En ohållbar bostadssituation

Fru talman! Markus Wiechel har frågat mig om jag kan bekräfta att mottagandet av migranter också är ett stort skäl till den rådande bostadsbristen och hur jag i så fall avser att åtgärda detta och skapa en hållbar bostadspolitik.

Kriget i Syrien är en av världens största flyktingkatastrofer i modern tid, där drygt 220 000 människor har dött och mer än halva den syriska befolkningen har fördrivits sedan konflikten inleddes i mars 2011. En liten del av dessa flyktingar har sökt sig till Sverige. Den pågående konflikten, med å ena sidan en regering och dess ledare och å andra sidan en terrorsekt, gör att syrier efter individuell prövning regelmässigt beviljas uppehållstillstånd i vårt land. Det är en delförklaring till den ökning av befolkningen som skett under de senaste åren.

Förändringar i befolkningens storlek är en av de faktorer som styr bostadsefterfrågan. Det gäller när befolkningen ökar i våra storstäder till följd av en ökad urbanisering, och det gäller också när befolkningen ökar av andra orsaker.

Samtidigt ser vi att byggandet under många år har legat alldeles för lågt, vilket har skapat en stor bostadsbrist i många delar av landet. Nu ser vi att byggandet ökar igen. I år påbörjas byggandet av ca 47 500 nya bostäder, enligt Boverkets senaste prognos. Det är fler nya bostäder än något år sedan 1992. Behovet av fler bostäder är dock fortsatt stort, och regeringen har därför aviserat ett bostadspolitiskt paket med bland annat ett investeringsstöd till hyresrätter som kan efterfrågas av människor med vanliga inkomster.

Regeringen fortsätter att förbättra förutsättningarna för bostadsbyggandet genom att förtydliga spelregler och förkorta beslutsprocesser. Under året förväntas utredningsförslag som behandlar stärkt regional styrning av bostadsbyggandet, förbättrad konkurrens och ett ökat utbud av byggklar mark. Sammantaget bidrar detta till att nå regeringens mål om minst 250 000 nya bostäder fram till 2020.

Fru talman! Jag tackar bostadsministern för svaret. Jag noterar att han i sitt svar har valt att bekräfta det uppenbara, nämligen att den enorma tillströmningen av människor till Sverige påverkar behovet av nya bostäder avsevärt. Problemet är dock att ministern varken säger det rakt ut eller verkar bry sig om det faktum att detta är ett mycket stort problem. Han lindar in det uppenbara svaret för att undvika att säga något som inte kan anses vara tillräckligt politiskt korrekt. Jag kan tycka att det är tråkigt med tanke på ministerns ansvar.

Det råder inget tvivel om att detta är ett av de främsta områdena att arbeta med för att nå en hållbar bostadspolitik på sikt och för att nå en lösning på bostadsfrågan. Det är nämligen djupt problematiskt när den extrema invandringen gör att samhället behöver sådana förändringar som vi nu står inför. Faktum är att bostadsbristen drabbar närapå varje samhällsområde på sikt.

Människor väljer i många fall till exempel arbete och utbildning efter hur bostadssituationen ser ut. Dessvärre finns det de som får säga nej till sitt drömjobb eller sin drömutbildning på grund av att de inte har kunnat hitta en bostad.

Är det nya miljonprogram som vi vill ha? Nej, det är många som inte vill ha det. Kanske vill de inte det för att det inte är så populärt med tanke på att många vet hur det kan sluta. Likväl är det dit vi är på väg om invandringen inte synkroniseras med samhällets övriga utveckling och förutsättningar.

Även flyktingar som kommer till Sverige har ifrågasatt dagens politik. De undrar hur man kan fortsätta med detta mottagande när landet varken kan erbjuda sysselsättning eller bostad. Det är en relevant fråga, inte minst då bostaden trots allt är det som vi kallar hem. Bostaden är en central del av vår identitet och en mycket viktig plats i våra liv.

