentligt finansierad ska ha rätt till detta.

Förhållandena på arbetsmarknaden har emellertid förändrats under de senaste åren. En inte obetydlig del av den verksamhet som tidigare har varit en angelägenhet för samhället att bedriva sköts i dag av privata aktörer. I de fall då det allmänna tidigare har bedrivit en viss verksamhet i egen regi men i stället väljer att köpa in tjänsten från en extern aktör medför detta att de anställda inte längre omfattas av meddelarskydd gentemot arbetsgivaren. Allmänhetens möjlighet att få insyn i verksamheten och kontrollera hur skattepengarna används har därmed minskat.

Om en uppdragstagares anknytning till kärnverksamheten, det vill säga den verksamhet som skola, vård eller omsorg enligt lag har i uppdrag att utföra, är alltför vag kommer uppdragstagaren inte att omfattas av meddelarskyddet.

Lagen omfattar endast rätten att lämna uppgifter om verksamheten i fråga. Skyddet medför inte någon rätt att lämna ut handlingar, vilket kan vara bra att känna till.

Regeringen anser att behovet av ett förstärkt meddelarskydd väger tyngre än skyddet mot att företagshemligheter i ett begränsat antal fall riskerar att röjas. Företagshemligheter bör alltså omfattas av lagens tillämpningsområde. Detta ligger enligt regeringen också i linje med att meddelarskyddet i enskilt bedriven men offentligt finansierad verksamhet i möjligaste mån bör motsvara meddelarskyddet i verksamheter som bedrivs i offentlig regi.

Rätten att lämna uppgifter med stöd av den föreslagna lagen ska inte gälla om det föreskrivs i lag att uppgifterna omfattas av tystnadsplikt. Det handlar om tystnadsplikt som ger ett skydd för enskildas personliga förhållanden. Detsamma ska gälla för tystnadsplikt som avtalats eller förordnats med stöd av lagen om förtroendemans ställning på arbetsplatsen eller lagen om medbestämmande i arbetslivet.

Herr talman! Jag är själv undersköterska och har jobbat som privatanställd personlig assistent i offentligt finansierad verksamhet i 14 år. Jag älskar mitt jobb, och jag är glad att jag och alla andra arbetstagare tillhörande framför allt fackförbundet Kommunal äntligen får chansen att omfattas av samma skydd på våra arbetsplatser och att vi kan meddela allvarliga missförhållanden på samma sätt som de offentligt anställda haft rätt till via två av våra grundlagar, tryckfrihetsgrundlagen och yttrandefrihetsgrundlagen, sedan länge.

Det är en vinst för skattebetalarna, duktiga medarbetare och duktiga arbetsgivare. Äntligen!

(Applåder)

Herr talman! Förra riksmötet gjorde konstitutionsutskottet ett enigt tillkännagivande med tillstyrkande av bland annat ett yrkande i en moderat partimotion och uppmanade där regeringen att skynda på beredningen av ett utredningsförslag om stärkt meddelarskydd för privatanställda i verksamheter som helt eller delvis är offentligt finansierade. Vi talar alltså, som Veronica Lindholm nämnde, om skola, vård och omsorg.

Ett utredningsbetänkande i frågan hade överlämnats till alliansregeringen 2013. Tiden gick, och Sverige fick en ny regering. Ingenting hände. I KU blev vi ledamöter otåliga – därav tillkännagivandet.

Vi moderater har sedan länge slagit vakt om skyddet för företagshemligheter. Det skyddet är viktigt eftersom företagare som investerar tid och pengar i att utveckla sina företag och får dem att växa måste ha rätt att njuta frukterna av sitt arbete. Innovativa företag genererar arbetstillfällen och skapar skatteintäkter till allas vårt fromma, och därför är det också rimligt att lagstiftningen tillhandahåller ett rättsligt skydd för företagshemligheter.

Med detta sagt har vi samtidigt i Sverige en lång tradition av att offentliganställda fritt ska kunna ta kontakt med grundlagsskyddade medier och vara skyddade från repressalier om de avslöjar oegentligheter inom den offentliga verksamhet som de jobbar i.

