Förutsättningar för fristående kultur

Herr talman! Isabella Hökmark har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att underlätta privata initiativ och företagande inom kultursektorn och för att underlätta för fler nya jobb och en breddning av arbetsmarknaden för kulturarbetare.

Isabella Hökmark hävdar i sammanhanget att biobesöken och därmed filmnäringen kommer att påverkas negativt av den höjda momsen på biobiljetter. Jag menar att den risken är liten. Höjningen av momsen på tillträde till biografföreställningar är en del av en större omställning av filmpolitiken. Omställningen syftar till att skapa bättre förutsättningar att producera svensk film. Därmed stärks förutsättningarna för att det skapas fler filmer av hög kvalitet och som efterfrågas av en stor publik, vilket gynnar biograferna.

Omställningen innebär även att den avgift om 10 procent av bruttobiljettintäkterna som biografägarna betalar i dag och som använts för att finansiera filmpolitiken avskaffas. Den reella kostnadsökningen beräknas därför i normalfallet motsvara en höjning av biljettpriserna om ca 5-6 kronor per biljett. Regeringen bedömer inte att det kommer att få någon avgörande betydelse för antalet biografbesök, eftersom det som avgör om människor väljer att gå på bio i första hand är tillgången till film av hög kvalitet. Regeringen har dessutom avsatt 25 miljoner kronor årligen i fyra år för att särskilt stärka biografer på landsbygden och i mindre orter.

Isabella Hökmark menar även att reformen med fri entré på statliga museer påverkar konkurrensläget för privat finansierade museer. Regeringen menar att lika tillgång till det gemensamma kulturarvet är en demokratisk rättighet. Det är viktigt att så många som möjligt upplever att museerna är till för dem. Ett viktigt steg på den vägen är att ta bort den tröskel som entréavgiften inneburit. Utvärderingar av den tidigare perioden av fri entré visar att reformen öppnade dörren till kulturarvet för fler besökare och till nya grupper av medborgare. Samtidigt innebar reformen inte några större förändringar i publikutfallet för de museer som hade kvar entréavgiften.

Kulturpolitiken ska utgå från konstens frihet och kulturens egenvärde. Att vi har konstnärer som har förutsättningar att fritt utöva sitt yrke och möjligheter att utveckla sitt konstnärskap är i det sammanhanget helt grundläggande.

Regeringen har stärkt allianserna inom scenkonstområdet och därmed gett frilansande skådespelare, musiker och dansare en ökad trygghet, gjort en historisk höjning av den statliga biblioteksersättningen till upphovspersoner inom ordområdet, skärpt kraven på att tillämpa det så kallade medverkans- och utställningsavtalet, och vi fortsätter att på olika sätt arbeta för att stärka konstnärernas ställning.

Näringsverksamheter där värdet utgörs av kulturella varor, tjänster eller processer får en allt större betydelse för samhällsutvecklingen och ska ha samma förutsättningar och utvecklingsmöjligheter som andra näringsgrenar. Samarbetet mellan olika politikområden har i detta sammanhang stor betydelse, inte minst ser vi detta på det regionala planet. På Kulturdepartementet arbetar vi just nu med att se över kultursamverkansmodellen, bland annat med anledning av den uppföljning som kulturutskottet gjort. Den översynen kan också innebära att det arbete som drivs regionalt gällande kulturella och kreativa näringar kan komma att uppmärksammas.

Inom ramen för regeringens exportstrategi är de kulturella och kreativa näringarna särskilt utpekade. Avsikten är att genom olika insatser bättre ta till vara områdets utvecklingsmöjligheter på den internationella arenan. Inom ramen för det arbetet avser regeringen också att återkomma med särskilda insatser.

Herr talman! Tack för statsrådets svar! Problemet är att kulturministern inte riktigt verkar vilja förstå frågeställningen. Det är som om statsrådet och regeringen inte verkar vilja se bredden och vidden i det svenska kultursamhället på grund av att de är så fokuserade på den del som staten står för. Man ser inte hela kulturskogen på grund av de många statliga kulturträden. De är i och för sig viktiga, men man ser inte hela kultursamhället.

Mina frågor handlar om vad statsrådet vill göra för att underlätta för privat kulturskapande och vad kulturministern vill göra för att vi ska få en större arbetsmarknad och ett större verksamhetsfält för det svenska samhällets många kulturskapare och entreprenörer. Men det svar som jag har fått gäller ökade offentliga utgifter till statlig verksamhet. Det är just nu det som bidrar, tycker jag, till att underminera den privata sektorns förutsättningar.

