Övergivna hus

Fru talman! Med anledning av att det finns ett antal byggnader runt om i landet som förfaller har Gudrun Brunegård frågat mig om jag vidtagit några åtgärder och om jag är beredd att vidta några av de åtgärder som Boverket har föreslagit i sin rapport.

I Boverkets rapport framkommer att det finns en hel del byggnader som inte lever upp till plan- och bygglagens krav på underhåll. I vissa fall anmäls bristerna till byggnadsnämnderna, som är skyldiga att som tillsynsmyndighet ta ställning till om det finns skäl att ingripa.

Hanteringen av tillsynsärenden kräver förhållandevis stora resurser för byggnadsnämnderna, som i dag finansieras via kommunalskatten. En direkt konsekvens är att ärendena inte prioriteras i ett antal kommuner. Ett framgångsrikt tillsynsarbete kräver att man når fastighetsägaren med delgivning av beslut. Annars riskerar kommunen att själv få stå för kostnaderna för exempelvis rivning av en förfallen eller övergiven byggnad.

Boverket har i sin rapport Ovårdade tomter och förfallna byggnader föreslagit ett antal olika åtgärder och flera författningsförslag och lyft fram områden som ytterligare skulle behövas utredas. Boverket föreslår exempelvis utredning av möjligheterna för byggnadsnämnderna att ta ut avgifter för sitt tillsynsarbete, ytterligare vägledning till kommunerna för hur de kan arbeta på tillsynsområdet samt ett statligt stöd till kommuner för verkställighet av vissa beslut om rivningsföreläggande.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Rapporten har varit ute på remiss, och förslaget att vidare utreda avgiftsfinansiering för tillsynsarbetet har framförts som särskilt viktigt av många kommuner och flera länsstyrelser. Detta är en slutsats jag håller med om. För att kommunerna ska ha rimliga förutsättningar att tillsätta resurser för att arbeta med tillsynen av bland annat övergivna hus är min ambition att förutsättningarna för att avgiftsfinansiera byggnadsnämndernas tillsynsarbete ska utredas.

Ytterligare vägledning till byggnadsnämnderna som stöd i deras tillsynsarbete är genomförd av Boverket inom ramen för uppdraget PBL kompetens. Alla övriga förslag bereds för närvarande vidare inom Regeringskansliet.

I 2020 års regleringsbrev har länsstyrelserna fått i uppdrag att redovisa goda exempel från sina respektive läns kommuner på när byggnadsnämndernas tillsyn samordnats med annan kommunal tillsyn och på hur nämndernas tillsyn kan ge positiva effekter för annan kommunal verksamhet. En samling med goda exempel på hur olika kommuner med olika förutsättningar arbetar med sin tillsyn ska framöver kunna vägleda kommunerna i organisationen av deras tillsynsarbete.

Som jag nyligen redovisade i ett frågesvar till riksdagen är min avsikt att under mandatperioden förbättra byggnadsnämndernas förutsättningar att arbeta med tillsynen av bland annat övergivna hus.

Fru talman! Tack, bostadsminister Bolund, för svaret!

Låt mig börja med att säga att jag älskar gamla hus! De har en själ, en karaktär och en historia som det är värt att bevara.

På en släkting till min mans ägor fanns ett 1700-talshus som hade stått obebott sedan 1950-talet och som bara användes som skräpbod. Så småningom kom ägaren till den punkt då man måste avgöra om man ska lägga in en massa pengar och byta tak, byta väggpanel och så vidare eller ta ned huset. Min man och några släktingar gjorde en gemensam deal med fastighetsägaren - vi tog hand om huset, och han styckade av tomten och sålde den för en symbolisk summa till oss.

Efter många år, mycket jobb och mycket glädje är detta hus nu en pärla som förhoppningsvis kommer att stå i minst 100 år till om man fortsätter att sköta om det.

Dessvärre har inte alla sagor ett lika lyckligt slut som denna. Upprinnelsen till den här interpellationen är egentligen ett brev som jag fick av en kvinna som växte upp i ett hus som hennes föräldrar hade byggt - jag tror att det var på 50-talet. Efter att familjen hade flyttat från kommunen såldes fastigheten. Den såldes sedan vidare och bytte ägare några gånger. Nuvarande ägare går inte att finna.

