Särskild debatt om gränshinder inom Norden och situationen i gränsregionerna

Fru talman och ärade ledamöter! Tack för initiativet till denna viktiga debatt!

Särskild debatt om gränshinder inom Norden och situationen i gränsregionerna

Norden är unikt. Vi har bland de äldsta och mest omfattande regionala samarbetena i världen. Vårt samarbete bygger på gemensamma värderingar och en ömsesidig ambition att man ska kunna bo och arbeta i hela Norden. Norden är vårt gemensamma hem. Vår gemenskap är en del av vår kultur och vår identitet, av vår historia och vår framtid. Vårt samarbete stärker våra länders ställning ute i världen.

Sedan ett år tillbaka befinner vi oss i en extraordinär situation. Pandemin har utmanat det nordiska samarbetet. Inreserestriktioner har lett till en svår situation för dem som lever, arbetar och driver företag i våra nordiska gränsregioner.

Under hela pandemin har jag haft många samtal med medborgare, familjer, företag, fackförbund, nordiska näringslivsorganisationer och företrädare för kommuner och regioner längs våra gränser. Vittnesmålen har berört mig på ett personligt plan. Det handlar om familjer som har splittrats, barn som inte har kunnat ta sig till skolan och polarisering mellan grupper. Det handlar om företagare som ser sitt livsverk riskeras, arbetstagare som fått sin ekonomiska trygghet sopad under mattan och faktiskt till och med kanske om barn som inte ens har fått en födelsedagspresent eftersom föräldrarna inte haft råd att köpa en. Man visste ju inte hur mycket pengar man skulle ha vid månadens slut när gränspendlingen till Norge stoppades över en natt.

Exemplen har varit alltför många, och det är för mig som Nordenminister naturligtvis oacceptabelt.

Fru talman! Vad är det nordiska samarbetets grundsten om inte den mellanmänskliga tilliten? Här kan vi i Norden göra bättre. När än det uppstått hinder och problem som försvårat för våra medborgare har den svenska regeringen agerat kraftfullt och konstruktivt för att söka lösningar på detta. Ibland har det krävts ett telefonsamtal, ibland ett långt mer ihärdigt uppvaktande. Ett år in i krisen har vi kunnat lösa ut ett trettiotal akuta gränshinder. Men vi nöjer oss naturligtvis inte där. Regeringen fortsätter att verka för att lösa ut alla gränshinder som finns kvar i samarbetet med våra grannländer.

Vi nordiska regeringar har tillsammans ett gemensamt ansvar för de medborgare som har valt att bosätta sig i gränsregionerna. Det är där de lever sina liv. Vi har bjudit in dem att leva sina liv där, med relationer som inte ser någon gräns. Vi nordiska regeringar måste visa dessa människor handlingskraft och respekt.

Avslutningsvis har vi samarbetsministrar fått i uppdrag av statsministrarna att genomföra en vision: Norden ska bli världens mest integrerade och hållbara region. Det uppdraget måste gälla även i kristider. Pandemin har visat att vårt nordiska samarbete inte kan tas för givet. Det krävs ett ständigt målinriktat och aktivt arbete. Sedan krisens start har jag och regeringen verkat för att stärka det nordiska gränssamarbetet, framför allt nu i denna krissituation.

Just därför har jag för mina nordiska kollegor presenterat ett förslag på en modell som ålägger oss ett mycket tydligare gemensamt ansvar för våra gränsregioner. Vi måste få en bättre dialog och en bättre samordning innan beslut. Vi måste gemensamt förutse negativa konsekvenser och hantera dessa. Vårt nordiska samarbete måste vara bättre rustat för att hantera kriser här och nu och i framtiden.

Fru talman! Det är ett misslyckande. Så här kan vi inte ha det. Detta gäller dessvärre mycket som regeringen nu företar sig. Så känns även för många svenskar tillståndet för det nordiska samarbetet just nu. Det vi ser är ett misslyckande, och så här kan vi inte ha det!

Fru talman! Statsrådet Anna Hallberg ska visas erkänsla för att hon är tydlig, rak och, såvitt jag kan bedöma, försöker att agera. Men det vi ser fyller oss alla som tror på ett starkt Norden med sorg.

För 40 år sedan kunde man i gränsstaden Haparanda finna turistkartor där allt som fanns på den östra sidan, alltså den finska, var markerat med vitt. Ett ingenting. Okänt land. I dag handlar det om två städer, med Tornio på andra sidan, som i praktiken vuxit samman med det delade Victoriatorget i mitten. Nu är gränsen åter tillbaka, och svårigheten att ta sig mellan länderna gör att det på nytt är vitt på andra sidan Tornedalen. Det är vitt även väster om Arvika. Det är vitt och tomt för butiksägarna i Strömstad liksom nordost om Danmark i Sverige för danska stugägare och sådana som via Skåne skulle behöva ta sig till den danska ön Bornholm.

Det här slår mot utbyte och kontakter och riskerar att förstöra det som gjort och gör Norden så starkt. Enligt SCB var Norge vår främsta handelspartner 2020. Danmark var vår fjärde och Finland den femte handelspartnern. Det är här vi hör hemma. Detta är vår språngbräda ut mot resten av världen.

Fru talman! I augusti 2019 antog Stefan Löfven med regeringskollegor från de andra länderna en vision: "Norden ska bli världens mest hållbara och integrerade region." Mitt budskap till den svenska regeringen är: Gå tillbaka till ritbordet! Vi är just nu väldigt långt från världens mest integrerade region. I vårt Norden ska arbetspendlare i Norge inte kallas smutsiga svenskar. I vårt Norden ska inte en dansk som stannar till vid en matbutik i Skåne bli utskälld.

Tillbaka till ritbordet! De krav som kan ställas på regeringen är att ta fram en plan för hur de skador som nordiskt samarbete nu tillfogats ska kunna åtgärdas. Det behövs en vision om att det gemensamma långbordet vid våra gränsövergångar ska dukas upp igen.

Det behövs en plan för hur kommande hot och påfrestningar i Norden bättre ska kunna hanteras gemensamt. Det handlar om allt från försörjningsfrågor till cyber.

Ordna den där utlovade gränsregionala statistiken så att det går att jämföra och så att det verkliga värdet av utbytet över gränserna tydligt kan mätas och redovisas!

Stängda gränser kommer knappast att öppnas förrän vaccinationsfrågan är löst. Misslyckandet har sin grund i att det är människor som har stoppats, inte smittan.

Fru talman! Norden som världens mest hållbara och integrerade region - så lyder visionen för det nordiska samarbetet. Det är storslagna ord, men det är avlägsna ord i en verklighet där motsatsen har varit vardag under en av vår tids största katastrofer.

Inte sedan andra världskriget har svenska soldater varit utstationerade vid gränsen mot ett grannland i Norden. Var det nödvändigt? Kunde det ha undvikits? Situationen kring gränsregionerna i samband med gränsstängningarna har drabbat många svenskar och nordiska grannar. Förvånansvärt lätt har 1958 års avskaffande av de inre gränskontrollerna i Norden rullats tillbaka. Det är otvetydigt att åtgärder krävs för ett ökat nordiskt samarbete såväl under kris som till vardags.

Fru talman! Norden är Sveriges näst största handelspartner. Nordens andel av handeln är större än USA:s, Kinas, Indiens och Rysslands andelar sammantaget. Tiotusentals medborgare flyttar mellan de nordiska länderna. Tiotusentals studenter studerar i ett annat nordiskt land. Den senaste fullständiga kartläggningen över arbetspendling från 2015 ger vid handen att ca 50 000 nordbor arbetspendlar mellan två nordiska länder.

Trekungamötet 1914 kallar till åminnelse. Då samlades de tre nordiska kungarna med sina utrikesministrar på länsresidenset i Malmö för överläggningar efter första världskrigets utbrott. Ett resultat av mötet blev att man bekräftade sin enighet kring neutralitetslinjen. I dag, och så snart vi ser en ljusning i pandemin, kommer vi att behöva ta ett nytt avstamp mot framtiden. Inför detta tar vi sverigedemokrater i dag tre initiativ till åtgärder.

För det första: upprättandet av en nordisk krisberedskapskommitté som vilar direkt under statsministrarna.

För det andra: statsministrarnas samråd. Vid större internationella kriser måste statsministern i det land som innehar ordförandeskapet i ministerrådet omgående initiera ett samråd. Där ska det avgöras om krisberedskapskommittén ska aktiveras. Om den inte aktiveras behöver man orientera varandra om nationella åtgärder som kommer att vidtas och som kommer att påverka grannlandet från dag ett.

För det tredje: koordinering av EU-direktiv. Vi vill att Sverige sonderar möjligheten att skapa rutiner för att koordinera införlivandet av EUdirektiv i de nordiska ländernas lagstiftning så att det inte uppstår oönskade olikheter. Därtill bör nya lagförslag alltid kompletteras med en konsekvensanalys av hur de kommer att påverka relationerna till de nordiska grannländerna samt hur lagstiftningen slår mot människor och företag som bor och verkar i gränsområdena.

Fru talman! Det tredje initiativet är ett ambitiöst mål, men om vi ska nå målet om världens mest integrerade region till 2030 måste detta bli mer än vackra ord och det nordiska guldet inte bli till sand.

Fru talman! Hur ofattbart det än är har drygt 13 000 svenskar dött av covid-19, ett år efter att Världshälsoorganisationen klassade covid-19 som en pandemi. Detta dödliga och osynliga virus har ställt världen, som vi kände den, på ända. Den har orsakat miljoner människors död, störtat miljoner människor djupare ned i fattigdom, fått branscher som den globala flygindustrin på fall samt orsakat konkurser och livsverk som gått upp i rök. Den har ändrat våra beteenden, vissa frivilligt, andra under tvång och krav. Ingenting är längre som förut.

Pandemin är ännu en kris som det nordiska samarbetet, tyvärr, har visat sig oförmöget att hantera gemensamt. Att snabbt som ögat stänga den egna gränsen så snart en kris hotar har blivit det nya normala i de nordiska regeringarnas krishantering. I stället för att samordna och arbeta gemensamt står var och en sig själv närmast när krisen står för dörren.

