Ett nytt straffrättsligt påföljdssystem
Betänkande 2025/26:JuU48
|
|
Ett nytt straffrättsligt påföljdssystem
Sammanfattning
Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag till ändringar i bl.a. brottsbalken och till en ny lag om verkställighet av villkorligt fängelse.
Den föreslagna reformen syftar till att åstadkomma ett mer rättvist straffsystem där straffen på ett bättre sätt återspeglar brottslighetens allvar, påföljderna som döms ut i större utsträckning framstår som rimliga och rättvisa, brottsofferperspektivet ges ett ökat inflytande och samhällsskyddet förbättras.
Genom den nya regleringen införs det ett påföljdssystem med villkorligt fängelse och tilläggssanktioner. Samtidigt tas presumtionen mot fängelse bort, och påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn utmönstras. Det införs också en ny bestämmelse som syftar till en ökad användning av hela straffskalan vid straffmätningen och därmed en mer nyanserad straffmätning för alla brottstyper. En annan ny bestämmelse tar sikte på s.k. flerfaldig brottslighet och syftar till att tillkommande brott ska ges ett större genomslag vid straffmätningen. Straffmätningen ska då utgå från det sammanlagda straffvärdet för de brott som den tilltalade döms för. Vidare tas vissa strafflindringsgrunder, s.k. billighetsskäl, bort.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den dag som regeringen bestämmer.
Utskottet anser att riksdagen bör avslå motionsyrkandena.
I betänkandet finns två reservationer (S, V, C, MP) och fyra särskilda yttranden (S, V, C, MP). I en av reservationerna (S, V, C, MP) föreslås att riksdagen ska avslå regeringens förslag.
Utskottet föreslår att ärendet får avgöras trots att betänkandet har varit tillgängligt kortare tid än två vardagar före den dag då ärendet ska behandlas.
Behandlade förslag
Proposition 2025/26:297 Ett nytt straffrättsligt påföljdssystem.
Fem yrkanden i följdmotioner.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
Ett nytt straffrättsligt påföljdssystem
1. Regeringens lagförslag, punkt 1 (S, V, C, MP)
2. Ny översyn av brottsbalken, punkt 2 (V, MP)
1. Regeringens lagförslag, punkt 1 (S)
2. Regeringens lagförslag, punkt 1 (V)
3. Regeringens lagförslag, punkt 1 (C)
4. Regeringens lagförslag, punkt 1 (MP)
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Bilaga 2
Regeringens lagförslag
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
Ett nytt straffrättsligt påföljdssystem
|
1. |
Regeringens lagförslag |
Riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om verkställighet av villkorligt fängelse,
2. lag om ändring i brottsbalken,
3. lag om ändring i lagen (2025:1415) om ändring i brottsbalken,
4. lag om ändring i lagen (2025:1416) om ändring i brottsbalken,
5. lag om ändring i rättegångsbalken,
6. lag om ändring i socialförsäkringsbalken,
7. lag om ändring i lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid,
8. lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken,
9. lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott,
10. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,
11. lag om ändring i passlagen (1978:302),
12. lag om ändring i lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet,
13. lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189),
14. lag om ändring i lagen (1988:688) om kontaktförbud,
15. lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall,
16. lag om ändring i lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning,
17. lag om ändring i lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m.,
18. lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister,
19. lag om ändring i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder,
20. lag om ändring i utlänningslagen (2005:716),
21. lag om ändring i fängelselagen (2010:610),
22. lag om ändring i häkteslagen (2010:611),
23. lag om ändring i lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen,
24. lag om ändring i lagen (2015:650) om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europeiska unionen,
25. lag om ändring i lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande,
26. lag om ändring i strafftidslagen (2018:1251),
27. lag om ändring i lagen (2018:1699) om kriminalvårdens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område,
28. lag om ändring i lagen (2020:616) om verkställighet av ungdomsövervakning,
29. lag om ändring i lagen (2022:482) om elektronisk kommunikation,
30. lag om ändring i lagen (2024:326) om hemliga tvångsmedel i syfte att verkställa frihetsberövande påföljder,
31. lag om ändring i lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål,
32. lag om ändring i lagen (2025:1053) om verkställighet av fängelsestraff med elektronisk övervakning,
33. lag om ändring i lagen (2026:786) om nordisk verkställighet i brottmål.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2025/26:297 punkterna 1–33 och avslår motionerna
2025/26:4213 av Teresa Carvalho m.fl. (S),
2025/26:4223 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) yrkande 1,
2025/26:4229 av Ulrika Liljeberg m.fl. (C) och
2025/26:4230 av Gudrun Nordborg m.fl. (V).
Reservation 1 (S, V, C, MP)
|
2. |
Ny översyn av brottsbalken |
Riksdagen avslår motion
2025/26:4223 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) yrkande 2.
Reservation 2 (V, MP)
Utskottet föreslår att ärendet får avgöras trots att betänkandet har varit tillgängligt kortare tid än två vardagar före den dag då ärendet ska behandlas.
Stockholm den 12 augusti 2026
På justitieutskottets vägnar
Henrik Vinge
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Henrik Vinge (SD), Teresa Carvalho (S), Heléne Björklund (S), Pontus Andersson Garpvall (SD), Petter Löberg (S), Charlotte Nordström (M), Adam Marttinen (SD), Fredrik Kärrholm (M), Gudrun Nordborg (V), Torsten Elofsson (KD), Ulrika Liljeberg (C), Mats Hellhoff (SD), Ulrika Westerlund (MP), Sanna Backeskog (S), Ludvig Ceimertz (M), Lars Isacsson (S) och Patrik Karlson (L).
I betänkandet behandlar utskottet proposition 2025/26:297 Ett nytt straffrättsligt påföljdssystem. I propositionen finns en redogörelse för ärendets beredning fram till regeringens beslut om propositionen.
Regeringens förslag till riksdagsbeslut finns i bilaga 1. Regeringens lagförslag återges i bilaga 2.
Fyra motioner med totalt fem yrkanden har väckts med anledning av propositionen. Förslagen i motionerna finns i bilaga 1.
Riksdagen har tidigare gjort flera tillkännagivanden till regeringen som rör frågor som behandlas i detta ärende. I betänkandet behandlar utskottet även regeringens redovisning av åtgärder med anledning av dessa tillkännagivanden.
Ett nytt straffrättsligt påföljdssystem
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen antar regeringens lagförslag om ett nytt straffrättsligt påföljdssystem. Därmed avslår riksdagen motionsyrkanden om att propositionen ska avslås i dess helhet.
Vidare avslår riksdagen ett motionsyrkande om att det ska göras en ny översyn av brottsbalken.
Jämför reservation 1 (S, V, C, MP) och 2 (V, MP) samt särskilt yttrande 1 (S), 2 (V), 3 (C) och 4 (MP).
Bakgrund
Dagens påföljdssystem fick sin huvudsakliga utformning genom 1989 års påföljdsreform (prop. 1987/88:120, bet. 1987/88:JuU45, rskr. 1987/88:404). Genom reformen introducerades straffvärde som rättslig konstruktion, och straffvärdet har därefter utgjort utgångspunkten för straffmätning och påföljdsval. Straffvärdets centrala roll i påföljdsbestämningen framgår av 29 kap. 1 § brottsbalken. Enligt den paragrafen ska straff, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde (första stycket). Vid bedömningen av straffvärdet ska beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta och de avsikter eller motiv som han eller hon haft (andra stycket första meningen). Det ska särskilt beaktas om gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person (andra stycket andra meningen). Bestämmelsen i 29 kap. 1 § kompletteras av bestämmelser i samma kapitel om försvårande, synnerligen försvårande och förmildrande omständigheter som, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp, ska beaktas vid bedömningen av straffvärdet (29 kap.
2–3 §§). I avsnitt 7.1 i propositionen (s. 373 f.) redogörs närmare för straffvärdet som grund för påföljdsbestämningen enligt gällande rätt.
Vid påföljdsbestämningen ska rätten också beakta vissa strafflindringsgrunder, bl.a. de s.k. billighetsskälen (29 kap. 5 § brottsbalken). Det är fråga om omständigheter som saknar betydelse vid straffvärdebedömningen men som vid påföljdsbestämningen verkar i lindrande riktning och främst anknyter till gärningspersonens personliga förhållanden eller något som har inträffat i tiden efter brottet. Rätten ska också beakta om den tilltalade har lämnat uppgifter av väsentlig betydelse för utredningen av egen eller annans brottslighet (29 kap. 5 a § brottsbalken). Strafflindringsgrunderna enligt gällande rätt redogörs närmare för i avsnitt 9.1 (s. 434 f.) i propositionen. Det finns även särskilda regler om att den tilltalades ungdom ska beaktas vid straffmätningen (se 29 kap. 7 § brottsbalken och föreslagna ändringar i prop. 2025/26:293 Skärpta regler för unga lagöverträdare).
Till påföljderna räknas straffen böter och fängelse samt villkorlig dom, skyddstillsyn, överlämnande till särskild vård och säkerhetsförvaring (1 kap. 3 § brottsbalken). Påföljden överlämnande till särskild vård tar sikte på lagöverträdare som är unga, lider av en allvarlig psykisk störning eller är missbrukare. En villkorlig dom eller skyddstillsyn kan förenas med en föreskrift om samhällstjänst. I avsnitten 4.2 (s. 104 f.) och 4.3.4 (s. 114 f.) i propositionen finns en närmare beskrivning av de olika påföljderna enligt gällande rätt.
De grundläggande bestämmelserna om valet mellan fängelse å ena sidan och villkorlig dom eller skyddstillsyn å den andra finns i 30 kap. 4 § brottsbalken. Där framgår att rätten vid val av påföljd ska fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Innan fängelse väljs som påföljd ska rätten alltid pröva om inte villkorlig dom eller skyddstillsyn är en tillräcklig påföljd. Detta brukar uttryckas så att det finns en presumtion mot att bestämma påföljden till fängelse (prop. 1987/88:120 s. 99). De skäl som får åberopas för att välja fängelse som påföljd anges i 30 kap. 4 § andra stycket. Dessa skäl är brottslighetens straffvärde och art samt att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott.
Huvudregeln när någon döms för flera brott är att rätten ska bestämma en gemensam påföljd för den samlade brottsligheten (30 kap. 3 § första stycket brottsbalken). Det är den samlade brottslighetens straffvärde som ligger till grund för valet av påföljd. Vid straffvärdebedömningen tillämpas den s.k. asperationsprincipen som i praktiken innebär att tillkommande brott får en avtagande betydelse för straffvärdet. En närmare redogörelse för påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet enligt gällande rätt finns i avsnitt 8.2 (s. 406 f.) i propositionen.
Riksdagens tillkännagivanden
Riksdagen har tillkännagett för regeringen det som utskottet anfört om att regelverket om straffvärdesbestämning vid flerfaldig brottslighet ska skärpas och ge uttryck för en strängare syn på flerfaldig brottslighet än vad som är fallet i dag (bet. 2014/15:JuU14 punkt 48, rskr. 2014/15:138).
Riksdagen har även tillkännagett för regeringen det som utskottet anfört om systematiska stölder (bet. 2015/16:JuU18 punkt 30, rskr. 2015/16:196) samt om vikten av att se upprepade stölder i ett sammanhang och att påföljderna i större utsträckning ska stå i proportion till den samlade brottsligheten (bet. 2016/17:JuU13 punkt 8, rskr. 2016/17:272).
