Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd

Fru talman! Vi i Moderaterna står naturligtvis bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande väljer vi att yrka bifall endast till reservation nr 4.

Fru talman! Vi ska nu debattera Sveriges mycket stora biståndsbudget. Vi lägger oerhört mycket pengar på biståndet i Sverige, och det finns också ett stort folkligt stöd för att Sverige som ett rikt land ska vara en generös biståndsgivare.

Jag tror att de flesta svenskar svarar ja på den direkta frågan: Ska Sverige ha ett generöst bistånd? Det är dock märkligt att vi i svensk debatt inte har talat mer om biståndet givet dess mycket stora anslag. Jag tror till exempel inte att de flesta svenskar känner till att vi i dag lägger nästan dubbelt så mycket pengar på biståndet som på polisen.

Fru talman! Jag tror att de flesta svenskar svarar nej på den direkta frågan: Är det rätt prioriterat att lägga dubbelt så mycket pengar på biståndet som på polisen? Eftersom vi lägger så otroligt mycket pengar på biståndet är det också rimligt att ställa sig frågan: Vad får jag för pengarna?

Fru talman! Moderaterna värnar skattebetalarnas pengar. Jag personligen brukar säga att politiker inte har pengar, utan politiker tar pengar. De pengar vi tar för att spendera i statens budget måste spenderas väl, och inget annat politikområde har tillåtits skena på det sätt som biståndet har gjort.

Moderaterna vill prioritera annorlunda och står inte bakom budgeteringsprincipen att 1 procent av bni ska gå till bistånd. Det är helt enkelt inte en rimlig budgeteringsprincip att man först bestämmer sig för hur mycket pengar man ska lägga på ett område och därefter ställer sig frågan vad man ska göra för pengarna.

Det är en mycket rimligare princip att man först ställer sig frågan: Vad vill vi göra? Därefter ska man ställa sig frågan: Vad kostar det? Därför föreslår Moderaterna att biståndet i stället ska förses med en fyraårig budgetram – precis samma modell som vi har för exempelvis forskningen och infrastrukturen. Biståndet ska ha resultatmål, inte utbetalningsmål.

Fru talman! Alla borde vara överens om att biståndet egentligen är ett nödvändigt ont. I en perfekt värld skulle det inte behövas. Därför vill Moderaterna se en nollvision för utvecklingsbiståndet till år 2030. Jag ber att få uppmärksamma alla som lyssnar på att vi säger ”vision” och inte något annat.

Alla i den här kammaren känner till Agenda 2030. 192 länder har förbundit sig att arbeta för att nå 17 globala mål till år 2030. 192 länder har alltså lovat att var för sig och tillsammans arbeta för att nå dessa mål. När målen nås blir utvecklingsbiståndet så som vi känner det i dag irrelevant. Eftersom 192 länder har förbundit sig att nå målen till år 2030 har vi sagt att vi vill se en vision om att biståndet inte längre ska behövas efter det året. Allt annat vore konstigt, och nollvisionen handlar helt enkelt om att vi tar Agenda 2030 på allvar.

Det här är inte detsamma som att Moderaterna kommer att plocka bort utvecklingsbiståndet ur verktygslådan efter år 2030, utan vi har helt enkelt en vision om att det inte längre ska behövas efter det år då de 17 globala målen ska vara uppnådda. Det är logiskt, och det är konsekvent.

Notera också att vi talar om utvecklingsbiståndet, inte det humanitära biståndet. För den som inte är insatt i biståndsdebatten kanske det inte är självklart att känna till skillnaden mellan utvecklingsbistånd och humanitärt bistånd. Humanitärt bistånd är katastrofbistånd såsom rent vatten, mat och förnödenheter till människor i katastrof. Det kan handla om barn i Jemen eller människor på platser som har varit utsatta för naturkatastrofer. Humanitärt bistånd är alltså biståndets kärna, som hindrar död och lindrar nöd och som tyvärr alltid kommer att behövas. Där har vi en skyldighet att vara med och bidra.

Utvecklingsbiståndet, å andra sidan, är ett mer långsiktigt bistånd som handlar om att hjälpa länder att bygga upp fungerande institutioner, sjukvård och så vidare. Det är saker som respektive land i en bättre värld ska klara själva.

Fru talman! Den stora merparten av allt bistånd är utvecklingsbistånd. En hel del är bra, men alltför mycket är faktiskt inte bra. En del är till och med dåligt. Det är exempelvis dåligt att svenska skattebetalare lägger 70 miljoner kronor på ett projekt i Ukraina för att främja jämställt budgetarbete. Detta är något som enligt Sida själva bland annat har lett till att myndigheter har anammat en feministisk snöröjning. Detta är inte bra bistånd och inget jag tycker att vi ska lägga skattebetalarnas pengar på.

Jag har noterat att Sveriges biståndsminister Peter Eriksson flera gånger på den senaste tiden har sagt att Moderaterna för en kampanj mot biståndet. Det är en lika felaktig som tråkig retorik. Man måste kunna ha en diskussion om effektivitet och resultat för ett utgiftsområde som får dubbelt upp i anslag mot vad polisen får – inte minst i Sverige, som är en av världens största biståndsgivare.

Det är regeringens ansvar att säkerställa att de skattemedel som läggs på biståndet används på bästa sätt. Ständigt återkommande rapporter om oegentligheter och korruptionsskandaler vittnar om att så tyvärr inte är fallet. Godhet kan inte mätas i spenderade pengar, utan i faktiskt resultat. Sverige skulle behöva minska antalet samarbetsorgan för att kunna ha bättre kontroll och inflytande över hur svenskt bistånd används.

Vi menar att det är viktigt med ett fokuserat bistånd, vilket riksdagen redan har beslutat om. Det är viktigt att man prioriterar och konstaterar att Sverige faktiskt inte kan göra allt. Moderaterna vill se färre bilaterala samarbeten, färre FN-organ och färre tematiska områden för biståndet. Men där vi lägger resurserna ska det vara med spets.

Och vad vill då vi göra? Från Moderaternas sida vill vi prioritera det som är effektivt och det Sverige har varit historiskt bra på. Det är bland annat ökat fokus på humanitärt bistånd, klimat och jämställdhet. Det gäller även institutionsbyggande och global hälsa, exempelvis vaccinationsprogram.

Jag skulle särskilt vilja lyfta fram vaccinationsprogram som effektivt bistånd. En hel del av er kommer säkert att begära replik på mitt anförande och säga att bistånd i form av vaccinationsprogram är ett alldeles för enkelt bistånd och att man inte får fastna i bistånd som går att mäta om man vill förändra världen. Vaccinationsprogram må vara bistånd som är enkelt att mäta, men det leder till riktiga resultat, och det räddar liv. Dessutom hjälper det till att möta ett av våra största hot just nu, antibiotikaresistensen. Om man vaccinerar sig blir man inte sjuk, och då behöver man inte heller antibiotika.

I en värld där behoven är oändliga men där resurserna inte är det är det viktigt att vi säkerställer att svenska skattebetalares pengar går till de biståndsinsatser där de gör som mest nytta och där vi kan se resultat. Det ställer krav på resultatuppföljning, transparens och förmåga att våga prioritera. Svenskt bistånd kan inte göra allt, men där svenskt bistånd verkar ska skattebetalarna se resultat av sitt givande.

Fru talman! Det här är viktiga frågor, och jag skulle kunna stå här länge och prata om detta. Men tiden räcker inte riktigt till, så jag avslutar med en liten sammanfattning:

Moderaterna vill fortsatt se ett generöst bistånd, men Sverige kan inte göra allt. Därför måste man prioritera och fokusera biståndet. Sveriges budget är inte heller oändlig. Därför kan man inte ha ett enskilt utgiftsområde som får skena iväg så som biståndet har gjort. Man måste våga prioritera mot de stora behov vi har på hemmaplan. Godhet kan inte mätas i spenderade kronor, utan i faktiskt resultat.

(Applåder)

Fru talman! Moderaterna väljer alltså att minska anslaget till biståndsbudgeten, vilket vi naturligtvis välkomnar. Sverige måste kunna se sig själv i spegeln och inse att vi inte har en outtömlig skattkista.

Jag har också full förståelse för att det för ett parti som under väldigt lång tid har stått bakom principen om utgiftsmålet 1 procent kanske kan kännas lite vemodigt att ge upp den. Jag har därför stor respekt för att ni tar det här steget. Men jag har inte begärt replik bara för att ge er beröm, utan jag tänker också ställa en fråga.

Det som oroar mig lite grann med hur Moderaterna lägger upp det här är att man väljer att frångå den andelsbaserade utgiftsmodellen och övergå till en fixerad summa pengar. Beroende på den ekonomiska utvecklingen i Sverige innebär det att den modellen kan göra att vi får en biståndsram som ligger under 0,7 procent, potentiellt.

I budgetmotionen skriver ni så här: Anslagen kommer alltid att ligga klart över FN:s biståndsmål om 0,7 procent av bni. Jag misstänker naturligtvis att det är en förutsättning. Men jag undrar om det som ni skriver innebär att ni ändå står kvar vid att biståndet alltid ska ligga på åtminstone 0,7 procent av bni.

Fru talman! Det som Moderaterna föreslår är en helt ny budgeteringsprincip för biståndet, som lämnar den ryckighet som följer av dagens budgeteringsprincip. I stället förses biståndet med en fyraårig budgetram. Det betyder att biståndet får långsiktiga spelregler med ett anslag som ska gälla för fyra år. Detta får man följa löpande. Men det viktigaste är ju vad man gör. Man måste börja med att ställa sig frågan vad man vill göra och därefter ställa sig frågan vad det kostar.

Moderaterna kommer alltid att vara ett parti som står upp för internationella överenskommelser. Just nu är rekommendationen från FN att biståndet ska ligga på 0,7 procent av bni. Då är det rimligt att vi, i ljuset av att vi har stora internationella åtaganden i Agenda 2030, lägger oss på en ambitionsnivå som motsvarar ungefär 0,7 procent.

Som sagt: Vi måste börja med frågan vad vi vill göra och därefter ställa oss frågan vad det kostar, inte börja med att ställa oss frågan hur mycket pengar vi ska lägga på ett område och först därefter ställa oss frågan hur vi ska spendera pengarna.

Vi har en nollvision för biståndet till år 2030, så vi tycker såklart att det är rimligt att se över och revidera rekommendationen året efter det att Agenda 2030 ska vara genomförd.

Fru talman! Utgiftsmålet om 0,7 procent av bni är ju inte en överenskommelse, utan det är en rekommendation.

I er budgetmotion för ni ett resonemang om att en väldigt stor budget kan leda till kvalitetsbrister. Eftersom man liksom måste få iväg pengarna till projekt kanske man ser mellan fingrarna med brister hos samarbetspartner.

Vi har ett förslag som innebär att man kan lösa det här problemet genom att upprätta ett instrument som tillåter Sida att fondera biståndsmedel som bokförs som ODA och att biståndsmedel alltså ska kunna periodiseras och fonderas. På det sättet slipper man stressa fram dåliga beslut.

Är det här förslaget någonting som ni skulle kunna tänka er att ställa er bakom? Det ger ju ändå en möjlighet att upprätta ett nytt instrument som möter de problem som ni beskriver i er motion.

Fru talman! Vi moderater vill ha ett fokuserat bistånd, alltså färre tematiska områden. Det vi vill prioritera är det som är effektivt, och det har Sverige varit historiskt bra på. Man behöver alltså inte uppfinna hjulet på nytt.

Många av exemplen på dåligt bistånd – jag nämnde 70 miljoner kronor till jämställt budgetarbete i Ukraina – är troligtvis exempel på bistånd som man har fått hasta fram just för att göra av med rätt summa pengar. Det tycker vi är fel.

Det är möjligt att det förslag som Ludvig Aspling framför är ett bra förslag. Vi tror att vår nya budgeteringsprincip med långsiktiga spelregler och en ram för fyra år ska göra att den typ av exempel på bistånd som vi har sett inte kommer att fortsätta.

Fru talman! Att Moderaterna värnar höginkomsttagare kommer ju inte direkt som en överraskning. Men att i denna oroliga tid sko sig på bekostnad av världens mest utsatta är väl ändå höjden av osmaklighet.

Under sin tid i regeringen införde Moderaterna ett flertal skattesänkningar som gynnade dem med höga inkomster, medan de med låga löner fick nöja sig med någon hundring extra i månaden. Dessutom infördes RUT-avdraget, som till större del används av höginkomsttagare som lätt skulle ha råd att betala vad det kostar att ha någon som städar deras hem, hjälper deras barn med läxläsning eller, som i vissa fall, för en bartender på festliga tillställningar.

Men Moderaterna har inte nöjt sig med detta. I deras budget nu föreslås exempelvis att 10 miljarder ska sparas in på sjuka människor för att man ska kunna sänka skatten för ekonomiskt välbeställda – framför allt är det ju män. För att göra en jämförelse föreslås Ulf Kristersson få 10 000 kronor i skattesänkning varje månad, medan en arbetare får nöja sig med runt 300 spänn.

Trots besparingen på 10 miljarder på sjuka människor i Sverige fattas det ändå pengar i Moderaternas budget för att täcka alla deras minskningar av skatteintäkter. Därför vill de även minska biståndet avsevärt.

Fru talman! Jag skulle vilja fråga Magdalena Schröder varför Moderaterna hellre vill införa skattelättnader för rika än bevara biståndet till de i världen som har det allra sämst.

Fru talman! Moderaterna prioriterar välfärdens kärna och trygghet.

Det är svårt att prioritera, men det måste man kunna göra. För oss är utgångspunkten att värna skattebetalarnas pengar viktig. Man ska få valuta för sina skattepengar. Och det är faktiskt inte okej att man i det här landet betalar världens högsta marginalskatter och trots det inte kan känna sig trygg när man är ute och går, att staten misslyckats med en av sina mest fundamentala uppgifter. Därför prioriterar vi annorlunda i vår budget. Vi lägger mer pengar på kommunerna. Vi lägger mer pengar på polisen och rättskedjan.

Det finns flera utgiftsområden som man kan banta, och biståndet är ett av dem.

Fru talman! Magdalena Schröder får det att låta som om den summa som Sverige ger i bistånd gott och väl täcker de behov som finns i världen och att om biståndet bara effektiviseras kan Sverige ge mindre. Enligt OECD-Dacs rapport är Sverige top-notch i världen när det kommer till biståndseffektivitet, så redan där faller Moderaternas tes.

Civila organisationer och rapporter visar att ojämlikheten i världen ökar, svälten likaså. Effekterna av det ökande antalet långvariga konflikter är att fler utsätts för sexuellt våld, att färre barn får tillgång till utbildning och att fler tvingas till flykt.

För att få bukt med detta krävs omfördelning av resurser och rättvisa handelsvillkor. Men tills vi fått en värld där ingen människas mänskliga rättigheter kränks krävs att minst en procent av bni går till bistånd, så Ulf Kristersson får allt vänta med att genom skattelättnad få 10 000 kronor mer i månaden.

Fru talman! Ja, behoven är mycket stora. Behoven är nästintill oändliga, men det är inte resurserna. Man måste våga prioritera. Därför säger vi moderater att vi måste säkerställa att de skattepengar som vi lägger på biståndsinsatser ska gå till insatser som ger mest nytta för varje krona. Det är alltså inte fel att satsa på lågt hängande frukter som ger mest resultat för varje satsad krona.

Svenskt bistånd kan inte göra allt, och Sverige kan inte rädda hela världen. Men där svenskt bistånd verkar ska också skattebetalarna se resultat av sitt givande.

Fru talman! Jag tackar Magdalena Schröder för anförandet.

