Vårdfrågor

Fru talman! Målet med svensk hälso- och sjukvård är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde, och den som har störst behov av vård, hälso och sjukvård, ska ges företräde.

Hälso- och sjukvårdslagen är också tydlig i en annan fråga, fru talman: Det är regionerna och kommunerna som ansvarar för hälso- och sjukvården i Sverige. I det ingår naturligtvis att säkra tillgången till ett ändamålsenligt antal vårdplatser och att säkerställa en tillräcklig bemanning, en god arbetsmiljö och företagshälsovård.

Trots det låter det ofta från stora delar av oppositionen, som ju styr majoriteten av alla regioner i Sverige, som att det är den socialdemokratiska regeringen som ensam står ansvarig för den personalkris som nu råder inom svensk hälso- och sjukvård. Det är en felaktig bild men naturligtvis en alldeles medveten strategi.

För det kan inte vara helt enkelt, fru talman, att som riksdagspolitiker med ansvar för hälso- och sjukvårdsfrågorna här i kammaren kämpa för fler vårdplatser, bättre personalsituation och kortare vårdköer när partikamraterna som styr regionerna utfärdar stora besparingskrav på sjukhusen samtidigt som de går med stora överskott.

Det är därför, fru talman, debatten i dag med all sannolikhet kan uppfattas som något förvirrande för den som lyssnar. Debatten bygger på ett så kallat utskottsinitiativ, alltså en uppmaning från riksdagen till regeringen, att öka antalet vårdplatser, att korta vårdköerna, att arbetsmiljön måste bli bättre och att företagshälsovården ska förebygga och åtgärda fysisk och psykisk ohälsa. Det vill säga: Regeringen ska göra det som deras partikamrater i regionerna själva inte förmår att göra.

Jag vill ändå poängtera, fru talman, att jag tycker att det är oerhört viktigt och bra att sjukvården och dess viktiga personal är en högt prioriterad fråga för ledamöterna i riksdagen, från alla partier. Och, fru talman, även om ansvaret för den uppkomna personalkrisen i sjukvården främst vilar på regionerna har regeringen naturligtvis ett övergripande ansvar. Just därför har regeringen, inte minst under hela pandemin, tillfört regionerna historiskt stora ekonomiska tillskott - faktiskt så stora att flera regioner inte ens har använt alla extra medel utan i stället gått med stora överskott.

Men vi ser en kris inom svensk hälso- och sjukvård. Det handlar framför allt om en personalkris, och trots att den blivit alltmer tydlig under pandemin har den byggts upp under lång tid.

Det står därav alldeles klart att Sverige behöver fler vårdplatser och en mer utbyggd primärvård, att personalen behöver bättre arbetsförhållanden, att de behöver fler kollegor och att vårdköerna behöver kortas. Det är ett viktigt och ett minst sagt högt prioriterat arbete från regeringens sida.

Förutom de historiskt stora tillskotten till regionerna har regeringen också inlett en oerhört viktig reformering av primärvården. En stark primärvård ökar möjligheten att förebygga svår sjukdom och förhindrar därmed onödiga sjukhusinläggningar.

Vidare har Socialstyrelsen fått i uppdrag att betala ut över 400 miljoner till regionerna för att öka antalet vårdplatser.

Regeringen bidrar även genom flera åtgärder för att öka attraktiviteten att bli specialistsjuksköterska och skapa fler karriärvägar. Vi vet att detta är oerhört viktigt och efterfrågat och alldeles avgörande för att behålla befintlig personal.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Vårdfrågor

Bland annat avsätts årligen 500 miljoner kronor för att fler sjuksköterskor ska vilja vidareutbilda sig till specialistsjuksköterska. Därutöver avsätts 100 miljoner kronor årligen till regionernas viktiga arbete med att skapa utvecklings- och karriärmöjligheter för specialistsjuksköterskor med fördjupad kompetens inom centrala områden.

Det var också regeringen, fru talman, som inrättade Nationella vårdkompetensrådet, just i syfte att främja det strategiska arbetet med kompetensförsörjningen. Regeringen har även utökat antalet utbildningsplatser och avsatt medel för fler platser för verksamhetsförlagd utbildning, så kallad VFU.

Socialstyrelsen har fått i uppdrag att bland annat analysera och föreslå mål- och riktvärden avseende antalet vårdplatser och beläggningsgraden, inklusive särskilda mål för den hårt ansträngda intensivvården.

E-hälsomyndigheten har fått i uppdrag att genomföra en förstudie om hur ett nationellt vårdsöksystem kan tas fram i syfte att öka tillgängligheten och nyttja befintlig kapacitet optimalt. Därigenom kan också väntetiderna för patienterna kortas och arbetsmiljön för personalen förbättras.

Regeringen vill också göra det enklare för patienter att lista sig på en vårdcentral och att alla ska få samma möjligheter att lista sig hos den vårdcentral man själv vill.

Ambitionsnivån på arbetslivsområdet har också höjts under de senaste åren, och Arbetsmiljöverket har fått ökade resurser som har lett till att fler inspektioner kunnat genomföras. De har också, helt i enlighet med sitt uppdrag från regeringen, genomfört en riktad tillsynsinsats med fokus på branscher som är utsatta för risk för smittspridning av covid-19.

Avslutningsvis har Myndigheten för arbetsmiljökunskap fått i uppdrag att inhämta och sammanställa kunskap om arbetsmiljörisker och riskfaktorer bland hälso- och sjukvårdspersonal.

Som ni hör, fru talman, gör alltså regeringen ett oerhört digert arbete inom många av de olika områden som de partier som i dag står bakom det föreslagna tillkännagivandet lyfter, trots att ansvaret till största delen i de flesta punkterna faktiskt ligger hos deras egna kamrater i regionerna. Vi är också tydliga med att detta arbete är, och måste vara, högt prioriterat - i regionerna, i riksdagen och i regeringen.

