NPF-elever och självmordsbenägenhet

Herr talman! Nadja Awad har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att elever med neuropsykiatriska diagnoser får en likvärdig skolgång givet det som framförs i interpellationen.

Jag vill inleda med att situationen för elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF, är väldigt oroande. De höga och alarmerande riskerna för elever med NPF i fråga om självmord och att skada sig själv är mycket allvarliga och måste åtgärdas. Det krävs insatser på flera nivåer och från åtskilliga aktörer i samhället, inte minst inom skolan, som är mitt ansvarsområde som skolminister.

Jag konstaterar att alltför många elever inte får tillgång till effektiva stödinsatser i rätt tid. Det gäller även elever med NPF. Skolorna behöver därför bättre förutsättningar för att kunna möta elevernas behov. Stödet måste också sättas in tidigare än i dag. Regeringen genomför bland annat stora satsningar för att skolorna ska kunna anställa fler speciallärare och inrätta fler särskilda undervisningsgrupper. Vi ser även till att fler kan utbilda sig till speciallärare. Regeringen förbättrar också huvudmännens möjligheter att stärka samverkan mellan skola och socialtjänst och öka närvaron för eleverna genom satsningen på skolsociala team. Regeringen har också tillsatt en utredning som ska lämna förslag på ett nationellt frånvaroregister som ska möjliggöra systematiska uppföljningar på flera olika nivåer och där bland annat aspekter som rör NPF särskilt ska beaktas.

Det finns ett stort behov av att förbättra elevhälsan, bland annat för att skolan bättre ska kunna möta elevernas behov som rör deras fysiska och psykiska hälsa. Av Tidöavtalet framgår att det ska göras en bred reform för att förbättra elevhälsan och att elevhälsans vårduppdrag bör återupprättas. Det är viktigt att samverkan mellan elevhälsan, hälso- och sjukvården och socialtjänsten fungerar i hela landet så att till exempel elever med psykisk ohälsa får rätt insatser i tid.

Det är också nödvändigt att vi ser över dagens kursplaner och betygskriterier eftersom det finns en stor variation när det gäller elevernas kognitiva förutsättningar, däribland elever med NPF. De kunskapsmässiga krav som ställs, särskilt för betyget E, behöver vara rimliga. Regeringen beslutade därför den 14 december förra året om kommittédirektiven En tydligare kunskapsinriktning i läroplanerna (dir. 2023:173).

Vidare behöver möjligheterna att följa upp hur det går för elever med funktionsnedsättning i skolan vara goda. Utredningen om mer kunskap om barn och elever med funktionsnedsättning i skolväsendet redovisade sitt betänkande i december, och förslagen bereds inom Regeringskansliet just nu.

Att elever med funktionsnedsättning mår så dåligt att de försöker ta sitt liv är inget mindre än ett allvarligt misslyckande som jag och regeringen tar på mycket stort allvar.

(forts.)

Herr talman! Det gläder mig att skolministern tar allvarligt på överrepresentationen av elever med NPF bland de självmordsbenägna i Sverige. Den stora självmordsbenägenheten i denna grupp är ett kvitto på att inte bara vårdsystemet i Sverige utan även skolsystemet inte är likvärdigt.

Ministern nämner många viktiga insatser, såsom att det är viktigt att eleverna får stödinsatser i tid, att insatserna sätts in tidigare än i dag, att skolorna får bättre förutsättningar att möta elevernas behov av stödinsatser och att skolorna kan anställa mer personal såsom speciallärare och möjliggöra fler särskilda mindre undervisningsgrupper men också att det behövs en stark elevhälsa med specialpedagoger och speciallärare. Det handlar också om att satsa på skolsociala team för att komma åt långvarig skolfrånvaro och följa upp hur det går för elever med NPF i skolan.

Detta är viktiga insatser, men vad gör regeringen för att möjliggöra för skolorna att göra dessa insatser i tid? I och med regeringens nedskärningsbudget för 2023 och nu 2024 får skolorna i Sverige inte tillräckligt med resurser för att genomföra insatserna. Var tredje kommun gick med underskott 2023, och 2024 väntas bli värre.

Regeringen tar inte det finansieringsansvar för kommunerna som de har enligt lag. Det blir inga fler speciallärare, mindre undervisningsgrupper, stärkt elevhälsa eller skolsociala team. Med regeringens ekonomiska politik kommer elever med NPF inte att få de stödinsatser de har rätt till i tid. Detta leder till att skolorna bryter mot lagen om att så långt som möjligt motverka funktionsnedsättningarnas konsekvenser för dessa barn och unga.

Detta har uppmärksammats på internationell nivå. År 2023 granskade FN:s barnrättskommitté hur Sverige efterlever barnkonventionen, och deras rekommendation till Sveriges regering är att säkerställa en inkluderande utbildning för alla barn med funktionsnedsättning, bland annat genom speciallärare i klasserna och individuellt stöd till eleverna. Detta innebär att regeringen får kritik internationellt av FN för att man bortprioriterar dessa barn och unga.