Kvinnan skriver så här:

"Föräldrahemmet står och förfaller mer och mer för varje år. Min undran är om man kan lagstifta inom en snar framtid om rivning av huset. Jag har förutom skrivelser till länsstyrelsen och mark- och miljödomstolen varit i kontakt med ordföranden i miljö- och byggnämnden. Han har meddelat att man inget kan göra, utan det måste lagstiftas om detta. Han upplyste om att det tidigare har diskuterats om detta utan resultat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I mitt överklagande framfördes att tomten är igenväxt av sly som växer runt huset. Balkongdörren är öppen - vem som helst kan ha tillgång till huset. Det är översvämning i källaren. I köket ligger massor av post. Här har bott ett antal olika personer, men vi har inte kunnat hitta tidigare boende trots mycket sökande.

Enligt grannarna finns det massor av ormar i trädgården. Grannarna är förtvivlade då det förekommer besök av diverse högljudda individer som har huset som ett tillhåll. I samhället kallas huset för narkotikanästet.

Det här är mitt gamla föräldrahem, men jag känner också för grannarna. Ett hus som i det idylliska samhället bara står och förfaller mer och mer - hur kan detta få ske, och vem har ansvaret? Nu när vi alla måste ta hand om miljön kan det väl inte vara rätt att fastigheter ska förfalla på detta sätt?

Huset borde få rivas; det är alldeles för förfallet för att kunna renoveras. Tomten kan då eventuellt användas till en ny fastighet, där även grannarna kan må bra i sitt boende."

Fru talman! Boverkets utredning pekar på en lång rad av olika möjligheter. Som jag ser det är det olyckligt att det har gått så lång tid, för under tiden har vissa fastigheter förfallit ännu mer. Den sanitära situationen och olägenheten har också bidragit till att fastighetspriserna runt omkring sjunker, eftersom kommunen inte kan göra någonting åt det hela.

Det är bra att man nu ska samla in goda exempel, men jag undrar om ministern tycker att det är tillräckligt kraftfullt att bara föreslå - som det var nu - att samla in ett antal goda exempel. Har vi en proposition med mer omfattande lagstiftning att vänta?

Fru talman! Den fråga som Gudrun Brunegård tar upp kan verka liten, men en liten intressesökning påvisar faktiskt att problemet är större än vad vi tror.

I mitt hemlän, i kommunen Falkenberg, har man försökt att göra en inventering av hur många sådana här hus det kan handla om. Siffran man kommit fram till är svindlande: 1 300 stycken. Detta gäller en kommun av 290. Många av dessa hus är säkerligen i väldigt dåligt skick och ligger lite avsides, men när det gäller en del av dem skulle vi andra kunna känna att det är oerhört onödigt att de inte används för boende nu när vi som nation har brist på bostäder. Det kan givetvis vara en liten sommarstuga, en avstyckad tomt eller en släktgård som ingen bor i.

För min del påvisar denna problematik bara i den enskilda kommunen Falkenberg att problemet är mer oroande än vad det tycks vara vid första anblicken, både ur säkerhetssynpunkt och ur ett boendeperspektiv. Om vi har svårt att nå ägarna och om ägarbilden i vissa fall är oklar, så att vi inte vet vem som är ägare, kan dessa bostäder egentligen tas i besittning av vem som helst.

Kommunernas problem och möjligheter är ganska uppenbara. Vårt rättssystem bygger allt som oftast på dialog med en motpart, och det förutsätts att det finns en motpart som är intresserad av dialog.

Jag tror att vi som lagstiftare bör få upp förslag från den utredning som gjordes 2015 av Boverket, precis som ministern sa.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det finns ett antal förslag som jag kan se är relevanta och kan stärka kommunerna i processen. Däremot får förslagen som kommer inte ge nya pålagor på kommunerna utan måste ge dem möjligheter till rätt verktyg.

Jag kan inte se att någon kommun skulle vilja ha denna situation i sin kommun. De har på ett tydligt och enkelt sätt redovisat sina svårigheter att åtgärda och hantera kostnaderna och komma fram till beslut när man i princip inte har någon motpart.

Kommunerna riskerar många gånger att få stå för kostnaderna med anledning av verkställighet av tillsynsingripanden. Det beror på fastigheternas inte så sällan mycket låga värden och att ägarna saknar eller har en mycket begränsad ekonomisk förmåga. Det finns då inte några förutsättningar för kommunerna att genom utmätning hos ägarna få betalt för verkställighetskostnaderna. Kostnaderna kan i vissa fall, till exempel vid verkställighet av ett rivningsföreläggande, uppgå till betydande belopp som är långt över värdet på själva fastigheten.

