Avmagringssjuka hos hjortdjur

Fru talman! John Widegren har ställt tre frågor till mig om Chronic Wasting Disease, CWD, hos hjortdjur, eller avmagringssjuka som den också kallas. Han har frågat mig hur jag avser att hantera problemet, om jag anser att det finns en risk att vi har agerat för sent och, om CWD har spridits i stor utsträckning bland våra hjortdjur, om jag anser att de vidtagna åtgärderna är tillräckliga.

Inledningsvis vill jag säga att jag följer utvecklingen med intresse och viss oro. Det är viktigt att vi får mer kunskap om sjukdomen och att de åtgärder som vidtas är ändamålsenliga och kostnadseffektiva. Detta är frågor som de berörda myndigheterna arbetar med sedan en tid tillbaka.

När CWD påvisades i Norge 2016 var det första gången som den konstaterades i Europa. Men vi vet inte hur länge smittan har funnits i Norge eller om den också finns i andra europeiska länder. Inkubationstiden är lång, vilket innebär att smittan kan ha funnits i flera år innan det första djuret insjuknade.

Frågan har diskuterats på EU-nivå, och ett övervakningsprogram har utformats efter förslag från EU:s livsmedelsmyndighet Efsa. Syftet med programmet är att utreda i vilken mån smittan finns i de EU-länder som har älgar och/eller renar. Beslut har även tagits av EU-kommissionen om förbud mot att flytta hjortdjur från Norge och delar av Sverige och Finland till övriga delar av EU.

Ansvaret för att övervaka och bekämpa smittsamma djursjukdomar i Sverige ligger på Jordbruksverket och Statens veterinärmedicinska anstalt. Jag har fullt förtroende för att myndigheterna hanterar CWD på ett ändamålsenligt sätt. Av den information som jag har fått kan jag inte se att vi hade kunnat agera snabbare. Myndigheterna har arbetat med frågan sedan det första fallet i Norge 2016. Provtagning av självdöda och trafikskadade djur påbörjades redan för ett år sedan, och en systematisk övervakning enligt EU:s plan kommer att påbörjas inom kort. Jag har ingen anledning att ifrågasätta de åtgärder som hittills vidtagits.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT

Fru talman! Jag vill först tacka statsrådet för svaret. Jag blir lite orolig när jag läser svaret om att man tar denna fråga med viss oro. Jag tror att nivån på detta är mycket högre än att man ska ta denna fråga med viss oro.

När det gäller frågan om att ha fullt förtroende för berörda myndigheter blir jag också lite fundersam. Jag vet att SVA körde igång detta ganska fort och tog fram en plan för hur man skulle hantera det. Sedan lämnade man över det till Jordbruksverket, och där har det stannat. Det har egentligen inte hänt någonting mer efter det.

Den provtagning som har gjorts har skett på frivilligt inlämnade djur. Längs hela Norrlandsgränsen har det tagits prover på 25 djur. Det är väldigt lite.

CWD är någonting som bör motas i grind. Den kan bli otroligt allvarlig. Sjukdomen är till 100 procent dödlig. Det finns inget vaccin eller något annat för att hantera den.

I Nordamerika finns det några goda exempel. Där har CWD funnits i 40 år. Där stänger man helt enkelt gränser, och man släpper inte djur över gränser. Man har hög avskjutning och motar sjukdomen på det sättet.

Får man in smittan och får döda djur i naturen finns prionerna kvar under mycket lång tid - kanske upp till tio år. Prionerna kan komma in i växterna, och nya djur kan äta av växterna om de inte redan har träffat på prionerna i vilt tillstånd. De kan få in dem via slemhinnor och annat.

Jag ser två stora hot i detta sammanhang. För det första handlar det om brukare i rennäring, om jägare som inte vågar skjuta djur på grund av att de kan bära på sjukdom, om skogsbruket som kanske blir drabbat om jägare helt plötsligt inte vågar skjuta de vilda djuren längre och om problem i trafiken vid ökade viltstammar.

