Statsministerns frågestund

Fru talman! Julen närmar sig, och för många ger det förhoppningsvis en chans till vila och reflektion. Samtidigt finns det tyvärr också de som ser jultiden som en helt annan typ av möjlighet. Vi läser om hur organiserade stöldligor slår till på olika platser i landet. I städer som Malmö har polisen fått in flera anmälningar om inbrott i bostäder nattetid, medan familjerna är hemma. Alltför många kommer hem från julfirandet till en bostad som vänts upp och ned av inbrottstjuvar.

Polisen vittnar om att en stor del av dessa villainbrott begås av utländska stöldligor. Nästan inga av inbrotten klaras upp. Under 2016 handlade det faktiskt om så få som 2,1 procent. I de fall brotten leder till fällande dom är straffen oroväckande låga.

Därför har riksdagen vid två tillfällen beslutat om att straffen för inbrott ska skärpas genom en egen brottsrubricering, inbrottsstöld. Trots detta gav justitie- och inrikesministern så sent som för några veckor sedan besked om att någon utredning ännu inte har tillsatts.

Jag är nog inte ensam i denna kammare eller utanför om att tycka att julfriden skulle kännas något mer fridfull om polisen klarade av att utreda fler inbrott och om straffen för förövarna var betydligt mer kännbara.

Mot denna bakgrund skulle jag vilja fråga statsministern: Kommer regeringen att lägga fram förslag om skärpta straff för inbrottsstölder genom en särskild brottsrubricering, i enlighet med vad riksdagen vid två tillfällen har begärt?

Fru talman! Först vill jag säga att det är klart att regeringen tar alla riksdagsbeslut och tillkännagivanden på allvar. Det gäller naturligtvis att ta in dem i regeringens arbete på det sätt som passar bäst. Det är ingen tvekan om att det är den principen som gäller.

Tobias Billström har alldeles rätt i att vi måste komma åt de här stöldligorna. Samhällets budskap, inte minst till de utländska stöldligorna, ska vara att det ska vara oerhört svårt att vara kriminell, komma hit till Sverige och stjäla, ta ut stöldgods och sedan komma undan med det. Här behöver betydligt mer göras, och det gäller att knäcka den affärsmodellen.

För det första har vi kontinuerligt tillfört polisen mer resurser. Nästa år tillför vi mer resurser än vad myndigheten själv har begärt. Vi behöver ha fler poliser, och vi utbildar fler poliser för att underlätta utredningsarbetet. Vi ska fram till 2024 ha totalt 10 000 fler anställda vid myndigheten.

Vi tänker förstärka möjligheterna till myndighetssamverkan, där självfallet polisen men också Kustbevakningen och Tullverket ingår, just för att knäcka affärsmodellen: Det ska vara oerhört svårt att föra ut sakerna. Vi menar att det då blir mindre attraktivt för de utländska stöldligorna att komma hit. De står enligt bedömningar för ungefär hälften av villainbrotten, så det vore naturligtvis en rejäl insats.

Från regeringens sida råder alltså ingen som helst tvekan: Vi accepterar absolut inte denna organiserade brottslighet, naturligtvis inte heller den utländska. Vi ska göra det som kan göras när det gäller specifik lagstiftning, och så får jag återkomma till riksdagen i den ordning som är möjlig.

Fru talman! Statsministern håller med om att detta är ett stort problem – utmärkt! Men det räcker inte med att beklaga sig eller göra några allmänna uttalanden här i talarstolen. Det finns ett brett stöd i riksdagen för att få igenom konkreta förslag för att stävja denna typ av brottslighet, som vi är överens om är ett stort problem, inte bara i jultid utan året runt.

Redan 2015 tillkännagav riksdagen för regeringen att man ville få sådan lagstiftning på plats. Tiden gick, och när regeringen inte agerade fattade riksdagen beslut om att regeringen senast den 1 april 2018 ska lägga fram ett förslag om inbrottsstöld.

Statsministern reste ju själv runt i Sverige i november och talade om det som han beskrev som krafttag mot brottsligheten. Då är det viktigt att man agerar, så jag upprepar min fråga: Kommer regeringen att senast den 1 april 2018 ha lagt fram förslag om skärpta straff för inbrottsstölder genom en särskild brottsrubricering – ja eller nej?

Fru talman! Svaret är detsamma, Tobias Billström: Vi bereder lagförslag och ska ha in underlag för detta. Det bereds i Regeringskansliet, precis som det ska, och vägs mot annan lagstiftning. Vi bereder alltså enligt den ordning som vi ska följa och gör vad vi kan, men vi har ingen annan uppfattning än att man naturligtvis ska hörsamma riksdagens beslut.

Det stämmer inte att vi inte gör någonting. Det är inte sant att det bara görs allmänna tillkännagivanden här i riksdagen. Polisen får mer resurser än man själv har begärt. Vi har ökat utbildningstakten för poliser. Den var någonstans mellan 600 och 700 under den förra regeringens sista år – nu är den snart det dubbla. Vi ska inrätta två nya polisutbildningar. Vi skärper myndighetssamverkan – där kommer också Kustbevakningen och Tullverket in. Det är nämligen viktigt att knäcka en affärsmodell. Utländska ligor ska inte kunna komma in och tro sig kunna göra stora vinster genom att föra ut varor. Den modellen ska knäckas. Vi accepterar inga stöldligor.

Fru talman! Den 12 oktober i år befann vi oss här i kammaren. Jag stod precis här, och statsministern stod precis där han står nu. Jag tog då upp terrorattentatet på Drottninggatan, som begicks av en person som hade fått avslag på sin asylansökan men ändå tilläts vara kvar i landet. Jag kritiserade statsministern för att inte göra tillräckligt för att upprätthålla en ordnad migrationspolitik och åtgärda problemen med de tiotusentals personer som har fått avslag men fortsätter att uppehålla sig illegalt i vårt land. Statsministern anklagade mig då för att överdriva och sa att regeringen har en väldigt tydlig princip om att den som har fått ett nej ska återvända.