Det finns något djupt beklagligt i den nya vändning som Moderaterna har gjort. För det första handlar det om att det har vridit debatten från hur bistånd ska se ut till vad biståndsramen ska omfatta, det vill säga hur många kronor vi ska lägga på detta solidaritetsarbete.

För det andra blir detta ännu ett exempel, efter energipolitiken och arbetskraftsinvandringen, på områden där Moderaterna lämnar avvägda kompromisser från tiden i alliansregeringen och alliansåren.

Jag tycker att detta är olyckligt. Det är dock inte detta jag vill fråga Magdalena Schröder om utan om prioriteringarna som Moderaterna säger sig vilja göra.

Det är fullt rimligt att fokusera på biståndsoberoende. Det är bra att tänka på vad som ska hända efter 2030, när vi förhoppningsvis har klarat av att leverera målsättningarna i Agenda 2030.

Men ska vi verkligen vara så hårda i vår kritik av utvecklingsbiståndet? Moderaterna anför att de vill satsa på hjälp till självhjälp för att de tror att det är viktigt. Blir det då inte fel att plocka bort det som ska vara hjälp till självhjälp?

Är det inte fel anslag att ha en nollvision och att i stället för att tala om biståndsoberoende och hur vi kommer fram till läget där vi kanske kan avveckla biståndet fokusera på hur många kronor som läggs på biståndet? Fokuserar Moderaterna inte alltför mycket på kronor och ören och alltför lite på den utveckling vi vill se?

Fru talman! Delar inte Magnus Ek uppfattningen att utvecklingsbiståndet egentligen är ett nödvändigt ont och att det i en perfekt värld inte skulle behövas? Om vi har ett bistånd som präglas av resultat blir resultatet att biståndet, som vi i dag känner det, en dag inte kommer att behövas, och det är väl fantastiskt.

Magnus Ek blir svaret skyldig. Tror han inte på Agenda 2030? Om 192 länder har sagt att till detta år ska de 17 globala målen vara nådda, är det då inte också rimligt att vi säger att vi har en vision om att utvecklingsbiståndet efter detta år inte längre ska behövas?

Fru talman! Det finns mycket som inte skulle behövas i en perfekt värld. I en sådan värld skulle vi kunna avskaffa det mesta staten gör. Det vore ett fantastiskt läge om vi kunde säga att mycket som görs inte alls behöver göras.

Man kan dock inte utgå från det perfekta läget, utan tyvärr måste vi se krasst på den värld vi lever i och det arbete som behöver göras. Och här bommar Moderaterna lite. De går för snabbt till det idealläge vi vill uppnå och riskerar att plocka bort ett arbete som är nödvändigt för att uppnå idealläget.

Jag tror att under perioden fram till 2030 kommer svenskt bistånd att behövas mer än på mycket länge, och jag anser att båda delar behövs, såväl akut hjälp som det som stärker länder att kunna anta utmaningarna i Agenda 2030.

Det är som sagt bra att ha principen om biståndsoberoende för ögonen, men jag tror att Moderaterna riskerar att kapa i nödvändigt arbete för att de kollar för mycket på det idealläge vi vill uppnå.

Fru talman! Återigen ber jag alla som lyssnar på debatten att uppmärksamma att vi säger ”vision” och inte något annat. Sverige har en nollvision för dödsfall i trafiken men slutar inte vidta trafiksäkerhetsåtgärder för det. Vi kommer givetvis inte att plocka bort utvecklingsbiståndet ut verktygslådan, men vi har en vision om att biståndet inte längre ska behövas efter det år som 192 länder har sagt att 17 globala mål ska vara uppnådda.

Det är viktigt att hela tiden sätta resultat i fokus. Om vi har ett bistånd som präglas av resultat blir också resultatet att det en dag inte kommer att behövas.

Fru talman! För Liberalerna är ett av de viktigaste områdena i biståndet demokratistödet. Det handlar om stöd till oberoende journalister, oppositionspartier, advokatsamfund, bloggare, aktivister, fria fackföreningar, kvinnorättsgrupper och så vidare.

Jag tror att den nya linje för bistånd som Moderaterna har slagit fast riskerar att bli ett dråpslag mot just den sortens bistånd, och jag ska förklara varför.

För det första väljer Moderaterna att koppla hela sin syn på bistånd till de så kallade Agenda 2030-målen. Men dessa mål innehåller inget om demokrati. Målen är viktiga, men problemet är att Agenda 2030 är en kompromiss mellan just 192 länder. Konsekvensen av det är att alla krav på demokrati, fria val och så vidare är bortdefinierade – så säger man att bistånd är detsamma som Agenda 2030 definierar man bort alla de viktiga projekt jag just nämnde.

För det första kräver Moderaterna i sin budget en neddragning på 7 miljarder kronor i biståndet nästa år, vilket också riskerar att slå mot dessa projekt.

För det tredje väljer Moderaterna att minska förvaltningsanslagen till biståndsmyndigheten Sida med 135 miljoner kronor, vilket riskerar att slå specifikt mot dessa projekt eftersom de ofta kräver mer handläggning. Det handlar många gånger om mindre projekt som är mer personalkrävande.

Detta är olyckligt. Moderaterna kan väl ändå inte helt ha glömt bort demokratiperspektivet i biståndspolitiken.

Fru talman! Det är positivt att Liberalerna, som ett av januaripartierna, i sitt arbete med regeringen bidrar till att Sverige får ett mer fokuserat bistånd. Det är bra för att sätta resultat och effektivitet i fokus.

Låt mig uppmärksamma Fredrik Malm på att Moderaterna prioriterar fem områden i sin biståndspolitik, och ett av dem är institutionsbyggande, som också kan kallas demokratibistånd. Det handlar om demokrati, antikorruptionsarbete, fungerande institutioner och så vidare.

Fru talman! Delar inte Fredrik Malm uppfattningen att en del tokiga projekt genomförs till följd av budgeteringsprincipen för biståndet? Eller tycker Fredrik Malm att projektet med feministisk snöröjning i Ukraina är ett bra biståndsprojekt och väl spenderade skattepengar?

Fru talman! Jag tackar Magdalena Schröder för svaret.

Institutionsbyggande är givetvis viktigt. Men problemet för de projekt jag nämnde – stöd till oberoende journalister, oppositionspartier, fria advokater, bloggare, fria fackföreningar, kvinnorättsgrupper och så vidare – är att de förföljs av institutionerna. De står utanför institutionerna och utgör det civila samhället. Det är grupper som vill reformera och förändra systemet.

Kombinationen av att betrakta biståndet som enbart kopplat till Agenda 2030-målen och därmed definiera bort demokratin, att göra stora neddragningar nästa år och att dra ned på möjligheten att handlägga dessa mindre projekt, vilket jag befarar blir konsekvensen av neddragningarna på Sida, riskerar att bli ett dråpslag mot just dessa projekt.

Det vore bra om Moderaterna hade en mer genomtänkt politik på detta område.

Fru talman! Vad gäller mindre projekt kan Fredrik Malm läsa i vår motion att vi vill ha en särskild satsning på småskaliga projekt just för att dessa annars ofta prioriteras bort. Det är tufft att prioritera, men man behöver ett fokuserat bistånd. Vi ser att demokratisatsningar också ryms under paraplyet institutionsbyggande.

Fru talman! Jag fick inte svar av Fredrik Malm, så vi får fortsätta debatten vid ett annat tillfälle när det gäller om Fredrik Malm verkligen tycker att 70 miljoner kronor till feministisk snöröjning i Ukraina är ett exempel på bra bistånd.

Fru talman! Sverigedemokraterna är ett uttalat biståndsvänligt parti. Det är nämligen just på grund av att vi bryr oss som vi under det gångna året har lagt ned mycket tid och energi på att kritisera missförhållanden och försöka öka allmänhetens intresse för de problem men också möjligheter som biståndet står inför.

Trots att världens fattigaste, eller the bottom billion som de brukar kallas, upplevt en generellt ökad levnadsstandard under de senaste årtiondena kvarstår stora problem. Fortfarande lever ungefär 800 miljoner människor utan rent vatten och ungefär 1,8 miljarder människor utan grundläggande sanitet. Torka och naturkatastrofer leder till återkommande hungersnöd, och krig och konflikter berövar mänskor världen över en trygg barndom, en stabil vardag och möjligheten att leva ett liv i byar och städer som de kan kalla sitt hem.

Sverigedemokraterna har alltid haft som utgångspunkt att biståndet ska fokusera på att säkra just de grundläggande behoven i den omedelbara vardagen och att en dräglig livskvalitet är en förutsättning för att tillgodogöra sig andra, i för sig viktiga, civila och politiska rättigheter. Kort uttryckt: Personer som inte har en stabil och trygg vardag har ingen möjlighet att påverka den övergripande politiska kontexten.

I årets budget har vi anslagit en biståndsram på motsvarande 0,7 procent av bni, vilket ligger i linje med FN:s rekommendationer men som innebär en nedskärning jämfört med regeringens förslag.

Samtidigt som den utvecklade världen har en moralisk skyldighet att hjälpa till för att stödja fattiga och utsatta människor är det moraliska imperativet inte obegränsat. I vår budget är ingen ko så helig att den inte kan vägas mot andra, och det är också viktigt att se det svenska biståndet ur ett regionalt perspektiv. En biståndsram om 0,7 procent innebär att vi skulle ha den tredje största biståndsbudgeten i EU, efter Luxemburg och Danmark, som i dag har en budget på 0,72 procent. I ett läge där investeringsbehoven i välfärden är skriande och där kommunerna blöder ekonomiskt är det helt enkelt inte rimligt att Sverige ska tävla i generositet med länder som Luxembourg och Norge, som utgår från helt andra förutsättningar.

Jag vill också understryka att besparingen egentligen inte är något vi gör av fri vilja, utan det är något som denna regering och tidigare regeringar tvingar oss till. Vi hade hellre sett att Sverige fört en ansvarstagande och normal migrationspolitik, vilket skulle ha förebyggt mycket av den utgiftsexplosion som vi ser just nu, och i stället behållit en biståndsram om 1 procent. Regeringen har dock ställt oss inför fait accompli. Vi har inte längre något val, och jag tror inte att det kommer dröja särskilt många år innan alla partier i denna kammare drar samma slutsats.

Fru talman! Sverigedemokraterna identifierar framför allt tre övergripande problem med hur biståndet administreras i dag och kommer framöver att presentera ett par förslag på hur det kan skötas bättre.

För det första leder budgetens gigantiska storlek till att Sida i praktiken tvingas se mellan fingrarna på brister hos sina partner. Nobelpristagaren Elinor Ostrom fann, när hon studerade Sida, att två tredjedelar av den intervjuade personalen kände press att få ut pengarna och att trycket var störst i slutet av budgetåret. För att lösa detta behöver budgeten bli mindre, men det måste också finnas en säkerhetsventil som tillåter Sida att fondera pengar som samtidigt bokförs som ODA. Detta skulle ge Sida möjlighet att nå ett mål om en andelsbaserad utgiftsram samtidigt som dåliga beslut inte behöver stressas fram.

För det andra är Sida alldeles för dåliga på att hålla koll på samarbetspartners policyer vad gäller löner, bonusar och förmåner, vilket lett till flera uppmärksammade fall där svenska biståndskronor gått till miljonarvoden, medlemskap i golfklubbar och exklusiva resor för redan välbeställda vd:ar.

Jag ställde därför frågan till Sida om de över huvud taget vet hur mycket ledande personer hos 20 av deras samarbetspartner tar ut i lön. Avseende 11 av dem har Sida över huvud taget ingen aning alls om hur mycket de tar ut i lön. Avseende 5 organisationer finns en hänvisning till en viss lönekategori hos FN eller Världsbanken, vilket motsvarar ett arvode på mellan 1,25 och 2,8 miljoner kronor om året. Endast i 4 fall av 20 känner Sida till den faktiska siffran. I ett av dessa fall, Slum Dwellers International, ökade direktörens lön med hela 332 procent nästan direkt efter det att organisationen fick nya löften om pengar från Sida i juni 2018. Ett annat fall är det sedan tidigare svårt skandaltyngda Clinton Health Access Initiative, där vd:n, en person med en förmögenhet som räknas i hundratals miljoner kronor, med Sidas goda minne plockar ut 4,7 miljoner kronor om året.

Det är uppenbart att Sida genom att inte ställa tydliga krav eller ens frågor om ersättningar göder en mycket osund branschkultur som i det långa loppet utgör ett hot mot allmänhetens förtroende för biståndet som idé.

För det tredje har Sida alldeles för dålig koll på var vissa typer av bistånd faktiskt hamnar i slutändan, och här tänker jag framför allt på vissa utvecklingsfonder, till exempel Afghanistan Reconstruction Trust Fund, som vi har debatterat i denna kammare tidigare. Fonden ger de afghanska myndigheterna stort svängrum när det gäller hur de får spendera pengarna och fungerar i praktiken som budgetstöd till ett land som absolut inte på något sätt kan ta ansvar för den typen av bistånd.

När vi förde denna debatt förra året tog jag upp en särskild granskning som visade att fonden skötts så dåligt att den troligtvis har förvärrat den militära konflikten i Afghanistan, dels eftersom den omfattande, endemiska och mer eller mindre accepterade korruptionen har brutit ned allmänhetens förtroende för den afghanska regeringen och fått vanliga afghaner att vända sig till rebellgrupper, dels eftersom den i praktiken finansierar krigsherrar och rebellgrupper.

Under hösten har det framkommit nya och mycket trovärdiga vittnesmål om att svenska biståndspengar finansierar talibanerna, vilket innebär att en svensk myndighet – Sida eller UD – finansierar vapen som är ägnade att döda personal från en annan svensk myndighet, Försvarsmakten. Det är en nästan perfekt metafor för det kaos som dåligt administrerat bistånd riskerar att skapa.

Det som regeringen inte heller riktigt verkar förstå är att om vi spenderar l00 kronor på bistånd i Afghanistan och 10 av dessa 100 kronor förskingras av talibanerna så kommer talibanerna att investera dessa 10 kronor i terror, vilket skapar behov av 200 kronor i bistånd. När vi sedan betalar ut de 200 kronorna kan talibanerna förskingra 20 kronor och investera dem i terror och så vidare.

Vad Sida behöver göra är att ställa upp en enkel grundregel: Do no harm! I de fall det är nödvändigt att betala skatt till en terrorgrupp för att verka på deras territorium måste Sverige säga nej tack.

Avslutningsvis vill jag understryka vikten av att vi har en samsyn om att Sverige ska vara en aktiv och generös bidragsgivare. Vi står bakom denna tanke, och den är också väl förankrad i vårt parti. Jag vill dock utfärda en vänlig varning. Att hantera biståndspengar med den typ av apatisk, kravlös slapphet som regeringen uppvisar kommer att ge gott om ammunition till dem som vill skära betydligt mer än vad vi gör i vårt förslag. Det är därför upp till alla som påstår att de bryr sig om biståndet att visa detta i handling och att våga vara kritiska, våga granska och våga ställa frågor och krav.

Fru talman! Tack, Ludvig Aspling!

Jag har under de tio år jag varit aktiv i svensk politik spenderat en hel del tid – vissa dagar tänker jag att det är på tok för mycket tid – med att debattera med partikamrater till Ludvig Aspling. En sak som ofta återkommer när man gör detta är två bärande argument i två för vår tid centrala politiska frågor: migration och klimat.

När det gäller migration anförs från sverigedemokrater ofta argumentet att vi ska hjälpa till på plats. Jag tror i grunden att det är fel att försöka ställa dessa två saker – migrations- och asylpolitik i Sverige och bistånds- och utvecklingspolitik – mot varandra, men vi kan notera att detta är något som Ludvig Asplings partikamrater ofta gör.

