Utrikespolitisk debatt med anledning av Sveriges medlemskap i Nato

Utrikespolitisk debatt 20 mars 2024
Hoppa över anförandelistan

Anförandelista

  1. Hoppa till i videospelarenTalman Andreas Norlén
  2. Hoppa till i videospelarenUtrikesminister Tobias Billström (M)
  3. Hoppa till i videospelarenHåkan Svenneling (V)
  4. Hoppa till i videospelarenUtrikesminister Tobias Billström (M)
  5. Hoppa till i videospelarenHåkan Svenneling (V)
  6. Hoppa till i videospelarenUtrikesminister Tobias Billström (M)
  7. Hoppa till i videospelarenTredje vice talman Kerstin Lundgren (C)
  8. Hoppa till i videospelarenUtrikesminister Tobias Billström (M)
  9. Hoppa till i videospelarenTredje vice talman Kerstin Lundgren (C)
  10. Hoppa till i videospelarenUtrikesminister Tobias Billström (M)
  11. Hoppa till i videospelarenEmma Berginger (MP)
  12. Hoppa till i videospelarenUtrikesminister Tobias Billström (M)
  13. Hoppa till i videospelarenEmma Berginger (MP)
  14. Hoppa till i videospelarenUtrikesminister Tobias Billström (M)
  15. Hoppa till i videospelarenMorgan Johansson (S)
  16. Hoppa till i videospelarenAron Emilsson (SD)
  17. Hoppa till i videospelarenMorgan Johansson (S)
  18. Hoppa till i videospelarenAron Emilsson (SD)
  19. Hoppa till i videospelarenMorgan Johansson (S)
  20. Hoppa till i videospelarenHåkan Svenneling (V)
  21. Hoppa till i videospelarenMorgan Johansson (S)
  22. Hoppa till i videospelarenHåkan Svenneling (V)
  23. Hoppa till i videospelarenMorgan Johansson (S)
  24. Hoppa till i videospelarenTredje vice talman Kerstin Lundgren (C)
  25. Hoppa till i videospelarenMorgan Johansson (S)
  26. Hoppa till i videospelarenTredje vice talman Kerstin Lundgren (C)
  27. Hoppa till i videospelarenMorgan Johansson (S)
  28. Hoppa till i videospelarenFredrik Malm (L)
  29. Hoppa till i videospelarenMorgan Johansson (S)
  30. Hoppa till i videospelarenFredrik Malm (L)
  31. Hoppa till i videospelarenMorgan Johansson (S)
  32. Hoppa till i videospelarenAron Emilsson (SD)
  33. Hoppa till i videospelarenEmma Berginger (MP)
  34. Hoppa till i videospelarenAron Emilsson (SD)
  35. Hoppa till i videospelarenEmma Berginger (MP)
  36. Hoppa till i videospelarenAron Emilsson (SD)
  37. Hoppa till i videospelarenHåkan Svenneling (V)
  38. Hoppa till i videospelarenAron Emilsson (SD)
  39. Hoppa till i videospelarenHåkan Svenneling (V)
  40. Hoppa till i videospelarenAron Emilsson (SD)
  41. Hoppa till i videospelarenHåkan Svenneling (V)
  42. Hoppa till i videospelarenTredje vice talman Kerstin Lundgren (C)
  43. Hoppa till i videospelarenHåkan Svenneling (V)
  44. Hoppa till i videospelarenTredje vice talman Kerstin Lundgren (C)
  45. Hoppa till i videospelarenHåkan Svenneling (V)
  46. Hoppa till i videospelarenFredrik Malm (L)
  47. Hoppa till i videospelarenHåkan Svenneling (V)
  48. Hoppa till i videospelarenFredrik Malm (L)
  49. Hoppa till i videospelarenHåkan Svenneling (V)
  50. Hoppa till i videospelarenTredje vice talman Kerstin Lundgren (C)
  51. Hoppa till i videospelarenMagnus Berntsson (KD)
  52. Hoppa till i videospelarenTredje vice talman Kerstin Lundgren (C)
  53. Hoppa till i videospelarenMagnus Berntsson (KD)
  54. Hoppa till i videospelarenTredje vice talman Kerstin Lundgren (C)
  55. Hoppa till i videospelarenMagnus Berntsson (KD)
  56. Hoppa till i videospelarenEmma Berginger (MP)
  57. Hoppa till i videospelarenMagnus Berntsson (KD)
  58. Hoppa till i videospelarenEmma Berginger (MP)
  59. Hoppa till i videospelarenMagnus Berntsson (KD)
  60. Hoppa till i videospelarenEmma Berginger (MP)
  61. Hoppa till i videospelarenFredrik Malm (L)
  62. Hoppa till i videospelarenEmma Berginger (MP)
  63. Hoppa till i videospelarenFredrik Malm (L)
  64. Hoppa till i videospelarenEmma Berginger (MP)
  65. Hoppa till i videospelarenFredrik Malm (L)
  66. Hoppa till i videospelarenHåkan Svenneling (V)
  67. Hoppa till i videospelarenFredrik Malm (L)
  68. Hoppa till i videospelarenHåkan Svenneling (V)
  69. Hoppa till i videospelarenFredrik Malm (L)
  70. Hoppa till i videospelarenEmma Berginger (MP)
  71. Hoppa till i videospelarenFredrik Malm (L)
  72. Hoppa till i videospelarenEmma Berginger (MP)
  73. Hoppa till i videospelarenFredrik Malm (L)
  • Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 73

Anf. 1 Talman Andreas Norlén

Innan vi inleder debatten vill jag hälsa representanterna från den diplomatiska kåren välkomna till riksdagens åhörarläktare. Tack för att ni hedrar oss med er närvaro här i dag!


Anf. 2 Utrikesminister Tobias Billström (M)

Herr talman! Sverige är sedan den 7 mars medlem i Nordatlantiska fördragsorganisationen, Nato - de västliga demokratiernas försvarsgemenskap. Det är en epokgörande händelse för vårt land och innebär en djupgående och omedelbar förändring av Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Därför är det angeläget för regeringen att i dag presentera en extra utrikesdeklaration för riksdagen.

Den 4 april är det 75 år sedan Nato grundades i Washington DC. Alltsedan dess har alliansen varit ett oundgängligt fundament för fred och frihet i vår del av världen, och för att möta de auktoritära krafter som hotat den.

Sverige ansluter sig nu med stolthet som den 32:a allierade till denna gemenskap vars betydelse för internationell säkerhet aldrig varit viktigare.

Herr talman! Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina är en oåterkallelig brytpunkt för svensk, europeisk och global säkerhet. Sveriges Natomedlemskap är en direkt följd av detta olagliga, oprovocerade och oförsvarliga anfallskrig. Rysslands mål med kriget är att återskapa ett imperium och med våld omkullkasta den europeiska säkerhetsordningen. Ukraina försvarar därför även vår säkerhet och vår frihet.

I december 2021 ställde Ryssland ultimativa krav på nya avtal om Europas säkerhet. De skulle på avgörande punkter ha inskränkt även Sveriges självbestämmande och säkerhet.

Ryssland har använt militärt våld för att nå sina politiska mål - redan i Georgien 2008, i Ukraina sedan 2014, i Syrien sedan 2015 och genom krigföringen med Wagnergruppen som ombud i en rad länder på flera kontinenter.

Ryssland har ytterligare sänkt sin tröskel för användning även av massivt militärt våld. Landet är berett att ta mycket stora risker - större än vi tidigare sett - och acceptera mycket stora förluster, inte minst i människoliv, både bland sina egna medborgare och andras.

Ryssland har steg för steg undandragit sig rustningskontrollens begränsningar. I närtid har man suspenderat sitt deltagande i det nya Startavtalet, dragit tillbaka sin ratificering av provstoppsavtalet och slutgiltigt lämnat avtalet om konventionella styrkor i Europa. De ryska hoten om kärnvapenanvändning är djupt oansvariga.

Den yttre aggressionen går hand i hand med en hårdnande inre repression i Ryssland. Det begränsade utrymme som tidigare fanns för oppositionella krafter, fristående medier och civilsamhälle har så gott som utraderats. Den ryska statsledningen bär ansvaret för den ryska oppositionsledaren Aleksej Navalnyjs död.

Rysslands agerande har kraftigt och för lång tid framöver försämrat det säkerhetspolitiska läget i Europa och i Sveriges närområde. Ryssland har valt ett konfrontatoriskt förhållningssätt till EU och Nato. Den konfrontationen måste och behöver bemötas.

Sverige måste tillsammans med sina partner och allierade föra en samlad, långsiktig och strategisk politik för att motverka Rysslands maktexpansion och möjligheter att göra skada. Ett starkt, förutsägbart och uthålligt stöd till Ukraina är inte bara moraliskt riktigt; det är även vår främsta möjlighet att påverka ryskt agerande. Det är tydligt att Ryssland inte självmant kommer att stoppa sin aggression.

Hur långt Ryssland kan tänkas gå i sitt agerande är inte bara en fråga för Moskva. Svaret beror i hög grad på om vi som delar grundläggande demokratiska värderingar står stadigt, starkt och enade.

I denna farofyllda tid gör Sveriges och Finlands Natomedlemskap läget i vår del av Europa mer förutsägbart. Det höjer tröskeln för en väpnad konflikt i vårt närområde. Det ökar säkerheten och stabiliteten både för oss och för våra allierade. Därför blir Sverige medlem i Nato.

Vår ansökan lämnades in av en regering, och processen fullbordas nu under en annan. Vi utövar därmed - med brett stöd i Sveriges riksdag - den ovärderliga rätt som är kärnan i den europeiska säkerhetsordningen: varje stats rätt att själv fritt göra sina egna säkerhetspolitiska vägval.

Regeringen vill här i riksdagen också tacka alla de länder som välkomnat Sverige som fullvärdig medlem i Nato och som gett oss stöd på vägen dit. Vi ser fram emot ett fördjupat samarbete med alliansens samtliga medlemmar.

Herr talman! Få politiska beslut har så i grunden präglat Sveriges moderna historia och identitet som den neutralitets- och alliansfrihetspolitik kung Karl XIV Johan lade grunden för år 1812. Vår utrikes- och säkerhetspolitik har sedan dess haft sina rötter i detta vägval.

Neutralitetspolitikens historia är inte rätlinjig. Sveriges hållning har ofta, men inte alltid, prövats i brytningstider och när förhållandena har ändrats. Det har funnits skäl att ifrågasätta den förda politiken vid flera historiska skeenden.

Sverige valde efter första världskriget att söka kollektiv säkerhet inom Nationernas förbund. När krigsmolnen åter hopades övervägdes ett gemensamt försvar av Åland med Finland. Och under det finska vinterkriget gavs Finland ett omfattande militärt stöd.

I det andra världskrigets inledningsskede gjorde samlingsregeringen eftergifter till Tyskland. I dess slutskede utbildades danska och norska förband i Sverige. I det första fallet ansåg Sverige sig tvunget att gå utanför neutralitetsrättens regler. I det andra fallet ville vi göra det.

När kalla kriget kopplade sitt grepp om Europa prövades idén om ett skandinaviskt försvarsförbund. Men Norge och Danmark valde - med sina geografiska lägen och med sina historiska erfarenheter - att ansluta sig till Nato. Sverige valde - med vårt geografiska läge och med våra historiska erfarenheter - alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig. Hänsynen till Finland vägde tungt, då som senare.

Samtidigt vidtogs i tysthet förberedelser för att Sverige skulle kunna få militärt stöd av västmakter om neutralitetspolitiken skulle misslyckas. Detta bottnade i erfarenheter från andra världskriget.

Sovjetunionens fall innebar ett i grunden förändrat läge för Sverige. Utvecklingen av svensk säkerhetspolitik för en ny tid inleddes. Vi engagerade oss tidigt för att stärka Estlands, Lettlands och Litauens säkerhet och suveränitet. Sverige anslöt sig 1994 till Natos Partnerskap för fred och blev 1995 medlem i Europeiska unionen. Samma år ställdes för första gången svensk trupp under Natobefäl.

Sedan dess har vi fortsatt att kontinuerligt fördjupa våra säkerhetspolitiska samarbeten: med Nato, inom EU och med våra nordiska och baltiska grannländer.

När Estland, Lettland och Litauen för 20 år sedan blev medlemmar i EU och i Nato stärktes både deras och vår säkerhet, precis som när Finland blev Natomedlem i april förra året. Steg för steg har samarbetet och solidariteten befästs som bärande pelare för vår säkerhetspolitik.

Sveriges medlemskap i Nato utgör därför slutpunkten för ett långt avsked till neutralitets- och alliansfrihetspolitiken. Sverige har nu anslutit sig till den västliga försvarsgemenskap som varit en grundförutsättning även för vår säkerhet och frihet under de senaste 75 åren. Vi har kommit hem.

Herr talman! Det finns en stark och bred politisk enighet om grunderna för Sveriges säkerhetspolitik som Natomedlem. Det är en stor styrka för vårt land.

Det vitala nationella säkerhetsintresset för oss i Sverige är att hävda vårt lands självständighet, suveränitet och territoriella integritet. Vi är beredda att - ytterst med vapenmakt - försvara vårt land, vår befolkning, vår demokrati, vår frihet och vår värdegemenskap.

Sverige ska fortsatt bygga säkerhet tillsammans med andra som solidarisk medlem i Nato och EU. Vi i Sverige ska föra en solidarisk allianspolitik som syftar till att stärka säkerheten och stabiliteten i vårt närområde liksom i hela det euroatlantiska området.

Sverige har ingått avtal om bindande ömsesidiga försvarsgarantier i enlighet med artikel 5 i det nordatlantiska fördraget. Det kollektiva försvarsåtagandet i Nato utgör en central del i den svenska säkerhets- och försvarspolitiken. Som allierad ska Sverige upprätthålla en stark nationell försvarsförmåga för att bidra både till det nationella försvaret och till det kollektiva försvaret i enlighet med artikel 3 i det nordatlantiska fördraget.

Sverige har ett ansvar gentemot EU:s medlemsstater och omfattas av den solidaritet som EU-medlemskapet innebär. Lissabonfördraget, inklusive artikel 42.7 i fördraget om Europeiska unionen och solidaritetsklausulen i artikel 222 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, innebär att medlemsländerna har åtagit sig ett solidariskt ansvar för Europas säkerhet.

Sveriges säkerhetspolitik förutsätter ett aktivt, brett och ansvarsfullt internationellt agerande. Utmaningar och hot mot vår säkerhet ska så långt som möjligt mötas i samverkan med andra länder och organisationer. Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik bygger på sammanhållningen i EU och Nato liksom på samarbetet i Norden och Östersjöområdet och samarbetet inom FN och OSSE.

Samarbetet med strategiska allierade såsom våra nordiska och baltiska grannländer, USA och Storbritannien är av särskild vikt för vår säkerhet. En stark transatlantisk länk är omistlig för Europas säkerhet.

Sverige ska fortsätta att främja grundvärden i sin utrikes- och säkerhetspolitik. Sverige ska inom Nato, liksom i EU, FN, OSSE och Europarådet, värna den regelbaserade världsordningen, den europeiska säkerhetsordningen, demokrati, frihet, mänskliga rättigheter och jämställdhet.

Herr talman! Sveriges och Finlands medlemskap i Nato är en av de största geopolitiska förändringarna i Europa sedan Berlinmurens fall. Vårt vägval stärker den europeiska säkerhetsarkitekturen. Med Sverige blir Nato starkare. Utvecklingen i vårt närområde blir också mer förutsägbar och våra grannländer tryggare.

Nato är en mellanstatlig organisation där besluten fattas enhälligt. Nato är det främsta forumet för transatlantiska säkerhetspolitiska konsultationer. Sveriges säkerhet gynnas av att Sverige nu har säte och stämma när Nato fattar beslut om Europas säkerhet. Det är en ny möjlighet för svensk diplomati.

Sverige ska verka för att folkrätten och principerna i Helsingforsslutakten och Parisstadgan upprätthålls.

Den avgörande utgångspunkten för regeringens säkerhetspolitik är bedömningen att Ryssland under överskådlig tid kommer att utgöra ett allvarligt hot mot Sveriges och Europas säkerhet. Sverige ska därför konsekvent verka för en klarsynt, realistisk och långsiktig Rysslandspolitik som begränsar Rysslands möjligheter till aggression, destabilisering och maktexpansion. I förhållande till Ryssland måste vår säkerhet värnas från en styrkeposition - politiskt, ekonomiskt och militärt.

Vårt bidrag till Natos avskräckning och försvar är en viktig del i att begränsa Rysslands handlingsmöjligheter och är till betydande gagn för alliansen som helhet. Sveriges geografiska läge och förmåga att stödja andra allierade är avgörande för att Nato ska kunna verka i denna del av Europa. Sverige tar detta ansvar. Vi bejakar fullt ut våra möjligheter att väsentligt underlätta det kollektiva försvaret även av våra grannländer.

Herr talman! Nato är en defensiv allians, och Sveriges solidariska allianspolitik är stabiliserande. Vi kommer att engagera oss i samtliga Natos kärnuppgifter: avskräckning och kollektivt försvar, krishantering och säkerhetssamarbete. Att värna sammanhållningen i Nato är att värna alliansens styrka. Detta är ett svenskt kärnintresse som medlem. Sverige ska bidra till hela Natos säkerhet i enlighet med alliansens 360-gradersansats och kommer att agera beslutsamt och solidariskt i kampen mot terrorism.

Sverige ska stå för en rättvis bördefördelning inom Nato. Sveriges försvarsutgifter överskrider i år 2 procent av bnp, och detta ska ses som ett golv. Vi européer bör ta ett större ansvar i de transatlantiska förbindelserna och på så sätt skapa ett starkare Europa i Nato. Vi ska aktivt bidra till Natos incidentberedskap och dess framskjutna försvar, inte minst i vårt eget närområde.

Förutsättningarna för att låta värnpliktiga tjänstgöra inom ramen för Nato analyseras inom Regeringskansliet och kommer även att behandlas i Försvarsberedningen. Regeringen eftersträvar bred politisk enighet i frågan.

Teknologisk spetskompetens är en grundval för vår säkerhet. Svensk innovation och svenskt tekniskt kunnande kommer att stärka Nato. Vår försvarsindustri är en viktig tillgång.

Sverige står bakom Natos strategiska avskräckning och ska fortsatt vara en stark röst för rustningskontroll, nedrustning och icke-spridning. Sveriges arbete för att reducera risken att kärnvapen används ska stärkas i en tid av starka spänningar.

Sverige ansökte med brett stöd i riksdagen om medlemskap i Nato utan förbehåll. Denna hållning står fast, men det finns på samma sätt som i övriga nordiska länder inte skäl att ha kärnvapen eller permanenta baser på svenskt territorium i fredstid.

Med Sverige som Natomedlem är det viktigt att riksdagens behov av insyn och inflytande tillgodoses. Regeringen har tagit initiativ till samtal med talmannen och riksdagspartierna om detta. Regeringen kommer att informera riksdagen inför Natos formella minister- och toppmöten och presentera en årlig skrivelse om Nato.

Herr talman! Som Natomedlem kommer Sverige att fortsätta verka för ett nära samarbete mellan EU och Nato. Stödet till Ukraina visar hur väl organisationerna kan komplettera och förstärka varandra.

Sverige är fast beslutet att bidra till ett starkt och enat EU med den stora handlingskraft som krävs i en säkerhetspolitisk brytningstid. EU:s utvidgning är en geostrategisk investering i fred, demokrati, säkerhet, stabilitet och välstånd. Den går hand i hand med Natos stöd till partnerländer som Moldavien, Georgien och Bosnien och Hercegovina.

Militärt, politiskt och ekonomiskt stöd till Ukraina är Sveriges främsta utrikespolitiska uppgift under de kommande åren. Ukrainas sak är vår. Natos roll i det långsiktiga stödet till Ukraina bör stärkas. Sverige står bakom Vilniuskommunikén, som slår fast att Ukrainas framtid är i Nato.