Bara några veckor efter det att vi senast stod här och statsministern sa detta meddelade regeringen att man tänker låta ett stort antal invandrare stanna i Sverige trots att de har fått avslag på sina asylansökningar. Man kommer, som det ser ut, till och med att låta personer som medvetet har ljugit om sin ålder och därmed lurat till sig förmåner som de inte var berättigade till stanna i Sverige.

Detta kommer naturligtvis att innebära ökade incitament för andra att hålla sig kvar illegalt trots att man har fått avslag, och det kommer med allra största sannolikhet att öka asyltrycket på Sverige.

Min fråga till statsministern är: Hur ska svenska folket kunna lita på det du säger här i riksdagens talarstol, när de utfästelser och de principer du ger uttryck för här inte tycks ha särskilt mycket längre hållbarhet än mjölk?

Fru talman! Detta är till att börja med en felaktig beskrivning av det som har hänt. Vi vände migrationspolitiken efter årsskiftet 2015. Hösten 2015 hade vi som bekant en rekordstark tillströmning av asylsökande. Den migrationspolitiken lades om. Detta gjordes genom en tillfällig lag som ska sträcka sig fram till juli 2019. När den infördes sas också att det skulle göras en tvåårsavstämning. Skulle den räcka hela vägen, eller skulle den avbrytas 2018?

Det regeringen har fattat beslut om är att inleda samtal med de andra partierna om att den ska sträcka sig till 2019 – att vi håller i den striktare migrationspolitiken.

Några få som kom hit som minderåriga till och med, om jag kommer ihåg rätt, den 24 november 2015 och har fått en osedvanligt lång handläggningstid – 15 månader eller mer – ges en ny möjlighet till prövning, under förutsättning att man påbörjar, eller har påbörjat och fortsätter, studier. Studier är en investering oavsett var man sedan hamnar i livet.

Det här är inget incitament för någon att hålla sig kvar, utan har man kommit senast den 24 november 2015 kan man ingå i den här gruppen och kan söka enskilt. Det är ingen allmän amnesti, utan man får möjligheten att söka om man kan knyta det till studier.

Det finns alltså inget incitament för andra att hålla sig kvar än de som kom hit senast den 24 november 2015 och, nota bene, finns här i landet. Det är svaret på frågan.

Fru talman! Alldeles oavsett vilka förmildrande begrepp och ord som statsministern använder här kan man inte komma ifrån att det här är ett förödande förslag. All tidigare erfarenhet visar att migrationsströmmar styrs av signalpolitik och så kallade push- och pullfaktorer. Vi vet att fattar man den här typen av beslut, som ger en signal om att man kan få stanna även om man har fått avslag och att det går att ta sig till Sverige på vinst och förlust, kommer det att öka invandringen.

En ökad, okontrollerad invandring vet vi också nu kommer att innebära en ökad brottslighet. Det kommer att innebära fler våldtäktsoffer, en ökad risk för terrorattentat, en ökad segregation i det här landet, en urholkad välfärd och kulturkrockar.

Är det verkligen värt att utsätta det svenska folket för allt detta ännu en gång bara för att kunna behålla makten tillsammans med Miljöpartiet?

Fru talman! Sverigedemokraterna har bara ett sätt att beskriva verkligheten på, dessvärre. Det här innebär ingen ökad invandring, utan det handlar om människor som finns här i landet, som kom hit senast den 24 november 2015 och som var underåriga då. De ges en möjlighet av skälet att de har fått osedvanligt långa handläggningstider på över 15 månader. Enligt EU-reglerna ska det egentligen vara 9 månader. Under exceptionella förhållanden accepteras 15 månader, men över 15 månader anses inte acceptabelt, så det här hänger vi alltså upp på EU-regelverket.

Sanningen är att vi håller i när det gäller den striktare migrationspolitiken. Det är det som Sverigedemokraterna också behöver se. Det gör vi i och med att den tillfälliga lagen sträcker sig till juli 2019, och under tiden ska vi i diskussion inom Europeiska unionen också se till att vi får en mer enhetlig lagstiftning över hela EU så att Sverige inte ska ta ett större ansvar än andra länder i EU vad gäller migrationspolitiken.

Fru talman! Jag vill ställa en mycket enkel fråga till statsministern. Vad är det bästa med bemanningsföretag, och vad tillför de svensk arbetsmarknad?

Fru talman! Jag har haft rätt mycket med bemanningsföretag att göra. Det de tillför, tycker jag, är möjligheten för en del företag som behöver det att hantera en flexibilitet. Under förutsättning att det är sjysta tillsvidareanställningar med kollektivavtalsenliga löner och villkor, vilket flera LO-förbund och naturligtvis också andra förbund har med bemanningsföretagen, finns det en stor fördel.

Jag menar att företagen själva i sina förhandlingar med de fackliga organisationerna ska göra upp om blandningen av tillsvidareanställda, visstidsanställda, bemanningsföretagsanställda och så vidare. Det är upp till var och en att bestämma, helt enkelt.

Fru talman! Bemanningsföretagen sysselsätter 50 000 utlandsfödda varje år. Andelen utlandsfödda är dubbelt så stor som på den resterande delen av arbetsmarknaden. 97 procent av de anställda har kollektivavtal.

LO har haft som ultimatum att bemanningsföretag inte ska omfattas av den principöverenskommelse som parterna nu har slutit om etableringsjobb. Nu ligger den överenskommelsen snart på regeringens bord.

Tycker statsministern att det är rimligt att bemanningsföretag, en sådan viktig jobbskapare och en integrationsmotor, inte omfattas av regeringens kommande förslag om etableringsjobb?

Fru talman! I morgon ska arbetsmarknadsminister Ylva Johansson träffa parterna för första gången för att genomlysa det förslag som parterna har lagt fram om hur de vill ha det. Sedan får regeringen titta på det och vrida och vända på det och även de förslag som man lägger fram vad gäller andra delar, och så får vi göra en helhetsbedömning och återkomma till parterna i en dialog om hur vi ser på frågan.