Fru talman! Jag borde kunna räkna med att ministern agerar för att ändra politiken på detta område. Det borde ligga i hans intresse. Jag borde kunna räkna med att han talar med sina kollegor om vilken enorm press mottagandet sätter på bostadsmarknaden och vilka konsekvenser mottagandet i dag får för hela det svenska samhället. Problemet är dock att jag vet bättre än så. Jag vet att ministern i stället väljer att fokusera på det som han inledde sitt interpellationssvar med.

Det stämmer att människor flyr från konflikter. Det sker fruktansvärda flyktingkatastrofer runt om i världen, och självklart ska vi hjälpa dessa människor. Men vi hjälper dem inte bäst här i Sverige. På sikt förbättrar vi inte heller människors möjligheter genom att välkomna människor till en tillvaro i segregation och utanförskap. Hjälpen ska riktas dit där den gör mest nytta. Under tiden kan vi fokusera på en hållbar utveckling av vårt eget land, så att vårt välstånd också kan sprida sig till andra delar av världen där vi kan hjälpa till med att förhindra framtida konflikter och förebygga de problem som vi ser i dag.

I stället för att hela tiden försöka trixa samt försvara och upprätthålla en uppenbart ohållbar bostadspolitik hoppas jag att ministern kan svara mig hur han hade tänkt att lösa detta.

Fru talman! Vem är det som ska betala för dessa hem, och hur ska byggbranschen hinna med att bygga dessa hem?

Fru talman! Detta måste vara en av de märkligare angreppspunkterna i den här kammaren när det gäller situationen på svensk bostadsmarknad.

Regeringspartierna och allianspartierna må tvista i denna kammare om hur man ska få fart på bostadsbyggandet och vad som är skälet till att vi har bostadsbrist i Sverige. Men inga av dessa partier skulle ange att skälet till att vi har en bostadsbrist är invandringen till Sverige.

Fru talman! Jag tycker att det var ett angrepp som var på den lägsta nivå som jag har hört uttalas i denna kammare. Jag har svårt att hantera denna argumentation, och jag tycker den är hemsk.

Över hälften av landets kommuner anger att de har bostadsbrist. Jag har mycket svårt att säga att alla dessa kommuner har bostadsbrist på grund av att vi har invandring till Sverige. Bostadsbristen i Sverige finns av många olika skäl.

Som ministern mycket riktigt har redovisat här har regeringen lagt fram en rad olika förslag för att komma till rätta med bostadsbristen. Allianspartierna lade också fram förslag för att komma till rätta med bostadsbristen. Jag tycker att vi har skött denna diskussion på ett bra sätt. Men detta gör mig mycket förvånad.

Jag undrar vilken evidens som Markus Wiechel lutar sig mot när han säger att det är invandringen i Sverige som är skälet till att vi har en stor bostadsbrist. Jag har försökt söka efter detta men inte kunnat se vad detta skulle komma från.

Det finns framför allt ett mycket enkelt skäl till bostadsbristen i Sverige, nämligen att det byggs för lite bostäder. Ett ökat bostadsbyggande är den enda nyckeln till att komma till rätta med bostadsbristen. Det är också därför som regeringen lägger ned mycket stor kraft på att ta fram stimulanser, föreslå regelförenklingar och vidta en rad olika åtgärder för att komma till rätta med detta. Det är rätt väg att gå.

Att säga att Sverige inte ska ta emot människor som flyr för sina liv för att det skulle påverka bostadssituationen i Sverige är ett helt orimligt angreppssätt i denna debatt.

Fru talman! Jag tycker att ministern i sitt svar har redovisat en fullt rimlig politik för att kunna ta första steget för att komma till rätta med detta. Men att i denna riksdag säga att vi har bostadsbrist i det här landet för att vi har tagit emot människor som har flytt för sina liv hit tycker jag är ett angrepp som är på den lägsta nivå som jag har hört framföras här.

Fru talman! Jag tackar Lars Eriksson för hans anförande.

Markus Wiechel framför en ståndpunkt som egentligen inte överraskar mig. Själva grunden och kopplingen till bostadspolitiken och den detaljerade redogörelse som han gjorde här är kanske lite mer överraskande.