På ett liknande sätt förhåller det sig inom klimatpolitiken. Det är sällan här i Sverige eller kanske ens i Europa som vi behöver göra åtgärderna. Det är ofta någon annanstans.

Jag har med mig den här ryggsäcken, alla debatterna och diskussionerna, och noterar att Sverigedemokraterna i sitt budgetförslag drar ned på biståndet och de pengar som ska, lite förenklat, hjälpa till på plats. Ni vill dra ned på de medel som ska gå bland annat till klimatåtgärder och klimatanpassning. Vad blir det då kvar av att vi ska göra saker någon annanstans?

Min fråga till Ludvig Aspling är därför: Hamnar inte Sverigedemokraterna i ett läge där de varken vill göra nytta här i Sverige eller någon annanstans i världen? Är det inte så att de drar ned på det som de hade som ursäkt för att inte visa en öppenhet i asylpolitiken och inte göra kraftfulla klimatåtgärder i Sverige?

Fru talman! Tack, Magnus Ek, för frågan! Jag tror att Magnus Ek har debatterat alldeles för lite med sverigedemokrater eftersom han uppenbarligen inte har lärt sig någonting på vägen.

Det första gäller klyschan att man inte ska ställa utgiftsområden mot varandra. Det är bara trams. Det förstår alla som någonsin har gjort någon typ av budgetarbete. I en budget står alla poster mot varandra. Det är den som gör budgeten som har uppgiften att prioritera. Om man inte klarar av det har man ingenting i politiken att göra.

För det andra vill jag understryka att det är lämpligt att man innan man går upp och tar replik faktiskt läser budgetmotionerna. I vår budget gör vi väldigt tydligt att vi behåller regeringens stöd till den gröna klimatfonden, vilket är det huvudsakliga instrumentet för klimatbistånd. Vi behåller också stödet för UNHCR, vilket är det huvudsakliga instrumentet för att hjälpa flyktingar på plats. Det står klart och tydligt i vårt budgetförslag.

Jag får helt enkelt bolla tillbaka frågan. Har Magnus Ek över huvud taget läst vår budgetmotion?

Fru talman! Jag har läst den åtminstone så pass att jag insåg att det var precis det här argumentet som skulle komma. Jag vill vända mig mot att den gröna klimatfonden – som är ett oerhört viktigt verktyg – skulle vara det bärande i klimatbiståndet. Ja, det är ett väldigt viktigt verktyg. Men klimatbiståndet är bredare och mer. Det handlar också om klimatanpassning så att människor inte ska hamna på flykt.

Om vi tittar på hur vi bör utveckla klimatbiståndet är det kanske inte främst den gröna klimatfonden vi ska fokusera på. Vi ska fokusera på åtgärder som faktiskt minskar utsläpp. Vi ska koppla på mer av den innovation och kraft som finns i till exempel svenskt näringsliv. Det gör man kanske inte bäst genom en stor central fond.

Jo, jag läser mycket, Ludvig Aspling. Det förhåller sig på ett liknande sätt med UNHCR. Visst är det väldigt viktigt att vi bidrar till den typen av organisationer. Men bistånds- och utvecklingssamarbetet handlar också om att hjälpa till på andra sätt och att se till att människor inte behöver fly eller migrera.

Det är där jag tror att man gör misstaget. Man fokuserar på att ge bidrag till denna och liknande organisationer för att undvika kritik snarare än att föra en politik som bidrar till att lösa problemen.

Fru talman! Jag undrar om Magnus Ek egentligen har tänkt igenom det här särskilt noga. Påstår han att den gröna klimatfonden inte bidrar till minskade utsläpp? Det är precis det som Magnus Ek står och säger. Varför vill i så fall Magnus Eks eget parti avsätta en ganska rejäl slant till just den fonden? Det är en ganska bra fråga. Nu har vi inte fler repliker, så jag får inget svar på det. Men det är ett väldigt udda resonemang.

Detsamma gäller med UNHCR. Det är en stor fond och ett stort anslag, eftersom den gör väldigt mycket bra. Det vi talar om här är egentligen prioriteringar mellan olika utgiftsområden. Vi anser att det måste finnas en övre gräns på en rimlig nivå för hur mycket Sverige spenderar på det här.

Titta i det regionala perspektivet, Magnus Ek. Titta på våra grannländer. Finland lägger någonstans runt 0,4 procent av bni på biståndet. Tyskland har en liknande siffra. Jag kan inte allt det i huvudet. Men det är betydligt mindre än det som vi anslår. Sverigedemokraternas biståndsmotion är i en internationell jämförelse väldigt generös.

Fru talman! Från det ena till det andra: Eftersom vi har debatten om Sveriges biståndspolitik just i december 2019 vill jag inleda mitt anförande med att göra en liten överblick över världen och det decennium som ligger bakom oss. I en debatt som ofta handlar om all världens elände och hur vi kommer till rätta med det vill jag ändå börja mitt anförande med att påminna om att 2010-talet på många sätt var det absolut bästa årtiondet i mänsklighetens historia.

Ni får ursäkta att en del av exemplen sträcker sig en bit in på 00-talet och tio år framåt. För att leda detta i bevis vill jag påminna kollegorna här i salen om att 28 procent av allt välstånd som någonsin skapats, mätt i bnp per capita, skapades under det förra decenniet.

Den extrema fattigdomen halverades, lite drygt. Barnadödligheten minskade med en tredjedel. Den förväntade medellivslängden ökade från knappt 70 år till knappt 73 år. Andelen av världens befolkning som lever under en lagstiftning som förbjuder homosexuella relationer minskade från 40 till 27 procent. Andelen länder med lagar som skyddar kvinnor från våld i nära relationer ökade etcetera.

På många sätt var detta det absolut bästa årtiondet i mänsklighetens historia. Att vi har sett den här utvecklingen är tack vare ökad handel och välstånd. Det är tack vare att människor över världen vill leva i frihet och jämställdhet. Det är tack vare att vi har haft en liberal världssyn som på många sätt har varit förhärskande.

Fru talman! Det ska vi inte glömma bort i en tid när auktoritära ledare och konservativa krafter världen över ifrågasätter nyttan av frihet, öppenhet, handel och entreprenörskap. Men vi ska heller inte glömma bort att vi på många sätt lever i en mörknande tid. På många håll går den demokratiska utvecklingen åt fel håll. Utrymmet för civilsamhället att verka minskar. Minoriteters mänskliga och medborgerliga rättigheter inskränks. Antalet människor på flykt är fler än på mycket länge.

Världen över ser vi en motreaktion mot framgångarna för den liberala demokratin, mot jämställdhet, öppenhet och fria handelsutbyten. Det är också den verklighet som den svenska bistånds- och utvecklingspolitiken måste förhålla sig till. Det är en värld där utvecklingen på vissa sätt går åt fel håll.

Biståndet är ett uttryck för solidaritet. Det är ett uttryck för vår vilja att inte leva i en värld där biståndets behövs. Biståndsviljan skiljer ut Sverige i den mörknande tiden. Det är en tid när fler politiker tittar inom sina egna gränser och ser till sina egna nationer. Sverige skiljer ut sig genom en vilja att verka för en bättre värld över hela världen.

Jag är därför både glad och stolt över att enprocentsmålet står fast. Vi kan träta om innehållet och om inriktningen. Men den politiska striden bör stå just kring just det och inte om hur mycket vi ska skära ned på solidaritetsarbetet med andra människor.

Med det sagt ser Centerpartiet att det finns saker i den svenska bistånds- och utvecklingspolitiken som kan förbättras. I regeringsavtalets punkt 71 har vi enats bland annat om att biståndet ska fokuseras. Det är ett angeläget arbete. Det är ännu inte på långa vägar avslutat. Men jag vill ändå ge Centerpartiets syn på vad en sådan fokusering skulle kunna innebära.

Vi ser att det finns goda skäl att ta till oss av de råd som kommer från OECD-Dac som säger att vi skulle kunna verka mer effektivt om vi vågade prioritera lite mer. Vi ser att Sverige kan bidra till mervärden där vi gör som allra mest nytta eller där andra parter backar undan. Det kan exempelvis handla om jämställdhet, SRHR och utbildning för flickor och pojkar. Det kan handla om klimatbistånd och klimatanpassning. Det innebär att vi behöver bibehålla ett fokus på de allra fattigaste länderna.

Det kan för all del också innebära att vi behöver se över om vi ska prioritera ned vissa områden där vi inte har den största effekten. Det kan vara tematiskt eller geografiskt. Det kan innebära att vi utvärderar om kärnstödet till internationella organisationer alltid är det mest effektiva eller om vi kan få ut mer effekt på andra vis.

Det är en grannlaga uppgift, men ansatsen att vilja göra största möjliga nytta och att bidra där andra backar undan är rätt ansats.

Vi har tillsammans med regeringspartierna och Liberalerna förhandlat fram denna budgetproposition, och vi står bakom den. Däremot har vi en lite annan syn på utvecklingen framåt. Därför finns det också en reservation – reservation 13 under punkt 5 – som jag vill yrka bifall till.

Länge har principen ”mer för mer” gällt. Det är viktigt att även principen om mindre bistånd när utvecklingen går åt fel håll får genomslag. Det är en utmaning att utforma biståndet för att inte oavsiktligt understödja regimer som tar sitt land i fel riktning. Detta är ingen lätt sak, för vi lever inte längre i en tid när vi bara pytsar in pengar i statsbudgeten. Biståndet har utvecklats, men det är fortfarande ett viktigt perspektiv att ha med oss framåt.

För biståndets legitimitet är det, som har sagts här tidigare, viktigt att biståndet gör skillnad, att det går till rätt saker och att det är transparent.

Vidare vill vi att det svenska bistånds- och utvecklingssamarbetet ska verka i samklang med Agenda 2030. De globala hållbarhetsmålen ska vara uppfyllda år 2030. Centerpartiet anser därför att bistånds- och utvecklingspolitiken ska sträva efter att göra områden och länder biståndsoberoende. Det handlar inte om att ha ett mål om att skära ned vårt bistånd utan om att få in perspektivet att vi ska verka för en sådan verklighet.

Vi anser att det biståndspolitiska ramverket behöver uppgraderas i överensstämmelse med Agenda 2030. Det är viktigt att hävda ansvarsutkrävande, för enligt Agenda 2030 har varje land ett egenansvar för att bekämpa fattigdom och sträva efter hållbarhet. Detta måste vi också ta till oss i den svenska bistånds- och utvecklingspolitiken.

Det handlar, återigen, inte om att ha en nollvision för biståndet utan om att hela tiden sträva efter ett läge där biståndet inte behövs och om att sträva efter att inte göra länder, områden eller människor biståndsberoende.

Fru talman! 2010-talet var kanske det bästa årtiondet i mänsklighetens historia, men jag hoppas och tror att 2020-talet ska bli det tveklöst bästa årtiondet i mänsklighetens historia. Jag hoppas att den svenska bistånds och utvecklingspolitiken ska bidra till att förverkliga detta.

Fru talman! Den extrema fattigdomen i världen har minskat dramatiskt de senaste decennierna. Åtta av tio barn får i dag vaccin mot mässling. Medellivslängden i världen har ökat till över 73 år, och barnadödligheten har sjunkit till 5 procent. Detta visar att det går att förändra om viljan finns.

Tyvärr är den positiva utvecklingen på tillbakagång på grund av det ökande antalet konflikter i världen. Detta för med sig att fler tvingas lämna sitt hem, att fler kvinnor och flickor utsätts för sexuellt våld och att färre barn får möjlighet att gå i skolan.

Men utvecklingen går inte bara bakåt i de länder som är i konflikt. Ett flertal länder stryper även det demokratiska utrymmet. Yttrandefriheten inskränks genom att medieföretag tvingas lägga ned, journalister tystas och människor hindras från att organisera sig och från att demonstrera.

Det finns även länder som nu, på 2000-talet, inför lagar som minskar kvinnors och flickors rätt att bestämma över sina kroppar. Reaktionära, patriarkala och rasistiska strömningar – ofta med stöd av en ekonomisk elit – skördar framgångar genom att rikta udden mot de redan mest utsatta och genom att förstöra miljön och klimatet.

Fru talman! I denna tid behövs en kraftfull politik för jämlikhet, rättvisa och hållbar global utveckling.

Världen präglas dessvärre i dag av en ojämlikhet som åtminstone jag kan tycka är svår att förstå och greppa. Den rikaste procenten äger redan lika mycket som de övriga 99 procenten, och klyftorna bara ökar.

Oxfams rapport Public Good or Private Wealth? visar att antalet superrika har ökat med en ny dollarmiljardär varannan dag mellan 2017 och 2018. Samtidigt dör 10 000 personer varje dag på grund av att de inte har råd med sjukvård. Rika individer och företag betalar lägre skattesatser än på flera decennier.

Om den rika procenten bara skulle betala en halv procent mer i skatt på sina förmögenheter hade det räckt till utbildning för alla de 262 miljoner barn som inte går i skolan och till sjukvård som hade kunnat rädda livet på 3,3 miljoner människor. Vet ni att den rikaste procentens förmögenhetsökning mellan mars 2016 och mars 2017 hade kunnat utrota den extrema fattigdomen sju gånger om? Och då har vi partier i Sverige som vill minska biståndet så att de rika i Sverige, som redan har fått stora förmögenhetsökningar, ska få skattesänkningar och ytterligare skattebidrag för städhjälp och poolrengöring.

Biståndspolitiken är en del av utvecklingspolitiken men långt ifrån den enda vägen. För varje biståndskrona som går från den rika delen av världen till den fattiga går över 10 kronor i motsatt riktning i form av skatte- och kapitalflykt.

Det krävs en ny ekonomisk världsordning med en tydlig omfördelning av makt och resurser från rika länder och rika människor till fattiga länder och fattiga människor.

Utifrån det samlade biståndets relativt sett små summor är det extra viktigt att värna biståndet. Tyvärr går utvecklingen på flera håll i rakt motsatt riktning. Givarländernas avräkningar för kostnader för flyktingmottagande har ökat kraftigt de senaste åren. EU driver på för att använda bistånd till militär verksamhet för att stoppa människor på flykt och har i allt större utsträckning börjat använda bistånd för att pressa fattiga länder att stoppa människor redan innan de har nått Europa. Detta är skamligt.

Fru talman! Att få bestämma över sin egen kropp och uttrycka sin egen sexualitet är en grundläggande mänsklig rättighet. Men det är en rättighet som kränks och inskränks i många länder som Sverige bedriver utvecklingssamarbete med.

Bristande tillgång till preventivmedel och sexualupplysning, bristande mödravård, starka begränsningar i aborträtten och användandet av sexuellt våld mot kvinnor och flickor i konflikt är centrala hinder för utveckling och fattigdomsbekämpning.

Samtidigt ser vi hur de krafter som motabetar aborträtten är aktiva i många fattiga länder och flyttar fram sina positioner. Trumps beslut att återinföra Mexico City-policyn – den så kallade munkavleregeln, som hindrar USA från att finansiera organisationer som arbetar för aborträtten – utgör ett mycket stort hot mot kvinnors rättigheter och är ett tydligt bakslag för den globala utvecklingspolitiken och dess arbete med sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.

SRHR-frågor i humanitära kriser är ett annat område med växande utmaningar. Vi ser i dag ett tydligt samband mellan väpnade konflikter och ökad mödradödlighet, barnäktenskap och sexualiserat våld. I dag pågår flera utdragna konflikter runt om i världen, och fler människor än någonsin tidigare befinner sig på flykt.