Fru talman! Vi ser också en risk för att den svenska hälso- och sjukvården blir mer ojämlik om förslagen i utskottsinitiativet går igenom. Exempelvis konstaterades det alldeles nyligen i en rapport från Myndigheten för vård- och omsorgsanalys att valfriheten är uppskattad men också riskerar att leda till en mer ojämlik vård. Enligt rapporten bör regionerna beakta risken för de målkonflikter som kan uppstå vid valfrihet när de organiserar och styr vården.

Vi tror att det är oerhört viktigt att alla beslut vi tar tas utifrån att göra den svenska hälso- och sjukvården mer jämlik, inte tvärtom. Då är det särskilt viktigt att ta i beaktande den kunskap som finns om hur vården blir mer jämlik, att vi alla har olika förutsättningar och att vård ska finnas till för var och en av oss efter behov, oavsett var du bor, vilka förutsättningar du har eller hur stor din plånbok är.

Med anledning av detta, fru talman, vill jag yrka bifall till vår reservation nummer 1.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Vårdfrågor

(Applåder)

Fru talman! Regeringen styr riket och har det övergripande ansvaret. Men regionerna styr vården. Det ska vi inte glömma. Och i regionerna styr Moderaterna och KD i 13 regioner, om jag har räknat rätt. Centern styr i 19 regioner. Det är alltså inte Magdalena Andersson som rusar runt i regionerna och riggar, utan det är politiker av andra kulörer.

Fru talman! När vi har kontaktat våra regionpolitiker ute i landet - och vi har kontaktat samtliga - säger de att det är nedskärningar på g överallt, detta trots att regionerna har lagt pengar på hög. Det kan man fundera på.

Vi ska heller inte glömma bort Sveriges Kommuner och Regioner, som inte är en myndighet utan en arbetsgivarorganisation. Just nu styr högerpartierna där.

Vi lämnade in ett förslag till utskottsinitiativ för några månader sedan, när vi såg att den stora åderlåtningen av offentlig vård bara fortsatte och att personalen tog stryk och därigenom också patienterna.

Den kris vi nu ser inom sjukvården är en tydlig personalkris. Situationen har varit ansträngd i decennier, vill jag påstå.

Det handlar om den åderlåtning som skett just i den offentliga vården. Det handlar om brist på vårdplatser på grund av brist på personal, exempelvis inom iva, intensivvården.

Det handlar om att regionerna inte lyckats lösa den här personalkrisen. Det krävs högre löner, fler anställda och bättre arbetstider i form av förkortad arbetstid för dem som jobbar jour.

Det behövs att staten tar ett större ansvar för utbildning gällande samtliga vårdyrken. Det krävs en jämlik nationell ekonomisk styrning inom vården. Det behövs en reglering av hela sjukvårdsmarknaden för att exempelvis nätläkarna inte ska kunna sko sig mer på regionernas bekostnad.

Det behövs översyn och uppföljning så att regionerna inte kan lägga pengar på hög av de medel som erhållits från staten. Personal inom sjukvården måste få se att de satsningar som görs är långsiktiga, inte bara kortsiktiga. Jag tycker att alla partier får ta på sig ansvaret för att det har varit väldigt kortsiktiga satsningar genom åren.

Det krävs också att utrymme och möjlighet skapas för att hitta lösningar här och nu i syfte att få in mer personal, till exempel att höja lönerna och strukturera om för att förbättra arbetsvillkoren. Det är oerhört viktigt när vi ser att många lämnar den offentliga vården i regionerna.

Det behövs en nationell plan och analys av behovet av antalet vårdplatser. Det behövs också en långsiktig ekonomisk nationell plan för grundutbildning, vidareutbildning och fortbildning för sjukvårdspersonal, till exempel att erbjuda sjuksköterskor möjlighet till betalda specialistutbildningar i hela landet. Och så vidare.

Vi vill också gärna titta på vårdkonsumtionen, om man får säga så, och jämföra lite mellan regionerna och se vem som gör vad och varför.

I det förslag till utskottsinitiativ som Vänstern lämnade in, några dagar innan det andra gänget lämnade in sitt, ville vi

att regeringen omgående tillsätter en nationell kriskommission för bättre arbetsmiljö inom hälso- och sjukvården som tar hänsyn till ovanstående punkter

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Vårdfrågor

att regeringen i närtid tar fram en plan för hur bristen på vårdplatser ska åtgärdas

att regeringen i närtid tillser att medel till sjukvården går till verksamheten och inte till överskott

att regeringen i närtid ser över arbetsmiljön inom vården.

Så gjorde vi. Många av de här punkterna matchade det andra förslaget till utskottsinitiativ, som kom från de andra partierna. Dock fanns det delar i det som vi inte kunde ställa oss bakom, och därför har vi också reserverat oss. Jag återkommer till det.

Nu läser jag upp lite ur de här punkterna.

Utskottets förslag punkt 1: "Regeringens övergripande målsättning bör vara att antalet vårdplatser ska öka. Regeringen ska därför ta fram en nationell plan för hur bristen på vårdplatser ska åtgärdas." Det tyckte vi var jättebra.

Utskottets förslag punkt 2: "Regeringen ska se över frågan om samordning av vårdköerna. Onödig administration bör undvikas, och enkel lättillgänglig information till patienter och deras anhöriga bör prioriteras för att utnyttja ledig kapacitet i vården." Bra!

Utskottets förslag punkt 4: "Regeringen ska ge Nationella vårdkompetensrådet i uppdrag att ta fram en plan med förslag på åtgärder för att dimensionera antalet utbildningsplatser till behovet av personal. Behovet av specialistsjuksköterskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och specialistläkare i allmänmedicin bör beaktas särskilt." Väldigt bra!

Utskottets förslag punkt 6: "Regeringen ska se över frågan om arbetsmiljön inom vården. En lämplig myndighet bör få i uppdrag att genomföra en tillsyn över arbetsmiljön inom vården. Regeringen bör därefter vidta åtgärder." Bra!

Utskottets förslag punkt 7: "Regeringen ska se över frågan om att stärka företagshälsovården i syfte att förebygga och åtgärda fysisk och psykisk ohälsa." Bra!