För det andra tänker jag på älgen och älgens biologi. Älgen är kanske en av våra största svenska symboler, och den börjar mer och mer att bli ganska hotad. Det handlar inte bara om CWD som vi debatterar i dag. Det finns älglus, reproduktionsproblem och rovdjursproblematik. Älgen börjar ta ganska mycket stryk runt om i landet. Det tycker jag är mycket oroande.

Jag vill därför, efter allt som jag har sagt nu, fråga statsrådet igen: Är verkligen de åtgärder som har vidtagits tillräckliga?

Fru talman! Jag vill framföra ett stort tack till min kollega John Widegren för denna välskrivna interpellation. Jag tackar också ministern för svaret.

Detta är en komplicerad fråga som även jag tar på stort allvar och ser på med stor oro inför framtiden. Detta är en fråga som än så länge kanske inte är politisk utifrån att vi har olika åsikter om den, utan vi har valt att väcka denna fråga utifrån den oro som finns för framtiden och vad som kommer att hända med den svenska viltförvaltningen och den svenska faunan på sikt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT

Jag är orolig för de konsekvenser som detta kan komma att få på sikt. Jag blir lite orolig av ministerns svar. Jag tolkar det som att ministerns oro lite grann tyder på att det inte finns någon förberedelse för detta. Det har jag stor förståelse för utifrån att sjukdomen är ny i denna del av världen och man än så länge inte har funnit den i Sverige.

Jag skulle vilja lägga in ett litet landsbygdsperspektiv på detta, framför allt för renskötseln och den samekultur som vi har i Sverige. Detta är ett större fenomen än att bara gälla djuren. Det påverkar en hel näring, det påverkar landsbygden, det handlar om djurhållning och kultur. Det finns också socioekonomiska värderingar i detta som jag tycker är viktiga att ha med sig. Det handlar i grund och botten om hur vi brukar våra resurser, hur vi tar vara på vår natur och hur vi förvaltar det kulturarv som vi har i Sverige. Därför är det allvarligt med en sjukdom som sprider sig med den hastighet som denna kan göra.

Det krävs en plan, och den planen behöver verkställas här och nu. Men det krävs också långsiktighet och en förberedelse utifrån de konsekvenser som ett större utbrott av CWD kan få. Då är det viktigt att vi faktiskt ser problemet och hittar möjligheter till en lösning av detta. Men jag ser inte riktigt att vi är där i dag. Jag vet vilka myndigheter som är involverade, men jag vet inte exakt vilka myndigheter det är som har huvudansvaret för frågan och hur dessa myndigheter ska hantera frågan. Om man läser på våra myndigheters hemsidor verkar det som att man har en samsyn om att det behövs mer övervakning. Det finns dock ett problem, nämligen att det inte finns några ekonomiska resurser för att göra detta.

Min fråga till ministern är därför: Hur ser den ekonomiska planen ut för att förebygga och mota CWD från den svenska gränsen?

Fru talman! Det är klart att det är mycket viktigt att vi får mer kunskap om denna sjukdom. Det är första gången som man har funnit den i Europa. Den har funnits i USA under en längre tid. Det gäller givetvis att vi vidtar åtgärder för att förhindra smittspridning.

Jag tycker att vi som politiker måste ha ett förtroende för vetenskapens och expertisens sätt att hantera denna typ av frågor. Åsa Coenraads var lite grann inne på att det inte finns någon anledning att göra politik av detta. Det är väldigt viktigt att de myndigheter som har expertkunskap får jobba med frågan på ett seriöst sätt, vilket de också gör.

Ledamoten John Widegren nämnde rädslan för att skjuta dessa djur. Men det är då mycket viktigt att vi också talar om att denna sjukdom inte smittar till människa, utan den smittar mellan djur. Det skiljer den från galna ko-sjukan som betedde sig på ett annorlunda sätt. CWD smittar alltså inte till människa.