Riksdagen har vid två tillfällen tillkännagett för regeringen det som utskottet anfört om ändringar i strafflagstiftningen i syfte att åstadkomma en skärpt straffmätning vid flerfaldig brottslighet (bet. 2018/19:JuU11 punkt 64, rskr. 2018/19:181 och bet. 2020/21:JuU24 punkt 54, rskr. 2020/21:344).
Vidare har riksdagen tillkännagett för regeringen det som utskottet anfört om skärpt straffmätning vid flerfaldig brottslighet (bet. 2021/22:JuU23 punkt 52, rskr. 2021/22:245).
Riksdagen har tillkännagett för regeringen det som utskottet anfört om utökade möjligheter att undanröja en skyddstillsyn till följd av misskötsamhet (bet. 2020/21:JuU22 punkt 2, rskr. 2020/21:235).
Riksdagen har vidare tillkännagett för regeringen det som utskottet anfört om en översyn av de s.k. billighetsskälen i 29 kap. 5 § brottsbalken (bet. 2020/21:JuU24 punkt 51, rskr. 2020/21:344). Av tillkännagivandet följer att översynen bör göras med inriktningen att det i straffmätningen inte ska beaktas att en gärningsman riskerar att förlora jobbet på grund av brottet, att han eller hon skadat sig fysiskt till följd av detsamma eller att brottsoffret av någon anledning har dröjt med att anmäla brottet.
Riksdagen har tillkännagett för regeringen det som utskottet anfört om skärpta straff för rattfylleri och grov olovlig körning (bet. 2017/18:JuU14 punkt 20, rskr. 2017/18:240), om att regeringen skyndsamt ska återkomma till riksdagen med förslag om skärpta straff för rattfylleri och olovlig körning (bet. 2020/21:JuU24 punkt 40, rskr. 2020/21:344) och om skärpta straff för grova trafikbrott (bet. 2021/22:JuU10 punkt 1, rskr. 2021/22:240).
Härutöver har riksdagen tillkännagett för regeringen det som utskottet anfört om åtgärder mot ungdomsrån (bet. 2021/22:JuU27 punkt 9, rskr. 2021/22:273), om höjd straffskala för barnfridsbrott (bet. 2020/21:JuU35 punkt 4, rskr. 2020/21:314) och om stärkt skydd för eftersöksjägare m.fl. (bet. 2021/22:JuU40 punkt 6, rskr. 2021/22:325).
Propositionen
I propositionen lämnar regeringen förslag om ett nytt straffrättsligt påföljdssystem. Regeringens förslag och bedömningar innebär bl.a. följande.
Allmänna utgångspunkter för ett nytt påföljdssystem
Regeringen konstaterar att kriminalpolitikens övergripande mål är att förebygga och skydda samhället mot brott samt att öka människors trygghet. Straffsystemet, inbegripet påföljdssystemet, har en central roll i det sammanhanget. Övergripande handlar det om att staten har en skyldighet att vidta åtgärder för att minska brottsligheten och skydda sina medborgare mot brott.
Regeringen anser att det finns ett behov av en höjd allmän repressionsnivå och att det bör åstadkommas genom förändringar av straffsystemet som innebär att fler och längre fängelsestraff döms ut.
Som skäl anför regeringen bl.a. följande. Det kan vara svårt att påvisa vilka effekter på brottsligheten, och i förlängningen för enskilda och för samhället, som straffrättsliga åtgärder kan ha. Straffet är repressivt, men möjliggör också kontroll och påverkan för att förebygga återfall i brott. Det går enligt regeringen inte att bortse från detta. Regeringen bedömer därmed att en höjd allmän repressionsnivå i form av längre straff kan ha en viss brottsreducerande effekt. Effekterna på brottsligheten är dock endast en delförklaring till regeringens slutsats att den allmänna repressionsnivån bör höjas. Även moraliska aspekter och rättviseskäl motiverar en allmän höjning.
Regeringen konstaterar att samhället har genomgått stora förändringar under de senaste två årtiondena. Det har bl.a. skett en markant ökning av grova våldsbrott i form av skjutningar och sprängningar, och den systematiska och organiserade brottsligheten har kommit att påverka allt fler delar av samhället. Brottsligheten drabbar också i allt större utsträckning tredje man. Den oroväckande utvecklingen gäller inte minst i förhållande till unga, där allvarlig brottslighet tränger allt längre ned i åldrarna.
För regeringen är en grundläggande utgångspunkt att brottslighet måste mötas med ett tydligt avståndstagande från samhällets sida. I annat fall riskerar det att gro en allmän uppfattning att staten inte tar brottslighet på allvar, vilket i förlängningen kan leda till bristande förtroende för rättsstaten och minskad tilltro till samhällets förmåga att skipa rättvisa. Regeringens uppfattning är att det nuvarande påföljdssystemet i vissa fall kan leda till resultat som inte kan beskrivas som rättvisa. Med det menas enligt regeringen att brottsligheten, särskilt grova brott, inte sällan möts av en reaktion som inte fullt ut kan anses återspegla brottslighetens allvar. Att så är fallet är enligt regeringen delvis en följd av att det nuvarande påföljdssystemet i alltför stor utsträckning har utformats med utgångspunkt i gärningspersonens behov och intressen. Humanitetsaspekter har naturligtvis sin roll vid utformningen av straffsystemet. Enligt regeringen kan samtidigt sådana aspekter inte tillåtas få så stort inflytande att de resulterar i vad som kan uppfattas som orättvist lindrig bestraffning.
För att påföljderna ska framstå som rimliga och rättvisa och för att systemet som helhet ska uppfattas som trovärdigt är det viktigt att reglerna är anpassade till den rådande samhällsutvecklingen. Enligt regeringen behöver särskilt brottsofferperspektivet och behovet av att skydda samhället mot den fara eller skada som allvarlig brottslighet innebär vara närvarande i större utsträckning än i dag vid utformningen av de regler som ska vara styrande för påföljdsbestämningen.
När det gäller brottsofferperspektivet anför regeringen att det för straffsystemets trovärdighet är angeläget att straffen som döms ut framstår som rimliga och rättvisa. Om den straffrättsliga reaktionen på ett brott framstår som alltför lindrig eller som i alltför stor utsträckning anpassad efter gärningspersonens intressen och behov kan det upplevas som att staten inte prioriterar brottsoffret eller tar brottsoffrets lidande på allvar. Enligt regeringen innebär 1989 års reform i en nutida kontext att för stor hänsyn tas till gärningspersonens intresse av att undvika ett fängelsestraff jämfört med de berättigade förväntningar på upprättelse som ett brottsoffer kan ha.
Utöver brottsofferperspektivet anser regeringen att även samhällsskyddsaspekter måste ges större inflytande när förändringar i straffsystemet övervägs. Samhällsskydd handlar om att staten i vissa fall har ett ansvar för att skydda sina medborgare från en persons (fortsatta) brottslighet. Det handlar med andra ord om ett skydd för samhället i kollektiv bemärkelse. Statens skyldighet att vidta lämpliga åtgärder för att skydda individer från brott gäller såväl för dem som är direkt drabbade som för dem som är potentiella brottsoffer. Ju allvarligare och farligare brottslighet det är fråga om, desto större ansvar är det befogat att samhället tar för att förhindra återfall i brott.
Regeringen konstaterar därvid att det inte kan bortses från att längre frihetsberövanden i sig kan ha en brottsförebyggande effekt på så sätt att den som avtjänar ett fängelsestraff under frihetsberövandet förhindras från att begå brott ute i samhället. Under den tid som gärningspersonen avtjänar ett fängelsestraff kan han eller hon också få vård eller andra återfallsförebyggande stödinsatser. Enligt regeringen bör den här typen av effekter eller andra preventiva ändamål inte vara styrande för exempelvis reglerna för den konkreta straffmätningen. Däremot kan en ökad repressionsnivå i allmänhet och framför allt i förhållande till brott som typiskt sett begås av brottsaktiva personer indirekt innebära att samhällsskyddsaspekterna får en mer framträdande plats i straffsystemet. Att sådana aspekter bör få ett större genomslag i systemet ligger i linje med förslag som regeringen lämnat även i andra sammanhang.
Beredningen vid framtagandet av propositionen
Regeringen konstaterar att Lagrådet har anfört att lagstiftningsärendet inte kan anses vara tillfredsställande berett. Bristerna har bedömts som påtagliga men inte av så generellt allvarligt slag att det finns anledning att avstyrka lagförslagen i deras helhet.
Enligt Lagrådet är det uppenbart att förslagen kräver en särskilt omsorgsfull beredning och att denna bör genomföras på ett sätt som är vedertaget i Sverige. Lagrådet anser dock att det, bl.a. med hänsyn till utredningsdirektivens styrande utformning, den tidsbrist som präglat utredningsarbetet, remissinstansernas svarstid och Regeringskansliets arbete med att ta fram en lagrådsremiss, finns anledning att ifrågasätta om beredningen av lagstiftningsärendet har skett på det omsorgsfulla sätt som hade varit att förvänta. Lagrådet framhåller också bl.a. att granskningen av förslagen har avsevärt försvårats av att regeringen under en kortare tid har lagt fram ett stort antal olika lagförslag med nära anknytning till de nu aktuella lagförslagen. Även flera remissinstanser är kritiska mot eller ifrågasätter direktivens utformning samt utrednings- och remisstiden i lagstiftningsärendet.
Regeringens uppfattning är att remissinstanserna och därefter regeringen har haft ett brett underlag att ta ställning till och att frågorna har blivit allsidigt belysta. Regeringen konstaterar att utredningen, med få undantag, har lämnat förslag som följer av de egna ställningstagandena. När det gäller utredningstiden uppgick den till nästan två år, och utredningen bemannades med fem sekreterare. Under remisstiden har många remissinstanser lämnat omfattande och detaljerade svar. Inom Regeringskansliet har arbetet med utredningens förslag delats upp med hänsyn bl.a. till förslagens effekter på Kriminalvården. Regeringens sammantagna bedömning är att förslagen och deras konsekvenser har blivit tillräckligt belysta genom utredningen och remitteringen. Till skillnad från Lagrådet anser regeringen därför inte att beredningen har varit bristfällig.
Ett påföljdssystem med villkorligt fängelse
Regeringen föreslår att presumtionen mot fängelse ska avskaffas och att det i stället ska införas ett system med villkorligt fängelse. Samtliga icke frihetsberövande alternativ till fängelse för vuxna lagöverträdare ska enligt förslaget inordnas under det villkorliga fängelsestraffet. Det innebär att påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn ska utmönstras ur påföljdssystemet. Vidare föreslås att överlämnande till vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall inte längre ska vara en särskild påföljd för brott. Påföljdssystemet för vuxna lagöverträdare ska därmed i huvudsak bestå av två påföljder, böter och fängelse. Rätten ska få besluta att ett fängelsestraff på viss tid ska vara villkorligt. Ett villkorligt fängelsestraff ska förenas med en prövotid, och det ska också som huvudregel förenas med en tilläggssanktion i form av dagsböter, samhällstjänst eller övervakning. Prövotiden ska löpa under två år eller den längre tid – i de undantagsfall detta kan förekomma – som motsvarar straffets längd.
Villkorligt fängelse enligt förslaget innebär närmare att det döms ut ett fängelsestraff på viss tid men att verkställigheten av straffet – i bemärkelsen att den dömde avtjänar straffet i kriminalvårdsanstalt – efterges om den dömde under prövotiden uppfyller vissa villkor. Förutom en skyldighet att avhålla sig från fortsatt brottslighet kan villkoren bestå i att den dömde ska fullgöra en tilläggssanktion som straffet har förenats med. Om han eller hon uppfyller villkoren anses straffet helt verkställt vid prövotidens utgång. Bristande uppfyllelse kan däremot leda till att beslutet om villkorlighet upphävs och straffet måste avtjänas i kriminalvårdsanstalt.
