Frågestund

Herr talman! Under den senaste tiden har vi kunnat se en rad upprörande exempel på dålig äldreomsorg, ibland ren vanvård. Det är skälet till att jag ställer en fråga till socialministern. Kommunerna har ansvaret för all skattefinansierad äldreomsorg. Det gäller naturligtvis den verksamhet som drivs i egen regi, men kommunerna har även ett övergripande ansvar när privata företag utför den skattefinansierade vården. Under förra mandatperioden införde regeringen lagen om valfrihetssystem, även kallad LOV. Det var en möjlighet för kommuner som ville använda privata utförare utan att behöva upphandla verksamheten. I den senaste statsbudgeten skriver regeringen att alla kommuner i landet senast 2014 bör ha beslutat om att införa LOV. Annars bör tvingande lagstiftning övervägas. LOV blir ett tvång efter 2014 om nuvarande regering får bestämma. Det betyder fri etablering för alla privata vårdgivare i hela Sverige, oavsett vad kommunerna tycker, trots att det är kommunerna som har ansvaret för äldreomsorgen. Den senaste tiden har visat vilka svårigheter det är för kommunerna att kontrollera och följa upp kvaliteten i äldreomsorgen. Anser socialministern att det mot bakgrund av de problem som uppdagats är rimligt att tvinga alla kommuner att införa lagen om valfrihet när det gäller äldreboenden?

Herr talman! Den fråga som Lena Hallengren tar upp är verkligen något som har berört oss alla. Jag tror att de exempel som vi har kunnat se medierna förmedla har påverkat alla väldigt starkt. Ingen vill att någon person, äldre eller yngre, ska behandlas på det sätt som vi har sett exempel på. Det är mycket riktigt så som Lena Hallengren säger, att väldigt mycket av ansvaret för detta ligger på den kommunala nivån, där man ska följa upp omsorgen, vare sig den sker i kommunal regi eller utförs av någon annan. Det som Lena Hallengren säger är också riktigt när hon refererar de formuleringar som finns i budgetpropositionen. Regeringen lär få tillfälle att återkomma till denna fråga med en presentation av vad vi konkret ska åstadkomma på det här området. Vi vill lägga mer makt hos den enskilda personen att kunna avgöra själv hur vård och omsorg ska utformas, vare sig man är en yngre eller äldre person. Vi ska som enskilda personer ha ett större inflytande än vad vården hittills har kunnat medge.

Herr talman! Jag noterade att jag inte fick svar på frågan. För kommunernas äldreomsorg kan lagen om valfrihet användas inom hemtjänsten och när det gäller särskilt boende. På Kvalitetsmässan den 16 november uttalade Maria Larsson i en debatt att lagen om valfrihet kanske passade bättre i hemtjänsten än när det gäller särskilt boende. Mot bakgrund av att regeringen vill göra lagen om valfrihet obligatorisk samtidigt som LOV uppenbarligen är mindre lämpad för särskilda boenden vill jag fråga: Har socialministern och regeringen för avsikt att tvinga alla kommuner att införa lagen om valfrihet i särskilda boenden?

Herr talman! Man kan se det här på två sätt när man uttrycker sig. Det ena är att säga att staten tvingar kommuner till saker och ting. Det andra är att säga att vi lägger mer makt hos den enskilde att bestämma över det som spelar en väldigt stor roll för det egna livet. Det är det som har lett till att LOV har införts inom primärvården och gett större inflytande för oss som patienter. Vi har fått fler vårdcentraler. Regeringen har aviserat det som Lena Hallengren refererar i texten i budgetpropositionen och ska återkomma till frågan. Det är precis som Lena Hallengren säger mer komplext och svårare att se konsekvenser för äldreboendena. Därför fordrar det här en särskild omsorg vid utformningen, för allting siktar på att skapa en bättre äldreomsorg och en starkare ställning för den enskilda äldre inom ramen för den vård som man är berättigad till.

Herr talman! Efter att ha tillbringat helgen i Ryssland vid deras parlamentsval får man en speciell känsla för demokrati och mänskliga rättigheter. Därför skulle jag vilja ställa en fråga till biståndsminister Gunilla Carlsson, som hade förmånen att vara i Burma häromsistens. Jag ställer frågan både med anledning av det besöket och med anledning av att det är den internationella människorättsdagen den 10 december. Vad gör vi från Sverige för att stödja en demokratisk utveckling i Burma och hur arbetar vi för att stärka de mänskliga rättigheterna? Jag känner ett behov av att bli lite upplyft efter helgens erfarenhet.

Herr talman! Jag tackar för engagemanget för demokrati över hela världen. Vi kan spela en roll på många olika sätt. Om vi rör oss ända bort till Sydostasien och Burma, ett fantastiskt land med 50 miljoner vänliga människor som i årtionden varit avskurna från omvärlden i en väldigt grym diktatur, kanske det ändå är så att det finns öppningar. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi från den europeiska sidan och från Sverige ser de reformer och förändringar som möjligtvis är på väg och ser om de också är hållbara. Därför är det viktigt, tycker jag, att vårt humanitära svenska stöd fortsätter. Det har funnits där hela tiden. Vi ser stora behov i hälsosektorn, och vi fortsätter att göra demokratiska insatser, bland annat för en del exilorganisationer. Nu ges vi kanske möjlighet att jobba mer med de fria medier som börjar komma fram. Det gäller att vi är framme tidigt och snabbt för att ta tag i den förmåga och de möjligheter som kan finnas när det börjar ske ett visst öppnande som inger hopp.

Herr talman! Jag tackar för svaret och för de tankar som finns, men skulle ändå vilja be statsrådet att ge lite mer konkreta exempel där Sverige faktiskt kan göra skillnad i Burma för mänskliga rättigheter och demokrati.

Herr talman! På alla håll kan vi göra skillnad. Jag ska ge ett exempel: Sveriges engagemang för mänskliga rättigheter. Sverige är en av de största givarna till FN:s kontor för mänskliga rättigheter. Vi kan nu äntligen få in den särskilde rapportören för MR i landet. Han kan göra en analys, komma med rekommendationer och se om han verkligen får tillträde till alla delar av landet. Vi ska stötta detta, se till att det blir ett tillträde, följa de rekommendationer som rapportören ger och därmed specifikt rikta in biståndet och det ekonomiska flödet. Både politiskt och ekonomiskt stöd innebär att våra moraliska ansträngningar för demokrati och frihet i denna del av världen och i detta land ska kunna ge resultat. Där tror jag att vi har en särskild roll att spela. Det finns en stor trovärdighet hos skandinaviskt engagemang i Burma, skulle jag vilja säga, eftersom vi hela tiden har varit verksamma där, dock inte med samma möjligheter som vi nu har. Specifikt riktade insatser för mänskliga rättigheter, demokrati och kvinnors ställning i landet är vad jag ser framför mig.