Dessa hjortdjur - älg, ren, kronhjort - känner givetvis inte några gränser utan kan vandra över gränserna. Det är därför viktigt att vi är observanta på detta. Det är också därför som myndigheten började med provtagning på självdöda djur och trafikskadade djur redan för ett år sedan för att se om sjukdomen har kommit över på svensk sida. Så är inte fallet i dag.

På norsk sida har man konstaterat att smittan finns hos en isolerad flock vildrenar på Nordfjella. Sedan har man ett antal älgar - jag tror att det är tre - och en kronhjort på norsk sida som också är smittade.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT

För bara någon dag sedan framkom något intressant, nämligen att dessa älgar och detta hjortdjur har en annan typ av prion. Man antyder att den inte är smittsam. Det är också mycket intressant om det är på det sättet. Om denna forskning och denna studie skulle visa att det inte är på det viset är det i så fall fråga om denna isolerade flock.

Men vi ska inte dra för långgående slutsatser av detta, utan vi ska låta vår vetenskap, vår expertis och våra myndigheter jobba med denna fråga på ett seriöst sätt. De har en ambition att se till att detta inte får någon spridning, och de hanterar detta på ett klokt och bra sätt.

Fru talman! Tack, statsrådet! Jag håller fullständigt med. Det är klart att vi inte ska göra politik av detta, utan vi ska inse allvaret och väcka frågan. Det känns som att vi inte har insett allvaret i frågan. Jag hör det från många håll - från jägareförbund, vissa forskare och andra. De känner att Sverige inte gör någonting i fråga om detta. Det är en ganska olycklig känsla.

Detta smittar inte människor, säger vi. Nej, vi tror inte att det gör det. Jag har läst om ett försök där man har lyckats - eller misslyckats - få en apa att reagera på dessa prioner. Det kan alltså finnas tendenser till att det är farligt för människor, men vi ska absolut inte dra några sådana slutsatser.

Jag såg det som kom i går. Man ser att det är olika typer av CWD hos renar, älg och hjort. Jag har också sett att det kan mutera. Smittan kan alltså ändå röra sig mellan arterna.

Jag hakar på Åsa. Vi ska se allvarligt på detta och ta det framåt. Men jag undrar: Har berörda myndigheter ekonomi för att lösa detta? Kommer de att kunna hantera detta? På kort sikt kanske det inte blir så dyrt, men på lång sikt kan det bli väldigt dyrt om vi inte inser allvaret i god tid. Därför frågar jag statsrådet: Finns de ekonomiska musklerna hos berörda myndigheter?

Fru talman! Tack, ministern, för svaret! Vi pratar mycket om att förebygga vidare smittspridning i Sverige. När jag säger vidare menar jag: I dag har man inte funnit någon smitta, men med största sannolikhet finns smittan även i Sverige eftersom den smitta som finns på norska sidan är så nära den svenska gränsen. De vildrenar som är smittade känner inga barriärer. Därför rör de sig över landsgränser.

Det är i dag en isolerad grupp vildrenar, precis som ministern säger. Men det finns en risk att smittan sprider sig. Jag har kunnat läsa mig till att denna sjukdom sprider sig långsamt i början, men sedan blir det en lavinartad spridning. Jag ser risken att detta nu sprider sig i Sverige. Vi vet också att inkubationstiden för djuren är ganska lång. Det kommer alltså att ta lång tid innan vi upptäcker smittan i Sverige. Den kommer då att sprida sig vidare till alla hjorttyper i hela Sverige.

