Skydd av båtkonvojer och deras besättningar på väg till Gaza

Herr talman! Daniel Riazat har ställt frågor till mig om Global Sumud Flotilla, den båtkonvoj som befann sig på Medelhavet på väg mot Gaza för ett antal veckor sedan.

Han har frågat om regeringen avsåg att säkerställa skydd för konvojen samt garantera stöd till alla de svenska medborgare som befann sig ombord på båtarna. Vidare har Riazat frågat mig om regeringen kommer att fördöma de attacker som uppgavs ha riktats mot båtarna under deras färd mot Gaza.

Jag vill inleda med att framhålla att Utrikesdepartementet och berörda utlandsmyndigheter noggrant följde händelseutvecklingen kring konvojen Global Sumud Flotilla och svenska medborgares deltagande från det att de första båtarna lämnade Spaniens kust till att deltagarna utvisades från Israel. Arbetet med flottiljen och uppföljningen av svenska medborgares deltagande har även fortsatt därefter.

Krigets lagar ger Israel ett visst utrymme att stoppa och kontrollera fartyg på internationellt vatten samt att föra fartygen och deras besättning till en säker hamn. Om Israel använder detta utrymme har landet även ett ansvar för säkerheten för de personer som befinner sig under dess kontroll.

Utrikesdepartementet och ambassaden i Tel Aviv hade återkommande kontakt med israeliska myndigheter om flottiljen långt innan seglatsen stoppades utanför Gazas kust. Under flottiljens seglats mot Gaza arbetade även våra ambassader i Madrid, Rom, Tunis, Nicosia och Aten nära med frågan.

Under hela skeendet hölls även kontinuerlig kontakt och samordning med andra länder vars medborgare deltog samt med nordiska och europeiska kollegor på huvudstadsnivå.

Sveriges utgångspunkt – och den förväntan vi flera gånger framfört både till Israel och till de svenska deltagarna – var att seglatsen skulle genomföras med fredliga metoder och utan inslag av våld från någon part.

Utrikesdepartementet har sedan mer än tio år tillbaka avrått från alla resor till Gaza och uppmanat svenskar att följa denna reseavrådan. En avrådan är en tydlig signal om att säkerhetsläget är allvarligt och att enskilda noggrant bör överväga sitt beslut att resa.

Med hänsyn till det osäkra och riskfyllda läget uppmanade regeringen de svenska medborgarna att vända och hörsamma Israels uppmaningar att lossa hjälpsändningar i en annan hamn i regionen. Mot bakgrund av de betydande risker som resan innebar tydliggjorde Utrikesdepartementet att Sverige inte hade några möjligheter att bistå konsulärt eller på annat sätt till havs.

När deltagarna valde att inte följa dessa uppmaningar och det stod klart att fartygen skulle stoppas betonade vi särskilt i våra kontakter med Israel vikten av att svenska medborgares säkerhet och konsulära rättigheter skulle respekteras. Vi fick bekräftat att dessa åtaganden skulle tillgodoses.

Utrikesdepartementet skickade förstärkning från Stockholm för att stödja ambassaden i Tel Aviv inför den konsulära insats som förväntades. De svenska medborgarna gavs omfattande konsulärt stöd under den tid de befann sig i Israel.

(Applåder)

Herr talman! Jag brukar tacka för svaret på interpellationsfrågor, men då gäller det också att man får ett svar. I det här fallet har jag inte fått det och har därmed ingenting att tacka för.

Till att börja med vill jag rikta kritik mot utrikesministern som inte handlar om interpellationsfrågan utan om det faktum att jag har fått vänta i snart två månader på att få ett icke-svar på min interpellation. När jag lämnade in min interpellation den 18 september fick jag som svar att ministern inte hade tid förrän minst sju veckor senare, vilket senare inte heller visade sig stämma.

Ministern har likt alla andra ministrar en skyldighet att svara gentemot riksdagen. Det är riksdagen som utser regeringen. Det är inte regeringen som utser riksdagen. Då måste också möjligheten för ledamöter att ställa frågor till ministrarna prioriteras, i enlighet med den praxis som finns i riksdagen och som utrikesministern i det här fallet har frångått.

Nu till frågan. Jag ställde mycket riktigt en fråga till ministern om attackerna mot Sumud Flotilla. Jag frågade också hur Sveriges regering skulle bidra till att säkerställa båtkonvojens säkerhet men även rättigheterna och säkerheten för de svenska medborgare som befann sig ombord på dessa båtar.