Enade vi stå, söndrade vi falla. Sedan vi för snart 63 år sedan fick rätten att resa fritt, utan pass och utan inre gränskontroller inom Norden är inte pandemin den första krisen som fått regeringar att gripas av panik och stänga gränser. Så sent som under flyktingkrisen 2015 tog regeringarna till stängda gränser. Sveriges gränskontroller mot Danmark har pågått i flera år. En restriktion som börjar som något tillfälligt har en tendens att i praktiken bli permanent.

Fru talman! Ländernas regeringar har genom ensidiga, drastiska och drakoniska beslut öppnat och stängt sina landsgränser hipp som happ. Detta har skadat tusentals gränspendlare i Öresundsregionen, i min hembygd Tornedalen och längs norsk-svenska gränsen liksom senast på Åland och Bornholm.

Fru talman! Det hade inte behövt bli så här. I oktober 2019 godkände ett enigt nordiskt råd en strategi för samhällssäkerhet. Strategin lyfter fram behovet av en effektiv gemensam krisberedskap som med kort varsel och utan gränshinder och tvivel om roller och ansvar kan bistå varandra vid större kriser. Tyvärr har regeringarna visat föga intresse för strategin. I stället har statsråd och ansvariga för krisberedskap hävdat att det befintliga samarbetet är tillräckligt. Alla vi som drabbats av och sett covid-19-pandemin vet att den gemensamma befintliga krisberedskapen är allt annat än tillräcklig.

Fru talman! Pandemibekämpningen och krishanteringen kan inte ske på bekostnad av oss som lever och verkar i gränsregionerna och den fria nordiska rörligheten. Det är därför hög tid att våga pröva nya lösningar. Tornedalsrådet, en sammanslutning av 13 finska, svenska och norska kommuner, föreslog redan i juni förra året en pilotverksamhet med gränspass för att garantera gränsövergången och underlätta pendlingen till arbete och studier. Det blir intressant att höra hur Nordenministern ser på det förslaget. Är regeringen beredd att tillåta särlösningar och bedriva pilotverksamhet?

Fru talman! Min och Vänsterpartiets vision är att samarbetet mellan de nordiska länderna bör fördjupas. Vi har en delvis gemensam historia och en snarlik samhällsstruktur, och vi har många gemensamma angelägenheter. Det gäller inte minst eftersom många svenskar har anhöriga i de andra länderna eller själva har bott, arbetat och studerat där. Därför är ett nära samarbete med våra nordiska grannländer strategiskt smart inom en rad områden, till exempel klimat- och miljöfrågor, gemensam tillverkning av vaccin och beredskapslager.

Den pågående pandemin har tyvärr visat att vårt samarbete inte är så djupt rotat som vi ändå hoppats att det var.

Norden ska vara världens mest integrerade region 2030. Vi har ett nordiskt råd, som jobbar hårt med att synliggöra gränshinder och ge de nordiska regeringarna rekommendationer i fråga om vad som krävs för att få bort hindren. De senaste åren har vi sett hur gränskontroller och gränsstängningar har införts, inte minst under pandemin eller vid flyktingars sökande efter ett bättre liv. Regeringar har i sin vilja att visa sig kraftfulla valt att stänga gränser helt utan någon djupare grund eller konsekvensanalys.

Vi från Vänsterpartiet delar synen att Norden ska vara en integrerad region och tror att den här situationen visar både att det nordiska samarbetet behöver konkretiseras på ett djupare plan och att vi behöver förbereda oss inför framtida kriser. Ett sätt att göra det är att utveckla den nordiska samverkan om gränsregionerna. Vi skulle alla tjäna på att utveckla samarbetet inom ett flertal områden såsom infrastruktur, arbetsmarknad och service.

Vi har som parti också föreslagit att man ska skapa regionala lösningar för att underlätta för dem som arbetar och bor i gränsregionerna. Hade vi lyckats få till det - hade vi stärkt de gränsregionala samarbetena - hade de nordiska länderna varit mer angelägna om att hitta andra lösningar än att stänga gränserna.

I det aktuella läget i Norge bör prio ett vara att regeringen fortsätter trycka på den norska regeringen så att gränserna öppnas även för veckopendlarna och den norska regeringen ger de drabbade pendlarna fullvärdig ekonomisk kompensation för hela perioden. De drabbade vittnar om att de tvingats ta lån för att betala lån eller ta ut semesterdagar för att få mat på bordet.

Vi kan inte låta de nationalistiska föreställningarna påverka arbetares rättigheter. I dag ser vi tyvärr att Fremskrittspartiet försöker ställa arbetare mot arbetare. Vi menar att man som gränspendlare ska känna sig säker på att ens sociala skydd håller.

Fru talman!

Ingen lön. Ingen annan ersättning heller.

Får inte åka till jobbet. Utestängd av norska staten.

Konkurs - livsverket har gått i spillror.

Får inte besöka mitt barnbarn. Hela första året med mitt första barnbarn har gått förlorat.

Satt helt ensam under julen eftersom jag inte kunde åka hem.

Arbetslös.

Omväg på en och en halv timme till jobbet på grund av fysiskt stängda gränspassager.

Kommer inte åt min skog, som jag skulle behöva åka och sköta - inte minst med tanke på barkborre.

Åtta mil i stället för en kilometer till brevlådan och soptunnan.

Hur ska blåljuspersonal passera de fysiskt stängda gränserna när det är bråttom och vägen är spärrad?

Fick inte ta avsked av farmor medan hon levde.

Tio dagars karantän för att få delta i begravningen av en död bror.

Får inte besöka mamma, som har fått ett jobbigt cancerbesked.

Jag är enda barnet, och mina gamla och sjuka föräldrar bor på andra sidan gränsen. De har ingen annan.

Måste bära orange varselväst på jobbet eftersom jag är svensk.

Får inte äta ihop med övriga arbetskamrater eftersom jag är svensk.

Barnen får inte träffa sin pappa.

Får inte åka till mitt eget fritidshus.

Listan kan göras betydligt längre, fru talman. Det här är bara några exempel på hur pandemin drabbat oss nordbor i allmänhet och oss som bor i gränsregioner i synnerhet. För att citera en granne: Det känns som om det är vi gränsbor som får ta straffet för att andra inte sköter sig.

Det är oerhört påfrestande, för många ekonomiskt och för ännu fler psykiskt. Jag brukar säga att det är synd att Stockholm inte ligger närmare Finland eller att Oslo inte ligger närmare gränsen, för då hade vi inte haft de här problemen. Då hade de drabbat så många fler, och då hade regeringarna fått upp ögonen för vilken värld vi gränsbor lever i. Gränsen finns normalt sett inte. I vinter har den dock varit bevakad av polis, militär och polishelikopter. Då fanns det resurser även ute på landsbygden.

Tyvärr upplever vi, fru talman, att stora delar av den svenska regeringen har varit totalt frånvarande i all denna problematik. Samtidigt vill jag säga något som jag varit väldigt tydlig med i många sammanhang: Statsrådet Hallberg har gjort så gott hon kunnat. Ingen skugga över henne. Men tyvärr smäller inte titeln Nordenminister särskilt högt. Den posten står inte högt i hierarkin.

Varför har då inte statsministern kommit in på banan? Varför har han suttit på läktaren fram tills han nyligen fick formligen släpas ut av sina egna riksdagsledamöter för att ta en fajt med Norge för att svenska gränspendlare, som är fullvärdiga medlemmar i det norska socialförsäkringssystemet, skulle få ersättning när de lockoutats av norska staten?

Jag tror att jag vet svaret, fru talman. Man förstår inte vad det innebär att leva i gränsland. Det förstår bara vi som bor där, och på grund av de nordiska regeringarnas oförmåga att ta till sig detta ligger nu grannsämjan, samarbetet över gränsen och många av oss som bor där med bruten rygg.

Fru talman! Det här är en viktig dag. Ibland kan jag uppfatta att en majoritet av våra politiker ser de nordiska frågorna som ett särintresse. För mig som bor i Värmland är Norge inte bara en viktig handelspartner utan också en viktig del av besöksnäringen, arbetsmarknaden och inte minst det sociala. För oss värmlänningar är det nordiska samarbetet allt annat än ett särintresse. För oss betyder Norge väldigt mycket.

Det nordiska samarbetet är grundstommen i det vi i dag ser som både handel och internationella relationer. Tiotusentals svenskar får hela eller delar av sin inkomst från arbete i Norge. Flera norska branscher är beroende av den svenska arbetskraften. Norrmän är en mycket viktig del av den svenska besöksnäringen. Dessutom har 12 000 norska familjer sitt fritidsboende i Sverige.

En fingervisning om pandemins effekter är att dagligvaruhandeln ökade med ungefär 4 procent i fjol. Det var dock inte en ökning som gränskommunerna kunde ta del av - tvärtom minskade försäljningen där med i snitt 25 procent. I värmländska Eda och Årjäng kan man se ett tapp på 49 respektive 42 procent. I Torsby är tappet drygt 18 procent.

Fru talman! Det är ingen nationell angelägenhet för andra länder att stötta den svenska gränshandeln. Men redan innan export och import läggs in i kalkylen handlar de ekonomiska relationerna mellan Norge och Sverige om enorma summor. Vi ska heller inte glömma de relationer mellan familjer, vänner och inte minst kärlekspar som militär vid gränsen sätter stopp för. Detta sätter djupa spår. Det är därför en nationell angelägenhet att värna det nordiska samarbetet.

Fru talman! Vi har ett sargat nordiskt samarbete. Redan tidigt i april förra året ställde jag en skriftlig fråga till statsrådet Hallberg. Under året har jag ställt fler frågor. Jag vet att statsrådet har ett brinnande engagemang för de nordiska frågorna och det nordiska samarbetet, men tyvärr representerar hon en regering som inte förstått vikten av detta.

Jag förstår att statsrådet aldrig skulle erkänna det, men exemplen är ganska många på att regeringen alltid legat tre steg efter. I kristider måste regeringen ta på sig ledartröjan och se helheten. Det har man tyvärr missat när det gäller det nordiska samarbetet, och därför är det många som har kommit i kläm.

Fru talman! Coronapandemin har drabbat hela världen. En pandemi har inga gränser, men det har vi.

