Situationen i Palestina

Fru talman! Ola Möller har frågat mig om jag och regeringen, mot bakgrund av situationen i Palestina, har för avsikt att pausa handelsavtalet.

Situationen i Gaza är katastrofal. Krigets ofattbara konsekvenser för civilbefolkningen måste få ett slut och en vapenvila komma till stånd. Vi har ännu inte sett att Israel har gjort tillräckligt för att leva upp till överenskommelsen mellan EU och Israel. Regeringen vill därför att trycket på Israels regering ökar, inklusive genom att EU fryser handelsdelen i associeringsavtalet med Israel, och har uppmanat kommissionen att presentera förslag för att så ska ske.

EU behöver öka pressen på den israeliska regeringen för att förbättra den katastrofala humanitära situationen och respektera internationell humanitär rätt. Det krävs ett fritt, säkert och obehindrat humanitärt tillträde, och FN och andra humanitära organisationer måste kunna utföra sitt livräddande arbete under säkra omständigheter.

Samtidigt måste trycket på Hamas öka, inklusive genom ytterligare sanktioner, vilket regeringen återkommande lyfter inom EU. Vi har efterlyst förslag från kommissionen om hur denna press kan intensifieras. Hamas bär ett tungt ansvar för situationen. Sverige fortsätter att framhålla att gisslan i Gaza måste frisläppas villkorslöst och omedelbart. Hamas måste avväpnas och upplösas och kan inte ha en plats i ett framtida styre av Gaza. Att också regionens länder nu tydligt ställer sig bakom dessa krav är viktigt och välkommet.

Fru talman! Tack för svaret, utrikesministern!

Jag brukar inte ha svårt att komma på vad jag ska säga. Orden brukar liksom bara komma till mig. Men inför den här debatten har jag faktiskt haft svårt att komma på vad jag ska säga. Efter de otaliga debatter som vi har haft här i kammaren om den här frågan känner jag en enorm frustration. Den frustrationen är verkligen inte bara riktad mot utrikesministern utan mot hur förfärlig hela situationen är.

Givetvis kan inte min frustration och min oförmåga att hitta ord mäta sig med de umbäranden och det lidande som Gazas befolkning utsätts för – på många sätt är den situationen bortom ord. Över 60 000 människor, lågt räknat – 3–4 procent av befolkningen – har dödats av bomber, skjutvapen, drönare, artilleri, sjukdomar, rasmassor och svält. Det är därför svårt att hitta orden för att göra det hela rättvisa. Jag tror inte att det går.

Det absurda är att när man inte trodde att det kunde bli värre invaderar Israel Gaza City, en stad med 1 miljon människor i tätbebyggt område. Dessutom går man vidare med planerna på att slå sönder den palestinska statsbildningen genom att i strid med internationell rätt bygga bosättningen E1. Diskussioner förs också på fullt allvar om att flytta det palestinska folket till Somalia eller Sydsudan. Det är helt förfärligt. Dessutom föreligger det ett konkret förslag på vapenvila för undertecknande hos regeringen Netanyahu, ett förslag som Hamas har accepterat.

Så har vi svälten, det som till sist fick människor att vända, det som fick dem som förnekar att se att nu är det nog. Sveriges regering har tidigare uppenbarligen tyckt att det var ganska okej att palestinier mördades med skjutvapen och bomber, men Ulf Kristersson konstaterar nu att Israel gör det svårt för sina vänner. Men för det palestinska folket har det varit svårt väldigt mycket längre än sedan svälten började.

När flyktingläger, skolor och sjukhus har bombats har det alltid gått att skylla på någon annan. När ambulanspersonal och journalister medvetet har avrättats har det alltid bortförklarats. När det gäller svälten har det däremot varit för uppenbart. Den går inte att förklara bort.

Även där försöker dock den högerextrema och fascistiska regeringen i Israel fara med osanningar. Så sent som i förra veckan, tror jag, stod de i svensk tv och gjorde precis detta, och när de blir motbevisade haglar anklagelserna och desinformationen.