Det låter som om jag håller med om allt, men jag kommer snart till det vi inte håller med om. Det är liksom essensen i detta.

Utskottets förslag punkt 8: "Regeringen ska återkomma till riksdagen med skrivelser som innehåller återrapporter om hur arbetet bedrivs med att genomföra ovanstående åtgärder." Bra! Där matchade vi helt och hållet.

Men så fanns det frågor där vi inte matchade. Det handlade, inte förvånande, om den privata vården. Och valfriheten skulle vi kunna ägna en dag åt, tycker jag. Vad är valfrihet? Vems valfrihet talar vi om, företagens eller patienternas?

Jag instämmer alltså inte i utskottets förslag till tillkännagivande till regeringen avseende punkten om en rätt för patienten att fritt söka såväl öppen som sluten specialistvård i hela landet. Vi har tittat lite på detta, och det finns enligt vår mening en uppenbar risk för ökad ojämlikhet med förslaget. Den vård som en person har rätt till ska finnas där han eller hon bor, i regionen eller den egna landsändan. I detta sammanhang bör också nämnas att olika personer har olika förutsättningar att hitta rätt inom vården.

Jag instämmer inte heller i utskottets förslag till tillkännagivande till regeringen avseende punkt 5 om fler möjligheter för vårdens medarbetare att arbeta för olika huvudmän samt att förbättra möjligheterna för privata vårdgivare att använda ledig operations- och behandlingskapacitet vid sjukhus och andra vårdinrättningar. Detta kan ju låta som hoppsan, men jag tror inte att det blir det i slutändan. Denna typ av kombinationstjänster kommer enligt min mening inte att öka den offentliga vårdens bärkraft, och det är där det sviktar. När krisen slog till vägrade regionerna att ställa krav på privata aktörer att bidra med personal till den offentliga akutsjukvården, vilket sannolikt har bidragit till att vårdköerna nu blivit ännu längre.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Vårdfrågor

Jag anser också att de privata vinstdrivande aktörerna inte ska få förutsättningar att göra nya inbrytningar inom offentligt finansierad sjukvård och välfärd. Detta anser vi förstås som vänsterparti eftersom vi vill reglera den privata vårdmarknaden. De privata aktörernas allt större makt går på tvärs mot jämlik vård; det kan man se.

Vi hade senast Vårdanalys hos oss, som pratade om de privata nätläkarna. Ger de en mer jämlik vård? Nej, det gör de ju inte. Man sitter inte i Hälsinglands inland och ringer nätläkarna. Man bor på Fleminggatan. Ursäkta att jag raljerar, men jag tycker att man ska lyssna lite på de myndigheter som tar fram olika utredningar och så vidare och inte gå vidare och säga att detta är jättebra och kommer att vara fantastiskt. Det kommer det inte att vara, för det drabbar jämlikheten.

Jag är förvånad över att den högra sidan här fortfarande har dessa lösningar - nätläkare, privata vårdgivare - fast man ser att skillnaden i hälsa ökar. Vad ska vi gå på? Jag tycker att vi ska gå på behoven. Jag tycker att vi ska gå på den lag vi har i dag - sjukast först. Det vore väl självklart.

Vi anser att den fria etableringsrätten gynnar bolagen och inte de patienter som behöver vården mest. Jag är som sagt oerhört förvånad över era ständiga ställningstaganden om att aldrig någonsin reglera exempelvis nätläkarna.

Jag yrkar därför avslag på detta och lyfter fram vår egen fina reservation, nummer 2.

Fru talman! Jag tänkte ta tillfället i akt att få tänka lite högt i kammaren när vi debatterar vårdfrågor. Jag önskar att jag hade många av svaren, men jag har nog mest frågor att ställa.

Jag tänkte börja med att hylla en person som har påverkat vårt sätt att styra Sverige som ingen annan. Jag tänker såklart på Axel Oxenstierna, som skapade den länsdelning vi har i dag. Det är 400 år sedan.

Väldigt mycket har hänt sedan dess. I dag hanterar vi till exempel fler frågor som löper horisontellt och inte alls tar hänsyn till våra länsgränser. Det regionala utvecklingsansvaret har i stort sett flyttat från den statliga nivån till den regionala.

Själv beklagar jag att vi inte lyckades enas om större regioner. Varför pratar jag om större regioner här? Jo, en av tankarna med större regioner var att skapa organisationer som var bättre rustade att möta framtidens utmaningar och behov av investeringar inom hälso- och sjukvården. Det handlar om de ökade vårdbehov vi ser, liksom om behov av ökad specialisering, upprustning av lokaler och digitalisering, för att nämna några exempel.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Vårdfrågor

Det är såklart svårt för mig att leda i bevis att vi om vi haft större regioner inte hade haft denna typ av debatt i dag utan kanske hade diskuterat något annat. Men jag är ändå fast förvissad om att en regionförstoring hade kunnat ge bättre förutsättningar för ökad utvecklingskraft än dagens system med olika storlekar och olika befolkningsunderlag.

I dag har vi förvisso våra sex sjukvårdsregioner, som spelar en stor roll när det gäller att samverka kring gemensamma resurser inom hälso- och sjukvården. Och kanske kommer dessa ju längre tiden går att utvecklas till större regioner, så som förslagen var från Indelningskommittén.

Men ibland undrar jag om vi vågar göra större förändringar. Vad är det egentligen som ska till för att förändringar, stora som små, verkligen ska ske? Och är vi villiga att lära av varandra?

När jag till exempel tittar på utvecklingen av den nära vården, som syftar till ett personcentrerat, sammanhållet och förebyggande arbetssätt, kan jag i en utvärdering från Myndigheten för vård- och omsorgsanalys konstatera att regeringen har avsatt 15,5 miljarder i form av stimulansbidrag till regioner och kommuner. Myndigheten konstaterar även: "Det finns få indikationer på att omställningen så här långt har lett till måluppfyllelse."