I takt med att verksamhet inom skola, vård och omsorg har kommit att bedrivas också i privat regi har det dock blivit alltmer angeläget att den unika svenska principen om meddelarfrihet för offentligt anställda behöver utsträckas till att på samma sätt gälla för privat anställda i offentligt finansierad verksamhet, detta även i den mån meddelarskyddet skulle komma i konflikt med lagstiftningen om skydd för företagshemligheter.

Som framgår av betänkandet vill jag särskilt nämna att organisationen Svenskt Näringsliv under beredningen av det här ärendet har uppvaktat konstitutionsutskottet med skrivelser i akt och mening att försöka få till ett undantag i lagen för företagshemligheter.

Ett enigt KU anser dock, i likhet med regeringen, att – som det står i propositionen och som Veronica Lindholm nämnde – intresset av meddelarskydd för privatanställda i offentligt finansierad verksamhet ”väger tyngre än skyddet mot att företagshemligheter i ett begränsat antal fall riskerar att röjas”.

Till detta kan man lägga att det rättsliga skyddet för företagshemligheter alltid har sina begränsningar och att inte heller dagens lagstiftning innebär någon absolut garanti för att företagshemligheter inte läcks.

Herr talman! Det är viktigt för oss lagstiftare att upprätthålla principen att privatanställda i offentligt finansierad verksamhet ska ha ett meddelarskydd som motsvarar vad som gäller för offentligt anställda. Då går det inte att göra undantag för en viss typ av uppgifter i det ena fallet men inte i det andra. Den likheten mellan offentlig verksamhet och offentligt finansierad privat verksamhet uppnås i och med förslaget i KU:s betänkande, som jag härmed yrkar bifall till.

Herr talman! För ett tag sedan såg jag filmen Snowden om den CIA-anställde visselblåsaren Edward Snowden. Filmen berättar hur han fick jobb på CIA genom att kunna programmera väldigt snabbt och bra, hur han successivt stiger i graderna inom organisationen och parallellt får se mycket mer av människors privatliv än han egentligen ville se. Framför allt började han mer och mer att reagera på vad som var lagligt och inte.

År 2013 läckte han tusentals sekretessbelagda CIA-dokument till The Guardian och The Washington Post och kunde då avslöja att USA och Storbritannien bedrev topphemlig övervakning av privatpersoner, politiker och företag i hela världen. I filmens eftertexter förklaras att USA efter avslöjandena på många områden har fått ändra sin lagstiftning.

Även Sverige har haft kända visselblåsare. Många minns Ingvar Bratt, som berättade om Boforsaffären, och Sarah Wägnert, som berättade om vanvård i vården. Även i deras fall ledde läckandet av information till stora förändringar.

Detta är personer som också har blivit kända. Det förslag som vi har på vårt bord i dag kanske ofta handlar om de lite mindre förändringar man hoppas få till stånd.

Meddelarskyddet innehåller flera delar: meddelarfrihet, anskaffarfrihet, rätt till anonymitet, efterforskningsförbud och repressalieförbud. Hela detta paket av skydd utvidgas nu till att gälla inte bara dem som jobbar i stat, landsting och kommun utan också dem som jobbar i privat verksamhet som är offentligt finansierad. Veronica Lindholm har tidigare i debatten tydliggjort hur själva förslaget i detalj ser ut.

Jag menar att det är välkommet med större trygghet för den som lämnar uppgifter om verksamheten och som förhoppningsvis därmed bidrar till att upptäcka missförhållanden. Detta kan i sin tur medföra en högre kvalitet i verksamheterna och att brukarnas ställning stärks. Det är också viktigt att allmänhetens insyn i vård och skola inte går förlorad när en verksamhet har upphandlats.

Precis som Maria Abrahamsson tidigare i debatten har lyft upp har utskottet också tittat på de argument som har förts fram av Svenskt Näringsliv. Jag delar hennes argument för att företagshemligheter kan vara viktiga men att meddelarskyddet för den totala trovärdigheten för vård, skola och omsorg är viktigare.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Konstitutionsutskottet tillstyrker, från alla partier, detta förslag om att ge även de anställda inom vården, vid skolor och i omsorg som inte är offentligt driven men betald med skattemedel samma meddelarskydd som de som arbetar i offentligt drivna verksamheter redan har.