Enligt förslaget ska rätten få besluta att ett fängelsestraff på viss tid ska vara villkorligt om inte straffets längd, brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet medför att ett sådant straff inte skulle bli tillräckligt ingripande. Det föreslås inte någon lagstadgad gräns för hur långa fängelsestraff som kan förklaras villkorliga, men i propositionen anförs att villkorligt fängelse som regel inte bör komma i fråga när straffets längd uppgår till ett år eller mer. Om det finns synnerliga skäl ska rätten dock få besluta att fängelsestraffet ska vara villkorligt även om straffets längd, brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet talar mot villkorligt fängelse. Vid den bedömningen ska särskilt beaktas omständigheter som en hög ålder eller dålig hälsa hos den tilltalade, en påtaglig förbättring av den tilltalades personliga eller sociala situation eller att den tilltalade genomgår behandling för t.ex. missbruk.
Som skäl för att avskaffa den nuvarande presumtionen mot fängelse anför regeringen bl.a. att presumtionen har ett alltför stort inflytande över påföljdsvalet genom den riktning för prövningen som den etablerar. Att rätten uppmanas att fästa särskilt avseende vid omständigheter – typiskt sett hänförliga till gärningspersonens förhållanden – som talar för en lindrigare påföljd än fängelse kan ge intryck av att rättsordningen inte tillräckligt värnar andra ibland motstående intressen, t.ex. brottsoffrets intressen. Vidare framför regeringen att presumtionen mot fängelse bidrar till att göra systemet mer komplext. Regeringen anser att påföljdssystemet bör vara överskådligt och enkelt att tillämpa och att det nuvarande påföljdssystemet får betecknas som alltför komplext. En utmönstring av presumtionen möjliggör för en enklare och mer logiskt uppbyggd struktur.
Att införa ett system med villkorligt fängelse motiverar regeringen i sin tur bl.a. med att ett sådant system på ett tydligt sätt förmedlar det klander som gärningspersonen har gjort sig förtjänt av på grund av brottet. Genom att rätten mäter ut ett fängelsestraff av en viss längd även i fall där straffet inte behöver avtjänas i anstalt görs det klart hur allvarligt samhället ser på den begångna gärningen. Det innebär enligt regeringen en tydlig fördel i jämförelse med de nuvarande påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn, där det många gånger inte anges ett alternativstraff. Dessutom inskärps vad den dömde ytterst riskerar om han eller hon gör sig skyldig till nya brott eller på annat sätt bryter mot de villkor som har ställts upp. Den straffrättsliga reaktionen ökar på det sättet både i tydlighet och skärpa i förhållande till de frivårdspåföljder som finns i dag. Efter att rätten har konstaterat att brottsligheten föranleder ett fängelsestraff av en viss längd kommer den fortsatta påföljdsbestämningen att främst bestå i att besluta om straffet ska vara villkorligt och, i så fall, vilken tilläggssanktion det ska förenas med. Regeringen framhåller att detta innebär betydande förenklingar av beslutsstrukturen samt ett mer logiskt och renodlat system. En klar majoritet av remissinstanserna ser också positivt på att ett system med villkorligt fängelse av den angivna typen införs. En ytterligare fördel är enligt regeringen att ett system med villkorligt fängelse innebär en större harmonisering med de påföljdssystem som finns i övriga nordiska länder och i flera andra EU-länder, vilket kan underlätta det internationella samarbetet på det straffrättsliga området.
När det gäller tilläggssanktionerna syftar dessa till att förse straffet med ett verkställighetsinnehåll, på liknande sätt som dagens villkorliga dom och skyddstillsyn. Regeringen anför att sanktionen samhällstjänst till stor del bör likna en sådan föreskrift om samhällstjänst som kan meddelas vid villkorlig dom eller skyddstillsyn enligt dagens reglering. Vidare bör övervakningssanktionens innehåll likna innehållet i en skyddstillsyn enligt den nuvarande ordningen. Enligt förslaget ska samhällstjänst och övervakning betraktas som mer ingripande än dagsböter, medan de två förstnämnda sanktionerna ska vara likställda i ingripandegrad. I valet mellan samhällstjänst och övervakning ska rätten beakta behovet av stöd eller kontroll och övriga omständigheter. Därmed ska rätten, enligt regeringen, kunna beakta den tilltalades personliga förhållanden och andra omständigheter som saknar bäring på hur ingripande straffet bör vara men som ändå bör ha betydelse i sammanhanget. I den mån den tilltalade exempelvis är i behov av vård eller behandling för något som kan antas ha bidragit till brottsligheten bör det således kunna beaktas. Detsamma gäller om han eller hon har gjort sig skyldig till sådan brottslighet eller annars har en sådan problematik som något av Kriminalvårdens påverkansprogram inriktar sig mot. Det ska även vara möjligt för rätten att förena straffet med mer än en tilläggssanktion.
Enligt förslaget ska Kriminalvården ansvara för verkställigheten av samhällstjänst och övervakning. Verkställigheten ska utformas på ett sätt som är ägnat att förebygga att den dömde återfaller i brott och så att den dömdes anpassning i samhället även i övrigt underlättas. Kriminalvården ska upprätta en individuellt utformad verkställighetsplan för den som har dömts till villkorligt fängelse med samhällstjänst eller övervakning. I likhet med vad som i dag gäller för t.ex. skyddstillsynsdömda ska Kriminalvården få besluta om särskilda föreskrifter under övervakningen. En sådan föreskrift ska beslutas för viss tid, högst ett år åt gången, och få avse t.ex. missbruksvård, psykiatrisk vård eller annan behandling.
Eftersom de befintliga reglerna om påföljdsvalet för unga lagöverträdare och för psykiskt störda lagöverträdare är utformade utifrån fängelsestraffet i dess nuvarande form, föreslår regeringen att dessa regleringar anpassas efter det system med villkorligt fängelse som föreslås. Genom anpassningarna ska regleringen så långt som möjligt ha samma innebörd som hittills.
En mer nyanserad straffmätning
Behovet av att hela straffskalan kommer till användning
Regeringen bedömer att det finns ett behov av lagändringar för att hela den praktiskt tillämpbara straffskalan ska komma till användning i fler fall. Lagändringarna bör enligt regeringen göras i bestämmelsen om grunderna för bedömningen av straffvärdet.
Som skäl för bedömningen anför regeringen bl.a. följande. Som utgångspunkt ska straffskalorna vara utformade så att de kan innefatta i princip alla tänkbara gärningar som faller inom den aktuella brottstypens tillämpningsområde. För att den straffrättsliga reaktionen ska uppfattas som rättvis och proportionerlig krävs enligt regeringen att allvarligare brott bestraffas strängare än mindre allvarliga brott, vilket kräver en dynamisk och nyanserad användning av straffskalorna. Regeringen är därför av uppfattningen att det finns ett behov av att hela straffskalan ska komma till användning. Av den statistik som utredningen presenterat framgår dock att den övre delen av straffskalan utnyttjas mer sällan och att många straff bestäms omkring den nedre tredjedelen av straffskalan.
Anledningen till att den övre delen av straffskalan används mer sällan får enligt regeringen anses ha sin förklaring i de uttalanden som gjordes i förarbetena till 1989 års reform om att den övre delen av en straffskala normalt inte skulle vara avsedd för mer ordinär brottslighet, utan för exceptionella fall som sällan inträffar i praktiken (se prop. 1987/88:120 s. 78). Regeringen konstaterar att det inte kan uteslutas att domstolarna på ett generellt plan har tillmätt förarbetsuttalandena till 1989 års påföljdsreform en alltför stor betydelse i den konkreta straffmätningen. Eftersom utgångspunkterna för den reformen fortfarande anses vägledande, samtidigt som behovet av en mer nyanserad straffmätning för vissa typer av brottslighet har framhållits, framstår den sammantagna bilden av hur det konkreta straffvärdet ska bedömas enligt regeringen som otydlig.
Regeringen framhåller att straffen har skärpts under de senaste åren genom höjningar av straffskalorna och ändrade regler för påföljdsbestämning. Regeringen bedömer dock att enbart ändringar av straffskalorna inte är tillräckligt för att uppnå en förändrad syn på bedömningen av straffvärdet. Det finns därför ett värde i att, genom ändringar i de generellt gällande bestämmelserna om straffvärde, framhålla och betona vad som ska föranleda att straffvärdet bedöms vara högre än minimistraffet för ett visst brott. På så sätt kan en nyanserad straffmätning uppnås generellt, oavsett vilken typ av brott som bedöms.
När det gäller Lagrådets synpunkt om att förslaget tangerar en principiell fråga om ansvarsfördelningen mellan lagstiftaren och domstolarna, framhåller regeringen att det även fortsättningsvis är rätten som i varje enskilt fall ska tillämpa lagstiftningen och göra en straffvärdebedömning utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Det är inte fråga om att ändra ansvarsfördelningen mellan lagstiftaren och domstolarna eller att skapa en helt ny metod för att bedöma straffvärdet, utan om att klargöra hur straffvärdebedömningen ska gå till.
Brottsofferintresset och andra skyddsvärda intressen ska beaktas vid straffvärdebedömningen
Regeringen föreslår att det i bestämmelsen om grunderna för bedömningen av straffvärdet ska klargöras att det är den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit för brottsoffret eller de andra intressen som straffbestämmelsen ska skydda som ska beaktas vid bedömningen av straffvärdet.
Som skäl för förslaget anför regeringen bl.a. följande. Betoningen av brottsofferintresset kan bidra till ökade förutsättningar att mäta ut ett straff som svarar mot ett brottsoffers berättigade förväntningar på upprättelse. Lagtexten fyller en viktig kommunikativ funktion och understryker hur centralt brottsofferintresset, och andra skyddsvärda intressen, är vid straffvärdebedömningen. Regeringen konstaterar att det krävs mer än att enbart reformera reglerna för påföljdsbestämning för att fullt ut tillgodose brottsoffers intressen och behov, men att den föreslagna lagändringen är en av flera åtgärder som kan vidtas i syfte att förstärka brottsofferperspektivet.
Även andra intressen som straffbestämmelsen ska skydda omfattas av den föreslagna bestämmelsen om grunderna för bedömningen av straffvärdet. Regeringen framhåller i denna del bl.a. att åtskilliga straffbestämmelser syftar till att skydda annat än ett enskilt brottsoffers intresse och att något som alla brott har gemensamt är att det finns någon form av skyddsvärt intresse som straffbestämmelsen ska skydda.
Bestämmelsen om grunderna för bedömningen av straffvärdet ska enligt regeringen ta sikte på s.k. enkel brottslighet. När det gäller straffvärdebedömningen vid flerfaldig brottslighet lämnar regeringen i stället ett separat förslag (se nedan).
Omständigheter vid brottet ska ges ett tydligt genomslag vid straffvärdebedömningen
Regeringen föreslår att det i bestämmelsen om grunderna för bedömningen av straffvärdet ska framgå att de omständigheter vid brottet som går utöver vad som krävs för att döma till ansvar för den aktuella brottstypen ska ges ett tydligt genomslag vid straffvärdebedömningen. Vidare föreslås att bestämmelsen om att det vid bedömningen av straffvärdet särskilt ska beaktas om gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person ska tas bort. Avslutningsvis föreslås språkliga ändringar i bestämmelserna om försvårande, synnerligen försvårande respektive förmildrande omständigheter.
