Ett nytt straffrättsligt påföljdssystem

Fru talman! Jag vill tacka justitieministern och justitieutskottet för den föregående debatten, om unga lagöverträdare. Nu går vi vidare till dagens andra debatt, som handlar om ett nytt straffrättsligt påföljdssystem.

Det vi genomför nu är en av de viktigaste förändringarna av svensk straffrätt i modern tid. Det är den sista av många delar i den här mandatperiodens stora omläggning av kriminalpolitiken. Det är också en uppgörelse med den starkaste symbolen för den gamla socialdemokratiska kriminalpolitiken, för i dag avskaffar vi mängdrabatten för brott.

Mängdrabatten är en gammal, orättvis ordning där varje ny misshandel, varje ny våldtäkt, varje ny stöld och varje nytt bedrägeri får allt mindre genomslag i straffet. Ju fler människor gärningsmannen utsätter, desto mindre räknas varje nytt offer. Till slut kan rabatten bli så stor att ytterligare brott inte ens utreds. Då har gärningsmannen hamnat i en sorts straffrättslig frizon där nya brott inte längre påverkar påföljden.

Fru talman! Mängdrabatten är en djupt stötande ordning som underminerar förtroendet för rättsväsendet och leder till mer brottslighet i Sverige. Nu avskaffar vi den.

Jag ska ge några exempel. I Ystads tingsrätt dömdes en man för två grova barnpornografibrott. Materialet visade i det här fallet särskilt unga barn som utsattes för hänsynslösa och djupt förnedrande övergrepp. Domstolen dömde till fullt straff i det första fallet men satte sedan ned straffet i det andra fallet. Gärningsmannen fick mängdrabatt gällande det andra barnet. Det är djupt stötande.

I ett annat fall dömdes en person för sex äldrebedrägerier, varav fyra var grova. Han hade lurat brottsoffren att swisha pengar och lämna över kort och koder, och straffrabatten gjorde att han trots att han lurat sex äldre personer var ute ur fängelset redan efter ett år. De sista bedrägerierna blev i praktiken straffria.

Fru talman! Bakom varje sådant här brott finns en människa. Det finns ett barn eller en äldre människa, som inte bara förlorat pengar utan också trygghet och tillit till andra.

Den som systematiskt lurar äldre människor ska inte få större rabatt ju fler han hinner utsätta. Detta gäller naturligtvis också de kriminella gängen och deras kärnverksamhet: narkotikabrott, vapenbrott, sprängningar, mordbränder, bedrägerier och rekrytering av barn.

Ett tragiskt fall kan visa vad det sista jag nämnde innebär i praktiken. En gängtopp i en av våra större städer förmådde en 15-årig pojke att placera ut en sprängladdning, och pojken dödades sedan i den explosion som följde. Därefter hotade gärningsmannen en rad andra barn till livet om de skulle skvallra för polisen. När han dömdes blev hans mängdrabatt mer än tre år.

Det här är mängdrabatten i praktiken. Det är detta Socialdemokraterna, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet i dag kommer att rösta för att behålla.

Fru talman! Det är inte nog med detta. I dag kommer vi också att rösta om att höja straffen för de allra grövsta brotten genom att instruera domstolarna att använda hela straffskalorna – hela vägen upp till maxstraffet – för de allra allvarligaste handlingarna. Men även det kommer Socialdemokraterna, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet att rösta nej till.

Socialdemokraterna skriver i det särskilda yttrande som man lämnat in till kammaren att kostnaden måste vägas mot andra samhällsbehov. I klartext betyder det att man tycker att det här är för dyrt. Men, fru talman, den stora kostnaden för samhället uppstår väl inte när farliga gärningsmän låses in? Den uppstår ju när de går fria och kan skada andra människor, förstöra egendom, råna och våldta.

Socialdemokraterna räknar på kostnaden för fängelseplatser, men vem räknar på kostnaden för barnen som figurerar i barnpornografin? Vem räknar på kostnaden för pensionärerna som förlorat sin trygghet och sin tillit till andra människor? Vem räknar på kostnaden för en 15-åring som sprängts till döds efter att ha pressats av en gängkriminell?

Det här är också kostnader som i stor utsträckning har uppstått på grund av Socialdemokraternas mångkriminella experiment med Sverige. Det är kostnader som man nu alltså vägrar att ta ansvar för.

Fru talman! Varför vägrar man att göra det? Varför säger man nej? Jo, det beror på att det finns ett ideologiskt motstånd i vänsteroppositionen – i det socialdemokratiska partiet och ännu mer hos deras kamrater i Vänsterpartiet och Miljöpartiet. De vill inte skärpa straffen. Om de rödgröna vinner valet blir det inget slopande av mängdrabatten. Det finns inget stöd för det.

Det här kan Socialdemokraterna dock inte medge, för då skulle man riskera att förlora valet. Därför har man i stället valt att hitta på en bortförklaring, och det är den vi har hört i medierna när detta har diskuterats de senaste dagarna. Man kommer med ren desinformation och påstår att det här inte skulle kunna genomföras före 2040.

Fru talman! Det man påstår är inte sant. Om detta inte skulle gå att genomföra undrar jag hur det då kommer sig att den omfattande utredning som ligger till grund för det här förslaget föreslår att det ska genomföras redan om två år, alltså 2028? Hur kommer det sig att Kriminalvården redan nu räknar på att det ska genomföras 2028?

Regeringen säger att det här ska genomföras nästa mandatperiod, och Sverigedemokraterna säger naturligtvis samma sak. Alla är överens: Om Tidö vinner valet avskaffar vi mängdrabatten för brott. Det är Socialdemokraterna och deras vänner i oppositionen som säger att det inte går, och sedan blundar de och hoppas att vi ska tro på denna lögn. Det är dock en bluff – en bluff som gynnar grovt brottsliga på brottsoffers bekostnad.

Fru talman! Vi kommer att gå vidare med att avskaffa mängdrabatten. Vi kommer att genomföra det som vi har lovat. Vi tänker inte låta Magdalena Andersson, Nooshi Dadgostar eller Teresa Carvalho stoppa oss. I dag tänker vi fortsätta vårt arbete för att ge brottsoffer upprättelse. Vi tänker avskaffa mängdrabatten, för vårt mål är att göra Sverige tryggt igen.

(Applåder)

Fru talman! Jag ska inleda med att säga att Centerpartiet säger nej till dagens förslag, men det är inte för att det är orimliga förslag. Vi ser positivt på och tycker att det är rimligt att införa villkorligt fängelsestraff som ny påföljd, att utnyttja hela straffskalan och att slopa billighetsskälen och ändra mängdrabatten.

Vi säger nej för att det är orimligt att lägga fram lagstiftning som inte kan införas inom överskådlig tid. Det är orimligt att regeringen och samarbetspartierna inte har skapat resurser och förmågor för dess ikraftträdande. Det har nu blivit en högljudd debatt om detta.

Vi har krav och ambitioner om att lagstiftningen ska vara tydlig så att alla som befinner sig i Sverige vet vilka lagar och regler som gäller. Det är normativt, allmänpreventivt och bra för alla. Nu befinner vi oss i en valrörelse där vi har väljare och medborgare att fokusera på. Då anser jag att det är viktigt med tydlighet även här.

Vi har hört ledamoten, tillika ordförande i justitieutskottet, stå och säga: I dag avskaffas mängdrabatten. Hur kan ledamoten påstå att mängdrabatten nu avskaffas när den för det första inte alls avskaffas utan ändras? Det kommer att finnas en mängdrabatt kvar.

För det andra sker det inte alls nu, utan det sker högst oklart någon gång i framtiden. Kan ledamoten förstå att ledamotens uttalande kan uppfattas som att mängdrabatten avskaffas och att detta genomförs nu? Vi vet ju båda att det inte är fallet.

Fru talman! Tack, Ulrika Liljeberg, för frågan!

Det är en ganska ovanlig situation som vi befinner oss i. Regeringen har lagt fram ett förslag som oppositionen säger är så bra att man vill att det ska genomföras snabbare än vad regeringen och majoriteten genomför det.

Det vi har sagt är att vi kommer att kunna avskaffa mängdrabatten under nästa mandatperiod. Det var jag också tydlig med i mitt anförande. Jag är i och för sig positiv till att det verkar finnas en iver att göra det snabbare, men man måste också göra saker i takt. Nu ska vi ha ett val, och därefter genomför vi detta.

Idén om att man inte skulle kunna tala om det som ett avskaffande i dag för att det inte ska genomföras förrän under nästa mandatperiod är märkligt selektiv. Så ser det ut i en mängd olika frågor. Vi fattar beslut i riksdagen, och därefter genomför vi förslagen.

De måste pytsas ut på olika sätt därför att olika myndigheter ska förbereda sig och därför att olika typer av processer ska genomföras. I det här fallet gäller det Kriminalvården.

Att mängdrabatten avskaffas är ett faktum när vi röstar om det i riksdagen. Då har Sveriges riksdag bestämt att vi inte längre ska ha mängdrabatt i Sverige. Det är också ett faktum att Centerpartiet kommer att rösta nej till detta.

Det är märkligt att man säger att man vill ha någonting och sedan gör allt man kan för att stoppa det när det faktiskt kan genomföras. Om vi på allvar ska tro att Centerpartiet vill genomföra detta måste Centerpartiet naturligtvis rösta ja i dag, annars blir det för genomskinligt.

Varför kommer man egentligen att rösta nej? Det beror på att man förbereder sig för en regering med Vänsterpartiet. Man vet att man med Vänsterpartiet aldrig kan få igenom det här förslaget. Därför förbereder man sig nu för det och påstår att det här inte går att genomföra. Det är lågt, svagt och en bluff. Man är skyldig väljarna bättre.

Fru talman! Det är ändå bra att ledamoten nu medger att ändringen inte införs nu. Ledamoten vidhåller att mängdrabatten avskaffas, men det är inte heller rätt. Mängdrabatter kommer att finnas kvar.

Jag håller med om att det är en ovanlig situation. Det som är ovanligt är att regeringen vill att riksdagen ska låtsas som att lagstiftningen i sak och möjligheterna till dess ikraftträdande inte alls hänger ihop.

Jag har full respekt för att man säger att ”Nu sänker vi straffbarhetsåldern” när det sker den 10 september. Jag skulle ha full respekt om ledamoten hade sagt ”Nu gör vi detta” om ett ikraftträdande hade skett vid årsskiftet eller till och med nästa sommar, för då har vi en tidpunkt.

Nu framkommer det att det ska ske under nästa mandatperiod. Men i alla handlingar och i det som gäller står det att man inte vet med säkerhet när det kan ske. Det är detta som särskiljer förslaget.

Vi kan inte låtsas som att det kan likställas med att ha datumsatta ikraftträdanden, som till exempel när något avtal med någon internationell organisation ska vara uppfyllt eller att lagstiftning till exempel träder i kraft vid krig.

Det är en helt annan situation när regeringen lägger fram ett stort straffreformpaket på riksdagens bord och man inte alls vet när det kan träda i kraft. Ändå står ledamoten här och säger att mängdrabatten nu avskaffas. Det är dubbelfel. Det är det ovanliga i den här situationen.

Det är anmärkningsvärt att det faktum att lagstiftningen inte kan genomföras under överskådlig tid förminskas på det sätt som det görs av ett parti som har ambitionen att styra det här landet.

Fru talman! Om man med oöverskådlig tid menar två år, så visst. Det som Kriminalvården och andra räknar på är 2028. Det är det år vi talar om.

Skälet till att det finns en osäkerhet om detta ska genomföras eller inte har ingenting med den här produkten att göra. Det har att göra med att Sverige är en demokrati.

Det jag säger är att det genomförs under nästa mandatperiod om Tidöpartierna får fortsatt majoritet. Det är det besked som vi kan ge, men vi kan inte trumfa ett riksdagsval.

Skulle det vara så att de rödgröna vinner valet, om Centerpartiet sitter med i regeringen efter valet, kommer det inte att genomföras. Det är jag också öppen med.

Jag tror att väljarna förstår att det vi nu lägger fram är Tidöpartiernas politik. Vi vill avskaffa mängdrabatten, men de rödgröna partierna säger nej. Om de får makten blir det inget avskaffande av mängdrabatten.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1.

Sverige behöver en offensiv kriminalpolitik som möter verkligheten. Den organiserade brottsligheten har blivit systemhotande. Nästan en gång i månaden mördas kvinnor av män de en gång älskat. Allt fler barn utsätts för övergrepp och sexuell exploatering. Mot den här brottsligheten måste samhället vara starkare, tuffare och mer uthålligt. Därför har rättsfrågorna med rätta prioriterats i svensk politik de senaste åren.

Sverige behöver hårdare tag mot den här både farliga och samhällsskadliga kriminaliteten. Regeringen har gjort mycket som är bra och nödvändigt. Vi socialdemokrater har också tagit vårt ansvar. Vi har lagt om och utvecklat vår politik. Vi går till val som ett förändrat och mer handlingskraftigt parti, inte minst i de här frågorna.

När regeringen har lagt fram förslag som gör Sverige tryggare har vi röstat för dem. Vi har varit med och röstat igenom dubbla straff för gängkriminella, tidsobestämda fängelsestraff för återfallsvåldtäktsmän och att upprepade grova våldtäkter nu ska kunna ge livstids fängelse.

När regeringen nyligen skärpte straffen för 50 brott röstade vi också ja, även om vi saknade skärpningar för grova ekonomiska brott, barnpornografibrott och grov kvinnofridskränkning. De straffen får vi skärpa om vi får väljarnas förtroende att bilda regering i höst.

För oss socialdemokrater är det helt avgörande att alla kriminalpolitiska reformer är både rättssäkra och träffsäkra. Vi röstar enbart ja till reformer som är genomtänkta, genomförbara och finansierade. Rena hygienfaktorer, kan man tycka. Tidöregeringens sista straffrättsliga reform, som vi nu ska besluta om, lever inte på långa vägar upp till de kraven.

Fru talman! Regeringens förslag till ett nytt påföljdssystem innehåller flera olika delar, inklusive en förändring av den omdebatterade mängdrabatten. Det finns delar som är bra. Men det finns också delar som är mindre motiverade och andra som väcker allvarliga frågor som inte besvaras.

Trots att propositionen innehåller politiska idéer och inriktningar som vi står bakom kommer vi att rösta nej. Produkten i sin helhet håller helt enkelt inte måttet.

Förslagen är slarvigt beredda, fängelseplatserna finns inte och finansieringen påminner mest om en klassisk springnota. Nu tänker Gunnar Strömmer smita ut bakvägen, och han hoppas på att nästa sällskap ska ta hand om räkningen.

Lagändringarna som föreslås har inte ens ett ikraftträdandedatum. Vi ska alltså ändra lagen i lagboken men inte i verkligheten. Det sista kan låta som en administrativ bagatell, men det är det inte. Det strider mot hur grundlagen stipulerar att vi ska stifta lag i Sverige.

Det är folkets representanter i Sveriges riksdag som beslutar om både vilka lagar som ska gälla och när de ska träda i kraft. Men nu ber regeringen riksdagen om en blankocheck. Den tänker inte jag signera. Det vore nämligen djupt oansvarigt gentemot väljarna.

I valrörelsen kommer vi att få höra ”Nu har vi avskaffat mängdrabatten!” från Tidögänget. Men den kommer att finnas kvar. Sanningen är alltså att våldtäktsmän, förnedringsrånare och äldrebedragare kommer att få samma straffrabatt i flera år framöver, trots regeringens utfästelser. Det här är inte seriös lagstiftning. Det är ett luftslott. Det är ett politiskt reptrick. Och som tillvägagångssätt betraktat är det obefintliga ikraftträdandedatumet faktiskt en ren parlamentarisk provokation.

Låt mig vara tydlig: Socialdemokraternas ingång är och har varit att mängdrabatten ska slopas helt för farliga brott som skadar andra människor. Men vi lånar inte ut våra röster till någon bluffreform.

Skälet till regeringens agerande är uppenbart: Kriminalvården har inte de fängelseplatser eller den personal som krävs. Den volymökning som föreslås i den här propositionen, som regeringen har valt att lägga fram som en helhet, kommer enligt Kriminalvården inte att kunna omhändertas förrän tidigast 2040. Och att tidigare än så implementera lagstiftning vars konsekvenser inte säkert kan omhändertas vore oansvarigt. Det riskerar att skapa långa köer till att avtjäna fängelsestraff och i värsta fall ett brittiskt scenario, där en framtida regering tvingas släppa ut fångar i förtid. Det vore katastrof. Dömer man ut fängelseår måste man ha anstaltsplatser i paritet med detta. Så enkelt är det.

Jag noterar att Moderaterna har haft interna brainstormningsövningar om hur fängelser ska kunna byggas ut snabbare. Tyvärr har de inte lyssnat på de förslag som vi socialdemokrater har lagt på bordet här under mandatperioden. De tycks även ha fromma förhoppningar om att kriminaliteten på något magiskt vis ska sjunka drastiskt från en dag till en annan och att det är det som ska lösa platsbristen. Men det, fru talman, är önskedrömmar. Det är inte seriös kriminalpolitik.

I den proposition som nu ligger på vårt bord finns ingen plan och ingen trovärdighet, bara en blankocheck utan täckning. Jag har förstås också noterat att Moderaterna nu efter massiv kritik mot den här propositionen har fått krishantera och lappa och laga och plötsligt har gett ett vallöfte om att förverkliga hela den här reformen redan under nästa mandatperiod.

Alla som följer de här frågorna vet att det är fantasier. Hade det varit realistiskt, och hade det varit regeringens tanke från början, hade man givetvis sett till att ha ett ikraftträdandedatum i denna proposition. Men det har man inte. Därför ser jag det här tilltaget mest som ett tecken på moderat desperation. Min gissning är att väljarna drar samma slutsats.

Intressant är också att Moderaterna redan nu har börjat kratta för det kommande misslyckandet. I och med att de vet att fängelseplatserna inte finns för att de ska kunna aktivera reformen redan under nästa mandatperiod har de under sin valturné – utan de övriga Tidöpartierna, nota bene – lanserat ett alternativscenario där enbart mängdrabatten bryts ut ur den proposition vi debatterar i dag.

Här kolliderar dessvärre moderata önskedrömmar med verkligheten. Det är nämligen så att en utbruten mängdrabatt förutsätter en ny proposition som passerar denna kammare. Att låta mängdrabatten gå före de andra delarna i propositionen kräver nämligen att regeringen aktiverar enbart den delen. Men det nya kapitel 28 i brottsbalken som föreslås kan inte existera samtidigt som den nu gällande brottsbalken, som i övrigt ska gälla, där kapitel 28 reglerar skyddstillsynen. Det kan helt enkelt inte finnas två kapitel 28 samtidigt.

Fru talman! Hur valet går vet vi inte. Det enda vi vet är att nästa regering, oavsett färg, kommer att behöva återkomma med en ny proposition om en ny reglering av mängdrabatten. Det är vad vi socialdemokrater tänker göra – direkt. Men Tidöpartiernas plan verkar vara att vänta några år. Att Tidöpartierna har målat in sig i ett hörn vet vi nu också med säkerhet.

Fru talman! Till detta kommer sedan kostnaderna. Reformen beräknas kosta omkring 41 miljarder kronor extra varje år enbart för Kriminalvården. Därtill kommer flera miljarder för polisen, åklagarna, domstolarna och andra myndigheter. Notan för hela förslaget är på 46 miljarder kronor per år. Det är dubbelt så mycket som hela statens reformutrymme för ett år.

Bara för att synliggöra hur mycket pengar vi talar om här: Med 40 miljarder per år skulle vi kunna dubblera polisens resurser eller anställa 50 000 nya sjuksköterskor i vården eller bygga två nya Karolinska sjukhuset per år eller köpa 25 nya Jas 39 Gripen E, inklusive reservdelar, per år.