Ministern svarar att han vill göra det möjligt för kommunerna att göra tillsynsärendena avgiftsbelagda. En avgift beror ju ofta på syftet och vem som betalar. Om man tar ut en avgift mer regelmässigt, utan att göra en riskbedömning, blir det ofta en extra pålaga. Däremot finns problematiken med ödehus i många fall att de inte har någon ägare, och det är ju helt omöjligt att lägga en avgift på någon som inte finns.

Jag skulle vilja fråga ministern om det inte finns fler åtgärder i denna utredning som skulle vara möjliga och om inte inriktningen borde vara att hjälpa kommunerna, att ge dem verktygen som behövs, för att se till att dessa hus på ett eller annat sätt tas om hand. Det är väl ändå det vi vill. Jag tror att Gudruns beskrivning av det hus som de har tagit hand om påvisar den möjlighet som finns i dessa hus. Om det bara i Falkenberg finns 1 300 ödehus finns det nog ganska många runt om i Sverige.

Fru talman! Tack, Gudrun Brunegård, för interpellationen! Det är en angelägen fråga och ett problem som finns runt om i Sverige och som vi behöver fundera noga på hur vi ska kunna få bukt med.

Det är självklart byggnadsnämnden i kommunerna som har huvudansvaret för tillsyn enligt plan- och bygglagen. Men vi måste också se till att kommunerna har förutsättningar att hantera det här problemet.

Låt mig samtidigt påminna om att det här inte är något nytt fenomen. Det är ingenting som har uppstått de senaste månaderna eller åren, utan det är något som vi har fått leva med under ganska lång tid.

Det är viktigt att inte förenkla en sådan här fråga som faktiskt är ganska komplex. Kristdemokraterna är ju ett parti som i många fall annars väldigt hårt brukar värna om äganderätten. Här är det i många fall en svår avvägning mellan rätten att äga och kommunens ansvar att se till att fastigheterna sköts på ett bra sätt. Därför är det farligt att dra alltför snabba och stora slutsatser och gå till handling som i värsta fall visar sig vara bristfällig eller till och med skadlig.

Delar av Boverkets rapport har varit ute på remiss och har fått ganska skarp remisskritik. Ett exempel är förslaget om förenklad delgivning, att man inte behöver hitta personen som äger huset och lämna över ett delgivningsbesked utan kan göra det till exempel via annonsering. Men där har remisskritiken just bestått i bristande rättssäkerhet och konflikt med äganderätten, som ju är ett problem i andra änden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Hus handlar också väldigt mycket om känslor. Gudrun Brunegård tar som exempel barndomshemmet och släktgården som kanske fyller en känslomässigt stor funktion för släkten. Det kan finnas många olika exempel, som en äldre släkting som under sin åldrandeperiod inte förmår att ta hand om huset, trots att det finns ett stort känslomässigt värde i det, eller en person som åker utomlands och inte tar hand om huset på rätt sätt men ändå har en vilja att fortsätta äga huset. Här gäller det att hitta en balanserad åtgärd som gör att vi kan komma åt problemet utan att därmed rucka på grundläggande rättssäkerhetsprinciper i Sverige.

Jag kan försäkra att regeringen arbetar med de här frågorna. Vi tar förslagen i Boverkets rapport vidare. Vi har till exempel gett länsstyrelserna i uppdrag att se om det finns goda exempel där man har lyckats hitta effektiva lösningar och att sprida den kunskapen vidare till andra kommuner som kan använda sig av samma lösningar. Men det är inte nog, utan vi behöver göra mer. Vi jobbar nu med att ta fram ett förslag om att utreda detaljerna kring hur man kan ge kommunerna rätt att ta ut en tillsynsavgift. Detta är något som kommunerna hett har efterlängtat. Det är också tydligt av remissutfallet att det är en åtgärd som man tycker är angelägen att få på plats. Den bilden delar jag, och det är också det som regeringen nu arbetar med.

Det är alltså en bred variation av åtgärder som föreslås i Boverkets rapport. Några tar vi hand om i närtid, andra behöver vi fundera vidare på och se hur vi kan se till att det blir en avvägning mellan olika rättsintressen: intresset att ta hand om ödehus och ödehus som medför risker mot värnandet av äganderätten och grundläggande rättsprinciper i Sverige.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svar och bra samtal så här långt!

Jag tänker på ett antal olika fastigheter som jag kan se framför mig. Jag ställde en fråga till riksdagens utredningstjänst, som försökte göra en analys av hur många fastigheter det kan handla om i landet. Trots att de vände sig till kommunerna och även till Statistiska centralbyrån gick det inte att få fram ett exakt antal eftersom det inte finns statistik på detaljnivå. Man kan se antalet förelägganden, men man kan inte se vad som är bakgrunden till föreläggandena. Jag vet inte vilket det exakta antalet ödehus är, men i en liten grannkommun till min vet jag att det handlar om gott och väl över 100 hus. Och vi hörde just exemplet från Falkenberg, som Larry Söder nämnde.