Ett annat exempel, som ligger mig varmt om hjärtat, är patientlagen. Samma myndighet konstaterade 2017: "Resultatet är dystert. Lagen har inte nått sitt mål."

Detta är två exempel som inte ska ses som inlägg i debatten om olika regeringars ledning och styrning utan snarare som exempel på stora reformer med väldigt stort stöd, även över partigränser, som ändå inte riktigt har fått det genomslag som var tänkt. Jag funderar på varför det är så. Ställer vi oss frågan "varför?" tillräckligt många gånger för att verkligen komma in till pudelns kärna? Vilka likheter och skillnader finns det mellan dessa reformer? Jag tror att det finns fler exempel man skulle kunna lyfta upp, men jag har valt dessa två.

Ett tredje exempel jag skulle vilja titta lite grann på är det preventiva arbetet. Det innebär en vinst för individen, vården och samhället, men ändå går en väldigt liten andel av hälso- och sjukvårdens resurser till preventiva åtgärder. Skulle vi arbeta mer med prevention skulle det innebära att individer i vårt samhälle slapp drabbas av sjukdomar som faktiskt går att undvika. Varför gör vi egentligen på detta sätt?

Fler frågor skulle också behöva ställas när det gäller arbetsmiljön och villkoren inom hälso- och sjukvården. En stor del av bristerna i fråga om arbetsmiljön och kanske i tidigare exempel kan handla om brist på tid. Man hinner liksom inte med att fokusera på förändring och vad som ska till för att det ska bli en förändring, för det är så mycket att göra hela tiden.

Ibland tänker jag att vi kanske borde tillåta oss att göra en sak i taget. Skulle jag själv välja en av dessa saker skulle jag nog välja kompetensförsörjning, för att få fler personer i hälso- och sjukvården och också fler personer med rätt kompetens. Här skulle jag vilja lyfta fram det nationella kompetensrådet, som jag tror är på väg mot något väldigt spännande. Man har rollen som spindel i nätet och samverkar med många aktörer.

Man jag är också helt övertygad om att om kompetensrådet ska klara av sitt uppdrag och också de tilläggsuppdrag som kommer att bli resultatet av det vi debatterar i dag behövs mer resurser. Det behövs också mer resurser för att klara av att stötta de kompetensråd som finns i våra sex hälso och sjukvårdsregioner.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Vårdfrågor

Avslutningsvis tror jag att en del av svaren kan ha att göra med att vi jobbar med att förändra alldeles för många delar i systemet samtidigt. Vi skruvar lite här och lite där. Men inom hälso- och sjukvården brukar förändringarna dugga tätt, och man är ganska förändringstrött.

Många förändringar kan också påverka arbetsmiljön. Införandet av nya arbetsmetoder kan stressa både medarbetare och chefer. Dessutom visar forskning och erfarenhet att det kan vara svårt att ändra människors beteende. Kanske är det så att vi har glömt bort människan i systemet. Kanske måste vi våga prioritera mellan förändringarna? Hur vällovliga förändringarna och reformerna än är, och hur stora behoven än är, tror jag att man inom vår hälso- och sjukvård just nu behöver skapa en känsla av lugn, ro och framtidstro. Jag önskar att vi skulle ha större fokus på människan och inte på allt som finns i våra system.

Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till vår reservation.

Fru talman! Vårdförbundet och Läkarförbundet skriver i en debattartikel att det krävs en kriskommission för vården. De skriver så här den 14 januari i år: "Vården är extremt pressad. Pandemin bara fortsätter och fortsätter. Varningstecknen är många och tydliga. Just nu väntar minst 171 000 svenskar på operation. På flera av landets akutmottagningar brister det i arbetsmiljön; bristerna är så pass allvarliga att akuta åtgärder krävs för att kunna bedriva verksamheten."

Det som dessa båda förbund skriver får instämmande från flera andra professionsföreträdare. Det är inte enskilda problem det handlar om, utan det är ett nationellt problem, något som måste hanteras på annat sätt än bara i den egna regionen.

Vi kristdemokrater menar att detta är ett nationellt problem som kräver åtgärder - åtgärder från såväl staten som regionerna. Det är skälet till att vi gick samman med Moderaterna, Centerpartiet och Liberalerna och skrev ett förslag till utskottsinitiativ. Det förslaget arbetades igenom av utskottet, och det fick en majoritet bakom sig. Därför står vi här i dag med en uppmaning till regeringen att agera.

Fru talman! Utskottet konstaterar att hälso- och sjukvården befinner sig i en kris. Det beror på pandemin, och det beror på de brister som fanns före pandemin.

Vårdens medarbetare ställde blixtsnabbt om när pandemin var ett faktum och gjorde stora insatser för att klara covidvården. Det krävde givetvis att de operationer som kunde anstå utan fara för liv fick skjutas upp. Att detta behövde ske var nödvändigt, men det innebär ändå stora påfrestningar för dem som får vänta ännu längre på vård. Att köerna växer innebär också en etisk stress för vårdens medarbetare.

Men problemet med vårdköer är inget nytt. Vi har under en längre tid haft olagligt långa vårdköer. När regeringens utredare Gunilla Gunnarsson gästade utskottet häromveckan kunde hon visa att vi faktiskt aldrig har klarat av att leva upp till vårdgarantin, inte något enda år sedan den infördes.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Vårdfrågor

Detta är alltså inte enbart en fråga om pandemi- eller coronaköer. Det är brister som har funnits länge och nu behöver åtgärdas.

Fru talman! Vi har för få vårdplatser i Sverige. Vi ligger i botten när andelen vårdplatser jämförs mellan de europeiska länderna.

Ganska länge har det uppfattats som ett mått på medicinsk utveckling hur många vårdplatser man kan ta bort. Man har tänkt ungefär: Vi är mer framgångsrika om vi kan minska antalet vårdplatser. Men så är det ju inte.

Det är självklart att när läkemedelsbehandling kunde ersätta inläggning vid vissa sjukdomar är det en framgång. Att alltmer dagkirurgi kan genomföras är alldeles utmärkt, liksom att fler äldre kan få ett gott medicinskt omhändertagande i den egna bostaden. Det är alldeles utmärkt att den utvecklingen sker, och detta ska fortsätta.