Det handlar om stora pengar som – ja, Gunnar Strömmer – måste vägas mot annat som Sverige behöver: sjukvården, skolan, försvaret, polisen och det brottsförebyggande arbetet för att hindra att barn dras in i gängkriminalitet. Men regeringen har inte presenterat några som helst förslag för hur detta ska finansieras. Samtidigt säger regeringen själv att pengarna är slut, och så lånar man 200 000 kronor per minut. Den här ekvationen går inte ihop.

Fru talman! Att propositionen innehåller bra delar gör inte helheten acceptabel. Det är regeringens ansvar att lägga fram förslag som går att finansiera och genomföra. Vi socialdemokrater gör anspråk på att ta ansvar för Sverige efter valet, och då kan vi omöjligen rösta ja till en reform som saknar genomförandeplan, som saknar finansiering och som saknar tillräcklig kvalitet i sin rättsliga utformning.

Att rösta ja till det här förslaget vore som att köpa en lägenhet och skriva på kontraktet utan lånelöfte och utan tillträdesdatum och dessutom överlåta till säljaren att bestämma när man får flytta in – troligtvis någon gång om 14 år. Vem skulle skriva på ett sådant kontrakt? Ändå är det i praktiken precis detta som regeringen nu ber väljarna att acceptera – att ge sitt godkännande innan de viktigaste villkoren är på plats och samtidigt överlåta till regeringen att avgöra när, eller om, löftet ska infrias.

Fru talman! Det är direkt olämpligt att riksdagen förväntas besluta om lagstiftning som inte är tänkt att träda i kraft på flera år. Det är inte så vi gör i Sverige. Att göra så här omfattande ändringar i lagboken utan att de ska börja gälla i verkligheten är inget annat än att vilseleda svenska folket.

Men – och här vill jag också vara väldigt tydlig – att vi socialdemokrater säger nej till det här oseriösa lagförslaget innebär inte att vi tycker att alla politiska idéer bakom det är dåliga. Det innebär inte heller att vi står passiva. Tvärtom vill Socialdemokraterna slå betydligt hårdare mot den organiserade brottsligheten, mot gängen, mot mäns våld mot kvinnor och mot sexuella övergrepp på barn. Vi vill se ökad repression, tillämpad med precision. Vi socialdemokrater vill ha träffsäkra straffskärpningar, fler poliser och en svensk maffialag så att vi kan lagföra fler skurkar. Vi vill samtidigt göra historiska satsningar på att stoppa nyrekryteringen av barn och unga.

När det gäller mängdrabatten vill vi, precis som regeringen, att flerfaldig brottslighet ska straffa sig hårdare än i dag. Det gäller framför allt vålds- och sexualbrott. Får vi väljarnas förtroende att bilda regering i höst, ja, då kommer vi att börja med sexualbrotten. Det kommer vi att kunna göra direkt, och det kommer att verkställas snabbt – för, fru talman, politik är att vilja, men det är också att prioritera och att verkställa och att vara ärlig mot svenska folket.

Riksdagen kommer att behöva göra ett omtag i den här frågan nästa mandatperiod, oavsett färg på regeringen, för systemet måste reformeras på ett ordnat, rättssäkert, finansierat och genomförbart sätt. Regeringens lagförslag löper överhängande risk att bli utdaterat innan det ens ser dagens ljus. Att börja med att slopa mängdrabatten för sexualbrott är därför inte bara rätt och rimligt. Det är också så vi använder samhällets resurser så att de gör skillnad. Det är så vi bedriver effektiv kriminalpolitik på riktigt. Det är så vi tar brottsutvecklingen på allvar.

(Applåder)

Fru talman! I samma talarstol som Teresa Carvalho nu står i stod ganska nyligen Morgan Johansson och försvarade mängdrabatten – den mängdrabatt som Socialdemokraterna en gång i tiden designade. Nu påstår Carvalho att Socialdemokraterna tänkt om och minsann visst vill avskaffa mängdrabatten. Men hade man verkligen velat det hade man röstat ja till vårt förslag att avskaffa den i dess helhet. Socialdemokraternas invändningar är svepskäl. Deras eget förslag är en halvmesyr som bara avskaffar mängdrabatten för vissa brott; de flesta brott avskaffas mängdrabatten inte för.

Det här handlar om att Socialdemokraterna egentligen vill ha kvar mängdrabatten men låtsas som någonting annat. Det är precis som när Socialdemokraterna vill höja skatterna men låtsas som att medborgarna inte ska betala eller när de säger att de vill ha kvar en stram migrationspolitik men egentligen vill lätta på reglerna.

Det som är mest beklämmande är att man far med lögner. Det påstås att det här inte kommer att gå att genomföra förrän 2040. Det stämmer inte. År 2040 är ett slutdatum för utbyggnaden. I Kriminalvårdens egen plan räknar man med 2028. Vi kan och kommer att genomföra det här nästa mandatperiod om vi vinner valet.

Teresa Carvalho säger också att det här blir alldeles för dyrt. Jag kan bara notera att man vill lägga mer pengar på ökat bistånd än det skulle kosta att låsa in brottslingar. Det är också en prioritering, men det är inte en prioritering jag tror på.

Teresa Carvalho vet att hon far med osanning kring 2040 och så vidare. Hon vilseleder väljarna. Frågan är: Varför står ledamoten inte för vad hon och Socialdemokraterna egentligen tycker?

Fru talman! Jag tror nog att jag och Socialdemokraterna är bättre lämpade att förklara för den här kammaren och för svenska folket vad jag och Socialdemokraterna tror på än vad Fredrik Kärrholm är. Låt mig lägga till att jag har drivit denna fråga här i kammaren under flera år och har väckt motioner i Sveriges riksdag om att slopa mängdrabatten sedan 2020. Förra året lade Socialdemokraterna ett förslag på riksdagens bord om att slopa mängdrabatten för vålds- och sexualbrott.

Jag noterar att Fredrik Kärrholm har uppmärksammat att vi socialdemokrater har lagt om vår kriminalpolitik sedan förra mandatperioden. Det är bra. Jag tror att väljarna också har uppfattat det.

Vad gäller tidsutdräkten har Kärrholm två problem med sina påståenden.

För det första föreslog utredningen inte det som regeringen har lagt på bordet. Nej, utredningen föreslog det som vi socialdemokrater sedan föreslog i riksdagen förra året, det vill säga att mängdrabatten ska slopas för brott mot liv och hälsa. Det är fortfarande vår uppfattning i den här frågan. Det är inte utredningens förslag som regeringen har gått fram med, utan regeringen har dubblerat omfattningen vad gäller mängdrabatten. Årtalet 2028 blir därför helt irrelevant i sammanhanget. Det är inget annat än ett halmstrå som Fredrik Kärrholm greppar efter.

För det andra är 2028 en hypotetisk tidpunkt i utredningen. Det framkommer ju ingenting där om att volymökningarna uppstår vid ett visst datum. Det står klart och tydligt i utredningen att 2040 är den tidigaste tidpunkt då man kan omhänderta de volymökningar som denna proposition kommer att medföra och som är en helhet.

Fru talman! Jag kan bara konstatera att Teresa Carvalho fortsätter att fara med osanning. Hon hänvisar till 2040. Men Sveriges justitieminister, som sitter här i dag i kammaren, har upprepade gånger förklarat att vi kommer att kunna genomföra det här nästa mandatperiod. Väljarna får helt enkelt avgöra om de tror på Gunnar Strömmer eller på Teresa Carvalho, som gör anspråk på att ta över hans ämbete. Jag vet vem jag tror på.

Jag frågade ledamoten varför Socialdemokraterna inte står för vad de egentligen tycker. Jag fick inget svar, men jag väntade mig inte heller något svar. I stället kom nya osanningar. Låt i stället mig förklara detta för väljarna: Carvalho och Magdalena Andersson vet att svenska folket inte delar den socialdemokratiska föreställningen att det egentligen är synd om dem som begår brott, att brottslingar är offer för samhällets orättvisor och att samhället därför alltid har ett ansvar att hjälpa brottslingar och ge dem en ny chans.

Moderaterna anser å andra sidan att de som väljer att begå brott är ansvariga för sina egna handlingar, att brottsoffer förtjänar upprättelse och att det finns farliga individer som samhället måste skyddas från. Därför röstar Moderaterna i dag för att inte bara avskaffa mängdrabatten utan göra upp med den defensiva straffrätten. Socialdemokraterna röstar för att behålla den.

Jag önskar egentligen inget ytterligare svar från ledamoten, för jag tror inte att jag kommer att få höra ett enda ärligt ord.

Fru talman! I den här kammaren tar vi beslut utifrån de underlag som vi har fått på vårt bord från regeringen i form av propositioner. I den proposition som nu ligger på vårt bord framkommer det väldigt tydligt att Kriminalvården inte bedömer att man kommer att kunna omhänderta volymökningarna förrän tidigast 2040. Detta är vad justitieministern skriver i sin egen proposition. Vi kan inte ta ställning till vad justitieministern står här i kammaren och påstår några timmar före voteringen. Vi tar ställning till det som står i propositionen. I den här kammaren stiftar vi lagar, Fredrik Kärrholm. Vi skriver inte önskelistor till tomten.

Eftersom Fredrik Kärrholm uppenbarligen har tappat hörseln får jag ta och upprepa vad Socialdemokraterna tycker i den här frågan. Vi vill slopa mängdrabatten för vålds- och sexualbrott, Fredrik Kärrholm. Vi har lagt fram det förslaget här i riksdagen, och det är vad vi står för. Vi är ärliga gentemot väljarna och säger att det är knökfullt på våra fängelser och att vi kommer att behöva börja i någon ände om vi inte som Tidölaget ska vänta i flera år med att slopa mängdrabatten när det gäller våldtäkter och övergrepp. Därför går vi till val på att börja med att slopa mängdrabatten på våldtäkter, övergrepp och andra sexualbrott. Det kan vi nämligen åstadkomma snabbt. Man kan välja det alternativet eller att göra många förändringar för alla brott någon gång i framtiden. Det förslag som nu ligger på riksdagens bord innebär det senare.

(Applåder)

Fru talman! Teresa Carvalho meddelar att Socialdemokraterna kommer att rösta nej till regeringens förslag och i stället vill slopa mängdrabatten enbart för sexual- och våldsbrotten, om jag har förstått det rätt. Detta var också ett besked som vi häromdagen fick höra från Socialdemokraterna på en pressträff. Jag måste säga att jag blev ganska förvånad när jag hörde att förslaget framfördes av Thomas Bodström. Thomas Bodström är som bekant brottmålsadvokat och borde rimligtvis inse de enorma praktiska problem det skulle innebära om våra domstolar behövde tillämpa parallella principer för straffmätning i samma mål.

Fru talman! Jag vill vara tydlig med att jag också tycker att det är oerhört angeläget att slopa mängdrabatten för vålds- och sexualbrott. Problemet är att förslaget nog skulle funka ganska bra i mål som bara behandlar vålds- och sexualbrott men att verkligheten inte ser ut så. I många mål ser vi en omfattande brottslighet bestående av flera olika brottstyper. Ibland är det flera olika typer av brott mot samma brottsoffer, ibland är det brott mot flera olika brottsoffer och ibland är det brott utan brottsoffer. Vi ser gärningsmän som agerar ensamma och gärningsmän som begår brott i flera olika konstellationer mot olika brottsoffer.

Med Socialdemokraternas förslag skulle det på ren svenska bli en sabla röra i våra domstolar. De skulle alltså behöva göra samlade straffvärdesbedömningar och kombinera två olika modeller i samma straffutmätning, och det skulle oundvikligen uppstå svårmotiverade tröskeleffekter.

Fru talman! Jag fick inte höra exakt vart Paulina Brandberg ville komma, men kanske att jag ändå anar vartåt det barkar. Jag ska därför försöka ge svar på tal.

Vad gäller begränsningen, det vill säga vilka brott vi ser framför oss ska inkluderas i ett slopande av mängdrabatten, är grunden egentligen densamma som i de resonemang som fördes av Straffreformutredningen. Det är alltså inte Socialdemokraterna som har hittat på den här konstruktionen, utan vi lutar oss mot samma expertutredning som regeringen har lutat sig mot i alla andra delar som har kommit ur denna straffreform.

I den här delen har regeringen dock valt att frångå Straffreformutredningens förslag – och ganska rejält, dessutom. Man väljer att mer än dubblera omfattningen i den här delen, och det är klart att det får konsekvenser både vad gäller kriminalvårdens kapacitet och vad gäller finansieringen. Ytterst får det uppenbarligen konsekvenser för när detta kan träda i kraft.

Ska man koka ned det här till något väldigt enkelt uppfattar jag det som att jag och Paulina Brandberg är överens om att dagens ordning med mängdrabatten är fel – i många fall direkt stötande – och att den borde ändras. Vi socialdemokrater tycker att Straffreformutredningen resonerade klokt kring att göra en avgränsning där man i första hand inkluderar brott mot liv och hälsa – eller vålds- och sexualbrott, som vi i stället brukar uttrycka det.

Detta har som sagt flera skäl, men det är klart att ett väldigt viktigt skäl är att kunna genomföra detta i något slags närtid. Som situationen ser ut i dag, efter alla de straffskärpningar som har införts både av den tidigare S-regeringen och av Tidöregeringen, måste vi göra avgränsningar. Vi ser att vi måste börja med sexualbrotten, för då kan detta komma på plats snabbt i stället för att behöva vänta i flera år.

Fru talman! De praktiska tillämpningssvårigheter som jag tog upp i min första replik har regeringen hanterat genom att ta det här bredare greppet. Då slipper man tröskeleffekterna, och man slipper den extrema orättvisa, helt enkelt, som skulle uppstå i våra domstolar när olika brottsoffer för olika brottstyper skulle få helt olika skydd.

Teresa Carvalho sa i talarstolen att Socialdemokraterna bara röstar igenom förslag som är genomförbara och rättssäkra. Jag undrar hur Teresa Carvalho ser på den röra som skulle uppstå och den kritik som sannolikt skulle komma från samtliga remissinstanser gällande ett sådant här förslag. Jag undrar också hur hon ser på den rättsosäkerhet som skulle uppstå av att, på grund av dessa olika parallella system, inte ha någon förutsägbarhet i systemet.

Fru talman! Om man tar det breda grepp som Paulina Brandberg och regeringen vill ta hamnar vi ju i den situation vi nu är i, där vi har att ta ställning till ett lagförslag som regeringen själv säger inte kan träda i kraft på flera år. Det kommer att dröja så pass länge att man inte ens vågar sätta ett ikraftträdandedatum under nästa mandatperiod. Därför står vi inför valet om vi ska göra en del av detta, och göra det snabbt, eller om vi ska vänta i flera år och göra en massa förändringar i straffmätningen och påföljdssystemet för alla brott.

Där har vi socialdemokrater sagt att det viktigaste för oss är att straffrabatten försvinner för övergrepp på barn och våldtäkter, till exempel. Låt oss börja i den änden! Sedan kan vi gå vidare till andra brott. Jag säger inte att det är helt enkelt, men vi gör bedömningen att det är fullt möjligt – vilket är precis samma bedömning som Straffreformutredningen gjorde.

Fru talman! Vi känner igen den retorik som Socialdemokraterna använder: Man säger att det här inte går, och sedan anför man olika typer av juridiska och administrativa argument som har konstruerats för att passa den egna beskrivningen. Man säger att det är oseriöst. Man lyfter fram siffror som egentligen inte hör till sammanhanget och som man ställer emot någonting annat, det vill säga skapar falska motsättningar. Det är en sorts dimridå man använder sig av.

Det här är en fin gammal socialdemokratisk tradition. Vi känner igen det från en tidigare, rätt namnkunnig, socialdemokratisk justitieminister som vi här hade mycket att göra med under tidigare mandatperioder, nämligen Morgan Johansson. Det var han som sa: Nu har vi gjort allt för att minska skjutningarna – nu finns det inget mer vi kan göra!

Sedan tillträdde Tidöregeringen, och nu är antalet skjutningar halverat. Eller vad är vi uppe i nu – är det en 80procentig minskning? Jag tror det.

Samme Morgan Johansson, som otroligt nog fick fortsätta som justitieminister under Magdalena Andersson, sa också: Asylinvandringen kan vi inte göra någonting åt, för den regleras av internationella regler! Det lät ungefär som det Teresa Carvalho nu säger, det vill säga: Det där är någonting som vi inte rår på; det bara är som det är!

Vad hände sedan? Jo, Tidöregeringen tillträdde, och den asylrelaterade invandringen – inklusive anhöriga – är nu den lägsta på över 40 år. Socialdemokraternas retorik är alltså bara en bluff. Det är klart att det här går.

Fru talman! Varför medger inte Teresa Carvalho det verkliga skälet till att man röstar nej i dag? Varför medger man inte att allt handlar om att det inte blir något slopande av mängdrabatten om Magdalena Andersson och Nooshi Dadgostar får makten i Sverige? Man är nämligen inte beredd att lägga de pengar som detta kostar, för dem vill man lägga på annat – till exempel ökat bistånd, som alltså är en dyrare reform än vad den här straffskärpningsreformen skulle vara.

Fru talman! Kan Teresa Carvalho inte vara ärlig med det som alla redan förstår?

Fru talman! Det ingen förstår är följande: Om det nu över huvud taget fanns på världskartan att hela den här reformen skulle kunna sjösättas nästa mandatperiod, varför finns det inget ikraftträdandedatum? Alla förstår ju att det beror på att ingen tror att detta kommer att hålla – inte ens med silvertejp, Henrik Vinge.

Jag måste säga att Henrik Vinge kastar en ganska stor sten i sitt glashus med tanke på att Tidöpartierna inte är överens om biståndet. Henrik Vinge pekar på biståndet som en möjlig finansieringskälla, och det skulle Kristdemokraterna knappast acceptera.

Fru talman! Jag vill ta tillfället i akt att ställa en fråga tillbaka till Henrik Vinge. Jag har nämligen roat mig med att gräva lite grann i tidigare motioner och yrkanden, och jag hittade något väldigt intressant från 2022, vilket trots allt inte är särskilt länge sedan.

Då skrev Sverigedemokraterna ett yttrande i justitieutskottet där man föreslog att det inte ska vara tillåtet att skjuta på ikraftträdandet av demokratiskt fattade straffskärpningsbeslut med hänvisning till kapacitetsbrist hos Kriminalvården – alltså exakt det som Sverigedemokraterna gör just nu. Därför undrar jag helt enkelt: Hade Sverigedemokraterna rätt 2022, eller har Sverigedemokraterna rätt 2026 – eller är allt detta bara hyckleri, Henrik Vinge?

Fru talman! De enda som skjuter på ett ikraftträdande är Socialdemokraterna och vänsteroppositionen. Det är ju de som säger att slopandet av mängdrabatten inte ska ske nästa mandatperiod.

Tidöpartierna är överens. Vi ska genomföra detta nästa mandatperiod – det är precis det vi har stått och sagt under hela den här debatten. Det är Socialdemokraterna som säger att det inte går. Det är Socialdemokraterna som lägger ut dimridåer och hittar på olika typer av argument för att på något sätt fördunkla bilden för väljarna.

Det är ju tydligt: Sverigedemokraterna och Tidöregeringen genomför detta under nästa mandatperiod. Den rödgröna oppositionen gör det inte. Det är detta som hela den här debatten handlar om.

När det gäller biståndet handlar det inte i första hand om en finansieringskälla utan snarare om ett löfte som Socialdemokraterna utställer. Det handlar om precis det som de nu kritiserar Tidöpartierna för. De ställer ut ett löfte om 50 miljarder, ofinansierat och utan ikraftträdandedatum. Det är dyrare än kriminalvårdsreformen. Exakt det som de nu anklagar Tidöregeringen för att göra gör de själva i fråga om biståndet.

Det här är inte en fråga om teknikaliteter eller om att vi inte har råd. Det är en fråga om prioriteringar. Tidöregeringen kommer att prioritera avskaffandet av mängdrabatten. De rödgröna – Nooshi Dadgostar, Magdalena Andersson och Teresa Carvalho – kommer att prioritera bistånd och bidrag. Det är detta som dagens debatt handlar om.