Svälten har verkligen fått debatten att vända. Det är bara sjukt hur lång tid det har tagit. Larmen har ju kommit. Till och med för Sveriges regering, som genom att dra in stödet till UNRWA aktivt har stöttat Israel i att fördriva det palestinska folket, har det här blivit för mycket. Det är därför jag ändå måste säga att jag uppskattar att regeringen sent omsider svängde kring att pausa handelsavtalet. Det skedde dock efter mötet där det här skulle beslutas, och nästa möte är i oktober.

Nu går det inte längre att förneka: Det som sker i Palestina inför våra ögon är med all sannolikhet ett folkmord. Det är världens experter mer och mer överens om. Det måste vi se, och då måste vi agera. Min fråga till utrikesministern är därför om hon kan fördöma invasionen av Gaza City och den nu planerade utbyggnaden av E1.

Fru talman! Först och främst vill jag rikta ett tack till Ola Möller, som har initierat den här interpellationsdebatten. Tack även till utrikesministern, som kommer hit och svarar på frågorna!

Jag vill passa på att välkomna den svängning som vi ändå har sett hos regeringen de sista veckorna vad gäller pausandet av associeringsavtalet. Men det känns som om det tar stopp där. Det kommer inte så mycket mer, och det är tragiskt att se. I utrikesministerns svar hörde vi inte ett enda ord om Västbanken trots att Västbanken definitivt nämns i själva frågeställningen – inte ett ord om vad som pågår även där, inte ett ord om den ockupation som har pågått åtminstone sedan 1967. Det är 58 år av bosättningar och bosättningspolitik, en israelisk politik som hela tiden stöder dessa bosättningar och de bosättare som befinner sig på Västbanken. Det är en politik som har fördrivit palestinier i 58 år, en politik som leder till förstörda skolor och förstörda brunnar – ofta skolor och brunnar som vi i EU har bekostat och betalat för med våra skattemedel.

I juli förra året kom Internationella domstolen med ett yttrande om just ockupationen av Gaza, Västbanken, östra Jerusalem och Golanhöjderna. Man sa att Israel måste upphöra med ockupationen och att bosättningarna måste nedmonteras. Sedan kom också ett krav på omvärlden om att på intet sätt, vare sig ekonomiskt eller politiskt, stödja den israeliska bosättningspolitiken.

Det här har vi däremot inte över huvud taget hört någonting om från den svenska regeringen. Vi hör inga former av svar på hur vi kan sluta att stödja bosättningspolitiken, som är en del av situationen i Palestina.

Jag skulle därför vilja fråga utrikesministern vilka steg som har tagits efter Internationella domstolens yttrande förra året för att sluta stödja Israels politik, och då pratar jag inte bara om ord. Vilka övriga steg har man tagit gentemot Israel?

Fru talman! Vår utrikespolitik måste utgå från en tydlig kompass. Den måste grundas i folkrätten, i solidaritet med de utsatta och i en orubblig tro på att diplomati och internationellt samarbete är vägen framåt.

Det är en socialdemokratisk övertygelse som vi står upp för. Vi har varit tydliga i vårt fördömande av Hamas terror, men vi har också konsekvent krävt respekt för folkrätten och ett omedelbart slut på det civila lidandet i Gaza.

Fru talman! Låt oss vara tydliga: För en hållbar fred måste Hamas förlora sitt inflytande. En legitim och demokratisk palestinsk stat kan inte byggas på en terroristorganisations grund.

Nu ser vi att Israel har börjat öka antalet lastbilar som släpps in i Gaza. Det är en välkommen utveckling, men den bevisar också vår poäng att politiskt tryck ger resultat. Hotet om att frysa handelsdelen i associeringsavtalet, något som Socialdemokraterna har krävt i månader, är inte en tom gest utan en signal som får en regering att agera. Detta budskap försvagas dock av motsägelsefulla uttalanden från Regeringskansliet. När utrikesministern säger en sak och vice statsministern en annan talar man inte för en nation, utan då talar man med två tungor. En splittrad röst är inte en stark röst.