Meddelarskyddet innebär att man som anställd även inom privat driven verksamhet inom skola, vård och omsorg ska kunna lämna uppgifter till medier om missförhållanden på arbetsplatsen, alltså uppgifter om sådant man anser att medierna bör uppmärksamma, detta utan att arbetsgivaren får efterforska vem som lämnat uppgifterna eller på något sätt utsätta den som tros ha lämnat uppgifterna för negativa handlingar på grund av uppgiftslämnandet.

Jag anser att offentligt drivna och privat drivna verksamheter så långt möjligt ska ha samma regler för sin verksamhet. Det är naturligtvis inte positivt för den som driver en verksamhet om tidningar, radio eller tv uppmärksammar brister i deras verksamhet, men för patienter, elever, anställda, samhället och skattebetalarna är det viktigt att verksamheter som är betalda med skattemedel kan bli granskade av medierna. Detta behöver därför gälla både offentligt och privat drivna verksamheter inom vård, skola och omsorg.

Det bör nämnas att överenskommelser om den meddelarfrihet för anställda i privat drivna verksamheter som vi nu föreslår lagstiftning om redan finns i kollektivavtal mellan fack och ganska många företag inom de verksamhetsområden som lagstiftningen nu ska gälla för.

Det är viktigt att betona att meddelarskyddet endast gäller för uppgifter som lämnas av anställda till medier som har ansvarig utgivare, det vill säga till tidningar, radio och tv. Det är då den ansvarige utgivaren som har ansvar för att de uppgifter som publiceras är granskade och korrekta. Meddelarskyddet gäller alltså inte för uppgifter om förhållanden på arbetsplatsen som anställda sprider på Facebook eller Twitter eller som på annat sätt lämnas ut.

Herr talman! Jag yrkar bifall till konstitutionsutskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Herr talman! Jag är glad att jag i dag kan yrka bifall till förslaget i betänkande KU7, Stärkt meddelarskydd för privatanställda i offentligt finansierad verksamhet. Med det betänkandet genomförs alltså regeringens proposition med samma namn, och det är ett angeläget steg framåt.

Förslagen i propositionen bygger på, som också nämns inledningsvis i propositionen, en överenskommelse som slöts mellan Vänsterpartiet och regeringspartierna efter valet 2014 i syfte att på olika sätt stärka demokrati och effektivitet i vår gemensamma välfärdssektor. Det är för övrigt samma överenskommelse som ligger till grund för en utredning om ordning och reda i välfärden som nu är ute på remiss och diskuteras flitigt.

När det gäller offentlighet och insyn finns en del andra förslag, aviserade propositioner och pågående processer som tillsammans pekar ut en riktning i reformarbetet. Den proposition vi behandlar i dag handlar om, som flera andra har sagt, att så långt som möjligt likställa just meddelarskyddet för anställda inom privat utförd men offentligt finansierad verksamhet med skyddet för dem som arbetar inom helt offentlig verksamhet.

Frågan om att utsträcka de rättigheter som finns i rent offentlig verksamhet till fler privatanställda har verkligen dragits i långbänk under flera regeringar. Därför är det glädjande att det äntligen ligger ett konkret lagförslag på riksdagens bord och att kammaren kan bifalla förslaget senare i dag.

Det aktuella förslaget innebär att ett förstärkt meddelarskydd införs genom en särskild lag. Lagens nedslagsfält är yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som till någon del är offentligt finansierad och som i princip rör välfärdsområdena vård, skola och omsorg. Som många säkert känner till finns redan ett grundlagsskydd för yttrandefriheten för alla gentemot det allmänna med vissa tydligt specificerade undantag. Är man offentligt anställd har man också ett skydd gentemot arbetsgivaren, som då ses som en representant för det allmänna.

Ett förstärkt meddelarskydd behövs enligt min mening egentligen för samtliga anställda. Arbetslivet utgör en stor del av livet för de flesta och spelar en avgörande roll för hur ett samhälle fungerar. Men det är förstås särskilt tydligt att de rättigheter som anställda har i offentlig verksamhet inte bör inskränkas bara för att en viss aktivitet inom vård, skola eller omsorg byter ägarform. När det offentliga ändå är med och betalar verksamheten är det förstås synnerligen rimligt att de rättigheterna följer med. Det är det senare som nu föreslås bli lag. Arbetar man inom välfärdsverksamheter som till någon del är offentligt finansierade kommer man att åtnjuta ett förstärkt meddelarskydd.