Fru talman! Kejsaren är naken. Bluffen är synad, Henrik Vinge. Om det här lagförslaget var tänkt att kunna träda i kraft nästa mandatperiod hade regeringen och Sverigedemokraterna givetvis petat in ett ikraftträdandedatum. Det har de dock inte gjort, för de vet att det inte kommer att hålla.

Alla kan se att Tidöpartierna inte kan komma överens om hur kalaset ska finansieras. Notan för detta lagförslag är 46 miljarder kronor per år. Det är dubbelt så mycket som reformutrymmet under ett år. Hur detta ska finansieras säger inte regeringen flaska om – och inte Sverigedemokraterna heller, för den delen, i någon samlad mening.

Henrik Vinge upprepar: Det går, det går, det går. Men om det hade gått skulle det, återigen, ha stått i propositionen. Det är propositionen vi tar ställning till, inte tomma vallöften från enskilda riksdagskandidater eller partier. Vi tar faktiskt inte heller ställning till det som framförs här i riksdagens talarstol, utan vi tar ställning till det som står i propositionen.

Jag förstår att Henrik Vinge inte bryr sig särskilt mycket om de demokratiska processerna här i riksdagen; det har framgått med all önskvärd tydlighet. Men någon ordning måste det faktiskt vara i en lagstiftningsprocess.

(Applåder)

Fru talman! I decennier har Sverige haft en otillräcklig straffrätt. Under mina år som polis bevittnade jag detta på nära håll.

Jag minns särskilt ett fall. En tolvårig flicka lurades ned i en källare av en man. Nere i den mörka källaren hotade han henne med kniv och förgrep sig på henne sexuellt. Skräcken måste ha varit fruktansvärd. Straffet blev inte ens två års fängelse. Det blev ett år och nio månader, och mannen blev frisläppt efter två tredjedelar.

En kort tid efter att han hade kommit ut från fängelset begick han nya övergrepp. Han överföll en nioårig flicka, drog in henne i ett buskage och våldtog henne brutalt. Inom kort var den här farliga pedofilen på fri fot igen.

Jag ser att Teresa Carvalho sitter och skrattar i bänkraden. Lyssna gärna på vad jag säger nu! Det är så här den defensiva straffrätten ser ut i verkligheten. Teresa Carvalho berättade att hon i somras träffade en polis. Jag jobbade som polis i över tio år.

Tyvärr är detta bara ett av tiotusentals exempel på hur straffrättens otillräcklighet resulterar i ett mänskligt lidande som hade kunnat undvikas. Det är just detta – att det ska undvikas – som vår förändring av straffrätten syftar till. Att det här systemet inte har korrigerats av tidigare regeringar är ett oförlåtligt politiskt svek.

Fru talman! Att reformer är historiska är ett överutnyttjat påstående inom politiken, men det vi debatterar här i dag är en historisk reform. År 1962 – för 64 år sedan – antog riksdagen brottsbalken. År 1989 – för snart 40 år sedan – genomfördes den senaste stora reformen. Den syftade till att ytterligare minska användningen av fängelsestraff. Med 1989 års reform fick vi ett system där gärningsmannens intresse av att slippa fängelse kom att väga tungt. Brottsoffers behov av upprättelse och samhällets berättigade intresse av skydd fick stå tillbaka.

Nu är regeringens ambition att fler brottslingar ska fängslas och att de ska få längre straff. Skälen till detta är två. För det första handlar det om att brottsoffer ska få upprättelse. Detta behov är lika mänskligt och viktigt som omsorg, förståelse och respekt. För det andra handlar det om att förhindra och förebygga brott. Den som sitter inlåst kan helt enkelt inte begå nya brott ute i samhället. För utstuderade former av brottslighet har skärpta straff också en avskräckande effekt. Det här vägrar våra välmenande vänner på vänsterkanten att erkänna.

Nu ser vi hur den gängrelaterade grova våldsbrottsligheten minskar tack vare en offensiv kriminalpolitik och straffskärpningar riktade mot den organiserade brottsligheten. Detta räddar liv. Även inbrotten och flera andra brottstyper minskar kraftigt.

Med skärpta straff – genom den straffrättsreform som vi talar om här i dag – kan vi också se till att andra former av brottslighet minskar. Vi kan till exempel se till att färre nioåriga flickor våldtas, helt enkelt genom att våldsamma pedofiler sitter inlåsta.

Fru talman! Vi har redan skärpt ett femtiotal straffskalor, sett till att grova våldtäkter kan ge livstids fängelse, infört säkerhetsförvaring som särskild påföljd, infört dubbla straff för gängkriminella och mer därtill. I dag beslutar riksdagen om ytterligare lagändringar av större principiell betydelse. Det här handlar om mycket mer än mängdrabatten. Det som debatteras i dag är fullföljandet av det systemskifte som regeringen har arbetat intensivt med under mandatperioden.

Det handlar om att ta bort presumtionen mot fängelse, om att se till att hela straffskalorna används och om att ta bort orättvisa billighetsskäl. Dessa innebär bland annat att en gärningsman, till exempel en våldtäktsman, får ett mildare straff för att han förlorar jobbet eller för att han själv skadade sig när han begick brottet.

Fru talman! Inför valet 1991 hade Moderaterna valaffischer med texten: Montera bort svängdörrarna på Kumla. Moderaterna vann det valet, och Gun Hellsvik utsågs till justitieminister. Hon talade då om behovet av att göra grundliga förändringar av straffrätten. Viktiga steg togs, men arbetet hann inte fullföljas under den då kortare – treåriga – mandatperioden.

Hellsvik konstaterade att det skulle krävas ytterligare mandatperioder innan kriminalpolitiken var reformerad på det sätt som hon och Moderaterna eftersträvade, men när Socialdemokraterna återtog regeringsmakten sattes renoveringen på paus. Mängdrabatten bestod. Presumtionen mot fängelse bestod. Ordningen där straffen koncentrerades till straffskalornas nedre delar bestod. Under tre decennier ändrades ingenting av principiell betydelse.

Det har bara duttats fram till nu. Socialdemokraterna har uppenbarligen varit helt ointresserade av att ändra grunderna för straffrätten. Här i talarstolen stod Morgan Johansson så sent som förra mandatperioden och försvarade mängdrabatten. Men med den moderatledda regering som valdes 2022, och under justitieminister Gunnar Strömmer, har vi äntligen återupptagit arbetet med att reformera den otillräckliga straffrätten.

Fru talman! Det är uppenbart att Socialdemokraterna inte vill detta. De pratar gärna om tuffa tag och behov av förändring, men när reformen ligger på bordet röstar de nej. De röstar nej till att avskaffa mängdrabatten, nej till att ta bort presumtion mot fängelse, nej till att hela straffskalorna ska användas, nej till strängare straff och nej till att göra upp med den defensiva straffrätten. Socialdemokraterna vill i grunden bevara den straffrätt som de själva en gång i tiden skapade. De vill behålla den. De vill inte ha något systemskifte, och detta handlar om ideologi.

Den socialdemokratiska samhällsanalysen gör gällande att det egentligen är synd om dem som begår brott, att brottslingar är offer för samhällets påstådda orättvisor och att samhället därför har ett ansvar att hjälpa brottslingarna och ge dem en ny chans i alla lägen. Socialdemokraterna betraktar inlåsning som ett nödvändigt ont som bör minimeras. Det här vill de inte säga, för de vet att svenska folket inte håller med.

Moderaterna, å andra sidan, anser att de som väljer att begå brott är ansvariga för sina egna handlingar, att brottsoffer förtjänar upprättelse och att det finns många farliga individer som samhället måste skyddas från.

Jag noterar också att Socialdemokraterna inte nämner rättstryggheten. Inte med ett ord nämns något om statens grundläggande ansvar att skydda medborgarna från våld och brott. Inte heller nämns brottsoffer en endaste gång i Socialdemokraternas följdmotion.

Fru talman! Jag är tacksam över att vi har en regering som värnar rättstryggheten och att Sverige nu kan få en straffrätt värd namnet, som ger brottsoffer upprättelse och som skyddar hederliga medborgare. Och när livstidsstraff inte döms ut ska den dömda i möjligaste mån återanpassas till samhället. Upprättelse, skydd och återanpassning är tre syften utan motsättning, tre delar av samma rättsstatliga ansvar, och detta säkerställs med denna reform.

En viktig del av reformen är att göra straffmätningen mer nyanserad. Det innebär att hela straffskalan ska användas. Det kan låta självklart, men i praktiken döms straff i de flesta fall ut i den nedre delen av straffskalan medan den övre delen av straffskalan sällan används och maxstraff i princip aldrig döms ut. Så ska det inte vara. Straffskalan ska betyda vad den anger. Straffskalan är inte en teoretisk ram. Den uttrycker en förväntan från den folkvalda riksdagen om vilka straff som domstolarna faktiskt ska döma ut.

En annan viktig del är att flerfaldig brottslighet får större betydelse. Den så kallade mängdrabatten innebär att upprepade brott automatiskt ger straffrabatt enligt en matematisk modell. Endast det första brottet ger fullt straffvärde. Det andra brottet ger enbart en tredjedel, det tredje en sjättedel och därefter knappt någonting.

Det här är en djup orättvisa, för bakom varje brott finns en människa: en ny kille som rånats och förnedrats, en ny pensionär som berövats sina besparingar, en ny ung kvinna som utsatts för övergrepp. Det andra brottsoffrets lidande är inte mindre än det första. Det andra brottet är inte mindre olagligt än det första.

Men för den som har begått tillräckligt många brott har fortsatt brottslighet i praktiken blivit straffri. Det är absurt att polisen varje dag griper förbrytare som inte bryr sig ett skvatt, för de vet att det inte får någon konsekvens. Nu ändrar vi på detta.

Det finns gott om forskningsstudier som visar att inkapacitering av just högfrekventa förbrytare är ett mycket effektivt sätt att minska brottsligheten i samhället. Av stor betydelse är också att presumtionen mot fängelse tas bort. I dagens system är utgångspunkten att fängelse ska undvikas. Den ordningen har blicken riktad mot gärningsmannens intresse av att slippa fängelse samtidigt som brottsoffrets intresse och samhällets behov av skydd negligeras. Det är inte en rimlig ordning, och vi justerar också detta.

Även orättvisa billighetsskäl tas bort. Den som skadar sig när den begår brott ska inte få lägre straff. Den som förlorar jobbet på grund av sitt brott ska inte få lägre straff. Att det har gått lång tid sedan brottet begicks ska inte i sig vara ett skäl för strafflindring.

Fru talman! Socialdemokraterna röstar inte bara nej till att avskaffa mängdrabatten. De röstar nej till hela denna straffrättsreform. Detta är en rättspolitisk linje från Socialdemokraterna. Men de vågar inte stå för den, så nu försöker de flytta fokus från sak till process. De påstår att vår reform inte är seriös. Det är en helt grundlös anklagelse mot en utredning på över 2 000 sidor och en beredningsprocess som har pågått i tre års tid. Jag har personligen debatterat dessa frågor i över tio år, och detta är en synnerligen genomtänkt reform. Socialdemokraterna påstår dessutom att inget kan förverkligas förrän 2040. Det är ren och skär lögn.

Socialdemokraterna påstår också att det blir för dyrt. Men att det skulle vara för dyrt att låsa in brottslingar är om något ogenomtänkt. Här avslöjas en total oförståelse för att de samhällsekonomiska kostnaderna för brottslighet vida överstiger kostnaden för fler anstaltsplatser. Det kan noteras att Socialdemokraterna vill lägga ännu större summor på ökat bistånd. Detta handlar alltså inte om vad Sverige har råd med utan om vad man prioriterar.

Socialdemokraternas eget förslag innebär inget av allt det vi föreslår, förutom att ta bort mängdrabatten för vissa grova brott. De allra flesta brott kommer dock att fortsätta att omfattas av mängdrabatten, inklusive bedrägerier, narkotikabrott och barnpornografibrott.

Fru talman! Eftersom riksdagen bemyndigar regeringen att besluta om ikraftträdandedatum räcker det tyvärr inte med att riksdagen i dag röstar om detta. Sverige behöver även efter valet helt uppenbart ha en regering som vill genomföra denna reform. Det är nödvändigt att riksdagen bemyndigar regeringen eftersom det stämmer att vi inte vet det exakta datum då kriminalvården har tillräcklig kapacitet. Det här är alltså det ansvarsfulla sättet att lösa detta på för att så fort som möjligt få dessa reformer på plats.

Om Socialdemokraterna hade velat se dessa reformer hade de röstat för dem, men det vill de inte.

Fru talman! Det vi röstar om i dag är en historisk korrigering, från otydlighet och slapphet till begriplighet och konsekvens samt från att utgå från gärningsmannens intressen till att i stället prioritera brottsoffers behov av upprättelse och samhällets behov av skydd. Socialdemokraterna röstar nej. Moderaterna röstar ja.

Jag yrkar bifall till propositionen och avslag på samtliga följdmotioner.

(Applåder)

Fru talman! Sverige har ett allvarligt problem med kriminalitet. Det ska vi vara ärliga med. Och regeringen har prioriterat brottsligheten under mandatperioden, men ambition är inte samma sak som genomförande. Det här behöver ställas i kontrast till det kompletta misslyckandet med paradfrågan, som vi debatterar här i dag, nämligen den stora omdaningen av det straffrättsliga systemet. Det alla i denna sal vet men som inte blir riktigt tydligt för svenska folket är att det förslag regeringen har lagt fram är ett hastverk. Det är inte mitt ordval utan Lagrådets. Man skriver att ärendet inte kan anses vara tillräckligt berett och avstyrker dessutom två av reformens bärande delar, varav den ena är just regeringens fokus i detta förslag.

Vi i Vänsterpartiet anser att det absolut kan finnas skäl att se över straffrätten. Problemet är att regeringen så ensidigt har fokuserat på just den delen. Man har under hela mandatperioden glömt bort att göra det absolut viktigaste, nämligen både det breda brottsförebyggande arbete som förhindrar att människor över huvud taget ägnar sig åt kriminalitet och arbetet med att se till att människor som befinner sig i kriminalitet kommer ur den innan de begår de allra grövsta brotten.

Det handlar om just sådana åtgärder som vi i Vänsterpartiet har föreslagit gång på gång. Vi har exempelvis föreslagit nationella riktlinjer för avhopparprogram med bindande krav på vad ett avhopparprogram måste innehålla. Regeringens svar på detta var att tillsätta en utredning. Men denna utredning kommer att redovisas först knappt två månader efter valet medan straffskärpningarna ska klubbas igenom nu, fyra veckor före valet. Förebyggande arbete är tydligen inte lika angeläget för regeringen. Man prioriterar att låta hård och tuff i stället för att föreslå åtgärder som verkligen minskar brottsligheten i samhället.

Det som hade kunnat vara en intressant och seriös debatt blir därför raka motsatsen. Det skapar stor osäkerhet hos den svenska befolkningen. Särskilt stor blir den hos brottsoffren, som regeringen säger sig vilja värna särskilt genom den här reformen. Hur ska man kunna vara säker på att rättssystemet står på ens sida? Kommer man verkligen att få upprättelse? Är det rätt personer som straffas?

En av de viktigaste sakerna som befolkningen frågar sig är: Hur kan det här leda till att brottsligheten verkligen minskar? Det borde vara en självklarhet att det som vi riksdagsledamöter gör här i Sveriges lagstiftande församling alltid och främst ska vara svenska folket till gagn och att vi har svenska folkets bästa för ögonen vid varje enskilt beslut.

I en demokrati innebär det här att vi kan tycka olika om vad som faktiskt är bäst. Då debatterar vi och kompromissar, och i slutändan avgör majoriteten. Så ska det vara, men då måste ju frågorna vara ordentligt beredda. Sanningen här är något helt annat.

Det regeringen gör ligger inte i svenska folkets intresse. Det handlar framför allt om dem själva. Man lovade runt och höll tunt, som det heter. I stället för att med högburet huvud erkänna sitt misstag väljer man att hålla andan. Man blundar och hoppas att ingen ska märka något, för man tycker att det är värre att erkänna att man inte hann med allt i tid. Därför lägger man hellre fram ett illa genomarbetat förslag.

Det här har tyvärr blivit ett signum för regeringen. Det är förmodligen också det som kommer att bli dess eftermäle. Det gäller förslag efter förslag under den här mandatperioden: för snabbt, för ogenomtänkt och för oprecist. Det blir ett högt betyg för intention men lägsta betyg för genomförande. Man struntar i experternas invändningar, trots att de varningar som ges är högst relevanta att ta i beaktande. Så kan man inte leda ett land, särskilt inte i tider som dessa.

Vi i Vänsterpartiet är beredda att förändra straffrätten men inte genomföra så omfattande förändringar på så lösa grunder. Regeringen säger själv att den här reformen, fullt införd, kommer att kosta drygt 46 miljarder kronor om året. Kriminalvården kommer ensam att stå för runt 41 av dessa. Det är regeringens ord, inte mina.

Enligt Kriminalvården kommer det heller inte att vara möjligt att få se reformen fullt ut genomförd förrän 2040. Vi pratar alltså om 14 år. Och hur lång tid hade utredningen på sig för att ta fram den största omdaningen av straffrätten sedan införandet av brottsbalken? Jo, 22 månader, efter att regeringen kortat ned tiden. Nästan 2 000 sidor blev resultatet. Därefter tog det lite drygt ett år innan regeringen blev klar med en proposition.

Det ska sägas att det krävdes att regeringen begärde att riksdagen kallades in extra under sommaren för att hinna hantera ärendet före valet. Det är precis det som vi gör i detta nu.

Med tanke på att tidsperspektiven är så pass långa uppstår en hel del frågor. Vore det inte rimligt, för att inte säga relevant, att låta utredningen löpa på längre? Detta i sig skulle kunna göra att den också får möjlighet att utvärdera och analysera alla andra förändringar som genomförts på det rättspolitiska området under mandatperioden. Vilka effekter får de? Hur ska man bäst anpassa det straffrättsliga systemet utifrån de besluten?

Det är helt enkelt svårt att se varför det är en sådan brådska att hasta igenom det här just nu. Det kan alltså inte genomföras fullt ut förrän om 14 år, enligt propositionen och enligt regeringen själv. Detta visas genom att regeringen inte ens har kunnat komma med ett förslag om när reformen ska träda i kraft; det ska riksdagen överlåta åt den kommande regeringen att göra.

Det kommer också att hinna gå fyra riksdagsval innan det blir möjligt att få se reformen fullt ut genomförd. Kriminalvården själv uppskattar att behovet av nya platser kommer att vara 29 000 år 2034. Vi pratar alltså om nästan en tredubbling av dagens kapacitet.

Trots allt detta ska vi i riksdagen rösta för det här hastverket – fyra veckor före valdagen och innan svenska folket har fått en chans att säga vad de tycker om det här. Så bedriver man inte politik för svenska folkets bästa.

Regeringen själv har valt att fokusera på enskilda delar av propositionen för att motivera den här brådskan, men att rösta för hela propositionen för att man tycker att en enskild del är viktig är inte seriöst agerat.

Regeringen har lagt fram en mängd olika propositioner under mandatperioden. Många av dem har handlat om mindre förändringar än den här. Om det vore så viktigt hade man enkelt kunnat lägga fram ett särskilt förslag om just den förändring som man nu väljer att tala allra mest om, men det gjorde man inte, sannolikt därför att det då skulle bli uppenbart att det inte är praktiskt genomförbart rent ekonomiskt.

Regeringen lägger alltså ett ofinansierat förslag på riksdagens bord som det är högst oklart om det över huvud taget kommer att träda i kraft inom de närmaste 14 åren. Det baseras på en utredning där de experter som ingått i den själva har uppgett att tidsbristen gjorde att de inte hade möjlighet att göra en fullständig och förutsättningslös analys av förslagens effekter.

Varför denna brådska? Varför är det inte viktigare att svenska folket får en välfungerande lagstiftning som håller ihop? Svaret är nog tyvärr att det handlar om valtaktiska skäl. Detta ställer vi i Vänsterpartiet inte upp på. Svensk lagstiftning och svenskt rättsväsen är värda mycket mer respekt än så. Svenska folket är värt respekt.