Herr talman! Nyligen kom EU-kommissionen med en rapport om hur EU:s djurtransportförordning följs. Man kom fram till att den inte följs så himla bra. Det leder till allvarliga djurskyddsproblem. Bland annat förekommer även i Sverige att djuren transporteras längre tid än vad som är tillåtet, att de har mindre utrymme än de ska ha, att de inte får vatten som de ska och att man transporterar djur som inte alls är i skick att transporteras. Dessa brister har man upptäckt trots att man i Sverige bara kontrollerar en liten bråkdel av alla djurtransporter. Faktum är att Sverige är näst sämst i hela EU på antalet kontroller av djurtransporter. Därför undrar jag vad landsbygdsministern vill göra för att minska djurens lidande under djurtransporter.

Herr talman! Skydd av djur vid transport, i uppfödningssammanhang och så vidare, är en prioriterad fråga för mig och regeringen. Det vi senast har gjort är att i den budget som nu ligger för riksdagens behandling permanenta de pengar som finns till att kontrollera att djur sköts på det sätt som djur ska skötas på. Den inledande frågeställningen kring hur det här fungerar i EU är åter föremål för debatt på kommande rådsmöte, som sker nästa vecka. Inför det rådsmötet har kommissionen presenterat en rapport om hur den lagstiftning som finns i Europa efterlevs. I den kan man konstatera att efterlevnaden inte är vad den borde vara. Kommissionens önskemål är att efterlevnaden ska bli bättre. Mitt önskemål är att vi i Europa skulle kunna introducera den ordning som vi sedan länge har i Sverige, nämligen att djur inte ska få transporteras mer än åtta timmar. Jag hade hoppats att kommissionen hade lagt fram ett sådant förslag till det kommande rådsmötet, men det har man alltså inte. Detta hindrar dock inte mig från att fortsätta driva frågan om att djurtransporterna måste förkortas och att förhållandena måste förbättras också i Europa.

Herr talman! Jag är väldigt glad över att höra att landsbygdsministern tänker kämpa för att förkorta transporttiderna, för de är orimligt långa i EU i dag. Men jag undrar också över det vi kan göra här i Sverige när det gäller djurskyddskontrollerna. Ministern sade nyss att man hade permanentat den lilla extrasatsning på djurskyddskontroller som kom till när man såg att djurskyddskontrollerna gick på knäna efter den omorganisation som regeringen hade genomfört. Problemet är att man faktiskt inte gav alla de pengar man hade sagt. Senast i går sade en enig riksdag att det saknas 10 miljoner. De pengarna skulle ha gått till att stärka djurskyddskontrollerna, bland annat vid djurtransporter, men de kom inte med i budgeten. Det är väldigt allvarligt om man säger att man ska försöka lösa de problem som finns men inte kan behålla de pengar man har. Hur tänkte ministern lösa det?

Herr talman! Vi har nu i storleksordningen 150 årsarbetskrafter för det här ändamålet i vårt land. Det är fler än det har varit tidigare. De ärenden som flyttades över från den kommunala nivån, och som dessutom ofta var komplicerade och många, hoppas jag nu är avklarade, så att den normalkontroll - låt oss kalla det så - som ska äga rum vid uppfödning, hållande och också vid transport av djur kan utföras av dessa ca 150 årsarbetskrafter som vi har vid landets länsstyrelser.

Herr talman! Min fråga är riktad till EU-minister Birgitta Ohlsson. Den relaterar till att Europas regeringschefer i kväll samlas i Bryssel för att diskutera bland annat förslag om att ändra i EU-fördraget för att skärpa sanktionerna mot länder som bryter mot stabilitets- och tillväxtpakten. Då är min fråga: Vilken ståndpunkt kommer Sveriges regering att inta i diskussionen om fördragsändringen?

Herr talman! Det kan inte ha undgått någon att det möte som nu ska äga rum i Bryssel inträffar under en ödesvecka, och den tuffa ekonomiska kris vi ser i Europa just nu är den värsta i modern tid. Den hetaste frågan för tillfället handlar om fördragsändring. Där anser vi från den svenska regeringens sida att man kan gå vidare och få starkare hängslen och livremmar för ekonomin i krisländer utan att behöva göra någon större fördragsändring. Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy, som jag träffade på ett möte i måndags, har lagt fram ett förslag som innebär en smidig lösning där man går in - jag ska inte tala så mycket om detaljer - i något som heter Protokoll 12, där man kan få starkare ekonomisk styrning utan en lång fördragsprocess. Vi hoppas förstås att samtliga EU-medlemsstater ska skriva under på den lösningen. Statsminister Reinfeldt var i EU-nämnden i går. Jag är glad över att det fanns ett brett parlamentariskt stöd från denna riksdag.

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret! Min följdfråga är: Hur stark röst har egentligen Sverige här? Vi står ju utanför eurosamarbetet. Kanske just detta att vi har en bra ekonomi kan spela roll i det här sammanhanget.

Herr talman! Vi tror att många av de viktigaste ekonomiska reformerna, exempelvis det man kallar för sexpacket och som handlar om starkare ekonomisk styrning, kan göras utan fördragsförändringar. Vi tycker att det är viktigt att alla 27 medlemsstater är med på en lösning. Vi känner en oro för ett Europa som glider isär, där euroländerna går vidare och samarbetar mer. Det ska de göra på en del punkter, men det är viktigt att de stora beslut som rör 27 länder ska tas av alla 27 länderna. Det gäller exempelvis den inre marknaden, som faktiskt täcker en halv miljard människor som bor i EU i dag, och också exempelvis banksektorn. Det är viktigt att man håller ihop Europa. Det finns en oro för konsekvenserna om några länder går vidare och samarbetar intimt på ett brett fält av ekonomiska frågor. Det tror vi inte är rätt väg att gå. Förhandlingar kommer som sagt att pågå. Statsministrarna kommer att ha en middag i kväll som säkert kommer att pågå ända in på morgonen, och sedan blir det verkliga förhandlingar i morgon. Vi hoppas förstås att det ska bli en lösning utan fördragsförändringar, vilket vi har brett stöd för i denna kammare.

Herr talman! Socialminister Göran Hägglund sade tidigare att han ville flytta mer makt till den enskilde. Jag undrar vilken makt Bertil Stolt, som berättade om sin mamma i Studio Ett i går, och hans mamma egentligen har. Han hittade sin mamma på Vintertullens äldreboende, drivet av riskkapitalbolaget Attendo Care, skräckslagen, naken på ett lakan och nedkletad med avföring. Han har, liksom en del andra anhöriga, beslutat att flytta sin mamma till Katarinagården, ett kommunalt äldreboende. Det har nu också gått ut på upphandling, och vem vann upphandlingen? Jo, Attendo Care. Nu är det många anhöriga där som driver en namninsamling för att få behålla Katarinagården i kommunal regi. Vilken makt har egentligen Bertil Stolt och hans mamma, och vilken makt har 96-årige Rikard Larsson i rullstol? Han sade så här: Jag tycker inte att man ska tjäna pengar på oss äldre; skattepengarna ska gå till vård och äldreomsorg. Jag undrar: Vill socialministern verkligen ha vinstdrivande bolag i äldreomsorgen? Är det inte dags att sätta stopp?