Men först vill jag gärna att arbetsmarknadsministern lyssnar på parterna och tittar på förslagen. Sedan ska vi återkomma.

Fru talman! Dagligen får vi motta berättelser från människor vars liv har slagits i spillror av sjukdom och avsaknad av sjukpenning.

I dag läste jag om Amna Uzunic. Hon skrev så här: Jag lever med ms sedan två år tillbaka, vilket har orsakat förlamning i snart hela mitt högra ben, svag kraft i höger hand och dubbelseende. När jag sjukskrev mig vägrade Försäkringskassan att godkänna detta, trots att de aldrig någonsin träffat mig eller ville träffa mig. På två år har jag inte haft en inkomst utan har fått förlita mig på att min man kan betala räkningarna och att mina barn hjälper till.

Amnas problem är inte att hon har hamnat mellan två stolar. Amnas problem är att hon är sjuk och att hon dessutom har blivit helt ekonomiskt beroende av sin man när hon har nekats rätten till sjukpenning av läkare och tjänstemän som hon inte har träffat.

Fru talman! Vi tog bort stupstocken i sjukförsäkringen tillsammans med regeringen. Inte kunde vi då föreställa oss att en socialdemokratiskt ledd regering skulle fortsätta utförsäkringarna men med en annan metod. Kan statsministern svara på när regeringen kommer att ta Amna Uzunic och alla hennes olyckskamrater på allvar och ge dem en möjlighet till ett värdigt liv trots svåra sjukdomstillstånd?

Fru talman! Jag utgår från att Mia Sydow Mölleby inte förväntar sig att jag ska kommentera enskilda ärenden och enskilda myndighetsbeslut.

Sjukpenningen ska naturligtvis vara ett bra skydd och leda till, menar vi, att vi får en bättre ordning vad gäller att människor kommer tillbaka till arbetet. Det är därför vi bland annat diskuterar med arbetsmarknadens parter. Vi menar att det säkert går att göra mer för att man ska komma tillbaka till arbetet.

Myndighetsbeslut kommer att innebära ja eller nej. Jag har inte framför mig något förslag om att lagen ska ändras eller om vad som kan komma att behöva göras.

Det som Mia Sydow Mölleby pekar på är just det här med att falla mellan stolarna, vilket jag förstår att just det här fallet inte handlar om. Men när det gäller att falla mellan stolarna har vi ett rejält problem. Fortfarande, efter många år och under olika regeringar och regeringskonstellationer, har vi dessvärre kvar det faktum att människor hamnar mellan stolarna. Det menar vi att vi måste gå in och titta noggrant på. Det är rimligen så att man tillhör en försäkring innan man åker över i någon annan. Jag talar framför allt om arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen.

Det är mitt svar. Vi ska ha en bra sjukförsäkring, och den ska ge ett gott skydd. Det kommer naturligtvis alltid att finnas prövningar. Så måste det vara. Det kan jag inte som statsminister och i enskilda fall ha någon uppfattning om eller överpröva.

Fru talman! Det är klart att man inte kan kommentera enskilda fall.

Problemet är att det är väldigt många som egentligen inte har fallit mellan stolarna utan att försäkringarna inte fungerar. Försäkringskassan har ett mål att man inte får ha mer än ett visst antal sjukdagar, alltså att vi ska ha en begränsning i hur länge personer ska vara sjuka och hur högt sjukpenningtalet ska vara. Men det går inte att förutsäga, det går inte att bestämma, hur länge folk ska vara sjuka. Människor blir friskare av en bra sjukvård, och under tiden behövs en fungerande sjukpenning. Det är så människor blir friska – de får hjälp. Man blir inte frisk för att sjukpenningen dras in.

Är regeringen beredd att svälja prestigen och ta bort målet för Försäkringskassan med ett speciellt sjukpenningtal?

Fru talman! Vi tycker att det är bra att ha sikte på att antalet sjukskrivningar ska gå ned i landet. Vi kan ju inte ha en ordning där vi tycker att det är bra att vi har så många sjukskrivningar som möjligt, utan det rimliga är att det är så få som möjligt.

Men det här ska ske under värdiga former, och det är därför jag säger att samarbete med arbetsmarknadens parter är viktigt. Därför har vi gett uppdrag till både sjukvården och parterna, och det finns naturligtvis ett ansvar att ta för individen också.

För parterna måste det förebyggande, löpande arbetsmiljöarbetet bli bättre, liksom rehabiliteringsarbetet, inte minst så att man kan komma tillbaka till arbete så snabbt som möjligt.

Vår målsättning ska vara att korta ned det. Det måste vi. Men det ska ske på ett värdigt sätt och inte minst i samarbete med arbetsmarknadens parter.

Fru talman! Sveriges största samhällsutmaning är den stora gruppen lågutbildade nyanlända som har kommit till Sverige och som inte har kvalifikationer för att ta sig in på arbetsmarknaden. Våra trösklar är för höga. Om vi inte lyckas lösa detta kommer utanförskapet att skapa mycket stora problem. Sverige kommer att driva isär, med ett stort bidragsberoende och förortsproblematik med allt vad det innebär av sociala problem, kriminalitet och så vidare.

Detta har fler insett. Därför har ett antal förbund inom LO och ett antal förbund på arbetsgivarsidan slutit en principöverenskommelse, som Annie Lööf frågade om tidigare. Problemet med överenskommelsen är att LO har krävt att en stor mängd företag inte ska få vara med och skapa de här jobben. Det gäller alla företag som inte har kollektivavtal.

Det råkar vara på det sättet att huvuddelen av Sveriges företag inte har kollektivavtal. Det finns ingen lag i Sverige som säger att man måste ha det. En del av den svenska modellen är att man inte lagstiftar fram kollektivavtal. Det är valfritt att ha det.