Låt oss säga nej till det här illa genomarbetade förslaget. Vi kan låta en utredning få mer tid på sig att förutsättningslöst komma fram till nya, bättre och genomförbara förslag i närtid för att vi ska uppnå det som måste vara målet för oss alla: minskad kriminalitet i samhället. Detta, fru talman, tror jag är den målsättning som svenska folket förväntar sig av oss som lagstiftare.

Jag yrkar bifall till reservation 1.

Fru talman! Vänsterpartiet pratar mycket om ambition kontra effektivitet, Samuel Gonzalez Westling. Det förbryllar mig lite grann, för effektivitet har väl varit kännetecknet för de kriminalpolitiska reformer vi har genomfört under den här mandatperioden.

När vi tillträdde kunde man läsa om skjutningar och sprängningar i stort sett varenda dag. I dag är de halverade eller ännu färre. Tiotusentals svenskar har sluppit bli utsatta för brott som villainbrott, sommarstugeinbrott och stölder av båtmotorer. Från ett år till ett annat hade vi mer än 50 000 färre stölder i Sverige, tack vare de reformer som vi genomfört.

På punkt efter punkt visar vi att det vi gör har effekt. Det gör skillnad för människor. Det är också svaret på det som Samuel Gonzalez Westling sa om varför det är så bråttom. Det är det därför att människor dör om vi inte skyndar oss. Människor blir brottsoffer om vi inte skyndar oss.

Om vi hade lyssnat på de invändningar som Vänsterpartiet och de andra i den rödgröna oppositionen haft på alla dessa punkter och om vi hade stannat upp och inte genomfört detta skulle vi ha haft tusentals brottsoffer i Sverige som hade blivit skadade eller fått sin egendom stulen. Det har de nu sluppit tack vare att vi har haft just bråttom.

Man får ändå ge Vänsterpartiet att de är ett av få partier här i dag som faktiskt är ärliga med sina intentioner. Om man läser de handlingar som Vänsterpartiet lämnat in inför debatten ser man att de inte vill slopa mängdrabatten, utan de vill behålla den. I grund och botten tror de inte på en mer repressiv politik. Jag tycker att man ska ge Vänsterpartiet någon sorts kredd för att de är öppna med det.

Det finns två sidor i svensk politik. Det finns en sida som vill avskaffa mängdrabatten, och det är Tidösidan. Sedan finns den rödgröna sidan, med Vänsterpartiet, som – om de får makten – kommer att behålla mängdrabatten.

Fru talman! Jag uppfattade inte någon fråga, utan det var nog mer ett tal.

Så här är det: Vänsterpartiet är intresserat av att se till att saker och ting blir bättre överlag. Det är därför vi också säger att vi måste göra en total revidering och se över vad det är som fungerar och inte och sedan föreslå åtgärder som kommer att ge effekt i framtiden. Det är också det som är målsättningen med vad vi vill åstadkomma efter valet när vi får vara med och sitta i regering.

Målsättningen är att minska brottsligheten i samhället, och då handlar det om att vi ska se till att saker och ting också blir bättre. Det kan inte vara så att vi bara ser till att folk ska känna sig rädda och otrygga i samhället, utan vi måste se till att människor får det bättre så att livet blir bättre att leva på alla olika sätt. Jag vet därför inte riktigt vad motsättningen är i det som Henrik Vinge talar om.

Regeringen och Sverigedemokraterna vill införa ett system som gör att hela rättssystemet skulle bli ganska rättsosäkert i framtiden. Man kommer inte att veta när reformerna över huvud taget ska genomföras, när kostnaderna kommer att komma eller vad man ska finansiera dem med. Var kommer pengarna ifrån?

Det får vi inte något svar på från Sverigedemokraterna och regeringen, och det är därför som det blir väldigt svårt för oss och för svenska folket att över huvud taget förstå brådskan. Det hade inte varit nödvändigt att korta ned tiden för utredningen och för att komma med relevanta förslag. Man hade kunnat låta utredningen ha sin gång, komma med riktiga förslag och sedan hade vi kunnat ha en seriös debatt om det.

I dag kan man inte ha en seriös debatt. Lagrådet och alla experter sågar förslaget.

Fru talman! Jag tycker att vi har en seriös debatt. 22 månader är nästan dubbelt så lång tid som en normal utredning tar, vilket innebär att utredningen har fått lång tid på sig. Det är också en betydligt längre utredning sett till texten än vad en utredning normalt sett är, så jag tycker att invändningen om att det är oseriöst är svår att ta på allvar.

Lyssnar man till vad Vänsterpartiet säger låter det som att det inte finns några motsättningar: Man vill genomföra straffrättspolitik som är effektiv och som innebär att brottsligheten minskar och som innebär att människor får det bättre. Men varför röstar man då emot alla förslag som innebär att brottsligheten minskar och att människor får det bättre? Varför röstar man emot den politik som har lett till att antalet skjutningar mer än halverats? Varför röstar man emot den politik som har lett till att stölder av båtmotorer, inbrott i sommarstugor och stölder överlag har minskat med tiotusentals varje år? Varför röstar man emot den politiken?

Varför röstar man nu emot den politik som kommer att leda till att den som till exempel begår upprepade barnpornografibrott faktiskt får sitta i fängelse för de brott som man begår? I dag har vi en situation där fullt straff döms ut för det första barnet som utsätts. För det andra barnet som utsätts döms ett lite lägre straff ut och för tredje knappt något straff alls.

När vi har att göra med den här typen av återfallsförbrytare, människor som visar att de är totalt hänsynslösa, människor som saknar spärrar och som gång på gång utsätter andra människor för grova brott, vore det inte rimligare att låsa in en sådan person ännu längre för att skydda barn och andra människor i stället för att ge personen rabatt?

Fru talman! Jag förstår faktiskt inte ens vad Henrik Vinge menar. Vi har röstat för förslag här i kammaren också. Vi tar ställning till varje förslag, enskilt, var för sig. Vi har till exempel röstat för straffskärpningar för ett femtiotal brott. Vi saknade att ekonomiska brott, som påverkar samhället i oerhört stor utsträckning, inte fanns med. Men det är förmodligen för att regeringen och Sverigedemokraterna inte vill att deras kompisar ska hamna i kläm. Det är ju ofta de som begår den typen av brott.

Vår kritik mot en del förslag handlar om att det även finns andra delar som måste övervägas i det här. Vi tycker att det är rimligt att om man begår brott ska man sitta inlåst. Absolut – man ska straffas om man begår allvarliga brott. Men det måste också finnas någon form av balans i samhället. Det måste finnas möjlighet att kunna känna en frihet när man lever i ett samhälle. Om vi skulle införa en polisstat skulle det visserligen inte begås särskilt många brott. Men vart tog friheten vägen? De sakerna behöver man ta med i beräkningen, och det är också det vi gör vid varje enskilt övervägande.

När vi tar över makten kommer vi att se över, utreda och göra bedömningar av vad det är som fungerar bra och vad det får för effekter i förlängningen. Det måste man göra i ett samhälle. Det måste man göra när man sitter i regering och i riksdagen för att fatta beslut om olika typer av lagstiftning.

Huvudmålsättningen för Vänsterpartiet är självklart att det ska begås så få brott som möjligt i samhället så att folk ska kunna känna sig så fria som möjligt. Friheten är någonting som är otroligt viktigt för Vänsterpartiet.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Det är väl känt i kammaren att den proposition som vi i dag debatterar har mötts av kritik från flera remissinstanser, inklusive Lagrådet. Till stor del riktar kritiken in sig på att det inte är visat att strängare straff leder till minskad brottslighet och att inkapacitering i grunden är inhuman. Det var också det resonemanget som låg bakom och till stor del utgjorde motiven för den straffrättsreform som infördes 1989, då presumtion mot fängelse kom att prägla kriminalpolitiken och val av påföljd.

Frågan är om remissinstansernas kritik har stöd bland folk i gemen. Under årens lopp har jag som polis haft omfattande kontakter med brottsoffer och andra som direkt eller indirekt har påverkats av brott. Det handlar om enskilda som har fått sina liv förstörda. Vålds- och sexualbrott har orsakat livslånga fysiska skador och psykiska trauman för livet. Det handlar om enskilda som har fått sin ekonomi kraschad och egendom förstörd. Det handlar om småföretagare som gång på gång drabbas av stölder och skadegörelse eller utpressas och tvingas betala kriminella för beskydd.

Fru talman! Mitt intryck och min erfarenhet är att flertalet, såväl drabbade som folk i gemen, tycker att vi i Sverige har för låga straff och att domstolarna oftast lägger sig i den nedre delen av straffskalan när man dömer ut påföljder. I många fall blir påföljden villkorlig dom, skyddstillsyn, samhällstjänst eller annan icke frihetsberövande påföljd.

Det är en liberal syn på brott och straff där hänsyn till brottslingens väl och ve väger tyngre än brottsoffrens krav på upprättelse och skadestånd för sitt lidande. I många fall blir saken inte ens prövad på grund av åtalsunderlåtelse eller förundersökningsbegränsningar. I den mån det blir åtal och fällande dom reduceras påföljden i många fall när yrkeskriminella och vaneförbrytare får mängdrabatt.

Många upplever det här förhållandet som stötande, och mot den bakgrunden tror jag att det finns ett stöd och en förståelse bland allmänheten för de nu föreslagna förändringarna.

Fru talman! Staten har ett grundläggande ansvar att trygga ordning och säkerhet. Folk ska kunna leva i lugn och ro. I den delen är brottsbekämpningen avgörande och straffet en bärande del. Begår man brott och skadar andra ska man få sitt straff och sona sitt brott. Det är grundläggande. Men strafflagstiftningen ska även ha en avskräckande effekt. Vi talar här om en allmänprevention som i sig förväntas vara brottsförebyggande.

Brottslingar är, tro det eller ej, oftast rationella. Man väger möjligheter mot risker. Risken för upptäckt och uppklaring av brottet är i sig en avhållande faktor, men även det förväntade straffet vid ett eventuellt gripande vägs in och kan medföra att man avstår. Om risken för strängt straff är hög avstår man. Uppklaring och straff är således sammanlänkade med varandra. Ett lågt straff gör att riskbenägenheten ökar. Rattfylleribrottet är ett bra exempel där straffhotet är en starkt brottsförebyggande faktor.

Vi ska inte underskatta värdet av ökad uppklaring och hårdare straff och dess effekt på benägenheten och viljan att begå brott. Jag tycker att det talar för den linje som nu föreslås. Jämfört med flertalet andra europeiska länder har Sverige en högre andel anmäld brottslighet och lägre straff, vilket också talar för en skärpning.

Fru talman! Allmänprevention är bra, men vi vet att det inte biter på alla. Det finns kriminella som begår grova brott och mestadels återfaller efter avtjänat straff. Ofta handlar det om grova vålds- och sexualbrott. Det är förbrytare som utgör en fara för oss andra om de får vistas ute i friheten.

Många av oss har läst juridik en gång i tiden. Det finns några domarregler som Olaus Petri har stiftat. De har några hundra år på nacken men stadgar bland annat att den som missbrukar friheten är värd att mista den, och det tycker jag har viss bärighet även i dag.

Farliga personer och återfallsförbrytare måste inkapaciteras på längre tid för andras trygghet och säkerhet. I de fallen har repressiva åtgärder även en brottsförebyggande effekt.

Genom åren har ett antal grova våldsverkare, pedofiler och andra sexualförbrytare återfallit i brott efter frigivning. Nu ger vi farlighetsrekvisitet ökad tyngd inför en tänkt villkorlig frigivning. Likaså skärps synen på återfall i brottslighet när man dömts till den föreslagna påföljden villkorligt fängelse. För det fall det nya brottet begåtts under prövotiden för villkorligt fängelse och föranleder ett strängare straff än böter bör återfallet i princip alltid leda till en skärpt reaktion.

Ny är även synen på den nuvarande mängdrabatten – den så kallade asperationsprincipen – som ändras till en modell för straffmätning som innebär att de tre allvarligaste brotten räknas fullt ut och att det först därefter kan bli aktuellt med straffreduktion.

Fru talman! Prognoser och beräkningar har gjorts beträffande kostnader och behov av kapacitet för den förestående reformen. Klart är, med allt annat lika, att om brottsligheten ligger kvar på nuvarande nivå, uppklaringen ökar och påföljderna blir tidsmässigt längre i form av fängelse ökar kostnaden för såväl Kriminalvården som övriga delar av rättsväsendet.

Det kan även vara så att ökad uppklaring och inkapacitering leder till färre brott. Vi ser redan i dag effekten av gränspolisens arbete med avvisningar och återreseförbud. Det har resulterat i en stor minskning av antalet anmälda stöldbrott. Ryktet säger att kriminella ligor avråds från att operera i Sverige på grund av den höga risken att fastna i polisens garn. Sådana saker talar faktiskt för att vi går mot ett minskat antal brott.

Effekten av ny lagstiftning och ny polisiär arbetsmetodik börjar nu märkas på allvar. Det har sagts här tidigare att det har skett en betydande nedgång av antalet skjutningar. Samma sak med sprängningar, som i dagsläget mer eller mindre har upphört – peppar, peppar. Fler brott avbryts också på förberedelsestadiet, och kriminella som gömt sig i andra länder frihetsberövas.

Det är välkommet att uppklaringen av grova våldsbrott ökat markant. Det påverkar såklart beläggningen på anstalterna redan i dag, men detta kan inte rimligen påverka ambitionen att fortsätta öka uppklaringen och lagföringen. Kriminella som begår grova brott och upprepad brottslighet ska sona sitt brott och inkapaciteras till skydd för andra. Det som nu ska prioriteras är en snabb kapacitetsökning inom Kriminalvården.

Mer återstår givetvis att göra, men jag anser att vi är på rätt väg. Trenden är positiv, men det gäller att hålla i och hålla ut. Att en enad opposition föreslår avslag på propositionen är illavarslande i det fall det skulle gå så illa att de får möjlighet att bilda regering efter valet i september.

Under de senaste fyra åren har regeringen med stöd av Sverigedemokraterna visat att en förändring är möjlig. Vi kan bryta brottskurvan och skönja färre brott och ett tryggare samhälle.

Slutligen, fru talman, är det i närtid viktigt att förändringar fasas in tidsmässigt på ett på klokt sätt. Det är också viktigt att säga att uttalandena om årtalet 2040 saknar grund. Klart är att mycket kommer att hända under den kommande mandatperioden.

(Applåder)

Fru talman! Jag ber att få tacka föregående talare, Torsten Elofsson, som ska sluta i riksdagen. Ledamoten kommer att vara saknad.

Vi debatterar i dag betänkandet utifrån regeringens proposition om ett nytt straffrättsligt påföljdssystem. Jag vill inledningsvis säga att vi har en situation med en grov organiserad brottslighet som hotar att ha sönder vårt samhälles fundament. Skjutningar och sprängningar har blivit en del av vår vardag, men jag vill ändå säga att jag är den första att glädjas över den nuvarande minskningen av det våldet. Den var nödvändig.

Vi ser dock en fortsatt arbetslivskriminalitet som innebär att människor utnyttjas och som skapar osund konkurrens för hederliga företag. Den kriminella ekonomin beräknas uppgå till 350 miljarder kronor. Vi ser inte att den minskar nämnvärt. Narkotikan fortsätter skörda liv och ödelägga livssituationer. Välfärdssystemen riskerar att dräneras. Småföretag och enskilda drabbas fortfarande av mängdbrott.

Det som kanske är värst av allt är att barn och unga dras in i en våldsspiral som släcker framtidsdrömmar och liv. Det råder ingen tvekan om att vi behöver agera kraftfullt.

För Centerpartiet är linjen klar. Vi ska vara både tuffa och smarta mot brottsligheten, och vi kommer alltid att arbeta för en resultatinriktad, rättssäker och kunskapsbaserad rättspolitik. Det är alltid med den utgångspunkten vi granskar regeringens förslag.

Fru talman! Regeringen har lagt de här förslagen på bordet i dag, och jag vill säga att Centerpartiet i princip står bakom dem. Vi tycker inte alls att det är orimligt med en ny påföljd i form av villkorligt fängelse. Vi tycker att det är rimligt med ökad användning av hela straffskalan och en ändrad reglering av hur ett gemensamt straff ska bestämmas för flera brott, det vill säga ändrad mängdrabatt. Vi är för slopade strafflindringsgrunder – de så kallade billighetsskälen. Det är rimlig lagstiftning – faktiskt särskilt den ändrade mängdrabatten och de slopade billighetsskälen.

Förslagen får förvisso kritik från Lagrådet för dålig beredning, att de inte är tillräckligt genomtänkta och att beredningen inte uppfyller grundlagens krav. Lagrådet har tidigare konstaterat att regeringen lanserat en kaskad av lagstiftningsärenden utan samordning och att det är svårt att överblicka det här. Samtidigt är det ju så inom politiken att vi arbetar i realtid. Man behöver vara både principfast och pragmatisk. Därför har Centerpartiet sagt ja till det mesta som har lagts på riksdagens bord. Det har varit rekordmycket.

Vi har emellertid sagt nej till visitationszoner, anonyma vittnen, ansiktsigenkänning med AI i realtid och sänkt straffbarhetsålder, som debatterats tidigare. Jag kan notera att visitationszoner använts en handfull gånger och att anonyma vittnen och ansiktsigenkänning mig veterligen inte använts alls. Vi kan konstatera att de verktygen, som vi var emot, inte blev någon game changer – vilket kanske numera är ett svenskt begrepp.

Vi har dock varit för väldigt mycket. Vi har varit för ökade resurser till rättsväsendet, och det var verkligen nödvändigt.

Vi har varit för preventiva och hemliga tvångsmedel, kameror i allmänhet, vistelseförbud och biometrisk lagstiftning. Vi har stått bakom förslaget att hyra fängelseplatser i Estland, ett femtiotal skärpta straff, förlängd villkorlig frigivning vid grova brott, livstid vid grova våldtäkter och säkerhetsförvaring. De två sista sakerna är helt klart sådant som man ska få rejäla straff för, på tal om slopad mängdrabatt.

Vi har varit för kriminalisering av rymning och mycket mer, och vi har nu meddelat att vi är för en förlängning av preventiva tvångsmedel till 2028.

Det finns dock grundläggande förutsättningar som behöver finnas på plats för att vi ska säga ja till lagstiftning som läggs på riksdagens bord. Nu kommer jag till skälen till att vi säger nej till dagens lagförslag.

Kan vi först stöka undan något? Det förslag som ligger på riksdagens bord innebär inte att man avskaffar mängdrabatten, utan det innebär att man förändrar den. Det var därför hedersamt av min kristdemokratiska kollega i justitieutskottet när han redogjorde för konstruktionen av den nya mängdrabatten. Den är ändrad men inte avskaffad.

Sedan vill jag ta upp något annat. Vi hade en debatt här tidigare i dag. För dem som inte såg den diskuterade vi med justitieministern om att man ska läsa handlingarna och att det är något som är bra. Det är nästan något vi skulle kunna uppmana till.

Därmed kommer jag till kärnpunkten. Vi säger nej till detta förslag för att det saknas resurser, förmågor, förutsättningar och tidsplan för att det här ska kunna träda i kraft. Jag trodde inte att det rådde någon oenighet om det.

Ute i presscentret är det det talade ordet som gäller, men här i kammaren gäller det skriftliga ordet. Jag inväntade betänkandet från justitieutskottet i går för att se vad som står där om ikraftträdande. Där står det som jag trodde att vi alla var överens om.

Låt mig läsa innantill: ”Regeringen konstaterar att det i nuläget inte går att fastställa vid vilken tidpunkt en tillräcklig kapacitet för att omhänderta samtliga förslag är uppnådd.” Det är det som gäller och det vi har att utgå ifrån.

Nu kommer årtal och annat upp. Men jag tycker att det talade ordet och vallöftena hör hemma i just presscentret, men här i kammaren bör vi hålla oss till det justerade betänkande som antogs i går.