Låt mig i mitt första inlägg berätta varför jag ställde den här frågan. Den handlar inte enbart om attackerna. Under 80 års tid har den israeliska ockupationsmakten, bland annat med stöd av väst, kunnat ockupera, mörda, förfölja, fördriva och tortera den palestinska befolkningen i det som nu kan ses som ett enda stort fängelse eller som ruiner.

Sedan två år tillbaka har ett folkmord ägt rum framför våra ögon, öppet för hela världen. Vad har den svenska regeringens linje då varit? Har den varit den man kunde förvänta sig av svenska regeringar en gång i tiden, att ta fajten för fred och rättvisa mot ockupation och folkmord? Nej. I stället har vi haft en regering som vägrat att ens säga att det pågår ett folkmord i Palestina och vägrat att inom EU sanktionera illegala bosättare som i grunden bedriver illegal och extremistisk verksamhet.

För att jämföra med Ukraina och Ryssland har över 2 000 ryska individer under motsvarande tid satts upp på sanktionslistorna. Fram till i dag har 13 israeler satts upp på sanktionslistorna.

Därför försökte de hjältar som befanns sig ombord på Sumud Flotilla och som drog igång detta att skapa en humanitär korridor – för vad gör man när man inte kan räkna med att regeringar gör sitt arbete? Det man gör är att man försöker göra arbetet. Det gjorde Sumud Flotilla. De svenska personer som befann sig på båtarna gjorde det för att se till att humanitär hjälp skulle komma in och för att bryta den illegala blockaden gentemot Gaza.

Vad blev då den svenska regeringens svar på det? Jo, det blev ingenting. Jag själv, som var kontaktperson till en av dem som var med på båtarna och arresterades, slogs och misshandlades i israeliska fängelser, kan vittna om den icke-hjälp som det svenska Utrikesdepartementet erbjöd. För detta är Maria Malmer Stenergard skyldig, och hon måste svara på mina frågor om varför det blev på det sättet.

Herr talman! Från allra första stund har regeringens tydliga uppmaning varit att seglatsen skulle genomföras på fredlig väg. Vi uppmanade därför både Israel och deltagarna att agera ansvarsfullt och undvika våld. Att situationen, trots att den var spänd, inte eskalerade till våldsamheter är något som vi är mycket lättade över.

Under resans gång nåddes vi av medieuppgifter om att drönare, ljudbomber, störningar i kommunikationer och hjälpsignaler hade observerats. Även om ingen uppges ha skadats var dessa uppgifter oroande eftersom de visade att situationen ute till havs, där vi saknar möjlighet att ge stöd av något slag, var osäker och riskfylld.

Det var just de spänningarna, tillsammans med vår avrådan från resor till Gaza och Israels tydliga kommunikation om att blockaden utanför Gazas kust skulle upprätthållas, som gjorde att regeringen ansåg det nödvändigt att uppmana deltagarna att följa israeliska anvisningar och lossa förnödenheterna på annan plats än Gaza. Då hade det också funnits en möjlighet för förnödenheterna att komma in, om det nu var det som var syftet.

Jag vill vända mig mot interpellantens beskrivning av regeringens arbete när vi är en av de absolut största givarna i världen av humanitärt stöd till Gaza.

Vi blev själva kontaktade av Israel, som uppmanade oss att uttala oss i frågan. I dessa kontakter underströk vi också vikten av att svenska medborgares rättigheter respekterades och att situationen inte utvecklades till en våldsam konfrontation. Detta budskap förmedlades även tydligt till de svenska deltagarna. Jag hade också personligen kontakt med Israels utrikesminister.

Sverige liksom andra länder saknar möjlighet att bistå konsulärt till havs, vilket jag sa inledningsvis. Regeringen har därför tydligt framfört detta tillsammans med vår långvariga avrådan från resor till Gaza för att undvika att svenska medborgare hamnar i situationer där vi inte kan ge stöd, det vill säga för att skydda våra svenska medborgare.

Jag är otroligt imponerad av det jobb som ambassadpersonal har gjort på plats och som UD-personal har gjort här i Stockholm för att stötta svenska medborgare. Vi var ett av få länder som hade personal på plats två gånger i fängelset. Det stämmer inte heller med den bild som målas upp här.

Slutligen har i alla fall jag förstått det så när jag tittat på grundlagen att det är statsministern som utser regering och inte riksdagen.

(Applåder)

Herr talman! Vill ministern ge sig in i den diskussionen är det alltså riksdagen som utser statsminister. Jag tänker att vi kan prata om själva frågan eftersom det inte finns något att komma med här från ministerns sida.