60 procent av Sveriges företag som har anställda har inte kollektivavtal. 185 000 företag har inte det, och det är huvudsakligen de små företagen. Det är där servicejobben kan växa fram, och de ingår då inte i reformen.

Parterna får sluta vilka avtal de vill. Men det här förutsätter riksdagens deltagande, eftersom de kräver skattefrihet.

Anser statsministern att det är rimligt att utesluta huvuddelen av Sveriges företag om man gör en reform för att lågutbildade nyanlända ska komma i jobb?

Fru talman! Vi har diskuterat ganska länge hur vi ska slipa ned trösklarna så att också människor med låga kvalifikationer, inte minst nyanlända, ska komma in på arbetsmarknaden. Det lät ett tag som att vi var överens om att det är bättre att parterna tar det här först, än att vi ska gå in och lagstifta. Nu har parterna gjort det. Och nu är borgerligheten snabb att döma ut det.

Det är parterna som har slutit ett avtal. Det är alltså arbetstagarorganisationer och arbetsgivarorganisationer som står för kollektivavtal. Det är en bra ordning i Sverige att man står upp för kollektivavtalen. Kanske behöver fler ansluta sig och omfattas av dem? Vi vet att det här, rätt utformat och rätt utvecklat, kommer att ge många människor arbete. Och det är en bra ordning.

Som jag sa till Annie Lööf tidigare ska arbetsmarknadsministern träffa parterna för första gången i morgon och ta del av deras förslag på hur de vill lägga upp det. Sedan måste regeringen fundera igenom vad vi kan möta upp med, hur det ska gå till och dra slutsatser efter det.

Att parterna står upp för sina kollektivavtal finner jag inte ett dugg besynnerligt. Och jag tycker att Sveriges riksdag ska stå upp för kollektivavtalen. Det är en viktig del av den svenska modellen.

Det här kommer att ge många människor arbete. Men låt oss se vilka slutsatserna blir när arbetsmarknadsministern har träffat parterna och dialogen är igång.

(Applåder)

Fru talman! Socialdemokraterna applåderar hårt i riksdagen nu när statsministern utesluter 60 procent av företagen för att inrätta etableringsanställningar. Det är precis det som sker nu. Det är det överenskommelsen går ut på.

Det är klart att parterna ska komma överens. Men de skickar notan hit, för en modell som inte är tillräckligt bra. Vi skulle naturligtvis kunna avskaffa riksdagen och låta LO bestämma allting. Men till sist måste riksdagen ta ställning till om det ska vara skattefritt eller inte. Och då måste det vara en modell som vi tror på.

60 procent utesluts. Dessutom betalar en svensk som har en inkomst på 16 000 i månaden flera tusen i inkomstskatt. En pensionär som har 16 000 i månaden betalar flera tusen i inkomstskatt. Att en nyanländ som får 16 000 i inkomst ska vara skattebefriad tror jag kommer att bli mycket kontroversiellt i Sverige. Vår avgörande invändning är dock att vi måste låta alla företag vara med i detta.

Ambitionen är rätt. Sänk trösklarna! Lägre ingångslöner kommer att ge fler jobb. Där har man rätt. Men då måste vi också öppna upp hela arbetsmarknaden för det.

(Applåder)

Fru talman! Det är konstigt. Jag vet inte hur många gånger Jan Björklund har kastat ur sig namnet LO som om det vore en svordom, när vi har debatterat det här.

Det är två parter som har gjort upp om det här, arbetsgivarorganisationer och arbetstagarorganisationer. Det är två parter som står för uppgörelsen.

Vad gäller de olika förslagen måste vi analysera dem och se vad som går att göra eller inte. Men att samhället ska möta upp när parterna vill göra en insats för att de nyanlända ska komma in i arbete tycker jag är viktigt.

Det här verkar vara något ideologiskt. Det ska på något vis vara lägre löner. En tid var det kvinnorna som skulle ha lägre löner för att komma i arbete. Ett tag var det ungdomarna som skulle ha lägre löner för att komma i arbete. Nu har vi den lägsta arbetslösheten på 14 år, utan sänkta löner. Men nu är det de nyanlända som ska ha lägre löner.

Nej, vi ska i pragmatisk ordning titta på vad parterna har kommit fram till och se vad samhället kan bidra med.

(Applåder)

Fru talman! Personrån, sexualbrott, misshandel, bedrägerier, trakasserier och hot är brottskategorier som ökar, enligt Brottsförebyggande rådets trygghetsundersökning. Många kvinnor känner sig oroliga över att gå ut själva. Många äldre känner stor oro för kringresande stöldligor. Vi ser att gängkriminalitet och den organiserade brottsligheten breder ut sig. Samtidigt ser vi våldsamma attacker på polishus och poliser runt om i Sverige. Mordförsöket på poliser i Uppsala förra veckan är bara ett exempel. En handgranat kastades uppenbart mot poliserna, enligt TT.

Vi får aldrig acceptera detta. Och det är bråttom. Om vi ska vända utvecklingen i utanförskapsområden, vända utvecklingen med att otryggheten breder ut sig i landet behövs det poliser på plats snabbt.

Kristdemokraterna har föreslagit 10 000 fler poliser. Regeringen har också föreslagit 10 000 fler polisanställda. I alla fall är det Socialdemokraternas ambition, om jag har förstått det rätt. Regeringen har också utökat antalet utbildningsplatser. Men stolar på utbildningarna står tomma. Samtidigt slutar rekordmånga poliser just nu, under statsministerns tid i regeringsställning.

För att öka antalet poliser, locka tillbaka dem som har slutat och behålla poliser i yrket måste attraktiviteten för yrket höjas och arbetsvillkoren förbättras. Och den enskilt viktigaste satsningen för att göra det är att höja polislönerna, framför allt för poliser i yttre tjänst.

Vi kristdemokrater har föreslagit en särskild polislönehöjning, en avdelad peng som ska gå till att höja polislöner. Varför är det viktigt för regeringen att inte göra det, Stefan Löfven? Ni har exempelvis riktade pengar för att höja lärarlönerna.