I Nordiska rådet samarbetar vi i en bredd av olika frågor. Det handlar om handel, miljö, transport, energi med mera. Men det handlar också om mycket mer. Det handlar om en känsla av samhörighet och tillit, och den har fått sig en rejäl törn i samband med att gränser har stängts. Många har drabbats av corona men även av de stängda gränserna. Det gäller företag och handel, anställda och pendlare men även familjer.

Sveriges inreseförbud hindrar att barn får vara med sina avlastningsfamiljer på andra sidan gränsen. Trots att de befinner sig där regelbundet finns det inga undantag. Den här gruppen av barn och deras familjer är i stort behov av att vardagen och livet fungerar som vanligt.

Sveriges inreseförbud drabbar också icke svenska familjemedlemmar, som har norskt eller danskt medborgarskap. De får inte resa till Sverige, inte ens tillsammans med den svenska familjemedlemmen. Det finns bara ett undantag för barn och föräldrar, och det gäller vid delad vårdnad eller trängande familjeskäl.

Familjer och närstående drabbas hårt i vardagen på grund av det svenska inreseförbudet mot Danmark och Norge. Bedömningen vid gränsen uppges vara godtycklig, vilket skapar frustration för familjer i deras planering av sin vardag.

Det senaste året har verkligen lärt oss hur viktigt det är med öppna gränser, både för nationer och för relationer.

Fru talman! Gång på gång sedan pandemins start har Sveriges regering lyft fram restriktionernas konsekvenser för gränsregionerna, även med de andra regeringarna. Vi har verkligen arbetat intensivt för att nå flexibla lösningar med våra grannländer.

Regeringens arbete har också lett till konkreta resultat - låt mig nämna några av dem. Innan jag gör det vill jag också säga att vi har Gränshinderrådet och de gränsregionala informationstjänsterna. De har haft en nyckelroll även i detta. De har arbetat intensivt med att lösa problem med gränshinder, och många har också kunnat lösas.

Vi ska också komma ihåg att den svenska regeringen har lyckats värna den nödvändiga arbetspendlingen, vilket inte ens det var en självklarhet från början; jag tänker framför allt på samhällskritiska funktioner.

Vi kan lite kort titta på de olika delarna av landet. I Tornedalen beslutade Finland förra året om totala inreserestriktioner, längs en gräns som tidigare i princip varit helt utsuddad. Men efter en intensiv dialog med den finska regeringen, på den svenska regeringens initiativ, beslutade Finland om ett undantag för dessa gränssamhällen under en period. Detta var en signal men naturligtvis också ett väldigt viktigt steg i rätt riktning. Nu är gränsen stängd igen, men vi fortsätter vår dialog. Det går alltså att påverka.

Liknande konstruktiva dialoger har från den svenska regeringens sida förts med Danmark. Danmark har valt att ha undantag på plats för boende i våra gränsregioner. Öresundsregionen är ju central för det nordiska samarbetet.

I Norge rådde, som vi har hört här tidigare i dag, en akut situation som inte egentligen hade behövt uppstå om man hade haft en dialog innan. Men nu uppstod den, och under flera veckor levde tusentals pendlare i ovisshet. Nu har vi löst det för dagpendlare och även när det gäller kompensationen för dag- och veckopendlare.

Detta är exempel på att det går att åstadkomma resultat genom dialog och intensiv påtryckning - det är glädjande, men det räcker inte. Vi behöver verkligen göra mycket mer, fru talman, tillsammans i Norden.

Vi behöver göra mer även på strategisk nivå, och jag välkomnar de initiativ som har lyfts här i dag. Varje land fattar visserligen sina egna beslut, men vi måste tillsammans sätta oss ned och se hur vi ska undvika detta framöver och hur vi ska ta oss ur den kris vi fortfarande befinner oss i.

Man brukar säga "it takes two to tango", men här krävs det att fem länder är överens om att vi har problemet och vill lösa det tillsammans. Där är vi faktiskt inte i dag. Den svenska regeringen har varit oerhört aktiv med att försöka få till stånd en modell för hur vi ska samverka. Jag lyfter detta vid vartenda möte, och vi Nordenministrar har också påkallat extramöten för att lösa frågorna men också för att jobba med den gränssamverkansmodell som jag tidigare har presenterat.

Jag tror att det är helt avgörande att vi börjar här och nu, innan vi börjar prata om nya strategiska initiativ. Vi måste visa att vi menar allvar i vardagen, här och nu. Jag kommer att fortsätta jobba för detta varje dag, i dialog med mina nordiska ministerkollegor.

Fru talman! Jag är också av den bestämda uppfattningen att Anna Hallberg verkligen försöker göra sitt jobb som nordisk samarbetsminister. Men det är precis som Kjell-Arne Ottosson säger: Det gäller att hela regeringen vill göra saker, framför allt regeringschefen.

Fru talman! Stängda gränser har inte uppkommit av en tillfällighet. Sanningen är den att Sverige sticker ut. Fram till den 15 mars hade 640 personer avlidit i Norge på grund av covid och 800 i Finland. I Sverige var det 13 146 personer.

Jag har två frågor till statsrådet, som är medlem av Stefan Löfvens regering: När regeringen fattat beslut, eller delegerat detta till någon myndighet, har det någon gång reflekterats över hur Sveriges åtgärder kommer att uppfattas av andra och vilka motåtgärder som kan komma?

Och för det andra: Gränsöppningar och rörelser över gränserna torde också vara förbundna med möjligheten att vaccinera, men också med möjligheten till fungerande snabbtester. Hur ser regeringens planer ut? Kommer samtliga vuxna i Sverige att ha vaccinerats till den sista juni?

Fru talman! Låt mig börja med att säga att varje enskilt dödsfall självklart är en tragedi. Vi ser i Norden att vi i Sverige har drabbats hårdare än i andra länder. Varför har vi ännu inget svar på. Tittar vi ut i Europa ser vi att länder drabbas olika trots att de ligger nära varandra och trots att de inför olika typer av restriktioner.

Vad vi behöver göra här och nu, i dag, är att tillsammans verka för att få den nordiska gemenskapen på plats igen. Vi behöver åtgärda detta tillsammans. Jag ser inte att vi i den svenska politiska kontexten är betjänta av att peka finger. Jag tror snarare att det handlar om i vilka olika politiska nätverk - mellan regeringar, mellan gränskommuner och så vidare - vi kan påverka varandra för att vilja ta nästa steg framåt.

Det är detta vi behöver diskutera i dag, och jag skulle vilja bjuda in till en allmän sammanställning av vad vi kan göra tillsammans.

Fru talman! Från regeringens håll säger man hela tiden att Sverige har drabbats. Många länder har drabbats. Men det är klart att om det är över 13 000 döda i Sverige men 800 i Finland och 640 i Norge riskerar detta att leda till motåtgärder. Då är, för det första, min fråga: Har regeringen någonsin under detta år som pandemin har pågått funderat och reflekterat över vad det får för konsekvenser när Sverige uppfattas sticka iväg?

Och för det andra: Jag är ganska övertygad om att något som kan bidra till att vi kan få se gränsöppningar igen är att vaccinationer rullas ut, liksom möjligheten till snabbtester, inte minst i gränsregionerna. Då är mina enkla frågor till statsrådet, som en del av Stefan Löfvens regering: Kommer detta på plats? Kommer vaccinationerna att rullas ut enligt plan? Kan vi säga att alla vuxna svenskar den sista juni i år har fått det vaccin de så hett önskar?

Fru talman! Vilka åtgärder som vidtagits för att stävja pandemin kan ha flera olika orsaker och påverkas av varje lands nationella kontext. Med tanke på att vi fortfarande är mitt uppe i pandemin vill jag inte i detalj recensera vårt eget lands eller våra nordiska grannländers hantering av pandemin.

Vi ser många likheter mellan länder vad gäller vidtagande av åtgärder för att minska smittspridning - till exempel rekommenderas social distansering och att man ska stanna hemma om man är sjuk och så vidare. Det finns alltså likheter och skillnader.

För att komma tillbaka till frågan om vaccination står vi alla just nu inför bekymret att vi inte har tillräcklig produktion av vaccin. Det mål som regeringen har satt upp till den sista juni bygger på att vaccinerna levereras enligt prognos.

Just nu sitter vi med en stor utmaning; vi hörde senast i dag om begränsningen för Astra Zenecas vaccin i Sverige. Vi har en gemensam utmaning när det gäller vaccinering, och den ska vi också hantera tillsammans - inom EU men naturligtvis också inom Norden.

Fru talman! Under coronapandemin har de olika nordiska länderna antagit väldigt olika strategier. Riskbedömningar och riskhanteringsrekommendationer har också skilt sig väsentligt åt mellan de riskbedömande myndigheterna i våra olika länder. Det handlar om alltifrån virusets smittsamhet till restriktioner. När regeringarna har följt sina respektive myndigheters rekommendationer har olikheter uppstått.

Vi menar från Sverigedemokraternas sida att det är viktigt att de riskbedömande myndigheterna löpande har tillgång till samma vetenskapliga underlag och löpande jämför sina riskbedömningar. Min fråga till statsrådet är: Kommer statsrådet Hallberg att verka för att låta utreda vad som har orsakat de olika bedömningarna, och är statsrådet beredd att agera för att en ny samordningsmodell som nämnts kommer till stånd och att fler verktyg utvecklas som snabbt kan aktiveras i händelse av framtida kriser, så att vi kan vara proaktiva och inte bara återblickande och reaktiva?

Fru talman! Först vill jag vända mig mot beskrivningen att vi bara har varit reaktiva. Jag har i högsta grad varit proaktiv under det senaste året för att försöka hitta lösningar på gränsproblematiken.

När det gäller samverkansmodeller finns det olika sorters modeller, och vi kan diskutera huruvida dessa kommer att vara framgångsrika på kort sikt och på lång sikt, men jag välkomnar verkligen denna typ av initiativ. Jag har nu försökt hitta en modell för samverkan under krisen, så att vi åtminstone kan enas om hur vi ska hantera våra gränsregioner och de medborgare och företag som drabbas. Detta har varit en utmaning, kan jag meddela. Det är inte alla länder i Norden som har ställt sig bakom ens detta.