Folkrätten kan inte läggas på is. Vår moraliska plikt kan inte frysas. En rättvis fred kan endast byggas på frihet, värdighet och ett slut på ockupationen. Den kan inte byggas på otydligheter, halva sanningar och en moralisk feghet. Låt oss därför agera nu. Låt oss stå upp för folkrätten, för de palestinska barnen, som förtjänar en framtid, och för en svensk utrikespolitik som är tydlig och rak.

Fru talman! Jag noterar att EU efter regeringens försök att visa handlingskraft inte har frusit handelsavtalet utan i stället enbart har beslutat om en granskning.

När regeringen inte ens kan tala med enad röst på hemmaplan vill jag fråga utrikesministern hur hon då ska övertyga medlemsstaterna att gå från en tam granskning till en kraftfull frysning – vilket situationen kräver.

Fru talman! Jag vill börja med ett konstaterande. Varje gång jag uttrycker någon åsikt om vad som händer i Gaza är det ganska många som säger att vi inte fördömer Hamas. Jag vill säga att vi naturligtvis fördömer den attack som Hamas genomförde den 7 oktober 2023 och att man fortfarande håller gisslan – bara så att det klart framgår.

Jag känner också att det stockas i halsen varje gång man pratar om det som händer i Palestina. Det är ett oerhört lidande som människor i Gaza lever i, och – som Jacob Risberg tog upp – så även på Västbanken.

Om det som händer i Gaza inte vore så fruktansvärt skulle vi också kunna klara att se det som händer på Västbanken. Det är också någonting vi verkligen borde göra någonting åt. Men här pratar vi – med rätta – om Gaza, därför att det som händer är så otroligt förskräckligt.

När man hör vad den här regeringen säger och uttalar om Gaza har det hela tiden ringt två frågor i mitt huvud: Var går gränsen? Kan det bli värre? Svaret är ja. Det kunde bli värre.

Nu har Israels attacker mot befolkningen i Gaza snart pågått i två år. Sjukhus och räddningstjänst har attackerats. Man har inte sjukvård. Människor dör för att de inte får den vård de behöver. Israel tillåter inte att mat kommer in. Man tillåter inte att mat kommer in till barn, kvinnor och män som svälter.

Människor skjuts när de väntar. Barn har skjutits i köerna till att hämta det nödvändiga vattnet. Det är därför självklart väldigt bra att utrikesministern nu säger att man öppnar för att frysa handelsavtalet med Israel, för det här är ett medel att sätta ökad press på Israel.

Det är naturligtvis otroligt viktigt, eftersom ökad press på Israel kan vara den enda möjligheten att faktiskt få stopp på de umbäranden och det lidande som människor i Gaza nu upplever.

Därför blir man naturligtvis ännu mer beklämd när regeringen inte verkar kunna hålla sams i den här frågan. De verkar ha fattat ett beslut, och jag hoppas att de uttalanden som utrikesministern har gjort är det som gäller. Jag hoppas det, eftersom Sverige tillsammans med alla andra länder har en viktig röst för att kunna sätta press och för att EU ska sätta press på Israel. Det är min fromma önskan att utrikesministern och Sverige tillsammans med omvärlden verkligen agerar för att stoppa lidandet i Gaza.

Fru talman! Regeringen har – till skillnad mot vad interpellanterna påstår – samfällt varit mycket tydlig om att Israel måste leva upp till sina skyldigheter när det gäller att skydda civila i enlighet med internationell humanitär rätt. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt det i den här talarstolen.

Regeringen har i samtal med Israels regering upprepade gånger också krävt obehindrat humanitärt tillträde och att humanitära aktörer ska kunna verka i alla delar av Gaza. Den katastrofala humanitära situationen måste förbättras, och humanitär hjälp måste nå de civila i tillräcklig omfattning.