Kinas auktoritära styre kombinerat med dess växande maktanspråk och fördjupade samarbete med Ryssland utmanar både regional säkerhet och den regelbaserade världsordningen.

Säkerhetsmässigt är de euroatlantiska och indopacifiska regionerna mer sammanflätade än någonsin tidigare. Därför välkomnar Sverige fördjupningen av Natos samarbete med partnerländer som Japan, Australien, Sydkorea och Nya Zeeland.

Herr talman! Sverige och Finland ansökte samtidigt om Natomedlemskap. Att även Sveriges anslutning nu är fullbordad innebär att samtliga länder runt Östersjön utom Ryssland är medlemmar i både EU och Nato och att sju av åtta arktiska stater är Natoländer. Det är ett historiskt ögonblick för den nordisk-baltiska regionen som helhet. Som fria och demokratiska allierade försvarar vi varandra och stärker tillsammans vår motståndskraft.

Våra nordiska grannar har erfarenhet av krig. Våra baltiska grannländer har fortfarande färska minnen av ockupation och förtryck. De vet att man inte kan kompromissa med auktoritärt mörker. Nu är alla förenade i en allians vars uttalade syfte är att bevara fred och frihet. Vi välkomnar detta nya kapitel i de nordisk-baltiska relationerna.

När det säkerhetspolitiska mönstret i vår del av världen förändras uppstår nya möjligheter till ett fördjupat samarbete mellan likasinnade grannar i Norden och i Östersjöregionen. Sverige ska vara med och utveckla detta under det kommande året. Det gör vi som ordförande i det nordiska och det nordiska-baltiska utrikespolitiska samarbetet. Sverige och Finland har även föreslagit en säkerhetspolitisk dialog i samband med nästa ministermöte i Östersjöstaternas råd. Där ingår även Tyskland och Polen, som är nära samarbetspartner. En stark Östersjöregion, fast förankrad i Nato och EU, ligger i Sveriges säkerhetspolitiska intresse.

Herr talman! I sommar är det 80 år sedan allierade styrkor landsteg i Normandie. Dagens Nato är arvtagare till denna koalition och är det främsta uttrycket för den transatlantiska länken. Den är omistlig för svensk och europeisk säkerhet men får aldrig tas för given. Det är grundläggande att Sverige upprätthåller och fördjupar sina relationer med USA. Kanada är en viktig partner.

DCA-avtalet om försvarssamarbete är en grundbult i relationen med USA. Det stärker såväl svensk som amerikansk säkerhet. Det utgör ett mycket viktigt bidrag till stabiliteten i vårt närområde. Det är en styrka att våra nordiska och baltiska grannländer har liknande bilaterala samarbetsavtal med USA. Det signalerar vår säkerhetspolitiska samstämmighet, stärker säkerheten i Nordeuropa och understöder Natos gemensamma planering.

Försvarssamarbetet Joint Expeditionary Force bidrar till att stärka säkerheten i närområdet och är ett uttryck för Storbritanniens betydelse som partner. Även Frankrikes tydliga engagemang i norra Europa är av vikt för vår säkerhet.

Herr talman! Sverige har gjort ett historiskt vägval. Vårt inträde i Nato innebär en ny identitet för svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Sveriges solidariska allianspolitik har en bred politisk och folklig förankring, och vi står redo att fullfölja alla våra förpliktelser enligt det nordatlantiska fördraget. Nu kan det växa samman som säkerhetspolitiskt hör samman i Norden, runt Östersjön, i Europa och transatlantiskt. Det innebär en historisk möjlighet att utveckla dessa olika dimensioner av Sveriges säkerhet i samklang med varandra.

Vi står stadigt tillsammans med våra allierade för fred och frihet. En för alla, alla för en.

(Applåder)

I detta anförande instämde Ann-Sofie Alm, John E Weinerhall, Mattias Karlsson i Luleå, Stefan Olsson och Jesper Skalberg Karlsson (alla M).


Anf. 3 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Den svenska regeringen skrev redan innan Natoavtalet var klart under ett avtal som ger USA:s militär tillgång till 17 baser i Sverige, från norr till söder, öster till väster. Det kallas för DCA-avtalet. Men det är svårt att i avtalet se vad som har varit de svenska kraven i förhandlingarna, särskilt när det gäller kärnvapen.

I det norska DCA-avtalet med USA är det tydligt att Norge inte vill se amerikanska kärnvapen på norskt territorium. I det danska DCA-avtalet slås det fast att ingenting i avtalet förändrar Danmarks position om kärnvapen, och i det finska DCA-avtalet hänvisas det till finsk lag, som sedan länge förbjuder införandet av kärnvapen på finskt territorium.

Den svenska regeringen har gång på gång visat sig vara en dålig förhandlare med andra stater. Sverige vek sig i Natoprocessen, först för Turkiet och sedan för Ungern. Nu viker regeringen sig för USA. Det skapar oro för vad det innebär för svenska medborgare att upplåta territorium till en annan stat - en stat ökänd för sina brott mot mänskliga rättigheter runt om i världen. Detta skapar oro i både det lilla och det stora - oro för vad det kan innebära i ett internationellt krisläge men också i vardagslivet. Kommer favoritskogen att vara avspärrad i år när svampsäsongen drar igång? Vägen längs med sjön där hundägare brukar rasta hunden och barnen fiska, får vi använda den? Hur döms soldaten om min dotter utsätts för övergrepp en blöt utekväll på den lokala krogen? Vad gäller när amerikansk rätt ska stå över svensk lag?

Utrikesministern! Jag undrar varför det inte finns några skrivningar i DCA-avtalet som förbjuder USA från att föra in kärnvapen på svenskt territorium.


Anf. 4 Utrikesminister Tobias Billström (M)

Herr talman! Håkan Svenneling talar som representant för ett av de två partier som inte är för att Sverige ska vara med i Nato, så det är naturligt att han lägger tyngdpunkten på dessa frågor.

Han glömmer dock bort två saker. När det gäller uppräkningen av Danmark, Norge och Finland finns det i framför allt Danmarks och Norges fall en erfarenhet att falla tillbaka på, vilket även Sverige gör. Det finns inga formella förbehåll från dessa två staters sida, precis som det inte fanns förbehåll från Sveriges sida. Ingen allierad har några förbehåll i sitt Natomedlemskap. Riksdagen har godkänt regeringens proposition om Sveriges medlemskap med brett stöd, och där framgår att Sveriges ansökan till Nato har lämnats in utan förbehåll men att det på samma sätt som i övriga nordiska länder inte finns skäl att ha kärnvapen på svenskt territorium i fredstid.

Sverige har också under decennier intagit en tydlig position om att inte tillåta att kärnvapen medförs av gästande stridskrafter. Denna position får anses vara välkänd, och den har respekterats av andra stater. Andra stater är folkrättsligt förpliktade att följa de villkor Sverige uppställer för aktiviteter och verksamheter på sitt territorium. Detta följer bland annat av suveränitetsprincipen.

Vad gäller DCA-avtalet ger det bra förutsättningar för oss att få stöd när vi behöver det. DCA-avtalet i sig skapar framför allt förutsättningar för att vi snabbt och tydligt får ett effektivt amerikanskt militärt stöd i ett försämrat läge, både bilateralt och inom ramen för Nato. Det är konfliktavhållande och stabiliserande. Därför är det bra att vi har detta avtal på plats, och det kommer inte att leda till de inskränkningar Håkan Svenneling försöker göra gällande.

(Applåder)

I detta anförande instämde Ann-Sofie Alm (M).


Anf. 5 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Vi hade kunnat få höra utrikesministern tydliggöra att Sverige inte ska ha kärnvapen på sitt territorium. Men tyvärr fortsätter han att mumla. Han binder aldrig andra stater vid att följa Sveriges linje om att inte ha kärnvapen på svenskt territorium.

Det är uppenbart att regeringen inte tar människors oro på allvar och inte ser riskerna med kärnvapen. Den svenska regeringen, ledd av Moderaterna, är förblindad i sin kärlek till Nato. Man är för blind för att se vilka risker detta kan innebära för Sverige och för svenska medborgare vid ett försämrat säkerhetsläge. Detta hade varit en möjlighet i DCA-avtalet, men regeringen hade också kunnat lägga fram ett lagstiftningsförslag som hade förbjudit kärnvapen på svenskt territorium. Men regeringen tar aldrig chansen. Det är viktigare att gång på gång slå fast att Sverige går med i Nato utan förbehåll. Det innebär att det inte finns några formella hinder för en annan stat att bryta mot den svenska linjen och föra in kärnvapen på svenskt territorium.


Anf. 6 Utrikesminister Tobias Billström (M)

Herr talman! Upp flyga orden, tanken stilla står, heter det. Det passar verkligen bra när man lyssnar på Håkan Svenneling.

Nato äger inga egna kärnvapen. Det gör enskilda allierade. Det gör USA, Storbritannien och Frankrike. Eventuella utplaceringar sker således efter nationella beslut och i uppgörelse med enskilda allierade. Det är ett suveränt nationellt beslut. Det är ett beslut för ett allierat lands regering och riksdag huruvida det tillåter utplacering av eller lagring av kärnvapen på sitt territorium. Försök inte göra gällande att sakförhållandena är på ett annat sätt, Håkan Svenneling, för det kommer du inte att lyckas med!

(Applåder)

I detta anförande instämde Ann-Sofie Alm (M).


Anf. 7 Tredje vice talman Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! Jag tackar utrikesministern, och Centerpartiet instämmer i stort sett i utrikesministerns hela anförande.

Det finns dock skäl att återkomma till den utrikespolitiska debatten den 14 februari då jag tog upp frågan om det långsiktiga, förutsägbara stödet till Ukraina. Vi har föreslagit 1 procent av bnp från Sverige i en särskild Ukrainafond. Utrikesministern är tydlig med att Ukraina försvarar vår säkerhet och vår frihet, och om detta är vi eniga. Men om Ukraina ska kunna försvara vår säkerhet och vår frihet måste man ha möjlighet militärt och ekonomiskt att göra det. I dag ser vi hur detta fallerar. Det är med skammens rodnad jag ser att vi i dag ska fatta beslut om 2,4 miljarder i stöd till Ukraina, inte mer. Det krävs större resurser samlat. Nu när Sverige är medlem i Nato har vi ännu ett bord att framföra dessa åsikter vid.

Hur vill utrikesministern säkerställa att vi skalar upp? Om vi menar allvar med att Ryssland kan tänkas gå långt i sitt agerande om vi inte är tydliga och står stadigt, starkt och enade måste vi visa att vi gör mer här och nu och inte långt fram, för då kan det vara för sent för vår säkerhet och vår frihet.


Anf. 8 Utrikesminister Tobias Billström (M)

Herr talman! Jag tackar Kerstin Lundgren för de goda orden om utrikesdeklarationen. De värmer.

Ingen fråga är lika central som att säkerställa ett starkt och långsiktigt internationellt stöd till Ukraina. Där är jag och Kerstin Lundgren helt eniga. Trots att den amerikanska kongressen ännu inte har kunnat enas om nästa stödpaket ser vi hur ett flertal viktiga processer fortskrider. En av dessa processer är vår egen, för att tillsammans med den ukrainska regeringen diskutera stödformerna. Det är ett arbete som pågår inom Regeringskansliets olika departement i detta nu.

Jag kan garantera att frågan om att säkerställa stödet, precis som jag sa i deklarationen, kommer att vara den främsta utrikespolitiska prioriteringen för regeringen. Men det måste ske hand i hand med Ukraina, och vi måste lyssna på vilken typ av stöd Ukraina behöver.

I Europeiska unionen arbetar vi också vidare. I februari kunde EU enas om den så kallade Ukrainafaciliteten, som omfattar 50 miljarder euro. Sverige har varit en aktivt pådrivande medlemsstat i det arbetet.

Den 18 mars enades EU:s medlemsstater om att upprätta ett särskilt Ukrainakuvert, en så kallad Ukraine Assistance Fund, inom den europeiska fredsfaciliteten. Samtidigt har ett flertal bilaterala säkerhetsåtaganden upprättats med Ukraina. Det är också ett arbete som vi bedriver.

På alla dessa punkter går arbetet framåt. Vi är inte vid slutpunkten än, och där kommer vi inte att hamna förrän vi har slutfört överläggningarna med Ukraina.


Anf. 9 Tredje vice talman Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! Det går steg för steg, paket för paket. Men medan vi står här finns vid den östra fronten i Ukraina människor som inte har vapen att försvara sin frihet och därmed vår säkerhet och frihet. Vi klarar inte av att här och nu leverera tillräckligt mycket för att ge den ukrainska befolkningen hopp, för att ge det ukrainska försvaret förmåga att försvara sig i luften, på land och i vatten. Det är inte tillräckligt. Vi måste klara att göra mer här och nu.

Jag hör Litauens utrikesminister tala om att Europa behöver ett Pearl Harbor för att vakna. Visst måste vi, herr talman, ha vaknat nu.


Anf. 10 Utrikesminister Tobias Billström (M)

Herr talman! Jag delar fullständigt Kerstin Lundgrens engagemang för frågorna. Jag känner dessutom Gabrielius Landsbergis, min litauiska kollega, mycket väl. Jag förstår och delar hans engagemang i frågorna.

Nyckelordet här är långsiktighet. Kerstin Lundgren har rätt; vi arbetar hela tiden med enskilda paket. Det är just för att etablera principer och processer som gör att vi säkrar förutsättningarna för att Ukraina ska få stöd ekonomiskt, politiskt och militärt som regeringen arbetar med dessa frågor i detta nu. Men det måste också ske hand i hand med Ukraina. Det är Ukraina som vet vad Ukraina behöver militärt, politiskt och ekonomiskt.

Vi har i det förgångna - det märktes inte minst när invasionen inleddes - från den europeiska sidan inte heller alltid varit tillräckligt lyhörda för de behov som faktiskt finns. Det behöver vi vara nu, och det är den principen som regeringen kommer att arbeta efter.

(Applåder)


Anf. 11 Emma Berginger (MP)

Herr talman! Jag tackar för denna utrikespolitiska deklaration.

Miljöpartiet och Moderaterna har haft olika syn på Natomedlemskapet, men vi delar bilden av det allvarliga säkerhetspolitiska läget. Det är ett läge där hot om användning av kärnvapen uttalas av Ryssland med mer eller mindre jämna mellanrum.

Kärnvapen är fruktansvärda massförstörelsevapen. Om de någonsin används kommer det att få ofattbara konsekvenser.

Natos avskräckning baserar sig i stor utsträckning på USA:s kärnvapendelning, det så kallade kärnvapenparaplyet. Men, i ärlighetens namn, inget paraply i världen kan skydda mot den förödande kraften i en kärnvapendetonation.

Sverige är nu medlem i en kärnvapenallians. Därmed blir hotet om användning av kärnvapen även en del av Sveriges försvar. Sverige har under lång tid arbetat utrikespolitiskt för nedrustning, rustningskontroll och icke-spridning.

Utrikesministern säger att Sveriges arbete för att reducera risken för att kärnvapen används ska stärkas i en tid av starka spänningar. Det är bra. Men hur har utrikesministern tänkt att stärkandet av detta arbete ska gå till när kärnvapendoktrinen samtidigt är en så essentiell del av vad som är Nato?

I dag förbehåller sig Nato rätten att vara den första parten i en konflikt som använder kärnvapen. Det är inte rimligt. Är utrikesministern beredd att hörsamma Miljöpartiets krav på att arbeta för en policy om no first use som ett sätt att minska risken för att kärnvapen används? Det är en policy som innebär att Nato inte ska vara den första parten i en konflikt som använder kärnvapen.


Anf. 12 Utrikesminister Tobias Billström (M)

Herr talman! Som medlem i alliansen är Sverige en del av alliansens samlade avskräckning och försvar, där kärnvapen ingår som en del.

Det hade varit bra om världen inte hade haft kärnvapen över huvud taget. Men om diktaturerna har kärnvapen måste också demokratierna ha kärnvapen. Den princip som Emma Berginger vill fastställa som säger no first use skulle vara ett effektivt sätt att skapa fantastiska verktyg för de auktoritära staterna att utpressa demokratierna. Därför kan man inte formulera det på det viset.

Som jag sa i mitt anförande ska Sverige i stället vara en tydlig röst för rustningskontroll, för icke-spridning och för nedrustning även som Natomedlem. Jag är stolt över att Sverige redan i dag är en aktiv och relevant aktör i frågorna med internationellt erkänd expertis. Det ämnar vi fortsätta att vara.

Sverige leder också, tillsammans med Tyskland, Stockholmsinitiativet för icke-spridning. Sverige kommer i vår - den vår vi är mitt uppe i - att stå värd för ett internationellt möte med deltagande av både kärnvapenländer och andra länder, i syfte att stärka arbetet för att minska risken för användning av kärnvapen. Det är angeläget i denna spänningsfyllda tid.

En sak vill jag säga till Emma Berginger och alla andra i debatten. Vi får aldrig glömma att det är Ryssland som är problemet. Det är Ryssland som systematiskt har undandragit sig rustningskontrollens begränsningar. Det är Ryssland som skramlar med kärnvapen och framför hot som är oansvariga och oacceptabla. Syftet med Natos kärnvapenpolitik är att bevara freden, förhindra utpressningen, som jag nyss pratade om, och även avskräcka från aggression. Det är nödvändigt i ljuset av ryska förmågor och ryska hot. Sverige står därför bakom alliansens kärnvapenpolitik.

(Applåder)

I detta anförande instämde Ann-Sofie Alm (M).


Anf. 13 Emma Berginger (MP)

Herr talman! Utrikesministern är alltså beredd att låta Nato vara den part som inleder ett kärnvapenkrig?

Som vi vet kan kärnvapen i sig utgöra en måltavla för kärnvapenattacker. Därför vill Miljöpartiet se en lagstiftning som förbjuder införsel av kärnvapen på svenskt territorium i såväl fredstid som under krig.

Utrikesministern säger att det inte finns skäl att ha kärnvapen på svenskt territorium i fredstid. Varför stöder då inte utrikesministern en lagstiftning i denna del? Varför vill utrikesministern öppna för att ha kärnvapen på svenskt territorium i krigstid, då riskerna för en eskalation och användning av kärnvapen är än större än i fredstid?

Är utrikesministern verkligen beredd att ta konsekvenserna om kärnvapen skulle avfyras från svenskt territorium, eller, gud förbjude, om Sverige skulle utsättas för en kärnvapenattack eftersom vi skulle ha kärnvapen på svenskt territorium i krigstid?


Anf. 14 Utrikesminister Tobias Billström (M)

Herr talman! Jag har redan i mitt svar till Håkan Svenneling talat om vad som är regeringens position i det avseendet. Det är inte så att något land kan påtvingas att ha kärnvapen på sitt eget territorium mot sin vilja. Detta är alltid ett nationellt suveränt beslut. Nato äger inga kärnvapen, Emma Berginger. Det är viktigt att komma ihåg detta. När man lyssnade på inlägget kunde man förledas att tro att det förhåller sig annorlunda.

Nato har genom åren varit mycket tydligt med att ett kärnvapenkrig aldrig får lov att utkämpas. Det är något som Nato upprepade gånger har uttalat. Däremot har andra parter, framför allt den tidigare Warszawapakten, aldrig någonsin haft den linjen i det avseendet. På den tiden när Ryssland ingick i pakten hade man en helt annan och mer konfrontatorisk linje när det gäller kärnvapenanvändning. Det har inte Nato haft.

Jag kan avsluta med att konstatera att Sverige är en del av alliansen och en del av dess avskräckningskoncept. Vi ser inte ett behov av något förbud, som tvärtom skulle kunna leda till att man ifrågasätter trovärdigheten i artikel 5 för vårt vidkommande.