Herr talman! Det är en förfärlig interiör som Eva Olofsson redovisar. Vanvård eller bristande vård, oavsett om den förekommer i kommunala boenden eller i privat skötta verksamheter, är naturligtvis oacceptabel. Det finns ett ansvar hos kommunpolitikerna och de kommunala tjänstemännen att följa upp och säkerställa att man får den verksamhet som man har beställt, oavsett vem som är utförare. Eva Olofsson är inriktad på att bekämpa privata aktörer på äldreomsorgsområdet. Jag är inriktad på att bekämpa vanvård var den än förekommer. Eva Olofsson vet precis som alla andra att väldigt många av de exempel som har rullats upp genom åren har gällt kommunala boenden som har brustit. Det är allvarligt, men det är lika allvarligt när det inträffar i boenden som är drivna av andra. Vi ska komma åt det problemet. Vanvården är bekymret, och det är den vi ska åtgärda.

Herr talman! Självklart finns det brister hos både kommunala och privata utförare. Men när jag besöker äldreomsorg träffar jag ständigt på detsamma: Var har man tagit bort rapporteringen mellan natt, morgon och dag? Var är det som personalen har fått order att använda bara en handske eller bara en tvättlapp oavsett behov? Det är inte på de kommunalt drivna äldreboendena utan hos de privata utförarna. Var har man fler deltider och timanställningar? Jo, det är hos de privata utförarna, för det är genom mindre personal som man kan tjäna pengar. Jag ser det inte som en valfrihet när det i dag faktiskt är svårt att få plats på ett äldreboende för de äldre som behöver. En fjärdedel av äldreboendeplatserna har försvunnit. I exempelvis Uppsala åker man ur kön och får en ny biståndsbedömning om man tackar nej till ett äldreboende. Valfrihet måste ju innebära att man avsätter mer resurser till äldreomsorgen, något som Vänsterpartiet vill - vi har öronmärkt 3 miljarder - men det gör inte regeringen.

Herr talman! Det som är den stora utmaningen framför allt för kommunpolitiker runt om i landet är att säkerställa att vi har en god äldreomsorg. Den ska vara god oavsett vem som är huvudman för verksamheten och oavsett vem som utför den. Det ansvaret finns där. Vi vet allesammans att det finns stora brister i den kommunala kompetensen när det gäller upphandlingar. Om man inte kan definiera vad man vill ha kommer man heller inte att få det. Om man är beredd att betala för en Skoda kommer man inte att få en Mercedes levererad. Här finns det ett stort ansvar hos kommunpolitikerna ett definiera vad det är man vill åstadkomma och sedan säkerställa att det följs upp. Det gäller oavsett om det är en kommunal utförare eller en privat. Det är detta som är det centrala. Det är detta som vi kommer att lägga ned arbete på. Det handlar om att säkerställa att vanvård aldrig någonsin förekommer, och i det arbetet behöver vi ett mycket stort ansvarstagande av kommunala företrädare oavsett partifärg.

Herr talman! Jag har en fråga till justitieminister Beatrice Ask. Vi har de senaste dagarna kunnat läsa att Sverige har fått sin första student på polishögskolan som bär slöja. Bilden i medierna är att detta är något småmysigt och lite gulligt. Polistidningen går till och med lite längre, försöker att vara klämkäck och kallar henne snut i slöja. För det första menar jag att myndighetsutövning, inte minst av polis och militär med sitt våldsmonopol, måste vara neutral. Jag menar också att deras uniformer måste vara fria från religiösa såväl som politiska markörer. För det andra: Att till polisuniform tillåta bärandet av en symbol som för många människor symboliserar religiös underkastelse såväl som uppdelning mellan män och kvinnor torde strida mot allt som vårt samhälle står för. Min fråga är följande: Finns det en risk att beslutet att tillåta bärandet av religiösa symboler till polisuniform kan leda till ett minskat förtroende för svenskt polisväsen? Tänker justitieministern tillåta liknande särrättigheter även för andra religiösa grupper?

Herr talman! Mitt svar vad gäller förtroendet är nej. Jag tror inte att det påverkar förtroendet för svensk polis negativt om vi lyckas rekrytera fler med förortskompetens och fler människor med annan bakgrund än vad majoriteten har. När jag får den här frågan erinrar jag mig direkt en diskussion vi hade för några år sedan i Sverige huruvida en sikh kunde köra buss eller inte. Jag tror att de flesta av oss i dag tycker att det är en ganska märklig fråga. Det går naturligtvis alldeles utmärkt. Det är också på det sättet att som studerande får man klä sig hur man vill. I en tjänsteutövning finns det olika arbetsuppgifter. Där måste arbetsgivare ta hänsyn till vad som är lämpligt och inte. I vissa situationer bär man till exempel uniform och annat. Som princip tycker jag att vi ska vara glada och lyckliga om man lyckas rekrytera fler unga människor med en annan bakgrund än den traditionella och får dem att söka sig till polisutbildningen.

Herr talman! Vi är överens om att det är bra att man kan rekrytera människor med olika bakgrund. Det är en sak. Det är en helt annan sak att man tillåter en polisuniform som inte längre är neutral. Jag tycker att justitieministern tar lite väl lätt på frågan. Jag har nämligen frågat runt bland både polisen och allmänheten i frågan. Jag vill påstå att väldigt många är väldigt oroade över den utveckling som nu är igångsatt. Man menar att det definitivt påverkar förtroendet. Jag ställer mig också frågan: Hur ska någon som flytt undan muslimskt förtryck i det här fallet kunna få förtroende för en polis som bär en symbol som symboliserar allt det man har flytt ifrån? Jag tycker att justitieministern är svaret skyldig.

Herr talman! Frågeställaren säger att väldigt många är oroade över en student. Det låter lite överdrivet. Det är väldigt viktigt att vi sätter proportioner på saker och ting. Min grundinställning är att vi ska rekrytera brett till polisutbildningen. Man ska uppfylla de krav som finns för att kunna bli en bra polis. Oavsett om man jobbar i sjukvården, i någon annan verksamhet eller inom polisen måste man professionellt utifrån arbetsuppgifterna ta ställning till vilken typ av uniform eller klädsel som är lämplig. Jag tänker inte sitta som minister och ha pekpinnar i det avseendet. Jag tror också att det är väldigt viktigt att vi i Sverige skaffar oss en öppenhet för att vi ser lite olika ut, har lite olika bakgrund och ibland märks det. Jag tror inte att det på något sätt påverkar förtroendet för de arbetsuppgifter och den service till medborgarna som till exempel svensk polis ska erbjuda.