Fru talman! Brotten är en allvarlig fråga. Det är oerhört viktigt att samhället markerar mot det. Vi ska vara trygga från brott och ha ett tryggt liv. Det är bland annat därför vi tillför polisen så mycket resurser, som jag sa tidigare.

Det är bra att också Kristdemokraterna vill att fler poliser ska utbildas. Då ska man vara glad att ha en socialdemokratiskt ledd regering, som ser till att det utbildas betydligt fler poliser än den borgerliga regeringen gjorde. Man ska vara glad att vi tillför så mycket resurser, att ha en regering som inte prioriterar stora skattesänkningar utan tillför resurser.

Man ska vara glad att ha en regering som har höjt straffen för ett trettiotal brott. Det var eftersatt efter åtta år med en borgerlig regering. Vi har höjt straffen rejält, bland annat för vapenbrott. De som får för sig att gå ut med ett vapen i fickan ska veta att de inte bara åker in på förhör på häktet över dagen och sedan kommer ut och får vänta några månader. Den som åker fast nu blir kvar, när den nya lagstiftningen som vi antar kommer på plats. Då kommer personen inte hem på två år. Det är en mycket bra signal från samhället att det inte är okej att gå omkring och bära vapen i fickan.

Vad gäller lönerna har jag sagt tidigare att vi har tillskjutit mer resurser till myndigheten än myndigheten krävde. I det ingår också ett uppdrag till myndigheten att tillsammans med arbetstagarorganisationerna se till att förbättra och förstärka villkoren för att göra polisyrket mer attraktivt. Det är såklart inte konstigare än att lönen är en del i detta.

Jag tycker dock att den ordning som vi har, att det i huvudsak är parterna som ska sköta lönebildningen, är bra. Vi har gjort ett undantag på lärarsidan. Ett av skälen är att alla, oavsett var man ska vara i samhället, måste passera skolan. Men i övrigt tycker vi att lönebildning ska skötas av parterna.

Fru talman! Det är ett undantag som regeringen gör. Därför tycker jag att man bryter mot den princip som man alltid framhåller, att det är parterna som ska lösa frågan. Vi ser nu en stor trygghetskris och ett stort avhopp från polisyrket.

År 2014 slutade 678 poliser, 2015 var det 832 poliser som slutade, 2016 slutade 950 poliser. Hittills i år har 878 personer slutat att arbeta som poliser. Då krävs det en tydlig signal från regeringen om att polislönerna måste höjas för att man ska se till att det blir fler poliser, inte färre. Det har blivit färre poliser sedan du tog över regeringsmakten, och nu är antalet nere på under 20 000 poliser.

Enligt uppgift sa din egen inrikesminister för några år sedan att det inte spelar någon roll om det är 19 000 eller 20 000 poliser. Nu ser vi resultatet av regeringens politik. Man har haft en nonchalant inställning, men nu måste det till krafttag.

Fru talman! Jag upprepar det igen: Vi skjuter till mer resurser till Polismyndigheten än vad myndigheten själv har begärt. Vårt tydliga uppdrag är att man ska se till att förbättra villkoren. Men det är myndigheten som har kunskapen.

Jämfört med den borgerliga regeringen har vi ökat utbildningstakten. Det är nu fler – nästan dubbelt så många som det var 2014 – som påbörjar en polisutbildning. Det är en stor ökning.

Dessutom öppnas två nya polishögskolor, en i väst och en i södra Sverige. Då kommer det att utbildas fler poliser, det är jag helt övertygad om.

Av dem som slutar är det en del som faktiskt går i pension. Det är därför som vi måste öka utbildningen.

Men det utrymmet fanns inte under den borgerliga tiden. Då var det så snålt med antalet påbörjade utbildningar att det gick nästan plus minus noll. Det får det inte göra.

Vi ska ha fler utbildade poliser och bättre villkor för polisen.

Fru talman! Jag vill också ställa en fråga till statsministern angående etableringsjobben.

Fack och arbetsgivare har kommit överens om de så kallade etableringsjobben. Det ska vara jobb på heltid, det ska i huvudsak leda till en tillsvidareanställning, det ska ingå utbildning på betald arbetstiden och lönen ska följa kollektivavtal.

Det är bra att parterna har enats om detta. Kollektivavtalsenlig lön och tillsvidareanställning som mål, det är ordning och reda på svensk arbetsmarknad.

Men för att det ska leda till ett tryggt fotfäste på arbetsmarknaden måste utbildningsdelen hålla hög kvalitet för att vi ska rusta människor med rätt kunskap på arbetsmarknaden. Här ser jag att det finns utmaningar. Men den största utmaningen, statsministern, finns kanske i detta hus, vilket vi delvis redan har hört här i dag. Det finns de som hellre vill se en lagstiftning i stället för att parterna ska komma överens.

Min fråga till statsministern är: Hur tänker statsministern kring de frågor som kvarstår innan etableringsjobben kan bli verklighet och vi får en fungerande arbetsmarknad för nyanlända?

Fru talman! Jag delar naturligtvis Annelie Karlssons uppfattning, att det här är en viktig möjlighet och nu gäller det att den inte går förlorad.

När jag svarade tidigare på en sådan här fråga sa jag att Ylva Johansson, arbetsmarknadsministern, ska träffa parterna i morgon för att påbörja en diskussion om hur detta ska kunna tas vidare och vad som förväntas av samhället för att detta ska fungera.

Enligt min uppfattning – och det får diskussionen visa – är utbildning en nyckelfråga i så många olika situationer, även i denna. I de fall som man vill kombinera jobb med utbildning, inte minst språkutbildning, är det naturligtvis en viktig ingrediens.

Det som förvånar mig är återigen det som jag sa tidigare. Man sa tidigare att det var okej att parterna skulle få komma med förslag. När då parterna kommer med ett förslag är man snabb att döma bort det innan det ens är prövat. Det menar jag är fel.