I genomsnitt varar en utdragen flyktingsituation i 26 år, enligt UNHCR, så behoven är enorma i konfliktområden och i flyktingläger. Det handlar bland annat om att motarbeta barnäktenskap och sexualiserat våld och om att säkra tillgången till preventivmedel, säkra aborter och mödravård.

Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter måste prioriteras i svenskt utvecklingssamarbete. Regeringen bör öka andelen bistånd som avsätts för arbete med SRHR till minst 10 procent av den totala biståndsbudgeten samt verka inom EU och FN för att övriga biståndsgivare ska följa Sveriges exempel.

Fru talman! Vänsterpartiet strävar efter klimaträttvisa. Det är världens rika människor som har orsakat klimatförändringarna och som har den största påverkan på klimatet. De som däremot drabbas värst är världens fattiga människor.

Situationen är alltså djupt orättvis utifrån ett klimaträttviseperspektiv. Kapitalismen fördelar jordens resurser extremt ojämlikt mellan klasser, mellan rika och fattiga länder och – i samspel med patriarkala strukturer – mellan kvinnor och män. FN:s klimatkonvention slår fast att det är de rika länderna som har det historiska ansvaret för klimatförändringarna och som nu även har det största ansvaret för att minska sina utsläpp.

Dessutom måste de rika länderna ge stöd till de fattiga länderna, som drabbas av klimatförändringarna – både för att ställa om sin produktion och sina transporter så att de blir mer hållbara och för att kunna hantera effekterna av utsläppen från den rika delen av världen.

Klimatmålen måste gå före kortsiktiga vinstintressen, och den rika delen av världen måste ta sitt historiska ansvar. Vänsterpartiet vill därför se ett nytt klimatbistånd som ska användas till förebyggande åtgärder. Det består av nya, additionella medel, det vill säga ytterligare medel utöver det utlovade biståndet enligt enprocentsmålet.

Fru talman! Det jag har lyft fram i dagens debatt är bara ett axplock ur vår motion om utvecklingspolitik. Eftersom Vänsterpartiets förslag till anslag inom utgiftsområdet ligger över den nivå som regeringen anvisar kommer vi inte att delta i beslutet om budgetanslaget. Däremot har vi såklart reservationer när det gäller prioriteringarna. Jag vill härmed yrka bifall till reservation nr 10.

Fru talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till Kristdemokraternas reservation på utgiftsområde 7 under punkt 2.

Minskad fattigdom, mänskliga rättigheter och demokrati är övergripande mål för svenskt utvecklingssamarbete. Det handlar om stora och för väldigt många människor livsavgörande insatser. Därför får biståndspolitiken inte vara avhängig tillfälliga opinioner eller svängningar i konjunkturen. Biståndspolitiken måste vara en konsekvens av synen på solidaritet och människovärde.

Är varje människa unik och har varje människa ett okränkbart värde gäller det i såväl goda som dåliga tider. När fattigdomen griper omkring sig, när 65 miljoner människor befinner sig på flykt, är det detta som biståndspolitiken har att förhålla sig till – inte när konjunkturen möjligen kan tänkas vända uppåt igen.

I dag går 99 procent av det samlade värdet på varor och tjänster i vårt land till välfärd, trygghet och de utmaningar som vårt samhälle står inför. Det handlar om skattebetalarnas pengar, det handlar om det som blir gemensamma resurser – till för att bygga ett fungerande och rättvist samhälle.

Det här är centralt, och det är rimligt och riktigt. Så vill de flesta att det ska vara.

Samtidigt finns det de som tycker att för mycket av våra resurser går till bistånd och stöd till den fattiga delen av världen och som hävdar att Sverige skulle vara ett bättre land om vi minskade biståndet.

Fru talman! I ansvarstagandet för vår nästa, i själva givandet, ligger en dimension som inte kan avläsas i siffror och tabellverk. Lika viktigt som ett generöst bistånd är för dem som behöver en hjälpande hand, lika viktigt är det för varje samhälle att värna värderingar om humanitet och människovärde.

Enprocentsmålet är en del av svensk biståndspolitik, men det är mer än så. Det är också ett mått på viljan och förmågan att se bortom nationella intressen och egennytta. Att Sverige upprätthåller enprocentsmålet är angeläget även ur perspektivet att EU för andra året i rad krymper biståndsbudgeten.

När detta är sagt ska det också sägas att kvantitet inte får gå ut över kvalitet. Det måste vara ett grundkrav att varje skattekrona användas så effektivt som möjligt och bidrar till att göra verklig skillnad för de mest utsatta.

OECD:s biståndskommitté Dac skriver i en särskild utredning tidigare i år att svenskt bistånd är ambitiöst och väl genomfört. Samtidigt finns det frågetecken inför Sveriges växande bidrag till olika FN-organ, ofta i form av kärnstöd.

Kristdemokraterna har tidigare ifrågasatt regeringen för att kanalisera en alltför stor del av biståndsbudgeten till ett ofta, som vi vet, trögt och ineffektivt FN-system. Detta är ett sätt att använda skattebetalarnas pengar som på sikt riskerar att undergräva biståndsviljan och legitimiteten för biståndspolitiken.

Alternativet är naturligtvis att i väsentligt större utsträckning kanalisera stödet till civilsamhällets organisationer, som runt om i världen dagligen gör enastående insatser. I katastrofområden är det ofta frivilligorganisationer och kristna samfund som arbetar i den direkta frontlinjen. I det långsiktiga utvecklingssamarbetet är det kyrkorna som genom lokala kontakter har de bästa förutsättningarna att arbeta effektivt och långsiktigt framgångsrikt. Detta måste tas till vara på ett helt annat sätt än i dag.

Fru talman! FN:s tidigare sändebud för mänskliga rättigheter Heiner Bielefeldt har sagt att mänskliga rättigheter utan religionsfrihet saknar värde. Rätten att få utöva och uttrycka sin religion är en grundbult i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Det måste den vara även i utformningen av svenskt utvecklingssamarbete.

Därför måste nya landsstrategier som tas fram alltid innehålla en analys av situationen vad gäller religions- och övertygelsefrihet. Tyvärr har regeringens engagemang i dessa frågor lyst med sin frånvaro – det gäller både religionsfrihet och religionsförföljelse. Inte någon gång har jag hört en svensk minister diskutera det faktum att kristna är den mest förföljda religiösa gruppen i världen.

Kristdemokraterna lyfter sammanfattningsvis fram tre områden som särskilt angelägna i biståndspolitiken.

För det första måste kampen mot fattigdomen intensifieras. Statistik från Världsbanken visar att fattigdomsbekämpningen har bromsats in på flera platser runt om i världen. För att nå de två första målen i Agenda 2030 krävs nu krafttag.

För det andra måste Sverige tillsammans med andra länder i större utsträckning bidra till att hjälpa människor på flykt. I de flesta fall är tillvaron i flyktingläger och tillfälliga boenden passiviserande och direkt ovärdig.

För det tredje måste demokratin utvecklas och värnas. Runt om i världen hotas i dag demokratiska värderingar. Politisk opposition, civilsamhälle, medier och jurister är under hårt tryck. Stödet till dessa institutioner och grupper måste stärkas.

Fru talman! För att biståndet ska ha effekt och möjliggöra ett bättre liv för människor krävs respekt för mänskliga rättigheter men också en vilja att bekämpa korruption och maktmissbruk. I palestinska områden har vi länge sett hur den viljan saknas. Uppvigling till våld, spridning av antisemitism och hat blir allt vanligare i medier och skolundervisning. Som viktig biståndspartner måste Sverige därför bilateralt och via EU ställa krav på den palestinska ledningen. Upphör inte regimens allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter och stoppas inte löneutbetalningarna till terrordömda måste Sverige göra som en rad andra länder och frysa biståndet till palestinska områden.

Självklart ska vi stödja det palestinska folket, men det gör vi inte genom att hålla en genomkorrumperad regim, som under decennier berikat sig på sin egen befolknings bekostnad, under armarna.

Fru talman! Den ödesdigra dagen den 6 november 1632, när dimman låg tät över Lützens ängar och Sveriges kung Gustav II Adolf stupade på slagfältet, befann sig den svenska rikskanslern Axel Oxenstierna i Frankfurt am Main. Han var upptagen med att organisera förvaltningen i Franken. Året innan hade den svenska armén tågat in och krävt att bli insläppt, vilket den blev. Den stannade i fyra år innan den sedan drevs bort av kejserliga trupper.

Sträckan mellan Lützen och Frankfurt am Main är ungefär 40 mil, och det dröjde fem dagar innan Oxenstierna fick dödsbudet. Då lade han genast allt annat åt sidan och skickade iväg en svärm av brev till Stockholm och alla som behövde informeras. Till riksrådet i Stockholm medföljde ett särskilt viktigt budskap. Oxenstierna skrev att kungen hade gett honom i uppdrag att utarbeta en stadig regeringsform, och riksrådet skulle få ett utkast med första säkra sändebud.

Nu kanske det är en och annan som har missat en avgörande historielektion under högstadiet och som ställer sig frågan: Vad har det här med svenskt bistånd att göra? Oxenstiernas förslag blev grunden till 1634 års regeringsform som drog upp riktlinjerna för Sverige som ett centralstyrt rike och vars strukturer i mångt och mycket gäller än i dag.

Vi genomför nu 2019 en satsning på Sida och höjer myndighetens förvaltningsanslag för att säkerställa ett effektivt bistånd och för att ge myndigheten goda förutsättningar att förverkliga regeringens utvecklingspolitik. Ett höjt förvaltningsanslag möjliggör en stärkt fältnärvaro inte minst i de ofta komplexa och oförutsägbara miljöer som Sida verkar i. Ett höjt förvaltningsanslag är också viktigt för ett ökat genomslag för demokratisatsningen som regeringen också lanserat. Förvaltningsanslaget är alltså helt i Oxenstiernas anda.

Förutom förvaltningsanslaget vill jag lyfta fram tre saker till.

Den första är demokratisatsningen. Den behövs för att motverka ett krympande demokratiskt utrymme för till exempel journalister, människorätts- och miljöförsvarare, förtroendevalda och det civila samhället. Intensifierade klimatförändringar pågår, och en massutrotning hotar den biologiska mångfalden. Det råder ökade humanitära behov i spåren av nya, mer komplexa och fördjupade konflikter. Behovet av samarbete för att genomföra Agenda 2030 och få genomslag för Parisavtalet ökar samtidigt som det multilaterala systemet ifrågasätts allt mer.

Sverige bör inte ge efter när andra länder fokuserar på bistånd i sitt geografiska närområde eller när de fokuserar bistånd till näringslivssamarbete med det bakomliggande intresset att bara gynna sina egna företag. I stället behöver Sverige behålla sina höga kvalitetskrav, för det är kanske i de länder där många andra givare har dragit sig ur som det svenska biståndet gör mest nytta, till exempel i länder som Guatemala, Colombia, Burkina Faso och Kambodja.

Även i länder med starka auktoritära drag kan bistånd till statliga eller offentliga institutioner bidra till ett ökat demokratiskt utrymme. Våren 2018 konstaterade till exempel den kambodjanska oppositionspolitikern Mu Sochua att det svenska biståndet till statliga reformer och institutioner hade bidragit till att den demokratiska oppositionen kunde stärka sina positioner. Tusentals valarbetare utbildades. När oppositionen helt förbjöds i november 2017 menade hon att det inte längre var rimligt med fortsatt bistånd via statliga institutioner, men fram till dess var det en klok väg att gå.

Detta är ett exempel på hur mod, flexibilitet och lokal anpassning i biståndet kan göra stor skillnad. Diakonia har exempelvis beskrivit detta väl i flera olika texter.

I korthet går demokratisatsningen ut på att Sverige i alla sammanhang ska stå upp för demokratiska principer, arbeta för att stärka demokratin och uttrycka kritik när den brister eller riskerar att försvagas. Liksom med den feministiska utrikespolitiken är tanken att demokratiperspektivet ska genomsyra utrikesförvaltningens arbete och spänna över den samlade utrikespolitiken och alla UD:s verksamhetsområden: utrikes- och säkerhetspolitik, politiken för internationellt utvecklingssamarbete samt internationell handel och främjande.

Den andra punkten som jag vill lyfta fram, vilket också flera andra debattörer här i dag har gjort, är enprocentsmålet. Inom biståndet mäts effektivitet genom att titta på i vilken utsträckning resurserna gör skillnad för dem som lever i fattigdom och förtryck. Där har OECD-Dacs senaste granskning visat att Sverige klarar just det. Svenskt bistånd går till de människor som lever i störst fattigdom och utsatthet. Det betyder att de som berörs av och är i störst behov av den här budgetposten är människor som saknar en egen röst i Sverige. I de flesta andra frågor kan vi föra en samhällsdebatt där de som berörs av nedskärningar kan höras, men så är det inte med det internationella biståndet.

Risken med att frångå ett principbeslut om en nivå som Sverige ska klara av är att just den här budgetposten blir extra sårbar för minskningar varje gång det saknas pengar någon annanstans. Därför är ett åtagande om 1 procent av bni viktigt.

Ett återkommande argument för att skära i biståndsbudgeten är att det är behoven som ska styra. Men hungern ökar, klimatkrisen tvingar människor på flykt och demokratin går bakåt i världen. Även om alla världens givarländer skulle öka sina biståndsmål till 1 procent skulle det ändå inte täcka behoven. I dag täcks FN:s humanitära appeller bara till 60 procent, för att nämna ett exempel.

Den tredje och sista punkten som jag vill lyfta upp är att jag vill rikta ett stort tack till dem som jobbar inom biståndet både professionellt och ideellt. Världens längsta flod, Nilen, börjar med små bäckar i bergen. Samma sak är det i mångt och mycket med det arbete som sker inom biståndet. PMU bedriver projekt i Etiopien för kvinnors rättigheter, IF Metall motverkar barnarbete i Zimbabwe och Forum Syds medlemmar låter kvinnor delta i processer om deras eget lokalsamhälle. Det är dessa små bäckar som blir till en stor flod.

Stort tack till folkrörelse- och civilsamhällssverige som gör enastående insatser både i Sverige och i världen!

Axel Oxenstierna övervakar fortfarande utrikesutskottet från en tavla i mötesrummet. Nu som då går det inte att göra några större omvälvningar ensam – utan Gustav Adolf ingen Axel. Dåtidens erövringar har ersatts med en progressiv politik och en tro på fredens kraft framför svärdets.

Det är tillsammans som vi kan skapa förändring. Det är aldrig en stark person som kan åstadkomma en progressiv förändring för folkflertalet, utan det är genom att inkludera och göra människor delaktiga som det kan ske. Som det afrikanska ordspråket säger: Om du reser ensam kan du åka snabbt men om vi reser tillsammans så kan vi komma långt.

Fru talman! När Sida samarbetar med partnerorganisationer inom demokratibiståndet brukar Sida rekommendera dessa att redovisa resultat genom en så kallad input–output–impact-matris. Input motsvarar de resurser som biståndsgivaren investerar, output motsvarar vad resurserna omsätts i, till exempel utbildningar eller inköpt material, och impact motsvarar vilken effekt som har uppnåtts på samhället i stort genom projektet. På så vis kan givaren, vilket i slutändan är den svenska skattebetalaren, se vilken nytta biståndet gör.

När jag läser kapitel 2.4.2 i budgeten slås jag av att Sida i sin egen resultatrapportering genomgående struntar i det sista steget, alltså det man kallar impact assessment. Låt mig ta ett konkret exempel från s. 20 så att Anders Österberg vet vad jag talar om.

