Utgiftsområde 4 Rättsväsendet

Herr talman! Otryggheten breder ut sig över Sverige. Kriminella gängs makt ökar på bekostnad av hederliga medborgares trygghet i våra utsatta områden, sexualbrotten ökar oroväckande snabbt och internationella stöldligor ser nu på Sverige som ett smörgåsbord för sin verksamhet.

Ovanpå detta har vi en polismyndighet i kris. Trots att de allra flesta är överens om att vi behöver fler poliser ökar avgångarna och antalet poliser blir färre.

Herr talman! Jag menar att Sverige står inför ett vägval. Antingen fortsätter vi på den inslagna vägen där tryggheten urholkas och där den organiserade brottsligheten stärker sitt grepp i våra utsatta områden, eller så rustar vi upp den svenska rättsstaten med kraft.

Moderaterna söker nu stöd för den största satsningen på lag och ordning på över 20 år. Det handlar om satsningar i höjda anslag till hela rättssystemet men också om utökade befogenheter till polisen för att kunna bekämpa brott. Det handlar om tidigare och mer effektiva förebyggande åtgärder. Det handlar om en kriminalvård som minskar återfall i brott. Det handlar också om skärpta straff.

Brottsoffren är utgångspunkten i Moderaternas rättspolitik. Vi menar att straffen bättre måste återspegla allvaret i brottet. Det är dags att höja straffen också för de livsstilskriminella. Det handlar om de organiserade ligor som skrupelfritt begår brott mot våra äldre över hela landet. Det handlar om mannen eller männen som begår sexualbrott och gång på gång återfaller i brott. Det handlar om de kriminella gängen som tar kontroll över de utsatta områdena och sätter lag och ordning på undantag. För dessa behöver vi skärpa straffen. Vi menar att en satsning på lag och ordning handlar om att ha en helhet i en politik som är både värdebaserad och effektiv.

Men ja, det handlar också om resurser. I vårt budgetförslag vill Moderaterna satsa 10 miljarder på polisen de kommande tre åren och nästan 12 miljarder på hela rättssystemet. Det är satsningar som är helt nödvändiga för att vi ska uppnå en lokalt närvarande polis, för att tryggheten ska öka och för att vi ska kunna ta kontroll över de utsatta områdena.

Vi moderater prioriterar hela rättsstaten. Till skillnad från regeringen satsar vi på domstolarna i stället för att spara. Vi skjuter till mer medel till Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten för att fler ska kunna lagföras. Med anledning av ökat terrorhot vill vi också förstärka Säkerhetspolisen. Moderaternas vägval är tydligt – vi sätter kärnstaten före att finansiera höjda bidrag.

Kontraktet mellan medborgare och stat bygger på en trygghet som kommer alla till del. Det kräver en fungerade och lokalt närvarande polis i hela landet. Under Alliansens tid vid makten slog vi därför fast att Sverige skulle ha minst 20 000 poliser, och antalet poliser ökade.

Men det första den här regeringen gjorde var att överge det grundläggande kravet om 20 000 poliser. Trots politiskt prat från justitie- och inrikesministern om fler poliser talar verkligheten ett annat språk. Det blir färre poliser med den här regeringen trots att vi har en befolkningsökning.

Jag menar att polis- och trygghetskrisen troligtvis är det största misslyckandet för regeringen. Problemet är att lyckas inte Sverige nu att vända utvecklingen kan effekterna bli mycket långtgående och svåra att reparera. Det går väldigt snabbt att urholka tilliten i ett samhälle. Men det tar lång tid att återupprätta den.

Herr talman! Det vi nu debatterar är kärnan i all politik, budgetens storlek och inriktning. Jag vill hävda att ska vi nå mål om 10 000 fler polisanställda kräver det att vi lyckas behålla erfarna och duktiga poliser samtidigt som vi ska locka rekordmånga att vilja bli poliser. Då duger inte att säga nej till riktade satsningar för höjda polislöner. Vi moderater avsätter medel för att höja polisernas löner med i genomsnitt 3 000 kronor i månaden. Det kommer att behövas, och inte minst är det rätt med tanke på att dagens poliser sliter för att hålla oss trygga.

Det handlar också om bättre utrustning till landets poliser. Det handlar om bättre befogenheter och bättre möjligheter att kunna lagföra många av de kriminella som vi behöver sätta bakom lås och bom. Därför vill vi göra en riktad satsning som gör att vi ska få möjlighet till kameraövervakning i samtliga särskilt utsatta områden i Sverige.

Vi menar att den allra största integritetskränkningen är att bli utsatt för ett brott. Vi måste sätta bättre muskler bakom vår rättspolitik. Nu är inte tiden att sitta och vänta och utreda. Nu är tiden att agera.

I ljuset av situationens allvar behöver Sverige prioritera rättsstaten framför höjda bidrag. Att Sverige har 61 utsatta områden, skjutningar i nivå med dem i södra Italien och återkommande handgranatsattacker mot polisen är, mina vänner, inte normalt. Det är en katastrofal utveckling. Jag undrar: Finns den krisinsikten hos regeringens partier? Förstår regeringen egentligen allvaret i det som just nu sker i Sverige?

Vi politiker har att ansvar att varken svartmåla eller skönmåla verkligheten. Vi ska se den som den är. Vi ska förmedla en korrekt bild av Sverige. Och ja, den kan handla om ett Sverige i högkonjunktur. Den kan handla om att vissa grupper i samhället klarar sig väldigt bra. Den kan handla om att skjutningarna i Biskopsgården nu minskar till följd av en viktig polisinsats som satt ett antal kriminella bakom lås och bom. Det är en korrekt bild av Sverige.

Men en korrekt bild av Sverige är också att antalet utsatta områden ökar, att skjutningarna ökar i vissa områden och att utsattheten för sexualbrott har fördubblats på två år. Bara förra året handlade det om 70 000 unga kvinnor mellan 16 och 24 år.

Det handlar om ett Sverige där butiksägare tvingas stänga ned sin verksamhet på grund av hot och våld. Kort sagt och mer allvarligt: Det handlar om en rättsstat som är på reträtt.

Herr talman! Vi moderater tror inte på att exploatera samhällsproblem, men vi sopar dem inte heller under mattan. Vi ser och erkänner problemen, och vi föreslår verkningsfulla åtgärder.

Vi tror på ett effektivt brottsförebyggande arbete: insatser som minskar gängens makt men som också går djupare in i lokalsamhället. Vi måste nämligen rycka upp utanförskapet, ofriheten och brottsligheten med rötterna. Klan- och hedersstrukturer måste brytas. Skolan måste ställa krav och ge alla möjlighet att lyckas, oavsett vilken bakgrund man har.

Bidragsberoendet måste minska. Att välja en hederlig försörjning ska alltid löna sig bättre än att välja bidrag. Det är en självklarhet. Men det måste också bli en självklarhet att det ska bli jobbigare att välja att fortsätta att leva ett kriminellt liv. Vi måste i Sverige bättre stå upp för alla de hederliga och laglydiga människor i våra utsatta områden som också förtjänar trygghet.

Herr talman! Vi i Alliansen visar med våra förslag att vi insett situationens allvar, att vi är beredda att göra vad som krävs och att vi kan samarbeta för att tillsammans nå målet om ett tryggare Sverige. Detta står i stark kontrast till en historiskt svag regering, som på rättsområdet lagt fram för få kraftfulla förslag för att möta en kriminalitet som breder ut sig.

Alliansen i justitieutskottet kommer i samband med detta budgetbetänkande att ha bidragit till att Sveriges riksdag fattat över 100 beslut på rättsområdet med uppmaningar till regeringen. Det handlar exempelvis om att öka den polisiära närvaron i våra utsatta områden, införa en särskild brottskod för hedersbrott och säkerställa att polisen är synlig och lokalt närvarande i hela landet. Detta är viktiga steg som tillsammans bidrar till att göra Sverige bättre.

Men det finns också frågor där vi ännu inte når majoritet för vår politik, och jag vill därför passa på att yrka bifall till Alliansens gemensamma reservationer under punkterna 19 och 23.

Avslutningsvis står Sverige inför ett vägval. Den 9 september nästa år söker Moderaterna och Alliansen svenska folkets stöd för att byta ut den här regeringen, öka människors trygghet och ge Sverige en starkare rättsstat.

(Applåder)

Herr talman! Debatten i dag handlar om justitieutskottets del i budgetpropositionen för 2018 – en budget som innehåller stora satsningar för att stärka den generella välfärd som både är ett signum för Sverige och mycket betydelsefull i strävan att få ett tryggt land och ett Sverige som håller ihop.

Men budgeten innehåller också stora satsningar inom det område vi ansvarar för, framför allt på polisen. Ska vi ha ett tryggt Sverige behöver vi både en inkluderande välfärdspolitik och ett strategiskt och målmedvetet brottsförebyggande och brottsbekämpande arbete.

Jag vill börja med att yrka bifall till justitieutskottets förslag och avslag på samtliga motioner och reservationer utom reservation 31. Vi står självfallet bakom den reservationen men avstår för tids vinnande att yrka bifall till den.

För oss socialdemokrater är det angeläget att förebygga brott. Det är centralt att fler brott förhindras, och det är angeläget att fler brott klaras upp. Detta gäller oavsett om det rör sig om vardagsbrott, grov organiserad brottslighet eller terrorism. I ett demokratiskt samhälle är alla slags brott oacceptabla.

Att alla ska känna en trygghet oavsett var man bor är grundfundamentet i en välfärdsstat. Därför fordras det omedelbara och kraftfulla åtgärder för att få stopp på våldet, framför allt i utsatta områden. Men sedan gäller det också att tänka och agera långsiktigt, för brottsförebyggande och brottsbekämpning är ett långsiktigt arbete. Det gäller att hålla ut, och då är det viktigt att polisen finns närvarande men också att det satsas på civila och sociala åtgärder.

Herr talman! Vi gör i denna budget den största satsning på polisen som gjorts på 2000-talet. Vi har ökat, och kommer ytterligare att öka, antalet platser på polisutbildningen. I år har 1 300 studenter påbörjat sin utbildning. Det borde ha varit 1 600, eftersom det är antalet platser. Det är inte bra att platserna inte fylls, och därför har regeringen gett myndigheten i uppdrag att se över vilka åtgärder som behövs för att öka kapaciteten i antagningsprocessen, vilket jag kommer att återkomma till.

För att bland annat stärka polisens arbetsmiljö ser vi över det straffrättsliga skyddet för blåljuspersonal. Som en insats för att minska brottsligheten, framför allt i socialt utsatta områden, har vi skärpt straffen för bland annat innehav av vapen och explosiva varor. Vi ser också att den samverkan som sker mellan myndigheter ger effekt.