Men vi måste få fler vårdplatser för att klara en god patientsäkerhet och en god arbetsmiljö. Att behöva ägna alltmer tid åt att prioritera och sortera patienter i stället för att vårda patienter är symtom på en felaktig utveckling. Vi behöver öka antalet vårdplatser. Ska vi lyckas med detta krävs mer personal, och ska vi lyckas med det krävs bättre arbetsmiljö och bättre arbetsvillkor. Börja med arbetsmiljön och arbetsvillkoren, och se till att vårdpersonalen får fler kollegor! Då kan vi ta steg i rätt riktning.

Fru talman! Riksdagen slog i höstens budget fast att det behövs fler vårdplatser och anslog särskilda medel för detta. Det som vi nu tydliggör från utskottet är att regeringen måste ta fram en nationell plan och hålla i taktpinnen så att hela landet får fler vårdplatser och att arbetsmiljön förbättras.

Vilka vårdplatser som ska byggas ut kan regionerna och sjukhusen bestämma bäst själva. Dessutom behöver man göra det i samverkan med omkringliggande kommuner så att det formar en helhet som fungerar på platsen. Hur det ska göras bestämmer man alltså lokalt, men att det ska göras bestämmer riksdagen.

För att säkerställa att det sker en utveckling åt rätt håll ska regeringen redovisa till riksdagen vid tre tillfällen under året. Kanske är detta den viktigaste delen i detta beslut - inte bara att vi är överens om att det ska göras något utan att vi följer upp att det blir så. Genom att regeringen ska återkomma till riksdagen kan vi transparent och öppet se hur det går med utvecklingen. Då kan vi också komma med åtgärder under året om det skulle visa sig att inriktning och pengar hamnar fel. Därför är utskottsinitiativet synnerligen angeläget. Det handlar om att visa handlingskraft när vårdens medarbetare talar om att det är kris.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Nyss utkomna ur en pandemi finns det först anledning att konstatera att vi tack vare den fantastiska personalen och den fantastiska vården i Sverige kom så väl ut ur pandemin. Men trots att vi sett till medicinsk kvalitet är ett av världens ledande länder är det mycket inom hälso och sjukvården som dras med stora problem. Pandemin har också blottlagt dessa brister.

Fru talman! Detta betänkande utgår från ett utskottsinitiativ som väcktes den 1 februari av oss moderater tillsammans med Centerpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna. Flera av de punkter som finns i initiativet återfinns också som prioriterade områden i den budget som Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna arbetade fram och som i budgetomröstningen fick majoritet, vilket innebär att den nu är Sveriges statsbudget, som S styr utifrån.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Vårdfrågor

Vi lade i utskottsinitiativet in punkter som vi anser att regeringen måste ta ett starkare nationellt ansvar för, och vi anser att man skyndsamt måste vidta åtgärder för att komma till rätta med detta. Alla, såväl stat som regioner, måste ta ett samlat grepp. Men vi menar att regeringen måste ta ett nationellt samlat ansvar. En nationell plan måste tas fram, och där är det regeringen som måste agera.

Detta fick vi genom sedvanligt gott samarbetsklimat stöd för av en majoritet i socialutskottet.

Förslagen i detta utskottsinitiativ kom efter en diskussion mellan dessa fyra partier, då vi hade haft ett gemensamt möte med Vårdförbundet och Läkarförbundet och hört deras önskan om en kriskommission för vården, som precis nämndes från talarstolen. Vi såg samma problem, men vi har också tidigare erfarenheter av hur regeringen gömmer och drar ut på brådskande frågor i långdragna kommissioner och har i stället valt att göra på detta sätt.

Vi tror att detta är ett betydligt bättre sätt att se till att regeringen tar ett nationellt ansvar. Riksdagen tvingar nu regeringen att agera här och nu. Regeringen ska återrapportera till riksdagen genom skrivelser om utvecklingen vid tre tidpunkter i år. Första gången är den 31 maj i år, vilket inte är speciellt långt framåt.

Socialutskottet vill se åtgärder för en förbättrad vård, där vårdköerna och vårdplatserna står i särskilt fokus. Det handlar om att öka antalet vårdplatser, att se över frågan om samordning av vårdköerna, att se över frågan om hur patienter fritt kan söka öppen och sluten specialistvård i hela landet, att se till att utbildningsplatserna anpassas till behovet av personal, att se över frågan om att införa fler möjligheter för personal att arbeta för olika huvudmän, att se över frågan om arbetsmiljön i vården och att se över frågan om att stärka företagshälsovården.

Jag ska specifikt återkomma till några av dessa delar.

Fru talman! En av de delar som pandemin satte blixtbelysning på var bristen på vårdplatser. Iva-platserna skalades upp genom fantastiska insatser av vårdpersonalen när det behövdes för covidsjuka patienter. Men bristen på vårdplatser är stor i stora delar av landet nu när den elektiva vården behöver skalas upp för att man ska kunna hantera alla människor som står i kö. Och det är väldigt många människor som står i kö. Det får inte glömmas bort att Sverige redan före pandemin hade bland Europas längsta vårdköer, med fördubblade köer från 2014 och tredubblade köer till BUP.

Det måste till en samordning av dessa vårdköer. Redan nu kan en hel del göras för att använda ledig kapacitet i vården. Särskilda resurser finns avsatta i den statsbudget som antagits av riksdagen, och de kan medverka till att en ändamålsenlig funktion tas fram som på ett lättillgängligt sätt visar patienterna var den lediga kapaciteten finns.