Frågan är hur vi får fler jobb. I de satsningar som regeringen har gjort och som kulturministern har berättat om tidigare och som man är väldigt stolt över finns bland annat de 180 miljonerna - det är 80 miljoner till fri entré på museer och 100 miljoner till den kommunala musikskolan. Det ger inga fler jobb, för det är inga pengar till verksamheten. Det ger inga fler lärare i musikskolan. Det ger inga fler anställda på museerna.

Det är klart att detta gör skillnad för de privata museer som finns och som har entreprenörer och företagare som har satsat egna pengar - det ska vi vara glada och tacksamma för. De skapar många arbetstillfällen och bidrar till mer kultur till fler. Det är klart att det är skillnad om de måste ta ut en avgift medan de statliga museerna subventioneras än mer.

Så är det även för de privata musikskolor som finns runt om i Sverige. Det är klart att detta gör en stor skillnad för dem. Ja, så är det kanske inte om man verkar i moderatstyrda Danderyd. Där ger vi nämligen bidrag till den privata musikskolan för att det inte ska bli så stor skillnad. Men jag var i Östersund. Där var det en glad miljöpartist, som var kommunalråd, som skröt om att det kostar 400 kronor per termin. Men jag träffade en privat musiklärare som tog ut en avgift på 4 000 kronor för att kunna driva sin verksamhet. Det är klart att skillnaden blir ännu större om man, som ni säger att ni vill, minskar avgifterna.

Hur stimulerar man företagande och entreprenörskap genom att ge ökade subventioner till statlig verksamhet? Det är min fråga.

Herr talman! Detta är en viktig fråga, som tar upp de olika delarna vad gäller kulturens betydelse i samhället. Kulturens egenvärde är oerhört betydelsefullt, och kulturen bärs av enskilda utövare som i frihet kan göra det de känner att de vill göra. Samtidigt är kulturen en väldigt viktig del i att utveckla samhället. Det är viktiga branscher som består av institutioner, statliga och kommunala. Men det är också väldigt många enskilda utövare som bär upp detta i de flesta områden. Det är det som min kollega Isabella Hökmark värnar och vill ha en diskussion om.

Precis som Isabella uppfattar jag det som att kulturministern inte är intresserad av den breda folkliga förankringen och av dem som utövar kulturen brett, som om vi gör fel saker riskerar att inte finnas. Då kommer det bara att finnas statliga, kommunala och regionala institutioner. Vi måste se båda sidorna av detta. Därför är jag lite oroad över kulturministerns svar. Liksom i den tidigare interpellationsdebatten ger svaret från ministern fler frågor än svar.

Det är klart att man kan tycka att det är bra med fri entré - det förstår jag. Men man riskerar att förstöra den bredd av nya museer som har kommit. Kulturministern säger att publikutfallet för de museer som fanns inte påverkades. Men nu är det en helt annan verklighet än förra gången. Det är oerhört allvarligt. Bredden och mångfalden, som jag trodde att kulturministern värnade om, riskerar att försämras.

Det finns många frågor. Kulturministern säger att regeringen har stärkt allianserna. Hur då? Och kulturministern har väl inte bidragit med mer pengar till MU-avtalet? Det var ju alliansregeringen som gjorde kraftfulla revideringar av det avtalet och som såg till att vi gav bättre förutsättningar.

Det som gör mig väldigt oroad i fråga om regeringens och kulturministerns insikt om detta gäller exportstrategin och Svenska institutets påverkan. Moderaterna i kulturutskottet har bland annat besökt Artipelag. Det är ett fantastiskt privat museum i närheten av Stockholm. De säger: Vi skulle gärna vilja rikta oss utåt, men de statliga institutionerna ger så höga kostnader för att vi ska bidra, så vi har inte en chans. Det är bara de stora institutionerna som kan bidra, som har stora insatser att avsätta. Vi som är små kan inte bidra.

Så ska det inte vara. Eller tycker kulturministern det?

Herr talman! Jag tycker att det är väldigt intressant att lyssna på moderata kulturpolitiker. Någon kan ju faktiskt tro att ni gjorde en massa satsningar under åtta år, när ni hade makten och kulturministerposten, som vi nu har tagit bort. Sanningen är den att det inte finns ett enda område som vi inte är bättre på. Detta blir nästan på gränsen till tragikomiskt.

Vad gör vi då för att fler kulturarbetare ska kunna utvecklas inom de kulturella och kreativa näringarna? Regeringens politik för KKN, som det sammanfattas, är i mycket ett samarbete mellan näringsminister Dambergs departement och mitt departement och myndigheter, däribland Tillväxtverket och Statens kulturråd. Dessutom är det ett samarbete med UD i fråga om den exportstrategi som finns.