Vi jobbar vidare med att öka möjligheterna för polis och säkerhetspolis att ha verktyg som fungerar – kamerabevakning och hemlig dataavläsning – och med att modernisera rättsprocessen. Men vi måste också öka kunskaperna hos våra myndigheter, bland annat om den nya sexualbrottslagstiftningen och när det gäller nya vittnesstöd.

Men, herr talman, i den bästa av världar begås inga brott. Detta måste vara målet för hela samhället. Därför är det brottsförebyggande arbetet så oerhört viktigt, och det måste pågå på bred front och omfatta inte bara rättsväsendets myndigheter utan också kommuner, näringsliv och civilsamhällesorganisationer. Det gäller att tidigt vidta åtgärder för unga som är på väg att hamna i kriminalitet och att se över den offentliga miljön och se till att det finns belysning på gator och torg.

Vi vet också att den bästa brottsförebyggande åtgärden är en fungerande skola. Halva justitieutskottet var i USA under hösten. Jag var själv inte med, men alla ledamöter som var med på resan vittnar om att svaret de fick när de tog upp frågan om vad som var viktigast för att förebygga brott var just en grundläggande, bra skola och bra möjligheter till vidareutbildning. Att ge människor en bra grund att stå på, en framtidstro och en möjlighet till försörjning och ett stabilt socialt liv – det förebygger kriminalitet.

Men tyvärr har vi fortfarande dem som begår brott, och en central del i det brottsförebyggande arbetet är också att förebygga återfall. Trenden över tid är att återfallen minskar. Kriminalvården har utvecklat sitt arbete på anstalterna, men det är också viktigt att det finns inslussningsgrupper – en möjlighet att få stöd och hjälp när man kommer ut – och en fungerande och bra avhopparverksamhet när man vill lämna ett liv i kriminalitet.

I betänkandet finns elva tillkännagivanden, som egentligen kan tyckas helt onödiga. Regeringen och utskottet är helt överens om att det behövs tydliga och mätbara mål för polisens verksamhet, och i regleringsbrevet för 2017 har polisen bland annat fått i uppdrag att säkerställa att uppföljningen av verksamheten vidareutvecklas, konkretiseras och implementeras.

Regeringspartierna och oppositionen är överens om att det ska finnas en lokalt förankrad, närvarande och synlig polis i hela landet och en ökad polisiär närvaro i socialt utsatta områden, vilket det också gör. År 2016 fanns fler poliser i de socialt utsatta områdena än vad det gjorde 2015. Därför har vi ökat antalet platser på polisutbildningen. Vi vet alla att det råder en brist på utbildade poliser. Vi ha gett myndigheten ett flertal uppdrag samt tillför under 2018 ytterligare 2 miljarder för att stärka verksamheten.

Vad gäller brottskod för hedersmotiv har Socialstyrelsen fått uppdraget att genomföra särskilda kartläggningar av frågor som rör hedersrelaterat våld och förtryck, och i skrivelsen En nationell strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor presenteras en tioårig strategi.

Att rättsväsendets myndigheter ska utöka och utveckla sin kompetens inom olika områden är en viktig och naturlig del i deras utvecklingsarbete. Om det råder ingen oenighet. Här har Brå ett viktigt uppdrag att ta fram underlag för att kunna stödja och utveckla arbetet både när det gäller nya arbetssätt och metodutveckling och när det gäller att se var det behövs ny kunskap.

Vi vet också att exempelvis Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten gemensamt utbildat personal när det gäller brott mot barn, våld i nära relationer och sexualbrott mot vuxna. Det är viktigt att myndigheterna samarbetar så att den ena myndigheten känner till och kan fortsätta det arbete som den andra har påbörjat.

Brottsofferdirektivet ställer krav på en stärkt informationsskyldighet till målsägaren, och Brottsoffermyndigheten har också haft ett uppdrag att se över vilka åtgärder som behöver vidtas. Bland annat lyfter de fram utvecklingen av en ny webbplats, och polisen arbetar med att ta fram metodstöd och riktlinjer men också med att kunna göra riskanalyser vid hot och våld.

Att de som utsätts för brott får en återkoppling ska vara en naturlig del av det brottsbekämpande arbetet. Att de som förhör barn har en relevant utbildning är viktigt, och polisiära förhörsledare ska även i dag ha genomgått och godkänts vid en tvåstegsutbildning i Polishögskolans regi för att få hålla förhör. Detta bör också få genomslag i hela rättsväsendet, det är vi helt överens om, och här är modellen med barnahus en viktig framgångsfaktor.

När det gäller att bekämpa narkotikabrott arbetar polisen med att sprida goda och lyckade exempel och att ha metodstöd med fokus framför allt på tidig upptäckt hos ungdomar.

Herr talman! Alla dessa tillkännagivanden är svåra att säga nej till eller reservera sig mot. Det har gjorts oerhört mycket under de här åren. Det pågår mycket förbättringsarbete, men det finns också mycket mer kvar att göra. Därför har vi ett enigt utskott kring dessa tillkännagivanden.

Vad vi däremot reserverar oss mot är tillkännagivandet om en översyn av Rekryteringsmyndigheten. Vi är lika angelägna som majoriteten i utskottet om att platserna på utbildningen fylls. Regeringen gav den 20 juli Polismyndigheten i uppdrag att stärka kompetensförsörjningen, och myndigheten överlämnade en rapport den 13 november just med fokus på ökad kapacitet i antagningsprocessen. I rapporten finns åtgärder både på kort och på lång sikt som både Polismyndigheten och Rekryteringsmyndigheten ska jobba vidare med.

Vi anser att problemet måste åtgärdas men också att frågan är omhändertagen och att en myndighetsöversyn inte är den lösning som behövs för att få platserna på utbildningen fyllda.

Vi noterar också att Rekryteringsmyndigheten ligger under försvarsutskottets beredningsområde, vilket gör det ytterst tveksamt att vi från justitieutskottet kan gå in med ett sådant yrkande även om myndigheten också hanterar rekryteringen till en myndighet som ligger under vårt beredningsområde.

Med detta, herr talman, vill jag än en gång yrka bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

Herr talman! Jag välkomnar att Helene Petersson talar sig varm om behovet av fler poliser, för det här är viktigt för Sverige. Men med anledning av detta undrar jag: Varför var det så viktigt för regeringspartierna att ta bort det grundläggande kravet om 20 000 poliser? Och hur ser Helene Petersson på utvecklingen att vi med den här regeringen har fått färre poliser trots att befolkningen ökar?

Jag noterar dessutom att Helene Petersson har tagit upp någonting som jag tror är en gemensam oro för oss, det vill säga att vi har tomma stolar på polisutbildningen. Det är ett allvarligt problem. Oavsett de mål som kan sättas upp om hur många fler poliser vi vill ha kommer vi inte att få tillräckligt många poliser om vi inte fyller upp utbildningsplatserna.

Jag noterar att man hänvisar till att man nu har givit ett uppdrag till myndigheten om att fundera på varför det finns tomma stolar på polisutbildningen. Min fråga blir därför: Kan inte höjda polislöner vara viktigt för att säkerställa att vi får rekordmånga att söka sig till polisutbildningen? Och varför är det så viktigt för regeringspartierna att säga nej till riktade satsningar på höjda polislöner?

Herr talman! Att vi plockade bort kravet på 20 000 poliser var för att vi ansåg att det är myndigheten som måste avgöra vilken kompetens man behöver. Däremot har vi under hela mandatperioden kontinuerligt tillskjutit pengar till Polismyndigheten för att ge myndigheten möjlighet att anställa. Det måste vara Polismyndigheten som avgör vilken kompetens man behöver.

Ett annat problem i detta är att antalet platser på polisutbildningen under er tid i regeringen inte ökades. Det är en eftersläpning av det som vi ser nu. Eftersom vi har en två och ett halvt år lång utbildning tar det ett antal år innan vi har färdigutbildade poliser.

Vi har polisbrist i landet, och det har vi åtgärdat genom att dubblera antalet platser. Varje halvår är det 600 i stället för 300 studenter som tas in på polisutbildningen. Vi har nu ökat antalet till 800, och om vi ska uppnå målet med 10 000 fler polisanställda år 2024 kommer man att behöva ta in 1 000 studenter vid varje antagningstillfälle. Det möjliggör vi genom att öka antalet platser på befintliga skolor, vilket vi i sin tur möjliggör genom att öka antalet skolor till fem från tre.

När det gäller lönerna är det en fråga för parterna. Det är myndigheten och fackförbunden som ska sluta ett avtal. Vi ger dem förutsättningar genom att skicka mer resurser.

Herr talman! Sanningen är att under Alliansens år kunde antalet poliser som utbildades variera från år till år. Det är klart att vi måste se till att det är tillräckligt många, men det grundläggande problemet är inte hur många polisutbildningar vi har. Jag tycker i grunden att det är en vettig insats från regeringen att utöka antalet lärosäten för detta, men problemet är ju att vi har tomma stolar. I analysen av det lär man komma fram till slutsatsen att det är klart att polislönerna behöver finnas med som en faktor.

Det skorrar lite falskt från regeringen, för när vi talar om till exempel lärarna, som också är väldigt viktiga för vårt samhälle, menar regeringen att det är helt nödvändigt med riktade lönesatsningar för att kunna få fler att söka sig till lärarutbildningen, och då är staten egentligen inte ens huvudmannen. Men i detta fall, då vi har en rättsstat på reträtt, säger regeringen blankt nej och hänvisar till arbetsmarknadens parter.

Vad vårt krav från Alliansens sida handlar om är att skjuta till medel så att arbetsmarknadens parter kan se till att höja polislönerna. Det är så vi också får upp antalet poliser på våra utbildningar.

Återigen: Tror Helene Petersson, med handen på hjärtat, att vi klarar att nå målet om 10 000 fler polisanställda utan att höja polislönerna?

Herr talman! Jag är övertygad om att polislönerna kommer att höjas. Men det är inte vi i riksdagen som ska fatta det beslutet. Och det är inte regeringen som ska fatta det beslutet. Det är arbetsmarknadens parter som ska göra det. Och vi ska ge dem förutsättningar att göra det.

Jag tror inte att det är enbart lönerna som leder till att man avstår från att söka. Vid det senaste antagningstillfället var det 9 300 personer som sökte. Men det är något som har lett till att alla platser inte var fulla på slutdagen.