”Sverige har genom FBA sekonderat valobservatörer till insatser i 17 länder. Insatserna har bidragit till förutsättningar för förbättrade valprocesser genom rekommendationer till lokala myndigheter. Sverige har även bidragit till mer fördelaktiga förutsättningar att genomföra fria och rättvisa val genom FN:s utvecklingsprogram.”

Nyckelordet här är alltså förutsättningar. Sida säger ingenting om huruvida projekten faktiskt har lett till att valprocesserna har blivit mer fria och rättvisa, vilket Sida skulle kunna göra om man ville.

Min fråga till Anders Österberg är därför varför man hoppar över det sista steget. Varför redovisar inte Sida exempelvis om insatserna har lett till att valen har genomförts på ett mer fritt och rättvist sätt eller om de inte har gjort det?

Fru talman! Jag tackar för frågan.

Utifrån det jag hör från Ludvig Aspling är det självklart att Sida kan bli bättre i sitt arbete.

Fru talman! Jag håller med om att Sida kan bli bättre i sitt arbete. Men det är regeringen som måste svara för Sidas arbete och som måste kunna förklara vad man gör. Det här gäller en budgetproposition som har sammanställts av regeringspartierna. Det är inte Sida som skriver propositionen. Det gör regeringen. Det är alltså regeringen som måste svara för varför man ställer upp resultatredovisningen som man gör.

Min fråga återstår: Varför har Socialdemokraterna eller i det här fallet kanske Miljöpartiet beslutat sig för att skippa det sista steget i det som kallas impact assessment? Varför hoppar man över det sista steget, där det redovisas exakt vilken påverkan projekten har haft på samhället i stort? Det är ett jätteviktigt steg.

Sida ska enligt sina egna riktlinjer i åtminstone många fall inom demokratibiståndet inte dela ut pengar om det inte går att visa att projekten har faktisk inverkan på samhället. Varför har man hoppat över det?

Fru talman! Jag tackar för förtydligandet.

Jag delar Ludvig Asplings uppfattning. Jag tycker också att det bör framgå i kommande budgetar.

Fru talman! Vi ser en värld som på något sätt är dubbel. På många håll är det en enorm utveckling, ekonomiskt och vetenskapligt. Det gäller parametrar som hälsa, nya vacciner och medellivslängd. Digitalisering och ny teknik leder på många sätt till en omvälvning i världen som också är väldigt positiv. Samtidigt har vi den andra sidan av världen med sönderfallande stater, jättelika flyktingströmmar, stora klimathot, extremism, växande främlingsfientlighet, invandrarhat, terrorism och mycket annat.

Jag tror att vi måste betrakta frågor om bistånd och en del andra områden som migration och utrikespolitik ur perspektivet att det vi står inför inte är temporära utmaningar. Det är utmaningar som vi, vare sig vi vill eller inte, kommer att tvingas förhålla oss till och hantera resten av våra liv. Det gäller förmodligen även våra barn och barnbarn.

Fru talman! Därmed är det svårt för mig som liberal att förstå de nya tongångarna i biståndspolitiken om att vi ska ha bistånd bara till år 2030. Det jag ser framför mig är snarare ett behov av mer stöd framöver, framför allt på den humanitära sidan.

Vi kan och ska självklart diskutera enskilda projekt, styrning, resursallokering till olika områden och en del inriktningar. Vi är ju en demokratiskt vald församling. På det hela taget kommer vi och vårt nära grannskap som Östeuropa och västra Balkan samt hela den afrikanska kontinenten med få undantag, Mellanöstern och Nordafrikaregionen, allt som går likt en hästsko runt Europa, att under många år framöver tvingas hantera så stora utmaningar som stora humanitära katastrofer, flyktingströmmar och krig och konflikter.

Fru talman! I det perspektivet vill jag säga att det för Liberalerna är viktigt att värna enprocentsmålet i biståndet. Vi diskuterar gärna innehållet i biståndet och annat, men det är viktigt att upprätthålla de nivåerna på stödet. Det gäller särskilt den humanitära sidan. Vi har år efter år sett att det humanitära stödet totalt sett, även globalt, lider av kronisk underfinansiering. Det triggar nya flyktingströmmar, nya stora sjukdomsutbrott och mycket annat, i flyktingläger och på andra håll.

Fru talman! För Liberalerna är det också viktigt att poängtera att grunden för de stora orättvisor och konflikter som vi ser i världen är bristen på demokrati. Det är där allt bottnar i slutänden. Människor flyr inte från länder som har fria val och fungerande institutioner, där medborgarna har ett konstitutionellt skydd för sina grundläggande rättigheter och där man utvecklar välfärd och inkluderande samhällen. Det är de länderna människor flyr till. Länder som väljer kombinationen av demokrati och ett kapitalistiskt, marknadsekonomiskt system med privat ägande, som har en öppenhet inför omvärlden med friare handel och så vidare utvecklar ett välstånd och en frihet i sina samhällen. Det gör att man inte behöver bistånd. Det är tvärtom de länderna som ger bistånd.

Därför är det viktigt för oss att Sverige har ett bistånd som fokuserar på demokrati. Vi vill att demokrati ska vara det överordnade målet för svenskt bistånd. Vi välkomnar den demokratioffensiv som nu har aviserats. Liberalerna har argumenterat för det i årtionden och ofta mötts med stor skepsis från just biståndsorganisationer, som inte har tyckt att det här med fria val alltid är det viktigaste. De har kanske haft en mer socialistisk utgångspunkt för arbetet. Vi välkomnar verkligen detta.

Nu är det upp till bevis för regeringen, så att det inte bara blir tomma ord. Man måste leverera. Då måste man ställa sig vissa frågor. Ett exempel gäller Mahmud Abbas som är president i staten Palestina, som Sverige har erkänt. Snart, den 15 januari, är han inne på det 15:e året som president på en fyraårig mandatperiod – det 15:e året på en fyraårig mandatperiod! Om man aviserar en demokratioffensiv för biståndet bör man väl rimligen inse att det måste leda till någon sorts konsekvens. Om en biståndsmottagare år efter år struntar i demokratiska reformer och tvärtom utvecklas i negativ riktning måste det få konsekvenser för hur mycket resurser Sverige allokerar.

Ett annat exempel är Tanzania. Det styre som har styrt landet i tiotals år har år efter år fått ett massivt svenskt stöd. Men nu ser vi att utvecklingen går bakåt, framför allt att man på olika sätt jagar minoriteter, inte minst homosexuella. Ett annat exempel är Kambodja. Det finns en rad länder i världen som har mottagit mycket svenskt bistånd men där vi ser att den demokratiska utvecklingen går bakåt.

Liberalerna välkomnar en demokratioffensiv. Men vi förutsätter att det leder till konkreta förändringar av det svenska biståndet. Det får inte bara bli fina ord.

Fru talman! Därtill har vi det humanitära biståndet. Ofta har Sverige resonerat på det sättet att vi ger ett ambitiöst kärnstöd till Förenta nationernas olika organ och hjälper människor i nöd. Men det är viktigt att ha ett ansvarsutkrävande gentemot FN-institutionerna, för att de ska agera för att bekämpa korruption och bli mer effektiva i sitt arbete. Det ligger oss varmt om hjärtat.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag svara på en fråga jag fick i ett tidigare replikskifte med Moderaterna. Jag kunde inte svara på den då, eftersom min tid var slut. Frågan rör något som Moderaterna nämnde vid ett antal tillfällen i sitt anförande: att Sverige ska ge 70 miljoner i bistånd till feministisk snöröjning i Ukraina. Man säger att det är fullständigt orimligt, att det visar att biståndet är alldeles fel och så vidare.

Jag tittade för säkerhets skull på vad det är för något projekt och hittade på Sidas hemsida en artikel från den 13 februari i år om detta projekt i Ukraina. Det är inte alls på det sättet att Sverige anslår 70 miljoner kronor till feministisk snöröjning i Ukraina.

I artikeln står det bland annat så här:

”Med början 2019 uppmanar det ukrainska finansdepartementet alla departement och myndigheter att göra en jämställdhetsanalys av alla budgetar. Det betyder att alla som planerar offentliga budgetar behöver tänka till kring hur det påverkar kvinnor och män. – – – En jämställdhetsanalys av en budget kan till exempel påverka hur en kommun lägger upp kollektivtrafiken på natten, så kvinnor som undviker nattbuss av säkerhetsskäl kan få möjlighet att kliva av bussen och gå hem på ett tryggt sätt. Det kan också innebära att en kommun väljer att jobba med skolbarns attityder till könsnormer med målet att få pojkar att prestera bättre i skolan och att få flickor att känna mindre stress. … En stor fördel med att göra en jämställdhetsanalys i budgetarbetet är att insynen och transparensen ökar, och därmed minskar risken för korruption, när fler människor deltar och analyserar budgetarbetet.”

Jag kan instämma i, fru talman, att det här med feministisk snöröjning kanske inte är det mest prioriterade för svenskt biståndsmedel. Men när jag läser om projektet förstår jag att det är betydligt vidare än så. I grund och botten är det väl bra om Sverige genom sitt biståndsarbete och sina projekt kan få ett land som kanske har väldigt starka patriarkala strukturer att anamma en policy som innebär att jämställdhetsarbetet stärks genom budgetarbetet.

Fru talman! Det finns en risk att vi i vår vilja att minska biståndsbudgeten letar upp anekdotiska exempel som inte riktigt stämmer med verkligheten. Jag tror också att det är olyckligt för biståndsdebatten om vi gör så.

Med detta tackar jag för ordet och ber om ursäkt för att jag i vanlig ordning drog över min aviserade talartid en aning.

Fru talman! Jag tänkte börja med att säga någonting snällt. Jag uppskattar att Fredrik Malm har funderat över utvecklingsteori. Jag tror inte att han har funderat tillräckligt mycket, men han har i alla fall funderat. Det kan man inte säga om alla partier här i kammaren.

Jag vill ställa en enkel fråga om demokratioffensiven, som är en del av det berömda 73-punktsprogrammet. Det tycker ju Fredrik Malm är viktigt.

Demokratioffensiven tar sig an ett väldigt stort problem. Det krympande demokratiska utrymmet är en global megatrend. Detta ser vi i en lång rad länder i världen. Denna trend är ihållande och också mycket oroande. Jag håller helt med om att detta är ett problem och att västvärlden ska göra vad som går för att åtgärda situationen. Det som gör mig lite fundersam är avsaknaden av en grundlig analys av vad problemet egentligen beror på. När man tar sig an ett stort problem som detta måste man först fundera över vad problemets rot är.

Fredrik Malm sa tidigare att roten till många andra problem i utvecklingsländer är bristen på demokrati. Det är lite av en kärna i Fredrik Malms utvecklingsmodell. Men vad är grundorsaken till det krympande demokratiska utrymmet? Har han en teori om det? Detta skulle jag vilja få ett svar på.

Fru talman! Ludvig Aspling ställer en intressant fråga. Svaret på den är nog att det inte nödvändigtvis är samma processer och mekanismer som gäller i alla olika fall. Ett exempel kan vara länder som befriades efter kalla kriget och Sovjetunionens fall. En del av dessa länder demokratiserades väldigt snabbt, framför allt länder i Europa. De blev medlemmar i EU, Nato och så vidare. Man kan se populistiska tendenser i vissa länder, men det är ändå en väldigt stor skillnad mellan dessa länder och exempelvis länder i Centralasien. De blev aldrig demokratier, utan i stället blev de korrupta.

Man kan i all evinnerlighet diskutera vad detta beror på vid forskarseminarier och i avhandlingar. Låt mig dock få säga något som jag tror är väldigt viktigt att förstå vad gäller utvecklingstrender och annat. Det är att det nog är omöjligt att bygga demokrati om det inte finns demokrater. Det är bara människor som är demokratiskt sinnade som förmår att bygga demokratiska samhällen. Ju färre människor som har en demokratisk övertygelse och en demokratisk attityd och ju fler sådana som inte vill ha detta får överhand, desto enklare blir det att montera ned olika demokratiska funktioner, institutioner, skydd och så vidare som finns.

Detta var kanske delvis svar på frågan.

Fru talman! De skäl som Fredrik Malm lyfter upp är, så som jag uppfattar det: en för snabb demokratisering, korruption och avsaknad av demokrater. Detta är säkert starkt bidragande skäl. Det tror även jag. Personligen skulle jag kanske lägga till Kinas utvecklingsmodell och Kina som förebild, som nog också är en mycket bidragande orsak.

En sak gör mig dock lite fundersam. Jag ställde exakt samma fråga till Sveriges biståndsminister. Jag undrade vilka bakomliggande orsaker som han anser finns till det krympande demokratiska utrymmet. Svaret som jag fick från Utrikesdepartementet på min skriftliga fråga 2019/20:485 blev något helt annat. Fredrik Malm kan gå in på nätet lite senare och titta på detta.

I svaret står ingenting om en för snabb demokratisering, korruption eller avsaknad av demokrater. Detta gör att man måste ställa sig frågan om Fredrik Malm, som företräder demokratioffensiven, och biståndsministern, som är ansvarig för Sveriges biståndspolitik, inte är överens om de grundläggande problemen. Hur väl koordinerad är då demokratioffensiven? Vilka förhoppningar finns att detta ska leda till någonting i praktiken om man inte ens är överens om en sådan grundläggande sak?

Fru talman! Jag blir lite bekymrad när Ludvig Aspling lägger ord i munnen på mig. Jag har aldrig någonsin påstått att en för snabb demokratisering är ett av problemen. Jag har inte sagt så. Jag sa att länder i forna Sovjetstater i Europa utvecklades demokratiskt och att länder i exempelvis Centralasien inte utvecklade demokrati. Jag hävdar att det delvis beror på att det fanns en starkare kritisk massa i till exempel Estland. Förmodligen berodde det på att många ester befunnit sig i exil och utvecklat fria tankar i västvärlden. Därmed kunde de föra tillbaka dem till hemlandet efter befrielsen.

Det exempel som Ludvig Aspling tar upp och som gäller Kina bevisar egentligen det som jag inledde med i mitt förra anförande i detta replikskifte, nämligen att det förmodligen inte är exakt samma mekanismer och tendenser på alla håll.

Vi kan också se att länder som nu känner en stor entusiasm inför att minska utrymmet för det civila samhället, för oppositionspartier och så vidare tenderar att lära av varandra. Oavsett vilken kontinent länderna ligger på kan man se att förslag till lagstiftning för att till exempel inskränka det fria ordet eller fria organisationers möjlighet att verka kan i ett land i Asien nästan rakt av vara kalkerat från ett land på den afrikanska kontinenten.

Vad vi ser är alltså att länder som är eller håller på att bli alltmer auktoritära lär väldigt mycket av varandra. Det visar hur viktigt det är att demokratiska och fria stater håller ihop för att kunna bidra till att världen blir bättre.

Fru talman! Inledningsvis vill jag bara säga att Moderaterna helt delar Fredrik Malms uppfattning vad gäller det humanitära biståndet. Det är verkligen biståndets kärna, och det kommer alltid att behövas. Där har vi en skyldighet att vara med och bidra. Jag tror att de flesta har uppfattningen att detta är en mycket större del av biståndet än vad det är. Denna del behöver i stället öka.

Vad gäller artikeln om genderbudgetering, som Fredrik Malm hänvisade till, är ett av de första resultat som lyfts fram just jämställd snöröjning. Ett annat exempel som Fredrik Malm tog upp var pojkars skolresultat. Detta är såklart jätteviktigt, men det är ett av de exempel som respektive land, i en bättre värld, självt ska ta ansvar för. Jag ville bara få det sagt.