Fru talman! För några veckor sedan kunde vi i tidningarna läsa om det samarbete som den svenska regeringen nu inleder med Frankrike och Macron om innovation och gröna lösningar.

Jag blev väldigt glad över att klimatavtalet, Parisavtalet, kan användas som avstamp för nytt företagande och nya idéer.

Frankrike har ju redan en klimatplan som liknar Sveriges plan. Man sätter stopp för försäljning av fossila bränslebilar före 2040 och kolneutralitet före 2050. I Sverige har vi uppsatt målet om att bli världens första fossilfria välfärdsnation med delmålet om att minska utsläppen för transportsektorn med minst 70 procent 2030. Sverige strävar också efter att bli koldioxidneutralt till 2045.

Nu undrar jag om statsministern kan berätta mer om innehållet i det gröna innovationssamarbetet.

Fru talman! Det gör jag gärna. Vi har ett innovationssamarbete med Tyskland, med Frankrike och vi har ett väldigt bra samarbete också med Indien som ska utvecklas vidare.

Som sägs här av Agneta Börjesson ser Frankrike och Sverige lika på klimatfrågan. Vi sätter upp tydliga mål. Vi benar ut detta med etappmål. Samtidigt säger vi att det är här de nya jobben och framtiden finns. Därför har vi stora möjligheter också på en global marknad – Indien, Kina och så vidare.

Jag kan nämna två områden. Det ena är smarta transporter. Vi ske se till att få fram transporter som inte medför utsläpp. Det andra är smarta städer, hur städer ska byggas och utvecklas med respekt för naturen och miljön. Vi ska se till att vända klimathotet.

Det är två mycket bra områden som kommer att fyllas med ett alltmer konkret innehåll.

Fru talman! Sverige kampanjade till FN:s säkerhetsråd med ledorden öppenhet som mål och medel. Men nu har det framkommit uppgifter om att Utrikesdepartementet har missat att diarieföra en mängd dokument som rör just kampanjen för en plats i FN:s säkerhetsråd.

Det är inte första gången som den här regeringen – avsiktligt eller oavsiktligt – verkar ha misstolkat ordet öppenhet.

Min fråga till statsminister Stefan Löfven är: Hur definierar regeringen egentligen öppenhet och transparens? Ska inte också Utrikesdepartementet och departementschefen, Margot Wallström, följa de principer, regler och rutiner som gäller?

Fru talman! Arbetet med kandidaturen till FN:s säkerhetsråd har ju utretts ett antal gånger – tre utredningar och ingen har funnit något otillbörligt i det arbetet. Det finns ingenting att dölja.

Utrikesministern har svarat på frågan. Det rör sig om rutiner som inte har följts, och det är olyckligt i sig. Vi ska komma ihåg att det har efterfrågats 74 000 mejlloggar. Det kan i och för sig kanske inte besvaras på en dag eller två. Handläggningen ska ske så skyndsamt som möjligt. Det ska vara helt öppet av det enkla skälet att vi inte har någonting att dölja.

Vi har precis samma syn på dokument som alla andra har. Vi kan dock konstatera att en del av problematiken ligger i försvunna dokument på Utrikesdepartement, men dessa dokument var försvunna under den förra regeringens period.

Låt oss hjälpas åt för att se till att vi ska ha den öppenhet som krävs och att vi visar offentlighetsprincipen den respekt som den förtjänar.

Fru talman! Sverige har en sjukvård i toppklass när det gäller medicinska resultat, vilket vi ska vara stolta över. Men när det gäller tillgängligheten ligger vi i bottenklassen.

Sverige har i dag de absolut längsta väntetiderna i hela Europa. Det innebär att människor far väldigt illa och att cancerpatienter till och med dör i vårdköerna.

Jag är helt övertygad om att statsministern är lika orolig som jag över detta. Jag vet också att regeringen satsar på sjukvården i sin budget, vilket är bra. Men det kommer inte att hjälpa de 125 000 patienter som i dag sitter fast i vårdköer.

Är det inte dags att vi nu lägger all politisk prestige åt sidan i den här frågan? Vi kan naturligtvis ha olika uppfattning om lösningarna, men jag vet att vi bägge vill patienternas bästa.

Därför kommer vi att bjuda in samtliga partier till en nationell samling kring sjukvården för att se vad man på nationell nivå kan hitta för lösningar för att minska patienternas lidande.

Min fråga är följande: Kommer statsministern att tacka ja till vår inbjudan?

Fru talman! Arbetet är igång. Precis som Per Ramhorn beskriver har vi bland de främsta resultaten i världen när det gäller cancervård och andra diagnoser. Jag tror att man mäter ett trettiotal diagnoser. Vi ligger bra till, men det tar för lång tid att komma in i sjukvården. Det råder inga tvivel om det. Därför har vi under vår regeringsperiod utrett detta, och nu utarbetas successivt förslagen för att vi ska komma till rätta med det hela.

Den första förutsättningen är att man har resurser till sjukvården och välfärden. Då kan man inte sänka skatten i 100-miljardersklassen, som Sverigedemokraterna är beredda att göra tillsammans med de fyra borgerliga partierna. Detta är det första vägval man får göra.

Det andra är att fundera på hur vi kan föra ut mer resurser ännu närmare vårdcentralerna. Vi för nu en diskussion om hur vi kan utveckla detta, så att vården kommer närmare och vårdgarantin förstärks och skärps. Människor måste kunna få kontakt och råd så snabbt det någonsin går – snabbare än med dagens garanti.

Fru talman! Över 1 600 kvinnor inom politiken har skrivit under uppropet imaktenskorridorer, och detta är endast en bråkdel av alla de kvinnor som har samlats under hashtaggen #metoo.

Så länge sexuella trakasserier pågår i maktens korridorer kommer de också att fortsätta i skolans korridorer, på arbetsplatser och i offentliga miljöer.

Sveriges riksdag består av 56 procent män, och även statsministern är man. Det är vi män som sitter på makten, och om inte vi män med makt tar ansvar för att bekämpa sexuellt våld kommer inte heller andra män att göra det.