Om det hade kommit ett nytt besked hade jag respekterat och uppskattat det, men det gjorde det inte. Det här är Tidöregeringens officiella och enda inställning: Det går inte att fastställa tidpunkt.

Man kan inte låtsas att lagstiftningen i sak och möjligheterna till dess ikraftträdande inte hänger ihop. En vital del av att leda ett land är att skapa ekonomiska och förmågemässiga förutsättningar för att nödvändig och viktig lagstiftning ska kunna träda i kraft vid en tidpunkt inom överskådlig tid.

Om man som parti ifrågasätter det och säger nej är man numera tydligen soft on crime. Men nej, det är att stå upp för en rättstradition, för vårt vedertagna sätt att lagstifta och för rimliga förväntningar på regeringens förmåga att styra och leda landet. Det är skälet till att vi säger nej.

Jag vill drista mig till att återge vad nuvarande justitieminister Gunnar Strömmer ofta brukar säga när han bemöter kritik om hastiga lagstiftningsprocesser: Jag har aldrig blivit stoppad hemma i Ö-vik av folk som sagt att de vill att jag ska lagstifta lite långsammare.

Jag har heller aldrig blivit stoppad av någon som tycker att jag ska lagstifta lite långsammare. Men jag har heller aldrig blivit stoppad av någon som säger: ”Kan inte du verka för lagstiftning som man inte vet konsekvenserna av, som alla experter säger nej till, som myndigheterna inte är redo för eller som man inte vet när den ska träda i kraft?”

Det är klart att de inte frågar det, eftersom de förutsätter att vi inte gör det. De förutsätter att regeringen inte gör det. Det är ett stort ansvar att leda vårt land, och regeringen har i den här delen inte tagit det ansvaret.

Kriminalvården bedömer att plats- och personalbehoven till följd av de nu aktuella förslagen kommer att kunna omhändertas till fullo tidigast 2040. Det är inte jag som säger det, utan jag litar på det som står i betänkandet: att det inte går att säga när det här ska träda i kraft.

Domstolsverkets bedömning är att förslaget riskerar att leda till kompetensbrist, ökade handläggningstider, stora kostnadsökningar och längre förhandlingstider. Jag noterar det, men jag läser också i betänkandet att regeringen inte vet när det här kan träda i kraft.

Det här är det grundläggande skälet till att Centerpartiet anser att regeringens förslag ska avslås. Vi välkomnar att man återkommer när båda delarna finns på plats – den materiella lagstiftningen med förmågor och förutsättningar och att det här kan träda i kraft. Det är viktigt, så jag välkomnar det.

Vi säger inte nej för att det är fel eller undermåligt i sak utan för att regeringens förmåga att skapa förutsättningar för dess införande är både fel och undermålig.

Med det yrkar jag bifall till reservation 1.

Fru talman! Tack, ledamoten, för anförandet och tack för den här mandatperioden, som lider mot sitt slut! Jag har många gånger uppskattat vårt meningsutbyte för att jag tycker att ledamoten i grunden är en intellektuellt hederlig politiker.

Jag håller inte med henne om hennes slutsatser kring processen, men jag noterar att hon i sak håller med om regeringens ambition. Det är mycket glädjande att vi delar viljeinriktning.

Jag skulle vilja ställa en genuint menad fråga. Ledamoten säger att det här inte innebär att vi avskaffar mängdrabatten. Men ”rabatt” är en metafor hämtad från varuhandeln och ingen juridisk-teknisk term. Det har använts som metafor för att det har funnits en matematisk modell.

Det har inneburit att domstolarna i sin praxis, precis som i dagligvaruhandeln när man har rabatter, räknat att det andra brottet bara blir värt en tredjedel, nästa en sjättedel och så vidare. Det gör metaforen är ganska träffande.

Det vi gör nu innebär att vi inte kommer ha en sådan matematisk modell. Som huvudregel ska straffvärdet för varje brott läggas till. Därefter ska domstolen göra en helhetsbedömning för att säkerställa att straffet blir proportionerligt. Utgångspunkten är att varje brott ska räknas.

Så här funkar det i princip i alla länder i västvärlden. Mig veterligen finns det inget land i västvärlden som har en absolut kumulation. Men det betyder knappast att man har mängdrabatt i Texas.

Jag undrar om ledamoten ändå inte skulle kunna tillstå att metaforen ”mängdrabatt” i och med denna reform inte längre är särskilt träffande.

Fru talman! Jag vill inledningsvis säga att också jag har uppskattat våra debatter. Rakhet och tydlighet är underskattat i politiken. Jag uppskattar verkligen det. Tack, ledamoten!

Det är bra att vi får det här klargjort. När vi talar om att avskaffa rabatten är det inte rabatten i sig som är problemet för mig, utan det är att man säger att man avskaffar den. När gemene man går till en affär där det finns vissa saker som är nedsatta och någon då säger ”Den här varan har ingen rabatt” tänker nog många, tror jag, att man betalar fullt pris – 100 procent.

Det är inte det som blir fallet här. Som ledamoten säger kommer det att finnas avräkning för att inte påföljder ska bli helt oproportionella så att många samlade brott med en lägre straffskala helt plötsligt ska ge ett längre straff än ett grövre brott. Det här finns också beskrivet på ett bra sätt i det betänkande som jag har tagit del av.

Jag tycker det vore mer korrekt att säga att det är en ändrad mängdrabatt. Jag tycker det beskrivs bra. Vi hört andra ledamöter ta upp det här. Jag tycker att ledamoten nu är betydligt mer balanserad i sin beskrivning än vad han har varit tidigare. Vi har hört från flera i talarstolen att den nu slopas eller avskaffas.

Det finns såklart olika sätt att uttrycka sig. Det finns politikerspråk, juristspråk och vardagligt språk. Men jag har svårt att tro att man skulle kunna missförstå när någon säger att man slopar eller avskaffar något och med det menar ”ändrar”.

Fru talman! Jag framhärdar ändå med att vi avskaffar mängdrabatten.

Det vi kallar mängdrabatt, det vill säga de regler för straffmätning som vi nu föreslår en ändring av, var djupt orättvist och fick allvarliga konsekvenser i form av alldeles för lindriga straff för farliga, högfrekventa förbrytare.

Hela min politiska gärning har syftat till att reformera det här straffsystemet, och jag är väldigt stolt över att få avsluta den här mandatperioden med att rösta för ett eminent förslag som enligt min mening definitivt avskaffar mängdrabatten. Det skulle trots allt förvåna mig om ledamoten efter denna lagändring fortsätter kalla detta för en mängdrabatt.

Jag vill också passa på att påpeka att det vi gör nu är av historisk betydelse. Jag nämnde i mitt anförande tidigare att det var över 60 år sedan brottsbalken antogs i den här kammaren och snart 40 år sedan den senaste stora reformen av straffrätten gjordes. Att vi nu har gjort de här stora förändringarna handlar inte bara om att det är rättvist och moraliskt rätt, utan det handlar också om att lösa väldigt allvarliga brottsproblem: den organiserade systemhotande brottsligheten men också det stora problem vi har med sexualbrottslighet i Sverige.

Här hade jag kanske önskat en lite mer konstruktiv ansats från Centerpartiet. Även om inte allting är perfekt tycker jag att man måste se att vi har en inre säkerhetskris att hantera och ha ett lite mer lösningsorienterat fokus. Med detta sagt hoppas jag att vi kan få till ett bra samarbete kommande mandatperiod.

Fru talman! Jag uppskattar den uppmaningen och hoppas också att vi kan ha ett fortsatt bra samarbete.

I mitt anförande tidigare tillstod jag att all lagstiftning inte är perfekt. Vi säger ja till en hel del fast det har fått skarp kritik. Man måste vara principfast, men som jag säger lever vi i en realitet där vi behöver hantera problem; där har vi många gånger varit pragmatiska. Det har vi varit i en stor mängd fall – jag ska inte återigen tynga debatten genom att läsa upp allt som Centerpartiet har varit för. Men jag sa också att vi drog en gräns här.

Det jag har påpekat, som jag ser som en stor brist – till och med en så stor brist att vi säger nej – är dels att det påstås att mängdrabatten avskaffas, vilket vi har olika semantiska tolkningar av, dels att man ger sken av att den avskaffas nu. Om man nu säger att den ändras spelar det ingen roll att det görs nu.

Jag har läst innantill, så jag kanske inte behöver göra det igen. Det man säger är att det inte går att fastställa vid vilken tidpunkt det finns tillräcklig kapacitet för att detta ska kunna träda i kraft. Om den grundläggande förutsättningen att lagstiftning inom rimlig tid ska kunna träda i kraft är fundamentet för mig upplevs det tydligen som en detalj för regeringen, och det gör mig bekymrad. Att skapa förutsättningar och förmågor för lagstiftningens genomförande är en viktig del av att styra och leda landet.

Jag har sagt tidigare att om man sagt att det ska ske inom en månad eller till och med ett år hade jag inte haft något problem att säga att det nu är genomfört. Men i det här fallet vet vi inte alls när det blir. Det är detta grundläggande krav som gör att Centerpartiet tyvärr nödgas säga nej i det här fallet.

Fru talman! Jag uppskattar den sakliga ingången i den här diskussionen. Men min fråga är inte av så teknisk karaktär utan kanske lite mer av förtroendemässig karaktär.

I dag är det väldigt många människor som utsätts för den typ av brott som ofta leder till mängdrabatt. Vi har till exempel många äldre som har utsatts för bedrägerier som i praktiken kanske inte ens utreds därför att gärningsmannen redan är misstänkt för en lång rad brott av samma karaktär. Unga killar som blir rånade på sina mopeder, husägare som får inbrott, sommarstugeägare som får båtmotorn stulen och inte minst handlare som blir utsatta för systematiska stölder är något som vi båda har hört talas om i ganska stor utsträckning.

Många av dessa anmäler till polisen, i alla fall de första gångerna de blir utsatta. Men så småningom får de beskedet: Utredningen är nedlagd, och vi kommer inte att gå vidare med ditt fall. Skälet är att gärningsmannen redan är misstänkt för en lång rad liknande brott. Han har i praktiken slagit i taket för mängdrabatten. Det finns ingen anledning att utreda mer, för straffet kommer inte att påverkas.

Beskedet är alltså att det brott du blev utsatt för inte spelade någon roll. Rättsstaten kommer inte att bekymra sig om det. Den kommer inte att ge dig någon typ av upprättelse.

Fru talman! Min fråga är: Vad tror ledamoten Ulrika Liljeberg att detta gör med människors tilltro till rättsstaten? Vad gör det med det förtroende som människor känner för samhället och för staten när man inser att man lika gärna hade kunnat strunta i att anmäla brottet?

Fru talman! Jag tror att folk hade tänkt att det vore bra om regeringen hade sett till att det fanns förutsättningar för att den här lagstiftningen skulle kunna gå igenom. Det är vad folk hade velat. Folk hade velat ha en regering som ser till att det här kan komma på en plats.

I stället konstaterar regeringen ”att det i nuläget inte går att fastställa vid vilken tidpunkt en tillräcklig kapacitet för att omhänderta samtliga förslag är uppnådd”. Detta är fakta. Det ligger inte på oppositionen utan på nuvarande regering och dess samarbetspartier att se till att detta är möjligt.

Det här är något som behöver komma på plats. Det hade varit en annan sak om det hade funnits ett årtal eller så, men det här justerades i justitieutskottet med ledamoten som ordförande i går. Detta är det senaste – bläcket har knappt torkat. Vi vet inte när det här kan införas, trots andra utsagor i dag.

Verkligheten ser ju ut som ledamoten beskriver: Vi har flera flaskhalsar som någon ska ta sig igenom. Det kan vara att förundersökning inte inleds, för det ser inte ut att finnas någon anledning. Eller så kan det ske en förundersökningsbegränsning innan ärendet ens går till åtal. Vidare finns det en existerande mängdrabatt till och med för det som har gått till åtal.

Vi har alltså ett system med flera sådana möjligheter i Sverige. Därför tycker vi att ändrad mängdrabatt vore ett välkommet förslag. Men det finns inga förutsättningar för att detta ska kunna träda i kraft. Jag har upprepat det, och jag upprepar det gärna igen: Det går inte att förringa det inslaget i lagstiftningsprocessen – att det ska kunna träda i kraft.

I de här replikerna slås jag av att ingångsvärdet för ledamoten och andra kollegor är att det här kommer träda i kraft, men det kommer det inte att göra. Det är ingen som vet när, och detta är den stora bristen. Det är synd att vi som riksdag nu är tvungna att säga det till dem som ställer den högst relevanta fråga som ledamoten ställer.

Fru talman! Jag tänker att det väl är vi här inne som ytterst avgör när detta ska träda i kraft. Det ligger alltså på regeringens bord att sjösätta reformen. Det är vi här inne som utser regeringen.

Det finns just nu en majoritet som säger att man vill att regeringen ska sjösätta detta under nästa mandatperiod. Men det är en knapp majoritet eftersom Centerpartiet alltså ställer sig på motståndarsidan. Centerpartiet är inte berett att i dag rösta ja till att det här förslaget ska genomföras. Och man är inte beredd att ingå i den majoritet som vill genomföra det nästa mandatperiod.

Jag har svårt att få ihop dessa två berättelser. Jag har svårt att få ihop att man å ena sidan säger att man vill genomföra de här förslagen men å andra sidan nu alltså kommer att utsätta dem för en enorm risk. Vi kommer att ha en jämn votering i dag. Det kommer att hänga på någon enskild ledamot därför att Centerpartiet kommer att rösta nej. Skulle förslaget falla i kammaren på grund av någon slumpmässig händelse – vi har alla läst i tidningarna om hissar som inte går och så vidare – är det för att Centerpartiet röstar nej.

Sedan går Centerpartiet till val tillsammans med Vänsterpartiet för att bilda en rödgrön regering. Är det någon här inne eller någon annanstans som tror att chansen att mängdrabatten avskaffas ökar om vi får ett nej i kammaren i dag och sedan får en rödgrön regering med ett vänsterparti som vägrar genomföra detta?

Fru talman! Tror Centerpartiet att det är större eller mindre chans att mängdrabatten avskaffas snart om man dels röstar nej i kammaren, dels bidrar till att Vänsterpartiet ska vara med och styra över kriminalpolitiken i Sverige?

Fru talman! Jag upprepar än en gång: Det här kommer inte att träda i kraft, och regeringen vet i nuläget inte när det ska ske. Det är det som är grejen.

När det som för oss är viktiga fundamenta i lagstiftningsprocessen kommer är vi beredda att säga ja. Men vi tycker att det vi i dag debatterar är ett sätt att lagstifta som inte hör hemma här inne i kammaren. Jag har tidigare liknat det vid sådant som man sysslar med i sitt presscenter när man har presskonferenser och talar om vad man vill.

Jag noterade också att ledamoten har ändrat sitt sätt att uttrycka det. Han har gått från att säga ”nu avskaffar vi det här” till att säga ”vi vill avskaffa det här”. Det är mer ärligt att säga att detta är vad man vill, men man måste också kunna skapa förutsättningar för det.

När man lägger förslag på riksdagens bord väntar sig svenska folket – detta är ju viktig lagstiftning – också att det ska finnas förutsättningar för att den ska kunna träda i kraft. Här sätter man en praxis som inte hör hemma i vårt svenska sätt att lagstifta. Detta är inte ett vedertaget sätt att lagstifta.

Så här gör man kanske när det handlar om beredskaps- och krislagar eller om det har krävts ett godkännande av något. När det handlar om att hyra fängelseplatser i Estland krävs det till exempel att vår avtalspart ska godkänna det. Det är en helt annan situation än nu.

Regeringen har rådighet över både lagstiftningen, resurserna och förmågorna för att detta ska träda i kraft. Då förväntar man sig att allt sådant ska finnas på plats inom överskådlig och rimlig tid när ett förslag läggs fram i riksdagen. Jag tänker inte läsa ur betänkandet för femte gången, men låt mig återigen säga: Regeringen vet inte när det hela kan träda i kraft.

Fru talman! När man läser domar från våra svenska domstolar är det inte svårt att hitta exempel som på ett smärtsamt tydligt sätt visar varför vårt påföljdssystem behöver förändras i grunden. Vi ser domar där gärningspersonen visserligen döms men där den samlade påföljden ändå är så svår att förklara för den som har utsatts att rättssystemets förmåga att ge upprättelse kan ifrågasättas.

Fru talman! Även jag vill ge ett konkret exempel.

Den 5 juni i år meddelade Hovrätten över Skåne och Blekinge dom i ett mål om en man som under flera år hade ägnat sig åt en mycket omfattande sexualbrottslighet mot barn. Han dömdes för bland annat en grov våldtäkt mot barn, tio våldtäkter mot barn, fyra grova fall av utnyttjande av barn för sexuell posering och ett mycket stort antal andra sexual- och barnpornografibrott. Sammantaget rörde det sig om närmare 300 brott.

Det är när man kommer till hovrättens straffvärdesbedömning som dagens problem blir tydligt. Den grova våldtäkten mot ett tioårigt barn hade ensam ett straffvärde på fem års fängelse. En annan våldtäkt mot barn hade ensam ett straffvärde på omkring fyra år. Åtta ytterligare våldtäkter mot barn hade var och en ett straffvärde som klart översteg det dåvarande minimistraffet på två års fängelse. Ytterligare en våldtäkt mot barn motsvarade två års fängelse. Därtill kom de fyra grova poseringsbrotten, två grova barnpornografibrott med ett straffvärde på minst ett år och tre månader vardera och all den övriga brottsligheten.

I domskälen kan man se hur hovrätten resonerar kring just detta med mängdrabatten. Man börjar med det allvarligaste brottet. Sedan lägger man till en efter hand minskande del av straffvärdet för vart och ett av de övriga brotten.

Det är precis detta som är kärnan i problemet. Ju fler brott en person begår, desto mindre genomslag får varje ytterligare brott i den samlade straffmätningen. Om man begår tillräckligt många brott får tillkommande brott inget genomslag alls. I det exempel jag nämnde kan man se att den stora majoriteten av brotten blev i princip straffria. I praktiken kan man alltså lika gärna begå några brott till utan att riskera högre straff.

I det aktuella fallet tillämpade hovrätten denna princip och bestämde den samlade påföljden till fängelse i tio år och sex månader.

Fru talman! Jag vill vara tydlig: Det här är alltså inte kritik mot domstolen. Domstolen har gjort sitt jobb och tillämpat det system som vi lagstiftare har gett den. Men det är systemet som är problemet. I dag har vi i Sveriges riksdag chans att ändra detta system.

För det barn som utsattes för den åttonde eller tionde våldtäkten var övergreppet inte mindre allvarligt bara för att gärningsmannen redan hade våldtagit andra barn. För det barnet var det 100 procent av ett övergrepp, men ändå får det brottet successivt mindre betydelse när straffet bestäms. Detta är svårt att förklara för ett brottsoffer. Och det är faktiskt ännu svårare att försvara det.

I det här sammanhanget skulle jag vilja ställa en fråga till Miljöpartiet. Av Miljöpartiets särskilda yttrande framgår att man kommer att rösta nej till det föreslagna slopandet av mängdrabatten med motiveringen att ”en helhetsbedömning måste göras från fall till fall, och det måste finnas ett mått av proportionalitet när tillkommande brotts inverkan på straffmätningen ska bedömas”. Miljöpartiet tycker således att dagens system är mer proportionerligt än om vi slopar mängdrabatten.

Det skulle vara väldigt intressant att höra Miljöpartiet förklara för alla de brottsoffer som har berövats upprättelse i domstol hur man motiverar att detta är proportionerligt och att de brott som har begåtts mot dem inte bör räknas om deras förövare även begått ett flertal andra brott.

Fru talman! Socialdemokraterna har som bekant som förslag att slopa mängdrabatten för vålds- och sexualbrott. Det är ju positivt att vi är överens där. Men jag förstår fortfarande inte hur Socialdemokraterna kan se andra brottsoffer i ögonen.