Jag rekommenderar Tomas Tobé att läsa den här rapporten som jag visar för ledamöterna i kammaren. Polismyndigheten har i den plockat ut hur kapaciteten i antagningsprocessen ska ökas, vad problemet är och varför man anmäler sig som sökande men inte dyker upp på testerna. Behöver man ett samtal eller sms som påminner? Är det något annat som leder till att man inte tar den erbjudna platsen? Polisen och Rekryteringsmyndigheten har börjat titta på det. Det är en jätteviktig process. Vi har utbildningsplatser. Då finns det ingen anledning att inte fylla dem.

Jag har fullt förtroende för att polisen har sett problemet och är lika angelägen som Tomas Tobé och jag att det ska fungera. Man kommer alltså att jobba vidare med det.

Herr talman! Vi debatterar nu det sista budgetbetänkandet innan det är dags att gå till val, och det märks. Helt plötsligt finns det enorma satsningar från vissa partier, framför allt på Polismyndigheten. Var fanns det engagemanget när poliserna ute i landet behövde det som mest?

Ett enda parti har under hela mandatperioden gjort stora satsningar med syftet att kraftigt förstärka inte bara polisen utan hela rättskedjan. Det är Sverigedemokraterna. Samtliga andra partiers budgetsatsningar har legat i linje med de resultat vi kan se i samhället i dag.

Om Moderaterna hade haft ensam makt i Sverige under den här mandatperioden hade vi haft exakt samma antal poliser som nu när vi har en rödgrön regering. Moderaterna och övriga i Alliansen ansåg nämligen inte att det fanns ett behov av att utbilda fler poliser i början av mandatperioden. Tvärtom kritiserade man Sverigedemokraternas satsning om 7 000 nya poliser och menade att poliserna minsann kunde jobba mer effektivt. Så lät det i början av mandatperioden. Nu är det annat ljud i skällan.

Även om vi välkomnar andra partiers framryckningar uppstår givetvis ett trovärdighetsproblem när de största satsningarna man gör syftar till att ge effekt först efter nästa val.

Herr talman! Sverigedemokraterna har inte bara varit först ut och drivande för Polismyndigheten och rättsväsendets grundläggande förutsättningar genom förslag på utökade anslag och nytt ledarskap. Vi har också vid varje tillfälle där vi kunnat få politiskt inflytande utnyttjat just det. Det har ibland kostat oss prestige och har ofta lett till medieskugga för oss, till förmån för Alliansen. Men vi har alltid valt att agera med största respekt för våra väljares förväntningar.

Efter det här budgetbetänkandet har vi levererat över 100 tillkännagivanden till regeringen. Det har kunnat ske eftersom Alliansen har legat nära Sverigedemokraterna eller har närmat sig Sverigedemokraterna i vissa förslag. Då har vi kunnat avgöra frågor i utskottet genom att visa vårt stöd.

Vi skulle såklart ha kunnat göra betydligt mer och tidigare i mandatperioden. Varje tillkännagivande bygger nämligen på att Sverigedemokraterna har visat stöd för en gemensam alliansskrivning, aldrig tvärtom. Ett exempel är när Sverigedemokraterna ensamt motionerade om att ta bort straffrabatten för vuxna mellan 18 och 21 år. Då valde Moderaterna att rösta emot, trots att de ville ta bort just den rabatten. Då fick vi vänta ett år så att Moderaterna och Alliansen fick skriva en egen motion, som vi sedan fick stödja för att det skulle kunna skapas ett tillkännagivande.

Nu senast, den 13 november, annonserade Moderaterna på en presskonferens att de minsann vill se ett nytt uppdrag till Brottsförebyggande rådet om att kartlägga sexualbrott och ursprung. Eftersom man saknar ett eget förslag om den saken lyfte vi upp den frågan i utskottet, och den 30 november röstade Moderaterna emot förslaget om att ge Brottsförebyggande rådet i uppdrag att kartlägga sexualbrott och ursprung, enkom för att Sverigedemokraterna var avsändare till förslaget.

Herr talman! Den sortens ängslighet, som har gått genom decemberöverenskommelsen och fortsatta strategier för att inte fälla regeringens budget, som mellan varven uppenbarar sig genom att man röstar emot sin egen övertygelse, beroende på vem som skrivit förslaget, leder mig till en fråga. Vi kan ärligt se våra väljare i ögonen och säga att vi har tagit deras röster på allvar och att vi vid varje givet tillfälle har gjort vad vi har kunnat för att motsvara deras förväntningar. Kan Alliansen ärligt säga att man har agerat likadant?

Herr talman! Till skillnad från andra partiers sifferbingo inför valupptakten om vem som vill utbilda flest poliser ligger Sverigedemokraternas ambition fast. Vi vill fortfarande se 7 000 nya poliser med en utbildningstakt som leder till ett slutdatum 2024. Därefter föreslår vi, som vi har gjort hela mandatperioden, att antalet poliser ska korrelera med befolkningsutvecklingen med ett rikttal om 250 poliser per 100 000 invånare.

Totalt vill vi se ett utökat anslag för polisen med 1,4 miljarder jämfört med regeringen. Och för att nå målet att fler ska söka sig till polisyrket och att fler poliser ska söka sig tillbaka avsätter vi bland annat 650 miljoner i en riktad lönesatsning, för att möjliggöra det som har diskuterats tidigare, nämligen att höja polislönerna.

Vi vill avsätta 200 miljoner för en upprustning av polisens utrustning. Vi avsätter också 20 miljoner för att återinstallera den beredskapspolis som Alliansen lade ned under sin regeringstid.

Vittnesskyddet behöver också stärkas. Utöver skarpa förslag om att införa anonyma vittnen vill vi avsätta resurser för att stärka vittnesskyddet generellt, med 25 miljoner kronor för nästkommande år.

Vi har också sett behovet av att utöka den nationella insatsstyrkans kapacitet och avsätter 50 miljoner kronor för det. Utöver det har vi ett högt ställt och ambitiöst mål om att utbilda fler poliser och har avsatt 300 miljoner för att anställa fler civilanställda.

Herr talman! Även om fler partier nu satsar mer pengar än regeringen på Polismyndigheten utmärker sig ändå Sverigedemokraterna genom att vi satsar mer pengar än regeringen på i princip alla utgiftsområden inom vårt ansvarsområde.

När Liberalerna satsar 10 miljoner mer och Moderaterna 9 miljoner – tror jag att det var – på Säkerhetspolisen satsar Sverigedemokraterna 110 miljoner mer. Det är inte heller något ny satsning från Sverigedemokraterna. Säkerhetspolisens uppdrag har blivit alltmer ansträngt under hela mandatperioden, inte minst efter att regeringen har släppt in hundratals utbildade och tränade terrorister i vårt land. För oss är det givet att Säkerhetspolisens uppdrag ska uppvärderas.

Vi satsar också mer resurser på Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Sveriges domstolar, Kriminalvården, Brottsförebyggande rådet och inte minst Brottsoffermyndigheten. Inom många av dessa utgiftsområden drar vissa allianspartier ned på anslagen jämfört med regeringen.

Man kan inte lägga alla ägg i en korg. Stärker man polisen måste också resten av rättskedjan hänga med. Det kanske inte ger särskilt tuffa tidningsrubriker att satsa en halv miljard extra på Kriminalvården. Kanske är det därför Liberalerna vill dra ned på just de anslagen. Men det hela hänger ihop. Vi behöver stärka Kriminalvården, inte bara för att vår politik skulle leda till att fler kriminella skulle sitta i fängelse utan också för att möjliggöra ett fortsatt kvalitativt arbete med att minska risken för återfall i brott.

Herr talman! Sverigedemokraterna är inte bara partiet som på riktigt skulle bryta ned de kriminella nätverk som vuxit sig starka under blåa och rödgröna regeringar. Vi står också upp för poliserna, genom satsningar på bättre lön och arbetsvillkor men också genom att markera mot dem som ger sig på polisen. Attacker mot blåljuspersonal ska klassas som synnerligen grov misshandel, det vill säga leda till ett minimistraff på fyra års fängelse.

Vi är inte bara ett parti som står upp för Sveriges poliser. Vi är ett parti som står upp för att hela rättskedjan ska fungera.

Avslutningsvis vill jag säga att vi står bakom samtliga av våra reservationer och vårt särskilda yttrande. Men jag väljer att yrka bifall till bara reservation 41 om statistik om gärningspersoners ursprung och nationalitet. Då får Moderaterna en chans till att visa om de verkligen vill ha ett nytt uppdrag till Brottsförebyggande rådet om sexualbrott och ursprung. Min gissning är dock att de kommer att rösta emot också här.

(Applåder)

I detta anförande instämde Patrick Reslow (-).

Herr talman! Vi debatterar och ska besluta om den här budgeten i en tid då rättssystemet i Sverige står inför en utmaning. Vi som kanske dagligen rör oss i så kallade utsatta områden vet att det inte är lätt. Polisen har ett svårt arbete, och man utmanas av krafter.

Det gäller bland annat vid skjutningar. Rättssystemet står inför utmaningar att möta dessa skjutningar, att hitta vittnen, att inge förtroende och att bygga vårt samhälle. Detta är utmaningar, men det är farligt att svartmåla. Där kan jag instämma i Tomas Tobés beskrivning när han sa att man inte ska svartmåla, men att man inte heller ska skönmåla. Nej, det är inte meningen att vi ska skönmåla. Det handlar om utmaningen.

Det är därför som S- och MP-regeringens budget ser ut som den gör med stora satsningar på polisen. Det behövs fler poliser i det här landet, det är vi helt överens om. Regeringen och oppositionen är överens om en hel del. Min kollega Helene Petersson gick på ett bra sätt igenom alla tillkännagivanden där vi från regeringssidan står bakom tio av dessa. När oppositionen vill ha ett tillkännagivande om saker som regeringen redan gör är vi ju inte emot att uppmärksamma regeringen på att det redan görs.

För tids vinnande avstår jag från att yrka bifall till vår reservation 31, men jag står naturligtvis bakom den.

Det behövs fler poliser, och det är vi överens om. Sedan kan vi diskutera hur många det behövs. Jag tror inte att det är meningsfullt att fastställa exakta siffror. Vi ska framför allt fylla platserna på polishögskolorna.

Jag är orolig över att man i dag svartmålar en del. Vi svartmålar en del av polisens arbetsförhållanden. Kanske inte i första hand vi partier, men medier svartmålar arbetstrycket och förhållanden, och det kommer inte att bidra till att det blir fler poliser.

Jag känner igen tendenserna från diskussionen om läraryrket, och den har inte lett till att det har blivit fler lärare. Det var först när vi började prata lite mer positivt om möjligheterna med läraryrket som vi fick en tillströmning. Därför vill jag varna för detta.