Som skäl för förslaget om att de omständigheter som går utöver vad som krävs för att döma till ansvar för den aktuella brottstypen ska ges ett tydligt genomslag, anför regeringen bl.a. följande. Hittillsvarande lagstiftning anger vad som ska beaktas vid bedömningen av brottslighetens straffvärde och ger exempel på omständigheter som ska anses som försvårande, synnerligen försvårande respektive förmildrande. Däremot innehåller den ingen anvisning om vilket genomslag sådana omständigheter ska ges vid straffvärdebedömningen. Genom att införa en bestämmelse om detta framhålls vad som ska föranleda att straffvärdet bedöms vara högre än minimistraffet för ett visst brott. Detta kan enligt regeringens bedömning bidra till en generellt sett mer nyanserad straffmätning där hela straffskalan kommer till användning.
När det gäller Lagrådets synpunkter på utformningen av den aktuella bestämmelsen, som ligger till grund för att Lagrådet inte kan tillstyrka förslaget, anför regeringen bl.a. följande. Regeringen delar inte bedömningen att uttrycket ”omständigheter vid brottet” medför en oklarhet i fråga om vilka omständigheter som kan beaktas vid straffvärdebedömningen. Enligt regeringen framgår det av lagtextens konstruktion att det endast är straffvärdepåverkande omständigheter som kan beaktas. Att, som Lagrådet föreslår, hänvisa till listorna över försvårande och förmildrande omständigheter i andra bestämmelser riskerar enligt regeringen att bli missvisande. Regeringen delar inte heller Lagrådets synpunkt om att bestämmelsen bör få en annan placering, utan konstaterar att det är naturligt att i en och samma paragraf reglera vilka omständigheter rätten ska beakta vid straffvärdebedömningen och vilket genomslag dessa ska få. Regeringen instämmer dock i Lagrådets bedömning att en omformulering av lagtexten i övrigt kan bidra till ett tydliggörande av bestämmelsens innebörd och delar även vissa remissinstansers synpunkter när det gäller formuleringen av bestämmelsen. Av denna anledning har regeringen gjort vissa justeringar av bestämmelsen i förhållande till utredningens förslag.
Regeringen framhåller att förslagen inte innebär någon ny metod för att bestämma straffvärdet. Det handlar i stället om att vidareutveckla den metod som används för att bedöma det konkreta straffvärdet genom att på ett ännu tydligare sätt understryka att bedömningen ska göras på nu angivet sätt i samtliga fall. Regeringen ser därför inte framför sig att metoden kommer att vara förenad med betydande svårigheter. Metoden ställer dock krav på att domstolarna, i alla de fall där det finns tillkommande försvårande inslag utöver dem som krävs för att döma till ansvar för den aktuella brottstypen, ska bestämma straffet högre upp i straffskalan. Hela straffskalan, inklusive maximistraffet, ska komma till användning.
När det gäller förslaget om att ta bort bestämmelsen om att det vid bedömningen av straffvärdet särskilt ska beaktas om gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person anför regeringen bl.a. följande. Bestämmelsen, som infördes genom 2010 års reform om skärpta straff för allvarliga våldsbrott m.m. (se prop. 2009/10:147, bet. 2009/10:JuU32, rskr. 2009/10:272), har inte fått det genomslag i rättspraxis som eftersträvades, och det framstår sammantaget som något oklart vad det tillägg som gjordes numera fyller för funktion i praktiken eftersom gärningarnas allvar förefaller kunna beaktas ändå. Mot bakgrund av den översyn av straffskalorna som regeringen har gjort och de förslag som nu lämnas, kommer sådana omständigheter att beaktas inom ramen för straffvärdebedömningen. Regeringen anser därför att den särskilda bestämmelsen om allvarliga våldsbrott är överflödig och kan tas bort.
Straffmätning vid flerfaldig brottslighet
Regeringen bedömer att det nuvarande sättet för straffmätning vid flerfaldig brottslighet inte tar tillräcklig hänsyn till straffvärdet för de enskilda brott som ingår i brottsligheten och att det därför finns ett behov av en ny reglering av straffmätningen vid flerfaldig brottslighet, där tillkommande brott ges ett större genomslag. Som skäl för sin bedömning anför regeringen bl.a. att dagens påföljdssystem i många fall kan leda till utfall som inte kan beskrivas som rättvisa. Det nuvarande sättet för straffmätningen vid flerfaldig brottslighet innebär i praktiken att tillkommande brottslighet regelmässigt ges ett begränsat och avtagande genomslag i straffmätningen. Särskilt brottsofferperspektivet och behovet av att skydda samhället mot den fara eller skada som allvarlig brottslighet innebär behöver enligt regeringen i större utsträckning än i dag vara vägledande för utformningen av påföljdssystemet.
Regeringen konstaterar vidare att den ordning som styr straffmätningen vid flerfaldig brottslighet endast delvis är lagreglerad och att de närmare principerna har utvecklats i samspel mellan lagstiftning, praxis och den juridiska litteraturen. För att tillkommande brott ska få en större påverkan på straffvärdet och därmed på straffmätningen vid flerfaldig brottslighet finns det därför behov av en lagändring.
Mot denna bakgrund lämnar regeringen följande förslag om straffmätningen vid flerfaldig brottslighet. När ett gemensamt straff för flera brott bestäms ska rätten vid bedömningen av den samlade brottslighetens straffvärde som utgångspunkt lägga samman straffvärdena för vart och ett av de brott som ingår i brottsligheten. Vid bedömningen ska också brottslighetens sammantagna allvar och det samband som kan finnas mellan brotten beaktas.
Förslaget om att brottslighetens sammantagna allvar ska beaktas innebär att om en sammanläggning av straffvärdena inte står i proportion till allvaret i den aktuella brottsligheten ska en annan bedömning göras. Regeringen framhåller att hänsyn ska tas till omständigheterna i det enskilda fallet, vilket ger förutsättningar att bedöma straffvärdet som lägre än summan av straffvärdena för vart och ett av brotten när det finns skäl för det. Skälen för sådana avsteg kan variera, både i fråga om vad som motiverar avsteget och hur stort det bör vara.
Det samband som kan finnas mellan brotten ska enligt förslaget också beaktas, exempelvis kan brottslighet som har utövats systematiskt eller bestått av upprepade brott mot samma person ge anledning till en strängare bedömning än annars. I vissa andra fall av flerfaldig brottslighet framstår dock antalet brottsenheter som det döms för inte alltid som en lika betydelsefull omständighet för bedömningen av den samlade brottslighetens allvar, och en sammanläggning av straffvärdet för varje brott kan i sådana fall leda till ett alltför högt värde.
När en slutlig bedömning av straffvärdet görs anser regeringen att ett lämpligt riktmärke är att det konkreta straffet åtminstone inte understiger straffvärdet av de tre allvarligaste brotten som begåtts.
När det gäller Lagrådets invändning om att förslaget inte ger tillräcklig grund för en enhetlig och likformig rättstillämpning, och som ligger till grund för att Lagrådet avstyrker förslaget, uttrycker regeringen förståelse för synpunkten. Regeringen menar dock att en mera utförlig reglering av hur bedömningen ska göras skulle riskera att bli svår att tillämpa. Regeringen pekar på värdet av att reglerna utformas med avseende på alla typer av brott och att det därmed framstår som lämpligast att ge helhetsbedömningen en generell utformning. Därigenom undviks en reglering som skulle riskera att begränsa möjligheterna att i rättstillämpningen beakta omständigheterna i varje enskilt fall, vilket i sig vore olämpligt. Det framstår enligt regeringen som ofrånkomligt att vissa tillämpningsproblem, särskilt inledningsvis, kan uppstå vid en reform av detta slag. Mot bakgrund av att förslaget ger både en tydlig utgångspunkt för bedömningen och reglerar hur helhetsbedömningen ska göras bedömer regeringen att förslaget ger förutsättningar för en enhetlig och likformig rättstillämpning. Enligt regeringen får därför de krav på förutsebarhet och rättssäkerhet som bör ställas på lagstiftning av detta slag anses uppfyllda.
Färre och mer begränsade strafflindringsgrunder
Regeringen konstaterar att den nuvarande ordningen innebär att rätten ska beakta vissa strafflindringsgrunder, bl.a. de som benämns billighetsskälen, vid både straffmätningen och påföljdsvalet. Regeringen anser att det finns skäl att överväga färre och mer begränsade strafflindringsgrunder i det reformerade påföljdssystemet. Strafflindringsgrunderna bör dessutom fortsättningsvis som utgångspunkt inverka endast på straffmätningen.
Regeringen föreslår mot den bakgrunden att vissa billighetsskäl ska tas bort. Sålunda ska strafflindringsgrunden som innebär att rätten vid straffmätningen i skälig omfattning ska beakta om den tilltalade till följd av brottet drabbats av allvarlig kroppsskada slopas. Regeringen delar utredningens slutsats att det inte framstår som rimligt att det brottsliga agerandet, när det leder till att gärningspersonen skadar sig allvarligt, i sig bör utgöra ett skäl för strafflindring. Ordningen innebär nämligen att gärningspersonen i någon mån kompenseras vid påföljdsbestämningen för sitt otillåtna risktagande. Ovan framgår dessutom att regeringen föreslår att ålder eller dålig hälsa kan utgöra skäl för att besluta att fängelsestraffet ska vara villkorligt. Regeringen anser att en sådan ordning är tillräcklig för att uppnå rimliga resultat vid påföljdsbestämningen, även i de fall den tilltalade har drabbats av en allvarlig kroppsskada till följd av brottet.
Regeringen föreslår även att strafflindringsgrunden som innebär att rätten vid straffmätningen i skälig omfattning ska beakta om den tilltalade till följd av hög ålder eller dålig hälsa skulle drabbas oskäligt hårt av ett straff utmätt efter brottets straffvärde ska tas bort. Regeringen anser att det blir mer följdenligt att låta den tilltalades höga ålder eller dåliga hälsa i första hand få inverkan på valet om fängelsestraffet ska vara villkorligt, inte på straffmätningen.
Vidare föreslås att strafflindringsgrunden som innebär att rätten vid straffmätningen i skälig omfattning ska beakta om en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid förflutit sedan brottet begicks, s.k. sen lagföring, ska tas bort. Regeringen anser att det inte är tidsfaktorn i sig som bör motivera en mildare påföljdsbestämning. Vad som enligt regeringens mening i stället framstår som rimligare att kunna beakta är gärningspersonens agerande i tiden efter brottet och då särskilt om den sena lagföringen riskerar att omkullkasta en för den tilltalade ordnad tillvaro. Regeringen konstaterar att de föreslagna reglerna om villkorligt fängelse ger utrymme att beakta sådana omständigheter som skäl för att bestämma straffet till villkorligt fängelse.
Slutligen föreslås att strafflindringsgrunden som innebär att rätten vid straffmätningen i skälig omfattning ska beakta om den tilltalade förorsakas men till följd av att han eller hon på grund av brottet blir eller kan antas bli avskedad eller uppsagd från anställning eller drabbas av annat hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövning ska tas bort. Regeringen konstaterar att ett brottsoffer skulle kunna uppfatta det som orimligt att gärningspersonen får sitt straff reducerat på den grunden att han eller hon till följd av brottet måste avsluta sin anställning eller tvingas upphöra med en viss typ av yrkesutövning. Sådana hänsynstaganden kan dessutom innebära risker för sociala orättvisor vid straffmätningen. Regeringen konstaterar även att strafflindringsgrunden är förenad med vissa tillämpningsproblem.