Vi börjar här. Vi försöker lösa ut detta nu. Jag ger mig inte. Jag har en förhoppning om att vi kommer att nå dit, men vi behöver verkligen hitta samverkansmodeller, inte minst inom ramen för våra myndigheter. Det är självklart.

Fru talman! I den här meningen tror vi nog att statsrådet Hallberg har försökt arbeta så proaktivt hon har kunnat. Men en färsk kartläggning av Gränshinderrådet visar att drygt sex av tio upplever ökad oro över att inte få möjlighet att träffa sina familjemedlemmar på andra sidan gränsen. Nästan nio av tio upplever ökad oro över ländernas olika restriktioner, och en av fem upplever ökad oro för att mista jobbet. Oron ökar i alla kategorier när man, som åtta av tio säger, får motstridig information från respektive informationstjänster och länder.

Detta är naturligtvis ohållbart för en region som just har ambitionen att bli världens mest hållbara. Det är inte bara en fråga om miljö utan också om social, kulturell och ekonomisk hållbarhet och så vidare.

Hållbarhet krävs också på arbetsmarknaden. Min följdfråga får därför bli: Är statsrådet beredd att agera för att dels säkra långsiktiga spel för arbetspendlare, studenter och familjer, dels se över gränsgångarregeln för att implementera mer ändamålsenliga avtal där det faktiskt behövs?

Fru talman! Ja, vi har många lärdomar att dra av den här krisen. Det som vi tidigare kanske tyckte var mindre problem och gränshinderrestriktioner som man behövde lösa på lite längre sikt har nu visat sig vara akuta problem. Vi behöver absolut dra de lärdomarna och åtgärda det på strategisk nivå, och vi behöver lyfta blicken till regeringsnivå och till statsministernivå och se vad vi kan göra tillsammans för att detta inte ska inträffa igen.

Nu har vi fått många exempel på att Norden faktiskt inte kan hålla samman i kris. Det behöver vi dra lärdom av, och jag är övertygad om att vi kommer att kunna gå stärkta ur krisen om vi lägger problemen på bordet och kan enas om en ny modell för samverkan. Det är som sagt fem länder som ska bestämma sig för detta, och Sverige är i centrum och pådrivande för detta. Vi i den svenska regeringen gör allt vi kan för att nå resultat i detta.

Fru talman! Det har nu gått en dryg månad sedan Sverige införde inreserestriktioner även mot Finland, förutom de tidigare meddelade mot Norge och Danmark. Medan vi i Sverige med rätta har upprörts över hur svenska arbetspendlare i Norge har lockoutats därifrån helt utan inkomst har tyvärr de svenska inreserestriktionerna drabbat finska gränspendlare som jobbar i Sverige.

Kraven på uppvisande av negativt covidtest drabbar dem som veckopendlar från Finland till Sverige med extrautgifter på mellan 6 800 kronor och 10 000 kronor i månaden. Den som tidigare haft covid man som nu är frisk kan fortfarande få positiva utslag på test och därmed nekas inresa. De finska kursdeltagare som utbildar sig vid Utbildning Nord i Övertorneå tillsammans med andra vuxna från Norge och Sverige nekas av svenska polisen inresa till Sverige.

Vilka åtgärder avser statsrådet Hallberg och regeringen att vidta för att undanröja dessa problem för gränspendlarna, och avser regeringen att utvärdera förordningen med inreserestriktioner och justera den?

Fru talman! Tack, Linda Modig, för frågan! Vi vet ju alla att de gränsrestriktioner som vi i Sverige till slut blev tvungna att införa, med testning vid gränserna på Folkhälsomyndighetens inrådan, var otvetydigt nödvändiga på grund av pandemibekämpningen. Där lyssnar vi naturligtvis på vår expertmyndighet. Men det får konsekvensen att det drabbar ännu fler, som Linda Modig beskriver, till exempel studenter eller gränspendlare som också måste uppvisa test då testverksamheten inte fungerar.

Detta handlar också om tillämpning av bestämmelserna. Jag är den första att ta till mig information och se till att myndigheter också i sin tjänsteutövning säkerställer att det finns en förutsägbarhet i hur reglerna tillämpas. Men sedan har vi detta med testning. Där måste Sverige kanske titta på vad vi på kommunal och regional nivå kan hjälpa till med i våra gränsregioner, på samma sätt som andra länder har gjort. Det behöver vi också ha en dialog med kommuner och regioner om. Den avser jag att initiera, gärna tillsammans med berörda riksdagsledamöter.

Fru talman! Jag vill ändå ta tillfället i akt att be Nordenministern att se över förordningen med inreserestriktioner. Det finns nu rådrum att göra justeringar när den har varit på plats ett tag. Under hela pandemin har vi kunnat skruva på regelverket när det inte fungerar.

Jag undrar vidare om det jag nämnde tidigare, nämligen särlösningar. Är regeringen beredd att testa till exempel pilotverksamhet? I Tornedalsrådet har man föreslagit gränspass just för att garantera gränsövergången och underlätta pendling till arbete och studier.

Som statsrådet Hallberg nämnde är just tillämpningen ett stort problem när det gäller gränsstängningar och gränsöppningar. Vi ser inte bara en risk utan att det tyvärr förekommer godtyckliga bedömningar av enskilda tjänstepersoner vid de olika myndigheterna i de olika länderna som gör att enskilda människor kommer i kläm. Ibland är det rena lotteriet huruvida man kommer in i ett land eller inte. Ett sätt att undanröja detta är att skapa denna typ av gränspass. Det vore en fantastisk pilotverksamhet. Är statsrådet beredd att ta chansen?

Fru talman! Tack, Linda Modig, för väldigt bra tankar och förslag! Regelverket ska vi ständigt se över och skruva på så att det underlättar för människor utan att motverka pandemibekämpningen - absolut. Särlösningar har vi väldigt goda erfarenheter av. Vi försöker ha särlösningar i många av våra gränsregioner mellan de nordiska länderna. Sverige har varit pådrivande för särlösningar, och det har varit framgångsrikt. Jag tar gärna det initiativet och tittar vidare på det.

När det gäller tillämpningen har jag högt förtroende för våra myndigheter, men det är klart att det måste finnas en förutsägbarhet och ett gemensamt sätt att tillämpa regelverket. Det är viktigt att vi säkerställer detta. Jag instämmer alltså i det.

Fru talman! Sverige har ju ramlat ned i samma dike som de övriga nordiska länderna och därmed stängt gränserna, trots att det muterade virus som vi skulle stoppa redan fanns här. Även här märker vi att man kommer med lösningar som kanske fungerar bra på ett skrivbord i Stockholm, men det är väldigt tydligt att de inte fungerar ute i verkligheten.

Redan första dagen ställde det till stora bekymmer för gränskommunerna, som dessutom gjorde olika tolkningar för vad restriktionerna betydde för skolelever, anställda inom hälso- och sjukvård och anhöriga till personer som jobbar i Norge.

En fråga till statsrådet: Har ansvarig fackminister eller ansvarigt departement innan beslut fattas kontakt med de regionala aktörer, regioner, kommuner, myndigheter, informationstjänster etcetera som finns för att få återkoppling om de nationella restriktioner eller riktlinjer som man kommer att föreslå, så att de kan justeras inför ett beslut?

Fru talman! Tack, Kjell-Arne Ottosson, för frågan! Folkhälsomyndigheten gick ju fram med en hemställan till regeringen avseende reglering av inresor från Danmark och Norge. Vi lyssnade ju på detta och tog ett beslut som gäller fram till den 31 mars. I går kom det en ny hemställan från Folkhälsomyndigheten. Vi ser nu över denna och kommer inom kort att återkomma i frågan.

Naturligtvis vill vi förkorta tiden då Sverige har inreseförbud så mycket det bara går. Detta var enbart ett resultat av Folkhälsomyndighetens önskemål och hemställan. Naturligtvis måste vi lyssna på detta, som jag sa tidigare. Men vi ser med tillförsikt fram emot att nu kunna hantera hemställan från Folkhälsomyndigheten igen. Som jag sa tidigare är det självklart att myndighetstillämpningen måste vara förutsägbar. Vi måste säkerställa detta, och dialogen innan är avgörande. Den är viktig för att man ska kunna utreda konsekvenser men också för att man ska kunna hantera effekterna i god tid.

Fru talman! Det är klart att det hade varit väldigt bra om man hade tagit en, två eller tre dagar extra på sig för att faktiskt kolla vad detta skulle innebära i verkligheten och inte på andra sidan Strömmen vid Rosenbad. Det hade underlättat väldigt mycket.

Statsrådet nämnde myndighetsutövningen. Vi noterar att det på polisens hemsida, bland annat, står att det finns ett antal omständigheter som gör att man får passera gränsen. Det står på polisens hemsida. Det står också att inga förhandsbesked ges. Som vi hörde tidigare hänger det alltså på den enskilde tjänstemannen, som står vid gränsen där och då, och på vilka kunskaper denne har. Det märktes väldigt tydligt nu när gränsen öppnades mot Norge igen att de som stod där inte hade fått den information som behövdes. Det ledde till att en del fick åka ganska långt för att ta nya tester som sedan visade sig inte behövas.

Fru talman! Jag instämmer verkligen i att i den bästa av världar ska vi ha framförhållning och dialog. Det är precis det jag driver i kontakten med mina nordiska ministerkollegor. Det är faktiskt så den svenska regeringen har agerat. När vi har infört restriktioner har vi tagit kontakt med de andra nordiska regeringarna för att ge en förvarning men också för att ha en dialog. Då kan vi tillsammans förutse vilka konsekvenser detta kan få. Jag önskar att de andra regeringarna också anammar detta. Några gör det redan, och det fungerar allt bättre.

När det gäller det specifika beslutet ska jag säga att man ibland inte har en, två eller tre dagar. Det är det som är problemet. Denna typ av mutationer kommer in väldigt snabbt. I det här fallet var det i Osloområdet. Det kom snabbt en hemställan från Folkhälsomyndigheten, och det skulle vara ett snabbt beslut från regeringen. Det är naturligtvis olyckligt ur det perspektiv som vi nu talar om - det är olyckligt för gränsmedborgarna.