En undersökning av fackförbundet Sveriges Lärare om extra anpassningar och särskilt stöd visar till exempel att bara varannan elev som har behov av särskilt stöd får detta. Det kan vara alltifrån särskild undervisningsgrupp till enskild undervisning med en speciallärare. Sex av tio lärare svarar också att nedskärningarna på deras skola ger minskad möjlighet att ge elever särskilt stöd.

Det är regeringens ekonomiska politik som riskerar att drabba den elevgrupp som vi står här och pratar om. Min fråga till skolministern är därför: Varför tillskjuter regeringen inte tillräckligt med resurser till skolorna så att de kan göra de insatser som skolministern nämner?

Herr talman! Det finns många skäl till att vi har den fruktansvärda situation som vi har för många elever med neuropsykiatriska diagnoser. Många elever får inte det stöd som de har rätt till - det särskilda stöd som alla skolor borde ha.

Det finns många förklaringar till detta. En förklaring är att vi har haft en idé om inkludering som i praktiken har lett till exkludering. Man har trott att man kan lösa alla elevers problem i ett och samma klassrum med stöd i klassrummet. Detta har ofta visat sig inte fungera, och till slut har det lett till att många av dessa elever i praktiken har blivit lämnade ensamma, kanske med en helt outbildad elevassistent i en korridor.

Detta är naturligtvis helt oacceptabelt, och därför satsar regeringen nu på stora statsbidrag för att till exempel ge möjlighet att utbilda fler speciallärare. Det är en yrkesgrupp som Socialdemokraterna tidigare helt och hållet ville avskaffa genom att lägga ned utbildningen. Vi skulle inte ha speciallärare i svensk skola, var tanken. Detta har vi som tur är kommit ifrån, och därför satsar regeringen på fler speciallärare och har också statsbidrag som är kopplade till detta.

Vi har också speciella statsbidrag till särskilda undervisningsgrupper, vilket inte fanns tidigare och som kommunerna kan söka för att få till stånd hjälp och stöd till de elever som behöver det allra mest.

Vi satsar också stort ekonomiskt på skolsociala team, det vill säga att ta hjälp av socialtjänstens alla kompetenser för att hjälpa barn och ungdomar tillbaka till skolan. Det handlar om elever som har slutat gå i skolan, och de är många.

Vi ser nu också till att det blir ett frånvaroregister i Sverige. Jag tror att detta är nödvändigt. Ibland kan det låta lite byråkratiskt, men det är viktigt att veta vilka dessa elever är och hur ofta de är frånvarande. Detta är också något som organisationen Rätten till utbildning har krävt.

Jag är medveten om att det behöver göras mer, men jag skulle säga att den här regeringen har gjort betydligt mer i Sverige på kort tid - ett och ett halvt år - än vad den rödgröna regeringen lyckades åstadkomma under åtta år.

Herr talman! Skolminister Lotta Edholm säger att regeringen inför stora särskilda statsbidrag och stora resurser för att man ska anställa speciallärare, säkerställa att det finns mindre undervisningsgrupper i skolorna och upprätta skolsociala team. Men det är inte vad kommunerna levererar, utan genomgående i hela landet sker nedskärningar i skolorna som framför allt träffar elever med NPF väldigt negativt.

Jag ska bara påminna skolministern om de prognoser som Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, har levererat sedan regeringen tillträdde. SKR säger att det samlade underskottet för kommuner och regioner väntas uppgå till 28 miljarder i år. Regeringen valde att anslå ungefär en tredjedel av vad välfärden, vården, äldreomsorgen och skolan behöver för att hålla ställningarna i ett redan pressat läge.

Nedskärningarna i skolan kommer, som jag sa, att slå hårdast mot elever med NPF och ytterligare höja de siffror som presenteras i den nya statistiken över självmordsbenägenhet bland NPF-elever.

Halmstad, Stockholm, Laholm, Ystad, Hagfors, Färgelanda, Uppsala, Skurup, Malmö, Umeå och min hemkommun Örebro - listan över kommuner där det just nu sker nedskärningar inom förskola och skola kan göras lång. Utifrån 290 skolbudgetar för 2023 visar det sig att man i 98 procent av fallen skär ned på skolan.

Skolministern säger att regeringen levererar stora statsbidrag, men det stämmer inte. Enligt Sveriges Lärares beräkningar för 2023 skulle totalt 12 miljarder behöva skjutas till med tanke på inflationen enbart för att upprätthålla nuvarande nivå, som inte heller är tillräcklig. Och beräkningarna för 2024 visar att det krävs ytterligare 16 miljarder ovanpå detta.

Regeringen har enligt lagen ett finansieringsansvar gentemot kommuner och regioner, men i stället för att ta detta ansvar säger regeringen till kommunerna och regionerna att de ska höja skatterna eller gå med underskott. Eller så presenterar regeringen luftslott, som nu under denna debatt, och säger att man tillför enorma statsbidrag till skolorna.

Regeringens nedskärningspolitik leder till att elevassistenter och personal inom elevhälsan förlorar sina jobb. Det var ju de professionerna som skolministern i början av debatten sa att man behövde satsa på. Många skolor och förskolor slutar dessutom att ta in vikarier när någon är sjuk.