Regeringen konstaterar att färre strafflindringsgrunder visserligen begränsar rättens handlingsutrymme vid straffmätningen. Att låta omständigheter som anknyter till den tilltalades personliga förhållanden eller till något som har inträffat i tiden efter brottet få betydelse i straffmätningen är dock ett avsteg från utgångspunkten om att straffet ska bestämmas utifrån brottets allvar. Regeringen anser att det därmed inte råder någon motsägelse på det sätt som Lagrådet har anfört mellan inriktningen om mer begränsade strafflindringsgrunder och förslaget om en mer nyanserad straffmätning, som framför allt syftar till att straffet bättre ska återspegla brottets allvar. Tvärtom är en grundläggande inriktning för båda förslagen att reglerna ska leda till straff och påföljder som framstår som rimliga och rättvisa i förhållande till det brott som har begåtts, även i de fall brottet i fråga saknar ett enskilt brottsoffer.
När det gäller Lagrådets påpekande att det bör överlämnas till domstolarna att avgöra vad som är rimliga omständigheter att beakta i det enskilda fallet, anför regeringen att det även fortsättningsvis ytterst är upp till rätten att i varje enskilt fall avgöra på vilket sätt en viss omständighet ska beaktas. Samtidigt bör, för att det nya påföljdssystemet ska uppfattas som trovärdigt, en omständighet inte få ett större genomslag än vad som är motiverat utifrån syftet bakom de föreslagna lagändringarna.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Regeringen föreslår att de föreslagna lagändringarna ska träda i kraft den dag som regeringen bestämmer.
Regeringen anser i likhet med utredningen att den föreslagna lagstiftningen bör träda i kraft så snart som möjligt. En genomgripande reform av påföljdssystemet förutsätter dock inte bara att det vidtas ett flertal anpassningsåtgärder och utbildningsinsatser hos berörda myndigheter, utan även att myndigheterna har tillräcklig kapacitet och tillräckliga resurser för att hantera reformen och det behov av t.ex. lokaler och personal som reformen kan ge upphov till.
Enligt regeringen kan de samlade förslagen förväntas få en mycket stor påverkan på Kriminalvården. Myndigheten befinner sig sedan en längre tid i ett ansträngt läge med kraftig överbeläggning. Genomförandet av förslagen behöver anpassas så att Kriminalvården ges rimliga förutsättningar att omhänderta ökningen av antalet utdömda fängelseår. Samtidigt bedömer regeringen att förändringsbehovet är angeläget. Vid fastställandet av när förändringarna kan träda i kraft gäller det att finna en balans mellan dessa olika intressen.
Regeringen konstaterar att det i nuläget inte går att fastställa vid vilken tidpunkt en tillräcklig kapacitet för att omhänderta samtliga förslag är uppnådd. För att säkerställa att reformen kan hanteras av Kriminalvården när den väl träder i kraft föreslår regeringen, på motsvarande sätt som för vissa av lagändringarna i propositionen Skärpta regler för villkorlig frigivning (se prop. 2025/26:34, bet. 2025/26:JuU8, rskr. 2025/26:96), att lagändringarna ska träda i kraft den dag som regeringen bestämmer. Ikraftträdandet bör ske med beaktande av vikten av förutsebarhet för enskilda och av framförhållning för berörda myndigheter, särskilt Kriminalvården.
En redogörelse av de föreslagna övergångsbestämmelserna framgår av propositionen (avsnitt 11.2).
Konsekvenser
Regeringen konstaterar att förslagen vid ikraftträdande kommer att leda till kostnadsökningar för staten. De ökade kostnaderna kommer främst att belasta Kriminalvården för bl.a. ett ökat behov av anstaltsplatser och fler transporter. Förslagen kommer också att innebära ökade kostnader för andra myndigheter, se närmare om detta i propositionen (avsnitt 12).
Regeringen anför att konsekvenserna av förslagen för berörda myndigheter kommer att uppstå först när regeringen beslutar om ikraftträdande. Som framgår ovan föreslår regeringen att lagändringarna ska träda i kraft den dag som regeringen bestämmer, med hänsyn till att Kriminalvården i nuläget inte bedöms ha tillräcklig kapacitet för att omhänderta förslagen. Det har inte kunnat fastställas med tillräcklig säkerhet vid vilken tidpunkt Kriminalvården kommer att ha uppnått nödvändig kapacitet för att genomföra reformen, jfr budgetpropositionen för 2026 (prop. 2025/26:1 utg.omr. 4). Kriminalvården bedömer att myndighetens plats- och personalbehov till följd av bl.a. förslagen kommer att kunna omhändertas tidigast 2040. Fram till den tidpunkten kan mycket inträffa som påverkar kostnaderna för påföljdssystemet. Det medför att det kommer att vara nödvändigt att följa upp bedömningen av förslagens konsekvenser inför ett beslut om ikraftträdande. Innan regeringen beslutar om datum för ikraftträdande kommer regeringen att återkomma med nödvändiga finansieringsförslag.
Riksdagens tillkännagivanden
I propositionen behandlar regeringen sex av riksdagens tillkännagivanden gemensamt utifrån att de samtliga går ut på att straffmätningen bör skärpas vid flerfaldig brottslighet genom att större hänsyn tas till de enskilda brottens straffvärde och att asperationsprincipen bör ges ett mindre genomslag än hittills. Det rör sig om
• tillkännagivandet om att regelverket om straffvärdesbestämning vid flerfaldig brottslighet ska skärpas och ge uttryck för en strängare syn på flerfaldig brottslighet än vad som är fallet i dag (bet. 2014/15:JuU14 punkt 48, rskr. 2014/15:138)
• tillkännagivandet om skärpt straffmätning vid flerfaldig brottslighet (bet. 2021/22:JuU23 punkt 52, rskr. 2021/22:245)
• tillkännagivandet om stölder (bet. 2015/16:JuU18 punkt 30, rskr. 2015/16:196) enligt vilket den s.k. straffrabatten bör ses över och en ny brottsrubricering som tar sikte på systematiska stölder införas
• tillkännagivandet om vikten av att se upprepade stölder i ett sammanhang och att påföljderna i större utsträckning ska stå i proportion till den samlade brottsligheten (bet. 2016/17:JuU13 punkt 8, rskr. 2016/17:272)
• två tillkännagivanden om ändringar i strafflagstiftningen i syfte att åstadkomma en skärpt straffmätning vid flerfaldig brottslighet (bet. 2018/19:JuU11 punkt 64, rskr. 2018/19:181 och bet. 2020/21:JuU24 punkt 54, rskr. 2020/21:344).
När det gäller ovan redovisade tillkännagivanden framhåller regeringen att förslaget om att straffmätningen vid flerfaldig brottslighet ska utgå från det sammanlagda straffvärdet för de brott som den tilltalade döms för innebär att varje brott ges större betydelse vid straffmätningen. Förslaget innebär också att samband mellan brotten som består i att brottsligheten varit upprepad eller systematisk ska beaktas i skärpande riktning. Enligt regeringen bidrar förslaget till att komma till rätta med den problematik med för låga straff vid flerfaldig brottslighet som tas upp i tillkännagivandena. Regeringen anser därmed att tillkännagivandena är tillgodosedda och slutbehandlade.
När det sedan gäller tillkännagivandet om utökade möjligheter att undanröja en skyddstillsyn till följd av misskötsamhet (bet. 2020/21:JuU22 punkt 2, rskr. 2020/21:235) anför regeringen att förslaget om ett system med villkorligt fängelse bl.a. innebär att påföljden skyddstillsyn utmönstras ur påföljdssystemet och att förslaget innefattar särskilda bestämmelser om åtgärder vid brister i fullgörandet av tilläggssanktioner till villkorligt fängelse. Enligt regeringen innebär systemet med villkorligt fängelse sammantaget en skärpt syn på återfall i brott och annan misskötsamhet, vilket ligger väl i linje med de lagändringar som efterfrågas i tillkännagivandet. Regeringen anser därmed att tillkännagivandet är slutbehandlat.
Genom förslagen i propositionen som innebär att vissa billighetsskäl tas bort anser regeringen att riksdagens tillkännagivande om en översyn av de s.k. billighetsskälen i 29 kap. 5 § brottsbalken (bet. 2020/21:JuU24 punkt 51, rskr. 2020/21:344) är tillgodosett och därmed slutbehandlat.
I propositionen behandlar regeringen slutligen sex tillkännagivanden gemensamt utifrån att de samtliga går ut på att skärpa straffen för vissa angivna brott för att de bättre ska återspegla brottens allvar. Detta gäller inte minst i förhållande till brott med försvårande omständigheter, upprepade brott eller flerfaldig brottslighet. Det rör sig om
• tillkännagivandet om skärpta straff för rattfylleri och grov olovlig körning (bet. 2017/18:JuU14 punkt 20, rskr. 2017/18:240)
• tillkännagivandet om att regeringen skyndsamt ska återkomma till riksdagen med förslag om skärpta straff för rattfylleri och olovlig körning (bet. 2020/21:JuU24 punkt 40, rskr. 2020/21:344)
• tillkännagivandet om skärpta straff för grova trafikbrott (bet. 2021/22:JuU10 punkt 1, rskr. 2021/22:240)
• tillkännagivandet om åtgärder mot ungdomsrån (bet. 2021/22:JuU27 punkt 9, rskr. 2021/22:273)
• tillkännagivandet om höjd straffskala för barnfridsbrott (bet. 2020/21:JuU35 punkt 4, rskr. 2020/21:314)
• tillkännagivandet om stärkt skydd för eftersöksjägare m.fl. (bet. 2021/22:JuU40 punkt 6, rskr. 2021/22:325).
När det gäller dessa tillkännagivanden anför regeringen följande. Förslaget om att de omständigheter vid brottet som går utöver vad som krävs för att döma till ansvar för den aktuella brottstypen ska ges ett tydligt genomslag vid straffvärdebedömningen kan generellt sett förväntas leda till skärpta straff. Förslaget kan särskilt förväntas leda till skärpta straff i fall där det finns försvårande omständigheter, som att det vid brottet förekommit förnedrande inslag eller att det begåtts mot någon med ett samhällsviktigt uppdrag. Förslaget bidrar vidare till att de straff som döms ut står i bättre proportion till brottens allvar. Vidare lämnas förslag som innebär att tillkommande brott ges ett större genomslag. De angivna förslagen bidrar till att komma till rätta med den problematik med för låga straff som tas upp i tillkännagivandena. Regeringen anser därmed att tillkännagivandena är tillgodosedda och slutbehandlade.
Motionerna
Regeringens lagförslag
I kommittémotion 2025/26:4213 av Teresa Carvalho m.fl. (S) föreslår motionärerna att riksdagen ska avslå propositionen i dess helhet. Samma förslag läggs fram i kommittémotionerna 2025/26:4230 av Gudrun Nordborg m.fl. (V), 2025/26:4229 av Ulrika Liljeberg m.fl. (C) och 2025/26:4223 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) yrkande 1.
Ny översyn av brottsbalken
I kommittémotion 2025/26:4223 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om att regeringen bör göra en ny översyn av brottsbalken, med ett brett mandat och ordentligt med tid att föreslå förbättringar och bara sådana straffskärpningar som bedöms motiverade.
Utskottets ställningstagande
Utskottet konstaterar att dagens påföljdssystem fick sin huvudsakliga utformning genom 1989 års påföljdsreform. Enligt regeringen innebär den reformen i en nutida kontext att för stor hänsyn tas till gärningspersonens intresse av att undvika ett fängelsestraff jämfört med de berättigade förväntningar på upprättelse som ett brottsoffer kan ha. Även samhällsskyddsaspekter behöver enligt regeringen ges ett större inflytande. Samtidigt bör de nuvarande principerna i påföljdssystemet, bl.a. principerna om proportionalitet och ekvivalens, även fortsättningsvis vara vägledande. Förändringsbehovet handlar enligt regeringen snarare om att balansen mellan de olika principerna och intressena bör ändras, bl.a. genom att brottsofferperspektivet och samhällsskyddsaspekter får en mer framskjuten plats än i dag. Utskottet instämmer i dessa utgångspunkter.