Herr talman! Min fråga riktar jag till landsbygdsminister Eskil Erlandsson. Jag tror att vi är många som är överens om att det ska vara möjligt att leva och bo i hela landet. Det som oroar mig och andra är att på en hel del håll i landet minskar befolkningen på landsbygden. Kalmar län är ett sådant exempel. Jag tror att utflyttningen från landsbygden måste hejdas på olika sätt. Vi har i vårt land egentligen goda förutsättningar om vi lär oss att använda dessa på rätt sätt. Vårt land är rikt på sjöar. Vi har massor av sjöar, skulle jag vilja säga som smålänning. Att kunna erbjuda ett strandnära boende tror jag är ett viktigt argument för att det ska kunna bli attraktivt att bo på landsbygden. Min fråga till landsbygdsministern är därför: Tror landsbygdsministern att erbjudande om strandnära boende och att se till att använda de dispenser som kan vara möjliga är en åtgärd som skulle göra det attraktivt och vända den befolkningsutveckling som vi har sett?

Herr talman! Mitt korta svar är ja. Attraktiva boendemiljöer för många människor, kanske riktigt många människor, är för dessa människor att de har tillgång till vy över ett vattenområde. Jag vill gärna utveckla mitt svar på frågeställningen lite grann. Det är också viktigt att det finns en infrastruktur som möjliggör att man kan kommunicera med varandra. Det handlar om att väg, järnvägsnät, elektroniska kommunikationer och så vidare är tillgängliga och i ett hyggligt skick. Det är viktigt att det finns en kommersiell såväl som en offentlig service för att människor ska etablera sig. Det allra viktigaste är att det finns jobb. Det är skälet till att jag har engagerat mig mycket för att utveckla näringar och verksamheter som av tradition finns på den svenska landsbygden, i skogen, matproduktionen och så vidare. Att man har jobb är grunden för att människor bosätter sig och utvecklar sina liv.

Herr talman! Tack för svaret, statsrådet! Jag uppskattar det och engagemanget för att ge denna bredd av service också på landsbygden. Sedan den 1 februari 2010 har vi haft en ny lagstiftning för dispenser för strandnära boende och strandskydd. Många uppfattade och trodde att det skulle bli en generösare tolkning som möjliggjorde att landsbygden kunde utvecklas. Men alltför många har uppfattat att det i stället har varit en åtstramning. Diskussionen har mycket handlat om att lokal utveckling också kan ingå i den dispensgrund som heter "annat angeläget intresse". Min fråga till landsbygdsministern är: Behövs det en översyn av hur strandskyddslagstiftningen har tillämpats för att kunna nå de mål som vi har haft? Är det så att det borde vara möjligt att se en lokal utveckling som grund för en dispens för att därigenom kunna öka befolkningen också på landsbygden och i de små kommunerna?

Herr talman! Låt mig först konstatera att detta primärt inte är min frågeställning i regeringsarbetet. Frågeställningen ligger närmast hos miljöministern. Men frågan har diskuterats. Om inte minnet sviker mig - jag måste lägga in den reservationen - är det i den budgetproposition som nu är föremål för riksdagsbehandling angivet att en sådan översyn ska göras. Det är generellt på det sättet att översyner ofta behöver göras av lagstiftningar som är nya och diametralt motsatta till hur de har varit tidigare för att se att de fungerar på det sätt som riksdagen och regeringen har tänkt sig. Jag vill påpeka att det redan i dag är möjligt att anta planer i kommunerna där man gör avsteg från de traditionella bundna strandskyddsområden som är generella i vårt land.

Herr talman! Min fråga går till justitieminister Beatrice Ask. Under den senaste tiden har situationen för företagare som drabbas av kriminella fakturaskojare åter blivit aktuell. I många fall har företagen lagen på sin sida. Men genom hot eller trakasserier tvingar man dessa människor till betalning, förlikning eller något sådant. Man hotar med betalningsanmärkningar, kronofogdemyndigheter och tingsrätter. Det drabbar främst små nystartade företag som kanske inte har stenkoll på alla regler alla gånger. Det drabbar inte bara ekonomiskt utan också socialt, psykiskt och fysiskt. Vi måste hitta lösningar som gör att vi kommer till rätta med de problemen. Min fråga blir helt enkelt: Vad avser ministern att göra för att vi ska lösa detta?

Herr talman! Bluffakturorna är ett stort problem. Men det är viktigt att börja med att konstatera att den som skickar bluffakturor oftast gör sig skyldig till ett brott. Genom ökade resurser till rättsväsendet finns det större möjligheter än tidigare att ta itu med detta problem och nå lagföring. Sedan några år tillbaka har Kronofogdemyndigheten regler som gör att myndigheten ska ta bort uppgifter som är missvisande, till exempel därför att man har fått denna typ av bluffakturor, så att man inte i onödan under många år släpar med i registren som om man hade skulder som man egentligen inte har. Jag är glad att Svensk Handel har fått ihop en överenskommelse när det gäller kreditupplysningsbranschen som innebär att man filtrerar bort uppgifter från bolag som finns på listan över oseriösa handlare. En rad viktiga åtgärder vidtas alltså nu, och det är bra.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Det kanske är ganska många som inte vet att betalningsanmärkningarna sorteras bort av kreditupplysningsföretagen. Här finns det nog en informationsinsats som man skulle behöva göra. Jag kommer från det seminarium som Svensk Handel och Företagarna precis har haft om hur man ska göra allt för att minska bluffakturorna. De poliser som var där sade att det kanske inte i första hand är nya lagar vi behöver, men vi behöver en organisation inom polisen som gör att detta inte handläggs på den lokala nivån. Man måste lyfta upp det. Det görs också en polisorganisationsutredning. Är detta någonting som justitieministern kan ta med sig till en utredning eller kanske till samtal med den högsta polisledningen - att man ska se över hur man arbetar från polisens sida med detta?

Herr talman! Det är inte i första hand en fråga för organisationskommittén. Däremot är det en fråga för Rikspolisstyrelsen hur man arbetar och beivrar olika brott. Det finns nu flera inriktningar när det gäller ett mer projektinriktat arbete där bedrägerier är ett område där man särskilt fokuserar och arbetar brett över hela landet med ett antal poliser som man har fredat för mer allmänna uppgifter. Självfallet är det en fråga som diskuteras mycket hur man ska hantera detta framöver. Jag tror också att det ligger mycket i att det behöver spridas mycket information till företagare. Det som framför allt behövs är en ökad medvetenhet om att man kan bli lurad. Det är lätt att småföretagare, som har fullt upp med att sälja grejer, tillverka det som ska tillverkas och vad det nu kan vara, inte funderar över om en faktura är korrekt eller inte, vilket man naturligtvis alltid bör göra. Justitiedepartementet för diskussioner med näringslivet för att se vad vi kan göra ytterligare åt problemet.