Detta kommer att leda till en ännu större lärarbrist. Många kommer inte att orka utan lämnar yrket. Det blir knappast heller attraktivt för dem som i framtiden ska välja att studera till speciallärare att göra detta när de bevittnar den dåliga arbetsmiljön och de dåliga arbetsvillkoren. Och vilka elever kommer att lida mest av det här trasiga, underfinansierade skolsystemet? Vi fattar alla vilka de är.

Vänsterpartiet vill se att regeringen går in och tar ansvar för svensk skola, framför allt sitt finansieringsansvar. Det är enda vägen för att garantera att alla elever, framför allt elever med NPF, ska få likvärdig utbildning oavsett var i landet de bor.

Min fråga är: Kan skolministern ge ett löfte, här och nu, om att regeringen i vårändringsbudgeten kommer att ta ansvar för svensk skola och ge skolorna de pengar som behövs för att skapa en likvärdig skola över hela landet för elever med NPF?

Herr talman! Jag är den första att hålla med om att det behövs en betydligt starkare styrning av den svenska skolan. Den är inte likvärdig. Det skiljer i dag 70 000 kronor mellan den kommun som satsar mest per elev och år och den kommun som satsar minst. Självfallet är det stora skillnader mellan kommunerna exempelvis i hur elevsammansättningen ser ut. Det är dock bara ungefär hälften av dessa 70 000 kronor som kan förklaras på objektiva grunder. Vad resten beror på vet man helt enkelt inte.

Därför är den utredning vi nu har tillsatt om en nationell skolpengsnorm viktig. Tanken är att kommunerna inte ska kunna gå under en norm i hur mycket man satsar på den svenska skolan.

När regeringen gör olika typer av satsningar, till exempel satsningen på fler speciallärare, på skolsociala team och på fler mindre, särskilda undervisningsgrupper, är det viktigt att dessa också finansieras. Det är därför den här typen av statliga stöd finns för kommunerna att söka för att kunna bygga ut den här verksamheten. Det behövs verkligen.

Men sedan finns det också andra skäl som inte bara handlar om ekonomi. Det har funnits en ideologisk tanke med att dessa elever inte har fått ett särskilt stöd tidigt. I stället har man trott att det räcker med extra anpassningar i klassrummet. Det är alldeles uppenbart att det systemet inte har fungerat, och det måste vi göra någonting åt.

Jag tycker att vi i dag ser en stor tillnyktring när det gäller synen på elever med väldigt omfattande särskilda behov. Jag är helt övertygad om att vi kommer att se förbättringar på det här området framgent. Till det behövs det naturligtvis resurser, och det är därför regeringen för dessa olika satsningar också avsätter resurser till huvudmännen, det vill säga kommunerna.

Herr talman! Jag försöker inte plocka politiska poäng när jag står här och talar. Jag är på riktigt oroad över hur regeringen bortprioriterar elever med NPF genom att leverera nedskärningsbudgetar till kommunerna, som framför allt drabbar den här gruppen.

Jag får inget svar på om regeringen tänker avsätta de resurser som efterfrågas av bland annat Sveriges Kommuner och Regioner och som krävs för att det inte ska ske nedskärningar inom skolan. Vi har inte råd att vänta. När vi vet att den psykiska ohälsan och självmordsbenägenheten bland dessa elever är så enorm och utbredd vet vi också att nedskärningarna kommer att slå hårdast mot dem och ytterligare öka på de siffror som den nya statistiken om självmordsbenägenhet visar.

Vi får inte glömma att självmordsbenägenheten är ett resultat av att ständigt behöva uppleva misslyckande efter misslyckande, ett starkt utanförskap och en stor oro för att inte klara sig i framtiden. Den är ett resultat av ett trasigt skolsystem som är starkt underfinansierat på grund av den här regeringens bortprioriteringar av de mest utsatta eleverna. Det tycker jag att skolministern och regeringen måste ta ansvar för.

Herr talman! Jag kan verkligen hålla med om att vi har ett trasigt skolsystem. Kommunaliseringen var ett stort misstag, som också Vänsterpartiet på den tiden faktiskt bidrog till. Jag är den första att säga att vi borde ha mycket mer av statlig styrning av svensk skola än vad vi har i dag.

Jag blir förtvivlad när jag ser dessa siffror. Det är ett stort svek mot barn med olika typer av diagnoser att vi har ett skolsystem som för många av dessa elever fungerar så dåligt som det faktiskt gör. Vi måste gemensamt förändra detta. Jag är helt övertygad om att det då behövs exempelvis fler speciallärare, inte bara lärare med allmän specialpedagogisk kompetens utan lärare som är särskilt utbildade för att hjälpa elever med den här typen av problematik. Vi behöver också många fler mindre, särskilda undervisningsgrupper än vad vi har i dag i svensk skola. Vi behöver mer samarbete mellan skola och socialtjänst i form av skolsociala team för att hjälpa de ungdomar som måste komma tillbaka till skolan. Vi behöver också, skulle jag vilja säga, mer forskning på det här området än vad som finns.

Jag håller dock med: I stora delar har vi ett trasigt skolsystem. Jag gör nu mitt allra bästa för att laga det systemet.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.