I detta arbete är det förstås oerhört centralt att vi på olika sätt stimulerar småföretagande, små och medelstora företag, och skapar bättre förutsättningar för att människor med idéer och människor som vill bedriva en entreprenöriell verksamhet ska få möjlighet att göra detta och få möjlighet att överleva på sin ofta, till en början, skakiga verksamhet. Det är svårt att vara företagare och egenföretagare, vilket många kulturarbetare är. Just därför är det väldigt centralt i regeringens samlade politik för kulturella och kreativa näringar att vi har stärkt scenkonstallianserna och därmed, som jag sa i mitt första inlägg, gett skådespelare, musiker och dansare en ökad trygghet. Riksdagsledamot Cecilia Magnusson frågade: Hur? Det är en häpnadsväckande fråga från en riksdagsledamot som sitter i kulturutskottet. Svaret är: Ja, med pengar, med finansiering.

Det är också centralt att vi har gjort en historisk höjning av biblioteksersättningen för att författare och upphovsrättspersoner ska få en större ersättning när deras verk lånas ut.

På område efter område investerar vi, stärker vi och skapar bättre förutsättningar för kulturarbetare och för deras näringar.

Jag har ytterligare exempel från den exportstrategi som finns. Det är en satsning om totalt 800 miljoner kronor 2016-2019. Då har vi särskilt betonat de små och medelstora företagen. Och vi arbetar just nu med ett särskilt lånegarantiinstrument inom ramen för Kreativa Europa som kan komma att ha en stor effekt för de kulturella och kreativa näringarna i Sverige.

Men som sagt: Scenkonstalliansernas förstärkning med 20 miljoner, till totalt 81,8 miljoner, är en viktig del av en arbetsmarknadspolitik, eftersom många kulturarbetare också är frilansare.

Herr talman! Kulturministern frågar mig som moderat ledamot vad som hände under förra mandatperioden. Jag vet i varje fall att det i Stockholm var fyra privata museer som startade: Fotografiska, Abbamuseet, Sven-Harrys konstmuseum och Artipelag. Det kändes väl som ett ganska bra klimat för dem att starta under alliansregeringen, så tydligen var i alla fall det bra. Vi sänkte skatterna, arbetsgivaravgiften för unga och skatter för företag och jobb, vilket gjorde att folk arbetade mer och kände att de kunde satsa. Nu är det lite precis tvärtom.

Det är varken kulturministern eller jag som skapar några jobb i Sverige, utan fyra av fem jobb kommer till i små och medelstora privata företag. Det gäller att se till att det är bra klimat för dem. Det ingår i de små kreativa näringarna, som tillhör kulturministerns område.

Jag skulle vilja ta ett exempel: film. I dag produceras inte så mycket film i Sverige eftersom det är för dyrt. Det finns 17 EU-länder som har produktionsrabatter. Filmproducenterna flyr Sverige. Jag undrar om kulturministern ser det som ett problem eller inte och inser att man kanske måste göra något åt det, så att filmproducenterna kommer tillbaka.

Man kan prata med kreativa näringar som modeindustrin, där H&M är störst. De står för den största delen av exporten och klarar sig bra. Men talar man med de mindre företagen pratar de om problem med kapitaltillskott, exportstöd och skatter. Det tangerar andra områdena än kulturministerns, förstår jag, men jag skulle ändå vilja höra om inte kulturministern har någon strategi tillsammans med andra departement för att komma till rätta med de här problemen. Det är ju viktigt, för det är här som jobben skapas.

Därför blir min fråga helt enkelt om regeringen verkligen inte har någon strategi för att stimulera privata initiativ som gör det möjligt för fler kulturarbetare att utveckla sina verksamheter genom eget arbete och företagande. Har regeringen en strategi för detta, eller har man det inte?

Herr talman! Det är alltid lika spännande att höra kulturministern försöka förklara och svara på de frågor som vi ställer här i kammaren.

Jag tycker att det är jättebra om kulturministern kan ändra den exportstrategi som nu är lagd, så att också Artipelag och andra privata museer kan vara med och marknadsföra Sverige. I dag upplever de en helt omöjlig situation på det området. Lycka till, kulturministern!