(Applåder)


Anf. 15 Morgan Johansson (S)

Herr talman! Sverige är sedan i torsdags i förra veckan, den 7 mars, medlem i försvarsalliansen Nato. Det är en framgång för Sverige, och vi socialdemokrater välkomnar att den process som startade våren 2022 nu har slutförts.

Därmed inleds ett nytt kapitel i svensk historia. Alliansfriheten tjänade Sverige väl under mer än 200 år, och 200 år av alliansfrihet blev 200 år av fred. Den tog oss igenom alla krig på kontinenten under det stormiga 1800-talet, den tog oss igenom två världskrig och den tog oss igenom kalla kriget.

Detta ska vi inte skämmas för, tvärtom. Det är trots allt det som säkerhetspolitik handlar om - att se till att den svenska befolkningen kan leva i fred och frihet. Vi socialdemokrater har aldrig ägnat oss åt äventyrspolitik, utan det viktigaste för oss har alltid varit svenska folkets säkerhet.

Så var det också på våren 2022 när vi såg hur Rysslands angrepp på Ukraina trasade sönder den europeiska säkerhetsordningen och Finland därmed påbörjade omprövningen av sin säkerhetspolitiska linje. Då blev det naturligt att också vi i Sverige gjorde det.

Efter konsultationer med samtliga riksdagspartier, efter täta kontakter med Finland och efter samråd och många diskussioner med våra övriga grannländer kunde regeringen under ledning av dåvarande statsminister Magdalena Andersson lämna in Sveriges ansökan om Natomedlemskap den 18 maj 2022. Det kunde hon göra med ett brett stöd både hos svenska folket och i denna kammare. Detta var att ta ansvar för Sverige i en farlig tid.

Herr talman! Svenskt Natomedlemskap gör Sverige säkrare och Nato starkare. De säkerhetsförsäkringar som vi fick av ett antal länder redan på våren 2022 förstärks nu med de försvarsgarantier som artikel 5 i Natofördraget innebär. Detta i sig gör Sverige säkrare; under Natos 75-åriga historia har inget land vågat angripa ett Natoland.

Också Nato blir starkare. Sverige kan gå in i försvarsalliansen med huvudet högt och gott självförtroende när det gäller försvarsförmåga. Vårt försvar har förstärkts väsentligt under de senaste tio åren. Den socialdemokratiska regeringen ökade försvarsinvesteringarna kraftigt från 2015 och framåt. Vi återinförde värnplikten.

Sverige blir nu ett av ett fåtal Natoländer som faktiskt når upp till Natos rekommendation om militära utgifter på minst 2 procent av bnp. Dessutom fördjupade vi samarbetet med Finland avsevärt, vilket kommer väl till pass nu när vi inom ramen för Nato kan ta ansvar för att tillsammans försvara vår del av världen.

Sverige bidrar med välutbildade befäl och soldater. Vi har ubåtar och stridsflyg i absolut världsklass. Vi har unika förmågor när det gäller att strida i subarktisk miljö. Vi är ett av få Natoländer av vår storlek som har en egen stark försvarsindustri. Sverige blir, vågar jag säga, en stor tillgång för Nato i den gemensamma försvarsplaneringen, och detta ska vi vara stolta över.

Herr talman! Det är naturligt att det finns många frågor om vad Natomedlemskapet kommer att betyda. Många av svaren får ges efter hand, men jag vill redan nu göra ett par markeringar.

För det första, när det gäller kärnvapen och permanenta Natobaser i Sverige, var Magdalena Andersson mycket tydlig när vi ansökte om Natomedelskap våren 2022: Sverige ska ha samma policy som Norge och Danmark har haft sedan 50-talet. Vi tänker inte i fredstid godta utplacering av kärnvapen på svenskt territorium eller etablerandet av permanenta Natobaser.

Detta kvitterades av den dåvarande oppositionsledaren Ulf Kristersson, och jag hörde nu utrikesminister bekräfta det. Detta är bra, och vi välkomnar det. Vi har tidigare sett hur en del regeringsföreträdare har uttryckt sig svajande i denna fråga, men nu verkar det klargjort, vilket är bra. Jag vill lägga till att detta naturligtvis också måste gälla efter ett DCA-avtal. Inte heller då ska vi ha några kärnvapen i Sverige. Om det finns oklarheter kring detta får vi klara ut dem i riksdagsbehandlingen av avtalet.

För oss socialdemokrater är kärnvapen en starkt moralisk fråga. Kärnvapen är vapen som i praktiken är helt inriktade på att döda civila. Kärnvapen skadar inte bara i stunden utan långt in i framtiden, och ett storskaligt kärnvapenkrig kan innebära slutet för mänskligheten, åtminstone med de levnadsbetingelser som vi kan föreställa oss. Kärnvapen är en typ av vapen som aldrig borde ha uppfunnits.

Vårt mål är alltjämt en värld fri från kärnvapen, och därför har vi varit tydliga från början med att Sveriges anslutning till Nato inte på några villkor får innebära en risk för spridning av kärnvapen vare sig nu eller i framtiden.

Herr talman! För det andra finns det de som tror och kanske också de som hoppas att Natomedlemskapet ska innebära att Sverige tystnar i utrikespolitiken. Detta vill jag också starkt markera emot. Nato är ett försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete, inte ett utrikespolitiskt.

Det finns ingen gemensam utrikespolitik för Natoländerna, även om man förstås eftersträvar så mycket samsyn som möjligt. Att de 32 olika länderna kan ha helt olika uppfattningar om internationella frågor kan var och en som följer internationell debatt se.

För oss socialdemokrater är det självklart att Natomedlemskapet inte får innebära att Sverige tystnar i utrikespolitiken. Sverige ska fortsätta att stå upp för allt som vi har stått upp för i decennier. Vi ska vara en stark röst för folkrätten. Vi ska vara en stark röst för mänskliga rättigheter. Vi ska vara en stark röst för internationell solidaritet, och enprocentsmålet i biståndet ska återinföras. Vi ska vara en stark röst för kvinnors och flickors rättigheter. Vi ska vara en stark röst för fredsbyggande och konfliktförebyggande arbete. Vi ska vara en stark röst för ömsesidig kärnvapennedrustning.

Detta är viktigt. När ett land kränker mänskliga rättigheter, undergräver rättsstaten, bryter mot folkrätten och äventyrar freden måste Sverige kunna kritisera det, även om det skulle gälla ett annat Natoland. Ett medlemskap i Nato innebär inte att ett land ger upp sin röst i utrikespolitiken, och det ska det heller inte göra för Sveriges del.

Herr talman! Sverige blir nu säkrare, och Nato blir starkare. Anslutningsprocessen är slut, men nu börjar det riktiga arbetet. Sverige ska vara en aktiv och konstruktiv medlem i försvarsalliansen. Nu börjar det omfattande arbetet med att integreras i Natostrukturen, och vi socialdemokrater ser fram emot ett brett, blocköverskridande samarbete kring detta.

Sverige ska tillsammans med andra länder i vårt närområde, såsom Norden och Baltikum, fördjupa vårt försvarssamarbete så att det blir så gott som sömlöst - ett gemensamt försvar för norra Europa som blir så starkt att ingen angripare ens kan överväga att anfalla oss. Så, herr talman, säkrar vi bäst Sveriges fred, frihet och oberoende i en ny tid.

(Applåder)


Anf. 16 Aron Emilsson (SD)

Herr talman! Sverigedemokraterna har sedan vårt riksdagsinträde drivit en stark och försvarsvänlig politik med syfte att Sverige ska ha ett starkt nationellt försvar. Utan ett starkt försvar spelar diplomati och avspänning i slutändan föga roll, vilket vi också har sett den senaste tiden.

Omvärlden har tolkat västvärldens nedrustning och handelsdiplomati som en svaghet och en möjlighet att ladda upp och utmana över tid. Detta har varit en ofantlig missbedömning, precis som försvarsbesluten 1925 och 1935.

Socialdemokraterna har innehaft regeringsmakten under lejonparten av de senaste 100 åren, också de senaste decennierna. I början av 2000-talet kunde vi se att inte bara stora delar av det militära försvaret avvecklades utan också civilförsvaret, vilket har resulterat i en brist på i princip allt - beredskapslager, rutiner och processer för hur samhället ska klara sig vid krig. För krig existerar och har aldrig slutat att existera, även om vi inte har varit delaktiga i det på 200 år, som Morgan Johansson nämnde i sitt anförande.

Min fråga till ledamoten Johansson och Socialdemokraterna är därför: Vad drar Socialdemokraterna för lärdomar av omvärldens realitet? Och ställt i relation till den avrustnings- och nedrustningspolitik som ni de facto i huvudsak har varit högst ansvariga för under de senaste decennierna undrar jag: Vad tar ni med er inför framtiden?


Anf. 17 Morgan Johansson (S)

Herr talman! Aron Emilsson måste ha missat de senaste tio årens debatt och diskussioner om försvaret.

När vi tillträdde 2014 lade vi om försvarspolitiken, bland annat mot bakgrund av Rysslands ockupation av Krim våren 2014. Under tioårsperioden 2014-2024 har Sverige i det närmaste fördubblat försvarsutgifterna. Den utvecklingen inleddes som sagt omedelbart i och med försvarsbeslutet 2015, som togs under ledning av dåvarande försvarsministern, Peter Hultqvist.

Jag tänker alltså inte ta åt mig någon som helst kritik om att vi inte ska ha dragit några slutsatser av det försämrade säkerhetspolitiska läget. Om det var någonting vi gjorde omedelbart efter vårt tillträde var det precis det.

Nu diskuterar vi hur utvecklingen ska fortsätta. Sverige är som sagt ett av få länder som nu når upp till att ha militära utgifter på 2 procent av bnp, på det sätt som Nato definierar de utgifterna. Vi kan nog komma att behöva lägga in ytterligare resurser i försvaret. Det diskuterar vi i Försvarsberedningen. Det finns många idéer om hur det ska stärkas på olika sätt. Och vi vet att det kommer att kosta ganska mycket pengar.

Ett problem i diskussionerna i Försvarsberedningen är att en del partier, inklusive Sverigedemokraterna, vägrar att diskutera alla typer av finansiering av utgifterna. Det duger inte att bara beställa mer och mer försvarsmateriel men inte samtidigt vara beredd att finansiera det, herr talman.

Min motfråga till Aron Emilsson blir alltså om han är beredd att gå in i en diskussion om hur vi ska kunna finansiera de ökade försvarsutgifterna, så att det inte ska behöva gå ut över sjukvård, skola och andra viktiga offentliga verksamhetsområden.


Anf. 18 Aron Emilsson (SD)

Herr talman! Det korta svaret är naturligtvis: Ja! Jag vet att inte minst en av våra män i Försvarsberedningen, Lars Wistedt, som är ledande där och har lång erfarenhet från just Försvarsmakten, under många år har varit pådrivande för att vi ska stärka Försvarsmakten och se till att man har alla resurser som krävs och som man har behov av. Han har varit pådrivande tillsammans med den nu tyvärr bortgångne partikollegan Sven-Olof Sällström, som satt i försvarsutskottet och tidigare var vice ordförande där.

Om vi drar oss till minnes hur de senaste årens förslag och debatter i den här kammaren och riksdagen har sett ut är det tydligt att Sverigedemokraterna sedan vårt riksdagsinträde har varit de starkaste förespråkarna för ökade försvarsanslag. Om vi låter faktum påvisa omständigheterna har Socialdemokraternas och även andra partiers budgetförslag vid ett antal tillfällen legat på betydligt sämre siffror när vi har velat stärka försvaret. Det behöver man ändå förhålla sig till. Jag tycker att det är värt att lära sig av historien och att se hur det förhåller sig i verkligheten.


Anf. 19 Morgan Johansson (S)

Herr talman! Jag vågar påstå att ingen regering har rustat upp det svenska försvaret lika mycket som de två socialdemokratiska regeringarna vi hade mellan 2014 och 2022. Det var som sagt en i det närmaste fördubbling av försvarsutgifterna - nya regementen, ny materiel, ny utrustning och återinförd värnplikt. Det var en oerhörd utökning av resurserna. Det är vi stolta över. Det var förstås en medveten politik från vår sida.

Aron Emilsson säger här att han är beredd att diskutera finansiering. Det är nya besked. Varje gång vi tar upp frågan om finansiering i Försvarsberedningen får vi nämligen samma svar från högerpartierna: Det vill vi inte prata om.

Om vi begär av unga människor att de ska göra värnplikten under ett år tycker jag att vi kan begära att de allra rikaste i samhället, de som bor i Danderyd, på Lidingö, i Täby eller var man nu bor, är beredda att betala någon krona mer i skatt, i form av en beredskapsskatt, för att genomföra den stora utgiftsökning som vi har framför oss. Men det är Sverigedemokraterna dessvärre helt emot.


Anf. 20 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Jag och Morgan Johansson tycker i grunden samma sak när det gäller att inte ha kärnvapen eller utländska baser på svenskt territorium och att Sverige ska fortsätta att vara en stark utrikespolitisk röst.

Som en del i att komma överens med högerregeringen om propositionen om det svenska Natomedlemskapet förhandlade Socialdemokraterna förra året fram skrivningar i betänkandet om Nato. Man trillade inte direkt av stolen på grund av att formuleringarna var knivskarpa, men enligt Socialdemokraterna har de inneburit att det inte kommer att bli vare sig kärnvapen eller utländska baser på svenskt territorium.

Sedan Socialdemokraterna och regeringen kom överens förra året får man väl säga att det har gått sisådär. Redan i den efterföljande debatten om Natomedlemskapet gick Liberalerna upp och sa att även om de hade skrivit under tyckte de nog att utländska baser skulle få finnas på svenskt territorium.

När det gäller kärnvapen har Socialdemokraterna hävdat att den svenska regeringen nu, när medlemskapet är i hamn, ska uttrycka att Sverige är en kärnvapenfri stat. Men det har den moderata regeringen avvisat. Man menar att det har varit tydligt ändå; det är lite oklart på vilket sätt. Inte heller i dagens deklaration får vi någon större tydlighet från utrikesministern. Det är ungefär samma mummel som tidigare.

Frågan är om Socialdemokraterna är nöjda med förhandlingen och överenskommelsen. Går det verkligen att lita på det där handslaget med Moderaterna när de gång efter annan visar att de tar väldigt lätt på det som är överenskommet? Anser ledamoten Johansson att regeringspartierna och Sverigedemokraterna har hedrat er överenskommelse i betänkandet om Natopropositionen om att vi inte kommer att ha några kärnvapen eller utländska baser på svenskt territorium?


Anf. 21 Morgan Johansson (S)

Herr talman! Jag har naturligtvis också följt den debatten. Liberalerna får svara för sig själva. Man kan inte alltid lita på besked från det hållet.

Men det jag hör från utrikesministern på den här punkten i dag tycker jag är klargörande. Direkt efter valet och den nya regeringens tillträde fick vi höra en del uttalanden på den punkten som vi uppfattade som svajande. Men precis som jag har sagt i mitt inlägg nu menar jag på att man nu klargör detta. Vi ska inte ha vare sig permanenta baser eller några kärnvapen på svenskt territorium.

Därmed har vi precis samma hållning som Norge och Danmark har haft sedan 50-talet. Det har också klargjorts där genom uttalanden från riksdagar och från regeringshåll.

Jag är tillfreds med detta. Jag tycker att det räcker i sammanhanget.

Men det är klart att om något av regeringspartierna eller en högerregering i framtiden skulle börja svaja i frågan och konkret börja lyfta upp frågan kan de förvänta sig en strid om det. Det tänker vi nämligen icke gå med på. Så enkelt är det, herr talman.


Anf. 22 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Jag håller med om Morgan Johanssons beskrivning i fråga om att det finns en risk att man börjar svaja igen. Det är det som gör mig orolig: att vi inte tydligare stadfäster att Sverige inte ska ha kärnvapen eller utländska baser på vårt territorium.

Om man vill uppnå det som Socialdemokraterna säger, det vill säga samma policy som Danmark och Norge har, finns det skrivningar i DCA-avtalet om att man inte vill ha kärnvapen på sitt territorium. Men det finns inte i det förslag som högerregeringen har förhandlat fram. Nu säger Johansson att det ska tas i riksdagsbehandlingen. Men det hade varit betydligt starkare om det hade stått med i det avtal som högerregeringen har förhandlat fram.

Morgan Johansson och jag har ofta intressanta diskussioner om det förändrade världsläget. Förutsättningarna ser ut på ett sätt nu, men samtidigt som regeringen flög över till USA och fick Natoansökan godkänd flög även Orbán dit och träffade Trump. Bara en sådan sak visar hur snabbt Nato kanske kan förändras också i ett utrikespolitiskt perspektiv.


Anf. 23 Morgan Johansson (S)

Herr talman! Absolut - ingenting är säkert i den här världen. Det är klart att en negativ utveckling i USA skulle vara enormt negativ också för Europa i det här läget.

När det gäller DCA-avtalet har vi inte ens sett propositionen än. Den kommer i början av maj, och sedan följer en riksdagsbehandling. Om det finns oklarheter om de här frågorna får vi i så fall klara ut dem i den behandlingen.

Jag vill säga två saker om DCA-avtalet. Syftet med det är inte att vare sig permanenta baser eller kärnvapen ska etableras här, utan syftet är att Sverige snabbt ska kunna få hjälp vid ett anfall. Och om det var något vi lärde oss när vi var i Ukraina tillsammans för ett år sedan var det att ett sådant anfall kan gå ohyggligt snabbt och att det kan vara oerhört viktigt att snabbt få tillgång till den materiel och det manskap som behövs för att kunna slå tillbaka mot en angripare.

Det är därför som DCA-avtalet innebär att amerikansk materiel kan lagras här, så att man snabbt kan komma in och hjälpa Sverige försvara sig om vi skulle anfallas. Det avtalet är alltså ett viktigt steg för vår säkerhet.


Anf. 24 Tredje vice talman Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! Den regering som ansökte om Natomedlemskap gjorde det utan förbehåll, och i den regeringen satt Morgan Johansson. Så är det. När jag lyssnar på Morgan Johansson låter det ändå som att det fanns något särskilt runt kärnvapenfrågorna. Men i grunden har Sverige i och med Natomedlemskapet också anslutit sig till Natos kärnvapenstrategi. Det är en del av avskräckning som vi måste se och som vi står bakom.

I det här läget är det naturligtvis Rysslands kärnvapen som vi måste uppmärksamma. Det är Putin och Kreml som flexar med sina kärnvapen och övar, som hotar och har hotat Ukraina att använda kärnvapen. Därmed hotar man faktiskt också oss. Vad är det som gör att vi är så försiktiga när det gäller stödet till Ukraina? Det har varit nej, nej och sedan lite ja. Det är för att det inte ska eskalera, som det så vackert heter, därför att Ryssland hotar med kärnvapen. Vi anpassar oss då och är försiktiga.

Vi kan inte hamna i ett läge där vi måste anpassa oss till de ryska kärnvapnen. När Ukraina försvarar vår frihet och säkerhet måste vi vara beredda att steppa upp. Är Socialdemokraterna beredda att anslå 1 procent av vår bnp för att ge Ukraina det stöd som de behöver för att klara att bekämpa Ryssland?


Anf. 25 Morgan Johansson (S)

Herr talman! Jag vänder mig emot bilden av att Sverige på något sätt skulle ha tvekat när det gäller stödet till Ukraina. Det är snarare tvärtom. Fyra dagar efter det att invasionen skedde i Ukraina beslutade den svenska regeringen att anslå militär materiel till Ukraina.

Jag själv var ansvarig för vapenexporten på den tiden. 5 000 pansarskott var det som vi beslutade om i det första beslutet. Det var första gången sedan 1939 som Sverige beslutade att skicka vapen till ett annat land i krig för att det skulle kunna försvara sig. År 1939 gjorde vi det till Finland.