Vidare konstaterar utskottet att riksdagen, på utskottets förslag, har riktat ett flertal tillkännagivanden till regeringen som ger uttryck för problematiken att det nuvarande regelverket medför att det döms ut alltför låga straff. Detta gäller inte minst vid brott med försvårande omständigheter, upprepade brott eller flerfaldig brottslighet. Riksdagen har även begärt en översyn av billighetsskälen med inriktningen att dessa ska begränsas. Tillkännagivandena handlar också om behovet av en skärpt syn på misskötsamhet i samband med en skyddstillsyn. Utskottet välkomnar därför regeringens slutsats att den allmänna repressionsnivån bör höjas.
Mot bl.a. den bakgrunden syftar regeringens förslag till att åstadkomma ett mer rättvist straffsystem där straffen på ett bättre sätt återspeglar brottslighetens allvar, påföljderna som döms ut i större utsträckning framstår som rimliga och rättvisa, brottsofferperspektivet ges ett ökat inflytande och samhällsskyddet förbättras. Det handlar sammanfattningsvis om ett nytt påföljdssystem med villkorligt fängelse där presumtionen mot fängelse tas bort, en mer nyanserad straffmätning genom en ökad användning av hela straffskalan, en ny reglering av hur ett gemensamt straff ska bestämmas vid flerfaldig brottslighet samt begränsningar av strafflindringsgrunderna.
I fråga om förslaget om ett system med villkorligt fängelse konstaterar utskottet att införandet av ett sådant system har diskuterats länge och att det redan finns i våra grannländer. Enligt förslaget ska det villkorliga fängelsestraffet förses med ett verkställighetsinnehåll genom tilläggssanktionerna dagsböter, samhällstjänst eller övervakning. För den som har dömts till villkorligt fängelse med samhällstjänst eller övervakning ska Kriminalvården upprätta en individuellt utformad verkställighetsplan. I likhet med vad som i dag gäller för t.ex. skyddstillsynsdömda ska Kriminalvården också få besluta om särskilda föreskrifter under övervakningen. En sådan föreskrift ska få avse t.ex. missbruksvård, psykiatrisk vård eller annan behandling. I propositionen framhålls att villkorligt fängelse på ett tydligt sätt förmedlar det klander som gärningspersonen har gjort sig förtjänt av på grund av brottet. Genom att rätten mäter ut ett fängelsestraff av en viss längd även i fall där straffet inte behöver avtjänas i anstalt görs det klart hur allvarligt samhället ser på den begångna gärningen. Sammanfattningsvis har regeringen bedömt att förslaget skulle ge goda möjligheter att skapa ett påföljdssystem som är tydligare, enklare och ger ett större genomslag för proportionalitetsprincipen än det nuvarande. Starka skäl talar således enligt regeringen för att villkorligt fängelse nu ska införas i påföljdssystemet. Utskottet delar regeringens uppfattning. Utskottet konstaterar också att en klar majoritet av remissinstanserna har sett positivt på att ett system med villkorligt fängelse av den angivna typen införs.
När det gäller förslaget om en ökad användning av hela straffskalan vid straffmätningen handlar det om en ny bestämmelse som syftar till en sådan ökad användning. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska de omständigheter vid brottet som går utöver vad som krävs för att döma till ansvar för den aktuella brottstypen ges ett tydligt genomslag vid straffvärdebedömningen. Avsikten är att straff inte längre ska mätas ut relativt nära straffminimum och att den övre delen av straffskalan inte ska vara reserverad för fall som sällan eller aldrig inträffar i praktiken. Det handlar om att åstadkomma en nyanserad bedömning på ett sätt som spänner över alla brottstyper och att därmed motverka resultatet av vissa förarbetsuttalanden som gjordes i samband med 1989 års påföljdsreform. I propositionen framhålls att avsikten däremot inte är att ändra ansvarsfördelningen mellan lagstiftaren och domstolarna eller att skapa en helt ny metod för att bedöma straffvärdet, utan om att klargöra hur straffvärdebedömningen ska gå till. Även fortsättningsvis är det rätten som i varje enskilt fall ska tillämpa lagstiftningen och göra en straffvärdebedömning utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Regeringen har i propositionen också bemött de invändningar som Lagrådet har framfört när det gäller vissa oklarheter i den nya bestämmelsen och har även följt Lagrådets förslag till omformulering i en viss del för att tydliggöra bestämmelsens innebörd. Utskottet ansluter sig till regeringens överväganden.
När det gäller förslaget om en ny reglering av hur ett gemensamt straff ska bestämmas vid flerfaldig brottslighet handlar det om att tillkommande brott ska ges ett större genomslag än i dag, eftersom det nuvarande sättet för straffmätning inte tar tillräcklig hänsyn till straffvärdet för de enskilda brott som ingår i brottsligheten. Straffmätningen ska därför enligt förslaget göras med utgångspunkt i det sammanlagda straffvärdet för vart och ett av brotten. Brottslighetens sammantagna allvar och det samband som kan finnas mellan brotten ska också beaktas. Detta innebär enligt propositionen att en helhetsbedömning alltid ska göras och att avvikelser från summan av de enskilda brottens straffvärden därmed får göras om det finns anledning till det i det enskilda fallet. Regeringen har i propositionen bemött de invändningar som Lagrådet framfört och har bedömt att förslaget ger förutsättningar för en enhetlig och likformig rättstillämpning. Enligt regeringen får därför de krav på förutsebarhet och rättssäkerhet som bör ställas på en lagstiftning av detta slag anses uppfyllda. Utskottet gör ingen annan bedömning.
När det sedan gäller förslaget om begränsningar av strafflindringsgrunderna handlar det om att ta bort vissa billighetsskäl och därigenom begränsa det avsteg som billighetsskälen kan sägas utgöra från utgångspunkten att det är brottets svårhet som ska styra straffets stränghet. Det handlar också om att anpassa strafflindringsgrundernas betydelse vid påföljdsbestämningen till det föreslagna nya systemet med villkorligt fängelse. Enligt förslaget ska sålunda vissa typer av omständigheter i första hand inverka på straffmätningen, medan andra företrädesvis ska beaktas inom ramen för bedömningen av om det finns skäl för villkorligt fängelse. I det förstnämnda fallet (dvs. inverkan på straffmätningen) gäller det omständigheter som knyter an till den tilltalades klandervärdhet eller utredningsmedverkan eller som har att göra med hur sträng den samlade reaktionen blir med beaktande av även andra rättsliga sanktioner till följd av brottet. I det andra fallet (dvs. inverkan på påföljdsvalet) handlar det om omständigheter som påverkar hur den tilltalade kan komma att drabbas av ett fängelsestraff i anstalt. En sådan ändrad ordning framstår enligt regeringen som både förutsägbar och ändamålsenlig. Utskottet instämmer i detta.
I propositionen framhålls också att de aktuella förslagen är en del av en större helhet i en genomgripande omläggning av kriminalpolitiken som regeringen aviserat att den avser att genomföra och som har resulterat i flera större och mindre reformer på straffrättens område. Enligt regeringen är förslagen i propositionen angelägna åtgärder, och det finns inte skäl att följa upp redan beslutade förändringar innan ytterligare åtgärder vidtas – inklusive en ökad användning av fängelsestraff. Utskottet är av samma uppfattning.
När det gäller ikraftträdande föreslås att lagändringarna ska träda i kraft den dag som regeringen bestämmer. I den delen föreslog den underliggande utredningen att dess förslag som helhet skulle träda i kraft den 1 januari 2028, och regeringen delar i propositionen utredningens bedömning att den nya lagstiftningen bör träda i kraft så snart som möjligt. Regeringen befarar dock, i likhet med flera remissinstanser, att Kriminalvården skulle ha stora svårigheter att hantera konsekvenserna av förslagen som helhet om de träder i kraft i januari 2028. Vidare bedömer regeringen att tidpunkten när Kriminalvården kommer att ha uppnått nödvändig kapacitet för att hantera förslagen i propositionen inte i nuläget kan fastställas med tillräcklig säkerhet. Detta har sin bakgrund bl.a. i Kriminalvårdens kraftiga expansion till följd av andra lagändringar som påverkar myndigheten. För att säkerställa att reformen kan hanteras av Kriminalvården när den väl träder i kraft anser regeringen därför att lagändringarna – på motsvarande sätt som vissa av lagändringarna i lagstiftningsärendet om skärpta regler för villkorlig frigivning (prop. 2025/26:34, bet. 2025/26:JuU8, rskr. 2025/26:96) – bör träda i kraft den dag som regeringen bestämmer. Utskottet anser att de angivna skälen är godtagbara.
Vidare konstaterar utskottet att regeringen i fråga om de ekonomiska konsekvenserna av reformen anför att förslagen kommer att leda till kostnadsökningar för staten och att dessa främst kommer att belasta Kriminalvården. Bedömningarna av de ekonomiska konsekvenserna för berörda myndigheter är förenade med stora osäkerheter. Konsekvenserna kommer dock att uppstå först när regeringen beslutar om att de nya reglerna ska träda i kraft. Fram till den tidpunkt när Kriminalvården har uppnått nödvändig kapacitet kan enligt regeringen mycket inträffa som påverkar kostnaderna för påföljdssystemet. Detta medför att det kommer att vara nödvändigt att följa upp bedömningen av konsekvenserna inför ett beslut om ikraftträdande. Innan regeringen beslutar om datum för ikraftträdande kommer regeringen därför att återkomma med nödvändiga finansieringsförslag.
Sammantaget delar utskottet regeringens bedömning att det aktuella lagförslaget om ett nytt straffrättsligt påföljdssystem är ägnat att leda till ett mer rättvist straffsystem där straffen på ett bättre sätt återspeglar brottslighetens allvar, påföljderna som döms ut i större utsträckning framstår som rimliga och rättvisa, brottsofferperspektivet ges ett ökat inflytande och samhällsskyddet förbättras. När det gäller regeringens beredning vid framtagandet av propositionen och de invändningar som har riktats mot denna av bl.a. Lagrådet delar utskottet också regeringens bedömning att förslagen och deras konsekvenser har blivit tillräckligt belysta. Enligt utskottet finns det därför inte skäl att vidta ytterligare beredningsåtgärder. Utskottet anser alltså att underlaget är tillräckligt för att riksdagen ska kunna ta ställning till förslagen.
Utskottet ställer sig därför, av de skäl som anförs i propositionen, i sak bakom regeringens förslag. Under de aktuella omständigheterna ställer sig utskottet även bakom förslaget om ikraftträdande. I den delen vill dock utskottet särskilt framhålla det som också understryks i propositionen om att ikraftträdandet bör bestämmas med beaktande av vikten av förutsebarhet för enskilda och av framförhållning för berörda myndigheter, särskilt Kriminalvården. Utskottet konstaterar också att regeringen dessförinnan kommer att återkomma med nödvändiga finansieringsförslag.
Det som nu har anförts innebär alltså att regeringens lagförslag bör antas och att motionsyrkandena om avslag på propositionen bör avslås.
Vidare anser utskottet att lagförslagen ligger väl i linje med det som riksdagen har efterfrågat i sina tillkännagivanden, och utskottet har därför inte några invändningar mot hur regeringen i propositionen har redovisat tillkännagivandena.