Jag har en fråga till Liberalerna. Ser Liberalerna några problem med den ryckighet som enprocentsmålet skapar? Biståndsanslaget kan öka kraftigt från ett år till ett annat men kan också sänkas. Kan den ryckigheten göra det problematiskt att planera biståndet långsiktigt?

Fru talman! Först vill jag kommentera detta ukrainska projekt för jämställd budgetering. Man kan notera att det handlar om 70 miljoner kronor över en period på åtta år. Moderaterna vill samtidigt minska budgetanslaget för nästa år med 7 miljarder. Jag tror att det är svårt att ro hem den argumentationen. Det här projektet handlar på årsbasis om ungefär 9 miljoner kronor. Det är svårt att med detta bevisa varför det är rätt att dra ned med 7 miljarder på svenskt utvecklingssamarbete.

Sedan till frågan om ryckigheten. Det är väl fullt rimligt och intellektuellt hederligt att kunna diskutera det faktum att Sverige har ett enprocentsmål för utvecklingssamarbete, det vi kallar bistånd. Det har vi inte på andra områden på det sättet. Det är klart att man kan föra en diskussion om det.

Utifrån min utgångspunkt som liberal ser jag vissa risker med att överge enprocentsmålet. Då riskerar vi också att betrakta biståndet som något vi kan ta lite mer av. Nu tar vi lite till och lite till. Nu har vi problem här och problem där. I den dragkamp som alltid finns i politiken och i en demokrati kommer det alltid att finnas de som säger att de här pengarna behövs här eller där.

Det är bara det att många av dem som är mottagare av svenskt bistånd – kvinnor och barn i flyktingläger i Syrien, Jordanien eller Libanon, människor som har drabbats av jordbävningar eller människor som har drabbats av översvämningar – inte har någon riktig röst i den svenska debatten. De kan inte kämpa om att få den här humanitära eller solidariska hjälpen på samma sätt. Därför finns det en poäng, tycker jag, om man är internationalist, i att freda biståndet lite från det.

Fru talman! De exempel som Fredrik Malm precis lyfte fram rörde först och främst det humanitära biståndet. Där är vi som sagt helt överens.

Det är viktigt men svårt att prioritera. Fredrik Malm stöder en budget som lägger dubbelt så mycket pengar på biståndet som på polisen. Det får stå för honom. Det är tufft att prioritera.

Men det är viktigt att biståndet går till de insatser som ger mest effekt för varje skattekrona. Det är anmärkningsvärt att man viftar bort de 70 miljoner kronorna i det konkreta exempel vi pratade om tidigare. 70 miljoner är mycket pengar, och skattebetalarnas pengar ska inte slösas bort.

Fru talman! Jag viftar inte bort summan. Jag försöker bara sätta in den i ett sammanhang. Det är svårt att ro hem en argumentation om att vi ska klippa 7 miljarder från svenskt bistånd om man motiverar det med ett projekt som omsätter ungefär 9 miljoner kronor per år.

Sedan vill jag bara notera, fru talman, att Moderata samlingspartiet som största parti i alliansregeringar och även nu i den senaste budgeten har upprätthållit enprocentsmålet i nio biståndsbudgetar i rad. Det är någonting som jag tycker är väldigt positivt och som jag är väldigt glad för. Därför hoppas jag att man kanske gör ett omtag i sitt nuvarande resonemang om svenskt utvecklingssamarbete. Neddragningar på förvaltningsanslag till Sida och på budgetallokeringen i stort och att man definierar bistånd enbart som de här Agenda 2030-målen tror jag riskerar att bli förödande för just demokratibiståndet.

Fru talman! Sverige är ett av världens allra bästa länder. Det visar undersökning efter undersökning på område efter område. Jag skulle verkligen önska att resten av världen också såg ut så.

Men utvecklingen i världen ser dyster ut på sina håll. Svåra bränder rasar på flera kontinenter, rapporter om arter som försvinner kommer allt oftare och forskare varnar för att det kommer att bli värre ju längre bort från Parisavtalets mål om en och en halv grad vi kommer. Ju varmare, desto värre. På det kommer krig och konflikter som pågår år efter år. En stor osäkerhet sprider sig när internationella avtal sägs upp. Stater tar inte ansvar för sin befolkning, och deras behov och rättmätiga krav tas inte på allvar. Självklart demonstrerar människor då för sin frihet och hoppet om ett bättre liv.

Fru talman! Målet för Sveriges internationella bistånd är att bidra till fattigdomsminskning och utveckling genom att främja samhällssystem utan förtryck och ge fattiga människor förutsättningar att med egna resurser förbättra sina livsvillkor. Biståndet ska alltså vara en förändrande kraft rakt in i det som vi nu ser gå åt helt fel håll.

Världen är ju det som vi tillsammans gör den till. Vi har ett ansvar för varandra som sträcker sig bortom landsgränser och generationer. Vi som lever här och nu har förutsättningarna att vara en del av det arbete som behöver göras för demokrati, mänskliga rättigheter, omställning och rättvisa i världen. Det handlar om solidaritet.

Fru talman! Människors livschanser och förutsättningar skiljer sig i dag markant beroende på var i världen man bor. På flera håll i världen backar den demokratiska utvecklingen. Utrymmet för civilsamhället krymper, fria medier får allt svårare förutsättningar att verka och utsattheten för minoriteter förvärras. När demokratin i världen backar behöver vårt arbete gå framåt, och det gör det.

Den demokratioffensiv som regeringen nu har sjösatt inom utvecklingssamarbetet är central för hela vårt arbete. Genom demokratibistånd är vi med och skapar möjligheter för fler människor runt om i världen att leva sina liv i frihet och med makt att påverka sin livssituation och sitt land.

Fler konflikter uppstår i spåren av klimatförändringarna. När isarna smälter och torkan breder ut sig tvingas fler människor på flykt. I många länder går också utvecklingen för kvinnors rättigheter bakåt. Mäktiga män tar strid för att fortsätta utöva makt över kvinnors kroppar och begränsa kvinnors rättigheter. Rätten till abort ses som ett hot, och kvinnors delaktighet i samhället ifrågasätts. Det pågår en kamp för att beröva kvinnor de rättigheter som tidigare generationer har kämpat för.

Men det finns en motståndskraft. Det finns ett civilsamhälle och andra aktörer på marken världen över som varje dag kämpar för jämställdhet, klimatarbete och mänskliga rättigheter. Civilsamhället är en central aktör i byggandet av demokratier och fria samhällen. Utan det avstannar den utvecklingen. När civilsamhällets handlingsutrymme stryps och begränsas tas många steg åt fel håll för ett lands demokratiska utveckling. Att kunna stötta och arbeta tillsammans med dem, som vi gör inom det humanitära biståndet, liksom inom utvecklingssamarbetet, gör mig stolt över Sverige.

Fru talman! Det arbete som Sverige gör i världen gör skillnad. Våra biståndspengar når några av världens allra mest fattiga och utsatta människor. Det spelar roll i deras vardag och bygger upp länder på sikt. Vi står tydligt fast vid enprocentsmålet och använder de avsedda pengarna väl. Den peer review av det svenska biståndet som OECD-Dac lämnade tidigare i år slog tydligt fast att det vi gör fungerar – att det är långsiktigt och effektivt och träffar rätt. Genom satsningarna i den här budgeten fortsätter vi det arbetet.

Den kritik som framkommit mot korruption i biståndet ska tas på största allvar. Men den kan inte hanteras genom neddragningar, utan snarare genom effektiva åtgärder. Vi klarar av att hålla ögonen på den bollen och ger därför Sida riktade anslag för att både upptäcka och bekämpa korruption inom biståndet. Det är så förändring skapas, inte genom minskade ambitioner om en bättre värld.

Världen är det som vi tillsammans gör den till. Utöver Parisavtalet har världen också enats om de globala hållbarhetsmålen, Agenda 2030. Det är tydliga målsättningar på 17 områden. Det handlar om att hjälpa till att bygga trygghet med mer demokrati, jämställdhet, mänskliga rättigheter, begränsad klimatpåverkan, fred och mycket mer.

Svenskt bistånd och svenska samarbeten är en investering i vår gemensamma framtid. När världen brinner är det inte läge att vända ryggen till, utan då ska vi visa ledarskap och förändringskraft. Det gör Sverige. Låt oss fortsätta med det.

Fru talman! Jag kunde inte låta bli att begära replik, eftersom Janine Alm Ericson nämner just män som begränsar kvinnors rättigheter som ett problem som biståndet är ämnat att åtgärda. I princip håller jag helt med, men det här väcker en del frågor.

Ett gäng män som begränsar kvinnors rättigheter är männen som styr Afghanistan. Afghanistans officiella lagstiftning behandlar inte män och kvinnor lika, och det afghanska samhället generellt är extremt könsdiskriminerande. Det här är Janine Alm Ericson säkert helt medveten om.

Ett bra exempel på hur illa det här fungerar är den så kallade EVAW-lagen – Elimination of Violence Against Women Law – som de implementerade för mer än tio år sedan. Enligt de uppföljningsrapporter som har kommit är det största problemet med den här lagen att den helt enkelt ignoreras av det afghanska rättsväsendet. Poliser, åklagare och så vidare använder inte de verktyg som finns för att skydda kvinnor.

Det står med andra ord klart att just det afghanska rättsväsendet och den afghanska polisen inte är särskilt duktiga på just det här ändamålet: att motverka kränkningar av kvinnors rättigheter. Den afghanska nationella polisen är också ökänd för sexuellt våld, förutom att den är korrumperad och har problem på en lång rad områden.

Frågan som jag skulle vilja ställa är: Varför ska Sida fortsätta att sponsra den afghanska polisen och det afghanska rättsväsendet när de faktiskt är med och kränker kvinnors rättigheter?

Fru talman! Det är väl här som man kommer till kärnan i hur olika vi verkar se på bistånd och utvecklingssamarbete. Sverigedemokraterna verkar tro att det skulle leda till en bättre utveckling om man drar sig tillbaka och slutar att stödja.

Vi tror i stället på ett fortsatt stöd till progressiva krafter, till civilsamhället och till dem som vill förändring. Vi tror på att hela tiden föra fram kvinnors rättigheter och att den feministiska utrikes- och biståndspolitiken kommer att göra skillnad.

Vi hade gärna sett att en utveckling och en könsmaktsordning som har funnits i flera tusen år skulle gå att utrota på 10, 20 eller 50 år. Jag tror dock inte att det är så enkelt. Men att sluta kämpa för att se en bättre utveckling är inte vägen framåt.

Fru talman! Jag tror egentligen inte att vi är så oense som Janine Alm Ericson ger sken av. När det gäller att stödja progressiva krafter i Afghanistan är jag med på tåget.

Men min fråga handlade specifikt om den afghanska nationella polisen. Det är ju en av de organisationer i Afghanistan som får väldigt mycket pengar från svenskt bistånd. Menar Janine Alm Ericson på allvar att den afghanska polisen är en progressiv kraft?

Fru talman! Det jag menar är naturligtvis att vi aldrig ska acceptera när sådana här övergrepp sker. Det måste vi alltid markera emot, och jag är helt säker på att vi också gör det i alla relevanta sammanhang.

Jag tycker ändå att det låter som om Ludvig Aspling vill dra tillbaka stöd, hindra utveckling och därmed se en tillbakagång. Vi måste befinna oss i framkanten av de här frågorna, där övergrepp naturligtvis aldrig är acceptabla. Därför måste vi hela tiden fortsätta att lyfta de här frågorna.

Fru talman! I juni i år fick jag ta emot en rapport från OECD-Dac, som delvis har diskuterats här redan. Det är den internationella organisationen som utvärderar och granskar bistånd i världens länder.

Det var deras peer review av det svenska utvecklingssamarbetet som kom i juni, alltså för mindre än ett halvår sedan, och de kom fram till att Sverige i dag bedriver ett utvecklingssamarbete som får det högsta betyget.

De menar att Sverige dessutom är en självklar ledare i flera av vår tids ödesfrågor. Vi är långsiktiga, generösa och effektiva. Samtidigt vet vi att vi måste utveckla och anpassa det här arbetet till förändringar som sker i omvärlden hela tiden. Vi bedriver från svensk sida inte bistånd för egen vinnings skull. Men det ger oss respekt och inflytande i omvärlden.

Demokratin är tyvärr på tillbakagång. År 2017 var första gången sedan 1970-talet då fler människor levde i länder som gick mot en mer auktoritär utveckling än i länder som gjorde demokratiska framsteg.

Mediernas frihet och beroende försvagas, rättsstaten undermineras på många håll i världen och hets, hat och desinformation förgiftar samhällsdebatten och undergräver demokratiska processer. Klyftorna ökar. Respekten för mänskliga rättigheter försvagas. Kvinnor, hbtq-personer och MR-försvarare är särskilt utsatta i många länder.

Demokrati är det styrelseskick som ger människor störst möjligheter att påverka samhället och sina egna liv. Demokrati skapar bäst förutsättningar för att värna och stärka respekten för de mänskliga rättigheterna och rättsstatens principer.

Vi kan därför inte acceptera att den negativa utvecklingen i världen fortsätter. Regeringen har därför också beslutat om en demokratisatsning som kommer att prägla arbetet de närmaste åren inom det område vi talar om.

Demokratisatsningen spänner över utrikes- och säkerhetspolitik, utvecklingssamarbete, handel och främjande. Vi ska bygga en allians av likasinnade länder från olika delar av världen och som befinner sig i olika skeden av sin demokratiska utveckling.

Vi växlar upp demokratibiståndet med större volym, bredd och fokus. Vi ökar stödet för det öppna samhället, särskilt för fria och oberoende medier och för pressfrihet. Vi fokuserar ännu mer insatser på att bekämpa korruptionen, som är ett av de värsta utvecklingshindren och katastrofalt för vanliga människor i en redan utsatt situation.

Sida har fått ett ökat förvaltningsanslag. Syftet är att öka insatserna för att minska riskerna för korruption och bedriva ett aktivt antikorruptionsarbete på plats i de olika länder där vi verkar.

I somras fick Sida även ett nytt uppdrag för att inventera, utveckla och stärka arbetet med demokratin i utvecklingssamarbete. Också på det sättet ska demokratibiståndet stärkas.

Flera steg i demokratisatsningen har redan tagits. När vi ser en positiv utveckling som i Etiopien och Sudan vill vi stödja de progressiva krafterna. I Armenien har vi till exempel inlett ett utökat bilateralt utvecklingssamarbete för att stödja den demokratiska utvecklingen. Vi ställer också tydligare krav på våra samarbetsländer när det gäller mänskliga rättigheter, yttrande- och pressfrihet samt en fungerande rättsstat och demokrati.

Som vi vet kommer jag även att fortsätta att fokusera på vår tids största utmaning: klimatförändringarna. Klimat, miljö, hav och biologisk mångfald hänger ihop. Vi lever i en tid när fyra av nio planetära gränser har överskridits. Gränserna visar att de miljöprocesser som styr jordens stabilitet nu är i gungning. Biologisk mångfald, där utrotning av arter ingår, klimatförändringen och näringshalten i våra vattendrag är några livsviktiga exempel. Med andra ord: Vi har stora problem.

Som alltid är det människor som lever i fattigdom som drabbas värst. Vi har ett ansvar att se till att deras situation inte förvärras. En stor del av jordens befolkning lever fortfarande utan tillgång till el, och många är beroende av ved och traditionell biomassa för att laga mat och kunna få fotogen till sina lampor. Vi har ett ansvar att lyfta miljontals människor ur fattigdom utan att för den skull utarma miljön.