Fru talman! Metoo måste bli en historisk väckarklocka. Nu hoppas jag att ord blir till handlingar och att Sveriges självutnämnda feministiska regering också tar sitt ansvar. Jag vill därför fråga statsministern: När kommer regeringen till riksdagen med en samtyckeslagstiftning?

Fru talman! Jag delar helt beskrivningen av detta bedrövliga problem. Det vi har sett är en katastrof, där så många kvinnor utsätts för det ena och det andra. Detta är fullständigt oacceptabelt. Ett sådant samhälle ska vi i Sverige inte ha. Därför behöver vi göra mycket mer. Jag delar också uppfattningen att detta ofta har med makt och maktmöjligheter att göra. Vi måste fundera igenom hur vi minskar det här.

Vad gäller lagstiftningen specifikt kan jag inte säga ett datum för den. Jag hoppas att jag ursäktas för det. Den är dock på gång. Vi ska ha en ändrad sexualbrottslagstiftning där det är tydligt att ett ja är ett ja. Det är vad som gäller. Såvitt jag vet införs även ett oaktsamhetsrekvisit, som innebär att man faktiskt skulle ha känt till läget. Detta skärps, vilket jag tycker är bra.

Detta är bra steg, och det är helt nödvändigt.

Fru talman! Regeringen har gjort sken av att vilja stoppa den nedmontering som pågår av assistansersättningen. Men i den remiss som skickades ut förra veckan framgår det att under tiden då tvåårsstoppet ska gälla är uppdraget till myndigheten, när man gör en omprövning, att det bara kan leda till att den försäkrade beviljas färre timmar. Och det är bara förhållanden som negativt påverkar den enskilde som man ska ta hänsyn till vid omprövningen.

I ett brev som skickades i måndags från Försäkringskassan till en försäkrad har beslutet från regeringen föranlett att man skriver på följande sätt: Som ni tidigare har fått information om stoppade Försäkringskassan tillfälligt omprövningarna av assistansersättning. Nu har vi fått nya besked om att personer som har ändrade förhållanden ska utredas. Eftersom vederbörande har haft assistans i skolan räknas det som ett ändrat förhållande.

Min fråga till statsministern är: Vilka andra skyddsnät tänker regeringen föreslå sina myndigheter att man bara ska ta beslut om ifall de leder till försämringar för den enskilde?

Fru talman! Vilka brev som har skickats ut eller inte och detaljer om det kan jag inte kommentera. Vi har fattat ett beslut utifrån de domar som har fallit och som ändrar Försäkringskassans beslut. Vi behöver göra en prövning av hur detta eventuellt ska förändra vår lagstiftning. Troligen behöver lagstiftningen förändras. Vi måste dock först göra en översyn. Under den tiden ska ett uppehåll göras när det gäller tvåårsprövningen. Det är detta vi har fattat beslut om.

Svaret på frågan är: Inga andra. Vi har inga regler om att vi ska försämra utfallen i besluten. Svaret är enkelt. Det finns inga beslut om försämringar, och inga är heller beordrade.

Fru talman! Statsministern! Utmaningarna för den generella välfärden är stora. Både andelen och antalet äldre och äldre äldre ökar fram till 2040-talet, vilket är positivt. Allt fler frågar efter en bred och blocköverskridande skatteuppgörelse efter mönster från 1990–1991 och i vilken även de fackliga huvudorganisationerna deltar. Det behövs en skattepolitik som kan säkra tryggheten och välfärden, inte minst för våra äldre. Hur ser statsministern på detta?

Fru talman! Jag är naturligtvis villig att diskutera en bred blocköverskridande överenskommelse om en skattereform. Det är nog nödvändigt att man gör en bredare översyn efter alla dessa år. Det har ju under flera olika regeringar och majoriteter i parlamentet gjorts förändringar i det som då var ett nytt system. Mycket talar för att vi behöver göra det här, och det är jag naturligtvis beredd till.

Vår utgångspunkt är att syftet inte ska vara att sänka skatteintäkterna, utan förändringen ska vara neutral. Den ska befrämja arbete och tillväxt liksom en klimatsmart hantering av våra resurser. Skatter efter bärkraft är oerhört viktigt. Detta är några av våra utgångspunkter, och utifrån dem är vi absolut beredda att göra en bred översyn och eventuellt komma överens om ett nytt skattesystem.

Fru talman! Bland de första beslut som denna regering fattade var att överge det grundläggande kravet om 20 000 poliser i Sverige. Tre år med Stefan Löfven som statsminister har inneburit att vi nu har färre poliser. Utöver det finns det tomma platser på polisutbildningen. Bara i år är det 200 tomma platser. Samtidigt ser vi nu hur kriminaliteten breder ut sig i samhället. Människors otrygghet ökar.

Min raka men rätt seriösa fråga till statsministern är: Är han nöjd med att otryggheten ökar i Sverige och att vi efter tre år har färre poliser?

Fru talman! Nej, jag är inte nöjd förrän tryggheten ökar i Sverige. Det ska vara tryggt att leva och bo i Sverige. Det är av detta skäl som vi har vänt och nu ser till att skjuta till mer resurser till polisen och Polismyndigheten. Som jag har sagt två gånger tidigare här i kammaren i dag: Det här är mer resurser än vad Polismyndigheten själv har begärt.

Fram till 2024 ska vi ha 10 000 fler anställda. I det ligger en stor del poliser, men det kan också vara civila krafter som behövs. Jag tror att Polismyndigheten är bättre att bedöma detta än Moderaterna och Tomas Tobé.

Moderaterna borde också vara glada över att regeringen har ökat takten i utbildningen. Det var alldeles för låg takt i polisutbildningen tidigare, vilket åsamkade den situation vi nu befinner oss i. Därför har vi snart fördubblat takten och infört två nya polisutbildningar. Detta tycker jag att Moderaterna också ska vara glada över.