Liberalernas och regeringens hållning är att principen om att varje brott ska få ett rimligt genomslag ska gälla oavsett brottstyp.

Låt mig ge ett annat exempel. Nu vill jag gärna att Teresa Carvalho lyssnar extra noga, för det gäller en brottstyp som just Socialdemokraterna borde vara väl bekanta med, nämligen telefonbedrägerier mot äldre.

I december förra året dömde Hovrätten för Västra Sverige i ett mål om organiserade telefonbedrägerier. Från olika callcenter hade gärningspersoner systematiskt ringt upp och lurat framför allt äldre personer. En av de tilltalade i målet dömdes för 139 grova bedrägerier.

Hovrätten konstaterade att straffvärdet för vart och ett av de grova bedrägerierna översteg sex månaders fängelse. När förövarna hade lurat till sig omkring 300 000 kronor motsvarade ett enda brott ett års fängelse, och för de största beloppen var straffvärdet ännu högre.

Jag talar alltså om 139 grova bedrägerier, där ett mycket stort antal människor blivit lurade på sina pengar.

För den person jag talar om bedömde hovrätten det samlade straffvärdet till närmare fem år. Efter reduktion för häktning med restriktioner blev straffet för alla brotten fyra år och sex månader.

Jag vill fråga Socialdemokraterna: Varför ska just dessa brottsoffer vänta? Varför ska det vara självklart att den tionde våldtäkten ska räknas mer, men inte det hundratrettionionde grova bedrägeriet? Brottsoffret nummer 139 har inte blivit mindre lurad därför att gärningsmannen redan hade lurat 138 människor före henne. Och hade det inte varit klädsamt om just Socialdemokraterna vid det här laget skulle ha utvecklat en särskild känslighet för hur utsatta äldre människor kan vara när de rings upp av påstridiga försäljare?

Fru talman! Dagens omröstning handlar om något mycket större än om vilka straff våra domstolar ska utdöma. Det handlar om att återupprätta det samhällskontrakt som många i vårt land faktiskt känner har fallit.

Vi lever i dag i ett Sverige där fler och fler känner att det inte ens är lönt att anmäla de brott som de har utsatts för. De känner att det ändå inte kommer att göra någon skillnad. När jag jobbade som åklagare hörde jag detta ganska ofta. Det gjorde faktiskt direkt ont i mig, för jag kunde knappast säga att de hade fel.

Det är för mig helt uppenbart att Sverige som samhälle under alltför lång tid totalt har nedprioriterat brottsofferperspektivet. När man har pratat om att vi ska ha en human rättspolitik har man alltid pratat om humanitet i förhållande till förövarna. Det är som att man är helt blind för det humanitära lidande som alla brottsoffer har utsatts för när de har blivit berövade möjligheten till upprättelse och när de har tvingats leva liv där de konstant behövt se sig över axeln på grund av att deras förövare har släppts fria alltför tidigt. Man har bortsett från det lidande som finns hos de brottsoffer som inte hade behövt bli brottsoffer om farliga förövare hade inkapaciterats under mer rimliga tidsperioder.

Detta svek har pågått alltför länge. Det är faktiskt vår förbaskade skyldighet som lagstiftare att göra allt vi kan för att så snabbt som möjligt ställa detta till rätta. Det förslag som riksdagen i dag ska rösta om är en viktig del i detta arbete.

Fru talman! Det förslag till nytt påföljdssystem som i dag behandlas i riksdagen innehåller förutom slopad mängdrabatt flera andra viktiga delar som alla är viktiga pusselbitar i att återupprätta förtroendet för vår rättsstat.

Oppositionen invänder mot att reformen saknar ett fast datum för ikraftträdande och mot att hela finansieringen inte ligger på bordet redan i dag. Det är såklart sant att det är ovanligt att besluta om en reform av den här storleken utan att samtidigt bestämma exakt när den ska börja gälla. Men med de osäkerheter som finns kring framför allt kriminalvårdens kapacitet är det faktiskt mer ansvarsfullt att inte låsa fast sig vid ett datum som vi i dag inte vet om rättsväsendet kan hantera.

Vi måste alltså separera frågan om den här reformen bör genomföras från frågan om när den kan genomföras. Om man tycker att vi i Sverige behöver ett rättssystem där varje brottsoffer räknas ska man rösta ja till det nya påföljdssystemet. Om man däremot tycker att det är bättre som det är i dag ska man rösta nej. Själv yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Den grova brottsligheten i Sverige är ett mycket allvarligt samhällsproblem. Skjutningar, sprängningar, narkotikahandel, ekonomisk brottslighet, våld i nära relationer och sexualbrott skapar en stor otrygghet i hemmet, på gator och torg och i samhället i stort.

Samhället måste göra mer för att förebygga kriminalitet och skydda människor från brott. Brottsoffer ska få upprättelse, och den som begår allvarliga brott ska mötas av tydliga men proportionerliga och rättssäkra straff. Det här är en självklar utgångspunkt för Miljöpartiet.

Straffskärpningar kan vara motiverade när de är väl avvägda, rättssäkra, träffsäkra och förankrade i ett tydligt behov. Under Miljöpartiets tid i regering genomfördes också ett stort antal straffskärpningar och en del andra reformer för att stärka samhällets förmåga att bekämpa brott. Vi skärpte bland annat straffen för brott som ofta förekommer i den kriminella miljön. Vi stärkte lagstiftningen mot sexualbrott och gjorde det straffbart att involvera barn i brottslighet.

Vi tillsatte också en utredning 2021, Flerbrottsutredningen, som lämnade flera förslag som handlade om skärpta straff för flerfaldig brottslighet. Den lämnade sitt betänkande 2023.

Utredningen föreslog bland annat, som ni säkert känner till, att straffen skulle skärpas i synnerhet för dem som begått ett mycket stort antal brott eller flera brott som innefattar en allvarlig kränkning av brottsoffret. Vi fick alldeles nyss ett antal exempel på det av Paulina Brandberg.

Utredningen föreslog att möjligheten att döma till fängelse för flera brott som var för sig endast skulle föranleda böter skulle utnyttjas i större utsträckning än i dag. Utredningen föreslog också att en samlad bedömning av straffvärdet alltid skulle göras med utgångspunkt i den sammantagna skada, kränkning eller fara som brotten medfört.

Det här kom alltså i början av 2023.

I vår rättspolitiska motion från hösten 2023 skrev vi om det här ämnet:

”Straffreduktionen för flerfaldig brottslighet, i dagligt tal kallad mängdrabatten, finns till för att skapa en rimlig proportion mellan upprepad brottslighet och det straff som dömts ut. Straffreduktionen är i grunden bra för att förhindra orimliga straff; till exempel ska inte ett flertal stölder ge samma straff som en grov våldtäkt. Samtidigt måste samhället markera mot återfall i brott och visa att det inte ska löna sig. Till exempel har det i en rad uppmärksammade fall visat sig att nivån på straffen för de som återfallit i allvarliga sexualbrott inte har stått i proportion med hur allvarligt många uppfattar att brotten är.

Den dåvarande socialdemokratiska och miljöpartistiska regeringen tillsatte därför Flerbrottsutredningen … för att se över systemet. Utredningen föreslår att straffen ska skärpas för dem som vid ett och samma tillfälle döms för flera olika brott. Miljöpartiet instämmer i utredningens bedömning och anser att utredningens förslag bör tas vidare av regeringen.”

Fru talman! Jag nämner såklart det här eftersom den debatt som har föregått dagens debatt och beslut har blivit ganska märklig. Det har framställts, och fortsätter att framställas, som om den ena sidan vill ta bort mängdrabatten medan den andra sidan inte vill göra någonting alls. Det stämmer alltså inte.

Det Miljöpartiet vänder sig emot är långtgående, påskyndade och ogenomtänkta straffskärpningar som inte har någon påvisad effekt för brottsligheten. Enligt oss måste det yttersta målet med skärpta straff vara att de ska minska risken för att brott begås – alltså att färre personer ska behöva bli brottsoffer.

Vi kan konstatera att de straffskärpningar som regeringen föreslår i den här propositionen visar på stora brister. Man går fram med den kanske mest genomgripande reformen på straffrättens område utan att visa att förslagen kommer att minska brottsligheten, stärka rättssäkerheten eller ge ett mer sammanhängande och proportionerligt påföljdssystem. Tvärtom riskerar förslagen att göra påföljdssystemet ännu mer osammanhängande och rättsosäkert.

Det här duger inte för en så långtgående reform av brottsbalken. Det handlar inte bara om enstaka brister utan om att förslaget som helhet vilar på en svag analys, otydlig systematik och otillräcklig hänsyn till hur reformerna påverkar lagstiftningen, rättsväsendet och kriminalvården som helhet.

Här måste jag pausa lite och referera till en interpellationsdebatt som jag hittade när jag letade efter vad som hade hänt med Flerbrottsutredningens förslag. Det är ganska roligt. Där framkommer nämligen att regeringen först övervägde att införa förslagen och sedan bestämde sig för att inte göra det, bland annat med hänvisning till remissinstanserna kritik och att det inte var en tillräckligt grundligt genomförd utredning, vilket liksom gjorde att hela straffreformen blev för osammanhängande.

Den här kritiken känns igen, så att säga. Jag vill visa på att flera olika regeringar uppenbart har vidtagit olika åtgärder för att försöka komma till rätta med det problem som vi debatterar här i dag, men det har förekommit kritik från remissinstanser och andra för att reformerna inte har varit tillräckligt genomtänkta och så vidare. Regeringen har alltså tidigare avstått från att lägga fram förslag som låg på deras bord redan för ungefär två och ett halvt år sedan.

Jag ska nu gå tillbaka till det som jag ursprungligen hade tänkt säga. Vi tycker att det här förslaget är straffpopulism. Regeringen lägger om centrala delar av straffrätten i ett högt tempo trots att remissinstanserna och Lagrådet återkommande har pekat på att förslagen brister, att helheten är svåröverskådlig samt att förslag saknar stöd i forskning och riskerar att innebära stora konsekvenser för såväl enskilda som samhället i stort.

Som exempel kan nämnas att straffen för olika slags brott inte kommer att stå i rimlig proportion till varandra och att förslagen kommer att leda till mycket stora kostnader, kraftigt ökad belastning på kriminalvården och försämrade möjligheter att förebygga återfall i brott. Det här är inte att ta ansvar.

Miljöpartiet skulle vilja göra en större översyn av brottsbalken. I den översynen bör man också få i uppdrag att föreslå straffskärpningar när det bedöms som motiverat och effektivt.

Fru talman! regeringens proposition innehåller fyra förändringar som tillsammans innebär en genomgripande omläggning av påföljdssystemet. Ett system med villkorligt fängelse ska införas. Straffmätningen ska ändras så att hela straffskalan används i större utsträckning.

Dagens ordning vid flerfaldig brottslighet, den så kallade mängdrabatten, ska ersättas av ett system med utgångspunkten att de enskilda brottens straffvärden ska läggas samman och att flera strafflindringsgrunder, de så kallade billighetsskälen, ska tas bort eller begränsas. Regeringen beskriver detta som en modernisering.

Miljöpartiet menar att det i praktiken handlar om en kraftig repressionsökning, som riskerar att göra systemet mindre rättssäkert och förutsägbart och mindre verkningsfullt för att förebygga återfall. Brottsofferperspektivet stärks inte av att domstolarna får sämre möjligheter att undvika uppenbart orimliga utfall. Brottsofferperspektivet stärks genom att brott förebyggs och utreds, rättegångar genomförs i god tid, brottsoffer får stöd och skydd och genom att den som avtjänat sitt straff får verkliga förutsättningar att inte återfalla i brott.

Fru talman! Det är mycket anmärkningsvärt att regeringen inte lämnar något förslag om när lagändringarna ska träda i kraft. Som skäl för detta uppger regeringen att det inte är möjligt att bedöma när Kriminalvården kommer att ha den kapacitet som krävs för att hantera förslagen. Som vi vet är Kriminalvården redan i dag i en mycket pressad situation med överbeläggningar, personalbrist och kommande reformer. Därför föreslås inget bestämt datum, utan regeringen hänvisar i stället till att lagändringarna ska träda i kraft den dag som regeringen bestämmer.

Lagrådet riktar såklart tydlig kritik mot förfarandet. Frånvaron av förslag på datum för ikraftträdande måste antas innebära ett ikraftträdande först om flera år. Lagrådet anser därför att det inte kan finnas något behov av ett riksdagsbeslut i närtid.

Miljöpartiet delar såklart denna invändning. Det är en märklig, närmast unik ordning att pressa igenom en av de största straffrättsliga reformerna någonsin utan att kunna ange när den ska börja gälla. Att regeringen inte kan föreslå ett datum för ikraftträdande visar det som rättsväsen, myndigheter, civilsamhälle och Lagrådet har varnat för hela mandatperioden: Regeringens rättspolitik har pressat rättsväsendet för hårt. Konsekvenserna blir att regeringen inte ens kan förverkliga sin egen politik på ett ansvarsfullt sätt.

Miljöpartiet anser att den ovanligt skarpa kritik som Lagrådet riktat mot regeringens förslag väger tungt. Lagrådet avstyrker visserligen inte lagförslaget i dess helhet, men man avstyrker förslaget om ökad användning av hela straffskalan och förslaget om straffvärdesbedömningen vid flerfaldig brottslighet. Detta måste förstås som två bärande förslag av helheten.

Lagrådet menar att detta är en mycket långtgående omläggning av påföljdssystemet. Det samlade intrycket är att beredningen inte lever upp till de krav som måste ställas på lagstiftning av detta slag. Att regeringen väljer att gå vidare trots denna kritik tycker vi i Miljöpartiet visar på ett anmärkningsvärt lågt intresse för rättsstatens grundläggande principer.

Fru talman! Bristerna i regeringens förslag hänger nära samman med hur underlaget till reformen har tagits fram. Utredningen hade 22 månader på sig att ta fram ett mycket omfattande underlag på nästan 2 000 sidor. Det här har varit uppe i debatten flera gånger. Jag tror naturligtvis inte att de personer som har skrivit utredningen är inkompetenta eller okunniga om sina områden. Men det här är ett jätteomfattande utredningsarbete, och 22 månader är inte särskilt lång tid.

Tre av utredningens experter menar att tidsbristen innebar att arbetet i huvudsak fick inriktas på att ta fram lagtekniskt fungerande författningsförslag som svarade mot direktivets önskemål om en högre repressionsnivå snarare än på att göra en fullständig och förutsättningslös analys av brottsbalken – en sådan som Miljöpartiet anser behövs.

Experterna framhåller också att det inte är möjligt att förutse konsekvenserna för kriminalpolitiken eller för lagöverträdare. Vi anser att en utredning som saknar tid att bedöma förslagens samlade konsekvenser och huruvida de föreslagna straffskärpningarna kommer att leda till minskad brottslighet inte bör ligga till grund för ny lagstiftning. Det gäller särskilt på ett område där flera parallella och nyligen genomförda reformer påverkar den samlade effekten. Straffrätten måste hanteras utifrån ett helhetsperspektiv.

Miljöpartiet anser att en ny översyn av brottsbalken behöver ha ett brett mandat och ordentligt med tid att dels analysera och föreslå förbättringar och sådana straffskärpningar som kan vara motiverade, dels bedöma konsekvenserna. Det handlar om att föreslå reformer som faktiskt kan bidra till att minska brottsligheten och minska risken för återfall i brott. Sverige behöver en straffrätt som är både tydlig, genomtänkt och träffsäker. Då duger inte regeringens hastverk.

Fru talman! Det är uppenbart att regeringens samlade straffrättsreform kommer att få stora ekonomiska och praktiska konsekvenser. Belastningen på Kriminalvården är redan i dag stor. Överbeläggningar ökar risken för hot och våld både för intagna och för personal, och den snabba expansionen riskerar att försämra vårdkvaliteten och det återfallsförebyggande arbetet.

Miljöpartiet vill ge Kriminalvården de resurser som krävs för att hantera dagens situation och bygga ut kapaciteten där det behövs. Vi kan däremot inte stå bakom en kriminalpolitik som fyller anstalterna i en högre takt än vad rättsväsendet och Kriminalvården rimligen kan hantera. Det är inte ansvarsfullt mot vare sig intagna, personal, brottsoffer eller skattebetalare.

Ett av de mest allvarliga problemen med regeringens förslag är konsekvenserna för det återfallsförebyggande arbetet. En kriminalpolitik som nästan ensidigt fokuserar på inlåsning riskerar att förbise vad som faktiskt krävs för att människor inte ska begå nya brott efter frigivning. Om anstalterna blir mer överfulla, om personaltätheten minskar och om rehabiliteringen försvagas finns en uppenbar risk att fler lämnar Kriminalvården med svagare framtidsutsikter och högre återfallsrisk.

Kriminalvården själv har varnat för att regeringens förslag kommer att ha mycket stor påverkan på myndighetens verksamhet och kapacitet. Detta, tillsammans med den redan pressade situation som Kriminalvården befinner sig i, riskerar att försämra myndighetens möjligheter att bedriva ett kvalitativt återfallsförebyggande arbete.

För oss i Miljöpartiet är det självklart att den som begår brott ska mötas av tydliga konsekvenser. Samtidigt måste samhället göra mer för att den som avtjänar sitt straff inte ska begå nya brott; annars sviker vi både brottsoffren och tryggheten i samhället.

Vi vill därför stärka Kriminalvårdens förutsättningar att bedriva kvalificerat återfallsförebyggande arbete, förbättra möjligheterna till rehabilitering, vård och utslussning samt stärka avhopparinsatserna och använda de verktyg som faktiskt kan bryta rekrytering, missbruk, våldsspiraler och återfall. Det är så trygghet byggs på riktigt.

Jag vill också kommentera det som Liberalernas representant sa tidigare. Det var liksom ett urklipp ur vårt ganska långa särskilda yttrande, som kommer ur vår motion. Det handlar om det här med proportionalitet. Citatet började med: ”En helhetsbedömning måste göras från fall till fall.” Men före det står att detta i teorin kan innebära att flera mindre allvarliga brott kommer upp i samma straffvärde som ett eller ett par mycket allvarliga brott. Det var alltså det som föregick det som Liberalerna sedan citerade. En helhetsbedömning måste göras från fall till fall, och det måste finnas ett mått av proportionalitet.

Det är det här som jag tror att ganska många av oss egentligen instämmer i. Är det rimligt att man vid ett mycket stort antal småstölder, till exempel, plussar på och lägger ihop alla straff? Det är det ingen här som anser, vad jag har uppfattat. Då blir det ett så högt straffvärde att det skulle överskrida straffvärdet för grova våldtäkter eller mord, och jag har inte uppfattat att det är det förslaget som ligger på bordet. Det är det som vårt särskilda yttrande handlar om.

Jag ville bara avsluta med detta och yrka bifall till reservation 2.

(ANDRE VICE TALMANNEN: Jag vill upplysa ledamoten om att talartiden överskreds med över 50 procent.)

Fru talman och Ulrika Westerlund! Jag uppskattar Miljöpartiets empiriska ansats som jag har hört i flera debatter här. Man vill göra sådant som faktiskt fungerar snarare än sådant som låter bra eller som genomförs av någon annan anledning.

Jag undrar när den inställningen ska leda till att Miljöpartiet medger att det var fel att försöka stoppa alla de kriminalpolitiska reformer som Tidöpartierna har genomfört den här mandatperioden. Miljöpartiet har, bortsett från i något enstaka fall, faktiskt gjort vad man har kunnat för att stoppa oss när vi har lagt om den svenska kriminalpolitiken trots att detta nu visar sig leda till en hel del förbättringar.

Inte minst är skjutningar och sprängningar inte alls lika vanliga i dag som de var när Miljöpartiet satt i regeringen. De har tvärtom minskat drastiskt. Men det gäller inte bara detta, utan det handlar även om mängdbrott. Inbrott i bostäder och sommarstugor har minskat med mer än hälften. Även stölder i allmänhet, av båtmotorer och andra saker, har minskat med mer än hälften.