Men vi ska verkligen göra allt för att försöka ge information i tid. Det ska naturligtvis också vara en förutsägbar tillämpning av det regelverk som vi har satt. Som sagt: Jag har stort förtroende för polisen. Men detta är väldigt viktiga frågor.

Fru talman! Jag kan börja med ett konstaterande i fråga om ett av de exempel som statsrådet lyfte fram. Det gäller vad regeringen har gjort för dagpendlare, och det gäller den ekonomiska kompensation som gavs till dem som dagpendlar till Norge. Detta skedde faktiskt efter en ganska stor påtryckning från mig och många av mina kollegor i Nordiska rådet.

Sedan gäller det detta med världens mest integrerade region. Jag kan hålla med statsrådet när hon säger att samarbetet stärker våra länder ute i världen. Jag kan också hålla med om de utmaningar som statsrådet har sett. Det gäller splittring av familjer, ekonomisk kris för familjer och företag som har gått i konkurs. Men att vi är världens mest integrerade region stämmer inte riktigt med verkligheten.

Jag tycker att det är bra att statsrådet har sjukdomsinsikt. Men jag skulle vilja höra vilka tre punkter statsrådet tar med sig inför det framtida samarbetet. Vad kan vi göra för att det ska bli bättre?

Fru talman! Ja, som Arman Teimouri nämner har det varit en påtryckning mot regeringen - absolut. Regeringen har nu också agerat, inte minst jag själv, när det gäller just dagpendlarna och kompensation till både dagpendlare och veckopendlare. Jag är tacksam för den påtryckningen. Det är väldigt välkommet med alla former av initiativ när det gäller ett annat land som agerar mot vår vilja, så att säga.

Jag skulle vilja komma tillbaka till det som jag sa tidigare. Detta gäller på regeringsnivå, i de politiska nätverken och mellan kommuner på båda sidor gränsen. Vi behöver verkligen trycka på från alla håll. Jag bejakar verkligen det.

Sedan gällde det vilka tre punkter som jag nu vill se. Vi måste ha en dialog innan vi fattar beslut om gränsstängning. Men vi måste också utröna alla andra alternativ innan vi stänger gränser, och vi måste ta ansvar tillsammans för de konsekvenser som en gränsstängning innebär. Det är precis det som jag har föreslagit i den modell som jag pratar om. Hade vi gjort detta hade vi haft det på plats den 29 januari när gränsen till Norge stängdes.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Jag håller med. Vi skulle egentligen aldrig ha hamnat där vi hamnade. Det är väl det som är den stora utmaningen. Jag anser att regeringen har huvudansvaret och måste ta på sig ledartröjan i en sådan här situation och i alla former av krishantering. Det kan inte vara tanken att förändringar ska ske på grund av påtryckningar från andra.

Jag hade velat se att regeringen varit mycket mer aktiv i sin roll. Jag vet att statsrådet själv har varit väldigt aktiv i frågan, men vi har saknat detta på alla nivåer.

Det jag kan tycka är positivt är just det som statsrådet lyfter om samtal. Jag tror att vi behöver prata mycket mer, men jag skulle gärna vilja se en action plan när det gäller vad vi ska göra för framtiden. Vi har ett ganska sargat nordiskt samarbete i dag, och jag är orolig för hur det kommer att se ut i framtiden.

Fru talman! Regeringen har självklart det yttersta ansvaret. Detta är en fråga om utrikespolitik, och det nordiska samarbetet är ytterst regeringens ansvar. Jag tror också att det är viktigt att vi nu hittar lösningar och att vi hjälps åt i en bred kontext. Det var mer det som jag syftade på. Därför välkomnar jag olika typer av påtryckningar, om vi nu kallar det så. Initiativ är kanske ett mer konstruktivt begrepp.

Jag ser framför mig att vi faktiskt har en vision. Men den är inte värd så mycket om den inte speglar verkligheten. Vi har konkreta handlingsplaner, som är antagna av de nordiska länderna, för att vi ska nå visionen. De handlingsplanerna håller vi nu på att rulla ut. De är inte heller värda så mycket om de inte syns i våra medborgares verklighet.

Vi behöver alltså ta visionen och ta handlingsplanerna. Men vi behöver också här och nu - jag kommer tillbaka till detta - bestämma oss för att vi måste ha en dialog. Vi fattar inte beslut gemensamt, för varje nation fattar sina beslut om gränshinder. Men vi måste ta ansvar för det nordiska samarbetet. Det behöver vi göra tillsammans.

Fru talman! "Lösningarna finns - de ligger rätt framför oss. - - -

I Norden har vi gång på gång visat att vi är starkare tillsammans."

Fru talman! Jag citerar direkt ur den vision för Norden som Stefan Löfven undertecknat tillsammans med övriga regeringschefer. Det är svårt att säga att detta gäller.

Det jag ser som en stor fara är att den nordiska tilliten nu snabbt eroderas. Stängda gränser som gör det omöjligt att bo i ett land och arbeta, studera, njuta av kultur eller ha en person att älska i ett annat land riskerar nu att skapa rädsla för framtiden. Ska jag verkligen ta det där jobbet? Ska jag köpa det där huset? Och vad värre är: Det leder till känslan av att vilja ge igen.

Det går att köra från Haparanda till Ängelholm - det är en färd på 15 timmar utan uppehåll - men man kan inte ta sig från Haparanda till Torneå, som ligger fem minuter bort. Jag är övertygad om att detta stavas möjligheten till snabbtester och vaccin. Allt detta är regeringens uppgift. Det är en fråga om styrning och ledning. Det handlar om oförmågan eller oviljan att styra när det verkligen bränner till - tsunamin 2004, flyktingkrisen 2015, Transportstyrelseskandalen 2017.

För framtiden gäller det även att regeringen ser till att en trovärdig nordisk vision tas fram. Hur ska folk våga och vilja satsa på något på andra sidan gränsen efter pandemin? Därför är min uppmaning till regeringen: Lyssna på de boende i gränsregionerna! Från norr till söder pekar de på behovet av bättre infrastruktur. Gör detta efter pandemin! Det handlar om en ökad insikt om kompetensförsörjning och pendling på en gemensam nordisk arbetsmarknad och om en fungerande gränsregional statistik.

Fru talman! Vi behöver vaccin och snabbtester nu, en nationell krisledning värd namnet och visioner för ett gemensamt Norden, för framtiden, efter pandemin.

Fru talman! Jag måste säga att jag tycker att det är anmärkningsvärt att Hans Wallmark anklagar regeringen för bristen på vaccin, till exempel. Som jag sa tidigare är detta en global fråga där vi varje dag, varje timme kämpar för att få igång och få upp vaccinproduktionen. Vi möts av svårigheter. Vi ska komma ihåg att vi för ett år sedan trodde att det skulle ta tre till fem år att få fram vaccin. Vi har ett otroligt intensivt arbete med detta. Att det skulle vara regeringens ansvar till exempel att en vaccinproducent i Belgien inte levererar förstår jag inte hur man kan göra en politisk poäng av.

Det finns ingen regering i Norden som har varit så aktiv som den svenska regeringen för att få det nordiska samarbetet på fötter igen efter pandemin. Det finns ingen regering som har varit så konstruktiv och så uppsökande som den svenska regeringen under detta år, för att få det nordiska samarbetet att fungera.

Fru talman! Statsrådet svarade nyss i ett replikskifte att regeringen har det yttersta ansvaret. Så är det i Sverige - regeringen har alltid det yttersta ansvaret. Då tycker jag att man också ska axla det.

Fru talman! Låt mig påminna om att redan för ett år sedan drev Moderaterna till exempel att vi måste ha en tydligare smittspårning och snabbtester. Detta tyckte regeringen inte var speciellt viktigt. Vi drev kravet att en coronakommission borde tillsättas. Detta avvisade man först, men sedan tvingades man att göra det. Det är oerhört viktigt att man axlar ansvaret.

Som jag sa, fru talman, ser vi om vi tittar tillbaka att problemet är att regeringen hanterar nationella kriser på ett väldigt dåligt sätt: tsunamin, flyktingkrisen och haveriet med Transportstyrelsen. Därför tror jag att det vore klokt av regeringen att självkritiskt fundera igenom hur man styr och leder landet.

Fru talman! Det är intressant att Hans Wallmark och Moderaterna sitter med facit för hur vi ska bekämpa pandemin. Vi har expertmyndigheter, Europeiska smittskyddsmyndigheten och så vidare, och nu har vi en nationell vaccinsamordnare.

Givetvis har regeringen det yttersta ansvaret, men det handlar också om vilka frågor vi hanterar i en politisk kontext. Är det vaccinproduktionen som inte fungerar just nu, eller är det så att vi faktiskt också måste titta på verkligheten där ute? Jag återkommer till det som debatten ska handla om i dag - det nordiska samarbetet - och regeringens ansvar för detta. Där har regeringen varit mycket aktiv.

Jag välkomnar verkligen Hans Wallmarks förslag och konstruktiva idéer om vad man kan göra mer, utöver mina förslag och det som regeringen har föreslagit för de andra regeringarna. Jag har inte sett så mycket av detta, utan snarare kritik och kanske också lite stora ord, men inga konkreta förslag.

Fru talman! Jag tycker att det är smärtsamt, och jag tror faktiskt att det också är smärtsamt för Anna Hallberg som nordisk samarbetsminister, att vi ser den i praktiken stängda gränsen mellan Sverige och Finland, att vi ser den i praktiken stängda gränsen mellan Sverige och Norge och att vi ser svårigheterna mellan Sverige och Danmark. Det är klart att detta kommer att få konsekvenser. Vi ser det redan i gränsbygderna, hur det eroderar tilliten och hur det också föder en känsla av att man vill ge igen och svara upp. Därför tror jag att det är oerhört viktigt att fundera igenom hur det har uppkommit, för det är klart att andra länder inte har agerat mot Sverige av en tillfällighet. Eller tror regeringen verkligen det?

Sedan tror jag att det är viktigt att alla partier och politiker ska vara samma konstruktiva kraft. Vi behöver en vision för det nordiska samarbetet bortom pandemin, för det som vi nu har sett har raderat och förstört. Detta måste leda till att vi helar och bygger upp.