Det var inte alls så att Sverige tvekade. Tvärtom överraskade det snarare många att Sverige var så snabbt framme med att bidra med militära medel. Vi såg ju när vi var i Ukraina för ett år sedan att man var överraskad över att just Sverige var så pass snabbt med att bidra med så pass mycket. Det har sedan spätts på med ytterligare militär materiel under både den förra regeringen och denna regering.

Nej, jag håller inte alls med om att vi på något sätt skulle ha tvekat i detta. Tvärtom har Sverige varit ett av de länder som tydligast har markerat stödet till Ukraina. Vi har också rent materiellt försett Ukraina med väldigt mycket materiel.

Sedan är då frågan hur detta ska fortsätta. Min uppfattning är att omvärlden helt enkelt måste fortsätta att stödja Ukraina så länge som det behövs, så att de kan vinna kriget. Sverige kan inte ta hela den delen, utan vi måste göra det tillsammans med andra länder. Vi måste samtidigt också titta på vad vi kan avvara av våra egna militära förmågor.

Vi socialdemokrater har till exempel sagt att vi nu också bör skicka Jas-plan till Ukraina för att hjälpa till där. Nu när Sverige är medlem i Nato förutsätter jag att en sådan process kan slutföras ganska snabbt, så att Ukraina kan få denna förstärkningsförmåga på plats.


Anf. 26 Tredje vice talman Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! Det första paketet var bra, och det var bra att man ändå valde att börja bidra. Men vi måste ju se oss själva i spegeln. Vi har gått sakta och försiktigt för att det inte ska eskalera, och vi har lyssnat och avvägt. Annars skulle inte situationen vara som den är just nu, det vill säga att Ukraina inte har tillräckligt med resurser för att kunna försvara sig vid östra fronten. Vi skulle ha bidragit med mer och kraftfullare vapen som Ukraina kunnat utnyttja.

Vi har haft en lång diskussion om Archer och olika system, inklusive Jas som vi har talat om rätt länge från vår sida. Men vi har varit rädda för att det ska eskalera. Jag hoppas att vi tillsammans kan steppa upp för att bli mer effektiva i försvaret av Ukraina.


Anf. 27 Morgan Johansson (S)

Herr talman! Jag håller inte alls med om att en faktor har funnits att man varit rädd för eskalering. Inte i någon av de diskussioner som jag har deltagit i har man vägt in det.

Vad det har handlat om är vad vi själva kan avvara och vad Ukraina behöver. Just pansarskotten var ju precis det som Ukraina behövde vid den tidpunkten. Dessutom hade vi dem i våra förråd och kunde skicka dem. Det har sedan spätts på ytterligare med Stridsfordon 90 och ett antal andra vapensystem som har kommit Ukraina till del. Sverige har varit ett av de länder som har bidragit mest, och det är jag väldigt stolt över.

En annan faktor är förstås hur mycket man hinner producera, vilket kanske är det stora problemet när det gäller bland annat ammunition. Men vi har från socialdemokratisk sida lagt fram ett annat förslag, nämligen att avkastningen från de ryska frysta tillgångar som finns i bland annat Europa skulle kunna användas för till exempel inköp av ammunition till Ukraina. Det är ytterligare ett konkret förslag på bordet.

Vi ska fortsätta att stödja Ukraina så länge som det behövs.


Anf. 28 Fredrik Malm (L)

Herr talman! En amerikansk ambassadör sa en gång att det är betydligt lättare att gå med i Nato innan kriget brutit ut i stället för när kriget brutit ut. Jag är övertygad, herr talman, om att han hade rätt. Faktum är att Dante sa redan på medeltiden att helvetet är reserverat för dem som är neutrala i tider av moraliska kriser. Han hade också rätt.

Ändå vägrade Socialdemokraterna benhårt och kategoriskt att ens öppna dörren lite på glänt för ett Natomedlemskap fram tills Ryssland fullskaligt invaderade Ukraina för två år sedan. Man väntade tills kriget bröt ut. Detta har kraftigt försvårat, komplicerat och fördröjt Sveriges Natointräde.

Självklart, herr talman, är det positivt att Socialdemokraterna svängde och tog ställning för ett Natomedlemskap. Men om Socialdemokraterna hade uppdaterat sin omvärldsanalys redan på 90-talet, på 00-talet eller i alla fall på 10-talet hade den här resan varit betydligt lättare och vår beredskap betydligt bättre.

Det är 30 år av senfärdighet, ideologiska blockeringar och en kuliss av dubbelspel. Socialdemokraterna har ett mycket stort ansvar för detta. Varför agerade ni inte annorlunda, Morgan Johansson?


Anf. 29 Morgan Johansson (S)

Herr talman! Jag kan bara konstatera att alliansfriheten hade ett stort stöd också långt in i borgerligheten under större delen av efterkrigstiden. Det berodde bland annat på den situation som vi befann oss i under det kalla kriget.

Som jag sa tidigare har det för oss socialdemokrater alltid varit svenska folkets säkerhet som varit viktigast. Det är klart att ett mycket starkt argument för alliansfriheten har varit tvåhundra år av alliansfrihet, tvåhundra år av fred.

Det är ett stort steg att ta att ändra säkerhetspolitisk linje. Det har vi inte velat göra om det skulle kunna äventyra svenska folkets säkerhet. Den diskussionen har förts, och det är bakgrunden till vår hållning.

Vi är inte något slags ideologiska Natoanhängare på det sätt som Fredrik Malm verkar vara, att vi ska byta säkerhetspolitisk linje beroende på något slags ideologi. För oss handlar det bara om säkerheten för det svenska folket.

När Ryssland anföll Ukraina raserades därmed den europeiska säkerhetsordningen. Det utlöste därmed också en situation där Finland började omvärdera sin säkerhetspolitiska linje. Då blev det naturligt att också vi i Sverige gjorde det. Fredrik Malm glömmer helt bort att ett starkt argument för alliansfriheten i Sverige också har handlat just om Finlands situation. Det var därför som vi valde den här linjen strax efter kriget.

Fredrik Malm har också en del annat som han skulle behöva svara på när det gäller säkerhets- och försvarspolitiken. Medan Liberalerna avvecklade värnplikten och skar ned på försvaret rustade Ryssland upp. Därför var det första som vi fick göra när vi tillträdde 2014 att återinföra värnplikten och också att öka våra försvarsutgifter.

Min motfråga till Fredrik Malm kan då vara om han nu ångrar den stora nedrustning som hans alliansregering gjorde under de år som Fredrik Reinfeldt var statsminister.


Anf. 30 Fredrik Malm (L)

Herr talman! Morgan Johansson talar här om perioden kalla kriget. Det jag talar om är perioden efter kalla kriget. Jag talar om 90-talet, 00-talet och 10-talet. Det är 30 år med mycket tydliga tecken på ett alltmer destruktivt Ryssland och tydliga tecken på nödvändigheten av Natosamarbete.

Balkankrigen med Bosnien och Kosovo visade tydligt på nödvändigheten av Nato på 90-talet. Därefter deltog Sverige i Isafstyrkan i Afghanistan. Annekteringen av Krim, Rysslands överfall på Georgien, den allt värre repressionen internt i Ryssland, Baltikums utsatthet och så vidare - ingenting av detta tog Socialdemokraterna fasta på. Försvarsbesluten år 2000 och på 90-talet var rena dråpslagen mot svensk beredskap och svenskt försvar. Hur ser Morgan Johansson på Socialdemokraternas eget ansvar i detta?

I detta anförande instämde Ann-Sofie Alm och Stefan Olsson (båda M).


Anf. 31 Morgan Johansson (S)

Herr talman! Jag kan bara konstatera att vi efter andra världskriget gjorde bedömningen att det bästa för både Sveriges och Finlands del när hela idén om ett nordiskt försvarssamarbete föll var att vara alliansfria.

Fredrik Malm nonchalerar återigen fullständigt Finlands situation. Ett Natomedlemskap för Sveriges del hade satt Finland i ett mycket svårare läge. Det gällde faktiskt även efter det att Sovjetunionen föll 1991. Den här diskussionen har förstås fått föras, men det som förändrade läget var när den europeiska säkerhetsordningen undergrävdes. Den undergrävdes fullständigt 2022 i och med anfallet. Det andra argumentet är att Finland omvärderade sin position. Om vi halsstarrigt hade börjat fatta beslut om att ändra den säkerhetspolitiska linjen innan de här situationerna förelåg hade det varit fel väg att gå för Sverige, menar jag.

I detta anförande instämde Ida Karkiainen (S).


Anf. 32 Aron Emilsson (SD)

Herr talman! Det är i princip på dagen ett år sedan den utrikespolitiska debatten som behandlade vår Natoansökan och vägen som ledde fram till det historiska beslutet att ansöka om medlemskap. Nu har vi sedan en tid klivit in som den 32:a medlemmen av försvarsalliansen. Det innebär en rad förändringar för hela Sverige - inte bara för Försvarsmakten, även om det av naturliga skäl får mycket utrymme i debatten. Det nya säkerhetspolitiska läget sedan den 24 februari 2022 är inte i någon slutfas utan det nya normala som vi måste anpassa oss till.

Sveriges säkerhets- och utrikespolitiska identitet kommer att behöva utvecklas och sättas i ett större sammanhang. Det är ett sammanhang där medlemsstaterna och andra vänligt sinnade stater tydligt markerar mot auktoritära regimers ambitioner att hävda den starkes rätt. Med det sagt vill jag göra en reflektion över den starkes rätt och Sveriges tidigare hållning kring alliansfrihet i fredstid syftandes till neutralitet i krig. Den amerikanske presidenten Theodore Roosevelt sa för över hundra år sedan: Speak softly and carry a big stick, and you will go far. Det innebär att vi måste vara på det klara med att avskräckning bygger på militär förmåga.

Det är sant att diplomati, förhandling, handelsavtal och utrikespolitisk balansgång kan bidra till avspänning och balans, men inte minst i den värld vi lever i behövs också förmågan att tillfoga en möjlig angripare så stora förluster att denne avstår från att lämna förhandlingsbordet och övergå till ett militärt angrepp. Därför vill jag understryka skillnaden mellan dagens ännu så länge underfinansierade, nedbantade och begränsade försvar och det försvar som kunde mobilisera cirka 800 000 soldater och hade närmare 1 000 stridsflygplan och 1 500 stridsfordon. Utifrån det blir Natomedlemskapet och förmågan hos våra allierade att bidra med både konventionell och icke-konventionell avskräckning avgörande i dagens säkerhetspolitiska läge.

Inget hade så snabbt kunnat öka den krigsavhållande förmågan som ett Natomedlemskap faktiskt har gjort. Rysslands krig mot Ukraina visar på två viktiga lärdomar: för det första att en stormakt i vårt direkta närområde utan tvekan är beredd att nyttja skoningslös militärmakt mot sina grannländer för att uppnå politiska mål, och för det andra att ensam inte är stark. Dessa insikter är helt avgörande för den fortsatta debatten och förståelsen kring varför vi befinner oss i det läge vi gör. Hur gärna vi än vill projicera vår önskan om en bättre värld utan krig och förödelse finns det en omvärld som tar föga hänsyn till den sortens önsketänkande. Det är insikter vi ska ha skaffat oss av historien.

Herr talman! Historien har också lärt oss att det är när goda krafter går samman som man kan besegra auktoritära regimer. Ett tydligt exempel på det är andra världskriget. Det var ett krig som tog sin början när en diktatur, precis som i dag, testade sig fram för att se hur långt den kunde gå innan omvärlden reagerade. Det är en viktig lärdom men också ett argument som ofta glöms bort i debatten.

Stort fokus hamnar ofta på detaljerade, visserligen viktiga och heta frågor som exempelvis kärnvapen, amerikanska baser, Försvarsmaktens insatser i andra länder och hur enskilda medlemsstater bedriver sin inrikespolitik. Men det är få som diskuterar vikten av att lejonparten av de länder som är med i försvarsalliansen Nato är demokratier med hög levnadsstandard, yttrandefrihet och en helt annan demokratisk plattform än de stormakter hyser som i dag utmanar vårt sätt att leva.

Vi sverigedemokrater vet bättre än någon annan att allt inte är perfekt och att mycket återstår att göra i Sverige och många andra europeiska länder, men det är inte i närheten av det förtryck som exempelvis Kina och Ryssland utsätter sina medborgare för. Det handlar om hemlig polis, fängelsekolonier, begränsat internet och enpartistater. Det ena landet bombar sedan två år ett grannland och påstått broderfolk. Det är viktiga distinktioner i en diskussion som ofta handlar om enskilda avvikelser, ideologi eller ren desinformation i stället för den existentiella frågan om vår framtid.

Herr talman! Som jag nämnde i förra årets anförande hade Sverigedemokraterna gärna sett en mer omfattande utredning och debatt kring Nato om omvärldsförhållandena så hade tillåtit. Vi ställde oss redan i december 2020 bakom att Sverige skulle införa en så kallad Natooption enligt finsk modell. Hade den införts av den dåvarande regeringen enligt riksdagens tillkännagivande hade Sverige varit bättre förberett, precis som Finland i många avseenden var.

Det snabbt förvärrade säkerhetsläget har inneburit att vi behövt anpassa oss till omvärldens minst sagt brutala realitet. I och med stödet för svenskt Natomedlemskap lämnade Sverigedemokraterna våren 2022 partiets tidigare ambition och långsiktiga mål i form av ett försvarsförbund med Finland. Vi kan samtidigt notera att både Finlands och Sveriges Natomedlemskap möjliggör fördjupat försvars- och säkerhetssamarbete på fler nivåer än vad som tidigare varit möjligt.

I och med Natomedlemskapet har vi möjlighet att fördjupa försvarssamarbetet inom hela Norden och på sikt och redan nu med de baltiska staterna i ett helt annat läge än tidigare. Det skapar en grundläggande trygghet och långsiktig förmåga att i ett eventuellt försämrat säkerhetsläge skydda och hjälpa varandra i en utdragen konflikt. Det skapar också goda möjligheter att koppla samman våra olika totalförsvarskoncept, och på sikt skapar det naturligtvis i sin tur en regional trygghet för oss som enskilda medlemsstater och en samlad förmåga på Natos norra flank.

Det är utifrån detta som vi sedan tidigare bygger vidare på våra bilaterala samarbeten med Storbritannien, Tyskland och Polen som är viktiga för både det militära och det civila försvaret, specifikt kring försörjningsberedskap och handelsflöden. Natomedlemskapet kommer också att ge oss möjligheter att fördjupa samarbetet med USA, som utöver det militära försvaret är viktigt för vår försvarsindustri, som är en integrerad del i vårt totalförsvar. Sverige kliver in som en teknologisk och stark nation med mycket att erbjuda inom forskning, utveckling och försvarsindustri.

Herr talman! För att understryka vikten av allvaret i situationen vill jag göra en kort sammanfattning. Sverige tog inte steget in i försvarsalliansen Nato för att det i sig eftersträvades av några blint ideologiska skäl utan för att kammarens två största partier, däribland mitt eget, gjorde bedömningen att medlemskapet med tanke på det allvarliga omvärldsläget är en säkerhets- och försvarspolitisk nödvändighet och styrka. Därmed skiftade majoritetsförhållandet i riksdagen till stöd för ett svenskt Natomedlemskap.

Finlands vägval var starkt bidragande, liksom möjligheten till fördjupat nordiskt försvarssamarbete. Genom medlemskapet kommer Sverige för första gången i historien att stå sida vid sida med våra syskon Finland, Norge och Danmark på det här sättet.

Vi bidrar till hela alliansen med unik erfarenhet och teknisk förmåga som stärker försvarsalliansen som helhet. Vi visar också för Ryssland och andra stormakter att det är upp till Sverige att utforma sitt säkerhets- och utrikespolitiska vägval, där utpressningsbrev och olika typer av påverkansförsök inte har effekt. Inom försvarsalliansen kommer Sverige att vara en trovärdig aktör som kliver in med stora resurser och en försvarsindustri som gynnar hela alliansen.

Vi har också varit tydliga med vårt ställningstagande om kärnvapen. USA har inom ramen för olika samarbeten tagit hänsyn till de svenska kraven på samtycke och tillit mellan länderna. Samma ställningstagande gäller för andra länder och deras gästande stridskrafter. De är förpliktade att följa de villkor som Sverige som land ställer för aktiviteter och verksamheter på vårt territorium, och detta är folkrättsligt bindande.

Vi är väl medvetna om att den rätta vägen oftast inte är den enkla vägen, men vi kommer alltid att sätta Sveriges säkerhet främst. När den säkerhetspolitiska terrängen förändras måste kartan uppdateras, och det är vad vi nu har gjort.

(Applåder)


Anf. 33 Emma Berginger (MP)

Herr talman! Vi lever med en orolig omvärld och i en orolig tid. Det ställer höga krav på oss politiker att kunna navigera i en komplex verklighet med flera kriser som behöver tacklas parallellt.

Att klimatpolitik är säkerhetspolitik borde vara allmängods vid det här laget. Vi står inför en värld som riskerar att förändras kraftfullt på grund av klimatförändringarna och artkrisen. Det är något som inte bara drabbar länder långt borta utan i allra högsta grad också påverkar oss här i Sverige. Världen hänger samman, och när kriser och konflikter ökar i vår omvärld får det konsekvenser även för oss.

Klimatförändringarna leder till att risken för konflikter ökar och att redan befintliga konflikter förvärras. När vatten och livsmedel tryter och när människor tvingas på flykt vet vi att spänningar uppstår. När samhällen drabbas av kriser vet vi också att antagonister kan ta tillfället i akt att utnyttja svagheter.

Miljöpartiet menar därför att vi måste göra allt som står i vår makt för att minska utsläppen av växthusgaser drastiskt och samtidigt anpassa samhället så att det kan klara påfrestningarna från ett förändrat klimat. Men Sverigedemokraterna vill i stället skrota EU:s målsättningar på klimatområdet. Ser inte Sverigedemokraterna att klimatkrisen riskerar att leda till ökade konflikter och ett betydligt sämre säkerhetsläge med såväl naturrelaterade kriser som torka, värmeböljor och översvämningar som ökade spänningar som kommer att drabba oss?


Anf. 34 Aron Emilsson (SD)

Herr talman! Jag tackar Emma Berginger för frågan. Det är mycket riktigt så att vi av flera olika orsaker har en orolig omvärld, inte minst naturligtvis på grund av att det råder fullskaligt krig i Europa. Givetvis driver även vissa former av klimatförändringar människor på flykt. Vi ser också att auktoritära stater som Kina, Ryssland och Iran utnyttjar detta i sin axelmakt, inte minst när man sätter många afrikanska länder i beroendeställning. Geopolitik förenas då med klimatpolitik och säkerhetspolitiska intressen. Man använder vapenskrammel och vapenmakt, men man låser också in enskilda suveräna nationalstater i avtal som missgynnar många av dem, inte minst på den afrikanska kontinenten. Man vill använda dem som utrikespolitisk hävstång mot väst, inte minst mot vårt sätt att handla och samarbeta med andra stater på andra kontinenter.

Självklart behöver de här frågorna adresseras gemensamt. Det innebär inte att vi gör samma analys eller drar samma slutsatser som Miljöpartiet avseende klimatpolitiken. Det är mycket riktigt att vi har uttryckt att vi tycker att mycket av EU:s klimatpolitiska mål och arbete behöver utvärderas och omförhandlas, även för att inte sätta käppar i hjulet för en del av de säkerhets- och försvarsmässiga arrangemang som vi behöver vidta. När miljö- eller klimatpolitik används på ett naivt sätt som inte är effektivt och ändamålsenligt kan det naturligtvis också störa försvars- och säkerhetsarbetet. Vi har sett detta med miljötillstånd på nationell nivå som hindrat Försvarsmakten i en del av dess utveckling. Vi kan inte låta Miljöpartiets syn på klimatpolitik globalt ligga som en våt filt över de försvars- och säkerhetsmässiga samarbeten och verktyg som vi behöver använda för att stärka säkerheten och försvaret i vårt land och i vår omgivning.