Ett sätt att öka attraktiviteten för att bo på landsbygden - om man inte kan spåra en ägare eller om en ägare inte bryr sig om att ta hand om huset och följa det föreläggande som har getts - är att eventuellt överväga att expropriera fastigheten och sälja den på exekutiv auktion mot en förbindelse att renovera fastigheten, bosätta sig på orten, bidra till kommunens skatteintäkter och så vidare. Detta är något som inte minst personer från byggnadsvårdsintressen och landsbygdsföreningar av olika slag pratar om, och det är ett argument som jag har hört under den tid som den här frågan har diskuterats.

Hur skulle ministern ställa sig till en sådan lösning när alla möjligheter uttömts och det inte finns förmåga eller vilja att ta det ägaransvar som man har som ägare av en fastighet? Både ert och vårt parti hyllar ju förvaltarskapstanken. Det är förenat med ansvar att äga en fastighet, och om man inte tar det ansvaret har man på något sätt förverkat sin äganderätt. Det är svåra frågor att väga mot varandra, och jag förstår att det kräver tid och avvägning innan man kommer fram till något.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag undrar också över det som ministern nämnde om avgiftsfinansiering för miljö- och byggnämnderna i den här typen av ärenden. Men vem skulle då betala om en ägare uppenbarligen inte går att spåra och inte kan betala? Ska den avgiften då fördelas ut på övriga fastighetsägare? Det strider ju också mot någon typ av rimlig princip.

Jag skulle gärna vilja få svar på dessa frågor.

Fru talman! Jag håller med ministern om att vi ska gå försiktigt fram med dessa frågor. Utredningen är från 2015, och steg har ju tagits för att kunna lägga fram förslag. Jag har full förståelse för att det tagit tid, men jag tror att vi kan vara på väg att komma fram med någonting till kammaren på ett eller annat sätt.

Jag tror inte att vi står så långt ifrån varandra, utan vi tycker att det är viktigt att bevara de hus som är möjliga att bevara och på något sätt se till att det finns ägare som är villiga att hantera husen.

Äganderätten är viktig. Därför tycker jag att det är viktigt att inrikta sig på de hus som de facto inte har någon ägare, det vill säga någon som inte fullgör sina plikter som ägare.

I sådana här situationer tar civilsamhället ibland tag i saker, vilket gör att man faktiskt blir ganska glad och stolt. Det har startats föreningar som letar upp ödehus, försöker hitta ägarna och koppla ägare till köpare som kan restaurera husen. De kan också hjälpa till med information om hur man ska gå till väga, vilka material som behövs med mera. Civilsamhället tar sitt ansvar, vill jag påstå. Som politiker ska vi vara glada för att civilsamhället går in när det inte fungerar.

Det är inte bara en fråga om att ge kommunerna möjlighet att ta ut extra avgifter. Vi måste ge dem fler verktyg. Precis som ministern säger är detta kommunernas ansvar, men som lagstiftare måste vi också ge kommunerna möjlighet att ta detta ansvar. Det är lite tunt med det i dag, men min förhoppning är att vi kan lösa det i framtiden.

Fru talman! Äganderätten har en stark ställning i svensk lag. Ofta är det en fördel, men ibland kan det leda till en del svårigheter, till exempel när ägaren inte tar sitt ansvar och inte sköter om sin fastighet, vilket kan medföra risker för tredje man och omgivningen.

Vi vill ge kommunerna större möjlighet att agera. Något som har varit tydligt återhållande för kommunerna är att de inte kan ta ut en avgift för det som kallas allmän tillsyn, som tillsyn över ödehus och förfallna tomter faller under, eftersom det är skattefinansierat. Många bedömare säger att det är en återhållande kraft som gör att kommuner inte tar tag i dessa frågor.

Det vi föreslår, och som också Boverket föreslår i sin utredning, är att de exakta formerna för hur en sådan avgift skulle kunna tas ut utreds så snabbt som möjligt. I den utredning som vi nu arbetar med att tillsätta kommer vi att få svar på många av de frågor Gudrun Brunegård ställer. Det vore dumt av mig att dra slutsatser innan utredningen är gjord, men jag väntar ivrigt på att tillsätta utredningen och därefter få svar på frågorna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det vi kan konstatera är att kommunerna själva i stor utsträckning efterfrågar detta verktyg för att kunna bli mer aktiva i att ta ansvar och ha en mer aktiv tillsyn över ödehus. Det är därför en åtgärd vi kommer att vidta i närtid.