Fru talman! Det är otvivelaktigt så att vi i samtliga partier i denna kammare verkar besjälade av det nordiska samarbetet och måna om att reparera skadorna i våra gränsområden. Detta har för oss i den svenska delegationen i Nordiska rådet varit tydligt, särskilt på senare tid, och det råder något så nordiskt som en konsensusanda i frågan. Frågan är emellertid om vi alla är beredda att gå från reaktivt arbete till proaktivt ledarskap för en ny nordisk linje efter pandemin.

En av Danmarks mest namnkunniga politiker, tillika nuvarande president för Nordiska rådet, Bertel Haarder, brukar säga att vi måste sluta upp med att betrakta de nordiska länderna som en samling småstater i Europas periferi. Han har rätt. Norden är i själva verket en europeisk ekonomisk gigant med internationella mått mätt.

En studie av Copenhagen Economics 2013 visar att om gränserna internt i Norden inte varit skarpare än inom respektive land hade värdet av den inomnordiska handeln ökat med 146 procent, till 534 miljarder kronor, baserat på 2020 års siffror, och att om gränserna mellan de nordiska länderna inte hade varit hårdare än mellan delstaterna i USA hade handeln inom Norden ökat med 17 procent.

Detta visar på betydelsen av de nordiska handelsförbindelserna och vilken outnyttjad potential som ligger i ett utökat samarbete. Det som ligger i vägen, oavsett var man vill lägga ribban för samarbetet, är en mängd juridiska och tillämpningsmässiga barriärer samt regeringarnas alltför svaga politiska vilja.

Fru talman! Politik är att vilja och det möjligas konst. Jag ser fram emot ett konstruktivt svar på Sverigedemokraternas förslag i dag. Det är ambitiösa penseldrag för det nordiska samarbetet som på allvar skulle gestalta nordisk samverkan 2.0 och skifta fokus från att år ut och år in lösa gränshinder retroaktivt till att börja förebygga förekomsten av gränshinder proaktivt. Tärningen är kastad. Nordens sak är vår gemensamma.

Fru talman! För Centerpartiet börjar all politik hos den enskilde. När vi lägger örat mot marken och lyssnar på vad medborgarna i Norden själva vill med det nordiska samarbetet kommer vi att upptäcka att det är precis de som tyvärr har drabbats hårdast av frånvaron av gemensam krishantering och proaktiv samordning mellan länderna och regeringarna.

Det handlar om möjligheten att nyttja hela Norden för arbete, studier eller boende, att ge Norden en starkare röst i världen och att nyttja varandras resurser, till exempel i form av sjukvård. De nordiska samarbeten som den enskilde uppfattar som de viktigaste i vardagen är just möjligheten att röra sig fritt och arbeta i hela Norden, att röra sig utan gränskontroller, att studera och få olika examina godkända och att hantera olika offentliga tjänster som skatt, hälsovård och pension om man flyttar inom Norden.

Fru talman! Det nordiska samarbetet har lidit en rejäl förtroendeförlust sedan pandemins utbrott, inte minst i gränsregionerna. Nu måste alla vi som värnar om och tror på det nordiska samarbetet agera. Vi måste blåsa nytt liv i samarbetet och inte låta det också lida coronadöden. Vi måste lämna det förflutna bakom oss, där de som vill minst med det nordiska samarbetet i praktiken bestämmer mest. Vi behöver intensifiera arbetet med att avskaffa fler gränshinder, eftersom vi under pandemin tyvärr har fått ännu fler. Vi behöver utveckla vår samhällssäkerhet och skaffa oss en gemensam krishanteringsförmåga. Vi behöver utveckla den gränsöverskridande rörligheten och kommunikationerna över gränserna. Vi behöver utveckla och fördjupa vårt försvars- och säkerhetssamarbete.

Att regeringarna blir bättre på dialog och på att samordna sitt arbete och informera varandra är en självklar lärdom efter pandemin, men låt oss enas om att bättre informationsutbyte och dialog aldrig kan ersätta öppna gränser. Nu måste vi rädda det som räddas kan, och det som raserats måste byggas upp bättre och starkare.

Fru talman! Utöver förmågan att hantera ett Norden i kris, som vi debatterar i dag, och hålla i det samarbetet behöver vi onekligen bli bättre på att upprätthålla samarbetet även till vardags. Som vi har beskrivit i dag från Sverigedemokraternas sida handlar det mycket om att genom en form av nordiskt lagråd försöka skanna och screena lagstiftning så att vi inte upprättar onödiga gränshinder och nya gränshinder och att vi också blir bättre på att koordinera och införliva EU-direktiv på ett gemensamt sätt i Norden.

En hämsko i dag, som gör att nordiska konventioner och avtal inte kan reformeras i tillräcklig utsträckning, är byråkratiska mekanismer i EU-systemet som någonstans fördröjer detta.

Jag skulle vilja höra om Linda Modig och Centerpartiet, som ett av samarbetspartierna i januariöverenskommelsen och potentiellt regeringsunderlag för en rödgrön regering, är villiga att verka för en idé om koordinering i kommande regeringsförhandlingar.

Fru talman! Det är fascinerande att det politiska spelet efter nästa val har letat sig in i vår särskilda debatt om gränshinder. Jag tycker att vi ska komma tillbaka till sakfrågan.

Aron Emilsson talade varmt om behovet av att utveckla den civilrättsliga lagstiftningen också inom ett EU-perspektiv. Det torde inte vara någon hemlighet att Centerpartiet i Nordiska rådet i form av mittengruppen brinner för ett ökat civilrättsligt utbyte. Det är precis därför som vi behöver mer nordiskt samarbete, så att individer och familjer på ett lättare sätt kan leva sina liv i Norden på ett sömlöst sätt som inte sker i dag.

Det är inte heller någon hemlighet att Centerpartiet ser att det finns stora mervärden med att Norden bättre koordinerar sig och förbereder sig för att verka som en kraftfull region inom Europeiska unionen. Men då måste Norden samarbeta och samordna sig på ett betydligt bättre och mer offensivt sätt.

Min motfråga blir därför: Är även Sverigedemokraterna beredda att stå för den samordningen av Norden i EU?

Fru talman! Detta är en fråga som definitivt hör till dagens debatt. Och svaret på Linda Modigs sista fråga är naturligtvis ja.

Att jag lyfter fram frågan om att också till vardags så att säga höra hur Centerpartiet som ett EU-vänligt och EU-orienterat parti ställer sig till att i regeringsförhandlingar och i andra sammanhang vara pådrivande för att EU:s regelverk inte ska förhindra förnyelse av nordiska konventioner och nordiska avtal - vilket i praktiken blivit ett faktum efter nordiska länders EU-inträde för att regeringar är oroliga för en lång process, höga kostnader och att bryta mot EU:s regelverk om att vara icke diskriminerande mot vissa medborgare som inte är nordiska medborgare - är relevant om man så att säga breddar den mer aktivt gentemot EU och verkar för att Norden samlat koordinerar EU-direktiven så att vi inte upprättar nya gränshinder. Detta vill jag påstå, fru talman, är en bärande fråga för framtiden även i dagens särskilda debatt.

Fru talman! Även om vi alla längtar till nästa valrörelse och ber väljarna om detta mandat har vi i Centerpartiet en fin tradition sedan Gunnar Hedlunds dagar: Vi säljer inte skinnet innan björnen är skjuten.

Vi går till val som en självständig liberal kraft och söker största möjliga stöd i den politiska mitten. Låt oss se vad väljarna ger oss att förvalta. Det gäller alla partier i Sveriges riksdag. Nu är det inte tid att stänga dörrar - tvärtom. Precis som vi måste öppna gränser ska vi också öppna dörrarna.

Centerpartiet kommer att verka för smidiga lösningar på familjerättens område och på hela civilrättens område. Vi måste respektera att de olika länderna i Norden har gjort olika säkerhetspolitiska vägval och olika europeiska val av integration. Vi kommer att verka för att den fria rörligheten i Norden och i EU består.

Fru talman! I framtiden kan vi inte hamna i denna situation. Vi måste säkra situationen för till exempel familjen Bornstedt i Arvika som tvingats ta lån från föräldrarna för att klara ekonomin. Vi kan inte jobba för att vi ska ha arbetskraftsutbyte för att sedan inte ta ansvar för det.

Gränspendlarna hamnade i en helvetessituation. De får inte åka till jobbet, de får inte norsk a-kassa och de får inte permitteringsstöd. De hamnade helt enkelt utanför allt.

Det får också konsekvenser för familjependlarna. I går fick vi mejl från Barbro Ainegren i Sysslebäck angående barnbarnet som inte får träffa sin pappa. Hon beskrev situationen för de familjer som har delad vårdnad men som bor på olika sidor om gränsen. Undantagsregler finns, men det praktiska arbetet kring smittspårning gör det omöjligt att pendla.

Dessutom måste den ekonomiska situation som uppstår när man måste betala för de obligatoriska testerna nämnas.

Vi från Vänsterpartiet menar att det behöver tillsättas en kommission med representanter från de nordiska länderna för att utvärdera hur det nordiska samarbetet har fungerat under krisen och för att ta fram förslag på hur brister kan undvikas vid nästa kris och utifrån det underteckna någon form av bindande överenskommelse som tydliggör hur de nordiska länderna ska agera gentemot varandra under kommande kriser.

Dessutom behöver Sveriges riksdag se över hur man tar till sig Nordiska rådets kompetens. När förslag läggs fram i riksdagen som berör gränsregionerna har vi Nordiska rådet som arbetar med dessa frågor dagligen. På något sätt måste vi ta till oss denna kunskap innan beslut tas.

Fru talman! Som jag nämnde i mitt förra inlägg har samarbetet över våra gränser drabbats på så många olika sätt. Varför sker det? Jo, det sker därför att vi lever som att det inte finns någon gräns. Det är ett sammel-surium av interaktion mellan länderna på arbetsmarknaden. Det är gräns-äktenskap, släkt- och vänskapsrelationer, föreningsliv, svenska fotbolls-spelare i norska lag och vice versa. Ungdomsarbete i kyrkorna går tvärs över gränsen. Listan kan göras betydligt längre.