Vi högaktar polisen. Om man skulle fråga en person på gatan tror jag att han eller hon skulle uttrycka en högaktning för polisens arbete. Det är det som är det viktiga, att lyfta fram polisens arbete, avsätta resurser så att det kan bli fler poliser och ett attraktivt yrke. Det är det som regeringen har gjort när den har gett i uppdrag åt Polismyndigheten att se över karriärmöjligheterna.

Det är inte så att vi regeringspartier säger nej till högre löner, men vi vill inte detaljstyra och ta över parternas arbete. Vi ger resurser, och sedan får parterna sköta resten. Det är en viktig skillnad från att detaljstyra. Ja, vi vill skapa bättre arbetsförhållanden, men riksdagen ska inte gå in och peta i olika bitar.

För att komma till rätta med brottsutvecklingen, skapa trygghet i utsatta områden och öka förtroendet för vårt rättssystem behövs det fler poliser, och det är det som den här budgeten handlar om.

Sedan är det en positiv sak som jag tycker att vi ska uppmärksamma mycket mer, och det är utvecklingen inom Kriminalvården. Man har klarat av att minska återfallen. Det är ju fantastiskt att man har lyckats att minska återfallen med 10 procent. Det är den stora skillnaden för folk på gatan. Av de förbrytare som sätts i fängelse kommer 10 procent att inte återfalla i brott. De kommer inte att fortsätta med skjutningar, begå överfall eller göra inbrott. Det är där som vi ser framtiden.

Jag skulle vilja introducera ett nytt begrepp i debatten: lönsamma straff ur ett samhällsperspektiv. Vilket är det mest lönsamma straffet ur ett samhällsperspektiv? Jo, det är det straffet som får förbrytare att aldrig mer begå brott. Det är inte nödvändigtvis det längsta straffet.

Det blir lätt en debatt här i kammaren om att det ska vara hårdare straff. Ja, jag kan tycka att det ibland är berättigat med hårdare straff. Vi fattade beslut om hårdare straff för olaglig hantering av handgranater häromdagen i den här kammaren. Det var jättebra. För min del kan vi också fatta beslut om hårdare straff om det är lönsamt från ett samhällsperspektiv, om det förhindrar fler att begå brott. Men då ska detta vara verifierat genom forskning, så att vi vet hur man förhindrar återfall. Det vore en framtidspolitik när det gäller kriminalvården och rättssamhället att förhindra att det blir fler brottslingar.

Justitieutskottet var på en USA-resa för en månad sedan. Vi besökte då Baltimore, en stad som har den värsta gängkriminaliteten i hela USA. Man frågade oss: Varför kommer ni hit? Ni har det ju så mycket bättre än vi.

Vårt svar var att vi åkte dit för att vi inte vill att vi ska få det som de har det. Vi vill lära oss hur man förebygger. Jag ställde frågan: Vad är ert bästa tips för att förhindra den utvecklingen? Då svarade man: Satsa på utbildning!

Det har redan nämnts en gång i kammaren, och jag vill upprepa det en gång till: Det finns inget så viktigt som utbildning, särskilt i våra utsatta områden.

Jag vill skicka med ett råd till oppositionspartierna: Se över era budgetar när det gäller utbildningspolitiken! Det finns flera partier som vill minska de insatserna. Särskilt oroad är jag över det motstånd som finns i Alliansen just nu när det gäller läsa-skriva-räkna-garantin. Jag tror att den vore perfekt för att öka utbildningsinsatserna i utsatta områden och på ett tidigt stadium identifiera dem som behöver stöd.

Vi behöver fler poliser, lönsamma och effektiva straff ur ett samhällsperspektiv och ett utbildningsystem som skapar andra ideal än gängkriminalitet.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet. Sedan står jag bakom reservation 31, men jag yrkar inte bifall till den.

Herr talman! Mats Pertoft lyfter fram att vi behöver tala gott om polisyrket. Det ligger en hel del i det. Jag träffar många poliser, i princip varje vecka. De allra flesta poliser är engagerade och vill göra ett gott arbete för samhället, men det finns för få poliser för att de ska kunna möta den kriminalitet som breder ut sig i samhället.

Jag har därför ett par frågor till Mats Pertoft. Hur ser han på att det i och med den här regeringen blir färre poliser? Vilken analys har ni av vad ni har uppnått under era år i regeringsställning då vi i Sverige har fått färre poliser och det samtidigt har blivit fler poliser som upplever att de inte har tillräckligt många kollegor?

Jag har hört att Socialdemokraterna tidigare har gått ut med löften om 10 000 fler polisanställda. Gott så. Jag delar den ambitionen. Min raka fråga till Mats Pertoft är: Står Miljöpartiet bakom målsättningen om 10 000 fler polisanställda?

Avslutningsvis: Jag vet att Mats Pertoft i grunden själv är lärare. Hur kommer det sig att regeringen tycker att det är rätt politik att ha riktade lönesatsningar till lärare, där staten inte ens är huvudman, men att man säger man blankt nej när det gäller poliserna? Varför är det så svårt för regeringspartierna att förstå att utöver en ordentlig satsning i anslaget till Polismyndigheten behövs även en riktad satsning för höjda polislöner?

Herr talman! Tomas Tobé frågar mig vad vi ska göra åt att färre personer söker till polisutbildningen. Naturligtvis ska vi göra utbildningen så attraktiv som möjligt. Exempelvis har vi fortfarande funderingar om huruvida det ska bli en högskoleutbildning. Det har gjorts utredningar om detta. Regeringen tittar på om det ska bli fler utbildningsplatser. Ett arbete pågår hela tiden i frågan.

När det gäller hur många poliser vi behöver vill jag inte låsa mig vid 10 000. Det kan handla om 15 000 eller färre, eller ännu fler; vi ska ha fler poliser. Jag menar att Polismyndigheten bör bestämma det exakta antalet. Att regeringen och riksdagen ska se till att det finns resurser så att det räcker för att utöka antalet poliser och polisanställda är en helt annan fråga.

Angående lärarnas löner har vi i Sverige ordningen att parterna förhandlar om löner. Men efter åratal av debatt bestämde sig regeringen för att göra ett undantag i och med lärarlönesatsningen. Man kan dock inte låta undantaget bli regel, vilket i detta fall skulle vara att regeringen sätter lönerna. Jag menar att myndigheterna och de fackliga organisationerna ska förhandla om löner. Vi ska däremot se till att budgetera så att det finns resurser, och det gör denna regering.

Herr talman! Tack, Mats Pertoft! Det är givetvis arbetsmarknadens parter som sätter löner på svensk arbetsmarknad. Jag har inte hittat någonting i regeringens politik som säger att det nu är regeringen själv som sätter lönerna för Sveriges lärare. Jag tror att regeringens uppfattning är att det är arbetsmarknadens parter som gör det.

Däremot är regeringen och Alliansen överens om att vi vill höja lärarlönerna. Det är en viktig framtidsinvestering, även inom vårt politikområde, att se till att skolan är bra, i synnerhet i utsatta områden. Men med all respekt går regeringens politik inte ihop. Den enda förklaringen måste vara att det här inte är lika prioriterat för regeringen. Det är väl det ärliga svaret.

Hur allvarligt ser regeringen på att poliserna blir färre? Faktum är att det första regeringen gjorde var att ta bort målet om 20 000 poliser. Nu sjunker antalet. När poliserna i desperation nu säger att de behöver fler kollegor säger ett av regeringspartierna att det har ett vackert mål om fler poliser men är inte berett att göra något åt polislönerna.

Detta går inte ihop. Därför undrar jag: Tror verkligen Mats Pertoft att akademisering av polisutbildningen, herr talman, är vad som kommer att få rekordmånga att söka sig till polisutbildningen? Eller kan det vara så att rejält höjda polislöner är vad som krävs för att vi både kan behålla erfarna poliser och kan locka rekordmånga att vilja bli polis?

Herr talman! Regeringen har gett Polismyndigheten i uppdrag att brett se över hur man kan förbättra möjligheterna för polisen. Man ska titta på alltifrån karriärmöjligheter till olika andra sätt att göra yrket mer attraktivt. Detta utesluter inte löner, men det handlar inte bara om löner. Vad jag hör från poliser är att det handlar om många olika bitar. Man måste ro den stora organisationsförändring som polisen har gått igenom i hamn på ett bra sätt. Man måste lyssna på medarbetarna och se till att yrket som helhet blir mer attraktivt.

Man kan inte enbart stirra sig blind på lönerna. Lyssna bara på lärarnas diskussion! Även om deras löner har höjts rejält har debatten inte stannat av. Det finns många andra bitar också. Polismyndigheten har nu fått ett uppdrag att se över det hela och återkomma till regeringen. Det är så man arbetar brett. Man kan också fråga sig hur det skulle bli med den ena satsningen efter den andra. Till slut blir det staten som sätter lönerna överallt. Det är inte meningen.

Det handlar i stället om att ge resurser till Polismyndigheten, vilket vi gör i denna budget, så att den sedan kan gå vidare och titta på hur man förbättrar möjligheterna och arbetsförhållandena för polisen generellt sett. Så hittar vi vägarna, inte genom att från riksdagens sida centralstyra.

Herr talman! Ansvaret för att garantera människor säkerhet och trygghet är en av statens viktigaste uppgifter. För att lösa uppgiften krävs att antalet brott minskar, att polisen ingriper under pågående brott och att genomförda brott utreds och förövare döms. Tryggheten består också i att lagarna är tydliga och rättssäkerheten hög så att ingen döms för brott som man inte har begått.

Polisen måste vara närvarande, tillgänglig och synlig för människor i hela landet. Den ska ha ett långsiktigt mandat att arbeta lokalt, och poliserna ska i största möjliga mån jobba med uppgifter kopplade till det lokala området där man har hög kännedom. Tryggheten ska värnas i hela landet, oavsett om du bor på landsbygden, i storstaden eller i något av de områden som vi kallar utanförskapsområden.

För varje brott som begås tilltar otryggheten. Samtidigt visar undersökningar att förtroendet för polisen minskar. Denna kombination riskerar att påverka tilliten till rättssamhället. För att mota en sådan utveckling krävs kraftfulla satsningar på ökad lokal polisiär närvaro, ökade resurser för att utreda begångna brott och andra trygghetsskapande åtgärder.

Att förtroendet för rättsväsendet är högt och att rättssamhället är stabilt och försvarar människors fri- och rättigheter i landet är grundläggande. Sverige är i grunden ett tryggt och säkert land, men den oro som sprider sig måste tas på största allvar. Vår trygghet kräver en lokalt närvarande polis och ett rättsväsen som står rustat att hantera kriminaliteten. Det behövs effektivare insatser mot grov brottslighet, vardagsbrott och våld mot kvinnor. Därtill krävs ytterligare åtgärder mot terrorism och radikalisering samt mot kontroll och brottslighet i hederns namn.