Detta är bra för de anställda men givetvis i förlängningen också för kvaliteten i välfärdsverksamheterna och för brukarnas – medborgarnas – trygghet, speciellt i situationer där, som regeringen konstaterar i propositionen, människor befinner sig i någon form av beroendeställning gentemot utföraren. Då blir det särskilt viktigt att de anställda kan lämna vidare uppgifter om eventuella missförhållanden.

Detta belyser egentligen, kan man konstatera, ett grundläggande problem med kommersiella vinstmotiv inom välfärdsverksamheter. De flesta medborgare förväntar sig på helt rimliga grunder att välfärdsverksamheten ska fungera på ett annat sätt än verksamheten i andra affärsdrivande enheter. Men vinstmotivet skapar samtidigt en drivkraft för att just vilja hemlighålla negativa förhållanden som kan påverka det rent ekonomiska resultatet. Det är naturligtvis bra att en utsträckning av meddelarskyddet på det sättet delvis kan motverka de effekterna.

Herr talman! Jag vill i det här sammanhanget understryka att vi i Vänsterpartiet är eniga med de många remissinstanser som efterlyser ett förstärkt meddelarskydd även för andra typer av offentligt finansierade verksamheter än dem som nu berörs av propositionen. Men som regeringen konstaterar i propositionen har redan en utredning tillsatts med syftet att stärka meddelarskyddet i andra privata men delvis offentligt finansierade verksamheter. Den utredningen ska presentera sitt uppdrag i maj, och jag ser fram emot att också de resultaten ska leda fram till en proposition och till ett beslut i kammaren.

Det är för övrigt glädjande att det är ett enigt utskott som ställer sig bakom propositionen. Det är bra att öppenhet i alla fall ibland har ett värde som åtnjuter ett brett stöd i det svenska parlamentet. Det är likafullt intressant att notera att förslaget har avstyrkts av Svenskt Näringsliv, Almega, Företagarna och Friskolornas riksförbund. Det är väl i någon mån talande för hur stärkta fri- och rättigheter i arbetslivet har värkts fram genom åren och i vår samtid. Arbetstagarna och deras organisationer kommer att behöva tjata och trycka på också i framtiden för att få på plats rättigheter som i bästa fall så småningom ses som en helt naturlig del av den svenska samhällsmodellen.

Herr talman! Även om detta är ett välkommet lagförslag skulle det vara naivt och felaktigt att tro att utformningen av lagar och regler gällande yttrandefrihet och meddelarskydd är det som ensamt bestämmer vad som faktiskt kommer till ytan på och runt arbetsplatser. Den verkliga styrkan som finns i det fria ordet kommer till uttryck först när de som arbetar känner sig någorlunda trygga med att tala med varandra och med arbetsledningen. Då kan arbetsplatser bli bättre, då kan verksamheterna bli effektivare och då kan faror för personal och brukare lättare upptäckas och åtgärdas. I praktiken är därför sådant som anställningstrygghet och organisationstraditioner minst lika viktiga förhållanden i det här sammanhanget.

Den ökande splittringen av löntagarna i fastanställda, visstidsanställda, inhyrda, utstationerade, uppdragstagare och så vidare försvårar facklig organisering. Det leder till att arbetstagare med osäkra och otrygga anställningar ibland inte vågar ställa krav i samma utsträckning som tillsvidareanställda. Arbetsplatser där människor är rädda att bli av med jobbet blir gärna tysta arbetsplatser. Sämre anställningstrygghet och arbetsvillkor för vissa grupper påverkar också i förlängningen allas utsikter till goda arbetsvillkor. En förbättrad anställningstrygghet är därför bra för hela arbetsmarknaden och är också en viktig frihetsfråga i vårt samhälle. Det kräver arbete på många fronter. De steg vi tar i dag i och med en ändrad lagstiftning är ett steg i rätt riktning.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 17.)