Herr talman! Jag har en fråga till socialminister Göran Hägglund. Socialtjänstlagens regler om ekonomiskt bistånd, socialbidrag, är en del av samhällets trygghetssystem - ett yttersta skyddsnät vid tillfälliga försörjningsproblem. Målet är att den enskilde så snabbt som möjligt ska kunna försörja sig på egen hand. Orsakerna till den enskildes försörjningsproblem varierar; ofta handlar det om arbetslöshet, sjukdom eller överskuldsatthet som har gjort att ekonomin raserats. Behovet av socialbidrag halverades i det närmaste under en tioårsperiod. Men utvecklingen bröts under den förra mandatperioden. Kostnaden för ekonomiskt bistånd har ökat flera år i rad och fortsätter att öka även 2011. En bidragande orsak till det ökade behovet av socialbidrag är regeringens misslyckade jobbpolitik samt försämringar av a-kassa och sjukförsäkring. Vad tänker socialministern göra för att minska behovet av socialbidrag, och vilket ansvar har regeringen för de ökningar av socialbidragsbehovet som vi nu ser?

Herr talman! Jag tackar för denna fråga i ett angeläget ämne som rör många människor som har ganska begränsade möjligheter att själva påverka sin situation. Det är otroligt viktigt att samhällets yttersta skyddsnät i form av försörjningsstöd finns där och fungerar. Som Gunnar Sandberg anger upplever vi nu en ekonomisk kris också i Sverige, även om vi är lyckligt lottade i förhållande till många andra länder. Krisen väller in också över Sverige nu. När vi ser prognoserna ser vi att arbetslösheten också i vårt land kommer att öka, låt vara från en bättre nivå än i de flesta andra länder. Det ökar också trycket på systemen. Regeringen gör många saker, och i budgeten finns bland annat förstärkningar för de barnfamiljer som har de allra minsta ekonomiska marginalerna. Jag ska återkomma i nästa svar med något ytterligare.

Herr talman! Ministern ska få möjlighet att utveckla svaret. Regeringens medvetna nedmontering av a-kassan och sjukförsäkringen har lett till en försämrad utveckling för dem som har små ekonomiska marginaler och ett ökat bidragsberoende genom socialbidrag. Regeringens åtgärder har urholkat trygghetssystemet och förvärrat situationen. Bland de knappt 277 500 personer som fick ekonomiskt bistånd 2010 var arbetslöshet det vanligaste försörjningshindret - 38 procent. Andra sociala olägenheter och besvär utgjorde 10 procent. Sjukbidrag och sjukförsäkring motsvarade 6 procent. Många människor står i dag helt utan a-kasseskydd eller har ett alldeles för svagt skydd. Vi går mot sämre tider, förmodligen med högre arbetslöshet. Jag upprepar min fråga: Vad tänker socialministern och regeringen göra för att minska behovet av socialbidrag?

Herr talman! Jag kan glädja Gunnar Sandberg med att i den budget som regeringen har presenterat och som riksdagen just nu bearbetar går 98 procent av de medel som riktar sig till hushållen till de 30 procent som är de fattigaste. De som har de minsta medlen får också det starkaste stödet. I det ligger bland annat förstärkningar av barnbidraget, som jag redan har beskrivit - för en tvåbarnsfamilj med 425 kronor per månad och för en trebarnsfamilj med 600 kronor per månad. Vi har också åtgärderna mot de pensionärer som har de allra lägsta inkomsterna. 250 000 pensionärer som uppbär bostadstillägg får en förstärkning. Här talar vi om dem som lever med de små marginalerna i samhället. Målsättningen i stort är att minska, och helst onödiggöra, socialbidrag. Men det kommer alltid att finnas ett behov. Det viktigaste är att vi genom en aktiv kamp mot arbetslöshet ser till att fler kommer i arbete och undanröjer behovet av ett försörjningsstöd.

Herr talman! Också min fråga vänder sig till socialministern, så han kan stå kvar i talarstolen om det underlättar. Svenska språket är oerhört centralt i det svenska samhället. Det är självklart. Det är mycket lättare om man behärskar det när man ska ut på arbetsmarknaden eller ta del av det svenska samhället som medborgare. Mot bakgrund av detta blir jag oerhört orolig när jag ser vilka effekter det vårdnadsbidrag som regeringen har infört har haft, inte minst på de barn som kommer från hem där svenska språket inte är ett naturligt inslag. Där möter man kanske inte som ett-, två- eller treåring det svenska språket, utan vanligtvis kommer den första kontakten med svenska språket när man börjar på förskolan. Vi har sett av de utvärderingar som finns att vårdnadsbidragets användande är oproportionerligt stort just i en del områden där svenska språket inte är en naturlig del av vardagen. Därför är min fråga till socialministern: Vilka insatser avser regeringen att vidta för att se till att dessa barn får ordentliga kunskaper inte minst när de ska börja i den svenska skolan?

Herr talman! Socialdemokraterna sitter i en lite knepig argumentationssits här. I den ena stunden vill de försöka få sagt att vårdnadsbidraget är ett fiasko, att ingen vill ha det och att ingen använder det. I nästa andetag ska de beskriva de monumentala konsekvenser som vårdnadsbidraget får för solsystemet, och särskilt då planeten jorden och Sverige. Detta håller förstås inte ihop. Men likafullt ligger det en del i det som Ibrahim Baylan framför: Det är jätteviktigt med språk och arbete för personer som har kommit till vårt land med en annan bakgrund. Vårdnadsbidraget är en viktig valfrihetsreform som inte används av många, men för dem som använder det är det en viktig del som skapar en större trygghet i barnens uppväxt. Det är viktigt för de familjer som utnyttjar vårdnadsbidraget att det finns andra komplement, till exempel öppna förskolor dit man kan gå och träffa andra föräldrar som går på föräldrapenning eller vårdnadsbidrag. Så får man tillfälle att umgås, och det berikar livet för både barn och vuxna.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Ur Kristdemokraternas och därmed regeringens perspektiv borde vårdnadsbidraget rimligtvis ses som ett fiasko eftersom det, tack och lov, inte är så många som använder det. Men det finns ändå ett antal tusen som gör det, och där finns en oproportionerligt hög andel just i områden där vi vet att svenska folket inte är en naturlig del av vardagen. Därför blir jag orolig när jag hör att socialministern inte tar detta på allvar. Jag kan vittna för socialministern om att det är oerhört tufft att påbörja den svenska skolan utan ordentliga kunskaper i det svenska språket. Det kan följa med en hela livet om man inte ser upp. Jag vet det, för jag har själv varit med om det. Jag ser vilka konsekvenser det kan få när man inte behärskar språket när man ska lära sig engelska, matematik och alla ämnen som är viktiga i den svenska skolan. Därför blir jag oerhört orolig när jag hör hur du viftar bort detta som om det inte fanns. Det finns, socialministern, och därför vill jag veta vad regeringen kommer att göra, förutom öppna förskolor, för att se till att barnen får ordentliga kunskaper i svenska språket. Det är oerhört viktigt. Vifta inte bort det, socialministern!