Vid den angivna bedömningen när det gäller lagförslaget finner utskottet inte skäl att ta initiativ till en sådan ny översyn av brottsbalken som begärs i motion 2025/26:4223 (MP) yrkande 2. Det motionsyrkandet avstyrks därför.
|
1. |
av Teresa Carvalho (S), Heléne Björklund (S), Petter Löberg (S), Gudrun Nordborg (V), Ulrika Liljeberg (C), Ulrika Westerlund (MP), Sanna Backeskog (S) och Lars Isacsson (S).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde ha följande lydelse:
Riksdagen avslår regeringens förslag.
Därmed bifaller riksdagen motionerna
2025/26:4213 av Teresa Carvalho m.fl. (S),
2025/26:4223 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) yrkande 1,
2025/26:4229 av Ulrika Liljeberg m.fl. (C) och
2025/26:4230 av Gudrun Nordborg m.fl. (V) samt
avslår proposition 2025/26:297 punkterna 1–33.
Ställningstagande
Vi anser att riksdagen bör avslå propositionen. Vi utvecklar våra respektive skäl för detta i våra särskilda yttranden 1–4.
|
2. |
av Gudrun Nordborg (V) och Ulrika Westerlund (MP).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde ha följande lydelse:
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i reservationen och tillkännager detta för regeringen.
Därmed bifaller riksdagen motion
2025/26:4223 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) yrkande 2.
Ställningstagande
Som framgår av vår reservation 1 ovan anser vi att propositionen ska avslås. Vi menar att bristerna i regeringens förslag hör ihop med hur underlaget till reformen har tagits fram. Utredningen hade 22 månader på sig att ta fram ett mycket omfattande underlag på nästan 2 000 sidor. Utredningstiden förkortades dessutom med två månader. Tre av utredningens experter ansåg att tidsbristen innebar att arbetet i huvudsak fick inriktas på att ta fram lagtekniskt fungerande författningsförslag som svarade mot direktivets önskemål om en högre repressionsnivå, snarare än att göra en fullständig och förutsättningslös analys av brottsbalken. Experterna framhöll också att det inte var möjligt att förutse konsekvenserna för kriminalpolitiken eller för lagöverträdare.
En utredning som saknar tid att bedöma förslagens samlade konsekvenser, och om straffskärpningarna kommer att leda till minskad brottslighet, bör inte ligga till grund för ny lagstiftning. Särskilt inte på ett område där flera parallella och nyligen genomförda reformer påverkar den samlade effekten. Straffrätten måste hanteras utifrån ett helhetsperspektiv. Vi anser därför att regeringen bör göra en ny översyn av brottsbalken. Denna bör ha ett brett mandat och ordentligt med tid att dels analysera och föreslå förbättringar och bara sådana straffskärpningar som kan vara motiverade, dels bedöma konsekvenserna. Det handlar om att föreslå reformer som faktiskt kan bidra till att minska brottsligheten och minska risken för återfall i brott. Sverige behöver en straffrätt som är både tydlig, genomtänkt och träffsäker.
|
1. | |
|
|
Teresa Carvalho (S), Heléne Björklund (S), Petter Löberg (S), Sanna Backeskog (S) och Lars Isacsson (S) anför: |
Den aktuella propositionen utgör den andra och avslutande delen av regeringens straffreform baserad på förslagen från Straffreformutredningen (SOU 2025:66). I juni röstade vi för förslagen i proposition 2025/26:218 Dubbla straff för brott i kriminella nätverk och skärpta straffskalor, den första delen av reformen. Bakgrunden till att vi ställde oss bakom de förslagen var framför allt deras betydelse i kampen mot den grova gängkriminaliteten och den bakomliggande organiserade brottsligheten. Regeringen har på ett bra sätt tagit vidare det lagstiftningsarbete som påbörjades under den förra mandatperioden och som innebär att denna grova kriminalitet nu straffas hårdare än tidigare. Straffskärpningar är en viktig del i det samlade arbetet mot systemhotande kriminalitet.
Samtidigt ser inte utvecklingen likadan ut när det gäller all brottslighet, som på andra områden ligger stilla eller till och med minskar. Inom sådana områden finns det inte samma behov av mer allmänna straffskärpningar. Kriminalvårdens resurser är inte oändliga, och värdet av ökade utgifter måste ställas mot andra samhällsbehov som att t.ex. korta sjukvårdsköerna, minska barngrupperna i skolan eller underlätta för vanliga hushåll att klara de ökade kostnaderna för mat och el.
Vi anser att kriminalpolitiken behöver bedrivas fokuserat, med det vi kallar ”repression med precision”. Det innebär att vi som samhälle behöver kraftsamla och rikta resurser samt lagstiftningskapacitet mot de mest prioriterade problemen, dvs. gängkriminaliteten, den organiserade brottsligheten, mäns våld mot kvinnor och sexuella övergrepp mot barn.
Med detta fokus anser vi att det finns både mer och mindre motiverade förslag i den aktuella propositionen. Att som regeringen föreslår genomföra dessa omfattande förändringar av det svenska påföljdssystemet utan något föreslaget ikraftträdandedatum och utan någon redovisad finansiering är dock både olämpligt och oseriöst.
Regeringens argument för att lämna den nu aktuella propositionen utan fastställt ikraftträdandedatum är bristen på anstaltsplatser inom Kriminalvården. Myndighetens bedömning är att förslagen tidigast kan omhändertas
2040. Det innebär alltså att lagstiftningen skulle vara beslutad under mycket lång tid men ändå inte gälla, eventuellt i mer än ett decennium. Vi anser att det är en oacceptabel lagstiftningsteknik, särskilt på det kriminalpolitiska området, i strid med syftena bakom riksdagens möjligheter enligt 8 kap. 5 § regeringsformen att bemyndiga regeringen att meddela föreskrifter om ikraftträdandedatum. Att regeringen lägger fram propositionen på detta vis framstår mer drivet av behovet att presentera något före valet. Det är ett oseriöst förhållningssätt när det gäller så omfattande lagändringar inom ett så viktigt politikområde.
Att regeringen agerar oseriöst blir ännu tydligare i relation till förslagets uppskattade kostnader. Regeringen har inte redovisat någon finansiering för kostnaderna och redogör dessutom för betydande osäkerheter i fråga om beräkningarna. Det handlar om mycket stora summor som regeringen anser att riksdagen ska besluta om på ett mycket osäkert underlag.
Den mest omdiskuterade delen av regeringens lagförslag är den som rör flerfaldig brottslighet. Vi och vårt parti anser att dagens mängdrabatt bör slopas för vålds- och sexualbrott. Det har vi föreslagit tidigare under mandatperioden och det är också i linje med Straffreformutredningens förslag i den delen. Men eftersom regeringen har valt att lägga fram reformen som en helhet där enskilda delar inte kan brytas ut utan vidare så yrkar vi avslag på propositionen i sin helhet.
Sammantaget vore det djupt olämpligt om riksdagen skulle bifalla den aktuella propositionen. Av dessa skäl och på dessa grunder bör regeringens förslag avslås.
|
2. | |
|
|
Gudrun Nordborg (V) anför: |
Regeringens förslag syftar till att genomgående skärpa alla straff. Genom förslagen görs en genomgripande förändring av hela det straffrättsliga systemet i en mycket repressiv riktning. När det gäller den totala kostnaden för reformen säger skillnaderna i utredningens och regeringens beräkningar både något om osäkerheten i effekterna av reformen och om hur ovissa kostnadsberäkningarna är. Oavsett vad den slutgiltiga kostnaden landar på är det oerhörda summor för förslag som endast Tidöpartierna själva verkar tro kommer att ha någon positiv effekt.
Reformen innebär en systemomläggning som leder till ett mer fängelsecentrerat och standardiserat system. Den sammantagna effekten av förslagen tillsammans med tidigare ändringar kommer att driva upp repressionsnivån i samhället till mycket höga nivåer. Det innebär att Sverige kommer att få en fängelsepopulation som är högre än i de flesta västeuropeiska länder. Samtidigt som regeringen är beredd att satsa stora summor pengar på fängelser har den gjort väldigt lite för att stoppa nyrekryteringen av barn och unga i kriminalitet, och i princip inget alls för att stärka arbetet med avhopparprogram och tidigare dömdas återanpassning i samhället.
Jag har inget emot att påföljdssystemet ses över i syfte att göra nödvändiga förändringar och moderniseringar, tvärtom. Förslaget om villkorligt fängelse skulle t.ex. kunna komplettera de befintliga påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn för att möjliggöra en större individanpassning för dömda gärningspersoner. Jag anser också, i likhet med regeringen, att det är bra att brottsofferperspektivet lyfts fram mer i lagstiftningen. Även detta kan göras genom anpassningar av det befintliga påföljdssystemet.
Jag och mitt parti har stått bakom flera av regeringens förslag inom straffrättens område. Alla genomförda förslag behöver dock utvärderas innan fler ändringar av straffrättssystemet kan göras. Straffrättssystemet behöver hänga ihop och vara förutsägbart. Fokus kan inte bara vara höjda straff. Tidigare dömda behöver, i den mån det är möjligt, återanpassas till samhället. Ännu viktigare är att det tas krafttag mot nyrekryteringen av barn in i kriminalitet. På dessa områden vill jag se mycket större satsningar och fler åtgärder än vad regeringen hittills har presenterat.
Min inställning är att straff för vålds-, sexual-, vapen- och narkotikabrott samt ekonomisk brottslighet kan behöva höjas för att motsvara brottens allvar. Jag och mitt parti har däremot aldrig förespråkat generella straffhöjningar enbart för höjningens skull eftersom det bara är symbolpolitik som dessutom saknar stöd i forskningen. Regeringens förslag kommer att innebära generella straffskärpningar oavsett brott och saknar därför precision. Detta trots att regeringen själv påstår sig rikta fokus mot gängkriminella och den organiserade brottsligheten.
Kriminalvården är redan hårt pressad, och överbeläggningen har resulterat i att intagna får dela rum, även där de grövst kriminella avtjänar sina straff. Det medför att såväl arbetsmiljön för de anställda som livsmiljön för de intagna försämras. Vålds- och konfliktnivån drivs upp samtidigt som Kriminalvården pressas av regeringen att minska dygnskostnaden för de intagna. Det innebär i klartext färre kriminalvårdare på fler intagna, sämre möjligheter för intagna att delta i programverksamhet och utbildning samt en försämrad inslussning och återanpassning till samhället. Det är grundläggande med en god och välfungerande kriminalvård som inte handlar om ren inlåsning av människor. För att utföra uppdraget på ett bra sätt behöver arbetet vara klientnära, professionellt, rättssäkert och pålitligt. Jag kommer att fortsätta arbeta för att de rehabiliterande inslagen i kriminalvården ska utvecklas i stället för att avvecklas som med Tidöregeringens politik.
Slutligen saknar regeringens förslag en tydlig plan för när förslagen ska kunna träda i kraft. Det saknas dessutom en genomtänkt redogörelse för kostnadsutvecklingen och hur den kraftiga utbyggnaden av Kriminalvården ska finansieras. Det är inte seriöst att stressa igenom en så pass omfattande reform som till stora delar avstyrks av Lagrådet, kritiseras av i princip samtliga remissinstanser, är ofattbart dyr och sannolikt kan träda i kraft först om ca 14 år.