Som jag också redovisade har regeringen tillsammans och enigt uttryckt stöd för och tagit initiativ till åtgärder för att öka pressen på den israeliska regeringen. Det inkluderar stöd till frysning av handelsdelen av associeringsavtalet mellan EU och Israel. Regeringen har uppmanat EU-kommissionen att lägga fram ett konkret förslag. Som framgår av den promemoria som sänts till utrikesutskottet inför i morgon är regeringen helt enig i detta.

Regeringen har också ställt sig bakom ett belgiskt initiativ för att få EU-kommissionen att göra en översyn av huruvida EU i sin handel med Israel gör tillräcklig åtskillnad mellan Israel och illegala bosättningar. Regeringen stöder också förslaget om att delvis suspendera Israels deltagande i forskningsprogrammet Horizon.

Vi ser med mycket stor oro på den fortsatta allvarliga utvecklingen på Västbanken och på de aviserade israeliska planerna på att godkänna omfattande utbyggnad av bosättningar på Västbanken.

Vi instämmer i Kaja Kallas uttalande för EU om att detta ytterligare undergräver tvåstatslösningen och att bosättningarna strider mot folkrätten. Även här har regeringen tagit initiativ genom att vara pådrivande för att införa EU-sanktioner – detta kallas när vi ses i rådssammanhang för The Swedish Proposal – mot ministrar som driver på för en illegal bosättningspolitik och aktivt motverkar en framtida tvåstatslösning. Sverige vill också se EU-sanktioner mot extremistiska bosättare.

Vi gör alltså väldigt mycket, och Sverige tillhör de länder i EU som gör allra mest för att sätta press på Israel. Det är dock väl känt att det är svårt att nå enhällighet i de fall där åtgärder kräver enhällighet. Det är också svårt att nå kvalificerad majoritet för de åtgärder som kräver kvalificerad majoritet. Detta är jag frustrerad över, men jag kan försäkra kammaren att vi har en mycket stark svensk röst i rummet.

Den rösten är också väldigt stark när det gäller behovet av att sätta ytterligare press på Hamas även genom ytterligare sanktioner. Också här efterlyser regeringen förslag från EU-institutionerna om hur detta tryck kan skärpas.

Jag har också varit mycket tydlig i frågan om Israels beslut om ytterligare intensifiering av den militära offensiven i Gaza. Beslutet riskerar ytterligare omfattande tvångsförflyttningar av civilbefolkningen som inte går att förena med folkrättens krav.

Sverige och EU har varit tydliga med att Gazas territorium inte får ändras, reduceras eller annekteras. Alla steg i en sådan riktning, inklusive detta, strider mot folkrätten och fördöms av Sverige. Detsamma gäller om hela eller delar av civilbefolkningen fördrivs från Gaza.

Fru talman! Jag tackar utrikesministern och alla kollegor som deltar i debatten.

Jag tycker att det är positivt att regeringen nu ändå börjar ta små, små steg. De tas dock alldeles för sent och alltid bara i EU-sammanhang. Det finns ingen tillstymmelse till unilateralt agerande. Jag återkommer till den frågan.

När det gäller denna svält så uppstår den ju genom en medveten handling. Det som är så frustrerande är att det utanför gränsen står mat och mediciner som skulle kunna lösa problemet om Israel släppte in dessa och tillät UNRWA att distribuera dem. Men regeringen har dragit in pengarna till UNRWA så att lönerna till lokalanställda inte kan betalas.

När det gäller UNRWA är det inte så enkelt som att det inte kan fungera, som regeringen vill få det till. Det finns faktiskt personal som går runt och som agerar i dag, men de får inga löner eftersom pengarna till exempel dras in.

Israel tillåter dessutom att mat släpps från luften. Detta krossar och dödar människor som försöker få tag på maten. Israel delar tillsammans med USA ut mat för att skjuta människor. Det är vad som händer. Över tusen personer har blivit skjutna. Detta bara fortsätter att spä på dödandet. Att svälta eller att bli skjuten är det val som väldigt många människor står inför.