I detta anförande instämde Ulf Rexefjord (SD).


Anf. 35 Emma Berginger (MP)

Herr talman! Det säkerhetspolitiska läget i världen är allvarligt och riskerar att bli än värre med klimatförändringarna. När vi drabbas av parallella kriser riskerar de att förstärka varandra. Men Sverigedemokraterna verkar i alla sammanhang för att montera ned klimatpolitiken, såväl i Sverige som på EU-planet och globalt. Sverigedemokraterna har dock inget svar på hur man vill göra i stället, herr talman. I en värld där nästan alla har förstått att klimatkrisen är ett stort hot och börjat arbeta för att vi ska kunna minska utsläppen av växthusgaser driver Sverigedemokraterna en politik i motsatt riktning.

Till och med Nato engagerar sig i klimatfrågan. Nato antog 2021 Climate Change and Security Action Plan, men någon sådan plan har inte Sverigedemokraterna. Jag skulle vilja veta vad Sverigedemokraterna vill göra för att minska utsläppen av växthusgaser.

(Applåder)


Anf. 36 Aron Emilsson (SD)

Herr talman! Jag tackar Emma Berginger för följdfrågan. Vi i Sverigedemokraterna har från början varit noga med att uttrycka att vi går in i Natosamarbetet med ett 360-gradersperspektiv. Vi är med i alliansen för att bidra men också få det stöd och bidrag vi behöver som medlemmar. Det innebär naturligtvis också att vi fullt ut ska delta i Natos politiska arbete, där vi har många arbetsområden: klimatpolitik, som nämndes, ekonomi, politisk utveckling, andra områden som berör fackutskott samt generell förstärkning av vårt gemensamma försvar och vår gemensamma säkerhet. Det är klart att vi ska vara fullvärdigt involverade i det arbetet.

Men det allra bästa vi kan göra är att se till att vi inte är beroende av till exempel rysk energi, återupprätta den energipolitik som monterades ned av tidigare rödgröna regeringar och stärka kärnkraftens möjligheter att exportera ren energi. Här har vi väldigt tydliga samverkansavtal med regeringen, och Tidöpartierna är överens.


Anf. 37 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Den svenska riksdagen gjorde för nästan exakt ett år sedan ett annat säkerhetspolitiskt vägval än alla andra riksdagar före hade gjort under mer än tvåhundra år. Vi gick med i en militär allians med andra stater. Vi gick med i Nato.

Vänsterpartiet föreslog en folkomröstning för att stärka beslutets folkliga förankring. Vi var tydliga i debatten för ett år sedan med att vi ansåg att riksdagen borde ha röstat nej till regeringens förslag om ett svenskt Natomedlemskap. Sverige borde inte vara med i Nato. Men trots våra goda argument valde en majoritet i riksdagen en annan väg.

Den röriga anslutningsprocessen, som vi precis blivit klara med, visar att oppositionens röst är viktigare än någonsin. Det var vi i oppositionen som pekade ut riskerna med att gå i militär allians med Turkiet och Ungern. Jag sa det innan Erdogan och Orbán ens öppnat munnen. Hade majoriteten lyssnat på oppositionen hade vi inte behövt uppleva det utrikespolitiska haveri som vi nu har sett.

Det är därför oppositionen behövs. När vi i säkerhetspolitiken klarar av att lyssna på varandras argument och konstatera var vi är eniga och var vi är oeniga blir Sveriges säkerhet starkare. Det är min fasta övertygelse.

Det svenska Natomedlemskapet väcker nya frågor - frågor som kräver debatt och nya beslut. Vi, Sverige, måste fortsätta vara en aktiv röst för fred och nedrustning. Natomedlemskapet gör den svenska rösten svagare. Men bara för att vi är medlemmar kan vi inte kasta alla principer över bord. En värld utan kärnvapen är fortfarande en mer säker värld att leva i än en värld med kärnvapen som kan förgöra allt och oss alla.

Jag tror inte att någon här i dagens kammare tycker att Sverige ska skaffa kärnvapen nu. Men det finns i dagsläget inga hinder för att ändra den linjen om nya politiker i framtiden bestämmer annorlunda.

Det är för att skydda vårt land som det finns ett värde i att besluta om att Sverige ska vara en kärnvapenfri stat. Det innebär att vi beslutar om att Sverige ska anta en nationell lagstiftning som förbjuder införsel och transitering av kärnvapen på svenskt territorium i både freds- och krigstid. Sverige ska oaktat ett svenskt medlemskap i Nato förbehålla sig rätten att gå med i FN:s konvention om förbud mot kärnvapen samt ha rätten att inte stå bakom Natos uttalanden om kritik mot konventionen.

Vi måste driva kraven om no first use, alltså att Nato eller någon av de tre Natoländerna som har kärnvapen utesluter att de ska använda kärnvapen först vid en eventuell konflikt. Om denna princip infördes skulle Nato verka riskreducerande.

I sin årsbok för 2023 konstaterar fredsforskningsinstitutet Sipri att antalet operativa kärnvapenspetsar ökar igen. De nio kärnvapenstaterna fortsätter att modernisera sina kärnvapen. Organisationen och mottagaren av Nobels fredspris 2017 Ican varnar för att samtliga länder som deltar i Natos kärnvapendelning kommer att ta emot nya kärnvapen. Ryssland och USA innehar tillsammans 90 procent av alla kärnvapen, och Frankrike och Storbritannien har meddelat moderniseringar.

Sverige bör vara ett land som inte är en del av Natos övningsverksamhet med kärnvapen. Vi måste vara tydliga med att vi inte avser att delta i nuclear sharing och inte vill se kärnvapen på svenskt territorium.

Herr talman! Med det svenska Natomedlemskapet kommer också frågeställningen om hur nära Sverige ska ligga den amerikanska utrikes- och säkerhetspolitiken, detta då USA är den största och starkaste aktören i Nato och organisationen aldrig skulle göra något som inte ligger i linje med USA:s politik.

Redan nu, denna vår, avgörs två frågor som kommer att visa på hur nära den amerikanska administrationen som regeringen och andra Natoförespråkare vill ta Sverige.

Den första är deltagandet i den militära insatsen i Röda havet. I Röda havet attackerar nu huthirebeller civil sjöfart på väg genom en av världens viktigaste sjöfartsleder, Suezkanalen. Huthierna har varit tydliga om sitt motiv: Israels krig i Gaza. Blir det fred i Gaza ska huthierna sluta att attackera civil sjöfart, säger de.

Huthirebellerna bär ansvaret för situationen. Men det är uppenbart att det finns två sätt att lösa läget, antingen genom diplomatiska ansträngningar eller genom en militär lösning. Det är uppenbart i vår samtid att det finns en för stor tilltro till militära lösningar. Den är hög, men det visar sig ofta vara ineffektivt.

I fallet med huthirebellerna i Jemen har USA, Storbritannien och en grupp andra länder utan några diplomatiska ansträngningar haft fullt fokus på att bomba det redan hårt prövade Jemen, som redan upplevt alltför många år av krig. De har absolut lyckats minska huthirebellernas förmåga. Men fortfarande attackeras civil sjöfart, och tidigare tillfångatagna sjömän är fortfarande inte fria.

En diplomatisk lösning, såväl i Röda havet som i Gaza, är en långsiktig lösning för att säkerställa transporter för civil sjöfart. Sverige ska därför inte, som regeringen uttrycker drömmar om, delta i militära insatser i Röda havet.

Den andra frågan som avgörs i vår är det så kallade DCA-avtalet med USA. Svenska politiker verkar vara på väg att ännu en gång kliva in i ett försvarssamarbete utan att ens reflektera eller föra någon som helst debatt. Regeringen förväntas komma med en proposition till riksdagen den 8 maj, och i riksdagen ska vi ha debatt och beslut den 18 juni.

Vänsterpartiet säger nej till DCA-avtalet med USA. DCA-avtalet med USA skulle innebära att den amerikanska militären får tillträde till 17 svenska militära baser från norr till söder för att förvara utrustning och ha ett eget amerikanskt område på baserna utan svenskt tillträde. Det är ett i grunden väldigt långtgående steg sett ur ett historiskt perspektiv.

Riskerna med DCA-avtalet är flera. Det finns en risk att svenska medborgare blir rättslösa när amerikanska soldater ska dömas för våldtäkt av amerikanska militärer i amerikanska militärdomstolar, och inte i svenskt rättsväsen, av svenska domare och enligt svensk lag. Då kommer det att bli väldigt svårt att hävda att det finns någon samtyckeslagstiftning.

Det finns en risk att kärnvapen transporteras på svenskt territorium. Bara blotta misstanken från rysk sida att det sker gör Sverige enligt dem till en legitim måltavla och kan skapa ett förödande kärnvapenkrig. Till skillnad från Norge, Danmark och Finland har inte Sverige skrivit in några som helst undantag för kärnvapen i DCA-avtalet med USA.

Avtalet med USA hade kunnat vara en möjlighet att tydliggöra att Sverige är en kärnvapenfri stat. Det är en möjlighet som högerregeringen och Natoanhängarna missar, och därigenom ökar riskerna i vårt närområde.

Vi vet att Donald Trump om snart mindre än ett år - tio månader - kan vara president i USA på nytt. Vi vet att Orbán har åkt dit och träffat honom och att extremhögerpartierna runt om i Natosamarbetet förbereder sig. Det är dags att vakna upp från bubbelfesterna och se realiteterna och riskerna i det svenska Natomedlemskapet.


Anf. 38 Aron Emilsson (SD)

Herr talman! Sverigedemokraterna anser att det gällande säkerhetsläget påkallar ett Natointräde utan förbehåll. Som jag nämnde i förra årets debatt verkar avsaknaden av en no first use-policy, som också Svenneling adresserade i sitt anförande, tvärtom mot vad Svenneling anser avskräckande mot ett fientligt angrepp.

Västvärldens nedrustning har av flera tolkats som ett svaghetstecken, bland annat av Ryssland och Kina som nu utmanar USA och Europa. Vi behöver därför ha en klarsynt och faktabaserad inställning till kärnvapen som avskräckande.

Det finns ingenting i dag som tyder på att USA, Frankrike eller Storbritannien skulle se ett behov av att placera kärnvapen i Sverige. Kärnvapen är fortsatt en nationell resurs, som utrikesministern påpekade tidigare. Jag blir konfunderad när Vänsterpartiet går vilse i pannkakan gällande kärnvapenavskräckningen.

Vad är egentligen Svennelings och Vänsterpartiets alternativ? Risken med det narrativ som man torgför här i kammaren är att man riskerar att gå i det ledband som de auktoritära staterna vill när det kommer till att den fria västvärlden inte ska ha en avskräckning mot det mest livsfarliga vapen som annars är i händerna på enbart de auktoritära staterna. Vad är Vänsterpartiets realpolitiska alternativ till den ordning som nu råder?


Anf. 39 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Jag tror att man ska vara väldigt tydlig med att sedan vi gick med i Nato den 7 mars är avskräckning något relativt nytt i svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Tidigare har vi talat om att vi ska ha ett starkt försvar för att kunna försvara Sverige vid ett anfall. Nu är vi en del av ett kärnvapenparaply.

Utrikesministern är tydlig med att vi också är en del av avskräckningen, av att skrämma andra länder. Det är ett helt nytt perspektiv. Jag tycker fortfarande att svenska politiker inte riktigt har tagit in vad det innebär. För mig innebär det att vi höjer tonläget i vårt närområde i stället för att fundera på vilka åtgärder som är riskreducerande och hur vi kan minska spänningarna i vårt närområde.

Vi har talat om Arktis som ett lågspänningsområde. Med Sveriges och Finlands medlemskap, och framför allt Rysslands invasion av Ukraina, är det svårt att tala om Arktis som ett långspänningsområde längre.

Vi har också, som vi har varit inne på, policyförslaget om no first use. Det handlar om att man från Natoländernas sida inte säger det.

Vi tar fallet med Ukraina och Ryssland. Om Ukraina hade haft kärnvapen och svarat på det konventionella angreppet från Ryssland med kärnvapen hade det på det sättet eskalerat situationen. Det hade gjort att Ryssland inte använt kärnvapen mot Ukraina. Det gör att ett krig mellan Nato och Ryssland i det här läget när Ryssland skramlar med kärnvapen, som många har varit inne på, snabbt skulle kunna leda till en eskalering.

Vad är vårt alternativ? Det är tydlighet om att vi har en lag om svenskt territorium som skulle förbjuda att kärnvapen förs in, kommer hit och transporteras igenom. Det skulle vara en policy om no first use så att man inte är en del av att använda kärnvapen först. Det skulle vara tydlighet i arbetet i Nato om att man inte deltar i NPG-gruppen och i övningsverksamhet kopplat till Natos kärnvapenverksamhet.

Då blir man också tydlig med att Sverige inte tror att kärnvapens avskräckande förmåga är någonting som bidrar till att minska spänningarna i vårt närområde.


Anf. 40 Aron Emilsson (SD)

Herr talman! Jag blir ändå inte riktigt klok på Vänsterpartiets resonemang. Apropå tydlighet: Är det något som har varit tydligt är det ju att Vladimir Putin och andra auktoritära ledare inte respekterar lagar och regler. Vi kan stifta vilka lagar och regler vi vill här inne, och det gör vi dagligen, av mer eller mindre stor vikt. I det här fallet är det dock uppenbart att diplomati och avspänning gentemot Ryssland på det sätt som Håkan Svenneling beskriver inte skulle fungera i dag. Det är uppenbart att de enda länder som i dessa tider tjänar på avspänning, nedrustning och fredlig diplomati är angriparna, inte minst Ryssland som för ett storskaligt, imperialistiskt krig i vårt närområde.

Ryssland utställde ett kravbrev om säkerhetsgarantier till flera europeiska länder i slutet av december 2021. Man ställde krav på oss att inte göra våra egna vägval. Jag är orolig för att denna typ av argumentation från Vänsterpartiet enbart är i auktoritära staters intresse.


Anf. 41 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Jag tycker att Aron Emilsson har två fel i sitt resonemang. Det första är att han inte klarar att göra skillnad på Kreml, Putin och den politiska regimen i Ryssland å ena sidan och det ryska folket å den andra. Jag är övertygad om att det ryska folket vill leva i fred och frihet, i närhet till det svenska folket som också vill leva i fred och frihet.

Det andra är att han säger att detta inte skulle fungera i dag. Grejen med ett Natomedlemskap är ju att det är ett historiskt vägval. Detta är en linje som ska gälla för lång tid framöver. Om vi redan i dag, när vi kliver in i Nato, hade deklarerat att vi inte avser att vara en kärnvapenstat hade vi också varit tydliga på ett helt annat sätt gentemot vår omvärld: Det finns ingen anledning för Ryssland att investera i och modernisera kärnvapen. Vi ser att de skramlar och hotar, men vi avser att verka riskreducerande. Vi kommer att fortsätta att lägga fram politiska förslag om riskreducerande åtgärder som Ryssland sannolikt under den här perioden kommer att avvisa, men det kanske kommer en annan tid med en annan ledning i Kreml, förhoppningsvis, som också kan tänka sig att verka riskreducerande.


Anf. 42 Tredje vice talman Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! Efter att ha lyssnat på det senaste replikskiftet kan jag nästan se Håkan Svenneling sitta vid Putins långa bord för att hitta avspänning och förmå Putin och Kreml att nedrusta sina kärnvapen. Det är spännande att fundera på vilken tilltro Håkan Svenneling verkligen sätter till Putins efterlevnad av svensk lag - en fascinerande tanke.

Egentligen var det dock inte därför jag begärde replik på Håkan Svenneling. Detta var mer bilder som kom under det tidigare replikskiftet.

Jag har en kort fråga: Anser Håkan Svenneling och Vänsterpartiet att Sverige skulle ha stått ensamt kvar utanför Nato och att bara Finland skulle ha lämnat in medlemskapsansökan den 18 maj 2022?


Anf. 43 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Vänsterpartiet har inga sådana kopplingar till Putin som Aron Emilssons parti Sverigedemokraterna ändå har via Le Pen i Frankrike. Jag kan inte ens tänka mig att någon svensk diplomat skulle sätta sig vid Putins långa bord just nu. Vi har otroligt liten tilltro till Putin, och vi har också brutit alla politiska kontakter med Ryssland. Jag tycker att det är rätt val. Det betyder dock inte att vi inte ska ha ett samarbete med det ryska folket framöver och vara tydliga med Ryssland när det kommer till politik.

Säkerhetspolitiska vägval gör man själv som stat i sin egen kontext. Sedan kan det finnas relationer till andra stater som gör att man samkör eller diskuterar. För mig är det svenska Natomedlemskapet ett svenskt Natomedlemskap och inte ett finskt Natomedlemskap. Det blev också väldigt tydligt när vi hade den finska delegationen här för ett år sedan. Då bestämde sig Finland för att gå med i Nato före Sverige, trots att man sagt att vi skulle gå med tillsammans, just utifrån att man anlade ett finskt perspektiv.

Detta stressade svenska politiker. Tobias Billström satt långt in på natten och skrev om sin utrikespolitiska deklaration, och sedan fick vi meddelande om att vi skulle ha en Natodebatt i riksdagen där vi godkände det svenska Natomedlemskapet.

Precis som jag konstaterade i den debatten hände sedan ingenting. Det enda vi gjorde var att åter ge makten till Orbán och Erdogan, så att de fick bestämma när Sverige skulle gå med i Nato. Det tog ett år till, och sedan kom vi med.

Det har hela tiden varit min tro, sedan vi gjorde det säkerhetspolitiska vägvalet, att Sverige en dag skulle bli Natomedlem utifrån att det fanns en majoritet för detta i Sveriges riksdag. Men det är ett nytt vägval och inget vägval som Sverige gjort tidigare.

För min del är det ett svenskt vägval. Vänsterpartiet i Sverige har varit tydliga med att vi inte vill gå med i Nato. I Finland valde deras vänsterparti att rösta både för och emot Natomedlemskapet, så det var en betydligt otydligare position. Det är dock nationella vägval vi gör.


Anf. 44 Tredje vice talman Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! Jag tror att Håkan Svenneling möjligen får göra en liten översyn av datumen när det gäller vilken regering som gjorde vad, men jag uppfattar ändå svaret som att Vänsterpartiet anser att Sverige skulle vara ensamt land i Norden utanför Nato. Vi skulle inte ha valt att gå med i Nato. Ensam skulle vara stark. Ensam skulle vara utanför.

Har Vänstern hört några andra grannar - förutom Putin och Lavrov, förstås - säga att vår alliansfrihet tjänat fred och säkerhet? Vilka andra hävdar detta?


Anf. 45 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Vänsterpartiet har varit tydligt med att det territoriella försvaret av Sverige är centralt. Vårt land, vårt vatten och vårt luftrum ska inte kränkas av andra stater.

Vi har hållit Sverige militärt alliansfritt och bevarat vårt militära självbestämmande just för sådana här säkerhetspolitiska lägen där vi behöver klara av att göra självständiga säkerhetspolitiska vägval för att skapa trygghet och säkerhet i Sverige. Som det visat sig i denna debatt har detta också historiskt tjänat Sverige väl.

Nu gör ni ett annat vägval. Nu hänger ni upp vår utrikes- och säkerhetspolitik på Nato, på USA och på andra staters krig och konflikter. Vi är oroade över vad det innebär - om det kommer att betyda att vi har tvåhundra år av fred framför oss, eller om vi kommer att dras in i krig och konflikter. Jag hoppas självklart inte att det senare blir fallet, men Sverige tas ifrån det nationella självbestämmandet. Vi bryter med en historisk tradition som vi tidigare har haft och som visat goda resultat för att göra ett annat säkerhetspolitiskt vägval. Jag är oroad över vart det leder oss, men Kerstin Lundgren är för det vägvalet.