Jag kom nyligen hem från den så kallade COP:en, klimatmötet som just nu hålls i Madrid. Det är en blå COP som också handlar om hav. Fossila bränslen som spär på klimatförändringarna har redan försurat haven. Temperaturen och havsnivån stiger. Vetenskapen ger oss högst tio år för att halvera världens utsläpp. Sverige kan bidra med policyer, finansiering och innovativ teknik för att stötta omställningen till klimatsmarta samhällen och ett ambitiöst genomförande av Parisavtalet. Klimatinsatserna ökar därför som andel i biståndet.

Jag inledde med att berätta om OECD-Dacs peer review. De lyfter särskilt fram Sveriges jämställdhetsarbete som exempel på en mycket bra utvecklingspolitik. Den feministiska utrikespolitiken ger resultat. Nu följer flera länder efter oss, och det ska vi vara stolta över i stället för att försöka håna att man använder jämställdhetsperspektivet i budgetarbetet – vilket är en mycket viktig fråga.

Vi fortsätter vår feministiska utrikespolitik nära kopplad till demokratisatsningen, samtidigt som vi växlar upp arbetet inom tre områden. Det gäller satsningen på SRHR, stärkt arbete för kvinnors deltagande i fredsprocesser, inte minst genom arbetet i FN, EU och OSSE, och främjande av kvinnors och flickors ekonomiska och sociala villkor.

Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter för alla människor handlar om varje människas fundamentala rätt att bestämma över sin egen kropp. Det är givetvis en förutsättning för att uppnå Agenda 2030.

De humanitära behoven fortsätter att öka, fru talman. Fler människor än någonsin är i dag på flykt. En allt större del av det svenska biståndet går också till sviktande och konfliktdrabbade länder. Konflikterna är mer komplexa och svårlösta i dag än tidigare. Därför krävs ett ökat samspel mellan insatser för akut humanitärt bistånd, långsiktigt utvecklingssamarbete och fredsarbete. Sverige är en betydande aktör i det globala humanitära arbetet. Vi står för en långsiktig finansiering och ger resurser där behoven är som störst, inte utifrån våra egna intressen eller där medierna råkar finnas med.

Men det finns också i dag starka krafter som vill se mindre av internationellt samarbete, som tror sig kortsiktigt tjäna på att länder vänder sig inåt. I Sverige tycks nu, tyvärr, också Moderaterna sälla sig till dem som vill montera ned det multilaterala samarbetet. Det är olyckligt, och det är en farlig inställning. Vi står inför gigantiska globala utmaningar, och de utmaningarna kräver globala och gemensamma lösningar.

Jag önskar att fler svenskar förstår hur viktig Sveriges röst är i dessa frågor. Eftersom Sverige är en stor kärnstödsgivare till FN:s fonder och program har vi en mycket viktig röst vid bordet där besluten fattas. Vi tar den platsen med kunskap, engagemang och medmänsklighet. Sveriges inflytande internationellt hänger ihop med att vi tar ett stort ansvar. Vårt engagemang för Agenda 2030 är bara ett exempel.

Nu börjar the decade of delivery, som man talar om i New York. Om tio år går tiden för de globala målen ut. Det är kort tid, och vi har ett stort arbete framför oss som inte kan eller ska vara avhängigt av biståndet. Hela det ekonomiska systemet, civilsamhället, lokalsamhället, företagen och politiken måste leverera. Vi behöver lyckas. Vår gemensamma säkerhet och vårt välstånd är beroende av detta. Vi behöver se en offensiv för multilateralism för att vända de senaste årens trend av ökat ifrågasättande av internationellt samarbete. EU kan leda arbetet med att stärka och utveckla FN och multilateralismen.

De stora utmaningar som mänskligheten står inför måste vi lösa tillsammans. Min ambition är att Sverige ska fortsätta att vara det land i världen som bedriver det mest effektiva biståndet. Sverige ska flytta fram positionerna och fortsätta att vara en modern, seriös, pålitlig och verksam aktör för fattigdomsbekämpning och hållbar utveckling. Vi ska bidra till nytänkande, skapa förändring och göra skillnad för människor som lever i fattigdom.

Fru talman! Den 20 maj i år intervjuades statsrådet Peter Eriksson i Svenska Dagbladet angående biståndet till Tanzania. Han uttryckte problemet så här: ”Vi ska föra en dialog med regimen i Dar es Salaam. Det är en lång process som kan sluta med att biståndet minskar. Det är mycket som är negativt med utvecklingen just nu.”

Ett halvår senare verkar statsrådet inte riktigt ha bestämt sig för hur han vill göra med Tanzaniabiståndet. Det som däremot har hänt är att rapporterna om föremålet för den svenska generositeten, nämligen Tanzanias regering, fortsätter att strömma in. I slutet av oktober släppte Human Rights Watch två rapporter som vittnar om ett politiskt klimat som präglas av rädsla, censur och repression i tillägg till det ganska brutala förtrycket som hbtq-personer utsätts för. Eller som Roland Ebole, Amnesty Internationals Tanzaniaforskare uttryckt saken: ”As President Magufuli marks four years in office next month, he must carefully reflect on his government’s record of ruthlessly disemboweling the country’s human rights framework.”

Det där låter inte jättetrevligt, men det är ingenting som hitintills har hindrat Peter Eriksson från att sponsra samma regering med hundratals miljoner svenska skattekronor.

Min fråga till Peter Eriksson är enkel: Sveriges bistånd till den tanzaniska regeringen börjar alltmer likna ett hån mot allt vad demokrati och mänskliga rättigheter heter. Kommer travestin att fortsätta även nästa år?

Fru talman! Ludvig Aspling pratar strunt, som vanligt.

Jag har samma inställning som tidigare, nämligen att den utveckling vi har sett i Tanzania de senaste åren inte är acceptabel. Det betyder att vi antagligen måste fatta beslut, när vi antar den nya strategin för det landet, som innebär att vi minskar stödet.

Jag har haft en dialog med presidenten och med flera andra ministrar i regeringen. Sverige har ett omfattande och långsiktigt bistånd till Tanzania. Det handlar inte i första hand om bistånd till statsbudgeten, men det finns inslag som exempelvis går till skola och utbildning i Tanzania.

Det finns också ett stort och viktigt stöd till exempelvis revision i landet. Det har haft stor betydelse. Det har påverkat den offentliga debatten att det finns en stark institution som kan granska regeringen och riksdagen på ett viktigt sätt.

Utvecklingen går åt fel håll inom flera av områdena som vi talar om när det gäller mänskliga rättigheter och demokrati. Det är mycket oroande. Vi ska fatta beslut – kanske hinner vi före jul men annars i januari – om en ny strategi för landet. Jag bedömer att det antagligen blir en nedskärning av biståndet.

Fru talman! Tack så mycket! Det är en fantastisk julklapp från statsrådet att det faktiskt kommer att bli en nedskärning av biståndet. Det välkomnar vi.

Biståndet till Tanzania består inte bara av utbildningsinsatser, så som biståndsministern påstår, utan det finns sektorsbudgetstöd. Men det handlar om fungibla medel. Det här är alltså kontanter som vi ger Tanzanias regering för att utföra vissa uppgifter, men det är kontanter som de annars skulle ha spenderat själva, som de har sparat in och kan använda till andra saker.

Sektorsbudgetstöd till länder som Tanzania är fullkomligt olämpligt. Det måste varje tänkande människa förstå.

Fru talman! Jag håller med om att det är svårt med bistånd. Men tyvärr är det inte vår erfarenhet att till exempel skolan prioriteras före alla andra områden. Det behöver inte vara fel väg att gå att med hjälp av ett långsiktigt stöd jobba med utbildning för till exempel unga flickor och kvinnor för att klara det mål som har antagits i Tanzania om att alla barn ska få gratis utbildning.

Vi får se vad beslutet blir framöver när det gäller stöd till Tanzania. Det handlar i dag om stöd till framför allt andra grupper och människor som jobbar med andra utgångspunkter, till exempel opposition och öppna och fria medier.

Fru talman! Jag konstaterar när jag lyssnar på Peter Eriksson att det finns en betydande samsyn mellan oss, till exempel när det gäller enprocentsmålet. Jag välkomnar det.

Samtidigt tycker jag att det är oroande att biståndsministern tycks vara beredd att åtminstone i vissa avseenden försvara de delar av biståndet som inte fungerar.

Vi vet att det sedan många år tillbaka finns problem i det svenska miljardstödet till palestinska områden. Jag var inne på det i mitt anförande. Den palestinska ledningen stöder terrorism och sprider antisemitism. Detta hjälper ju inte på något sätt det palestinska folket. Tvärtom försvårar det dialog, en fredlig lösning och en i grunden positiv samhällsutveckling.

Biståndsministern brukar säga att inget direkt stöd går till den palestinska myndigheten. Det finns inget budgetstöd, och det är gott så. Men det löser inte grundproblemet eftersom det stöd som ges i annan form bidrar till att hålla den korrumperade palestinska ledningen under armarna.

Det här är något som ett antal länder har insett. I dag är det inte bara USA som har fryst biståndet så länge terrorstödet fortsätter.

Peter Eriksson! Varför relativisera de problem som finns i relationen till en av Sveriges största biståndsmottagare, som de palestinska områdena är? Och hur kommer det sig att regeringen inte agerar konkret för att sätta stopp för den palestinska ledningens spridning av antisemitism och stöd till terrorism?

Fru talman! Lars Adaktusson har rätt i att vi har samsyn om enprocentsmålet i biståndet, och jag är glad över att Kristdemokraterna står upp för det. Vi kan prata mer om det sedan, men jag tror att det är en helt avgörande fråga att vi har ett gemensamt stöd som är långsiktigt och inriktat på det som är det viktiga för att minska fattigdom och förtryck i världen.

När det gäller palestinierna tror jag att Lars Adaktusson egentligen är medveten om att det stora stödet vi ger är till FN-organisationen Unrwa. Det sker i Palestina men också i Libanon och Jordanien, de länder där det finns stora palestinska flyktinggrupper. Det handlar i dag om 500 000 barn som går i skola och om massor av sjukhus och hälsovård. Det är i allt väsentligt det som det svenska biståndet går till.

Det finns naturligtvis en del som är problematiskt i hela den palestinska frågan. Man är otroligt pressad och utsatt, till exempel av nya bosättningar inom palestinska områden och av situationen i Gaza där Hamas dominerar och har kontrollen. Den situationen är förfärlig för väldigt många palestinier. Men där har Sverige inte tillträde på marken i full utsträckning. Det är israelerna som stoppar det i dag, och det tycker jag är olyckligt. Det minskar möjligheterna att utvärdera och se vad pengarna egentligen går till samtidigt som hela befolkningsgruppen är satt under enorm press. Här finns alltså stora problem.

Det finns också många demokratiska problem, vilket innebär att det behövs ett val i Palestina inom kort. Det håller jag med om.

Fru talman! Jag säger det igen, Peter Eriksson: Att hålla den palestinska ledningen under armarna hjälper inte det palestinska folket. Det har inte hjälpt det palestinska folket någon gång. Palestinierna har tvärtom fått det sämre. Demokratin lyser med sin frånvaro, och mänskliga rättigheter kränks genom fängslanden, tortyr och så vidare av politiska motståndare. Att inte ställa krav på att detta stoppas, att fortsätta miljardbiståndet som om ingenting har hänt, är förkastligt.

Det är också att ta på sig ett stort ansvar. Genom att man ser mellan fingrarna på det som pågår äventyras nämligen tilltron till biståndspolitiken i stort. Biståndsviljan minskar när människor ser att det här bara pågår år efter år, dessutom i en tid när biståndet ifrågasätts.

Är detta ett pris som regeringen är beredd att betala, Peter Eriksson?

Fru talman! Jag tror att Lars Adaktusson misstar sig om han tror att om vi drar tillbaka stödet för hundratusentals palestinska ungdomar att gå i skolan skulle det leda till att någonting blir bättre i det här området.

Det skulle tvärtom bli betydligt värre. Jämför vi de områden där Unrwa finns och ungdomar går i skolan i dag med andra i kringliggande länder där detta inte fungerar ser vi att det finns betydligt bättre förutsättningar för fredlig utveckling och stabilitet när ungarna går i skolan.

Fru talman! Jag har en fråga till biståndsministern om korruption i biståndet, men innan jag ställer den måste jag bemöta påståendet som kom från talarstolen – att Moderaterna vill nedmontera det multilaterala samarbetet.

Det är ett helt absurt uttalande, fru talman. Moderaterna vill ge biståndet bättre förutsättningar att nå sitt mål att utrota fattigdom och förtryck. Moderaterna har sagt att för de kommande fyra åren vill vi anslå 170 miljarder till biståndet, så lite sans i debatten!

Men åter till min fråga. Peter Eriksson är ju ansvarig för att de skattemedel som vi lägger på biståndet faktiskt går till rätt saker där det verkligen behövs. De senaste åren har det dock kommit ganska många rapporter om korruption. Några rubriker är ”Ledning levde lyxliv för Sida-pengar”, ”FN-chefens och älskarinnans resor betalas med skattemedel” och ”Svenska skattepengar går till talibanerna i Afghanistan”.

Fru talman! Peter Eriksson är ju ansvarig för biståndet, så hur förklarar biståndsministern dessa rubriker?

Fru talman! Vi har också moderata kommunalråd som missköter sig i Sverige. Vi har Ericsson som erkänt att man gett 700 miljoner i mutor. Det är inte något unikt. Det finns problem i alla länder över hela världen. Korruption finns överallt. För oss gäller det att vara aktiva och driva kampen mot detta var det än händer, och det gör vi. Vi driver på.

Vi har till exempel fått till en förändring i frågan som jag talade om med Adaktusson nyss när det gäller den FN-organisation som jobbar med palestinska flyktingar. Den har fått en ny ledning, och det är bland annat efter tryck från Sverige som det har skett.

När det gäller biståndet, fru talman, säger Moderaterna att man vill minska det med 7 miljarder och har en vision om att avskaffa det helt.

Denna minskning med 7 miljarder ska inte drabba det humanitära biståndet. Det ska inte drabba klimatbiståndet – det ska tvärtom öka. Moderaterna brukar tala om att det går för mycket till FN-systemet. När jag då säger att Moderaterna vill skära ned på FN-systemet och avveckla och montera ned det internationella multilaterala systemet, ja, då stämmer inte det heller.

Vad är det i själva verket ni ska skära ned på i det svenska biståndet? Vad är det i de länder där vi har fattigdomsbekämpning eller arbetar mot korruption och för demokrati och för utsatta människor som ni skära ned på?

Fru talman! Om biståndsminister Peter Eriksson läser Moderaternas motion ser han att det tydligt framgår att det är fem områden Moderaterna vill prioritera för biståndet. Det är humanitärt bistånd, klimat, global hälsa, jämställdhet och institutionsbyggande.

Men för att koppla tillbaka till korruption: Ett sätt att skapa bättre kontroll och inflytande är ju att fokusera biståndet. Detta har riksdagen faktiskt redan beslutat om. Peter Eriksson nämnde också OECD-Dacs rapport i sitt anförande. En av rekommendationerna där är att Sverige bör ha ett mer fokuserat bistånd.

Tidigare när jag har frågat biståndsministern har han sagt att ett arbete pågår i Regeringskansliet tillsammans med januaripartierna. Ibland tar det ju lite tid för regeringen att komma till skott efter att riksdagen har fattat beslut. Men detta har riksdagen faktiskt redan fattat beslut om. Min enkla fråga är därför: Hur går arbetet?