Såsom Lars Eriksson också framförde skulle man med den retorik och den teori som Markus Wiechel framför i princip kunna så att säga leta efter invandring och flyktingar under varje samhällsutmaning. Om den typen av ingångar vet vi på vilket sätt den gynnar bostadsbyggandet eller ej.

Som bostads- och stadsutvecklingsminister är mitt uppdrag att jobba med regelförenklingar och att jobba med klara incitament, så att kommunerna har möjlighet att jobba med sitt bostadsförsörjningsansvar, och att se till att det finns investeringsstöd för den största satsningen under de senaste åren på att faktiskt få till små, klimatsmarta och billiga hyresrätter för framför allt unga och studenter, där det finns en efterfrågan som inte möts upp. Det är någonting som vi jobbar vidare med, och det kommer vi att fortsätta att jobba vidare med.

Herr talman! Vi har alltid haft invandring och kommer alltid att ha det. Det tycker även Sverigedemokraterna att vi ska ha. Det är uppenbart att den extrema politiken på migrationsområdet påverkar bostadsbyggandet. Jag har aldrig sagt att det är det enda skälet till att vi har en bostadsbrist i Sverige.

Regeringen har lovat att bygga 250 000 nya bostäder till 2020. Men även om regeringen för en gångs skull skulle hålla sitt löfte och bygga dessa bostäder räcker det faktiskt inte. Allmännyttans organisation Sabo uppger att behovet är 426 000 nya bostäder under samma period, och Boverket pekar i sin prognos på att det inom de närmaste elva åren skulle behövas nära 600 000 nya bostäder i hela landet - främst i och omkring våra storstäder. 600 000 bostäder är mer än hela Stockholm.

Flera har skämtat om den moderate riksdagsmannen Fredrik Schultes förslag i fredags om att göra det mer förmånligt att bygga om garage till flyktingboenden. För att vara någorlunda seriös är det dock inte konstigt att moderater, som i likhet med regeringen inte vill tumma på migrationspolitiken, kommer med lite tokiga idéer. Att bygga tillfälliga modulhus, som bostadsministern har föreslagit, är nämligen inte särskilt långt därifrån. Det bör också förpassas till samlingen tokiga förslag.

I nuläget kommer motsvarande ett helt Linköping till Sverige varje år. Det säger sig självt att man inte kan vänta sig att plötsliga panikåtgärder ska lösa akuta problem - panikåtgärder brukar inte sluta särskilt bra, inte heller när det handlar om stapelbara småhus. Det är bostäder som ändå kommer att kosta runt 20 000 kronor per kvadratmeter och som måste bytas ut inom ett fåtal år, då de knappast kan ses som särskilt permanenta.

Vad innebär då denna lösning i ekonomiska termer? Att bygga modulhus för 1 000 personer skulle uppskattningsvis kosta runt 600 miljoner kronor. Skulle samtliga som fått uppehållstillstånd - notera att det då gäller permanenta uppehållstillstånd - få en sådan bostad skulle notan för nya investeringar landa på hela 50 miljarder kronor. Ska vi vara sjysta kan vi säga att hälften av dem som har fått uppehållstillstånd får en bostad; då skulle notan "bara" landa på 25 miljarder kronor.

Om vi går vidare och tittar på hyran för dessa bostäder ser vi också skrämmande höga siffror. Det talas om hyror på minst 300 kronor per kvadratmeter, så en 70 kvadratmeter stor lägenhet skulle kunna kosta runt 20 000 kronor i månadshyra.

Herr talman! Mehmet Kaplan kanske kan svara på var vi ska hitta dessa pengar. Vem ska betala för detta? Är en sådan satsning verkligen värd att göra för bostäder som knappast kan ses som permanenta? Nej, det är ingen passande lösning, herr talman, men jag inväntar med glädje svar från ministern.

Herr talman! Oavsett vilken debatt vi tar del av i kammaren där representanter för Sverigedemokraterna deltar finns det bara en lösning på alla problem, nämligen att de inte ska komma hit och att de ska bort härifrån. Man pratar då om dem som flyr hit för sina liv, och det är enligt min uppfattning ett helt orimligt ställningstagande.