Sammantaget är förslagen så pass bristfälliga att jag inte kan stå bakom dem.
|
3. | |
|
|
Ulrika Liljeberg (C) anför: |
Jag och mitt parti driver rättspolitik med stolthet och målmedvetenhet som fokuserar på att effektivt bekämpa brottslighet. Arbetet har tre fokus: att förebygga och förhindra att brott begås, att stärka statens förmåga att utreda och lagföra brott samt att tro på att en positiv förändring är möjlig. Det finns ett behov av såväl kort- som långsiktiga reformer, särskilt i det förebyggande arbetet där jag och mitt parti vill se ett paradigmskifte för att vända den negativa utvecklingen.
Man kan ta hårda tag mot brottsligheten utan att göra avkall på rättssäkerheten. Det är möjligt att bedriva en smart rättspolitik och samtidigt värna rättsstatens principer. Det är viktigt att stå emot frestelsen att landa i de mest rubriksättande, men många gånger ineffektiva, förslagen. Min utgångspunkt är att arbetet måste bedrivas resultatinriktat, rättssäkert och kunskapsbaserat.
Straffrättsliga reaktioner på brott ska vara rimliga och rättvisa samt i linje med det allmänna rättsmedvetandet. Därför har jag och mitt parti vid flertalet tillfällen under mandatperioden stått bakom såväl generella som riktade straffskärpningar. Det nu aktuella förslaget är inte orimligt i sak och jag instämmer i syftet, men delar samtidigt den samlade kritiken från remissinstanser och Lagrådet mot ärendets bristande beredning.
Det centrala problemet är regeringens förslag om att lagändringarna ska träda i kraft den dag som regeringen bestämmer. Kriminalvården är redan i en mycket ansträngd situation med långvarig överbeläggning på grund av en markant ökning av antalet klienter under de senaste åren. Om ytterligare reformer ska genomföras är det grundläggande att vårt rättsväsende är rustat för att omhänderta dem. Kriminalvården bedömer att plats- och personalbehoven till följd av bl.a. de nu aktuella förslagen kommer att kunna omhändertas tidigast 2040.
Jag delar vidare remissinstansen Domstolsverkets bedömning att förslaget riskerar att leda till kompetensbrist, ökade handläggningstider, stora kostnadsökningar och ökade förhandlingstider. På både kort och lång sikt är det en orimlig situation som riskerar att drabba enskilda och medarbetare samt påverka allmänhetens förtroende för rättsväsendet som helhet.
Trots detta vill regeringen driva igenom några av de största straffrättsliga reformerna i modern tid och förflytta beslutsrätten om dess ikraftträdande från riksdagen till regeringen. Jag kan inte ställa mig bakom en ordning där omfattande lagändringar lämnar riksdagens bord utan att ha reella förutsättningar att bli till faktisk lagstiftning inom en överskådlig framtid. En mer demokratiskt välutformad, ändamålsenlig och överskådlig ordning vore att stärka rättsväsendets kapacitet först och sedan fatta beslut i riksdagen. Sveriges rättsväsende måste fungera, från anmälan till dom och sedermera kriminalvård. Det kräver inte bara resurser och kapacitetsbyggande, utan även en effektiv styrning och ledning, vilket är något som regeringen uppenbarligen har misslyckats med.
Det är mycket angeläget att nödvändiga lagändringar utreds noga och sedan genomförs i en takt som vårt rättsväsende klarar av, utan att allmänhetens förtroende för rättsväsendet riskerar att skadas. Det är viktigt med en skyndsam handläggning för att bekämpa dagens brottslighet, men det får inte ske på bekostnad av kvalitet eller att det som i detta fall blir lagstiftning som läggs på hyllan.
Jag anser även att tidigare beslutade förändringar måste följas upp innan ytterligare reformer genomförs. Endast på det sättet skapas ett fungerande rättsväsende med kapacitet att omhänderta lagändringar.
Sammanfattningsvis bör regeringens förslag avslås.
|
4. | |
|
|
Ulrika Westerlund (MP) anför: |
Den grova brottsligheten i Sverige är ett mycket allvarligt samhällsproblem. Samhället måste göra mer för att förebygga kriminalitet och skydda människor från brott. Brottsoffer ska få upprättelse och den som begår allvarliga brott ska mötas av tydliga men proportionerliga och rättssäkra straff. Straffskärpningar kan vara motiverade när de är väl avvägda, rättssäkra, träffsäkra och förankrade i ett tydligt behov. Under mitt partis tid i regering genomfördes ett stort antal straffskärpningar och andra reformer för att stärka samhällets förmåga att bekämpa brott. Straffen för brott som ofta förekommer i den kriminella miljön skärptes, lagstiftningen mot sexualbrott stärktes och det blev straffbart att involvera barn i brottslighet.
Det jag vänder mig mot är långtgående, påskyndade och ogenomtänkta straffskärpningar som inte har någon påvisad effekt för brottsligheten. Det yttersta målet med skärpta straff måste vara att minska risken för att brott begås, men också stärka rättssäkerheten och göra påföljdssystemet mer sammanhängande.
De straffskärpningar som regeringen föreslår visar däremot på stora brister. Det handlar inte bara om enstaka brister, utan om att förslaget som helhet vilar på en svag analys, otydlig systematik och otillräcklig hänsyn till hur reformen påverkar lagstiftningen, rättsväsendet och Kriminalvården som helhet.
Vad först gäller förslaget om villkorligt fängelse kan det vid en första anblick framstå som en mindre förändring av dagens påföljdssystem. Förslaget är dock betydligt mer genomgripande än vad begreppet villkorligt fängelse ger sken av. Med regeringens förslag utmönstras påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn, och domstolen ska i stället, när böter inte är en tillräcklig påföljd och det inte är fråga om särskilda ungdomspåföljder eller rättspsykiatrisk vård, alltid döma till fängelse med en angiven strafftid. Detta är en principiell förskjutning som jag ser mycket allvarligt på och som riskerar att leda till orimliga straff, att fler dras in i kriminalitet, ökad belastning för Kriminalvården samt sämre möjligheter att bryta missbruk, psykisk ohälsa och återfall i brott.
Jag är också kritisk till förslaget om att straffmätningen ska ske på ett mer nyanserat sätt. Lagrådet tolkar förslaget som att lagstiftaren vill styra rättstillämpningen i en viss riktning. Därmed tangerar förslaget en principiell fråga om ansvarsfördelningen mellan lagstiftaren och domstolarna. I en rättsstat är det centralt att värna domstolarnas uppgift att skipa rättvisa i det enskilda fallet. I linje med det är det rimligt att lagstiftaren sätter de ramar som straffskalorna innebär och ger viss vägledning kring vilka omständigheter som ska beaktas i det enskilda fallet, men domstolarna bör avgöra den exakta straffmätningen. Flera remissinstanser har dessutom ifrågasatt om det över huvud taget finns behov av en sådan generell lagändring, eftersom domstolarna redan i dag gör nyanserade straffvärdebedömningar och förändringen riskerar att få svåröverblickbara konsekvenser. Återigen driver regeringen igenom ett förslag utan att klargöra dess konsekvenser.
När det gäller regeringens förslag om att i princip slopa mängdrabatten, menar jag att det måste finnas utrymme för domstolarna att beakta omständigheterna i det enskilda fallet och inte minst ta hänsyn till vilken typ av brottslighet det handlar om. Det är inte heller realistiskt att döma ut straff som är en fullständig summering av straffvärdet för de enskilda brotten. En sådan ordning gör påföljdssystemet mer osammanhängande och oproportionerligt. I teorin kan det innebära att flera mindre allvarliga brott kommer upp i samma straffvärde som ett eller ett par mycket allvarliga brott. Jag menar att en helhetsbedömning måste göras från fall till fall, och det måste finnas ett mått av proportionalitet när tillkommande brotts inverkan på straffmätningen ska bedömas.
Även förslaget om att ta bort eller begränsa vissa billighetsskäl är problematiskt. Jag delar Lagrådets kritik i denna del. Att domstolarna får sämre möjligheter att undvika uppenbart orimliga utfall är inte något som stärker brottsofferperspektivet.
Vidare är det särskilt anmärkningsvärt och en närmast unik ordning att pressa igenom en av de största straffrättsliga reformerna någonsin utan att kunna ange när den ska träda i kraft. Att regeringen inte kan föreslå ett datum för ikraftträdande visar det som rättsväsendet, myndigheter, civilsamhället och Lagrådet har varnat för hela mandatperioden: att regeringens rättspolitik har pressat rättsväsendet för hårt. Konsekvenserna blir att regeringen inte ens kan förverkliga sin egen politik på ett ansvarsfullt sätt.
Jag anser också att den ovanligt skarpa kritik som Lagrådet har riktat mot förslagen väger tungt. Att regeringen väljer att gå vidare trots kritiken visar på ett anmärkningsvärt lågt intresse för rättsstatens grundläggande principer. Om regeringen vill genomföra en så genomgripande omläggning av straffrätten måste förslagen vila på forskning och beprövad erfarenhet, lagstiftningen måste hålla hög kvalitet och lagstiftningsprocessen måste få ta tid.
Slutligen är det uppenbart att regeringens straffrättsreform kommer att få stora ekonomiska och praktiska konsekvenser. Belastningen på Kriminalvården är redan i dag stor. Överbeläggningen ökar risken för hot och våld för både intagna och personal, och den snabba expansionen riskerar att försämra vårdkvaliteten och det återfallsförebyggande arbetet. Reformen kommer att kräva en omfattande expansion hos en redan pressad myndighet. Jag vill ge Kriminalvården de resurser som krävs för att hantera dagens situation och bygga ut kapaciteten där det behövs, men kan inte stå bakom en kriminalpolitik som fyller anstalterna i en högre takt än vad rättsväsendet och Kriminalvården rimligen kan hantera. Det är inte ansvarsfullt mot vare sig intagna, personal, brottsoffer eller skattebetalare.
Sammanfattningsvis bör regeringens förslag avslås.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Proposition 2025/26:297 Ett nytt straffrättsligt påföljdssystem:
1. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om verkställighet av villkorligt fängelse.
2. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken.
3. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2025:1415) om ändring i brottsbalken.
4. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2025:1416) om ändring i brottsbalken.
5. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.
6. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i socialförsäkringsbalken.
7. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid.
8. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken.
9. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott.
10. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.
11. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i passlagen (1978:302).
12. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet.
13. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189).
14. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1988:688) om kontaktförbud.
15. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall.
16. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning.
17. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m.
18. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister.
19. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder.
20. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716).
21. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i fängelselagen (2010:610).
22. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i häkteslagen (2010:611).
23. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen.
24. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2015:650) om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europeiska unionen.
25. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande.
26. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i strafftidslagen (2018:1251).
27. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2018:1699) om kriminalvårdens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område.
28. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2020:616) om verkställighet av ungdomsövervakning.
29. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2022:482) om elektronisk kommunikation.
30. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2024:326) om hemliga tvångsmedel i syfte att verkställa frihetsberövande påföljder.
31. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål.
32. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2025:1053) om verkställighet av fängelsestraff med elektronisk övervakning.
33. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2026:786) om nordisk verkställighet i brottmål.
2025/26:4213 av Teresa Carvalho m.fl. (S):
Riksdagen avslår propositionen.
2025/26:4223 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP):
1. Riksdagen avslår regeringens proposition 2025/26:297 Ett nytt straffrättsligt påföljdssystem.
2. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör göra en ny översyn av brottsbalken, med brett mandat och ordentligt med tid att föreslå förbättringar och bara sådana straffskärpningar som bedöms motiverade, och tillkännager detta för regeringen.
2025/26:4229 av Ulrika Liljeberg m.fl. (C):
Riksdagen avslår regeringens förslag.
2025/26:4230 av Gudrun Nordborg m.fl. (V):
Riksdagen avslår proposition 2025/26:297.
Bilaga 2