Herr talman! Nej, det ska inte viftas bort. Oavsett om det hade funnits några bekymmer på det här området eller inte, hade Socialdemokraterna varit emot valfrihet för småbarnsföräldrar. Det är utgångspunkten för Ibrahim Baylans fråga. Med det sagt är det förstås ändå jätteviktigt att alla barn i Sverige får en möjlighet att lära sig svenska, att umgås med barn med olika bakgrund och så vidare. Men det är knappast någon som kommer på att ifrågasätta föräldraförsäkringen eller att driva att den borde avskaffas eftersom den möjliggör för föräldrar att vara tillsammans med sina barn i stor utsträckning, utan vi tycker att det är viktiga reformer. För min del är också vårdnadsbidraget en viktig reform. Det är upp till föräldrarna att se till att de har sociala kontakter och utnyttjar de möjligheter som finns, och det är föräldrarna som bättre än riksdagsledamoten, statsrådet eller kommunalrådet kan avgöra hur barnen ska tas om hand under de första viktiga åren.

Herr talman! Jag vill ställa min fråga till EU- och demokratiministern Birgitta Ohlsson. Det sprängdåd, utfört av en självmordsbombare, som inträffade här i centrala Stockholm för bara ett år sedan är en mycket mörk händelse i vår historia. Som genom ett mirakel dog ingen förutom mannen själv, men efter Säpos genomgång har vi förstått att det skulle ha kunnat gå oerhört illa. Min känsla är att det inte finns någonting som talar för att det här inte skulle kunna hända igen. Därför skulle jag vilja fråga statsrådet hur arbetet med att motverka våldsbejakande extremism i alla former går till. Vi har ju sett det här även Norge, fast det var på en helt annan kant. De här tankarna gror och närs i olika individers huvuden och i deras nätverk. Hur jobbar regeringen och statsrådet för att det här inte ska kunna ske? Det är delvis en polisiär fråga, men det baseras också på helt andra insatser.

Herr talman! Det är en oerhört viktig och allvarlig fråga som Elisabeth Svantesson tar upp. Jag kan med glädje säga att i morgon kommer vi att presentera Sveriges första nationella handlingsplan mot våldsbejakande religiös och politisk extremism. Den antogs i dag på ett regeringssammanträde. Det är en skrivelse som kommer till riksdagen i morgon. Jag kommer att hålla en presskonferens klockan tio i morgon och presentera de 15 åtgärder som vi har tagit fram. Utan att gå in på för många detaljer kan jag berätta kort om ansatserna. För svensk del har det varit oerhört viktigt att vi har tagit ett brett grepp och att det har talats om både våldsbejakande religiös och politisk extremism. Just den här helgen kommer att sätta fokus på att det finns sådana element i vårt eget land. Du nämnde själv att det var ett år sedan självmordsbombardådet på Drottninggatan. Det är ett år sedan på söndag. Och nu på lördag kommer det att vara stora högerextrema demonstrationer mitt i Stockholm. Den så kallades Salemmarschen har nu tagit sig in mitt i vår egen huvudstad. Det är mycket viktigt att jobba med det förebyggande arbetet.

Herr talman! Tack för svaret, statsrådet! Eftersom statsrådet även är EU-minister vill jag ställa en fråga till. Extremism känner inga landgränser. Detta är nätverk som finns i hela Europa och även utanför. Hur jobbar regeringen med andra länder? Försöker vi koppla ihop oss i olika nätverk för att bekämpa det här tillsammans med andra länder? Jag vet att det sker polisiärt, men jag undrar hur det är ideologiskt. Hur kan man arbeta för att komma lite djupare in i de här nätverken?

Herr talman! Jag jobbar intensivt med vår svenska kommissionär Cecilia Malmström, som jag träffade när jag var i Bryssel i måndags. Cecilia startade i höstas ett antiradikaliseringsnätverk där de länder som har kommit längst försöker samarbeta runt om i Europa. Jag har i praktiken besökt alla länder i Europa som har nationella handlingsplaner mot våldsbejakande extremism. Det arbetet måste fortsätta. Det är också mycket viktigt att vi inte uppfinner hjulet gång på gång. Vi måste lära oss av erfarenheter från andra länder, både misslyckanden och positiva grepp. Fokus ligger mycket på det förebyggande arbetet. Hur ser vi till att framför allt ungdomar inte hamnar i den här typen av destruktiva grupper? Många vill ju lämna rörelsen också när de väl har hamnat där. Hur bygger vi upp sådant som liknar Exit som finns i Sverige och som jobbar med att få nynazister att lämna den destruktiva rörelsen? Det ska vi lyfta fram i handlingsplanen när det gäller till exempel våldsbejakande islamister och vänsterautonoma grupper, det vill säga extremister på den kanten. Där måste vi få ett bra och starkt skydd, men mycket ligger i det förebyggande och preventiva arbetet. Det får ni reda på mer om i morgon.

Herr talman! Jag har en fråga till biståndsministern. Det internationella toppmötet i Busan i Sydkorea nyligen om biståndseffektivitet kan inte utan fog beskrivas som en viss framgång som gav upphov till en breddad agenda och till att fler aktörer kom med i en gemensam global överenskommelse om bistånd och utveckling. Jag tycker att biståndsministern i Busan förtjänstfullt lyfte fram vikten av transparens även för det bistånd som går via den privata sektorn. Hittills har det varit en utmaning att mäta resultatet av privatsektorsstödet och näringslivets roll i biståndet och att påvisa resultat vad gäller de bredare effekterna på fattigdomsbekämpning bortom exempel på best practice och enkla input-output-modeller. Min fråga till biståndsministern är: Hur tänker du förbättra resultatmätning och uppföljning när det gäller privatsektorstödet i såväl det bilaterala som det multilaterala biståndet?