Anf. 46 Fredrik Malm (L)

Herr talman! Under det förra århundradet stod Sverige inför egentligen fyra avgörande formativa skeenden: när demokratin slutgiltigt infördes, andra världskriget, kalla kriget och vårt medlemskap i Europeiska unionen. Vid alla dessa fyra avgörande skeenden lyckades Vänsterpartiet och dess föregångare ställa sig på fel sida för att sedan ändra sig.

När vi införde allmän och lika rösträtt ville Vänsterpartiets föregångare införa proletariatets diktatur. Under andra världskriget ställde sig partiet på Stalins sida. Man stödde till och med Molotov-Ribbentrop-pakten. I båda dessa fall ändrade partiet sedan uppfattning under avstaliniseringen på 50-talet. Under kalla kriget ställde man sig på Sovjetunionens sida och ändrade sig först i början av 90-talet. Först då tog man också bort k:et i partinamnet. I fråga om EU-medlemskapet röstade man nej och ville ha ett utträde fram till alldeles nyligen.

Nu, herr talman, kommer det femte formativa skeendet i vår historia: vårt medlemskap i Nato. Återigen ställer sig Vänsterpartiet på fel sida och säger nej. Om vi ska följa den materialistiska och marxistiska dialektiken innebär det att Vänsterpartiet kommer att ändra sig även här. Min fråga till Håkan Svenneling är: När kommer Vänsterpartiet att ändra sig om Natomedlemskapet?

(Applåder)


Anf. 47 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Jag tycker att Fredrik Malm gör lite våld på historien. Han glömmer pensionsreformen 1958 då en enskild liberal i denna kammare ändrade åsikt och röstade igenom ATP-reformen, som innebar att löntagare fick riktiga pensioner att leva på efter pensionen. Han glömmer EMU-omröstningen 2003 då svenska folket röstade nej till euron, ett ekonomiskt beslut som har gynnat svensk industri, stärkt den svenska exporten och visat att vi som land på detta sätt står ekonomiskt starkare. Vi valde självständighet och oberoende framför att gå med alla andra i flocken. Vid båda dessa tillfällen tyckte en majoritet av alla liberaler helt fel.

Man kan alltid se på svensk politik på olika sätt ur ett historiskt perspektiv. Jag är övertygad om att vi i oppositionen har bidragit till en ökad förståelse och kunskap om vad det innebär att gå med i Nato genom den debatt som vi har fört. Jag är helt övertygad om att det är bra att alla svenska medborgares olika röster och åsikter representeras och kommer till uttryck i Sveriges riksdag - den främsta grunden i vår demokrati.

Även när Sverige nu är medlem i Nato tror jag att oppositionen kommer att behövas, just för att vi klarade av att se vad Orbán och Erdogan gjorde när de försökte argumentera för att Sverige på olika sätt borde göra eftergifter för att få komma med i Nato. På det sättet fyller opposition och majoritet alltid en funktion genom vår historia.

Vi kan diskutera vad som hände för hundra år sedan, men nu står vi här. Nu gör vi det vägval som Liberalerna har önskat så himla länge - ända sedan Fredrik Malm var med i ungdomsförbundet. Vi får se vart det här leder, herr Malm. Jag vet inte. Jag är inte helt övertygad om att Nato är den bästa vägen.


Anf. 48 Fredrik Malm (L)

Herr talman! Tack så mycket för svaret, Håkan Svenneling! Jag noterar tre ord: "Jag vet inte." Det var möjligen svar på min fråga, så Håkan Svenneling håller ändå en liten kattlucka på glänt.

Jag nämnde inte euron och pensionssystemet, herr talman; däremot nämnde jag några skeenden som är väldigt förknippade med den debatt vi har nu, nämligen den om vår säkerhet. Det handlade om andra världskriget, kalla kriget och demokratins införande. Det senare innebar i praktiken att Gustaf V i slutändan accepterade Sveriges demokratisering, detta för att Sverige inte skulle få en våldsam samhällsomvälvning.

Jag noterar också att Vänsterpartiet talar om olika röster i opposition och majoritet. Det är självklart att det är så, och jag välkomnar den debatten. Men de historiska penseldragen är ändå inte helt irrelevanta, och min fråga kvarstår därför: Var står Vänsterpartiet om fem tio år? Kan man lita på Vänsterpartiets Natomotstånd, Håkan Svenneling?


Anf. 49 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Sverige blev inte medlem i Nato förrän den 7 mars i år. Det gör att Vänsterpartiet inte i sak har tagit ställning till det svenska Natomedlemskapet. Det ska vår kongress göra i början av maj.

Jag är rätt övertygad om att Vänsterpartiet är ganska bergfast i sitt Natomotstånd. Även om vi ser att många svenskar nu är för ett Natomedlemskap, vilket är ganska förståeligt med tanke på att vi har kommit med, ser vi att vänsterpartistiska väljare är väldigt tydliga med att ett annat vägval hade varit bättre. Det är därför Vänsterpartiet har varit så tydligt i den relativt lilla debatt som vi har haft om det svenska Natomedlemskapet.

Jag tror att vi kommer att fortsätta vara ganska benhårda Natomotståndare, men det finns också en realitet. Sverige blir nu medlem i Nato. Vi behöver vara tydliga med vilka frågor som ställs, för annars kommer högern att springa på och teckna DCA-avtal med USA, gå med i militära operationer som USA pekar på och låta bli att ställa frågor om kärnvapen och att arbeta med nedrustning.

I dag meddelade utrikesministern att han kallar till ett möte. Det tycker jag är ett ganska bra steg i rätt riktning.


Anf. 50 Tredje vice talman Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! Det är tio år sedan Ryssland olagligen annekterade Krim. Då svarade väst knappt hörbart och förstärkte därmed svaret på ockupationen av Georgien 2008. Putin uppmuntrades att fortsätta förverkliga sina imperiedrömmar.

I ljuset av detta borde Sverige ha insett vad våra grannar i Baltikum och forna Sovjetunionen redan insett, nämligen att ensam inte är stark. Sverige borde ha lyssnat till deras varningar, agerat tydligt mot Ryssland och insett att vi borde söka medlemskap i Nato. Nu skedde inte det förrän Putin inledde sin fullskaliga, folkrättsvidriga invasion av Ukraina för att med militära medel ändra staters gränser och staters rätt att själva välja sin väg: den europeiska och globala säkerhetsordningen.

Ukraina hade löften på papper men saknade alla garantier. När Ryssland gick i krig valde EU- och Natoländerna att fördöma, rikta sanktioner och långsamt starta vapenleveranser. Vi har i dag en väpnad konflikt i vårt närområde. Ukraina försvarar inte bara sin frihet utan, som vi säger, också vår säkerhet och frihet. Men då måste vi också inse att detta försvar kräver mycket mer av oss för att bli framgångsrikt. Vi måste visa att vi menar allvar och göra det tydligt för härskaren i Kreml.

Det brutala övergreppet på Ukraina, som Putin startade den 24 februari 2022, öppnade ögonen på Finland. Snart blev det uppenbart att Sverige kunde stå ensamt utanför Nato om vi inte handlade direkt. Kreml ville flytta tillbaka Natos positioner och göra oss till Rysslands buffertstater.

Sverige och Finland kunde ändå samordnat lämna in sina medlemsansökningar till Nato den 18 maj 2022. I den debatt vi hade i riksdagen den 10 juni ägnade vi historien mycket utrymme, samtidigt som sex av åtta partier stod bakom ansökan. Jag konstaterade då att det kunde ta tid innan vi blev medlemmar. Det tog tid, och det var turer som andra må skriva om och utvärdera.

Huruvida det gick lättare med en ny regering får väl också andra bedöma. Nu, ett och ett halvt år efter att den nya regeringen tog över och nära ett år efter Finlands inträde, är vi äntligen medlemmar. Tack till alla som gjort det möjligt och till dem som gett oss säkerhet under tiden!

Sveriges medlemskap i Nato stärker vår säkerhet, våra nordiska grannars säkerhet och Baltikums säkerhet. Vi kommer med för att få stöd av och ge stöd till våra allierade med insikten om att vi tillsammans gör Nato starkare och mer kapabelt att skydda våra medborgare, vår frihet och vår demokrati. Vi söker inga gräddfiler. Vi ser att Sverige har en väg att gå för att kunna försvara oss själva enligt artikel 3.

Mot den bakgrunden har Centerpartiet föreslagit Försvarsberedningen en militär uppbyggnad till 3 procent av bnp fram till 2030 och en uppbyggnad av vårt totalförsvar med 100 miljarder kronor under samma tid. 3 procent kan låta mycket, men det kan jämföras med Ryssland som satsar 50 procent av sin budget på kriget.

Sverige har som allierad en ny säkerhetspolitisk linje. Vi är Nato. Vi ser alltjämt EU som vår viktigaste utrikes- och säkerhetspolitiska arena. Nu ska vi samarbeta för vår kollektiva säkerhet och vårt kollektiva försvar men också för att hävda den multilaterala, regelbaserade världsordningen. Vi står upp för FN, som visserligen behöver renoveras men som är den globala struktur som ger varje stat en röst - stora stater som små. Om förutsättningarna finns är vi beredda att bidra till FN:s fredsbevarande insatser.

Vi står upp för mänskliga rättigheter och rättsstatens principer mot autokratier och diktatorer. Vi ser stora möjligheter när Norden nu tillsammans finns i Nato. Här har vi med vårt historiska samarbete möjlighet att sudda ut nya gränser till gemensam nytta. Vi kan också som små stater i norr förstärka och tillföra nya perspektiv och värden både i Nato och globalt.

Sveriges röst ska lika lite som till exempel Norges röst tystna. Vi ska fortsätta att stå upp för nedrustning, rustningskontroll och icke-spridning för att söka lösningar på globala hot som klimatet.

Sverige ska som medlem i Nato, i likhet med övriga nordiska länder, deklarera att vi i fredstid inte ska ha permanent utländsk trupp på vår mark och inte heller kärnvapen. Här finns en lång historia och en bred samsyn i samhället och i riksdagen.

Herr talman! Nato stärker vår säkerhet och vårt försvar och avskräcker Ryssland från militära angrepp, men det innebär inte att vi inte angrips på andra sätt. Det ska vi vara medvetna om. För Ukraina är vi EU-länder, Natoländer och demokratier deras livlina. Utan vårt stöd militärt kan de inte försvara sitt land, vare sig på land, på vatten eller i luften, och därmed inte heller vår frihet.

Vi kommer i dag att besluta om ännu ett paket. Det är bra att vi och EU tar de besluten, men det räcker inte på långa vägar för att Ukraina ska vinna freden och säkra sin frihet och sitt territorium.

Sverige och Europa måste visa att vi menar allvar när vi säger att vi står bakom Ukraina vad som än krävs. Putin hör orden men ser också våra bristande förmågor att göra handling av detta. Det tar för lång tid.

Centerpartiet har föreslagit att Sverige ska anslå 1 procent av bnp till en Ukrainafond för att till 2026 bistå med 65 miljarder kronor. Vi har varit tydliga med att om Ukraina ber oss om Jas Gripen ska vi utbilda och se till att Gripen kan försvara deras luftrum - inte någon gång i framtiden utan i nutid. Det är allvarliga tider nu, men de kan bli än allvarligare om vi inte mäktar med att skala upp och ge Ukraina det som krävs - vad som än krävs.

Herr talman! Sverige har nu gjort ett historiskt vägval. Vi lämnade den politiska alliansfriheten när vi blev EU-medlemmar, och nu har vi även lämnat den militära alliansfriheten. Det är våra vägval för att förtydliga och göra den solidariska säkerhetspolitiken trovärdig. Men det är också våra allierades vägval. Vi har visat att Natos dörr står öppen, och vi ska som medlemmar verka för att den dörren ska stå öppen för andra, också för Ukraina.

Vi ska självklart ta vårt fulla ansvar för vår del och för helheten av försvaret av varje tum av Natos territorium. Ryssland har valt konfrontation, det militära våldets väg, och vi ser att vi kommer att behöva möta det hotet under överskådlig tid. Sverige ska stå upp för frihet, för demokrati, för mänskliga rättigheter för alla och för rättsstatens principer. Vi hotar ingen, men vi tvekar inte att försvara våra värden.

Som en mindre stat ser vi vikten av samverkan, inte minst i Norden och Baltikum. Den transatlantiska länken är central, men vi måste stärka den europeiska pelaren i Nato.

Herr talman! Världen angår oss, och Sveriges röst ska inte tveka att vara pådrivande. Tillsammans med likasinnade ska vi göra skillnad för fred och frihet, för mänskliga rättigheter och för klimatet. Med det hänvisar jag i övrigt till mitt anförande från den utrikespolitiska debatten den 14 februari.


Anf. 51 Magnus Berntsson (KD)

Herr talman! Det är en besynnerlig tid vi lever i, där världen känns som en mörk plats. Rysslands brutala attack mot Ukraina har inte bara krossat den ryska nationens värdighet utan också tänt en flamma av rädsla och osäkerhet över hela vår planet. Kina skapar med sitt hotfulla agerande mot Taiwan en känsla av ständig spänning och fruktan. Samtidigt sprider Irans regim terror bland sina egna medborgare och drar in sig själva och andra länder i en virvel av våld och konflikter, från Mellanöstern till världens alla hörn, inklusive Sverige.

Dessa händelser är inte isolerade. De är sammanlänkade genom en tråd av maktbegär och auktoritär aggression. Dessa länder strävar inte efter fred eller samarbete utan i stället efter att dominera sina grannar och bryta ned den grundläggande ordningen i världen - från lag och rätt till förmån för den starkes rätt över den svage. Denna kamp går bortom traditionella militära hot och påverkar varje aspekt av vår tillvaro. Från tryggheten i våra hem till den mat vi äter och den infrastruktur vi förlitar oss på - ingenting är säkert.

Sverige står inför en prövning av episka proportioner. Vår beredskap måste förstärkas för att möta dessa hot, för vår överlevnad och för vår framtid. Sedan den 7 mars 2024 är vi dock säkrare.

Herr talman! När Sveriges säkerhetspolitiska historia under de senaste seklerna betraktas syns tydligt en rad förändringar och strategiska skiften som har kommit att forma vår nation. En av de mest avgörande händelserna är utan tvekan Sveriges Natomedlemskap.

Sverige har länge varit känt för sin flexibilitet och opportunism när det gäller att hålla sig utanför konflikter och krig. Under 1900-talet balanserade vi mellan att förbli neutrala och att samarbeta med andra länder för att upprätthålla vår säkerhet. Även om vi under kalla kriget officiellt proklamerade oss som neutrala var vi i själva verket involverade i ett hemligt försvarssamarbete med USA, vilket visar på den dubbelhet som ofta präglat den svenska linjen.

Historien har tydligt visat att alliansfrihet inte nödvändigtvis skyddar mot motståndare som har imperialistiska ambitioner. Under andra världskriget angreps Finland av Sovjetunionen, medan Norge, Danmark och Belgien ockuperades av Tyskland. Dessa länders neutralitet och alliansfrihet hjälpte föga. De senaste decennierna ser vi samma mönster utspelas i länder som Georgien och Ukraina.

Den traditionella uppfattningen om militär alliansfrihet har förändrats med tiden, och vårt närmande till Nato har varit gradvis och väl genomtänkt. Redan 1994 ingick Sverige partnerskap för fred med Nato, och vi har aktivt arbetat för ömsesidigt stöd och solidaritet men utan att ha omfattats av Atlantpaktens säkerhetsgarantier.

Att bli medlem i Nato är en naturlig fortsättning av den linje vi redan har följt. Det är ett historiskt och logiskt steg, särskilt med tanke på den avskräckande effekt och trygghet som försvarsalliansen har erbjudit medlemsländerna genom historien. Ingen Natomedlem har någonsin blivit storskaligt attackerad av en annan stat, vilket visar på alliansens styrka och effektivitet.

Det är viktigt att erkänna att Nato inte bara är världens starkaste försvarsallians utan också en av de mest framgångsrika fredsorganisationerna i världen. Hade länder som Georgien och Ukraina varit medlemmar i Nato hade de förmodligen undgått storskalig väpnad aggression från externa makter. På samma sätt skulle Estland och Lettland, med liknande geopolitisk bakgrund i förhållande till Ryssland, ha varit oerhört utsatta utan Natos avskräckningsförmåga.

Sverige har tagit ett klokt, logiskt och strategiskt beslut om att gå med i Nato och dra nytta av dess styrka och skydd. Det är ett naturligt steg mot en mer stabil och säker framtid för vår nation och för hela regionen.

Herr talman! Den militära alliansfriheten har sedan länge passerat sitt bästföredatum. Allianslösheten har under lång tid präglat vår militära förmåga och försatt Sverige och våra grannländer i en utsatt position. Sverige bidrog till att skapa ett säkerhetspolitiskt vakuum i Östersjöområdet. Därför fattade Kristdemokraterna beslutet att ställa sig bakom ett svenskt Natomedlemskap efter Rysslands olagliga annektering av Krim och Donbass.

Svåra balansgångar mellan olika stormaktsintressen och eftergifter till desamma kan förklara varför Sverige har klarat sig utanför krig i över 200 år - inte alliansfriheten. Likaså har avsaknaden av denna insikt bland de partier som tidigare motverkat ett svenskt Natomedlemskap varit själva grundorsaken till den utdragna medlemskapsprocessen. Vi borde naturligtvis ha ansökt tidigare.

Herr talman! I Sverige fördömer vi Putins anfallskrig och hyllar det ukrainska motståndet. Ryssland bryter mot internationell lag och måste ställas till svars. Putins ambitioner hotar inte bara Ukraina utan även Europa och inte minst oss här i norr. Sveriges Natomedlemskap kommer därför att öka säkerheten och underlätta stödet till Ukraina. Vi måste fortsätta att stödja Ukraina, särskilt med osäkerheten från annat håll. Det är glädjande att se enigheten i riksdagen och hos det svenska folket.

I vår tid är segern för Ukraina och förlusten för Ryssland inte bara en militär konflikt utan en central fråga om europeisk frihet och demokrati. Det är en kamp för våra grundläggande värderingar och för den värld vi vill lämna över till våra barn.

Sveriges utrikespolitiska uppdrag under de kommande åren är att stå vid Ukrainas sida med allt vi kan erbjuda: militärt stöd, politiskt engagemang och ekonomisk hjälp. Ukrainas kamp är vår kamp, och det är en fråga om rätt och fel att stå emot det onda och stödja det goda.

Vi måste agera snabbt och kraftfullt för att öka vårt stöd till Ukraina. Det är inte bara en moralisk skyldighet, utan det är också i vårt nationella säkerhetsintresse att se till att Ukraina vinner kriget. Genom vårt medlemskap i Nato får vi nu en möjlighet att trycka på för att kanalisera alliansens stöd till Ukraina samt stödja Ukrainas önskemål om medlemskap i Nato.

Ukrainas folk har offrat enormt mycket för att försvara friheten och demokratin. Deras kamp förtjänar respekt och erkännande.

Vi måste också se till att stödja de goda krafterna i Ryssland som motsätter sig kriget och den repressiva regimen. Genom att stärka motståndet inifrån Ryssland kan vi underminera stödet för kriget och bidra till en ukrainsk seger. Det är inte bara en fråga om geopolitik utan också ett moraliskt ansvar gentemot människor som lider och kämpar för sin frihet.

Herr talman! Genom Natomedlemskapet överger nu Sverige den osäkra hållningen om alliansfrihet till förmån för ett öppet erkännande om var vi hör hemma: tillsammans med de fria demokratierna i väst. Jag vill tacka utrikesministern för deklarationen, som vi kristdemokrater instämmer i, och alla andra som har hjälpt till för att Sverige nu äntligen är medlem i Nato.