En bransch som verkligen ligger med bruten rygg nu är gränshandeln som är så oerhört viktig för gränskommunerna. Som min kollega på Värmlandsbänken, Arman Teimouri, nämnde tidigare har omsättningen längs gränsen minskat dramatiskt. En del enskilda butiker har tappat upp till 95 procent av sin omsättning just på grund av stängda gränser. Det innebär att de gränskommuner som har så stor andel gränshandel är oerhört hårt prövade.

För att sätta detta lite grann i proportion ska jag ge några exempel. Om gränserna hålls stängda så länge att gränshandeln imploderar helt skulle det bara för min hemkommun Årjäng motsvara 500-600 jobb som försvinner. För att översätta det till Stockholmsmått skulle det innebära 120 000 jobb som går förlorade. På den nivån ligger det. Sedan kan man lägga till alla gränspendlare som säger upp sig för att de inte orkar mer. Det har redan börjat.

Med all önskvärd tydlighet visar detta att stängda gränser inte är en framkomlig väg. Dessutom är stöden från staten alldeles för sena, och de täcker inte heller upp alla dessa branscher som har så stora tapp. Varifrån ska de få hjälp?

Menar Nordiska ministerrådet något med sin vision, eller är det bara fina ord på ett papper? Nu är det upp till bevis. Detta har Stefan Löfven ställt sig bakom. Men sedan har han varit som bortblåst i dessa frågor. Det vore klädsamt om regeringen i stället för att använda tid på att smutskasta andra partier använde energin för att lösa dessa oerhört viktiga frågor. Vi som bor längs gränsen behöver det.

Fru talman! Det är en mycket levande och trovärdig beskrivning av hur gränsregionen har drabbats som Kjell-Arne Ottosson målar upp. Vi har pratat om de mellanfolkliga problem som har uppstått, men det finns också ekonomiska problem, vilket Kjell-Arne Ottosson lyfter.

Regeringens krispaket har varit brett, och det har varit till stöd för både medborgare och företagare. Det har varit väldigt välkommet. Vi är uppe i snart 300 miljarder i stöd, vilket vi alla känner till. Det har varit ett välkommet stöd för näringslivet och företagarna, och det har gjort mycket nytta. Sedan är det ju så att vissa branscher och regioner har drabbats extra hårt. Vi har också gett stöd till kommuner och regioner i form av generella bidrag från regeringen, och de kanske måste användas speciellt i vissa regioner. Gränsregionerna är ett sådant exempel, och det gäller inte minst gränshandeln.

Jag förstår verkligen problematiken, och vi gör som sagt allt vi kan för att öppna gränserna igen - åtminstone periodvis eller till viss del.

Fru talman! Självklart är allt stöd som kommer välkommet; det är inte det som är frågan. Dock har jag under den här perioden fått ganska många frågor om när stödet kommer. Man säger: "Nu är det si och så många månader sedan vi lämnade in, och vi har inte hört någonting" och sedan "Nu har det gått ännu fler månader, och vi har inte hört någonting". Man har fått vänta otroligt länge på sitt stöd.

En annan sak som skulle kunna hjälpa i den här situationen är regler kring permittering. I förra veckan såg vi ju att företrädare för den norska folkhälsomyndigheten var ute och sa att de trodde att gränserna kan öppnas till sommaren, men om det blir i juni, juli eller augusti kunde de inte säga något om så som läget är nu. Det innebär att vi fortfarande har väldigt många månader framför oss där det krävs stöd för att företagen ska klara den här sista perioden. Nu är det en julhandel och två påskperioder som kommer att ha gått helt ad undas eftersom man inte har haft Norgehandeln. Man klarar inte mer. Man behöver mer stöd nu.

Fru talman! Stöden är som sagt mycket omfattande, och de är nu också förlängda från svensk sida. När det gäller det norska stödet har vi ett löfte från Norges regering att de ska se till att ordna kompensation för arbetstagare. Jag har förstått att det har funnits svårigheter kring detta, och man får gärna vända sig till sin norska arbetsgivare för att få loss den kompensationen.

Sedan är det ju så att vi hela tiden måste vara lyhörda - och det har regeringen varit under hela pandemin - för att se om vi gör tillräckligt, om vi gör rätt och om det vi gör är träffsäkert. Ibland behöver vi justera, vilket vi ofta har gjort. Vi måste alltså hela tiden ha örat mot marken, och det har vi haft. Sedan handlar det ju om att vi inte kan rädda alla företag, vilket man får vara hård och säga. Men om det är en hel bransch, eller kommuner och regioner, som har drabbats så pass hårt som när det gäller gränshandeln är det naturligtvis oerhört allvarligt.

Det stöd vi har i dag räcker väldigt långt, men vi får naturligtvis ha en dialog framöver också. Vi stänger inga dörrar, men stöd som riktas mot specifika branscher och regioner innebär också stora utmaningar.

Fru talman! Gränshandeln är en sak, men vi har fortfarande människor som faktiskt jobbar i Norge och som vi inte ger stöd i dag, nämligen de som är egenföretagare. De är i dag gisslan i Norge, rätt och slätt. Så länge de är där kan de jobba, men skulle de vilja åka hem och till exempel träffa sin familj kommer de sedan inte tillbaka in i Norge. Vi har inte, i alla fall utifrån, sett någonting som regeringen har gjort för att hjälpa dem.

Vi har också våra veckopendlare kvar. De kan inte åka över. De får sitt stöd nu, vilket är välkommet, men de vill ju över och jobba! Deras arbetsgivare vill också ha dem där. Nu får de självklart inte den ekonomi de skulle ha haft om de hade varit på jobbet. Det är väldigt glädjande att vi har kommit dit att de faktiskt får ersättning, men det bästa för alla parter vore om de fick åka till jobbet. Man blir inte smittad för att man passerar en gräns; man blir smittad för att man inte håller avstånd, oavsett vilken sida av gränsen man befinner sig på.

Fru talman! När regeringen inte tar på sig ledartröjan är det viktigt att ledamöter och politiker på både kommunnivå och regionnivå stöter på för att skapa förändringar. Exempelvis var det inte förrän vi från Nordiska rådets svenska delegation tryckte på regeringarna både här hemma och i Norge som dagpendlare återigen kunde ta sig över gränsen, och det var inte förrän efter intensiva påtryckningar från oss ledamöter och nordiska vänner som Norge till slut beslutade sig för att ersätta dag- och veckopendlare efter gränsstängningen. Det är klart att många familjer som har hamnat i en ekonomisk och personlig kris har känt en stor sten falla från axlarna.

Vad jag vill ha sagt, fru talman, är att vi aldrig ens skulle ha hamnat i dessa situationer. Det är precis det jag menar med att regeringen har legat efter. Nu kan varken regeringen eller jag själv sia om vad som kan eller kommer att hända eller hur andra länder kommer att agera, men däremot måste det finnas en förberedelse. Det måste finnas en krisinsikt, vilket regeringen tyvärr har saknat. Det nordiska samarbetet är inget särintresse. Tvärtom är det ett nationellt och internationellt intresse.

Det är många som borde tackas för ett enträget arbete under det senaste året: Värmlands landshövding Georg Andrén, Norges ambassadör i Sverige Christian Syse, lokal- och regionpolitiker - listan kan göras lång. Jag skulle i den här debatten även vilja tacka statsrådet Hallberg för hennes arbete under året.

Dock kvarstår mina funderingar om att jag skulle vilja höra hur regeringen har tänkt agera framöver, när det inte bara handlar om samtal. Jag vill se en action plan, för vi vet att man ligger efter med och kommer att halka långt efter med den vision och det arbete som finns. Regeringen måste kunna komma med en lista på åtgärder som ska genomföras för att det nordiska samarbetet ska stärkas även i framtiden.

Fru talman! Ledartröjan i Norden, när det gäller att få ihop det nordiska samarbetet igen, har nog den svenska regeringen tagit på sig. Gränserna stängdes snabbt förra våren utan att man egentligen reflekterade över vilka konsekvenser det skulle få i de andra nordiska länderna. Vi blev tvungna att ta på oss den där ledartröjan, inte minst jag men även flera av mina regeringskollegor. Jag tycker alltså att det är ett bra uttryck, och jag känner faktiskt igen mig i den tröjan.

När det handlar om krisinsikt skulle jag vilja säga att om det är någonting vi ser som en kris som är mycket allvarlig för oss är det att det nordiska samarbetet just nu inte fungerar. Att det är ett nationellt intresse är självklart; det ligger i hela Sveriges intresse att det nordiska samarbetet fungerar - inte minst av ekonomiska skäl. Vi har talat mycket om mellanmänskliga relationer, men det finns även ekonomiska skäl. Grannländerna är våra största handelspartner i många branscher, och de är också viktiga samarbetspartner för företagen.

Ledartröjan är alltså absolut på.

Fru talman! Min poäng är ju att det finns en sjukdomsinsikt gällande vad som har hänt men att det jag efterfrågade är vad vi ska göra framöver för att inte hamna där vi har hamnat i dag.

Jag vet också att statsrådet enträget har varit ute i dessa frågor under det senaste året, men jag har saknat exempelvis Stefan Löfven. Jag har saknat Magdalena Andersson och Eva Nordmark när det gäller arbetsmarknadsfrågor, med flera. Det är flera ministrar som har saknats på arenan för att man ska kunna känna en trygghet i att det händer något i de här frågorna. Därför tycker jag att man inte har tagit på sig ledartröjan när det gäller detta. Möjligtvis har statsrådet Hallberg gjort det.

Fru talman! Jag har ju det övergripande samordningsansvaret, så det är väl naturligt att jag syns. Jag kan dock förvissa Arman Teimouri om att även mina kollegor naturligtvis jobbar intensivt med dessa frågor. Arbetsmarknadsministern, liksom även statsministern, var högst delaktig i att lösa ut frågan om arbetspendlare till Norge, kompensation och så vidare.

Jag skulle vilja ta ett exempel till, och det gäller Tornedalen, som vi har hört om tidigare här i dag. Det var otroligt viktigt att få loss ett beslut från den finska regeringen för att Tornedalskommuner i alla fall under en period skulle få öppna upp och visa på goda exempel. Vi har också talat här om att det kanske kunde finnas pilotfall, skulle man kunna kalla det, att använda sig av i den regionen. Det tar jag gärna vidare.