Sverigedemokraterna och Markus Wiechel avvisar i den ställda interpellationen både Alliansens bostadspolitik och regeringspartiernas bostadspolitik. Man säger att det egentligen bara finns en lösning på detta, och det är att vi ska få bort det som beskrivs som massinvandringen till Sverige. Det är ett fullständigt overkligt ställningstagande, enligt min uppfattning.

Jag roade mig med att titta på en förteckning som Sveriges Television redovisade inför valet och som visar hur mottagandet i kommunerna i Sverige ser ut. Vi kan ta två exempel: Österåker tar emot lite drygt 5 invandrare per 1 000 invånare, och Södertälje tar emot 77 per 1 000 invånare. Det är klart att fördelningen mellan landets kommuner är en del av svaret på frågan varför vi har en extrem bostadsbrist på några håll och inte på andra.

Detta är en fråga där statsministern, ihop med Tysklands förbundskansler, jobbar för en bättre fördelning mellan Europas nationer, och vi vill ju se en bättre fördelning även inom landet.

Herr talman! Jag tackar Lars Eriksson för hans inlägg.

Markus Wiechel ställer några följdfrågor. En sak blir dock väldigt uppenbar, och det är hur bostadspolitik har debatterats i riksdagens kammare genom åren. Om Markus Wiechel slår upp ett protokoll från 1965, närmare bestämt protokollet från den 7 april, ser han att det då debatterades bostadspolitik i den dåvarande riksdagen.

Den riksdagen, som inte innehöll vare sig Miljöpartiet eller Sverigedemokraterna, biföll ett regeringsförslag om nybyggnad av 100 000 lägenheter varje år under tio års tid. Det är det Markus Wiechel kallar miljonprogrammet. Miljonprogrammet beslutade man om under en tid då det inte fanns särskilt mycket invandring av det slag Markus Wiechel varnar för eller upplyser om, beroende på vilken synvinkel man har. Det genomfördes dock under en tid då det rådde stor bostadsbrist.

Bostadsbrist kan råda på grund av många olika skäl, och i mitt huvudanförande var jag mycket tydlig med att det naturligtvis kommer att ha betydelse för behovet av bostäder när vi har en nettoinvandring till landet. Men att helt och hållet fokusera på denna fråga - nästan nitiskt, men även i viss mån på ett sätt som gör att man bortser från alla andra bitar som har med bostadspolitik att göra - låter sig endast göras om man verkligen har ett väldigt enkelspårigt sätt att se på bostadspolitik.

Om man tittar tillbaka till den 7 april 1965, alltså nästan på dagen 50 år sedan, ser man alltså att bostadspolitik debatterades även då. Jag är glad att man i alla fall då lyckades höja blicken och se de behov som fanns. Det handlar om att se till människan och de behov som finns av att ha ett tryggt boende - oavsett vem som behöver bostäderna. Det gagnar näringslivet, och det gagnar unga, studenter och nyanlända - människor som på grund av olika saker väljer att bosätta sig på just den orten.

Vi ska vara glada att Stockholm, Göteborg och Malmö växer. Det gäller även många andra kommuner och orter, som Lars Eriksson framförde; över hälften av landets kommuner rapporterar bostadsbrist. Det är någonting positivt för vårt land att dessa orter växer. Man kan inte bortse från att ett bostadsbehov kommer att uppstå, vare sig man gör en sådan instruktion som Sverigedemokraterna har i sitt partiprogram eller ser till behovet att uppfylla den efterfrågan som finns.

Det handlar om att kunna skapa en bra grogrund för näringsliv, för samhällsutveckling och för att Sverige fortsatt ska kunna vara en framgångsrik nation på många olika områden. Däribland ligger en av mina andra portföljer, nämligen it-området. Det är någonting vi har framför ögonen, och den bilden delar vi inom regeringen. Vi må ha lite olika vägar fram utifrån bostadspolitiskt program, men vi har samma vision om att Sverige ska ha en framgångsrik strategi när det gäller att försöka hitta lösningar på stora utmaningar.