Det ni inte gjorde när ni satt vid makten gör vi nu. Gläd er åt det!

Fru talman! Statsministern har gjort en turné runt om i landet med temat trygghet. För tre veckor sedan besökte han min hemstad Uppsala. I Uppsala city fick statsministern träffa kommunala trygghetsvakter, som har anställts för att öka tryggheten i centrum då polisen saknar resurser. Han fick besöka Gottsunda, som har drabbats av stenkastning och brända bilar.

Jag har under den senaste tiden själv gjort en liknande turné, fast bara hos polisen i Uppsala. Jag har fått följa med i deras dagliga arbete. Jag har mött poliser som är erfarna, engagerade och väldigt duktiga, trots de stora avhoppen och den låga lön de har. Ju fler som hoppar av, desto tuffare blir det för de Uppsalapoliser som är kvar. Det är svårare att bidra till tryggheten i city, och det är svårare att dämpa oroligheterna i Gottsunda.

Vi har talat om löner och polisutbildningen. Men min fråga till statsministern är: Vad gör regeringen för att locka tillbaka de poliser som redan har slutat?

Fru talman! Vad gäller polisen i Gottsunda, liksom i Kinna och i Svenljunga, förs det bra och viktiga diskussioner, där de uttrycker att de vill ha förbättrade villkor. Det är inget konstigt med det. Det är därför vi tillför Polismyndigheten resurser för att hantera detta – mer resurser än vad man har begärt. Men vi ger dem också ett uppdrag: att förbättra villkoren för polisen och de anställda i myndigheten. Detta inkluderar löner. Det kan gälla utrustning och andra villkor. Detta tror vi att de parterna kan hantera bäst, så att man kommer fram. Lönen ingår utan tvekan i detta.

Som jag sa har vi påbörjat en rejäl ökning av antalet polisutbildade. Det är igång. Vi ska ha två nya polisutbildningar.

Vad man också säger inom polisen är: Vi klarar inte detta själva. Vi måste ha ett samhälle som knäcker långtidsarbetslösheten och där skolorna fungerar, säger de. Detta är en välfärdsfråga. Den måste vi jobba med parallellt lika starkt som med tillskottet till polisen.

Fru talman! Ingen har väl kunnat missa metoo-upproret. Tystnaden har nu på allvar brutits kring sexuella trakasserier, sexism och sexuella övergrepp. Det är troligtvis det största upproret bland kvinnor på 100 år. År 1917 var det ett uppror mot hunger och för rösträtt. I dag är det ett uppror mot sexuella övergrepp.

Hur kan statsministern både i rollen som statsminister och som man jobba på ett förebyggande sätt för att det ska kunna ske en förändring? Det är så viktigt och nödvändigt att fokusera på mäns deltagande och engagemang och inte minst på det stora ansvar som män som grupp har, för att det inte ska kunna stanna vid att alla kvinnor nu har delgett sina berättelser.

Fru talman! Jag tillhör också dem som verkligen hoppas och tror att kraften i de här uppropen kommer att vara samhällsomdanande på riktigt. Jag är tacksam för att vi har fått upp det till ytan. Jag beklagar naturligtvis djupt de enskilda människor som blivit utsatta, men nu får vi en kraft av ett helt annat slag än vad vi haft tidigare.

Som politiker skärper vi straffen för sexualbrott, som jag sa tidigare. Det är bra. Jag är övertygad om att det kommer att gå igenom här i riksdagen. Men vi behöver också mer förebyggande arbete. Det förebyggande arbetet sker i skolor, i idrottsföreningar, i samhället i stort, i det politiska livet, i partier – överallt. Överallt kommer vi att behöva göra mer. Men jag ser nu att den kraft som detta har åstadkommit kommer att bidra till att vi håller i detta.

Vi har också en skyldighet som män. Jag brukar säga att vi som män måste förstå att en man inte kränker kvinnor. En riktig man respekterar kvinnor.

(Applåder)

Fru talman! Handgranater, 50 skottlossningar, 10 mord och över 30 skottskadade. Det är facit för Malmö 2017, och året är ännu inte slut. Det dödliga våldet i Malmö räknat per 100 000 invånare ligger högst bland större orter i Norden och är cirka fem gånger högre än snittet i Västeuropa. Malmö har också flest personer i landet som blivit utsatta för personrån. Samtidigt ger trygghetsundersökningarna en lika dyster bild. Var femte Malmöbo avstår från aktiviteter på grund av rädsla för brott. Tre av fyra Malmöbor känner oro för att utsättas för brott. Allt detta är fallet trots nationella förstärkningar och trots att fler övervakningskameror tagits i bruk.

Jag skulle därför vilja fråga statsministern: Anser statsministern att regeringens kriminalpolitik varit framgångsrik för en stad som Malmö?

Fru talman! Arbetet är påbörjat, och vi kommer inte att ge oss. Vi kommer inte att avsluta det förrän vi tar knäcken inte minst på den organiserade brottsligheten.

Det är ändå en bra början att man vänder utvecklingen från ett alldeles för lågt antal utbildade poliser till fler utbildade poliser. Det har skett under den här regeringsperioden, som jag har sagt tidigare. Det är närmare en fördubbling.

Men vi kommer att behöva göra mer. Det är därför vi ska ha en polisutbildning där nere i södra Sverige. Då får vi fler från den regionen som söker in på polisutbildning, och så får vi fler poliser. Vi ska in i västra Sverige också.

Vi har skärpt lagarna, som jag sa, inte minst vad gäller vapenbrotten, för det behöver göras. De som går ut med vapen i fickan ska veta att de inte kommer hem på två år om de blir tagna. Det är en mycket stark signal från samhället. Vi gör det också lättare för poliser och andra att sätta upp kameror för övervakning.

Därutöver behöver vi ett starkt och solidariskt välfärdssamhälle som hindrar tillflödet till brottslighet. Det är dock en längre diskussion.

(Applåder)

Statsministerns frågestund var härmed avslutad.