Herr talman! Tack för frågan och för erkännandet! Med anledning av den här frågan vill jag berätta för riksdagen hur bra vi kunde arbeta tillsammans i den svenska delegationen när det gäller behovet av ökad transparens och det som nu är nytt i utvecklingssamarbetet i världen, nämligen att man ska jobba mer med den privata sektorn. Det är viktigt att det sker på lika villkor och med de erfarenheter som vi redan har av biståndet. Det ska ge resultat, man ska klara riktlinjer och regler och det ska finnas en tydlighet. Det är oerhört viktigt för oss som vill förnya och se till att vi använder också den efterfrågan som finns i många partnerländer. Därför tror jag att den transparensgaranti som vi har infört i Sverige är mycket viktig. Jag tror att det är mycket viktigt med en bra granskning, uppföljning och tydlighet. Jag ser fram emot en helt ny tid för det svenska biståndet där man jobbar med utvecklingens alla aktörer, inte minst det civila samhället tillsammans med näringslivet, för att se vad man kan lära av varandra i syfte att se till att fattiga människor ska bli mindre fattiga och att ofria människor ska kunna få frihet. På så sätt kan vi få verklig utveckling i världen.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Jag delar synpunkterna på hur viktigt det är att näringslivet finns med. Det är också någonting som Svenska kyrkan och Diakonia gör i den rapport som de publicerar i dag, Det privata näringslivet som förmedlare av svenskt bistånd - en kartläggning . Samtidigt är det en rapport som stämmer till djup eftertanke där de lyfter fram att utvecklingseffekterna av insatserna ofta är osäkra, att det finns brister i fråga om öppenhet, att delar av insatserna i praktiken handlar om att främja svensk export etcetera. Det finns väldigt mycket att jobba vidare med här. Jag har en mer specifik fråga: Hur kan de fattiga själva aktivt dras med i den här typen av bistånd där näringslivet är involverat?

Herr talman! Jag tror att det är mycket viktigt, vilket jag försökte antyda, att det inte sker någon sammanblandning av olika roller och att man är mycket tydlig med varför man nu vill se till att det privata näringslivet är delaktigt i en utvecklingsagenda och underställs samma krav på transparens och resultatmätning. Det är också viktigt att man ser alla möjliga olika flöden som nu sker till utvecklingsländerna så att vi kan analysera och följa pengarna även i den här delen. Frågan är just: Hur kan man få den här delaktigheten? Eftersom jag representerar regeringen märker jag i kontakt med andra regeringar att det finns en mycket stark efterfrågan på att med biståndet som inkörsport jobba med detta. Jag tror att det handlar om att stärka mottagarländernas regeringar för att de ska kunna förstå det här, ställa rättmätiga krav och ha en egen god lagstiftning som möjliggör fiskal transparens. Sedan har vi återigen frågan: Hur kan det civila samhället och privata småföretagare, näringsliv och enmansföretagare i utvecklingsländerna vara delaktiga i detta? Det handlar om att utkräva ansvar och se till att pengarna och utvecklingskraften kommer dit de är avsedda att komma, nämligen för att förändra för fattiga människor så att de kan förbättra sin egen levnadsstandard. Det tror jag är en viktig uppgift. Jag är inte säker på att det kommer att bli enkelt, men jag ser mycket fram emot att göra det tillsammans med andra.

Herr talman! Enligt Arbetsförmedlingens prognos kommer 373 000 personer att vara arbetslösa innan årets slut. Om ett par år förväntas 420 000 stå utan arbete. Mest alarmerande är den dramatiska ökningen av arbetslösa bland utomeuropeiskt födda, personer med nedsatt arbetsförmåga och ungdomar som saknar gymnasieutbildning. Arbetslösheten har sedan 2008 mer än fördubblats i just dessa grupper, och siffran är nu bland de högsta i historien trots år av högkonjunktur och trots att det råder personalbrist inom bland annat sjukvården. Vi socialdemokrater har föreslagit satsningar på utbildningsvikariat, på en förstärkt gymnasieskola och på kunskapslyft. Regeringen har sagt blankt nej till detta. Därför vill jag fråga Göran Hägglund hur regeringen tänker lösa den skenande arbetslösheten. Vilka är regeringens nycklar till framtidens jobb?

Herr talman! Det är förstås en mycket viktig fråga. Som vi var inne på i ett tidigare frågesvar påverkar den ekonomiska oro som finns i världen också vårt land. Som ett litet exportberoende land spelar det stor roll för våra möjligheter att exportera. Om exporten avstannar spelar det roll för de svenska företagens möjligheter att sälja sina produkter, och det finns risk för att arbetslösheten ökar. Det vi nu kan se är att nästan samtliga prognosinstitut som presenterar sina uppgifter pekar på att utvecklingen kommer att bli sämre än vi hoppades för en kort tid sedan, även om vi redan då kunde förutse problem. Vi ser att sysselsättningen är särskilt oroande när det gäller utomeuropeiskt födda, personer med funktionsnedsättning och personer som saknar utbildning efter grundskolan eller möjligen bara har gymnasieutbildning. Regeringen gör ganska mycket. Vi satsar stora pengar, 8 miljarder kronor, för att åstadkomma förbättringar på det området. Det handlar om mer utbildning, praktik, fler handläggare vid Arbetsförmedlingen och ytterligare annat som jag kommer till i mitt nästa inlägg.

Herr talman! Jag trodde nästan att det inte skulle komma något svar över huvud taget. Jag är inte nöjd, och jag tror definitivt inte att ungdomarna på läktaren är nöjda, eller alla de arbetslösa ungdomar som eventuellt lyssnar på oss. Jag har sagt vad vi socialdemokrater vill. Vi vill bland annat se till att få fram fler utbildningsvikariat, satsa mer på kunskapslyft generellt och framför allt förstärka gymnasieskolan, så att våra ungdomar åtminstone klarar sin gymnasieutbildning. Utan gymnasieutbildning är det svårt att alls få ett jobb. Det visar all statistik. Inte nog med att jag är arg och upprörd, liksom alla arbetslösa ungdomar, utan Svenskt Näringsliv ryter i dag till och säger att de saknar en satsning på tillväxtreformer. Det tycker jag att ministern verkligen bör ta till sig. Dessutom kan jag konstatera att de ungdomar som är föremål för arbetsmarknadsutbildning är väldigt få. Bland 25-29-åringarna är 30 000 öppet arbetslösa. Av dessa är endast 800 i arbetsmarknadspolitisk utbildning. Samtidigt lider Sverige brist på undersköterskor, sjuksköterskor, rörmokare och en hel del annat. Vad tänker regeringen göra åt detta?

Herr talman! Regeringen har gjort många olika saker, vilket också frågeställaren känner till. Det handlar om nystartsjobb, instegsjobb, höjt särskilt anställningsstöd, sänkta arbetsgivaravgifter för ungdomar, profilering på Arbetsförmedlingen, tidigare handledarkontakt på Arbetsförmedlingen och så vidare. En del av dessa åtgärder har Socialdemokraterna satt sig emot. Socialdemokraternas förslag skulle innebära kraftigt höjda arbetsgivaravgifter för ungdomar, vilket skulle leda till att färre ungdomar hade ett jobb att gå till. Det tror jag att många på läktaren och annorstädes skulle uttrycka en viss förvåning över - om det hade nämnts i själva frågan. Skolan är jätteviktig, och där har regeringen gjort stora ansträngningar. Det är ett område som just nu är oerhört reforminriktat för att möjliggöra för fler att ta sig igenom skolan med godkända betyg och lättare få inträde på arbetsmarknaden. Vi kommer förstås, i takt med att nya uppgifter kommer fram, att vidta relevanta åtgärder för att kunna möta den utmaning som även vi i Sverige ställs inför till följd av den internationella krisen.