När det kommer till att vara en av de största givarna till Gaza blir det skrattretande med tanke på att den svenska regeringen också var drivande i misstänkliggörandet av just bistånd till Palestina, där man mycket medvetet pekade ut palestinska aktörer som diverse olika extremister för att kunna dra in stödet till FN-organet UNRWA. Att det hände var bland andra den svenska utrikesministern med och såg till. Jag skulle vara försiktig med att prata om humanitärt bistånd när hela världen har fått bevittna att den svenska regeringen drar ned på biståndet.

När det gäller Sumud Flotilla befann sig båtarna på lite olika platser. Vi vet att de blev attackerade med drönare, som ministern själv har sagt. Man behöver inte vara raketforskare för att förstå varifrån dessa attacker riktades, på samma sätt som man inte behöver vara det för att förstå hur liknande saker sedan hände under hela färden mot Gaza.

Vad beträffar internationellt vatten är det intressant att den här regeringen gör allt i sin makt för att hitta på ursäkter för varför Israel har rätt att begå brott mot internationella lagar. Jag förstår inte. Vad är det den här regeringen vinner på att försöka hitta på ursäkter?

Först vill man inte prata om att det är en ockupation. Sedan vill man inte prata om att det är ett folkmord. Man vill helst inte prata öppet om den vapen- och krigsmaterielhandel som finns mellan Sverige och Israel. När vi sedan har svenska hjältar som försöker vara med i en internationell konvoj och bryta den illegala blockaden och ockupationen och se till att människor får humanitärt stöd blir svaret att hitta på ursäkter om varför Israel har rätt att ta över båtar på internationellt vatten som är där i en fredlig konvoj i ett fredligt syfte.

Vad vinner den svenska regeringen på detta? Ska Maria Malmer Stenergard likt sina företrädare, tidigare representanter, gå vidare till vapenindustrin? Är det frågan? Vad är det som ministern vinner på att misstänkliggöra de svenskar som var ombord? Vi har alla hört uttalanden där ministern misstänkliggör de svenskar som var ombord på båtarna och påstår att deras berättelser inte stämmer.

En högerextrem israelisk minister har filmat i det fängelse där svenskarna befann sig och sagt att de har blivit misshandlade. Men den svenska regeringen argumenterar för resten av världen att det här inte har hänt. Förstår ni hur galet det är? Det här är en skam för svensk utrikespolitik. Vi har aldrig haft en sämre utrikesminister i Sveriges historia, och vi har aldrig haft en sämre utrikespolitik i Sveriges historia.

Hur kommer det sig att andra länder lyckades med att nå fram med hjälp till dem som satt i fängelse medan Sverige inte kunde göra det? Varför kunde inte Sverige ens ge en flaska vatten till svenskarna som satt fängslade medan andra länder till och med kunde få in medicin? Jag förstår inte riktigt vad den svenska utrikesministern vinner på detta, förutom att hon möjligtvis ideologiskt står närmare den israeliska regeringen än vad jag gör. Vi är totala motsatsen, och vi kommer alltid att stå upp mot ockupation. Det är för mig framtidens vänster.

Herr talman! Israel har ett särskilt ansvar enligt internationell humanitär rätt att tillgodose civilbefolkningens behov i Gaza och att säkerställa obehindrat, säkert och varaktigt humanitärt tillträde. FN och andra humanitära aktörer ska tillåtas arbeta oberoende och opartiskt för att rädda liv och minska mänskligt lidande. Regeringen har mycket tydligt kritiserat beslutet att inte låta UNRWA verka, men för oss har det varit helt avgörande att se till att få in de förnödenheter som behövs. Därför har vi verkat genom andra organ, till exempel FN-organet World Food Programme, som lyckades få in lastbilar med förnödenheter – även om de var alldeles för få. Därigenom har den svenska regeringen också gjort skillnad på riktigt.

Som jag nämnde ger krigets lagar visst utrymme för Israel att göra som de gjorde, det vill säga att stoppa och kontrollera fartyg på internationellt vatten. Det innefattar också en rätt att föra fartyget och besättningen till en säker hamn, men Israel ansvarar i en sådan situation för säkerheten för de personerna. Som har framgått framförde regeringen till Israel att vi förväntade oss att seglatsen genomfördes med fredliga metoder och att den skulle bemötas på motsvarande sätt av Israel.

Svenskarna som ingick i flottiljen har till medierna lämnat uppgifter om misshandel och tortyr. Även om de uppgifterna inte stämmer överens med den information som ambassadpersonalen har förmedlat har uppgifterna tagits på allvar och också undersökts. Israel har lämnat klargöranden samtidigt som de har framfört att de välkomnar alla granskningar av israeliskt agerande.