Vi välkomnar givetvis också de initiativ som tas i de enskilda kommuner som är aktiva och har ett väl fungerande arbete. Likaså välkomnar vi initiativen från det omgivande samhället, såsom grannar och närboende som tar ansvar och lyfter upp frågan och påpekar att det finns risker, och det civila samhället i form av föreningar som arbetar aktivt för att försöka hitta ägarna och få fram en aktiv ägare som tar hand om fastigheten.

I Boverkets rapport finns många olika förslag, och som alltid när det är förslag av olika schatteringar tar de olika lång tid att genomföra. En del kan vi genomföra snabbt. När det gäller andra behöver vi mer tid för att få alla detaljer på plats och kunna göra de ibland ganska svåra avvägningar det handlar om.

När det gäller att ge byggnadsnämnder större möjlighet att finansiera tillsynen av ödehus tror vi att vi kan gå fram i närtid. Många av de andra punkterna får vi återkomma till. Vi har inte avskrivit några punkter, utan vi kommer att arbeta med dem och så skyndsamt som möjligt försöka ge landets kommuner bättre verktyg och möjligheter att ta itu med detta problem.

Fru talman! När jag läser igenom Boverkets långa lista över möjliga åtgärder inser jag att en del kan vara kontroversiella som kräver utredning och överväganden innan man kan sätta ned foten och lägga fram lagförslag. Det har jag full förståelse för.

En sak som står med på listan och som också många kommuner efterfrågar är ett statligt stöd till kommunerna för att verkställa vissa beslut om rivningsföreläggande. Jag nämnde den lilla kommunen med upp till 200 övergivna hus, och det är fullständigt orimligt att en liten, ekonomiskt trängd kommun ska ta på sig alla omkostnaderna för det. Låt mig skicka med den tanken i det fortsatta arbetet.

Skälen till att fastigheter står och förfaller är många och olika. Det kan handla om fastigheter som har gått i arv och glömts bort eller att en ägare flyttar utomlands, som ministern nämnde. Det kan också handla om ett dödsbo där anhöriga inte känner till att de är delägare eller att fastighetsägaren saknar pengar för att rusta upp byggnaden.

Kommunen skulle kunna betala med egna pengar och sedan lämna över en skuld till kronofogden. Men den kostnaden riskerar att bli hög för kommunerna.

För dem som bor i närområdet och ser byggnader förfalla och bli ödehus, tillhåll och sanitära olägenheter och för trängda kommuner vill jag uppmana ministern att jobba på.

Fru talman! Jag tackar Gudrun Brunegård för interpellationen. Det är en angelägen fråga, och jag vet att många kommuner har svårt att ta det ansvar de vill ta. Det är tydligt att många kommuner ser problem med hus som förfaller och ägare som av olika skäl inte tar sitt ansvar fullt ut.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regeringens ambition och min ambition som bostadsminister är självfallet att ge kommunerna förutsättningar att hantera detta. Enligt lagstiftningen är kommunerna huvudansvariga. I slutänden är det dock ägarens ansvar att ta hand om sin fastighet, och det gäller alla ägare. De flesta sköter sig, men det finns tyvärr också problem av olika slag. Det handlar inte bara om ovilja eller att man inte vill lägga resurser på det. Det kan också röra sig om sjukdom, resor eller liknande.

I och med att ägaren har huvudansvaret för sin fastighet är det också ägaren som ska betala fastighetens skötsel. Vill ägaren inte sköta om fastigheten ska ägaren betala för att riva fastigheten eller sälja till någon som vill ta hand om den.

Det kan vara problematiskt att inrätta ett statligt stöd eftersom det skulle ta över det ekonomiska ansvaret från den ägare som rättmätigt borde ta det. Å andra sidan finns det tillfällen då man inte kan hitta den ägare som borde ta ansvaret. Det finns en parallell i ansvaret för sanering av förorenad mark, där det givetvis finns ett ansvar för ägaren att ta hand om de föroreningar som denne orsakat men där staten har ett ansvar att gå in när man inte kan hitta en ägare.

Jag utesluter inte detta, men eftersom det är en ekonomisk fråga behöver den tas om hand i budgetprocessen och vägas mot andra angelägna insatser. Vi får återkomma till detta förslag, precis som vi får återkomma till många av de andra förslagen på Boverkets lista. Detta är en angelägen fråga som regeringen arbetar intensivt med.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.