Det är därför vi måste ta tag i frågan redan nu, innan smittan bryter ut i större skala. Det behövs en bättre plan än vad vi har i dag. Vi har stort förtroende för vetenskapen. Vi har stort förtroende för expertisen. Men som jag har förstått det vet de redan vad de ska göra. Problemet är att det saknas pengar i budgeten för att de ska kunna göra detta. Då måste vi försöka hitta pengarna någonstans. Det är därför min fråga till ministern är: Hur ser planen ut för att ta fram pengarna och ge uppdraget till en grupp som ska göra någonting åt detta? Det skulle kunna vara en myndighet. Man skulle också kunna lägga in detta i det allmänna uppdraget till Svenska Jägareförbundet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT

I slutändan är detta en viktig näringsfråga. Vad händer på längre sikt om rennäringen inte kan få avkastning från sina djur och sitt kött?

Fru talman! Jag sa i ett tidigare inlägg att jag tror att det är viktigt att vi låter vetenskapen och expertisen hantera detta. Jag tror att man ska vara lite försiktig som politiker. Åsa Coenraads säger: Smittan finns sannolikt på svensk sida. Låt nu vetenskapen och expertisen hantera detta! Vi ska inte dra växlar på detta bara för att försöka göra partipolitik av det.

Pengar finns för detta. Jordbruksverket har i sin budget pengar för att bekämpa den här typen av smittor. Man har inte äskat mer pengar. Det finns alltså ekonomiska resurser för att hantera det.

John Widegren pratar om att det inte görs någonting. Jag tycker att vi måste visa respekt för våra myndigheter som gör en massa saker i denna fråga. Man började jobba aktivt med denna fråga direkt när smittan upptäcktes på norsk sida. Det har införts förbud mot att flytta ut levande hjortdjur från Norge, norra Sverige och delar av Finland. De får inte flyttas ut. Man jobbar aktivt med både jägarorganisationer och andra grupper för att få en effektiv övervakning och en god beredskap. Man utbildar också. Inte minst inom rennäringen är man i gång med utbildning för att kunna ta dessa prover och göra analyser. Man avser också att utbilda på jägarsidan.

Det görs alltså en massa saker. Detta görs systematiskt, och det hanteras av vetenskap och expertis. Jag har fullt förtroende för vår expertis och vår vetenskap och att man hanterar detta på ett klokt, bra och relevant sätt.

Fru talman! Jag är glad att statsrådet säger att han har fullt förtroende. Han har goda förhoppningar om att vi är på banan och att detta kommer att lösa sig. Jag är nog lite mer tveksam. Vi kommer såklart att få följa vad som händer i denna fråga under en tid. Jag hoppas att de muskler som krävs för att ta hand om det här problemet finns, för detta kan få oerhört stora konsekvenser. Det finns vissa platser där 50 procent av populationerna dör av detta - det gäller de vilda stammarna. Och de vilda stammarna är viktiga för Sverige.

Jag skulle vilja avsluta debatten med att skicka med till statsrådet att vi nu behöver ta större krafttag i denna fråga. Jag är lite rädd att vi är tvåa på bollen. Jag tänker på älgarna och de övriga hjortdjuren men också på brukare, skogen och trafiken. Detta kan få stora konsekvenser. Vi behöver komma vidare i denna fråga.

Fru talman! På norsk sida har man konstaterat att smittan finns hos en isolerad flock vildrenar - det är ungefär 2 500 vildrenar i Nordfjella. Norska myndigheter har beslutat att helt och hållet slå ut den och att under ett antal år hålla området helt stängt för hjortdjur. Expertis och vetenskap säger att det nog är ett sätt att hantera just det specifika fallet. Jag har förtroende för vår vetenskap och för att våra experter gör rätt bedömning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT

Sedan gäller det älgar och hjortdjur som har konstaterats inte ha den smittsamma delen av detta. De finns på andra ställen. Det ger en förhoppning om att detta inte ska ha spritts till Sverige. Det kan givetvis finnas i Sverige. Men jag vet att våra myndigheter jobbar med frågan och är förberedda om det skulle visa sig att detta kommer till Sverige. Jag har fullt förtroende för att de jobbar på ett mycket seriöst sätt på både Jordbruksverket och Statens veterinärmedicinska anstalt med denna fråga.

Överläggningen var härmed avslutad.