Fru talman! När det gäller att stärka demokratiarbetet i det svenska bistånds- och utvecklingssamarbetet går det väldigt bra. Vi arbetar mycket och brett med detta. Alla delar är dock inte färdiga ännu. Vi har bland annat gett ett uppdrag till Sida och väntar på svar när det gäller hur de vill att vi ska utveckla och förändra detta framöver. Vi har också en pågående process och diskussion med Liberalerna och Centern när det gäller hur vi ska jobba vidare med detta.

Jag vill dock peka på att Magdalena Schröder tidigare i talarstolen sa att ni ska minska satsningarna på FN-samarbete och internationellt samarbete. Nu står ni inte upp för det heller. När jag frågar vad det är ni ska skära ned på talar hon bara om det hon inte vill skära ned på. Vad är det ni i Moderaterna vill skära ned på? Vad är det i fattigdomsbekämpningen, Sidas arbete eller det multilaterala? Ska vi skära ned på stödet till Världsbanken för att få bort arbetet med att försöka få ordning på länder som inte fungerar?

Fru talman! Ett tag såg vi att människor runt om i världen började få det bättre, men nu visar ett flertal rapporter att utvecklingen har vänt. Ojämlikheten ökar och svälten likaså. Effekterna av det ökande antalet långvariga konflikter är att fler utsätts för sexuellt våld, färre barn får tillgång till utbildning och fler tvingas till flykt.

Då är det oerhört viktigt att vi som ett rikt land tar ansvar och värnar om biståndet. I den helhetsbudget som nu har lagts fram av regeringen prioriteras skattesänkningar för rika och behålls RUT-avdraget, som främst används av människor med högre inkomster som vill få billigare städhjälp och personal till studentskivor för sina barn, som dessutom troligen har fått skattesubventionerad läxhjälp.

För att täppa igen de hål som uppstår i välfärden genom dessa prioriteringar väljer regeringen att använda avräkningar för flyktingmottagning, trots att civila organisationer och rapporter vittnar om behovet av stöd till fattiga och konfliktdrabbade i världen. Regeringen anger som skäl att det är okej enligt OECD-Dacs riktlinjer och – jag citerar ur budgeten – ”för att spegla ett gemensamt ansvarstagande med låg- och medelinkomstländer, vilka är värdar för de flesta av världens flyktingar”.

Att ta gemensamt ansvar menar jag är att som rikt land betala för flyktingmottagning utan att ta från biståndsmedel. Min fråga till biståndsminister Peter Eriksson är därför: På vilket sätt hjälper det fattiga och utsatta runt om i världen att vi gör avräkningar på biståndet för flyktingmottagande i Sverige? Och är det inte lite pinsamt att vi har städbidrag och skattelättnader för rika i stället för att prioritera att bistånd verkligen går till människor som behöver omvärldens stöd?

Fru talman! Man kan göra olika bedömningar av vad som är viktigt här i världen. Av det som vi arbetar in i Sverige går 99 procent till våra egna behov och vår gemensamma välfärd. Vidare går 1 procent till biståndet, och av den summan går i dag en liten del, 5 procent, till att betala för flyktingmottagande. En del av detta avser till exempel kvotflyktingar som tas direkt från flyktingläger i olika delar av världen; där handlar det om kostnaderna för det första året.

Man kan tycka att detta är fel – det har jag stor respekt för. Men det är väsentligt mindre än det var för några år sedan. Då var detta ett reellt bekymmer. En stor del av biståndet gick till att betala för flyktingmottagande. Det gick utöver det internationella regelverk som finns. Nu har OECD dessutom skärpt detta regelverk, och vi har anpassat reglerna så att det ska fungera inom uppsatta regler.

I dag är detta alltså tydligare styrt med de nya regler som finns i budgeten. Det kommer också att göra att detta blir mer långsiktigt och mindre ryckigt. Det har skapat en ryckighet i biståndet över åren, när man ser tillbaka på vad som har hänt och hur vi har använt detta för att betala flyktingkostnader.

Fru talman! Jag tackar för svaret, som ändå inte touchade det jag nämnde när det gäller skattelättnader och RUT-bidrag, som fortfarande finns kvar. Vi gynnar alltså fortfarande höginkomsttagare på bekostnad av fattiga människor runt om i världen.

Just nu pågår Musikhjälpen, som i år handlar om sexuellt våld. Regeringen arbetar väldigt bra med att lyfta frågan om sexuell och reproduktiv hälsa i världen, men det räcker inte när behoven är så enorma.

För några veckor sedan frågade jag biståndsminister Peter Eriksson hur han ställer sig till Vänsterpartiets förslag att utöka andelen som går till SRHR från knappt 7 procent till 10 procent. Jag fick till svar att Sverige, med tanke på att vi även ger till multilaterala organisationer, säkert ger mer än 10 procent. Enligt RFSU:s rapport inkluderar dock de knappa 7 procenten det vi ger till multilaterala organ som arbetar med SRHR. Så jag ställer samma fråga igen.

Fru talman! Sverige är ledande i världen när det gäller arbete med SRHR. Vi bedriver arbetet på flera sätt och avsätter en stor del av biståndsbudgeten för det.

Minst lika viktigt inom detta område är dock det arbete vi gör för att samla världens länder runt en progressiv agenda för att få ett slut på till exempel könsstympning och annat. Det handlar inte alltid så mycket om pengar utan om attityder och kulturer, om hur man ser på dessa frågor och om att se till att ha skarpare lagstiftning än tidigare.

Vi vet dessutom att vi i flera av dessa viktiga frågor tyvärr har världens mest reaktionära och konservativa länder emot oss. Därför är detta arbete så otroligt viktigt.

Fru talman! Jag har redan tidigare i denna debatt sagt att jag är stolt över den här budgeten och över att vi nu säkrar enprocentsmålet, förhoppningsvis åtminstone under den här mandatperioden. Jag har också sagt att jag är väldigt nöjd över att vi kommer att kroka arm med regeringen och Liberalerna för att se över hur vi kan fokusera på de mervärden som Sverige bidrar med i samband med biståndet.

Men vi är inte överens om precis allting. Jag skulle vilja följa upp en del av de saker vi från Centerpartiets sida lyfter i vår reservation rörande biståndets framtida utformning efter den här mandatperioden, fram mot 2030 och därefter.

Jag tror att statsrådet har helt rätt i att biståndet inte ensamt ska leverera resultaten i Agenda 2030. Här måste politiken kroka arm med näringslivet och vidare. Men jag tror samtidigt att biståndet bättre behöver spegla och kroka i Agenda 2030.

Min fråga till Peter Eriksson är därför hur han och regeringen avser att verka för att det svenska biståndet ska syfta till att länder, områden och människor blir biståndsoberoende. Hur ska vi starkare koppla det svenska bistånds- och utvecklingssamarbetet till Agenda 2030? Jag vill också höra om statsrådet tänker hålla i ambitionen att främst fokusera på de allra fattigaste länderna eftersom mer utvecklade länder har ett egenansvar som de måste förväntas ta i Agenda 2030 för att bekämpa fattigdom och verka för social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet.

Fru talman! Jag tycker att det är viktigt att vi har fokus på de fattigaste länderna i världen. Men det finns också andra saker man måste ha som utgångspunkt, bland annat när vi diskuterar demokrati och utvecklingen på det området. Det är ganska många länder som klassas som medelinkomstländer eller ligger på nivån över de allra fattigaste som vi är oroade över – där utvecklingen går åt fel håll och vi tycker att det vore bra om vi kunde bidra till en annan trend.

Jag vill inte bidra till att vi bara ska rikta utvecklingssamarbetet mot de allra fattigaste länderna i världen. Jag tror till exempel att det är viktigt att vi har ett samarbete i frågor om demokrati och säkerhet också med exempelvis östeuropeiska länder och länder på Balkan.

Vi låter till exempel en otäck agenda dominera alltför starkt i länder som Georgien och Ukraina från ett Ryssland som känner sig hotat och underminerar en demokratisk utveckling i länderna i sitt närområde. Om vi låter detta fortsätta utan att bidra med vad vi kan för en positiv utveckling har vi i praktiken också bidragit till att de inte kommer att överleva. Det är min bedömning.

Jag tror att det är oerhört viktigt också för vår egen säkerhet att vi arbetar med att brett stärka en positiv demokratisk utveckling där mänskliga rättigheter och demokrati står i centrum. Det gäller också rättssamhället, alltså det vi internationellt kallar rule of law. Det handlar om att försöka bidra till ett system där människors tillgångar och rättigheter kan klaras långsiktigt i olika länder.

Fru talman! Visst kan vi räkna upp en del undantag här. Jag tycker att partnerskapet är ett bra sådant. Vi kan lägga klimatbiståndet till det. Där kan vi kanske inte alltid fokusera på de allra fattigaste länderna utan måste kolla på var vi levererar bäst resultat.

Men detta blir i min mening snarare ett argument för att det, förutom undantagen, blir särskilt angeläget att prioritera de fattigaste länderna, inte minst i ljuset av att en hel del EU-länder vill att deras bistånd ska villkoras mot till exempel migrationshantering, något som jag personligen liksom Centerpartiet är mycket oroade över.

Jag tror att min fråga får kvarstå: Är det ändå inte, vid sidan av undantagen, viktigt att vi prioriterar de allra fattigaste länderna? Sedan undrar jag om man kan få en uppföljning om hur statsrådet verkar för att vi bättre ska koppla den svenska bistånds- och utvecklingspolitiken till Agenda 2030?

Fru talman! Det är möjligt att vi skiljer oss något i synen på hur det fungerar i dag. Jag tycker att vi gör en sådan prioritering i Sverige när det gäller biståndet. Vart det svenska biståndet går var en av huvudpunkterna i OECD-Dac-granskningen, där man sa att Sverige når fram till de fattigaste. Till skillnad från de flesta andra länder når vårt bistånd fram till de fattigaste, och vi har det i stor utsträckning riktat till de mest utsatta och fattigaste länderna i södra Afrika. Det är i stor utsträckning på det sättet i dag, och vi gör det mer än andra biståndsgivare.

Jag tror kanske inte att våra åsiktsskillnader här är så stora. Jag är ute och reser mycket. Jag var i DR Kongo för bara någon vecka sedan och såg vilka otroligt stora behov som inte är tillfredsställda där. Där skulle jag vilja att Sverige var mer aktivt än tidigare, men det måste också bygga på att det fungerar – att man har ett samarbete med regering eller myndigheter som fungerar.

Fru talman! Kristdemokraterna avsätter 1 procent av bni till bistånd, till insatser för att bekämpa fattigdom och bidra till hållbar utveckling, rent vatten, mat för dagen, tak över huvudet, sjukvård och inte minst skolgång för flickor samt för att öka kvinnors deltagande i samhället.

Kristdemokraterna har under decennier förespråkat bistånd på 1 procent av bni för att på riktigt kunna göra skillnad och hjälpa människor ur fattigdom och bidra till hållbar utveckling. Jag är stolt över den humanitet och solidaritet och det ansvarstagande vi i Sverige känner för medmänniskor i nöd. Den generösa biståndspolitiken vi har lindrar nöden för många utsatta i andra delar i världen.

Fru talman! För oss kristdemokrater är fattigdomsbekämpning, hållbar och demokratisk utveckling samt respekt för mänskliga fri- och rättigheter centrala frågor. Grunden till en bättre värld ligger i demokrati och respekt för mänskliga fri- och rättigheter – att respektera alla människors lika och okränkbara värde. Vi föds fria, jämlika och har lika rättigheter. Tyvärr är bristen på respekt för dessa värden stor i många länder.

Fru talman! Miljoner människor är på flykt och förföljs på grund av sin etnoreligiösa tillhörighet. Ett flertal pågående väpnade konflikter har drabbat många medmänniskor hårt. De har förlorat anhöriga, lever i misär och har med våld tvingats från sina hemtrakter. Maktfullkomliga och korrupta envåldshärskare och icke-demokratiska ledare håller tillbaka demokratiska krafter och styr samhällen med våld. De göder hat mellan olika etniciteter och religiösa grupper och påtvingar samhället patriarkala strukturer som håller kvinnor tillbaka och bidrar till väpnade konflikter, hunger, fattigdom och misär.

Fru talman! Solidaritet med förtryckta, förföljda, diskriminerade och fattiga är en medmänsklig plikt. Därför är 1 procent av bni i bistånd nödvändigt. Sverige är ett av få länder som lever upp till 1 procent av bni i bistånd till humanitära insatser. Det är beklagligt och inte acceptabelt att många länder, även EU-länder som har bra ekonomi, inte lever upp till målet om 0,7 procent i bistånd.

Fru talman! USA har sagt att man kommer att öronmärka stödinsatser till kristna folkgrupper i Syrien och Irak. Tyskland och Ungern ger i dag direkt humanitärt stöd via kyrkor i Syrien och Irak till behövande kristna flyktingar som drabbats hårt av inbördeskrig och sekteristiska väpnade konflikter.

De kristna flyktingarna finns inte i de nationella flyktinglägren på grund av trakasserier, hot och våld från islamister. Här är det kyrkor i närområdet som tar stort ansvar och hjälper flyktingar på plats. Tack vare kyrkornas insatser med direkt hjälp till behövande har man lindrat nöden hos drabbade som internationella insatser inte når fram till. Samfunden finns på plats, har god kännedom i konfliktområden och har ofta möjlighet att distribuera stödet direkt till behövande i områden där väpnade strider och osäkerheten på marken gör att biståndsarbetare och andra organisationer inte når fram via officiella kanaler.

Fru talman! Jag har drivit denna fråga genom motioner i riksdagen och har även bjudit in kyrkoföreträdare från Irak och Syrien som uppvaktat den tidigare biståndsministern och utrikesministern. De har själva berättat om sin utsatta situation och om att det humanitära stöd som kanaliseras via nationella organ inte når de kristna flyktingarna. Min förhoppning är att vår nuvarande biståndsminister tar till sig detta och gör det möjligt att bilateralt via kyrkor i Irak och Syrien hjälpa kristna flyktingar med humanitärt stöd.

Fru talman! År 2014 ockuperade terrorgruppen Islamiska staten stora delar av Irak och de kristna områdena på Nineveslätten och i Mosul. Med våld fördrevs över 150 000 kristna invånare på bara några dagar. De är nu flyktingar i norra Irak, i den kurdiska regionen.

Inbördeskriget i Syrien har pågått sedan 2011. Hundratusentals människor har blivit dödade, och miljoner syrier är flyktingar. Över en miljon kristna invånare har med våld tvingats på flykt av islamistiska väpnade grupper. Terrorgruppen Islamiska statens ambition att grunda ett kalifat i Syrien och Irak har drabbat kristna folkgrupper hårt.

Fru talman! De som bor i Irak behöver humanitärt stöd och hjälp att återvända. Det krävs utvecklingsprojekt för hållbar utveckling och inte minst en demokratisk utveckling med regionalt självstyre på Nineveslätten för kristna och andra som bor i provinsen för att öka deras möjlighet att påverka utvecklingen i närområdet.

Fru talman! De internationella biståndsorganisationerna har svårt att hjälpa de behövande i Syrien på grund av det svåra säkerhetsläge som råder i landet. Det är därför viktigt att se över nya vägar, så att det humanitära biståndet når fram och kan komma fler till del. Därför är stödet via kyrkor viktigt när det gäller att nå även kristna invånare som är i nöd.

Fru talman! Jag valde att ägna mitt anförande åt dem som drabbats hårt trots att de inte är en del av de väpnade grupperna med maktambitioner. De kristna folkgrupperna i Mellanöstern behöver Sveriges, EU:s och FN:s stöd och hjälp för att kunna leva i sina forna hemländer.

Fru talman! Jag skulle bara vilja passa på att yrka bifall till reservation nr 2.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 9.)