Polisen har en central roll för att beivra, begränsa och lösa brottslighet. De engagerade medarbetarna i Sveriges poliskår är många, men de poliser som tycker att arbetssituationen känns svår och överväger att överge sitt yrke blir allt fler.

Vi i Centerpartiet föreslår i vår budgetmotion en kraftig resursförstärkning till polisen för att garantera polisens lokala närvaro och öka antalet arbetade polistimmar, höja de hårt arbetande polisernas löner samt skapa förutsättningar för bättre arbetsvillkor och en bättre arbetsmiljö.

Polisen och det övriga rättsväsendet måste vara lokalt förankrat. Intentionen bakom den nya nationella polismyndigheten var bland annat att fler poliser skulle jobba närmare medborgare, företagare och kommuner. Utvecklingen har dock i många delar av landet gått i motsatt riktning. Det är inte hållbart att kommunpoliser och andra lokalt arbetande poliser ständigt flyttas till andra arbetsuppgifter som gränskontroller, gängskjutningar eller annan grov kriminalitet.

För att värna och förstärka medborgarnas förtroende för polisen krävs att polisen inte enbart arbetar med grov kriminalitet utan också kanaliserar resurser till arbetet med mer vardaglig brottslighet som skadegörelse, stölder och buskörningar. En lokalt förankrad polis utgör också ett viktigt verktyg i kampen mot terrorismen, eftersom lokal förankring är en förutsättning för att kunna arbeta förebyggande och upptäcka individer som riskerar att radikaliseras.

Herr talman! Oavsett var i Sverige man bor ska man kunna känna trygghet i att polisen är närvarande. Polisen ska vara lokalt förankrad, och invånarna ska veta vilka de lokala poliserna är. Med kontinuitet och erfarna poliser som stannar länge på samma tjänst är det lättare att arbeta långsiktigt med kontaktskapande, brottsförebyggande och trygghetsskapande åtgärder. Därför vill Centerpartiet satsa 9,8 miljarder kronor över de kommande tre åren på polisen, inklusive förstärkning av polisens arbete mot terrorism.

Centerpartiet föreslår att Polismyndigheten tillförs 1 680 miljoner kronor år 2018 i syfte att utbilda och anställa fler poliser samt för att anställa fler civilanställda. Denna satsning motsvarar ca 1 800 fler polisanställda 2018.

Centerpartiet föreslår att Polismyndigheten tillförs 700 miljoner kronor per år för att möjliggöra en satsning just på polisernas löner. Satsningen motsvarar höjd lön med i genomsnitt 2 000 kronor i månaden för 22 000 poliser. Jag önskar att det var mer, men det är ungefär vad vi skulle klara av just nu.

Andelen utredda och uppklarade brott minskar. Polisens statistik från juli i år visar att antalet outredda brottsutredningar har ökat med 1,3 procent i hela landet jämfört med förra året. I många regioner ser siffrorna ännu värre ut, till exempel i Region nord, där antalet har stigit med hela 13 procent.

Sverige behöver fler poliser och en mer effektiv resultatrapportering för att vända utvecklingen. Därutöver krävs att polisen i högre grad tar hjälp av ny teknik. Exempelvis behövs en ökad användning av kroppsburna kameror, vilket inte bara skyddar poliser mot våldsamheter utan också ger underlag för bättre bevisning. Därtill krävs större möjligheter att använda kameraövervakning i brottsbelastade områden. Även detta skulle öka möjligheterna att väcka åtal för brott.

Herr talman! I en fungerande rättsstat måste förtroendet för rättsväsendet vara starkt. Om människor upplever att de brott de anmäler inte utreds, att polisen inte är närvarande eller om ingen åtalas, trots att det förefaller vara förhållandevis enkelt att bevisa vem som har begått brottet, riskerar detta förtroende att minska. Det riskerar i sin tur att leda till att människor inte anmäler brott.

För att upprätthålla förtroendet för rättsväsendet måste brottsoffer kunna känna sig säkra på att deras brottsanmälan tas på allvar. När brottsanmälningar läggs ned inom ett par dagar, trots att det för brottsoffret framstår som fullt möjligt att lösa brottet, kan uppfattningen spridas att det är meningslöst att göra en brottsanmälan. I förlängningen finns det också en risk att brottslingar känner sig så säkra på att gå fria att de begår brott utan tanke på följderna.

Rättsväsendets grundinställning måste vara att brott ska utredas och gärningsmän lagföras. För att möjliggöra att fler brott utreds krävs att hela rättskedjan stärks och håller ihop.

När polisen tillförs mer resurser för att klara upp fler brott snabbare kommer kraven på den resterande rättskedjan att öka. Både Åklagarmyndigheten och Nationellt forensiskt centrum har redan signalerat att de är i behov av förstärkning, och det finns också tecken på att vittnesskyddet är underfinansierat.

Centerpartiet föreslår därför resurser för att stärka just de delarna av rättskedjan. Det kommer att innebära att fler grova brottslingar kan dömas och att fler vardagsbrott kan klaras upp.

Utvecklingen av andelen brott som klaras upp är mycket oroande. Andelen ärenden som redovisas av polis till åklagare har fallit, och detta gäller även andelen personuppklarade brott. Åklagarmyndigheten är den myndighet som leder förundersökningar, beslutar i åtalsfrågor och företräder det allmänna i domstol. Med fler uppklarade brott ökar behovet av åklagare. Av den anledningen föreslår Centerpartiet att Åklagarmyndigheten tillförs 58 miljoner år 2018 för att finansiera fler åklagare. Totalt uppgår denna satsning till 193 miljoner kronor under perioden 2018–2020.

Vi behöver också satsa på forensiken. Nationellt forensiskt centrum, NFC, är en viktig länk för att hela rättskedjan ska fungera. NFC ges i vår budget förutsättningar att arbeta effektivt, något som i många fall är nödvändigt för att kunna genomföra brottsutredningar som håller för ett åtal. Därför är detta väldigt viktigt. Centerpartiet föreslår ett tillskott på 300 miljoner kronor till Nationellt forensiskt centrum de kommande tre åren för att de ska kunna öka sina resurser och ha fler anställda.

Vi behöver också stärka vittnesskyddet. Alltför få människor vågar vittna, särskilt i de områden som vi kallar för utanförskapsområden. Vi behöver förstärka vittnesskyddet så att polisen kan bistå och skydda dem som behöver skydd. Vi tillför 50 miljoner kronor årligen för att vittnesskyddet ska stärkas så att tryggheten hos dem som behöver skydd kan öka.

Centerpartiet vill ha ett starkare brottsofferperspektiv i rättsväsendet. Personer som har blivit utsatta för brott måste ha rätt och möjlighet att få information från rättsväsendet om det aktuella fallet och om vilka resurser som finns tillgängliga för att stötta brottsoffret. Det måste finnas professionell personal som kan erbjuda det stöd som behövs.

Vi vill att personer som har utsatts för brott enkelt ska kunna ta reda på vart de kan vända sig för att gå vidare med en polisanmälan och att brottsofferjourernas möjlighet att erbjuda hjälp ökar. De som har utsatts för grova brott liksom efterlevande till personer som mördats bör erbjudas stöd när gärningspersonen får permissioner eller friges.

Kommunernas arbete med brottsoffer fungerar olika på olika ställen. För invånarna kan det innebära att det är svårt att veta vart man ska vända sig när man har utsatts för ett brott. Bristen på helhetssyn gör också att vissa grupper av brottsdrabbade riskerar att falla mellan stolarna.

Många brottsoffer vittnar om svårigheten att få ut ett tilldömt skadestånd, vilket gör att den kränkning som brottet innebär blir ännu större. Det måste bli lättare för brottsoffer att få ut sina skadestånd. När det gäller brottsoffer som tilldömts skadestånd för brott som har begåtts mot dem, och där gärningsmannen har dömts till fängelse, bör staten ta ett större ansvar för att det enskilda brottsoffret inte själv ska behöva kräva in skadeståndet.

Flera har varit inne på det viktiga med skolan. Allting börjar i skolan. Av tillfrågade elever i årskurs 9 är det 13 procent som inte känner sig trygga i skolan. Ännu fler är rädda för andra elever. Så ska det inte vara. Brott som begås i skolan anmäls sällan, och brottsoffren får alltför sällan ett erkännande av att de är just brottsoffer.

Centerpartiet vill skärpa möjligheten att omgående flytta elever som allvarligt stör studieron eller tryggheten för övriga elever. Skolan ska inte utgöra något slags frizon för brott.

En skola är skyldig att anmäla till socialtjänsten om de misstänker att det finns fara för ett barns hälsa och utveckling, men anmälningarna rör sällan händelser mellan elever. Centerpartiet vill därför, i likhet med till exempel Storbritannien och Finland, att skolor ska vara skyldiga att polisanmäla om de har skäl att misstänka att ett barn utsatts för sexualbrott eller brott mot liv och hälsa i eller kring skolmiljön samt att personal ska kunna kontakta föräldrar till unga även över 18 år så länge de är inskrivna i skolan.

Herr talman! Jag står givetvis bakom samtliga Centerpartiets motioner och reservationer liksom de alliansgemensamma. För tids vinnande yrkar jag dock endast bifall till reservation 17 under punkt 19 och reservation 20 under punkt 23.

(Applåder)

Herr talman! Ibland är det värt att påminna sig om varför vi diskuterar den här budgeten – den som ligger på bordet och som kommer att resultera i sänkt skatt för pensionärer, gratis glasögon för barn samt högre klimatambitioner.

Det är för att regeringen tillsammans med Vänsterpartiet har kommit överens om att vi ska få stopp på vinsterna i välfärden. Det har inte varit en enkel resa. Det ska erkännas. Regeringen och vi har gnabbats och tjafsat, varit överens och inte alls överens. Men vi börjar komma i hamn, och det är en stor seger för hela samhället och även för rättsväsendet.

Vinster i välfärden påverkar rättsväsendet, antagligen mer än vad vi tror. Vi ser nämligen att vinster i välfärden göder en ny form av ekonomisk brottslighet, där företaget används som kofot och där man lägger skambud på offentliga upphandlingar och sedan inte utför arbetsuppgiften. Det är företag som nyttjar starta-eget-bidrag och LOU-upphandlingar, struntar i att betala skatt och avgifter och handlar saker på kredit tills företaget till slut försätts i konkurs. Alla dessa delar av de här företagens verksamhet har betalats av gemensamma skattemedel och underlättats genom att företag kan ta ut vinster i välfärden. Det här måste vi sätta stopp för.