När det gäller vad vi konkret gör ser jag det så här: Om vi inte ens kan komma överens om det jag har föreslagit, nämligen att vår roll som Nordenministrar ska vara ett bevaka de nordiska intressena i respektive regeringar, har vi en utmaning. Vi måste börja med att omfamna problematiken, och vi måste ha en gemensam bild av vart vi ska. Jag ska vara helt ärlig och säga att jag inte riktigt ser att vi är där i dag. Därför måste vi landa i det först, innan vi tar nya initiativ.

Fru talman! När det gäller avsaknaden av andra ministrar är det inte bara jag som har efterfrågat dem, utan även socialdemokratiska ledamöter från Värmland har ju tagit upp att de har saknat exempelvis Stefan Löfven i frågorna för att få en starkare kraft.

Det handlar ju inte bara om diplomatiskt arbete över gränserna mellan två telefoner, utan det handlar lika mycket om att synas och om att stärka dem som bor i gränsregionerna, som faktiskt har drabbats väldigt hårt. Jag tror att vi behöver ha ett strategiskt arbete framöver för att återupprätta ett sargat nordiskt samarbete. Detta behöver göras kraftfullt, så att vi inte hamnar i denna situation igen. Jag tror nämligen inte att detta är den sista pandemi vi kommer att råka ut för.

Fru talman! Arman Teimouri har, liksom Linda Modig, min djupa respekt för sitt engagemang i Nordiska rådet och i de nordiska frågorna, som vi i stort är eniga i.

Liberalerna är ett omvittnat EU-orienterat parti, och min fråga liknar därför den jag ställde till Linda Modig. Är Teimouri och andra frisinnade som också är besjälade av den nordiska dimensionen beredda att verka för en starkare nordisk röst och samstämmighet när det gäller införlivande och implementering av direktiv och förordningar som kommer från EU-nivå?

Det finns goda möjligheter att skapa rutiner för att koordinera detta införlivande så att det inte utan skäl görs på olika sätt och bidrar till olika hanteringar som i sin tur reser snarare än demonterar gränshinder. Men faktum är att det ofta ändå är EU-nivån som försvårar eller förhindrar förnyelse av nordiska konventioner och avtal. Min fråga är som sagt om Teimouri är beredd att verka för att EU ska stimulera integration och fri rörlighet i Norden snarare än desintegration, vilket är risken i dag.

Fru talman! Tack, Aron Emilsson, för frågan!

Det är ju ingen hemlighet att Liberalerna gillar både Europa, Norden och det nordiska samarbetet. Liberalerna står också för att vi behöver mer samarbete för att göra oss bättre.

Jag tror att man ska titta på saker och ting från olika perspektiv. Nu är vi i dagsläget inte någon nordisk stat, utan vi är en egen stat och ingår i EU-samarbetet samt i ett samarbete mellan de nordiska länderna. Med detta sagt tror jag att det finns vissa frågor som vi ska hålla på nationell nivå, men det finns också många saker som kan bli bättre. Man måste diskutera inom politiken hur man kan se till att implementera direktiv från EU-nivå så att det blir bra både här i Sverige och inom det nordiska samarbetet.

Fru talman! Jag tror att vi är många som märker att det i dag finns många forum för nordisk dialog bland intresseorganisationer, myndigheter, nätverk och så vidare men att samtalet i dessa forum inte sällan stannar vid vackra ord och brist på reell handling.

Vad man förstår är att nordiska konventioner och avtal som upprättades före våra EU-medlemskap och som nu kan vara upp till 20, 30 eller till och med 40 år gamla i vissa fall - till exempel sådana som gäller den nordiska arbetsmarknaden - har svårt att förnyas på grund av att regeringen är orolig för att detta skulle strida mot regler om icke-diskriminering i EU:s lagstiftning eller för att det finns en risk för en kostsam process.

Jag tror att det skulle vara ytterligare en växel i färden framåt om samtliga partier kunde enas, liksom vi har gjort gällande en del andra initiativ, för att aktivt främja en gemensam hantering av EU-frågan i detta avseende för att på riktigt underlätta för gränspendlare.

Fru talman! Det finns ju stora utmaningar både med det nordiska samarbetet och med Europasamarbetet. Min karaktär är dock sådan att jag tror på mer samarbete på olika plan.

Det finns säkert frågor där vi kan hitta en enighet bland alla partier. Det finns ju enighet i denna kammare i flera frågor som gäller Nordensamarbetet, och alla som är här är Nordenvänner. Jag tror att det finns all anledning att diskutera vidare i dessa frågor för att hitta bästa möjliga situation för oss i Norden i framtiden.

Fru talman! Det är lite roligt att sitta i denna kammare och höra samtliga partier, inklusive Sverigedemokraterna, prata om och vurma för öppna gränser; det uppskattar jag.

Men vi befinner oss där vi gör. Det råder olika regler för karantän och möjligheterna att förkorta karantänen genom tester. Kriterier för arbetspendling skiljer sig åt, liksom reglerna för beskattning, socialförsäkring, arbetsresor med mera. Vi har hört historier och sett reportage. Vi har också hört i denna kammare om hur samhällen nu har fått en gräns uppbyggd tvärs igenom samhörigheten och hur det görs skillnad på olika invånare.

Detta skapar en uppdelning och göder misstänksamhet. Ett exempel är att svenska förskolarbetare måste testa sig en gång i veckan, vilket inte gäller för deras kollegor. Det har också införts separata lunchrum samt krav på att svenskar har munskydd - detta krav gäller inte deras kollegor - och på att svenskar bär särskilda västar.

Det här är mycket olyckligt, och det bekämpar just den samhörighet som vi värnar i Nordiska rådet snarare än corona. Det går inte att gå tillbaka i tiden och få detta ogjort, men vi kan med all fördel ta lärdom av de misstag som har begåtts. Detta hörs från samtliga partier i den här kammaren. Vi som är ledamöter av Nordiska rådet har ett ansvar att stärka och bygga på samhörigheten och samarbetet. Det har även Anna Hallberg, som har fått välförtjänt beröm i frågan.

Fru talman! Precis som Rebecka Le Moine säger har det funnits stort vittnesbörd om de problem och svårigheter som framför allt människor i gränsbygder upplever - i Norrbotten, i Värmland, i Bohuslän och i Öresundsregionen. Däremot tycker jag faktiskt att de två regeringspartierna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet, inte riktigt har förklarat hur det kommer sig att detta har uppstått.

Jag delar Rebecka Le Moines bedömning att det eftersträvansvärda är öppna gränser - att vi återigen ska få se långbordet dukas upp i Tornedalen med riktigt kaffe och kaffeost. Men kan regeringspartiet Miljöpartiet, kanske också lite självkritiskt, förklara hur det kommer sig att det är just Sverige som det på detta sätt har markerats mot från Finlands, Norges och Danmarks sida? Sverige har svarat och gett igen, men hur har det här uppkommit?

Fru talman! Jag tackar Hans Wallmark för frågan.

Jag sitter inte inne med några hemliga svar, men jag tror att detta beror mycket på rädsla. Sverige sticker ut i sin coronahantering. Det har ju nämnts olika dödstal, och jämförelser mellan olika länder i samband med detta har lett till restriktioner. Vi har sett att gränser har uppkommit i samhällen och att man särbehandlas beroende på vilken nationalitet man har snarare än beroende på olika typer av beteenden.

Vi måste granska varifrån denna rädsla kommer. Jag tror att det fattas snabba och ganska dåliga beslut när man reagerar på just rädsla.

Fru talman! Rebecka Le Moine gav två väldigt riktiga och viktiga svar. Jag tror också att det handlar om rädsla och att det därmed uppstått i grunden ologiskt stängda gränser. Precis som flera har vittnat om är det ju inte i grunden människor som bor med 500 meters avstånd till varandra som möjligtvis smittat varandra, utan man smittar varandra för att man inte håller avstånd och inte lever efter reglerna. Vi har stoppat människor snarare än stoppat smittan.

Det centrala är precis det som Rebecka Le Moine sa, och som har varit min kritik mot regeringen och därmed också regeringspartierna - nu lastar jag inte Rebecka Le Moine personligen för regeringens agerande, men hon tillhör ett av regeringspartierna - är att Sverige sticker ut.

Fru talman! Det som förenar alla nationer i den här kristiden är ändå viljan och intentionen att försöka hantera den pandemi och den kris som vi alla befinner oss i.

Ingen har kunnat sitta inne med svar, och ingen har kunnat förutse hur pandemin skulle utvecklas, så alla politiker och nationer över hela världen, inklusive den svenska regeringen, har absolut gjort allt som stått i dess makt för att göra det så bra som bara är möjligt. Men jag tror att den här rädslan, om den fortsätter att finnas kvar, kommer att separera nationer från nationer.

Vi måste bygga på någonting annat än rädsla, på ett samarbete igen i Nordiska rådet, bland annat.

Fru talman! Tack för en viktig debatt!

Vi är överens om att en vision måste märkas i våra medborgares vardag, annars är ju en vision inte mycket värd.

Vi ska inte bara reparera den nordiska gemenskapen, utan med erfarenhet av den här krisen ska vi fördjupa och stärka det nordiska samarbetet, och här har vi alla ett ansvar.

Avslutningsvis vill jag också lyfta upp den potential som finns här och nu, för det nordiska samarbetet stärker våra länders ställning ute i världen. I den ekonomiska återhämtningen efter pandemin kan vi med företag som är världsledande inom hållbarhet spela en avgörande roll för hållbar utveckling. Då växer Sverige, och då växer Norden.

Det råder ingen tvekan om att den här regeringen har varit handlingskraftig. Och att vi har levererat resultat under det här året i det nordiska samarbetet vet vi alla som följer Nordenfrågan.

Vi i de nordiska länderna har länge känt att vi litar på varandra. Vi vill varandra väl, och vi jobbar mot samma mål. Dit ska vi igen, och det är ett stärkande besked att vi i Sveriges riksdag är enade i detta.

Den särskilda debatten var härmed avslutad.