(Applåder)


Anf. 52 Tredje vice talman Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! Jag tackar Magnus Berntsson för ett bra anförande. Men jag blev lite nyfiken, för det nämndes av ledamoten att Ukrainas folk är värt ett erkännande.

Herr talman! Från min utgångspunkt krävs det mycket mer än ett erkännande för de insatser Ukraina gör för vår fred, vår säkerhet och vår frihet på den här kontinenten framöver. Det behövs ökade resurser, militära och ekonomiska, för att säkra att Ukraina kan vinna freden. Då måste vi vara mer kraftfulla än vi varit så här långt. Vi kommer att besluta om 2,4 miljarder i dag, men det räcker inte.

Vi har från Centerpartiet föreslagit 1 procent av Sveriges bnp till en fond för att säkra att Ukraina fram till 2026 har 65 miljarder och att man kan anskaffa vapen och de resurser man behöver. Är Kristdemokraterna beredda att ställa upp på detta - att ge mer än ett erkännande, att ge det militära stöd som krävs för att Ukraina ska vinna freden?

Den andra frågan blir naturligtvis denna: Är Kristdemokraterna redo att också, om Ukraina så kräver, säkra att man får Jas i närtid och inte i framtiden?


Anf. 53 Magnus Berntsson (KD)

Herr talman! Jag tackar Kerstin Lundgren för de värmande orden, först och främst, men också för frågorna.

Jag vill börja med att betona att jag sa mer än att Ukraina behöver ett erkännande. Jag lyfte fram ganska många saker om Ukraina, och jag tror att vi står väldigt nära varandra i stödet för Ukraina. Det gör vi faktiskt i enighet här i kammaren hittills. Det är mycket glädjande.

Nu lyfter man från Centerpartiet en teknisk lösning med en fond. Jag tycker att det finns många fler olika sätt att titta på innan man bestämmer sig för hur man ska konstruera sådana saker. Framför allt behöver vi fortsätta dialogen med våra allierade i de andra länderna, både i EU och i Nato, för att vi ska få en kontinuitet i stödet på ett välfungerande sätt för Ukrainas del. För min del finns det ingenting som är off the table, men det måste organiseras på ett sätt som fungerar för både Ukrainas och våra allierades del och för oss själva.

Att vi har ett starkt stöd från svensk sida kommer inte att ändras på något sätt. Vi ska fortsätta vara starka i de beslut som vi fattar på egen hand men också en stark röst när vi pratar med våra allierade, inte minst om det som behöver göras nu på andra sidan Atlanten för att se till att vi får långsiktighet i det amerikanska stödpaketet så som vi nu lyckats få i det europeiska stödpaketet.


Anf. 54 Tredje vice talman Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! Vi i Centerpartiet är nog mer otåliga, och framför allt är nog ukrainarna mer otåliga. De som inte har vapen eller ammunition för att kunna försvara sig vid östra fronten känner inte att de har tid att vänta. De behöver stöd här och nu.

Det finns ju allierade som har tagit steget i linje med vad Centerpartiet föreslår. Titta på våra baltiska grannar! Titta på Norge! Titta på Danmark! En teknisk lösning, 65 miljarder i en särskild Ukrainafond, för att på det sättet kunna tillföra medel. Det är inte helt olikt det som EU har landat i, att göra en särskild fond, så varför behöver vi vänta? Varför kan vi inte agera självständigt och agera här och nu för att säkra att det finns ett hållbart och förutsägbart stöd för Ukrainas kamp för sin frihet och demokrati och för oss?


Anf. 55 Magnus Berntsson (KD)

Herr talman! Jag önskar att vi hade kunnat ha den här diskussionen i en annan situation - att vi hade varit medlemmar i Nato betydligt längre. Nu har vi varit medlemmar sedan den 7 mars, i knappt två veckor.

Det är klart att det tar en del tid att föra dialogen med våra nya allierade, och vi måste också föra dialogen med Ukraina och alla inblandade för att få långsiktighet i paketen så att man får allt man behöver i rätt tid. Men ambitionen är jag helt övertygad om att vi delar och att den är lika stark hos både Kristdemokraterna och Centerpartiet och hos de andra partierna här i kammaren.


Anf. 56 Emma Berginger (MP)

Herr talman! Det finns en värld utanför vårt närområde och utanför EU, och ska vi bygga långsiktig säkerhet och fred i världen räcker det inte med militär upprustning. Då behöver vi också arbeta med diplomati och goda relationer och arbeta konfliktförebyggande.

Jag ser därför med stor oro på hur Kristdemokraterna och regeringen monterar ned vårt internationella utvecklingsarbete. Det kommer att få långtgående konsekvenser för lokalsamhällen och demokratiutveckling och det globala arbetet för flickors och kvinnors rättigheter.

Den här regeringens politik innebär färre utbildade barnmorskor i Zambia, den innebär sämre förutsättningar för demokratirörelser i Latinamerika och den innebär mindre fattigdomsbekämpning. Den innebär mindre av allt som bygger vår säkerhet och långsiktig fred.

Svenskt bistånd har under decennier nått ut till dem som behöver det mest och varit ett föredöme för andra. Tyvärr flagnar den bilden.

Hur går detta ihop med Kristdemokraternas vallöften om att värna biståndet och den här regeringens tal om att vi behöver bygga säkerhet i världen?

Ska vi verkligen dra oss tillbaka från den globala arenan och lämna walkover till Ryssland och Kina, som på ett nykolonialistiskt sätt skaffar sig inflytande exempelvis på den afrikanska kontinenten? Ryssland gör det genom att engagera den statligt kopplade militära organisationen Wagnergruppen och Kina genom sina strategiska investeringar som sätter länder i skuld och ekonomiskt beroende.

Min fråga till Kristdemokraterna är alltså hur vi ska bygga fred och säkerhet i världen när regeringen samtidigt drar ned på biståndet.


Anf. 57 Magnus Berntsson (KD)

Herr talman! Det har inte varit en hemlighet att det i förhandlingarna kring Tidöavtalet fördes en diskussion om vilken nivå biståndet skulle hamna på. Från kristdemokratiskt håll och från Liberalernas håll stod vi fast vid enprocentsmålet medan de andra partierna ville ha en annan nivå.

Vi hamnade på en nivå som har legat kvar under den här mandatperioden på 56 miljarder. Det är en hög summa. Det är 0,88 procent av bni, så ganska nära enprocentsmålet.

Men det viktigaste är faktiskt hur man använder pengarna, och det är där vi kristdemokrater verkligen har gjort skillnad mot hur biståndspolitiken har förts tidigare.

Vi har sett till att vi nu flyttar resurser från kärnstöd till civilsamhällets organisationer. Vi har sett till att man faktiskt fokuserar på effektivitet i stället för att bara använda pengar där det har känts som om man försöker fylla en ruta i en matris för måluppfyllelser. Det har funnits 120 olika mål inom biståndspolitiken.

Riksrevisionen presenterade så sent som i går en rapport om hur effektiviteten har varit i biståndet, och det är tyvärr sorglig läsning. Man kan inte riktigt peka på effektiviteten.

För oss kristdemokrater är det jätteviktigt att biståndet får effekt. Vi tror verkligen på allt det som Emma Berginger lyfte upp: att vi behöver hjälpa människor ur fattigdom och se till att unga kvinnor får möjlighet till en god framtid för att på det sättet vara en stark motkraft till auktoritära stater som Ryssland och Kina.


Anf. 58 Emma Berginger (MP)

Herr talman! Effektivitet kan knappast kompensera för att man drar ned på biståndet och överger enprocentsmålet.

Kärnstödet, som ledamoten säger att man har dragit ned på till förmån för att satsa på enskilda länder, är avgörande för FN:s organisation och funktion. FN behöver stå starkt i den oroliga tid och värld som vi befinner oss i om vi ska klara av att bygga långsiktig fred, stabilitet och säkerhet i världen, även utanför vårt närområde och EU.

Vi behöver fortsätta engagera oss i världen utanför vårt närområde och EU, men den här regeringen, där Kristdemokraterna är en aktiv del, gör precis tvärtom. Man fokuserar politiken till närområdet, drar ned på biståndet och överger enprocentsmålet. Detta får konsekvenser som inte gagnar freden och säkerheten i världen.


Anf. 59 Magnus Berntsson (KD)

Herr talman! Att vi har ett krig i närområdet kan inte ha undgått någon. Att det behövs mer bistånd till Ukraina än tidigare kan det inte vara svårt att hålla med om. Detta får givetvis konsekvenser.

Men för oss kristdemokrater handlar det inte om att som Berginger sa jobba med att lägga mer pengar på enskilda länder utan med att se till att pengarna går till civilsamhällets aktörer, som vi vet lyckas komma ut dit där människor bor och lever - i Afrika och Latinamerika - och där biståndet kan få en helt annan effekt än om man bara pumpar in pengar i stora organisationer, även om det rör sig om FN-organ.


Anf. 60 Emma Berginger (MP)

Herr talman! Sverige är nu till sist med i Nato efter nästan två plågsamma år då utrikespolitiken har kretsat kring att göra auktoritära ledare som Erdogan och Orbán nöjda och glada. Det är bra att limboläget till slut är över.

Sverige behöver ha en självständig och stark röst i Nato, en röst som kan stå upp för demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer, både utanför och inom Nato. Regeringen har under Natoansökningsprocessen snarare visat att man är beredd att böja och vika sig hur långt som helst för att blidka andra medlemsstater. Detta är rent ut sagt ovärdigt för oss som land. Men nu när Sverige är Natomedlem måste regeringen återfå talförmågan i frågor som är viktiga för Sverige.

Miljöpartiet har valt att respektera det beslut som en bred majoritet i Sveriges riksdag har fattat om att Sverige ska vara medlem i Nato. Nu fokuserar vi framåt på vilken roll Sverige ska ta som Natomedlem. Sveriges regering borde nu verka för att ett demokratikrav införs i Nato, att principen om no first use införs och att det inte under några omständigheter förs in kärnvapen på svenskt territorium.

Miljöpartiet vill att Sverige driver frågan om ett demokratikrav i Nato. Vi oroas över den demokratiska tillbakagång som vi ser i världen i dag, även i flera länder som är medlemmar i Nato. Vi ser nu Natoländer där grundläggande mänskliga rättigheter utmanas allt oftare och där journalister fängslas, medier och universitet kontrolleras och rättsstatens principer ifrågasätts. Detta är oroande trender som måste brytas.

Herr talman! I punkt 2 i Natos strategiska koncept hävdas att Nato binds samman av demokratiska värderingar. Det borde därför ligga i Natos intresse att värna och utveckla dessa värden. Sveriges röst för demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer måste vara stark och tydlig på alla utrikespolitiska arenor, så också i Nato.

Herr talman! Vi i Miljöpartiet tycker också att Sverige ska driva på för en no first use-policy när det gäller kärnvapen inom Nato. I dag förbehåller sig Nato rätten att vara den första parten i en konflikt som använder kärnvapen.

Om kärnvapen används skulle det få förödande konsekvenser och orsaka ett obeskrivligt, enormt humanitärt lidande, både direkt i anslutning till en detonation och under lång tid efteråt på grund av radioaktiv strålning. Dessutom riskerar den eskalation som användandet av ett enda kärnvapen innebär att resultera i att fler kärnvapen avfyras. Därför måste vi göra allt som står i vår makt för att förhindra att kärnvapen någonsin används.

Om länder tydligt uttalar att de inte kommer att vara den första parten i en konflikt som använder kärnvapen minskar risken för att kärnvapen används. Därför vill vi att Sverige driver frågan om en no first use-policy i Nato.

Sverige har historiskt varit en viktig röst i nedrustningsfrågor och bör även framöver aktivt delta i de delar av Natos verksamhet som rör rustningskontroll och nedrustning. Frågan om ömsesidig kärnvapennedrustning måste fortsatt hållas levande. Det är så vi på lång sikt kan bygga en säkrare värld.

Herr talman! Miljöpartiet vill också säkerställa att kärnvapen inte förs in på svenskt territorium. Sverige borde därför lagstifta om detta omedelbart. För vår del räcker det inte att regeringen säger att ingen är intresserad av att ha kärnvapen här. Så ser det kanske ut i nuläget, men en lagstiftning skulle skapa garantier både här och nu och för framtiden. Det skulle göra Sveriges linje tydlig både för våra allierade och för svenska folket. Dessutom är det fullt rimligt att det är riksdagen som fattar beslutet i denna principiellt viktiga fråga.

Alla våra nordiska grannländer har tydliga policyer kring kärnvapen, och Finland har en lag som förbjuder införsel av kärnvapen. För att minska risken för att Norden blir en måltavla för andras kärnvapen bör Norden vara en kärnvapenfri zon. Därför behöver även Sverige en tydlig lagstiftning som förbjuder införsel av kärnvapen såväl i fredstid som under krig.

Herr talman! Europa befinner sig i ett allvarligt säkerhetspolitiskt läge efter Rysslands brutala, olagliga och fullskaliga invasion av Ukraina 2022 och det fortsatt pågående kriget. Miljöpartiet stöder att Sverige fortsatt hjälper Ukraina med såväl vapen som humanitärt bistånd samt civilt och finansiellt stöd. Vi har stått bakom samtliga stödpaket till Ukraina som regeringen har lagt fram. Och vi önskar nu att regeringen presenterar en plan för hur Sverige långsiktigt kan stötta Ukraina.

Att vi hjälper Ukraina att försvara sig mot angriparen Putin är viktigt för hela Sveriges säkerhet, demokrati och frihet. Det har också en avgörande betydelse för synen på folkrätten om Putins brott får löna sig, något som riskerar att påverka många konflikter världen över. Därför måste regeringen fortsatt verka för att EU håller samman i stödet till Ukraina och sätta press på USA att fortsätta bidra.

Herr talman! Miljöpartiet stöder sedan ett antal år en snabbare och mer omfattande återuppbyggnad av såväl det militära som det civila försvaret. Självklart är diplomatiska lösningar och konfliktförebyggande arbete alltid förstahandsvalet. Men när övergrepp och brott mot den på folkrätten grundade, regelbaserade världsordningen begås, demokrati och mänskliga rättigheter kränks och de diplomatiska verktygen är uttömda måste vi ha ett totalförsvar, såväl militärt som civilt, som verkar krigsavhållande och som i värsta fall kan försvara vårt land, vår befolkning och vår demokrati i krig. Att ha en god beredskap är krigsavhållande och fredsfrämjande.

Miljöpartiet står därför bakom överenskommelsen från 2022 om 2 procent i anslag till det militära försvaret. Men vi ser också behov av att satsa betydligt mer resurser på det civila försvaret och krisberedskapen för att nå ett totalförsvar i balans. Vi agerar därför aktivt och konstruktivt i Försvarsberedningen för att nå en bred överenskommelse som inkluderar hela totalförsvaret.

Herr talman! Som Natomedlem ska Sverige försvara sig i samarbete med våra allierade. Det innebär att Sveriges försvar också inbegriper försvar av allierade.

Miljöpartiet vill att Sverige samarbetar mer med våra nordiska och baltiska grannländer för att använda våra gemensamma försvarsförmågor på bästa möjliga sätt. Miljöpartiet betonade nordiskt försvarssamarbete redan innan Natofrågan aktualiserades i Sverige. En positiv sak med Natomedlemskapet är just att detta samarbete förenklas. Samtidigt innebär inte samarbetet med andra att Sverige ska ge upp förmågan att försvara sig självt.

Miljöpartiet understryker vikten av att ha en bred syn på säkerhet. Hotbilden är i dag både bred och komplex. Såväl militära som icke-militära och hybrida hot existerar parallellt. Vi behöver ha en beredskap för att möta både de militära hoten och andra hot som klimatförändringar, naturkatastrofer, pandemier och cyberangrepp. Vi behöver ha en beredskap för att stå emot såväl kriser som krig, i värsta fall på samma gång. Nato är inte en mirakellösning för att hantera alla säkerhetsproblem.

Samtidigt som totalförsvaret rustas upp måste Sverige arbeta för fred och frihet i världen; detta arbete måste stärkas. Vi måste värna vårt internationella utvecklingsarbete och fortsätta sätta kvinnors och flickors rättigheter högt upp på den internationella agendan. Där kvinnors mänskliga fri- och rättigheter tillgodoses ökar nämligen förutsättningarna för fred.

Vi står inför en värld som riskerar att förändras kraftfullt med anledning av klimatförändringarna och artkrisen, något som inte bara drabbar länder långt borta utan i allra högsta grad också påverkar oss i Sverige. Därför måste Sverige vara en tydlig röst inom Nato när det gäller att ta klimathotet på allvar.

Herr talman! Att förhindra krig och att främja och bevara freden måste vara övergripande mål för utrikespolitiken, liksom att våga bygga fred efter krig. Samtidigt måste vi erkänna att vägen till fred ofta är långt ifrån enkel. För att en fred ska vara hållbar behöver många viktiga förutsättningar vara uppfyllda.

Miljöpartiet kommer att fortsätta att verka för att Sverige, även som Natomedlem, ska vara en stark röst för fred, demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jan Riise och Jacob Risberg (båda MP).


Anf. 61 Fredrik Malm (L)

Herr talman! Jag lyssnar på Miljöpartiet och försöker förstå var partiet står när det gäller säkerheten i Europa. Jag måste säga att man återigen har drabbats av något slags enorm naivitet och närmast gränslös välvilja.

Man vill alltså inte att vi i Sverige ska vara medlem i Nato och ha försvarsgarantier om vi blir anfallna eller hjälpa andra Natoländer om de blir anfallna. Man vill också förvägra de demokratiska Natomedlemmar som har kärnvapen att skydda Europa genom avskräckning. I stället talar man om någon sorts teoribygge som bara verkar finnas i Miljöpartiets egna resonemang om att den stora risken skulle vara att något Natoland skulle använda kärnvapen. Men det är ju bara Ryssland som hotar med kärnvapen!

Det hot vi nu står inför är ett massivt hot med konventionella vapen. Miljöpartiet talar om någon sorts teori om att Nato skulle kunna placera kärnvapen på svenskt territorium vid något tillfälle. Ja, placera dem då! Men vad är det Ryssland gör? Vi måste se de realiteter vi har här och nu. Det pågår ett invasionskrig i hjärtat av Europa i syfte att Ukraina ska bli en historisk parentes och upphöra att existera som självständig stat. Ryssland vill krossa deras infrastruktur, deras stat, deras regering, deras kultur och deras historia. Man förnekar Ukraina dess existens och hotar samtidigt andra länder: Moldavien, Estland, Lettland, Litauen, Polen och så vidare.

Min fråga till Miljöpartiet blir mot bakgrund av allt detta: Hur ser Miljöpartiet på hur vi ska kunna försvara Europa mot Rysslands fortsatta militarisering och angreppskrig? Hur ska det gå till? Ni vill ju avhända er alla de verktyg som står till buds, i stort sett.


Anf. 62 Emma Berginger (MP)

Herr talman! Vi i Miljöpartiet är mycket väl medvetna om det allvarliga säkerhetspolitiska läget i Europa. Vi ser Ryssland som en auktoritär och aggressiv makt som försöker kränka andra länder, invaderar sina grannländer och förtrycker sin egen befolkning. Mot detta måste vi självklart försvara oss.

Men det finns olika sätt att bygga försvar och säkerhet. Miljöpartiet har alltid drivit på för samarbeten med likasinnade länder. Vi vill öka samarbetet med de nordiska och baltiska länderna. Vi ser fördelar med att samarbeta med länder som Storbritannien och även USA. Nu är Sverige medlem i Nato, och det respekterar vi. Då ska vi också bygga ett starkt försvar tillsammans med våra nordiska och baltiska grannländer inom ramen för alliansen.