Många partier ropar just nu efter hårdare tag mot brottslingar och strängare straff, men få av dessa partier vill erkänna att det var alliansregeringen som skapade denna helt nya kategori av brott. Det var under Centerpartiet, under Annie Lööfs tid som näringsminister, som ett flertal administrativa lättnader genomfördes för att företag skulle få en enklare vardag. Det hette att krånglig byråkrati för företagare skulle försvinna. Vad det ledde till var att vissa företagare och kriminella nyttjade chansen och började använda sina företag som brottsverktyg.

Alliansen slopade kravet på revision i små bolag och gjorde det enklare att skaffa F-skattsedel. De gjorde det också möjligt att senarelägga bokföring och halverade kravet på aktiekapital. Enligt Ekobrottsmyndigheten har dessa förenklingar fungerat som glidvalla under skidorna för kriminella.

Denna borgerliga entreprenörspolitik innebar kort sagt att det blev enklare att starta företag. Men de ändringar som gjordes saknade helt de kontroll- och tillsynsmekanismer som behövs för att systemet inte skulle kunna missbrukas.

I alliansregeringens borgerliga iver att få bort några papper för småföretagare skapades en helt ny kategori av brottslighet. Det kanske är det perfekta brottet. Ingen komplicerad penningtvätt behövs och ingen riskabel hantering av narkotika eller vapen. Det ger en säker inkomst som ständigt tickar in från en källa som aldrig kommer att sina, nämligen de offentliga medlen, våra skattemedel. Dessutom skapar det en osund konkurrens för den stora majoritet av företagare som dagligen kämpar och sliter för att få sitt företag och sin verksamhet att växa och bidra till Sveriges tillväxt.

Den ekonomiska brottsligheten är dessutom sannolikt ett väsentligt större problem än vad brottsstatistiken visar. Mörkertalet bedöms vara stort eftersom de anmälda brotten främst är ett resultat av Skatteverkets kontroller och konkursförvaltarnas utredningar. Det handlar om ett storskaligt svindleri med bidragspengar med brottsoffer som är både ansiktslösa och anonyma. Det är på en gång ingen och envar. Ingen av oss är direkt bestulen; ändå är vi alla drabbade.

Alliansen saknar därför totalt trovärdighet när de svingar batongen och kräver ordning och reda. Samtidigt gör regeringen och Vänsterpartiet den största satsningen på polisen på 20 år. Det är skillnad på höger och vänster.

Låt oss nu få stopp på brottsligheten på allvar genom att bland annat stoppa vinsterna i välfärden! Därför yrkar jag bifall till föreliggande budgetförslag och till Vänsterpartiets reservation 8.

Herr talman! Det finns mycket i budgetarbetet som är intressant. Det är intressant att Alliansen inte kan skriva en gemensam budget och ha samma vision för rättsväsendet. Det är intressant att Alliansen gör rekordmånga tillkännagivanden i justitieutskottet – tillkännagivanden som ofta innebär att slå in öppna dörrar i frågor som regeringen redan arbetar med.

Men det mest intressanta är ändå Moderaterna. Moderaterna började med att slå in en kil mellan den arbetande delen av befolkningen och den del som utgörs av sjukskrivna eller arbetslösa. Detta påbörjades för tio år sedan. Det kallades för arbetslinjen. Man sänkte nivån på skatten, och de som mest behövde samhällets stöd fick det inte. Nu är det en ny kil som ska slås in – den mellan personer födda i Sverige och dem som inte är födda i Sverige. Det pekas mer och mer på ”de andra” som ansvariga för brottsligheten och på att dessa andra ska registreras. De andra är invandrare och asylsökande.

Samtidigt rasar kvinnors vrål om sexuella trakasserier som vi utsätts för av våra chefer, av bankdirektörer och av kulturprofiler – men i allra största grad av helt vanliga män. Kvinnor vittnar om att det är män från alla håll i Sverige, i alla yrken och med alla utbildningar och inkomster som sexuellt trakasserar kvinnor. Metoo är rörelsen som ingen kan värja sig mot. Det är en utsatthet som tyvärr inte kan hanteras genom vare sig fler poliser eller hårdare straff utan enbart genom att män, alla män, ändrar sig.

Lösningen på detta tycker Moderaterna är att registrera dessa mäns etnicitet. Det är ett förslag som Sverigedemokraterna var först med att komma med. Först stod Sverigedemokraterna på kanten av planen och skrek ut sina åsikter. Men nu dansar Moderaterna och Sverigedemokraterna en tango genom justitieutskottets rum, och de andra partierna i Alliansen står bredvid och klappar takten. Inget av de andra borgerliga partierna reagerar. Ingen protesterar mot den positionsförflyttning som just nu sker och som under ett längre tag har skett, särskilt i frågor som rör brott och straff.

Om jag har fel och om det är så att Liberalerna, Kristdemokraterna och Centerpartiet har ett aktivt antirasistiskt arbete i Alliansen, om ni motverkar varenda positionsförflyttning, om ni vägrar att ställa er bakom en politik som pekar ut etniciteter och om ni varje dag tar ett ansvar för ett solidariskt samhälle, visa det då tydligare! För just nu ser det bara ut som att ni kapitalt har misslyckats och att det är Moderaterna och Sverigedemokraterna som är Alliansen. Om det är så att ni arbetar mot rasism är jag den första att erkänna att jag i den här talarstolen har fel. Men ni måste motbevisa mig. Snälla – gör det!

Herr talman! Sexism och främlingsfientlighet går hand i hand. Det är därför Sverigedemokraterna totalmörkar och inte deltar i metoo. De låtsas att de inte tillhör etablissemanget eller på något magiskt sätt inte tillhör samma struktur som resten av samhället. Det är när etablerade partier följer med i denna positionsförändring som det börjar bli riktigt farligt. Det är när partier blir helt döva för vad som händer i samhället och enbart fokuserar på nästa opinionsmätning som det är riktigt farligt. Det är farligt när det är viktigare att flirta med främlingsfientligheten än att lyssna på kvinnorna i metoo.

Om man inte vill att sexualbrott ska skyllas på invandring enligt den förklaringsmodell som Sverigedemokraterna har skapat måste polisen prioritera sexualbrott högre. Det är därför kvinnors berättelser måste tas på allvar i stället för att straffen ska höjas. Det är därför kvinnor som dagligen får en dask på rumpan av sin chef, tjejer som blir tafsade på i skolkorridoren och skådespelare som får veta att det manliga geniet alltid har gjort så måste lyssnas på i stället för att man för statistik beroende på vilken etnicitet som mannen som utför brottet har.

Den största andelen av dem som begår dessa brott har en sak gemensamt: De är män. För oss kvinnor spelar det ingen roll vilken hudfärg mannen har. Vi ser inte om du är en våldtäktsman eller inte. Vi ser bara att du är man.

Det är i justitieutskottet som kilen mellan människor märks allra mest. Det är där som Alliansen och Sverigedemokraterna till allra största del genomdriver en gemensam politik. Det är därför som vi rödgröna i stället lägger fram en budget som fokuserar på brottsförebyggande arbete, på förändring av inkomstskillnader och med fokus på mäns våld mot kvinnor.

Herr talman! Det var ord och inga visor från Linda Snecker.

Ja, det stämmer att vi tog fram en arbetslinje. Det tycker jag i grunden är bra. Jag är stolt över att en sjuksköterska nu har mer pengar i plånboken. Jag tycker att det är rimligt och rätt, i stället för att prioritera höjda bidrag. Men där kan vi tycka olika.

Jag håller med Linda Snecker om att hela diskussionen om metoo är ett vrål. Jag tycker att det var väldigt bra uttryckt, och jag tror att det är något som alla behöver reflektera över, även Vänsterpartiet, om jag ska notera vad som sker i ert parti.

Men förutom det breda arbetet för att få män att förändra sig handlar det också om att vi som lagstiftare har ett ansvar. Då tycker jag att det kan vara intressant att fråga Linda Snecker hur det kommer sig att Vänsterpartiet motsätter sig att till exempel höja straffen för alla våldtäktsbrott. Du, Linda Snecker, stoltserar själv med att du har varit med och höjt straffen för många brott på detta område, men just när det gäller våldtäktsbrott verkar Vänsterpartiet inte tycka att det är motiverat längre. Skulle ni ändra er där, skulle vi moderater välkomna det. Jag tycker att det är hög tid att visa hur vi från lagstiftarens sida ser på sexualbrott.

Avslutningsvis: Den breda kartläggning som vi moderater har föreslagit handlar om något annat än vad Linda Snecker beskriver. Det handlar om att den typ av kartläggning som Brottsförebyggande rådet tidigare har gjort ska kunna göras igen, utan den typ av politiska begränsningar som kommer upp i debatten. Jag tror att det är bättre att bedriva en rättspolitik som bygger på fakta och kunskap i stället för personliga uppfattningar och gissningar.

(Applåder)

Herr talman! Nu är ju inte straffen lösningen på allt. Det skulle vara oerhört skönt för oss politiker om det var så att om vi höjer straffen minskar brottsligheten. Men tyvärr ser vi att höjda straff inte påverkar brottsligheten.

Det finns dock ett undantag. Vänsterpartiet gillar inte höjda straff, men när det gäller sexualbrott kan vi tänka oss det, av en anledning, nämligen att polisen ska prioritera dessa brott högre. Vi ser nu att sexualbrott inte har prioriterats.

Tomas Tobé, du talade i ditt anförande om att det har skett en explosion av sexualbrott de två senaste åren. Det stämmer ju inte. Det är vi kvinnor som har börjat anmäla det som vi ständigt har varit utsatta för. Vi har under årtusendet i det patriarkala samhället varit offren för mäns våld mot kvinnor. Vi har tjänat mindre. Vi har haft sämre utbildning och sämre förutsättningar. Vi dör tidigare än vad män gör. Detta börjar nu ändras.

Jag tror att du och jag är helt överens om att detta är något bra. Det patriarkala samhället måste förändras i grunden, och det börjar framför allt med alla män – att män tar sitt gemensamma ansvar för att inte sexuellt trakassera eller utnyttja kvinnor eller daska en tjej på rumpan. Ibland är det inte svårare än så.

Men det är intressant att Moderaterna inte riktigt erkänner detta. Vi vet att 97 procent av alla sexualbrott som anmäldes 2016 begicks av män – det var män som var förövarna. Vad mer behöver ni veta för att minska sexualbrotten? Måste vi veta vilken etnicitet dessa män hade för att kunna komma med en åtgärdsplan? Varför ser era åtgärder olika ut beroende på om förövarna är från Sverige eller inte?