Administrativa överbyggnader vill vi undvika, och det ska vara enkel och lättillgänglig information för patienterna och deras anhöriga för att man just ska kunna prioritera den lediga kapaciteten. Det finns dessutom medel i denna budget för reseersättning till patienter som behöver resa en längre sträcka.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Vårdfrågor

Ja, sedan en längre tid tillbaka har Sverige färre vårdplatser än resten av Europa. Vi ligger till och med i botten när antalet vårdplatser jämförs mellan länderna. Vi vet att mätningar kan göras på olika sätt. Och vi vet att patienter i högre grad behandlas med dagkirurgi och med hjälp av mer avancerade läkemedel, vilket har inneburit att antalet nödvändiga inläggningar på sjukhus successivt har kunnat minskas.

Likaså vill vi peka på den digitalisering som naturligtvis har medfört att fler vårdas hemma. Den kommunala hemsjukvården har försiktigt byggts ut, men än så länge är det i blygsam skala. Mer behöver göras.

Det är en väldigt god utveckling. Det är positiva delar. Men det räcker inte till. Utvecklingen behöver accelerera.

Detta medför inte att antalet vårdplatser kan minskas i den omfattning som har skett de senaste åren. Oavsett vilka skälen till detta är krävs det nu en kraftsamling där alla regioner och nationella myndigheter medverkar till att öka Sveriges totala antal vårdplatser.

Jag vill särskilt lyfta fram de punkter som handlar om ökad valfrihet.

För oss moderater är det naturligtvis en hjärtefråga att man kan öka valfriheten för patienter så att de också kan söka slutenvård, och inte bara öppenvård, fritt över hela landet.

Det är också viktigt för oss att vårdpersonal kan arbeta inom såväl offentlig som privat vård. Vi vet att det kommer att vara viktigt att i högre utsträckning använda alla goda krafter för att komma till rätta med vårdköerna, och där är de privata vårdgivarna oerhört viktiga.

Vi vet också att operationslokaler i våra offentliga vårdinrättningar, sjukhus, ofta står tomma före klockan 9 och efter klockan 15.

Det finns mycket att göra just nu. Vi behöver samla krafterna i stället för att öka konflikterna. Jag är personligen orolig när jag lyssnar till hur inte minst regeringspartiet pratar om de privata vårdgivarna. De är väldigt viktiga för oss och kommer också fortsatt att vara det.

I övrigt måste jag kommentera något som en av kollegorna sa. Jag tror att det var MP:s ledamot som i stor utsträckning vurmade för mindre regioner. Jag konstaterar, mot bakgrund av att det faktiskt är Gotland, Halland och Kronoberg som har de kortaste vårdköerna, att det kanske behöver tänkas om lite där. Det är knappast de tre regionerna som är störst i Sverige. Dessutom kan jag som av en händelse nämna att de alla tre styrs av moderater.

Slutligen, fru talman, är det viktigt att de 3,4 miljarder som M:s, KD:s och SD:s budget nu har inneburit i tillskott de kommande tre åren koncentreras till att just korta vårdköerna. Varje patient ska kunna känna sig trygg i att den vård som ges är patientsäker och tillgänglig när den behövs.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! Jag ska börja med en berättelse från verkligheten.

Tänk dig att du sitter en försommardag hos din doktor, eftersom du har haft diffusa obehagssymtom en längre tid! Du har genomgått en mängd undersökningar, och doktorn säger till dig: Tyvärr har vi kommit fram till att du har drabbats av cancer i bukspottkörteln. Den enda chansen till bot är operation, men tyvärr kan vi inte operera dig förrän i augusti månad eftersom vi saknar personal.

Vad skulle du tänka och känna? Hur skulle du och dina anhöriga må denna sommar?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Vårdfrågor

Fru talman! Nu har augusti kommit. Patienten som fick denna diagnos har hamnat på operationsbordet, som utlovats. Efter mer än en timmes operation inser kirurgen att något inte står rätt till. Efter en snabbanalys av vävnaden framgår det att buken är full av små metastaser. Det enda läkaren kan göra är att sy ihop buken, och någon mer operation är inte längre aktuell.

Tyvärr är inte denna berättelse unik. Det finns gott om liknande händelser runt om i landet. Det är bedrövligt att detta får ske i ett välfärdssamhälle som Sverige.

Fru talman! Vi brukar höra att Sverige har en fantastisk cancervård, bland den bästa i världen. Det stämmer till viss del. Vi har en fantastisk personal och bra medicinska resultat. Men vad hjälper det när väntetiderna är så långa att det riskerar patientsäkerheten? Alla regioner har mål för hur snabbt behandling ska sättas in vid misstänkt cancer, de så kallade standardiserade vårdförloppen. Men de flesta regioner är inte i närheten av att klara den här maximala ledtiden.

För de två vanligaste cancerformerna, bröstcancer och prostatacancer, är resultatet skrämmande. Bara 34 procent av bröstcancerpatienterna får behandling inom medicinskt rimlig tid. Situationen är ännu värre för dem som drabbas av prostatacancer. I den här gruppen är det bara 23 procent som får behandling inom maximal ledtid. Ser man på samtliga cancersjukdomar når man inte ens upp till 40 procent som får vård inom medicinskt rimlig tid inom de standardiserade vårdförloppen.

Långa väntetider är dock ingen nyhet. Man kan inte bara hänvisa till pandemin som orsak, för väntetiderna till behandling och operation var långa även före pandemin. Pandemin har bara försämrat ett redan dåligt utgångsläge.

Fru talman! Sverige har 2,1 vårdplatser per 1 000 invånare, vilket är lägst i Europa. Samtidigt ökar befolkningen, framför allt andelen äldre och kroniskt sjuka. Brist på vårdplatser, överbeläggning och utlokalisering av patienter är numera ett normaltillstånd på många håll i landet. Detta utgör en fara och riskerar patientsäkerheten, men det innebär också en ohållbar arbetssituation för personalen med följder som sjukskrivning, utbrändhet och uppsägningar på grund av allt för hög arbetsbelastning.