Principen no first use handlar om att se till att kärnvapen aldrig används. Om kärnvapen används kommer det att få fruktansvärda konsekvenser. Vi menar att en avskräckning med kärnvapen även fungerar om man har en no first use-policy, för man säger ju fortfarande att man har kärnvapen. Jag tycker samtidigt att det är viktigt att poängtera att det är viktigt att det finns länder som Sverige som inte har kärnvapen och kan stå upp och medla.

Vi vill på sikt nå en värld där vi inte har några kärnvapen och där vi kan röra oss mot en ömsesidig nedrustning av kärnvapen. Fredrik Malm och regeringen verkar dock vara beredda att hävda att Nato ska vara den part som inleder ett kärnvapenkrig, vilket för mig är helt främmande. Vi måste verkligen stå upp för att kärnvapen aldrig någonsin ska användas.


Anf. 63 Fredrik Malm (L)

Herr talman! Nu blir jag ännu mer bekymrad.

Vi kan se detta med kärnvapen i en bredare kontext. Det är ju framför allt tre stater som underminerar icke-spridningsavtalet, NPT, och vill kasta hela den restriktiva doktrinen över bord. Det är Nordkorea, Iran och Ryssland. Nordkorea och Iran vill utveckla kärnvapen, och Ryssland hotar med att använda kärnvapen. Tror Miljöpartiet att de kommer att lyssna på vad Miljöpartiet i Sveriges riksdag säger om restriktioner? Det gör de inte.

Detta betyder att hela det teoribygge som Miljöpartiets säkerhetspolitik och atomvapenpolitik bygger på i slutändan innebär att det är de demokratiska länderna - USA, Frankrike och Storbritannien - som inte ska kunna skydda Europa med ett kärnvapenparaply, medan Ryssland praktiskt taget kan göra vad de vill. Det håller inte ihop!

Hur ska vi försvara oss om kriget regionaliseras och blir ännu större och även drabbar oss? Hur ska det gå till, Miljöpartiet?


Anf. 64 Emma Berginger (MP)

Herr talman! Som sagt: Miljöpartiet står bakom att vi ska ha ett starkt totalförsvar i Sverige. När vi nu är medlemmar i Nato ska vi bygga säkerhet tillsammans med andra länder inom alliansen.

Detta med ömsesidig kärnvapennedrustning är ett väldigt långsiktigt arbete. När det ser allvarligt och oroligt ut i världen är det svårt att tänka sig hur det kan se ut i framtiden, där man kan dämpa spänningsnivåer och bygga upp ömsesidiga och gemensamma förtroenden. Det har gjorts förr. Man har etablerat avtal, till exempel icke-spridningsfördraget som nämndes här. Där har man faktiskt inlett försök att kontrollera spridningen och minska antalet stridsspetsar.

Detta arbete är just nu satt på paus eller i princip nedmonterat. Det är självklart. Men vi måste ändå ha en långsiktighet och se vad som bygger säkerhet i världen på lång sikt. Inte minst måste vi hålla fast vid att vi inte ska ha kärnvapen på svenskt territorium.


Anf. 65 Fredrik Malm (L)

Herr talman! Med Sveriges medlemskap i Nato sker det slutgiltiga uppgörandet med en 200-årig säkerhetspolitisk doktrin, som med tiden blev till en lögn, som i sin tur blev till en kuliss av dubbelspel. Det är länge sedan Sverige faktiskt var ett neutralt land på riktigt.

Under andra världskriget var vi inte neutrala: Först lät vi tyska styrkor använda telegrafledningarna och järnvägsnätet för att därefter stödja de allierade när det stod klart att de skulle vinna. Under kalla kriget myntades doktrinen alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig, men i verkligheten var vi djupt inbakade i Natos försvarsplanering när Sovjetunionens kärnvapenskrammel pågick på andra sidan Östersjön. Vi saknade dock försvarsgarantier, och andra visste inte om vi skulle hjälpa till att försvara dem.

Socialdemokraterna serverade svenskarna lögnen om vår moraliska förträfflighet och vår upphöjda status som opartisk medlare med blicken riktad mot tredje världen. Vår neutralitet har tjänat oss väl, löd ordspråket. Sovjetunionen visste förstås om dubbelspelet hela tiden, precis som USA.

Herr talman! Liberalerna har arbetat för svenskt Natomedlemskap långt före andra partier. Vi jobbade länge i motvind men gav aldrig upp. Vi välkomnar att det arbetet nu har burit frukt och att Sverige äntligen är fullvärdig medlem i Nato. Ett efter ett anslöt sig fler partier till vår linje. Rysslands invasion av Ukraina visade i blixtbelysning skillnaden mellan att tillhöra en försvarsallians och att stå utanför.

Vi står inte längre på åskådarläktaren och påverkas av andra länders beslut utan att ha något att säga till om. Nu är vi en del av planeringen. Liberalerna har varit droppen som urholkat stenen.

Demokratins fiender samverkar militärt, ekonomiskt och på hybridarenan. De vill se den demokratiska rättsordningen falla. Kreml vill ha en värld där diktaturer kan göra vad de vill. Vi måste kunna möta de hot som ställs mot oss, och det gör vi bäst tillsammans med andra länder.

Herr talman! Jag uppskattar beskrivningarna om de historiska skeendena i regeringens deklaration. Men det finns två dimensioner till som behöver lyftas fram. Den första är att Sverige efter förlusten av Finland 1809 till slut kom till insikten att vi inte längre kunde balansera Ryssland i Östersjöregionen. Den polletten borde ha trillat ned redan efter freden i Nystad 90 år tidigare, kan man tycka, men så var det i alla fall.

En följd av den doktrin som följde Karl XIV Johans tillträde till tronen blev att någon annan måste balansera Ryssland. Detta var först britterna och därefter Kejsartyskland. Efter andra världskriget blev det Nato. Men nu har Sverige äntligen, herr talman, dragit slutsatsen att också vi ska delta i alliansen som medlem, inte bara partner, för att bidra till säkerheten i vår region.

Den andra dimensionen, herr talman, rör Ryssland. Under andra halvan av 1800-talet, när Västeuropa gradvis demokratiserades, gick Ryssland i motsatt riktning. Där stärktes i stället enväldet. Den ryska imperialismen var ett sätt att hålla ihop tsarsystemet men också en expansiv, chauvinistisk ideologi om att Ryssland kan ta sig rätten att ockupera och dominera sina grannar. Ett bra exempel på detta är förryskningspolitiken i storfurstendömet Finland under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

Men i slutet av första världskriget tog Lenin och hans medbrottslingar i bolsjevikerna makten i Ryssland i en statskupp. Det första de då gjorde var att sluta fred med Tyskland på våren 1918. Det gjorde de därför att östfronten blödde och rämnade och därför att de tyska styrkorna gick i rask takt österut.

Följden blev, herr talman, att Ryssland avhände sig mycket stora landområden i freden i Brest-Litovsk. En rad nya stater, eller nygamla stater, såg plötsligt dagens ljus - Estland, Lettland, Litauen, Polen, Ukraina, Georgien, Armenien och Azerbajdzjan.

Men bara drygt ett halvår efter detta kapitulerade Tyskland och första världskriget tog slut. Då fanns det inte längre någon motpart i fråga om avtalet från Brest-Litovsk i mars 1918. Avtalet fanns inte längre. Det första Lenin och bolsjevikerna då gjorde var att återigen attackera just dessa områden.

Man hade tidigare lagt sig i det finska inbördeskriget på den röda sidan. Nu satte man in röda förband i Baltikum. Man anföll Polen 1920. Man återockuperade Ukraina. Röda arméns pansarvagnar rullade in i Baku, i Jerevan och i Tbilisi 1920, och de införlivades tillsammans med Ukraina i det nya Sovjetunionen.

Några år efter första världskriget hade bolsjevikerna återtagit stora delar av de områden man avträtt men inte Finland, Baltikum och Polen, som lyckats stå emot.

Vad gjorde Sovjetunionen då? Jo, man väntade till nästa världskrig. Man anföll Finland i vinterkriget. Man ockuperade Estland, Lettland och Litauen och införlivade dem i Sovjetunionen. Och man styckade Polen i en pakt med Hitlertyskland.

45 år senare, herr talman, kollapsade Sovjetunionen. Då blev alla dessa länder fria igen - Baltikum, Ukraina, Kaukasus och så vidare. Men då kom Vladimir Putin till makten, och han sätter nu igång samma process igen genom attacken mot Georgien, genom annekteringen av Krim, genom den fullskaliga invasionen av Ukraina och genom hoten mot Baltikum.

Det spelar ingen roll, herr talman, om det är tsaren, Lenin eller Putin som styr i Ryssland så länge landet domineras av denna imperialistiska idé om ryskt herravälde över sina grannar. Med den djupa repression som pågår varje dag och som plågar miljoner ryssar inom den ryska federationen finns det ingen positiv förändring i sikte.

Det enda botemedlet mot detta är en liberal internationell rättsordning som backas upp av en demokratisk försvarsallians.

Det är med dessa historiska erfarenheter, nutida realiteter och risker som vi måste se på vår egen säkerhet och vårt ansvar för våra demokratiska grannar. Sverige behöver Nato, och Nato behöver Sverige.

(Applåder)


Anf. 66 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Det är möjligtvis talmannen som skulle kunna konkurrera med Fredrik Malm om att vara mest historiskt intresserad i denna församling av 349 ledamöter plus en talman. Det är ett intressant historiskt perspektiv du ger, Fredrik.

Jag tänkte prata om en helt annan del av världen än den du nämnde. Jag tänkte nämligen prata om situationen för kurderna och särskilt för kurderna i Turkiet. Vi vet alla vilket långt engagemang du har haft för kurderna och för kurdernas rättigheter. Jag vet att du bara under förra veckan har deltagit i ett flertal minnesstunder för att minnas Halabjas offer - offren för den fruktansvärda kemattack som Saddam Hussein genomförde där 1988.

Jag har själv gjort ett handslag med dig och gjort upp om att stoppa vapenexporten till Turkiet i oktober 2019. Vi fick med oss hela riksdagen på det beslutet. Det är ett av de beslut som nu har upphävts genom den Natoprocess vi har gått igenom, när Ann Linde deklarerade att man skulle återuppta vapenexporten till Turkiet.

En del av Natoprocessen har också inneburit att man har tecknat ett memorandum med Turkiet. Det är väldigt tydligt att ett av Turkiets mål har varit att jaga oppositionella kurder i Sverige. Vi ser hur Säpo har bjudits in till Turkiet och att man har haft gemensamma möten. Man upptäcker i en del texter och saker som Säpo säger i förhör att det nästan känns som att den turkiska säkerhetstjänsten, MIT, är tillbaka i Sverige. Det pratas om att det är över 40 kurder som riskerar utvisning till andra länder men i förlängningen till Turkiet.

Det är en väldigt oroväckande utveckling, tycker jag, att oppositionella mot Erdogans regim i Ankara på detta sätt jagas i Sverige som en konsekvens av det svenska Natomedlemskapet och framför allt det memorandum som den tidigare regeringen tecknade med Turkiet.

En av de liberala ståndpunkterna är just att Sverige ska gå med i Nato och samtidigt att Turkiet ska slängas ut ur Nato. Efter två veckor av medlemskap undrar jag: Hur går det för Liberalerna med att slänga ut Turkiet ur Nato?

(TALMANNEN: Tack för de vänliga orden om mitt historieintresse! Jag påpekar petigt detta med duande och förnamn i kammaren.)


Anf. 67 Fredrik Malm (L)

Herr talman! Tack så mycket, Håkan Svenneling, för de vänliga orden inledningsvis! Jag tror att vi är många, betydligt fler än talmannen och jag själv, som när ett historieintresse.

För mig och oss i Liberalerna är Natomedlemskapet oerhört viktigt eftersom det handlar om säkerheten i vårt närområde och i Östersjöregionen och vad vi kan göra. Sedan har vi en rad synpunkter på andra länder. Vi kan ha synpunkter på demokratiska stater, och vi har givetvis särskilt synpunkter på auktoritära och odemokratiska stater. Vi har många verktyg för att föra fram synpunkter. Jag ser framför mig att Sverige som en aktiv medlem i Nato också kan diskutera frågor där, om det rör Nato på det sättet.

Annars har vi vår utrikespolitik, vår diplomati, vårt MR-arbete och så vidare. Om det finns fog för att kritisera Turkiet, vilket jag tycker att det finns i många frågor, ska vi självklart fortsätta att göra det. Det gäller inte bara frågan om kurderna utan också en rad andra frågor.


Anf. 68 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Jag ber om ursäkt för felaktigt hanterande av ord i kammaren.

Det är en väldigt intressant frågeställning hur vi ska jobba mot de auktoritära stater som finns inom Nato. Utrikesministern pratade om de västliga demokratiernas allians. Jag är inte övertygad om att det är riktigt det vi ser just nu.

Det blir också tydligt att Nato handlar om två saker. Det handlar om vårt närområde, skyddet av Europa, som Malm var inne på. Men i Nato handlar det också väldigt tydligt om kampen mot terrorism. Problemet med att gå i militär allians med en stat som Turkiet är att de klassar alla som terrorister, särskilt dem som har kurdiskt ursprung.

Detta gör att Sverige måste tänka igenom hur man förhåller sig till den turkiska säkerhetstjänstens önskningar om att samarbeta mer med svensk säkerhetstjänst. Man måste tänka igenom vad Turkiet vill att Nato ska ägna sig åt och vad Sverige vill att Nato ska ägna sig åt. Det är två ganska olika saker.

Vi behöver hitta en strategi, delvis alla partier tillsammans, för hur vi ska agera för att det inte ska bli Turkiets agenda.


Anf. 69 Fredrik Malm (L)

Herr talman! Självklart är det så som Håkan Svenneling beskriver det. Samtidigt är Turkiet, trots sina tillkortakommanden, en partner i andra sammanhang för Sverige. Vi behöver Turkiet för att till exempel svenska gängkriminella ska kunna ställas inför rätta där. Vi behöver kontakter med många länder i världen, även underrättelsemässigt, eftersom terrorismen i dag, särskilt den jihadistiska, är global på olika sätt.

Men när det handlar om rättssäkerheten för svenskar är det självklart så att Sverige är en rättsstat.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag säga att Vänsterpartiet nu riktar kritik mot Liberalerna vad gäller Turkiet och Natoprocessen. Viss kritik kan även riktas mot Vänsterpartiet, som uttryckligen använde den kurdiska frågan för att sabotera vårt Natomedlemskap genom att vifta med flaggor och annat, vilket skapade stora problem för Sverige i dialogen för att kunna bli medlem.

(Applåder)


Anf. 70 Emma Berginger (MP)

Herr talman! Jag tackar också för historielektionerna.

Under de två år som har gått sedan Sverige ansökte om medlemskap i Nato har vi alltför många gånger sett vad det innebär att ge sig i lag med länder med bristande demokrati. Regeringens dansande och krumbuktande för att tillfredsställa Erdogan och Orbán har lämnat en dålig smak i munnen.

Herr talman! Ärligt talat, ord som skämskudde och cringe ligger nära till hands när man har sett denna process. Men dessa ord speglar inte alls allvaret i situationen när Sveriges kritik tystnar gällande stater som kränker mänskliga rättigheter, fängslar journalister och kontrollerar medier, universitet och domstolar.

I Försvarsberedningens rapport Allvarstid i våras kunde Liberalerna och övriga partier från regeringen inte ställa sig bakom skrivningar som vi alla varit överens om i tidigare försvarsberedning om Turkiets demokratiska brister, detta trots att den demokratiska situationen i Turkiet knappast har blivit bättre sedan 2019 då den tidigare försvarsberedningen var överens om bland annat att rättsstaten och respekten för de mänskliga rättigheterna kraftigt har försvagats i Turkiet.

Miljöpartiet har lyft fram att vi tycker att Sverige ska driva ett demokratikrav i Nato. Nato säger sig ändå bindas samman av demokratiska värderingar. Det borde därför ligga i alliansens intresse att alla medlemsstater lever upp till dessa värderingar.

Kommer Liberalerna och den svenska regeringen att driva på för en ökad demokratisk utveckling i Natos medlemsländer och driva på för att det ska införas ett demokratikrav i Nato?


Anf. 71 Fredrik Malm (L)

Herr talman! Först och främst vill jag säga att jag känner mig väldigt trygg med den deklaration som utrikesministern läste upp tidigare i dag. Det finns tydliga skrivningar där, och vi har fortfarande en rad verktyg i vår verktygslåda som står till buds för vår dialog och även, när så krävs, kritik mot andra stater. Vi har vårt medlemskap i FN, vi har vårt medlemskap i Europeiska unionen, vi har vår utrikespolitik, vi har vår diplomatiska apparat, vi har fria medier där frågor kan adresseras och så vidare. Miljöpartiet får det att låta som att det är just Nato som är det specifika organet för att adressera denna typ av frågor.

Det som är viktigt med Natomedlemskapet är säkerheten i vårt närområde. Det är skyddet för Sverige och skyddet för de baltiska staterna, som bara har 1, 2 respektive 3 miljoner invånare, om de blir anfallna av hela det ryska krigsmaskineriet.

Jag tycker att det är olyckligt att man ställer dessa frågor mot varandra. Vi behöver Natomedlemskapet för vår trygghet och för vår säkerhet.

Sedan handlar det inte bara om Turkiet och om Ungern. Det kan finnas även andra länder där Sverige ser att det finns brister. Då har vi upparbetade kanaler och mekanismer för det. Vi har hela utrikespolitiken. Ibland används bistånds- eller handelspolitiken.

Miljöpartiet talar själva om att man måste se sektorsövergripande och bredare på dessa begrepp. I denna del instämmer jag i detta.


Anf. 72 Emma Berginger (MP)

Herr talman! Jag tror väldigt mycket på demokrati och på att världen blir säkrare ju fler länder som blir demokratiska och som blir mer demokratiska.

Det saknas dock ett demokratikrav i utrikesministerns deklaration. Nato är trots allt en utrikespolitisk arena där Sverige har en möjlighet att träffa andra länder, samtala och driva på för en demokratisk utveckling om vi så vill.

Herr talman! Liberalerna har tidigare ändå drivit frågan om ett demokratikrav. I en partimotion från 2018, undertecknad av bland andra Jan Björklund, ville ni att Sverige skulle verka för ett demokratikrav i Nato och faktiskt också för att Turkiet skulle uteslutas ur alliansen.

Min fråga är: Har ni släppt dessa krav och nu tystnat i frågan om demokrati?


Anf. 73 Fredrik Malm (L)

Herr talman! Jag har inte sett någon diktatur som vill bli medlem i Nato. Turkiet är Natomedlem sedan 1950-talet. Jag har inte sett något stort intresse från odemokratiska stater att bli medlemmar i Nato. Det som jag har sett intresse för under de senaste åren är att Sverige och Finland blir medlemmar i Nato. Jag förhåller mig till en något gammaldags uppfattning, kan man tycka när man följer det svenska offentliga samtalet ibland, att Sverige faktiskt fortfarande är en demokrati. Det är jag övertygad om att Emma Berginger också instämmer i.

Jag ser därför inte att risken är särskilt stor att en massa diktaturer plötsligt kommer att släppas in i Natofamiljen.

(Applåder)

Den utrikespolitiska debatten var härmed avslutad.

Den 20 mars är det en extrainsatt utrikespolitisk debatt i riksdagen med anledning av Sveriges medlemskap i Nato.

I debatten deltar en företrädare från varje riksdagsparti. Debatten tolkas till engelska och teckenspråk.

Utrikesministern presenterar den utrikespolitiska deklarationen med anledning av Sveriges medlemskap i Nato. Därefter följer anföranden från övriga partier i storleksordning.

Den utrikespolitiska debatten är öppen för allmänhet och media. Den går att se både direkt och i efterhand via webb-tv.