Herr talman! Låt mig börja med att välkomna att Vänsterpartiet nu kommer att stå bakom Moderaternas förslag om att höja straffen för alla våldtäktsbrott.

Det är också intressant att Linda Snecker tydligen exakt vet vad som har skett. Brottsförebyggande rådet har självt presenterat en delrapport som visar på en fördubbling när det gäller utsattheten för sexualbrott. En del kan säkert handla om att vi har fått en högre anmälningsbenägenhet, men när Brå får frågan hur det kommer sig att vi fått en så dramatisk ökning på bara två år svarar Brå: Vi vet inte – vi kan inte förklara det. Detta skulle man behöva forska mer på.

Jag tycker att detta är vår skyldighet gentemot brottsoffren, de som utsätts för ett sexualbrott. Det är klart att det är bättre att göra en bred kartläggning, där vi kan titta på under vilka omständigheter brotten sker – sker de mer inomhus eller mer i offentliga miljöer? Givetvis är sådant som kön och ålder intressant. Ja, även utländsk bakgrund är relevant. Det kan till och med vara så att en del av de unga asylsökande som har sökt sig till Sverige kommer med helt andra erfarenheter och värderingar. Med förebyggande åtgärder kan vi kanske hjälpa till så att de inte ska hamna fel i vårt samhälle.

Tiden då Sverige skyfflar undan denna typ av svåra frågor måste vara slut. Min fråga till Vänsterpartiet och Linda Snecker blir därför: Varför är det så viktigt för Vänsterpartiet att stoppa att vi ska få mer kunskap och fakta, så att vi kan bygga politik på detta i stället för på Linda Sneckers personliga uppfattningar?

Herr talman! Tomas Tobé, ditt svar visar tydligt var Moderaterna står i dag. Det handlar om att inte ta systematiskt samhällsansvar för det som har skett. Vi som är feminister har hur länge som helst sagt att det är män som har ett problem. Det finns en maskulin destruktiv norm i samhället, som överordnar män och underordnar kvinnor. Detta är inte rocket science. Det var i 70-talets feministiska rörelse som den här analysen startade.

Moderaterna vill inte lyssna på kvinnors erfarenhet. Moderaterna vill inte göra något åt detta förrän de kommer på vad som kanske kan vara problemet, och det är alltså den ökade asylinvandringen. Där har ni löst problemet! Ni säger: Låt oss peka på några andra. Låt oss registrera dem. Låt oss analysera dem, trots att vi vet att 97 procent av alla sexualbrott som anmäldes 2016 begicks av män.

Det spelar ingen roll varifrån männen kommer, var de bor eller vilken utbildning och inkomst de har, för män utsätter kvinnor för våld och sexualbrott. De gör det som chefer och kollegor. Det händer i våra partier. Det händer i riksdagens kammare. Det sker överallt.

Om vi ska tänka på brottsoffren är det dags att börja lyssna på alla oss kvinnor som vrålar ur vårt inre över den utsatthet som vi dagligen möts av. Vi blir inte trodda. Vi anmäler, och ingen lyssnar. Fallen läggs ned. Detta måste ändras.

Jag tror att vi nu står i den förändringen. Då måste Moderaterna komma med på banan och inse att det är stora förändringar som måste ske.

Herr talman! Jag står bakom samtliga våra reservationer, men här i kammaren väljer jag att yrka bifall endast till reservationerna 16, 17 och 20.

Liberalerna tror att det går att vända utvecklingen när det gäller situationen inom rättsväsendet, i synnerhet inom svensk polis. Det behövs akuta åtgärder för att återupprätta rättsväsendet och stärka vår förmåga mot en alltmer hänsynslös kriminalitet men också angripa den kanske mest oroande utvecklingen, nämligen den upplevda otryggheten i det svenska samhället. Polisens villkor måste bli bättre om vi ska kunna återta kontrollen från de kriminella.

Statskontoret kom nyligen med en utvärdering som visade att inte heller polisens utredningsverksamhet fungerar tillfredsställande. Polisen utreder allt färre våldsbrott. Myndigheten befinner sig i en situation där man till och med tvingas prioritera mellan väldigt grova brott. Det är alltså under den här regeringen, som kallar sig för feministisk, som anmälda våldtäktsärenden och sexualbrott inte mäktas med av en underbemannad och underfinansierad polismyndighet.

Det är inte acceptabelt eller hållbart att medborgare inte snabbt ska kunna få kontakt med polisen och att de inte bara upplever utan också varje dag i medier hör att polisen inte kan agera om man till exempel anmäler ett villainbrott. Det förstärker känslan av otrygghet och ofrihet när människor upplever att rättssamhället inte ens klarar av sitt grundläggande uppdrag.

Vi har under några år i denna talarstol krävt regeringen på besked. Det handlar om behovet av åtgärder för att vända situationen. Liberalerna har i tre år i denna kammare mötts av politisk tondövhet från Socialdemokraterna. Varken regeringen eller dess rikspolischef har velat erkänna underfinansieringen och underbemanningen inom svensk polis. Det är nu och här vi ser konsekvensen av regeringens politik.

Jag har lyssnat en hel del på det som har sagts i debatten. Varför behöver vi fler poliser? Det är inte så många som har kommenterat det. Jo, det behöver vi för att de kriminella håller på att ta över våra samhällen och våra stadsdelar. Varför behöver vi fler poliser? Jo, det behöver vi för att människor inte längre vågar gå ut kvällstid – det gäller i synnerhet kvinnor. Varför behöver vi en lönesatsning? Jo, det behöver vi för att vi tappar mellan 800 och 1 000 poliser varje år – i hälften av fallen beror det inte på pensioneringar. Varför behöver vi locka tillbaka och behålla poliser? Jo, det behöver vi för att antalet poliser som slutar, herr talman, är större än antalet som utbildas och nyanställs.

Det är detta som vi har pekat på de senaste två åren. Regeringen säger: Nej, men det är vanligt att man väljer en annan karriär, och det är inga konstigheter att man vill byta jobb. Men man inser inte det allvarliga – dramatiken – när det gäller antalet. Det är därför det är viktigt att göra en riktad lönesatsning. Det är därför det är viktigt att stoppa avhoppen och att inte minst locka tillbaka poliser som har slutat.

Polisutbildningen har också diskuterats. Det är väldigt mycket fokus på hur många som ska utbildas i framtiden. Men vi har 400 tomma platser i år. Vi måste ta reda på hur det kommer sig att 400 platser på polisutbildningen står tomma.

År 2016 fick justitieminister Morgan Johansson en fråga om Polismyndighetens sänkta krav i begåvningstester – det var som en reaktion på att man ville få in fler för att fylla de tomma platserna. Regeringen sa då att man inte hade någon anledning att ifrågasätta Polismyndighetens beslut. Nu har det gått ytterligare ett år. På regeringens uppdrag har man i juni inlämnat en promemoria till regeringen. Där föreslår man ytterligare sänkta krav för antagning till polisutbildningen. Denna gång handlar det om de fysiska kraven.

Min fråga till regeringen är: Vilka poliser vill ni ha i framtiden? Tror ni verkligen att ytterligare sänkta krav höjer yrkets status och höjer kvaliteten inom svensk polis? Är det byråkrater vi ska ha, eller är det yrkesskickliga män och kvinnor som kan arbeta med mordutredningar och andra utredningar och som kan arbeta brottsförebyggande och i yttre tjänst i en allt tuffare miljö? Kommer regeringen precis som förra året att bifalla detta förslag från Polismyndigheten? Ni kan inte bara hänvisa till Polismyndigheten. Det är ni som har beställt promemorian från Polismyndigheten, som ett svar på att det är alldeles för många tomma platser på polisutbildningen.

Liberalerna gör i den här budgeten den största politiska satsningen på både rättsväsendet och polisen av alla politiska partier i Sveriges riksdag – så är det oberoende av om det gäller 2018, 2019 eller 2020. Det viktigaste beskedet för oss liberaler är att man ska stoppa polisavhoppen och locka tillbaka de poliser som har lämnat myndigheten.

Det stämmer inte, som Socialdemokraterna retoriskt påstår, att man gör den största satsningen på polisen i modern tid – eller om det var under 2000-talet. Vi har bett riksdagens utredningstjänst att titta på detta. Det stämmer inte. Man kan titta på bnp och ekonomin i Sverige. Anslaget till svensk polis sjunker.

Det finns en annan viktig siffra som avslöjar det socialdemokratiska och miljöpartistiska korthuset, herr talman. För exakt ett år sedan klubbade vi årets polisbudget. Låt mig läsa en mening: Regeringen föreslår en ökning av anslaget med 100 miljoner kronor 2017. Det var 100 miljoner kronor. Ni hade inte en krona till fler poliser. Ni hade inte en krona extra till högre polislöner. Ni hade inte en krona extra till det lokala brottsförebyggande arbetet. Man kan läsa den meningen. Man behöver inte läsa hela innevarande års budget.

Sedan har ni på grund av en aktiv opposition tvingats backa och höja anslaget, men det spelar ingen roll. Vi har färre poliser i Sverige. Vi har färre poliser i yttre tjänst. Vi har färre poliser per capita. Vi har blivit en halv miljon fler jämfört med hur det har sett ut tidigare. Trots det har vi färre poliser i Sverige. Sedan har vi polisavhoppen. I dag noteras att det är ungefär 800 som har slutat – hälften har som sagt slutat på grund av pensionering. Ni vidtar inte en enda åtgärd för att locka tillbaka de hundratals poliser som har slutat. Varför är detta så viktigt? Jo, det är viktigt av denna anledning: När jag ringer till polisen om jag har blivit utsatt för ett villainbrott eller något annat brott måste jag kunna känna trygghet i att någon svarar och helst också att någon kommer och utreder mina ärenden.

Vi kan inte ha polischefer som dagligen sitter i radio och tv och säger: Vi kan inte utreda sexualbrott eller anmälda våldtäkter.

Vi kan inte ha polisområdeschefer, alltså de gamla länspolismästarna, som säger: Vi kan inte ha poliser ute i kommunerna, utan de måste lokaliseras och centraliseras till residensstäderna eller platser där vi just nu har många skjutningar.

Vi klarar inte ens av grova brott i till exempel orter som Västerås. Man måste ta in polisiära resurser från övriga Västmanland. Men detta är inte unikt för Västmanland, herr talman. Detta börjar bli en nationell trend, och den är mycket allvarlig.