På punkt efter punkt ser man att den här mer repressiva, effektiva kriminalpolitiken fungerar. Om man har den ansats som Miljöpartiet säger sig ha borde det leda till viss eftertanke och viss ödmjukhet.

Fru talman! Nu pratar vi om mängdrabatten. Jag skulle vilja ställa en fråga till Miljöpartiet: Hur kommer det sig att ni röstar nej i dag? Tänk på en person som begår till exempel en lång rad barnpornografibrott och alltså utsätter en, två, tre, fyra och kanske ännu fler barn för något av den värsta typ av övergrepp som finns. Ju fler brott den personen begår, desto lägre straff får den.

Tycker Miljöpartiet att det är rimligt att den personen får ett lägre straff? Är det inte rimligare att vi ger ett strängare straff till den som begår upprepad brottslighet och som visar sig vara en hänsynslös person som andra människor måste skyddas från?

Fru talman! Jag tackar Henrik Vinge för frågan.

Dagens Nyheter gjorde en sammanställning när ungefär halva tiden hade gått av den här mandatperioden. Man tittade på hur ofta oppositionspartierna hade avslagit eller instämt i regeringens förslag. Bland annat rättspolitiken fanns med i sammanställningen. Om jag minns rätt hade Miljöpartiet röstat ja till cirka 40 procent av regeringens förslag vid den tidpunkten. Jag tror att vi har befunnit oss ungefär där sedan dess.

Ganska ofta har vi sagt att vi inte vill gå lika långt som regeringen föreslår och att till exempel utredningens ursprungliga förslag var bättre. Om vi hade varit inblandade i förhandlingarna om vilket förslag som skulle läggas fram hade vi förmodligen röstat ja till fler förslag. Vi har absolut inte sagt nej till samtliga av regeringens förslag. Det är inte sant helt enkelt.

Vi har hört olika talare ge ganska många exempel på fruktansvärda brott. Jag tror inte att någon här i kammaren tycker att detta är okej eller är omedveten om att grov brottslighet förekommer. Jag tror att vi alla vill bekämpa denna grova brottslighet, inte minst sådan brottslighet som drabbar enskilda individer på ett väldigt kränkande sätt.

Det var också det som Flerbrottsutredningen, som vi var med och tillsatte, fokuserade på. Den föreslog bland annat att man i synnerhet skulle skärpa straffen för dem som begått ett mycket stort antal brott eller flera brott som innefattar en allvarlig kränkning av brottsoffret.

Man får verkligen säga att till exempel barnpornografibrott innebär allvarliga kränkningar. Vi medverkade alltså till att den här utredningen skulle komma till och lägga fram den här typen av förslag. Vi tycker att det är rimligt med den typen av straffskärpningar. Vi röstar nej i dag av samma skäl som mina kollegor i oppositionen har redogjort för. Det handlar om praktisk genomförbarhet och att det inte ens finns något ikraftträdandedatum.

Fru talman! Det är naturligtvis positivt, om det nu stämmer, att Miljöpartiet stöder 40 procent av de här reformerna, men 40 procent är inte ens halvvägs. Om vi hade genomfört 40 procent av de kriminalpolitiska reformer som vi har genomfört under den här mandatperioden och stannat där hade mängder av människor i dag varit skjutna, men de lever tack vare att vi har stoppat brottsligheten.

Detta gäller inte minst de mest långtgående och omfattande förslagen om förebyggande avlyssning av kriminella gäng, som vi har debatterat tidigare. Vi vet att om de inte hade blivit av hade det sprängts i bostadsområden, och oskyldiga människor hade riskerat att skjutas till döds. Tusentals svenskar hade blivit utsatta för olika typer av brott, tillgrepp, stölder och våld. Allt detta hade hänt om vi hade stannat vid 40 procent. Därför är jag väldigt glad att vi gick hela vägen och att vi fortsätter att gå hela vägen.

Fru talman! Vi har under hela debatten hört att det finns en enighet om att genomföra avskaffandet av mängdrabatten. Det är få partier – möjligen ett parti – som tillstår att man vill behålla den. Alla andra säger att man på ett eller annat sätt vill avskaffa den, men ändå röstar man nej. Även om man har synpunkter på detaljer eller på någon del av genomförandet måste man fråga sig: Ökar sannolikheten att mängdrabatten försvinner om man röstar nej till förslaget? Ökar sannolikheten att mängdrabatten försvinner om man tänker sig att bilda regering med partier som vill behålla den?

Jag tror att det har blivit tydligt för alla i den här debatten att det, om man vill bli av med mängdrabatten och ha strängare straff för allvarlig brottslighet, är Tidöpartierna som man behöver rösta på. De rödgröna partierna kommer inte att mäkta med att göra det som behövs för att göra Sverige tryggt igen.

Fru talman! Min kollega, Ulrika Liljeberg, redogjorde för ett antal förslag som har röstats igenom här i kammaren men som inte har resulterat i verktyg som har använts. Vi motsatte oss också de förslag som hon exemplifierade. Det finns alltså ett antal exempel på verktyg som man har röstat igenom och försökt ge till de rättsvårdande myndigheterna men som inte har haft någon effekt.

Som jag sa tidigare är det inte en fråga om svart eller vitt eller ja eller nej. Man kan även justera förslag eller lägga fram förslag som utredningar har föreslagit i stället för att skruva dem ett varv till som regeringen ibland har gjort. Det hade förmodligen Miljöpartiet medverkat till.

När det gäller mängdrabatten har jag inte hört någon här säga att man inte vill förändra mängdrabatten på något sätt. Samtliga partier har sagt att de vill det. Även vid ett regeringsskifte, som jag verkligen hoppas blir av, kommer mängdrabatten att förändras. Mängdrabatten kommer, oavsett utfallet av voteringen i dag, inte att tas bort, och den kommer verkligen inte att tas bort nu, vilket flera av mina kollegor har påpekat tidigare. Den kommer att förändras vid en oklar tidpunkt.

Socialdemokraterna har sagt att man vill prioritera en viss typ av brottslighet som man vill ta bort mängdrabatten för. Det låter oerhört sannolikt att även vi skulle tycka att det är ett bra förslag, inte minst eftersom det har ganska stora likheter med de förslag som presenterades 2023 från den utredning som vi gemensamt hade tillsatt. Det är alltså ett förslag som det finns lite historia bakom och som jag inte tror att vi kommer att ha särskilt svårt att komma överens om.

Det går absolut inte att framställa det som att dagens diskussion handlar om huruvida vi ska ha mängdrabatt eller inte eller huruvida den ska införas i dag eller inte alls. Det är inte dessa frågor som vi diskuterar om vi ska vara sanningsenliga, och det hoppas jag verkligen att vi försöker vara när vi står i Sveriges riksdag och pratar om de här viktiga frågorna.

Fru talman! Jag har haft den stora glädjen att sitta och lyssna på dagens debatt. Det är svårt, tycker jag, att frigöra sig från upplevelsen av att det stundom har varit närmast ett akademiskt seminarium om form, process, system och procedurregler. Jag har kommit på mig själv ganska många gånger med att undra var människorna är i allt det här.

Det råder ingen tvekan om att vi som regering och som lagstiftare har ett stort ansvar för att säkerställa att rättssystemet fungerar och att kriminalvården har rimliga förutsättningar för sitt uppdrag. Det går heller inte att frigöra sig, tycker jag, från den grundläggande, principiella moraliska förpliktelsen att det trots allt är medborgarna som är våra uppdragsgivare.

Jag tycker också att det närmast är stötande att höra att systemets brister i varje läge ska betalas av brottsoffren. Det är det som hela tiden blir konsekvensen. Jag är den första att säga att kriminalvårdens kapacitet är en central fråga. Det är därför vi på ett mycket ansvarsfullt sätt taktar vår reform så att den ska funka med kriminalvården.

Hela ansatsen är att man börjar med systemet och att enskilda människor och brottsoffer ska betala priset för det. Det är faktiskt en orimlig utgångspunkt. Ordet brottsoffer förekom faktiskt inte i Socialdemokraternas följdmotion – inte en enda gång – och faktiskt inte heller i det särskilda yttrandet.

Jag lyssnade väldigt noga på Teresa Carvalhos inledningsanförande, och brottsoffren nämndes faktiskt inte en enda gång i det anförandet heller. Jag hoppas att det är ett förbiseende. Det är möjligt att hon har fokuserat väldigt mycket på processfrågorna. Jag kan heller inte frigöra mig från tanken att det här ändå är lite symtomatiskt.

Från vår sida är hela ansatsen i reformen att skifta fokus från gärningsmannen och systemet till samhällsskyddet och brottsoffret. Det är därför som vi hela tiden pratar så otroligt mycket om brottsoffret och hela tiden har det som ett vägledande perspektiv när vi utformar våra reformer.

I februari 2022 dömdes den så kallade Nytorgsmannen till fem års fängelse. Han dömdes bland annat för 7 våldtäkter, 8 sexuella övergrepp, 6 sexuella ofredanden och 1 grov fridskränkning till fem års fängelse. Kort tid efter det att han släppts ut begick han nya brott. I september 2025 dömdes han för 1 våldtäkt, 3 fall av barnpornografibrott, 35 fall av sexuellt ofredande och 3 fall av sexuellt ofredande mot barn. För dessa brott fick han fyra års fängelse.

Jag recenserar förstår inte hur domstolarna dömer, men det här visar på ett grundläggande systemfel i vår straffrätt. Dagens ordning leder alltför ofta till att brottsoffer inte får upprättelse och till att farliga individer släpps ut med de risker som det innebär för andra människor – för nya brottsoffer. Jag tror att väldigt få medborgare uppfattar detta som rimliga och rättvisa straff för de oerhörda integritetskränkningar och kostnader som brottsoffer får utstå och bära.

Jag är genuint förvånad över att fyra av riksdagens åtta partier, Socialdemokraterna, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, med ett sådant enastående engagemang mobiliserar för att rösta nej till regeringens proposition. Det är ett svek, menar jag, mot alla brottsoffer. Det är också en betydande fara för det omgivande samhället om vi nu ska ta samhällsskyddet på allvar.

De senaste fyra åren har Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna tillsammans arbetat systematiskt och i hög takt för att återupprätta tryggheten i Sverige. En central del, men verkligen inte den enda, handlar om straffen. Den bygger på grundtanken att farliga kriminella ska sitta inne så att alla andra vågar vara ute.

Utgångspunkten är också att straffsystemet i Sverige under alldeles för lång tid har tagit hänsyn till och utgått från gärningsmannen och inte varit anpassat till en verklighet där samhällsskyddet och brottsoffret står i centrum.

Om en person döms för flera brott samtidigt är det till exempel bara det allvarligaste brottet som räknas fullt ut. Resten blir det rabatt på i en brant fallande skala, dessutom med automatik.

Lagstiftningens utgångspunkt är att fängelse ska utdömas först i sista hand. Om det finns en lindrigare påföljd ska den väljas. När straff i enskilda brott ska bestämmas är utgångspunkten alltid att man ska börja i den nedre delen av straffskalan, med resultatet att den mellersta eller övre delen sällan används.

Ett straff kan också sättas ned på grund av att gärningsmannen blivit av med jobbet till följd av sitt brott, att gärningsmannen är gammal eller att gärningsmannen har tillfogat sig själv skada när han begått sitt brott.

Detta är saker som vi menar är uttryck för ett gärningsmannaperspektiv som både praktiskt och moraliskt sett är något som vi menar måste ändras.

Det var också bakgrunden till att regeringen sommaren 2023 beslutade att ge den dåvarande riksåklagaren och nuvarande rikspolischefen Petra Lundh i uppdrag att göra en samlad översyn av straffen och påföljderna, något som inte gjorts på över 30 år. Det är för övrigt ett grepp som historiskt verkligen har efterfrågats, bland annat av Lagrådet och många remissinstanser. Tiden av lappande och lagande måste vara förbi. Nu är det dags att ta ett systematiskt grepp om helheten, och det är det vi har gjort.

Ungefär två år senare tog jag emot resultatet: två volymer, nästan 2 000 sidor. Vi skickade ut det på remiss under fyra månader, och sedan har vi arbetat vidare med det i mycket högt tempo på Justitiedepartementet.

Den 1 augusti trädde det första paketet i kraft med ett femtiotal skärpta straffskalor, dubbla straff för gängkriminella och upp till livstids fängelse för bland annat upprepade grova våldtäkter.

Det andra paketet – för detta är en helhet som hänger ihop – är alltså det som vi diskuterar i dag. Det handlar om hur systemet ska fungera när det gäller hur straff och andra påföljder ska bestämmas.

Dessa förslag är kärnan i perspektivskiftet från gärningsman till brottsoffer och samhällsskydd. De principiella frågor vi nu diskuterar – mängdrabatten, billighetsskälen och hur hela straffskalan ska användas – är det som är skiftet, där vi ger mer vikt åt brottsoffer och mindre vikt åt andra hänsyn.

Det är därför vi föreslår att presumtionen mot fängelse – att utgångspunkten är att man om det går ska välja ett annat straff än fängelse – ska tas bort och ersättas med villkorligt fängelse. Vi föreslår att nya regler ska införas som innebär att hela straffskalan och inte bara den nedre delen ska användas. Vi föreslår att flera så kallade billighetsskäl tas bort – inte alla men delar. Inte minst föreslår vi att mängdrabatten som den ser ut i dag ska avskaffas.

Som flera varit inne på i dag är dagens system ett tabellverk med en automatik. Det är det som är rabattsystemet; det är därifrån metaforen och bilden kommer. På ett helt schematiskt och automatiskt sätt räknas det allvarligaste brottet fullt ut, det näst allvarligaste får en tredjedel, det tredje allvarligaste får en sjättedel och sedan blir det ofta ingenting.

Det här betyder att väldigt många brottsoffer aldrig får någon upprättelse. De brott som de utsätts för får ingen effekt på straffet, vilket i väldigt många fall betyder att de heller aldrig blir utredda.

Anledningen till att detta är så viktigt illustreras förstås bäst genom verkligheten, genom att vi hela tiden kommer tillbaka till vad detta får för konsekvenser för enskilda människor.

Det innebär alltså att 80-åringen som döms för barnpornografibrott inte får strafflindring för att han är gammal. Det är det vi vill uppnå. I dag får han strafflindring för att han är gammal. Det innebär att medhjälparen som för att hjälpa gängen förskingrar pengar i sitt arbete inte ska få någon strafflindring för att han blir av med jobbet på grund av sitt brott, vilket han alltså får i dag, eller att våldtäktsmannen får strafflindring för att han skadades när han begick brottet, vilket han alltså får i dag. Det är detta vi vill ändra på.

Mängdrabatten är superviktig, men det är också de andra delarna i reformen. Det hänger ihop.

Det innebär att en av de tilltalade som dömdes för flera brott i samband med sprängningarna i Norrköping under 2023 som utgångspunkt skulle ha fått nio års fängelse i stället för fem år.

Det innebär att männen som systematiskt rånade äldre kvinnor, 84–98 år gamla, i deras hem hade kunnat få upp till arton års fängelse i stället för nio år.

Det innebär att Nytorgsmannen, som jag nämnde inledningsvis, vid det första tillfället hade kunnat få dubbelt så långt straff och att de brott som han begick när han släpptes ut aldrig hade behövt hända. Därigenom hade väldigt många människor sluppit bli utsatta för brott.

Det är detta som är kärnan i det vi diskuterar i dag. Konsekvensen av att säga nej till detta är alltså nej till ökad upprättelse, nej till bättre samhällsskydd och nej till rättvisa straff.

Jag tycker ändå att det är slående att följa de fyra partier som är emot. Centerpartiet, för tusan! Ni har ju hamnat helt bort i tok här. Jag hör ju vad du säger, Ulrika Liljeberg. Innehållsmässigt är ju detta en väldigt klassisk borgerlig reform. Du ska sitta här med oss och inte hänga där borta hos de andra.

Det är inte bara karensavdraget det tjafsas om här. Det är väldigt svårt att komma överens i den här kvartetten. Här på slutet har det dock mobiliserats för att komma överens om ett nej – till det här! Det tycker jag faktiskt är både slående och ganska bedrövligt.

Ni är överens om nejet, men om vi går till följdmotionerna är det uppenbart att ni inte är överens om så väldigt mycket mer. Socialdemokraterna tycker inte att det är värt pengarna. Miljöpartiet håller med om det men vill dessutom börja om helt och hållet och göra en helt ny översyn av brottsbalken, läser man i följdmotionen. Centerpartiet gillar detta men vill ändå att vi ska följa upp alla tidigare reformer innan vi beslutar om nya – så står det i alla fall i följdmotionen. Vänsterpartiet tycker inte att generella straffskärpningar behövs. Jag lyssnade noga tidigare när man sa att vi nu ska börja om med en ny, förutsättningslös översyn av straffrätten. Det var vad som sades här tidigare från Vänsterpartiets sida i talarstolen.

Tydligare än så här kan det inte bli. Med en rödgrön regering kommer viktiga förslag som dem vi talar om i dag – att hela straffskalan ska användas, att pedofiler inte ska få lindrigare straff på grund av att de är gamla, att mängdrabatten ska bort – aldrig att bli av, varken under nästa mandatperiod eller någonsin.

I Socialdemokraternas nu lite i elfte timmen hopsnickrade ”smala” variant av mängdrabatten finns inte billighetsskälen med, som är så djupt stötande. Detta med hela straffskalan finns inte med, och inte villkorligt fängelse heller för den delen, något som faktiskt skulle lätta på trycket i systemet och hjälpa oss att sortera upp så att rätt personer sitter inne.

Det sägs att det skulle vara så osäkert vad som händer med vårt förslag. Well, vi har lagt en proposition på riksdagens bord som det ska röstas om i eftermiddag och har möjlighet att under nästa mandatperiod få detta på rull. Ni ska börja om från början med ett regeringsunderlag som inte är överens om något – apropå luftslott, bluffar och annat. Det var många metaforer om infrastruktur tidigare som var svåra att hänga med i, men de är alla väldigt träffande för er kant. Vi har ändå hållit ihop vår akt och är nu på väg.

Sammantaget kommer den här reformen att kunna träda i kraft under nästa mandatperiod om det blågula laget får chansen att fortsätta. Ett är dock väldigt säkert: Den kommer aldrig att bli av om de rödgröna skulle få chansen att återkomma till Rosenbad.

Till skillnad från vänstersidan kommer vi att prioritera finansiering av reformen. Vi kommer att genomföra den ansvarsfullt. Vi kommer att se till att driva upp tempot i processerna vad gäller Kriminalvårdens expansion. Vi kommer att skjuta till de medel som krävs för att det ska vara möjligt. Vi kommer att vara beredda att göra andra saker som krävs för att lätta på trycket, inklusive att hyra fler platser utomlands om det är det som krävs.

Vår bestämda uppfattning är att det handlar om prioriteringar och att vara beredd att göra det som krävs. Det första steget är rimligen att rösta ja till den proposition som ska göra detta möjligt.

Fru talman! När vi tog över regeringsmakten pekade alla kurvor åt fel håll. Nu ser vi att väldigt många och väldigt grundläggande kurvor inte bara börjar peka åt rätt håll utan också peka väldigt mycket åt rätt håll. Tänk bara att det dödliga våld som var så förlamande för vårt samhälle, med mer än en mördad människa i veckan, har fallit med nästan 80 procent på de här åren! Det är en enastående prestation av hela vårt samhälle. Dubbelt så många kriminella aktörer grips också utomlands.

Vi ser att även andra brott faller. Personrånen faller. Inbrottsstölderna faller.

Vi har under dessa fyra år visat att det spelar roll vad man gör. Det ligger en grundläggande hoppfullhet i det. Vi har visat att mycket av det som alla sa var omöjligt faktiskt till slut har kunnat genomföras. I dag finns chansen att ta nästa viktiga steg i detta genom att rösta för mer rättvisa straff, förbättrad upprättelse för brottsoffer och skydd för samhället. Det blågula laget säger ja, och det rödgröna laget säger nej. Det är också ett rätt betydelsefullt besked till medborgarna inför valet den 13 september.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jan Ericson och Marie-Louise Hänel Sandström (båda M) samt Paulina Brandberg och Martin Melin (båda L).