Bostadspolitiken har under många år varit en stor utmaning, och den utmaningen har jag åtagit mig att ro i hamn. Därför har vi ett mål om att minst 250 000 bostäder ska byggas fram till 2020.

Herr talman! Vi avvisar ingen bostadspolitik, Lars Eriksson, men vi är måna om att synkronisera bostadspolitiken - och all annan politik - med de förutsättningar vi har i Sverige. Då kan vi inkludera att vi ska synkronisera invandringen till Sverige med de förutsättningar vi har.

Det är uppenbart att även om ministern vill bygga mer räcker det inte, och även om det skulle räcka saknas pengarna i dag. Detta resulterar i nedskärningar i välfärden, och det kanske kan resultera i kraftiga skattehöjningar, vilket regeringen förvisso är rätt bra på.

Utöver faktumet att EBO-lagstiftningen - som innebär att nyanlända fritt får välja var de ska bo - orsakar förvärrad trångboddhet, segregation och utanförskap, kommer bostadsbristen att leda till drastiska åtgärder från våra kommuner, då staten tvingar dessa att förhålla sig till Europas mest extrema migrationslagstiftning. Det är dessutom en lagstiftning som av utländska representanter inte alltför sällan ses som smått galen.

Det finns ett flertal exempel runt om i landet på sådant som med all sannolikhet kommer att förvärra motsättningarna, då totalt orimliga och felaktiga beslut tas för att glädja dem som så högljutt hyllar den nuvarande massinvandringen. Jag talar bland annat om de fall då invandrare får förtur till bostäder som befintliga invånare har köat för. Människor som gjort rätt för sig i hela sitt liv sorteras bort och nedprioriteras. I flera extrema fall har hyresgäster till och med kastats ut från sina hem för att ge plats till asylsökande. I samband med detta skryter lokala politiker om hur de tar emot flyktingar.

Herr talman! Detta är förskräckligt och en skam. Jag hoppas att ministern, om han nu försvarar den orimligt öppna migrationslagstiftningen som påverkar denna situation, kan försvara också detta agerande.

Herr talman! Själva grunden för att vi diskuterar bostadspolitik är i normala fall väldigt tydlig för alla inblandade parter.

Jag tog upp en debatt som var för 50 år sedan i riksdagens kammare, och den valde Markus Wiechel att inte beröra med ett enda ord. Det visar väldigt tydligt vad Markus Wiechel tycker om det som har hänt i historien inom bostadspolitiken.

Bostadspolitik, när den debatteras, kan mycket enkelt leda till att man sätter grupper mot varandra. Vi skulle i så fall kunna diskutera ett födelseöverskott och säga att det föds för många barn i vårt land och att vi därför måste hitta ett sätt att hantera en bostadsbrist.

Markus Wiechel väljer att inte beröra en 50 år gammal debatt som handlade om en enorm bostadsbrist, 1965. Om Markus Wiechel kan läsa historieböckerna kan han naturligtvis få fram hur stor andel som kommit till Sverige under dessa år.

Det här är något som är genomgående för den debatteknik och framföringsmodell som Markus Wiechel visat prov på under den här interpellationsdebatten. Jag tycker att det är väldigt tydligt att när man väljer att sätta grupper mot varandra kan man välja att göra det utifrån en idé om vilka grupper som ska sättas mot varandra och vad man får ut av detta. Markus Wiechel må ha sin ideologiska övertygelse. Jag har min ideologiska övertygelse.

Vi har en bostadsbrist i Sverige i dag, och det hade vi även för 50 år sedan. Då valde politikerna att se till att bygga många, många fler bostäder. Det som Markus Wiechel med illa dolt förakt benämnde som miljonprogrammet är en tredjedel småhus, en tredjedel flerfamiljshus som är låga och en tredjedel flerfamiljshus som är höga. Denna blandning är en viktig del i att vi i dag har ett samhälle där människor inte ställs mot varandra.

Överläggningen var härmed avslutad.