Dimensionerna av detta är helt sjuka. Inget annat krig som en västmakt har begått har proportionerligt varit så brutalt som detta krig.

En västmakt, en demokrati, har aldrig dödat en så stor andel av befolkningen i ett land som man bombat. Inte ens av bombmattorna över Tyskland under andra världskriget dog så här stor andel av befolkningen. Hjälparbetare slängs i massgravar efter att de skjutits av IDF. Journalister bombas och dödas för att de rapporterar. Massdeportationer förbereds. Nu sker ytterligare attacker på Gaza City. Detta görs av en ledare som är efterlyst av Internationella brottmålsdomstolen. Det är helt otroligt.

Ledarskapet i Israel måste vi säga ett par ord om i den här kammaren. Löften gavs av Israel till Kallas, men något avtal finns inte på pränt. Israel har inte skrivit under någonting, och löftena hålls inte. 85 procent av alla de lastbilar som kommer in på Gazaremsan når aldrig sina destinationer. Det är inte att ge fullt tillträde. Man lovar hjälp, men man skjuter människor i stället. Israel har attackerat hjälpkonvojer. Man angriper inte bara UNRWA-medarbetare utan de facto också World Food Programmes medarbetare, som den svenska regeringen har gett pengar till som något slags svepskäl för att inte ge pengar till UNRWA. Löftena som gavs till EU är alltså inte vatten värda. I stället krossas folk under lastpallar med mat. Israel bröt också den tidigare vapenvilan, med en plan för fullständigt frigivande av gisslan. Vad säger utrikesministern om detta?

Sedan ska jag givetvis också fördöma Hamas; annars kommer förstås utrikesministern att anklaga mig för att inte göra det. Men jag vill påminna om vilka som har supportat Hamas en hel del. Yuval Diskin, chef för Shin Bet, sa 2013: Om vi tittar över åren är en viktig bidragande faktor till Hamas utveckling Bibi Netanyahu och hans första premiärministerperiod. Ehud Barak sa till arméradion: Strategin att hålla Hamas vid liv, till och med till priset att överge tvåstatslösningen och medborgarna i söder, handlar om att försvaga regimen i Ramallah. Kan utrikesministern fördöma dem som har stöttat Hamas till den position de i dag är i?

Fru talman! Jag tackar utrikesministern för svaren. Ja, det finns en lång lista över saker som ändå görs. Jag kan hålla med ledamoten Möller om att det är lite för lite och lite för sent. Men vi får väl glädjas åt det som ändå sker från Regeringskansliet gentemot Israel.

En av de saker som utrikesministern nämner är den översyn man ska göra av om EU gör tillräcklig åtskillnad mellan varor från Israel och varor från bosättningar. Att vi över huvud taget importerar saker från bosättningar innebär ju att vi ekonomiskt stöder Israels bosättningspolitik. Hur ska man annars tolka det? Det borde vara totalt förbjudet att importera varor från bosättningar, åtminstone om vi ska lyssna på vad Internationella domstolen säger: att man varken politiskt eller ekonomiskt får stödja Israels bosättningspolitik.

Slovenien går före och säger: Vi förbjuder all import av varor från israeliska bosättningar. Är det någonting som Sverige tänker driva? Är unilaterala steg någonting som Sverige kan åta sig att ta, eller måste vi bara följa EU hela tiden – då lite grann i skydd av att det inte går att få enighet i de här frågorna?

Jag skulle återigen vilja veta: Hur ställer sig den svenska regeringen till att förbjuda varor från israeliska bosättningar? Om Slovenien, som också är medlem i EU, kan gå före och göra det, kan då även regeringen här i Sverige tänka sig att driva den frågan?

Fru talman! Situationen i Gaza är fruktansvärd, och pressen på de stridande parterna att avsluta kriget måste öka. Det är vi alla överens om. Vi har ett kollektivt ansvar att agera. Under tiden måste vi se till att all tillgänglig hjälp kommer fram, så att vi kan undvika att fler barn dör av svält och sjukdomar. De palestinska barnen bär den tyngsta bördan i konflikten, och deras framtid är direkt kopplad till vår förmåga att agera.