Fru talman! Jag förstår att Gunnar Strömmer är stressad över tanken på att förlora valet om några veckor. Jag antar att det är därför han målar upp en bild av att regeringen tänker avskaffa all mängdrabatt och att sossarna är emot att avskaffa all mängdrabatt – eller att avskaffa mängdrabatten över huvud taget.

Problemet är att inget av detta stämmer. Sanningen är att vi båda vill göra om dagens mängdrabatt.

Vi socialdemokrater vill slopa mängdrabatten för vålds- och sexualbrott, och vi är tydliga med att vi tänker börja med sexualbrotten. Tidöregeringen har däremot lagt ett förslag på riksdagens bord där man har bakat in mängdrabatten i en större reform, som inte ens ska träda i kraft på flera år.

Mina enkla frågor till justitieministern är följande: Varför låter han det bästa bli det möjligas fiende? Varför väljer justitieministern att slopa mängdrabatten stort och segt i stället för specifikt och snabbt?

Fru talman! Det skulle vara intressant att få ett ikraftträdandedatum för Teresa Carvalhos reformer. Är det oktober nästa år vi talar om? Eller är det i februari 2027? Vad är er plan för ikraftträdandedatumet?

Jag konstaterar att vi med gemensamma krafter har lyckats baxa igenom första delen av straffreformen i riksdagen, som folk säkert inte heller trodde på. Det handlar om skärpta straffskalor för 50 brott och dubbla straff för gängkriminella. I fråga om upprepade grova våldtäkter ska man kunna dömas till livstid.

Vi har även gjort mycket annat på det straffrättsliga området. Nu drar vi ut kursen framåt, och vi är en garant för att förslaget kommer att träda i kraft under nästa mandatperiod. Det som återstår är inte hela utredningsarbetet, hela lagstiftningsarbetet eller att komma överens i sitt eget lag. Det har nästan varit en fars när ni har laddat på retoriken varje dag. Man brukar ju säga att tomma tunnor skramlar mest, och det har skramlat otroligt mycket de senaste dagarna med svulstig valrörelseretorik.

När vi talar om farser har det farsartade snarare varit att försöka lyssna på alla fyra partier – jag säger tre, jag tänker att Centern till slut kommer tillbaka på ett lämpligt sätt. Vad är er plan, och vilket är ert ikraftträdandedatum?

Vi är nu vid den punkten att vi är igång med en rejäl planering i Kriminalvården. De är igång med planeringen för att klara den kapacitetsutbyggnad som krävs för att ta hand om det samlade utfallet av alla våra straffrättsliga reformer. Vi fyra partier här i kammaren säger att vi kommer att få detta på plats under nästa mandatperiod.

Vi behöver inte börja om med att förhandla vare sig med andra partier eller med oss själva. Vi vet vad vi vill åstadkomma, och vi har en plan för det. När ska Teresa Carvalhos reform träda i kraft?

Fru talman! Jag tycker inte att jag ska behöva förklara för justitieministern att det är regeringens ansvar att lägga fram propositioner på riksdagens bord som kan träda i kraft och att det är riksdagens roll att fatta beslut.

Det är djupt olämpligt att regeringen snuvar riksdagen på möjligheten att få fatta det beslutet, som sig bör. Det är en ordning som strider mot praxis för hur vi stiftar lagar i Sverige. Det har inte minst konstitutionsutskottet yttrat flera gånger. Det är tydligt att det är riksdagen som ska fatta den typen av beslut, men regeringen tar tillbaka beslutet och säger att man tänker fatta det beslutet någon gång i framtiden när en framtida regering anser att det är lämpligt. Det är inte så vi stiftar lagar i Sverige – åtminstone inte på ett ansvarsfullt sätt.

Det är naturligtvis därför detta är helt unikt, och det är just därför som det förtjänar kritik.

Gunnar Strömmer undrar vad min och Socialdemokraternas plan och vilja är. Jag får tacka justitieministern för möjligheten att upprepa att Socialdemokraterna vill slopa mängdrabatten, framför allt för vålds- och sexualbrott. Vi går till val på att börja med sexualbrotten. Vi gör det för att snabbt få till en förändring med dagens ordning, vilket jag uppfattar att alla i kammaren i dag har yttrat.

Skillnaden är att vi vill göra detta omgående nästa mandatperiod, medan regeringen har lagt ett lagförslag på riksdagens bord som inte ska träda i kraft på flera år. Det har Gunnar Strömmer just erkänt.

Fru talman! Det var inte mycket till ett chockerande erkännande från min sida. Det är bara att läsa innantill i propositionen. Vi säger att de ska vara ett ikraftträdande vid den tidpunkt regeringen bestämmer, och vi säger att vår bedömning är att det kan ske under andra halvan av nästa mandatperiod.

När jag frågade om ikraftträdandet för Socialdemokraternas reform var det förstås inte för att jag har missförstått att det är regeringen som lägger fram propositioner, utan det är för att ni under de senaste dagarna har antytt att ni skulle få något på plats väldigt snabbt. Det är därför jag frågade om ert ikraftträdande. Jag tror inte på det eftersom ni uppenbarligen ska börja om. Dessutom ska ni förhandla med partier som först vill göra förutsättningslösa utredningar om helheten.

Det kommer inte att bli något av reformerna. Om det skulle bli något av dem är den reform som ni tar strid för en reform som utelämnar många brottsoffer som vi tycker att det är angeläget att få med. Där finns inte de äldre som blir bedragna. Där finns inte barn och föräldrar, i relation till de gängkriminella som rekryterar barnen in i gängen. Där finns inte offren för sprängningarna och skjutningarna hos gängen. Där finns inte offren för butiksstölderna. Där finns inte offren för de internationella stöldligorna.

Det här är en porös plan – jag säger plan för att vara lite generös – som dessutom innehållsmässigt är närmast stötande. Vi har också hört att ni vill ägna er åt straffrätt med precision. Ja, det finns en hygglig precision. Med stor precision skär ni bort många brottsoffer som vi har tyckt att det är angeläget att få med i reformen.

Låt mig säga att frågan om mängdrabatten är central. Den är ett grundackord i den borgerliga rättspolitiken. Ulrika Liljeberg, kom igen nu! Det är därför vi brinner för frågan och har slagits för frågan i flera decennier. Men utöver att er reform är alldeles för smal när det gäller brottsoffren och mängdrabatten utelämnar den alla de andra väsentliga delarna, till exempel att den 80-åriga pedofilen i Örebro fick sänkt straff på grund av att han är gammal.

Det är tråkigt att vi inte har kunnat enas på slutet när alla har ansträngt sig under fyra år och markerat att de tycker att frågan är så viktig.

(Applåder)

Fru talman! Med tanke på att alla partier i alla fall pratar om vikten av att bekämpa brottsligheten och att öka tryggheten, känns det lite märkligt att stå här i dag och argumentera för en väl genomtänkt och utredd proposition, samtidigt som det står klart att oppositionen kommer att rösta nej till stora delar av regeringens förslag. Det är faktiskt inte bara märkligt utan också sorgligt. Svenska folket är värt en bred uppslutning kring en fortsatt kamp mot brottsligheten i Sverige.

De åtta år Socialdemokraterna och Miljöpartiet styrde landet var förlorade år för kriminalpolitiken. Det handlade mest om prat och väldigt lite om verkstad. Visserligen uttalade dåvarande justitieministern Morgan Johansson 2017 att man var på väg att vinna över de kriminella gängen, men det blev precis tvärtom.

Den allvarliga gängkriminaliteten tog fart, och skjutningar, mord, sprängningar och bombdåd nådde rekordnivåer som vi aldrig tidigare sett i Sverige. De få åtgärder som ändå vidtogs inom kriminalpolitiken under S-styret var nästan uteslutande sådant som oppositionen i riksdagen tvingade fram genom tillkännagivanden. Men vänstersidan var emot det mesta som vi moderater föreslog.

Inför valrörelsen 2022 var kampen mot den grova brottsligheten ett av Moderaternas absolut viktigaste vallöften. Och arbetet började direkt och har pågått ända fram till i dag, när vi ska rösta om de sista delarna av den nya politiken för den här mandatperioden. Vi ser redan tydliga resultat. Jag har under mina 20 år i riksdagen aldrig upplevt en så fokuserad, bred och genomtänkt kriminalpolitik. Och den fungerar!

Polisen arbetar effektivt med förebyggande verksamhet och har fått nya verktyg, exempelvis vistelseförbud, säkerhetszoner och ökad möjlighet till avlyssning av kriminella gäng. Samtidigt arbetar gränspolisen med att hitta människor som utnyttjas eller bedriver kriminell verksamhet i Sverige. Den vanliga polisen beslagtar egendom som misstänks komma från brott. Och tullen har fått ökade befogenheter att stoppa transporter med misstänkt stöldgods. Kronofogden kan samtidigt göra distansutmätning av egendom.

Vi har stärkt kriminalvården och bygger nya fängelser samtidigt som vi handlar upp fängelseplatser utomlands. Vi har också stärkt det förebyggande arbetet och insatserna för unga som är i riskzonen eller har hamnat i kriminalitet. Och det internationella samarbetet har blivit allt bättre.

Det har varit intressant att läsa nyhetsreportagen om de kriminella gängens interna kommunikation. De säger rent ut i sina hemliga chattar: Vi är klara i Sverige. Det har helt enkelt blivit för jobbigt att vara kriminell här. En gängmedlem beklagar sig i en chatt: Först tog de våra pengar, sedan tog de våra vapen och nu tar de våra ledare.

Bombdåden och sprängningarna har minskat kraftigt, liksom skjutningarna och framför allt morden. Allt fler svenska grovt gängkriminella grips, både i Sverige och i andra länder. Sverige har utökat det internationella samarbetet, och ett flertal gripanden av kriminella ledare som gömmer sig utomlands har hjälpt till att bromsa verksamheten i Sverige. Allt fler grovt kriminella åtalas och döms, fängelsestraffen blir längre och rekordmånga grovt kriminella utvisas.

Regeringen har med sin samlade politik visat att man kan bryta den grova gängkriminaliteten och göra det jobbigt och obekvämt att bedriva sådan verksamhet i Sverige. Och nu börjar de kriminella gängen ge upp. Vi klarade på fyra år av det som Morgan Johansson inte klarade av på åtta år.

Fru talman! Inte nog med detta. När de grovt kriminella gängen kläms åt eller drivs ut ur landet får det även andra positiva effekter. En viktig sak är såklart att vanliga människor löper minskad risk att komma i vägen för uppgörelser mellan gängen. Men även övrig brottslighet har minskat dramatiskt.

Antalet anmälda inbrott i bostäder och fritidshus har minskat med hela 60 procent jämfört med 2017. Även stölder av fordon och från fordon samt stölder kopplade till båtar har minskat kraftigt. Under januari–juli 2026 minskade de båtrelaterade stölderna med 47 procent jämfört med samma period 2022. För stölder kopplade till fordon har anmälningarna hittills i år minskat med 64 procent jämfört med samma period 2022.

Polismyndigheten ser utvecklingen som ett tydligt trendbrott. Man kopplar detta till ett mer offensivt arbete mot internationella brottsaktörer. Brottsförebyggande rådet nämner samma sak i sina analyser. Det handlar bland annat om skärpta gränskontroller, kontroll av fordon misstänkta för att innehålla stöldgods på väg ut ur landet och ökat fokus på att bekämpa internationella stöldligor.

Fru talman! Inte nog med detta heller. Under S-MP-regeringen 2018–2019 blev det rekord i personrån i Sverige. Det anmäldes som mest uppemot 8 000 personrån om året till polisen. År 2025 var antalet strax över 3 000, vilket är en dramatisk minskning. Sedan 2022, alltså under denna mandatperiod, har antalet personrån minskat med 37 procent. Minskningen har varit särskilt tydlig bland barn. Där var minskningen 30 procent bara under förra året.

Polisen talar även här om en tydlig trend. Brottsförebyggande rådets trygghetsmätning, där man frågar människor om de drabbats av olika typer av brott, bekräftar den bilden. Betydligt färre människor uppger att de drabbats av olika typer av personrån.

Det kan finnas flera anledningar till att personrånen minskat. Brå anger särskilt att antalet övervakningskameror på utsatta platser kan ha spelat roll. Vi vet också att ökade resurser till polisen har ökat synligheten i utsatta områden. Skärpta straff och snabbare lagföring av brottslingar kan säkert också ha spelat roll. Griper man en rånare utför denne nämligen inga fler rån så länge den finns i häkte eller fängelse.

Rimligen har även dessa brott påverkats av att vi klämt åt den grova organiserade brottsligheten. När de kriminella gängen tappar styrka minskar antalet medlemmar i gängen och personrånen blir färre, helt enkelt för att antalet kriminella minskat. Personrånen är dessutom ofta debutbrott för unga som dras in i kriminalitet. Om man lyckas hålla fler unga borta från kriminella gäng minskar också personrånen.

Brå anger också en annan intressant förklaring: att dessa rån oftast begås av unga män och att demografin helt enkelt har förändrats. Färre unga män medför färre rån. Sverige har efter åren med väldigt många asylsökande unga män haft ett stort överskott i dessa åldersgrupper. Vi vet samtidigt att vissa grupper av unga utrikes födda är kraftigt överrepresenterade i vissa typer av kriminalitet. Stramare migrationspolitik kan därmed också ha haft betydelse för det minskade antalet personrån.

Brå visar också att personer med utländsk bakgrund generellt uppger större utsatthet för personrån än människor med svensk bakgrund. Även brottsoffren är alltså överrepresenterade bland utrikes födda. När personrånen minskar betyder det att färre människor med utrikes bakgrund drabbas av brott. Att skötsamma invandrare känner minskad oro för att utsättas för brott är en mycket viktig insats för en fungerande integration, för att inte tala om den mänskliga sidan.

Fru talman! Dagens regering har visat att man kan ta fram fungerande politik för att angripa kriminaliteten och att det ger goda resultat. Nu presenterar vi de sista pusselbitarna inom detta område för denna mandatperiod. Jag ska inte gå in på de olika förslagen. Det har redan gjorts ett antal gånger i denna debatt.

Problemet är dock att oppositionen talar varmt om vikten av en kraftfull kriminalpolitik men väljer ändå att säga nej till viktiga förslag med väldigt krystade argument, som faller samman så fort man petar det minsta på dem. Den största felaktigheten från S är påståendet att förslaget om avskaffad mängdrabatt inte kan träda i kraft förrän 2040. Det är rent hittepå.

Låt mig ta ett pedagogiskt exempel: Anta att en gärningsman med dagens mängdrabatt döms till fem års fängelse. Utan rabatten blir straffet i stället åtta år. Då kommer belastningen på kriminalvården att vara exakt densamma som i dag under de första fem åren. Först efter fem år behövs en extra plats för de sista tre årens fängelsevistelse.

Med detta vill jag illustrera att det finns tid att bygga ut kriminalvården, och det arbetet pågår redan. Även de extra kostnaderna kommer efterhand och kommer att finansieras i varje budget framöver. Vi tar beslut om lagen i dag. Den kommer sedan att stegvis slå igenom efter valet under nästa mandatperiod, precis som justitieministern har berättat.

Det är uppenbart att Socialdemokraterna antingen har läst handlingarna väldigt slarvigt eller att man medvetet försöker lura väljarna. Jag vet inte vilket som är värst. Nu måste man försöka slingra sig ur detta så gott det går. Men det går ju inte särskilt bra.

Fru talman! Sverige har under dagens regering blivit tryggare. De gängkriminella drivs från landet eller hamnar i fängelse. Skjutningar, sprängningar, bombdåd och mord har minskat kraftigt. Risken att drabbas av inbrott, stöld av bil eller båt eller rån har minskat betydligt. Allt handlar om en skarpare politik mot de kriminella, så att vanligt folk slipper utsättas för brott. Vi har gjort mycket denna mandatperiod, och en ny moderatledd regering kommer att fortsätta detta arbete.

Den goda utvecklingen får inte äventyras med ny slapp kriminalpolitik och migrationspolitik. Kampen mot brottsligheten borde ligga alla partier varmt om hjärtat. Men de fyra oppositionspartierna är som vanligt mer måna om brottslingarna än om brottsoffren.

Vill man se en fortsatt kamp mot brottsligheten kan man inte rösta på de partier som röstat nej till så mycket av regeringens framgångsrika politik de senaste fyra åren.

Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande. Glöm inte att rösta på Moderaterna eller något av de andra blågula partierna den 13 september för en fortsatt effektiv kriminalpolitik.

(Applåder)

Fru talman! Har ni någonsin spelat poker? De flesta i denna kammare torde väl ha provat på det åtminstone någon gång. Poker, och i synnerhet min egen favorit Texas hold ’em, kan bjuda på såväl spänning som trevligt samkväm. Inte minst är det ett sätt att träna sig i risk–reward-analys. Jag ska snart återkomma till detta.

I dag debatterar vi ett nytt straffrättsligt påföljdssystem. Socialdemokraterna har krystat hävdat att reformen kan vara på plats först 2040 och anfört det som skäl till att rösta nej till den. Kriminalvården har förvisso, som en av de viktigaste remissinstanserna, sagt att man bedömer att myndighetens plats- och personalbehov bland annat till följd av dessa förslag kan omhändertas tidigast 2040. Givetvis ska vi ta till oss av detta inspel. Vi ska dock ha med oss att Kriminalvården utgår från ett scenario där allt annat är lika, och allt annat är ju inte lika.

Nu tillbaka till pokern, som jag kommer att använda som en analogi.

När man spelar poker har man oftast tre val: Man kan höja, syna eller lägga sig. Vid varje beslut tar man hänsyn till saker som hur stor potten är, vad det kostar att syna och oddsen att förbättra sin hand när de sista korten ska läggas ut. Man kan läsa böcker om det här för att lära sig hur man ska agera mest rationellt, men om man spelar mycket lär man sig rent intuitivt vad som faktiskt är effektivt.

Låt oss säga att du spelar Texas hold ’em och har två spader på hand. Det kommer ytterligare två spader på floppen, och du behöver nu ytterligare en spader för att få en färg som mycket sannolikt kommer att bli den vinnande handen. Du får ytterligare två chanser att få din färg, och nu börjar matematiken.

Låt oss säga att det ligger 100 kronor i potten och att din motspelare satsar 20 kronor. Pottoddsen i förhållande till vinstoddsen talar nu till din fördel, och du synar. Lägger din motspelare däremot in 70 kronor i potten förändras bilden, och det rationella är då att du kastar dina kort.

På samma sätt agerar naturligtvis kriminella i sina beslut, framför allt då de begår brott för att tjäna pengar. Innan de begår en stöld, ett rån eller ett momsbedrägeri kommer de naturligtvis att ta hänsyn till hur stor den potentiella brottsvinsten är, hur stor risken är att åka fast och, inte minst, hur hårt straff de får om de blir lagförda.

Det är bekant för många i denna kammare att Sverige har en kriminell ekonomi som omsätter runt 350 miljarder. Inte minst invandringen har gjort att vi har fått maffior i Sverige, och de har kunnat tälja guld genom olika former av bedrägerier och illegala verksamheter. Den absolut viktigaste faktorn, menar jag, är att risken är mindre än vinsten, precis som i min pokeranalogi. Vinstoddsen är högre än pottoddsen.

Vi har under denna mandatperiod kunnat slå hårt mot många typer av brott, men arbetet med att nedkämpa aktörerna bakom den kriminella ekonomin är långtifrån färdigt. Straffskärpningar är i sammanhanget en central pusselbit.

Det jag tror att vi kan uppnå med större sannolikhet för att bli lagförd och hårdare straff är att de livsstilskriminella i många fall kommer att avstå från brott eller kanske rent av lämna landet. Det är ingen naturlag att vi ska ha en så omfattande kriminell sektor.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 7.)