Fru talman! Sammanfattningsvis kan vi konstatera att svensk sjukvård befinner sig i en djup kris, och det kommer att behövas ett batteri av åtgärder för att vända den här negativa utvecklingen. Jag är därför glad att vi i socialutskottet nu kan rikta ett tillkännagivande med ett antal uppmaningar till regeringen, bland annat fler vårdplatser och samordning av vårdköerna i landet, men också att patienter ska kunna söka fritt såväl öppen som sluten specialistvård i hela landet. Detta kan på sikt bidra till att korta väntetiderna. Fritt sjukhusval är något som man har i Danmark, vilket har varit en framgångsfaktor där.

Fru talman! Det kommer att behövas ännu fler åtgärder för att bryta den negativa spiral som svensk sjukvård befinner sig i. Patienternas rättsliga ställning måste stärkas betydligt, för svenska patienters rättsliga ställning är fortfarande svag jämfört med i våra nordiska grannländer. Men det kanske allra viktigaste är att förbättra vårdpersonalens arbetsvillkor och arbetsmiljö och det rejält.

Vi ska komma ihåg, fru talman, att sjukvården är en av grundpelarna i ett välfärdssamhälle. De kroniskt långa vårdköer som vi har i Sverige är ett politiskt misslyckande som tär på tilliten i samhället. Det främsta ansvaret för detta misslyckande har den socialdemokratiska regeringen, som har haft åtta år på sig att vända utvecklingen utan att lyckas. Vårdköer och väntetider har blivit längre år för år, och patienter och vårdpersonal är de som har fått betala priset.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Vårdfrågor

Det här duger inte. Här måste vi sätta in rätt åtgärder på rätt plats och det snarast. Det går att lösa; det kan man se inte minst i våra nordiska grannländer, som tidigare har haft liknande problem men som har lyckats vända den negativa utvecklingen och numera inte har några längre väntetider inom vården.

Fru talman! Kan de så kan vi! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Fru talman! I svensk sjukvård har vi ett antal strukturella problem. Det är inte akuta problem, utan det är sådant som sjukvården har dragits med under en längre tid. Jag skulle vilja peka på några av dem.

Ett har nämnts flera gånger härifrån talarstolen, och det handlar om vårdplatssituationen. Jag ska vara ärlig och säga att det som oroar mig är inte att Sverige ligger lågt i tabeller över antal vårdplatser per 100 000 invånare. I den statistiken finns det en del ganska stora tveksamheter, inte minst hur man registrerar äldreomsorg och annat. Jag skulle inte vara oroad över den siffra som finns om det inte vore så att det får medicinska konsekvenser och om det inte vore så att det leder till att man äventyrar patientsäkerheten. I stället för att tala om vårdplatser borde vi tala om konsekvenserna av ett för litet antal vårdplatser.

Konsekvenserna är väldigt tydliga. Patienter som ska in i slutenvården blir kvar på akutmottagningarna alldeles för länge, vilket är en tydlig medicinsk risk. Patienter som skulle läggas in på en urologavdelning hamnar i stället på en lungavdelning, vad man kallar för uteliggare. Det innebär en betydande medicinsk risk att inte vårdas av personal som kan området. Ett annat problem är överbeläggningar, även detta en betydande medicinsk risk.

Ska vi komma till rätta med det här handlar det om flera olika delar. Det handlar om att se till att vi får en bättre fungerande äldreomsorg och att vi på ett effektivare sätt kan ta hand om de patienter som är utskrivningsklara. Sedan behövs också fler vårdplatser, fru talman.

Det tredje problemet är känt och har lyfts här i talarstolen, och det är den bristande tillgängligheten med långa köer för att komma fram, för att få den första läkarbedömningen av en specialistläkare och sedan för att få behandling. Det här innebär också medicinska risker, men inte minst är detta en av förklaringarna till att den som är utlandsfödd, den som saknar utbildning och den som befinner sig i utanförskap får betydligt sämre vård. Om man ska göra den svenska sjukvården mer rättvis och mer jämlikt fördelad är tillgängligheten en oerhört viktig del.

Vi har också stora problem med kompetensbrist. Vi har förhållandevis många läkare per 100 000 invånare och även förhållandevis många sjuksköterskor. Men vi har dem inte på rätt plats, och framför allt saknar de den rätta specialistkompetensen. Där har vi ett stort problem, och pandemin har gjort det betydligt värre. Vi uppmärksammades på detta av de två stora fackförbunden på vårdsidan, Läkarförbundet och Vårdförbundet, som sa att nu är situationen akut. Nu måste man göra någonting.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Vårdfrågor

Det är det som är bakgrunden till detta utskottsinitiativ från Centerpartiet, Kristdemokraterna, Liberalerna och Moderaterna. Jag är därför väldigt glad över att vi sannolikt får en majoritet i riksdagen när vi voterar om det här så att vi kan sätta press på regeringen.

Fru talman! Jag måste säga att jag är genuint trött på den pajkastning som utbryter. Från regeringspartiet säger man att sjukvården är regionernas ansvar och att Centerpartiet styr i 19 av 21 regioner. Andra försöker att lägga hela ansvaret på regeringen.

Detta är ett delat ansvar mellan å ena sidan staten, som står för ansvaret kring lagstiftning och tillsyn och dessutom för att se till att regioner och kommuner har tillräckliga ekonomiska resurser, och å andra sidan kommuner och regioner. Det är viktigt att även nämna kommunerna, för de har ett ganska stort sjukvårdsansvar i Sverige.

Det här är alltså ett delat ansvar. Vad borde då staten göra som staten inte gör?

När det handlar om bristen på vårdplatser, det vill säga konsekvenser i form av överbeläggningar, uteliggare och långa väntetider på akutmottagningarna, kan staten göra det som är gjort, nämligen att tillföra ekonomiska resurser och säga att de ska användas till att öka antalet vårdplatser. Där är det viktigt att vi får en uppföljning, men det är kanske ännu viktigare att se till att Ivo, Inspektionen för vård och omsorg, får resurser och dessutom skarpa verktyg att kunna tillsyna på det sätt som man nu exempelvis har gjort gentemot Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Där har vi en otroligt skarp metod från statens sida, och där måste staten ta sitt ansvar. Det ligger i tillkännagivandet.