Våra närmaste partner, från Tyskland till våra nordiska grannar som Finland, har agerat med det nödvändiga moraliska modet och återupptagit sitt stöd till UNRWA, medan den svenska regeringen valt att stå vid sidan av. Med ett snävt fokus på byråkrati har man i praktiken straffat de palestinska barnen. Man har offrat de mest grundläggande humanitära principerna för att upprätthålla en politik som är så unik att den knappt har en enda allierad. Att dra in stödet till UNRWA, som har en infrastruktur som verkligen fungerar, samtidigt som regeringen skryter om ökat bistånd är att hälla en droppe vatten i öknen och kalla det en oas.

Utrikesministern hävdar att regeringen agerat med styrka gällande handelsavtalet. Men den enda styrka jag ser är hur ministern och vice statsministern lyckats visa upp regeringens splittring. Utrikesministern talar om handling, medan vice statsministern öppet kallar det för en symbolisk gest. Många med mig undrar: Vilken är regeringens linje egentligen?

Fru talman! Svält och lidande, och man har ingen möjlighet till vård. Människor skjuts. Nu flyr invånarna i Gaza stad, trots att de inte har någonstans att fly. Allt det här beror på att Israel har stoppat mat, skjutit och attackerat. Det är därför det här händer.

Vad har Sverige för ansvar i det här? Ja, samma ansvar som vi alltid har i utrikespolitik: att agera, trycka på och påverka. Regeringen kan agera mer och måste agera starkare för att det här ska få ett slut.

Fru talman! Regeringen följer tillsammans med övriga EU mycket noggrant genomförandet av den humanitära överenskommelse som ingicks i juli mellan EU och Israel. Vi har ännu inte sett att Israel skulle ha gjort tillräckligt för att leva upp till överenskommelsen.

Men det är inte bara överenskommelsen med EU som Israel ska leva upp till utan även den internationella humanitära rätten. Israel måste ta sitt ansvar och omedelbart häva samtliga restriktioner mot inflödet av nödhjälp samt tillåta FN och andra nödorganisationer att utföra sitt livräddande arbete. Allt annat är oförsvarligt och oacceptabelt.

Det är precis som Ola Möller säger: Det står lastbilar vid grindarna och väntar medan barn svälter i Gaza. Det är fruktansvärt och väcker en enorm frustration, i synnerhet som Sverige är en av de absolut största finansiärerna i hela världen av just de lastbilarna. Vi är också den näst största givaren av humanitärt stöd till Gaza i hela EU.

Jag förstår att ledamöterna har tagit sommaruppehåll, men hade de läst medier under sommaren hade de noterat att UNRWA:s egen chef säger att de inte längre kan verka i Gaza på ett sätt som är meningsfullt och att han därför överväger att lägga ned organisationen. Detta om något är bevis för att vi har tänkt rätt. Vår prio är att säkerställa att varje förnödenhet kan nå fram till de barn som svälter i Gaza. World Food Programme, som vi har styrt om mycket av vårt stöd till, får in lastbilar, om än inte tillräckligt många. UNRWA har inte fått in en enda lastbil i Gaza på många månader. Frågan är om man bryr sig om vackra ord och principer eller om man verkligen bryr sig om barnen i Gaza.

När det gäller åtskillnaden mellan varor från bosättningar och varor från Israel är det just Internationella domstolens rådgivande yttrande som det handlar om, Jacob Risberg. Det som vi har ställt oss bakom är det belgiska initiativet, som handlar om att säkerställa att EU verkligen lever upp till de åtaganden som vi har enligt domstolens utlåtande.