Herr talman! Min fråga går till Göran Hägglund. I dagens morgonprogram i SVT refererades till en rapport från Sveriges Kommuner och Landsting om tillståndet på äldreboenden. Denna gång var det inte fysisk vanvård man rapporterade om utan bristen på andlig och kulturell stimulans för dem som är i äldreboenden. Det borde vara en självklarhet att man även som gammal ska ha tillgång till musik, konst och teater, sådana upplevelser. De behoven finns så länge man lever. Gör regeringen några insatser för att äldre ska få tillgång till kulturell stimulans?

Herr talman! Frågan är oerhört viktig och spelar stor roll. Bara för att vi blir äldre upphör inte behovet att få påfyllnad i form av idéer som utvecklar vår tankevärld och gör att vi känner delaktighet och ser sammanhang. Där spelar kulturen förstås en oerhört stor roll. Huvudansvaret för att se till att alla äldre, antingen de finns i särskilda boenden eller inte, har tillgång till ett rikt kulturutbud ligger på den kommunala nivån. Det gäller också möjligheten att själv utöva eller som åskådare få del av det som kulturen kan ge. Låt mig nämna att det finns några goda exempel i landet. I exempelvis Region Skåne och Umeå har man gjort sådant som det är värdefullt att andra kommuner tittar på, men regeringen gör också insatser för att få fram nya goda exempel och föredömen. Här finns för innevarande år ganska stora pengar att söka för kommuner som vill bidra till att utveckla arbetet med kulturinsatser för äldre. Också de behöver det.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Ja, det är i första hand en kommunal angelägenhet att se till att äldreboenden kan ge den service som de boende behöver. Som jag ser det är den satsning på skapande äldrevård som regeringen initierat mycket viktig. Före denna frågestund debatterade vi kulturbudgeten för 2012; debatten fortsätter efter frågestunden. En viktig del i kulturpolitiken är regeringens satsning på aspektpolitiken, att kulturen ska få plats och större möjligheter att finnas i övriga samhället, inte bara på kulturens arenor. Jag skulle vilja att socialministern kommenterade detta med att använda kulturen som en del i en läkeprocess.

Herr talman! Jag är mycket glad att Cecilia Magnusson lyfter fram den frågan. Att ge vård, framför allt om det handlar om sådant som inte rör sig om mycket korta insatser, är att se hela människan. Det räcker inte med insatsen att jag som äldre i ett boende är hel och ren, utan det handlar om att skapa ett mänskligt sammanhang där vi får fortsätta att utvecklas som människor också när fysiken kanske börjar bli knackig. Jag tror - och det visar alltmer forskning - att kulturen spelar stor roll för läkande, för rehabilitering och för meningen med livet, för att ta till riktigt stora ord. Det är viktigt att vi fyller på med nya intryck, och där kan kulturen utan tvekan ge ett stort och viktigt bidrag genom att skapa en tillvaro där även äldre får vara med.

Herr talman! Min fråga går till Göran Hägglund. Vid regeringsskiftet efter valet 2006 ärvde den moderatledda regeringen en utomordentligt stark ekonomi. Sverige är ett rikt land, och vi har också haft en god ekonomisk utveckling. Ett synligt och tydligt utfall av regeringens politik är att klassklyftorna har ökat dramatiskt. De 10 procent med det sämsta ekonomiska utfallet har under en femårsperiod tappat 10 procent av sina inkomster. De 10 procent som tjänar bäst har haft en motsatt utveckling. Vi har en våldsam spridning av inkomster. Är detta ett förväntat utfall, Göran Hägglund, av regeringens politik? Är det ett önskat utfall?

Herr talman! Om vi tittar på hur forskare beskriver samhällsutvecklingen i vårt land och andra länder kan vi se att under de senaste decennierna har vi fått en situation där vissa grupper rycker ifrån och andra grupper sackar efter. Detta kan ingen någonsin ta lätt på. Ingen önskar en sådan utveckling, allra minst regeringen. Därför gör vi stora insatser för att till exempel stärka skolan. Den är oerhört central när det gäller att ge bästa möjliga start för våra ungdomar så att vi kan upptäcka dem som riskerar att sladda efter, göra insatser så att de kommer i kapp och får möjlighet att ta sig igenom skolan med godkända betyg. Det handlar om att stärka arbetslinjen så att fler har ett arbete att gå till och finnas i ett sammanhang. Det är viktigt för ekonomin för vårt land och för dessa personer - och mycket mer finns att säga om detta.

Herr talman! Man sänker skatterna med 100 miljarder kronor och ser att utfallet blir att de som har det bäst får de största lättnaderna. Sedan låter man de arbetslösa och sjuka bidra med 20 miljarder till att finansiera denna skattesänkning. Hur kan man då förvånas över en utveckling där klyftorna ökar enormt i samhället? Denna politik rättfärdiggjordes med att den skulle leda till fler arbeten. Resultatet ser vi. Det är fler i arbetslöshet och utanförskap. Det är vad jag kallar det nya utanförskapet. Det är till priset av ökade klyftor. Det är vad ni, Göran Hägglund, skickar till människor i denna juletid.

Herr talman! Jag tror att för den undersköterska som tack vare jobbskatteavdrag och skattesänkningar har fått mer än en extra månadslön per år att leva på inte upplever det som att det är de rika som har fått det bättre. Hon eller han har fått det bättre i sin ekonomiska situation. Jag besvarade tidigare frågor som handlade om att förstärka bostadsbidraget. Det är en satsning på barnfamiljerna med de minsta marginalerna, inte en satsning på de allra rikaste. De förbättringar som vi genomför för de pensionärer som har de minsta ekonomiska ramarna innebär inte en satsning på de rikaste. Det är en satsning på dem som har det svårast i Sverige. Regeringen kommer att fortsätta arbetet för att underlätta för fler att ha ett arbete att gå till, för att få en skola som gör att fler kan få ett arbete när de har gått igenom skolan. Det är regeringens inriktning. Vårt uppdrag är inte att bekämpa rikedom men att bekämpa fattigdom. Att hålla ihop Sverige är regeringens uppdrag. Vi gör det även i ekonomiskt kärva tider med internationella kriser. Vi är rädda om sammanhållningen i Sverige, herr talman. (Applåder)