När det kommer till mat och vatten framhöll svenskarna i mötet med ambassaden brist på detta. Därför tog tjänstemän från ambassaden i Tel Aviv med sig mat, vätskeersättning och vatten vid sitt andra besök den 5 oktober i fängelset. Men fängelsepersonalen tillät inte att förnödenheterna togs in, och den svenska personalen tvingades, under protest, att lämna ifrån sig dem för att över huvud taget släppas in i fängelset. Ingen av de utländska diplomaterna som besökte fängelset fick ta med sig mobiltelefoner in.

Sedan vill jag rätta interpellanten, nämligen att vi inte har dragit ned på det humanitära biståndet till Gaza utan ökat det. Sverige är som sagt en av världens största givare av humanitärt bistånd.

Frågan om folkmord har jag svarat på många gånger. Sverige har en skyldighet att förhindra att folkmord sker. Det är också därför som Sverige är en av de största givarna av humanitärt bistånd i världen till Gaza. Däremot har vi samma tradition som många regeringar före oss, det vill säga vi konstaterar inte folkmord om inte en internationell domstol har gjort det.

Herr talman! Återigen fortsätter den svenska regeringen genom utrikesministern att komma med bortförklaringar om varför den svenska regeringen och Utrikesdepartementet inte gav det stöd de skulle ha gett till svenskar som befann sig där. Vi som var i daglig kontakt med Utrikesdepartementet kan intyga att frågan absolut togs på allvar av en del tjänstemän som arbetade där men att det inte riktigt fanns det stöd de behövde från regeringen.

Jag vill också uppmärksamma att det i dag pågår en sittstrejk med deltagare från Health Workers 4 Palestine, alltså vårdarbetare för Palestina, varav vissa finns på läktaren. Den kommer att pågå fram till klockan 18.00 i dag, om jag inte har fel. Sittstrejken handlar bland annat om att återinföra biståndet till UNRWA, att utreda krigsbrott mot sjukvården i Gaza och att ta emot patienter från Gaza.

Detta går ihop med den större berättelsen om den svenska regeringens flathet när det handlar om att göra någonting i frågan. Det tog ett och ett halvt år innan man ens gick med på att säga att det ska införas en permanent vapenvila i landet. Sedan låtsades man som att man aldrig hade sagt något annat under den här perioden.

På samma sätt har man under lång tid kommit med bortförklaringar om varför vi inte kan ta emot patienter från Gaza. Det är många bortförklaringar om varför man inte kan kalla ett livesänt folkmord för folkmord. Det kanske stavas miljoner och miljarder som man vill tjäna på vapenhandel eller liknande. Jag kan inte se en annan förklaring än den. Om detta inte handlar om ekonomiska relationer med Israel förstår jag inte varför utrikesministern kommer med bortförklaringar.

Herr talman! Jag har egentligen inte uppfattat någon ytterligare fråga utan snarare en rad olika förolämpningar. Dem lämnar jag därhän. Jag vill egentligen bara framhålla vilket enormt arbete som Utrikesdepartementets personal och ambassaden gjorde under svåra förhållanden. Ambassaden i Tel Aviv gjorde en omfattande konsulär insats för Global Sumud Flotilla med tillrest förstärkning från UD. På plats arbetade fem personer heltid med insatsen mellan den 1 och 6 oktober.

Personal från ambassaden och tillrest UD-personal reste till fängelset så snart det var möjligt. Sverige var ett av de länder som först fick träffa sina medborgare och ett av få länder som såg till att få träffa sina medborgare vid totalt tre tillfällen.

Ambassaden i Tel Aviv träffade de svenska deltagarna vid sammanlagt tre tillfällen. Det var två gånger i fängelset och i samband med avresa. Och ambassaden i Aten närvarade vid flygplatsen i samband med ankomsten till Aten för de fall behov av konsulärt stöd skulle uppstå där.

Den här seglatsen tycker jag visar tydligt varför UD lägger stor vikt vid verktyg som reseinformation och avrådan för att minska risken att svenska medborgare hamnar i farliga situationer, och regeringen var alldeles glasklar med sin avrådan. Ändå valde personerna att fortsätta att resa, och de frihetsberövades eftersom de enligt den israeliska regeringen hade brutit mot israelisk lag. Trots detta var ambassaden i Tel Aviv alltså väl förberedd och kunde ge ett omfattande konsulärt stöd när svenskarna togs till land.

Sverige kan inte påverka andra länders rättsprocesser, men vi kan värna svenska medborgares säkerhet och uppmana dem att inte försätta sig i situationer där vår möjlighet att lämna konsulärt stöd är begränsat.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.