Det finns faktiskt fler kulturutövare än dem som finns i allianserna. Därför är det oerhört viktigt att man på olika sätt stöder andra initiativ, till exempel Kulturakademin Trappan, som ser till filmarbetarna, de som står bakom kameran, de som klipper filmer. Det är jätteviktiga delar av den nya filmpolitik som kulturministern säger sig vilja värna om.

Kulturministern tog inte upp något om kultursamverkansmodellen, som Kulturdepartementet tydligen tittar på nu. Kan kulturministern berätta för oss vad man ska titta på när det gäller regionalt drivna kulturella och kreativa näringar, så att vi vet och kan förbereda oss på vad som kommer?

Det är oerhört viktigt att privata och offentliga aktörer får lika spelregler, så att vi kan få en mångfald i samhället kring de kulturella näringarna. Det är viktigt att leda utvecklingen - inte, som kulturministern säger när det gäller filmpolitiken, att man ska följa utvecklingen. Man ska leda utvecklingen. Tänker kulturministern göra det?

Herr talman! Självklart krävs det samarbete mellan olika ministrar och olika departement för att skapa bästa förutsättningar för små och medelstora företag. Som jag sa inledningsvis är det just det vi gör. Näringsminister Damberg och jag samarbetar, och våra departement och myndigheter samarbetar.

I de strategier och den exportstrategi som vi har finns också en särskild betoning på kulturella och kreativa näringar. Vi ser också över hur vi på andra sätt kan stärka för att stimulera och skapa förutsättningar för att kulturarbetare i än större utsträckning än i dag ska känna att den svenska arbetsmarknadspolitiken och det svenska näringsklimatet och företagarklimatet är ett klimat där de vågar satsa och investera.

Där spelar också allianserna stor roll. Självklart finns det konstnärer och kulturarbetare utanför dem. Men den förstärkning som vi har gjort har varit avgörande och viktig för att fler ska våga utbilda sig och våga tro på att man kan leva och överleva som konstnär inom scenkonstområdet.

Mer behöver göras. Detta är ett område som inte bara är en svensk angelägenhet utan inte minst en europeisk angelägenhet. Därför är det spännande med de olika instrument som nu ska tas fram för att kunna stimulera investeringar inom kulturella och kreativa näringar.

Jag är övertygad om att mycket mer behöver göras. Men jag är också helt övertygad om att det krävs en politik som sätter kulturen högt, som vill visa unga och äldre - men framför allt de unga som läser på universitet och funderar på ett konstnärligt yrke - att man i Sverige kan leva som konstnär och kan ha höga ambitioner inom de kulturella och kreativa näringarna. Alla designer blir inte H&M. Många designer kämpar i dag på sina knän för att få sina produktioner att gå runt. Det krävs mycket stimulans från olika delar, olika initiativ och modiga satsningar för att skapa bättre förutsättningar än vad som råder i dag.

Herr talman! År 2010 var det 117 000 företagare som var verksamma inom kreativa näringar. Antalet företag ökade dessutom i genomsnitt 5 procent mellan 2008 och 2010 när alliansregeringen jobbade med att sänka skatter och bolagsskatter för att göra det lättare för företagen att anställa och verka. Jag undrar hur det kommer att se ut i dag, om det motsatta sker, att ni höjer skatterna både för företag och för enskilda.

Jag önskar - det är mina sista ord till kulturministern - att kulturministern kan se att kultursamhället är mycket större än staten och tänker större än på status i kulturen i dess helhet.

Jag vill upprepa de två frågor som jag hade i min ursprungliga interpellation, för jag tycker inte att jag har fått svar på dem. Jag frågar: Vilka åtgärder avser kultur- och demokratiministern att vidta för att underlätta för privata initiativ och företagande inom kultursektorn? Vilka åtgärder avser kultur- och demokratiministern att vidta för att underlätta för fler nya jobb och en breddning av arbetsmarknaden för kulturarbetare?

Herr talman! De åtgärder som jag redan har vidtagit handlar om att skapa bättre förutsättningar för att leva och överleva som kulturarbetare, och det handlar om att i tätt samarbete med näringsminister Damberg och med de olika strategier som finns för att stimulera ett gott näringsklimat och företagarklimat bevaka de kulturella och kreativa näringarna. Det handlar mycket om samarbete och strategier. Men det handlar också om de sociala strukturer som finns runt kulturarbetarna som skapar trygghet och möjligheter.

Någonstans i mitten, som ett hjärta eller en kärna, handlar det också om att se kulturens egenvärde, som är så mycket mer än näring och skattesänkningar och som har ett egenvärde i sig och därför behöver en kulturminister som bevakar intressen med just det perspektivet.

Överläggningen var härmed avslutad.