Ola Möller sa att han hade förslag på vad vi skulle kunna göra unilateralt. Jag kan ha missat det, men jag hörde inte de förslagen. Sanningen är dock att vi har lämnat över handelspolitiken och sanktionspolitiken till EU. Vill man ha en annan ordning får man verka för det, men det har jag inte heller hört något om från Socialdemokraterna.

Fru talman! Du får ursäkta att jag har telefonen med mig upp i talarstolen, men jag vill bara läsa för utrikesministern vad UNRWA skrev på sin Instagramsida för tre dagar sedan: UNRWA staff work tirelessly in dangerous conditions to help others. Sedan har de en post om hur deras kliniker tar hand om skadade barn – UNRWA-personal på plats. De arbetar utifrån de omständigheter som finns.

Jag betackar mig för härskartekniker kring våra kunskaper om vad som händer på marken i Gaza.

Sedan vill jag bara påpeka att det finns fler uttalanden från israeliska ministrar om hur man ser på Hamas. Smotrich, som själv är en bosättare från Västbanken, har kallat Hamas för en tillgång. År 2015 sa han: Hamas är en tillgång medan det palestinska ledarskapet i Ramallah inte är det.

Jag hör inget fördömande eller anklagande från utrikesministern mot den israeliska regeringens stöd till Hamas genom åren – och möjliggörande. Jag hade uppskattat det med tanke på hur många gånger hon har fördömt oss för diverse saker när vi, enligt henne, inte tar tillräckligt starkt avstånd. Kan hon fördöma den israeliska regeringens stöd till Hamas?

När det gäller saker som man kan göra kan jag nämna handelsavtalet och sanktioner mot ledare. Det kan ske unilateralt. Vi vill stoppa införseln av varor – det kan ske, som Jacob Risberg påpekade. Det handlar om att återuppta stödet till UNRWA och om att återuppta stödet till följeslagarprogrammet. Vi vill skicka en flotta som bryter blockaden – med andra villiga länder. Vi skulle kunna göra massor av konkreta handlingar själva kring det här.

Jag säger återigen: Jag tycker att det är bra att regeringen ändå har kommit ur vagnen. Det är positivt. Det Maria Malmer Stenergard säger här är positivt, och det visar att våra påtryckningar i den här kammaren äntligen har fått regeringen att förstå någonting i den här frågan. Men det räcker inte. Vill hon ha en lista på fler saker är vi socialdemokrater alltid beredda att ställa upp på det.

(Applåder)

Fru talman! Först vill jag vara väldigt tydlig med att jag aldrig har fördömt några riksdagsledamöter. Det tycker jag vore direkt olämpligt att göra. Däremot har regeringen varit mycket tydlig med att vi vill sanktionslista enskilda israeliska ministrar. Det är ju inget litet beslut av en regering att vilja sanktionslista andra regeringsmedlemmar. Det är också för att de motverkar en tvåstatslösning genom sitt agerande på just bosättningarna. Det har vi också varit mycket tydliga med.

Sedan undrar jag till vilken hamn den här flottan ska tas, för mig veterligen finns det ingen hamn i Gaza. Men vi välkomnar verkligen alla initiativ som kan mildra lidandet, och regeringen gör otroligt mycket. Vi är näst största givare av humanitärt stöd till Gaza. Det kanske är det viktigaste vi kan göra, men vi ligger också på för att EU ska vara tydligare i att sätta press på Israel.

Jag har förstått, i den här konstellationen, att målsättningen är att måla upp en annan bild än den sanna av vad regeringen faktiskt gör. Jag tror inte alls att Sverige tjänar på det, för jag tror att vår röst blir svagare om oppositionen försöker måla upp en felaktig bild. Jag tror inte alls att det gagnar den humanitära situationen i Gaza. Det kan jag verkligen bara beklaga. Men jag kan försäkra ledamöterna om att regeringen kommer att fortsätta arbeta hårt för att sätta press på Israels regering när det gäller humanitärt tillträde. Men det gäller naturligtvis också ytterligare sanktioner mot Hamas, som bär ett mycket tungt ansvar för det lidande som nu sker i Gaza.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.