Det andra området är förstås de långa köerna. Där händer det alldeles för lite beroende på att regeringen inte vill genomföra de strukturförändringar som krävs. Här skulle man, precis som en tidigare talare har lyft fram, kunna titta på exemplet Danmark och ge patienten makt. Det skulle man kunna göra genom att redovisningen av väntetider och kvalitetsskillnader blir offentlig och lättillgänglig för varje enskild patient.

Här finns sådana förslag, och allianspartierna har drivit dem sedan en lång tid tillbaka. Men det finns ett genuint motstånd. Det märkte vi inte minst när vi hörde regeringens utredare i utskottet häromdagen. Utredaren sa att informationen är till för regionerna, inte primärt för patienterna. Dessutom skulle patienterna ges rätt att välja från dag ett, även om det handlar om slutenvård. Den stora effekten skulle inte vara att patienter börjar söka sig vård runt om i landet. Det skulle vara en liten effekt. I stället skulle det här skapa ett tryck i systemet gentemot regionerna att se till att patienterna kan få vård här och inte behöva resa till Kiruna eller Ystad för att få vård.

Det tredje området är att staten måste utöva ett större ansvar. Det handlar om kompetensförsörjning.

I dag är staten ansvarig för dimensionering av den högre utbildningen, men specialistutbildningen är ett ansvar för regionerna. Det är där ekvationen inte går ihop, och det är där staten måste kliva fram och ta ett större ansvar. I ett läge där en region säger att det inte råder brist på en viss kategori och att det därför inte behövs någon utbildning är det för grannregionen där det finns ett stort behov angeläget att använda den utbildningskapacitet som finns i exempelvis i Halland eller Stockholm för att tillgodose landet. Här finns ett mycket tydligt statligt ansvar, och här måste staten kliva fram på ett helt annat sätt än vad regeringen har gjort.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Vårdfrågor

Fru talman! Jag tror att det beslut vi ska fatta senare i dag om ett tillkännagivande på dessa punkter där det finns uppenbara svagheter i den svenska sjukvården kommer att vara ett bra steg. Det gäller dels gentemot vårdens personal, att vi lyssnar på dem, dels för att gå mot en bättre och effektivare svensk sjukvård.

Fru talman! Att behöva färre vårdplatser är fantastiskt, det vill säga att inte behöva ligga en vecka på sjukhus när man har fött barn eller att kunna åka hem till och med samma dag fast man har fått en protes. Det är helt fantastiskt. Samtidigt har det under många år funnits en svårbotad utvecklingsoptimism i Sverige tillsammans med en alldeles för hög personalomsättning. Det har inneburit att Sverige nu har för få vårdplatser. Vi har balanserat på marginalerna under lång tid. Så småningom var det inga marginaler kvar. Det var då en flera år lång pandemi uppstod.

Där hade fler vårdplatser och absolut fler intensivvårdsplatser varit till fantastiskt stor hjälp. Tack och lov lyckades sjukvårdens yrkesgrupper med att ställa om operationsresurser till intensivvård och livsuppehållande vård. Det var en makalös bedrift, som kom till ett högt pris.

Priset måste naturligtvis bli lägre vid nästa pandemi. För nästa pandemi kommer, och då får utgångsläget inte vara detsamma som denna gång. Dessutom pågår i vårt närområde ett fullskaligt krig där vi har lovat att ge hjälp. Vi har lovat att ta emot Herkulesplan med svårt skadade människor - om det behövs. Det går inte att ställa om från operationsresurser till intensivvård för att uppfylla det löftet. Så mycket kan vi vara på det klara med. Då kommer vi att behöva både operationer och intensivvård. Alltså måste vi skala upp.

Med tiden har allt fler partier insett att svensk beredskap måste stärkas omedelbart. Då finns en tredje anledning till att vi måste skala upp. Svensk beredskap är naturligtvis så mycket mer än kamouflageklädda människor. I kris och i krig, precis som i vardagen, är det den vanliga sjukvården vi måste lita på. Vi måste skala upp.

Mycket av det här handlar naturligtvis om att behålla de kunnigaste människorna, att anställa fler, få människor att trivas, utvecklas och vilja stanna kvar i sjukvården. Det kräver stärkta arbetsvillkor och stärkt företagshälsovård. Det är därför Liberalernas åsikt att vårdplatssatsningen måste fortgå under många år. Tillfälliga satsningar duger inte. Det går inte att anställa en enda människa med tvååriga medel.

Fast det där är väl ändå regionernas ansvar, säger en del. Nej, det håller jag inte med om. Detta är en nationell kris. En nationell kris måste lösas även nationellt. Det handlar om svensk pandemiberedskap, om svensk kris- och krigsberedskap, om Sveriges styrka och förmåga att ta sig igenom svårigheter som land. Där måste stat och regioner samarbeta. Så enkelt är det.

Vårdfrågor

Jag lämnade själv, fru talman, mitt regionala förtroendeuppdrag just för att jag var vansinnigt frustrerad över att jag i regionen där jag borde kunna styra sjukvården var helt bakbunden av staten.

Utredning efter utredning visar att svensk sjukvårdspersonal tvingas ägna sig åt statens papper mer än vad de kan ägna sig åt patienter. Nu har staten baksäteskört sjukvården ned i diket. Då är det min uppfattning att när man har gjort det med sin dubbeladministration, byråkrati, tillfälliga pengar, återrapporteringskrav och enorma mängder toppadministratörer, får staten ta sitt ansvar och hjälpa till och dra oss upp på vägen igen. Det är inte svårare än så.

Det är vad vi säger med detta besked. Jag ställer mig för Liberalernas räkning i dag bakom förslaget till utskottsinitiativ, och jag yrkar bifall till utskottets förslag på den punkten. Sverige ska vara starkt i vardagen och i kris, och Sverige ska vara starkt när andra länder eller i värsta fall vi själva drabbas av krig. Det kräver riktigt goda arbetsvillkor i sjukvården, och det kräver tillräckligt många vårdplatser för att man inte ska behöva skala upp när man redan står mitt i elden.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 20.)