Avslutningsvis vill jag säga något om det brottsförebyggande arbetet, som Socialdemokraterna brinner mycket för. Det är ytterligare en effekt av er politik. Samtliga polischefer som jag har besökt det senaste halvåret säger: Vi hinner inte med det brottsförebyggande arbetet, kärnan i omorganisationen. Vi hinner inte åka ut och träffa ungdomarna. Vi hinner inte åka ut till skolorna. Vi hinner inte vara ute och patrullera i stadsdelarna.

Detta behöver inte vara i de utsatta områdena. Det gäller i hela landet. Detta, herr talman, är ett resultat av en aktiv politik från S, V och MP, där polisen har varit längst ned på prioriteringslistan.

(Applåder)

Herr talman! Det finns nog inget annat parti som så aggressivt, eller jag ska kanske säga passionerat, driver frågan om polisen. Roger Haddad pratar otroligt mycket om poliser och om utsatta områden. I beskrivningen av det Sverige som vi just nu lever i verkar Liberalernas liberala frihet vara som bortblåst. Ambitionerna om människors frihet och rätt att leva sina liv är inte riktigt i fokus.

Vad Roger Haddad inte alls nämner är hur samarbetet i justitieutskottet ser ut. Alliansen gör rekordmånga tillkännagivanden. Det är ni i Alliansen väldigt stolta över. Ni slår er för bröstet: Vi påverkar riksdagen otroligt mycket och pressar regeringen. Ni är väldigt nöjda över det. Men ni säger inte hur dessa tillkännagivanden kommer till – att det är ett aktivt samarbete mellan Alliansen och Sverigedemokraterna och att det framför allt är Moderaterna som har flyttat sina positioner närmare Sverigedemokraterna.

Jag vet hur det är att vara i ett mindre parti och att försöka samarbeta med andra, större partier. Det är inte lätt. Man får inte igenom allt man vill.

Men vad har Liberalerna gjort för att Alliansen inte ska flytta sig närmare den främlingsfientliga positionen? Hur ser Liberalernas antirasistiska strategi i justitieutskottet ut? Vad gör ni för att påverka Moderaterna att inte närma sig Sverigedemokraterna? Vi antirasister har ett oerhört stort ansvar. Jag vill veta vad Liberalerna gör.

Herr talman! Liberalerna är passionerade när det gäller polisfrågan. Det handlar om vår frihet. Det sa jag också i mitt huvudanförande. Vi behöver göra satsningar om det är så att människor inte vågar gå och handla efter klockan fyra när det blivit mörkt, inte vågar gå ut och ta ut pengar eller inte vågar skicka sina barn till dansklubben på grund av otrygghet. Det gäller särskilt i de områden som polisen pekar ut, där kriminaliteten är så pass påtaglig att samhället inte har lyckats stå emot. Som vi har varit inne på tidigare krävs det skolsatsningar och fältassistenter. Det krävs satsningar på trygghet. Vi har i budgeten också 2 000 kommunala ordningsvakter. Vi satsar en halv miljard på att förstärka kommunernas brottsförebyggande arbete. Men återigen: Detta beror på poliskrisen och situationen inom Polismyndigheten. Därför är vi angelägna om att stoppa vapen och behålla poliser.

När det gäller situationen i justitieutskottet har i alla fall inte jag medverkat till att ändra motioner eller lägga fram förslag i tron att det ska passa ett visst parti. Flera av de förslagen har vi drivit i många år. Det kan man se i årets betänkande, med hänvisningar till de senaste tre fyra årens tillkännagivanden. Några av dem är upprepningar på grund av att vi inte tycker att ni och regeringen gör tillräckligt. Det handlar till exempel om attacker mot blåljuspersonal och utredning av skärpta straff för vapenbrott. Det finns flera förslag, inte minst beträffande det hedersrelaterade våldet. Ni säger ju nej till några av våra förslag, men där har vi tillkännagivanden. Om Sverigedemokraterna i det här fallet ansluter sig till alliansmotioner i de frågor som vi har drivit i många år har jag inget problem med det. Men det är någonting som de i så fall har fattat beslut om själva. Det är inte något som jag aktivt har bett dem om.

Herr talman! Roger Haddad svarar inte riktigt på mina frågor. Hur ser Liberalernas antirasistiska strategi ut, Roger Haddad? Hur arbetar ni som parti för att motverka främlingsfientlighet? Hur applicerar du den strategin i justitieutskottet? Det du gör nu är att rycka på axlarna och säga att er politik verkade ligga väldigt nära SD:s och att de råkade stödja den. Men det är inte riktigt det som sker. Det som sker är en positionsförändring av hela det politiska fältet, där etablerade partier närmar sig den främlingsfientliga kontexten för att det passar dem bra för att komma åt makten. Det är farligt när etablerade partier är mer intresserade av makt än av politikens innehåll. Då börjar vi närma oss en världsordning som är långt ifrån den liberala världsåskådning som du verkligen brinner för.

Jag vill veta, Roger Haddad: Hur arbetar Liberalerna antirasistiskt i justitieutskottet? Jag vill inte att du bara ska rycka på axlarna och säga: Oj då, Sverigedemokraterna stöttade vår politik – det kan vi inte göra någonting åt.

Herr talman! Ett svar på Linda Sneckers fråga kanske är att Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson förra året höll ett sommartal där han bland annat valde att hoppa på två borgerliga politiker, nämligen Annie Lööf och Roger Haddad. Det kan väl åtminstone indikera att vi är det parti som tydligast har tagit avstånd från de främlingsfientliga delarna i det partiet. Vi har sagt att vi inte under några förhållanden ska ge dem indirekt eller direkt inflytande över svensk politik.

Om vi sedan vid vårt landsmöte säger oss vilja skärpa straffen för vissa sexualbrott, slopa straffrabatten för unga lagöverträdare eller ändra den villkorliga frigivningen, vilket vi nu har fattat beslut om, är det utformat inom Liberalerna utan hänsyn till andra partier.

Herr talman! Roger Haddad håller ganska högt tonläge när det gäller antalet poliser och att vi behöver fler. Under er tid vid regeringsmakten uppfattade i alla fall jag att utbildning var er absoluta kärnfråga. Mig veterligen måste väl också Roger Haddad vara medveten om att det tar ett antal år att få fram utbildade poliser. Ni höll fast vid antalet 20 000, vilket innebar att man för att få ekonomin att gå ihop kanske var tvungen att inte anställa så många som civilanställda.

Vad gjorde Liberalerna under tiden i regeringsställning med tanke på framtidsutsikten och framtidsinsikten att man faktiskt behövde fler poliser framöver? Vad gjorde ni för att skapa fler utbildningsplatser? Tryckte ni på Polismyndigheten, justitieministern och er egen utbildningsminister för att skapa fler utbildningsplatser, så att vi i framtiden skulle ha fler utbildade poliser?

Herr talman! När vi tillträdde 2006 låg polisens budget på ungefär 15 miljarder. När vi lämnade regeringsmakten låg den på ungefär 20–21 miljarder. Det skedde en kraftig expansion av polisverksamheten. Åren 2009–2010 under vår första mandatperiod var det också en kraftig utbyggnadstakt inom polisutbildningen. Oavsett om man mäter för 2010 eller 2014 hade vi fler poliser per capita än vad ni har nu, Helene Petersson. Under er regering och ditt partis chefskap över Justitiedepartementet har det blivit färre poliser i yttre tjänst. Det är färre poliser, och polisen har kommit längre ifrån medborgarna.

Du stod här uppe i talarstolen och sa att vi är överens om allting. Det är vi inte alls. För ett år sedan när vi stod här och hade motsvarande debatt ville vi lägga nästan 900 miljoner på polisen. Ni ville lägga 100 miljoner, men det gällde mest avveckling av gamla Rikspolisstyrelsen och lite insatser mot illegal cabotageverksamhet. Ni har noll trovärdighet i den här frågan, Helene Petersson.

Herr talman! Nu låter det som om Liberalerna inte var med på överenskommelsen om att omorganisera polisen. Mig veterligen var alla partier överens om att det skulle ske.

Vi har hela tiden sett att det behövs fler utbildningsplatser. Vi har också tillfört resurser.

En ny situation är att vi har en arbetsmarknad med oerhört låg arbetslöshet. Jag undrar om Roger Haddad är medveten om det. Detta innebär att de som arbetar inom Polismyndigheten är väldigt attraktiv arbetskraft. Vi har ett väldigt stort jobb att göra med att behålla dem, precis som Roger Haddad också har sagt. Då handlar det inte bara om löner utan även om arbetsmiljön och olika situationer i arbetet.

Det gäller också att ha en kunnig poliskår. Därför undrar jag varför ni är så starka motståndare till en högskoleutbildning. Ska vi få dem som begår brott att också bli fällda för brott gäller det att det fungerar på utredningssidan, så att åklagare och domstolar har möjlighet att löpa hela linan ut. Jag skulle gärna vilja höra en förklaring till varför ni är så starka motståndare till en högskoleutbildning.

Herr talman! Helene Petersson i Stockaryd växlar och svarar inte på frågan om att det är färre poliser under nuvarande regering, men det är det som debatten handlar om. Det är större avhopp under er regering, Helene Petersson. Det är 1 000 poliser färre än när vi satt i regeringsställning, och det har ingenting med polisutbildningen att göra. Det är tusentals som söker. Det är mellan 6 000 och 10 000 sökande. Antalet platser har varit 800, och nu ska det utökas. Men det är 400 tomma platser.

Detta har ingenting med högskolebehörighet att göra. Ni tänker nu slå sönder en av Sveriges mest attraktiva utbildningar. Först sänkte ni begåvningstesten förra året. Nu är ni på väg att sänka de fysiska kraven för att antas till polisutbildningen. Ni tog bort kravet på B-körkort vid ansökan. Ni har vidtagit flera sådana åtgärder, vilket i och för sig inte förvånar mig. Jag har jobbat med utbildningsfrågor i 15 år. Det har alltid varit socialdemokratisk utbildningspolitik att sänka kraven och maxa antalet platser i hopp om att man ska lösa det här problemet. Men det löser inte problemet. Det kommer bara att få motsatt effekt.

Herr talman! Vi har hittills i debatten hört en allians som lägger fram många förslag, som är redo att ta över, som också har fört regeringen framför sig under mandatperioden med hjälp av över 100 tillkännagivanden. I det betänkande som vi debatterar finns ytterligare elva.

Men det finns några förslag vi inte får igenom, och vi vill trycka extra på dessa förslag i kammaren i dag. Därför yrkar jag bifall till reservation 17 och reservation 20, men vi kristdemokrater står givetvis bakom samtliga våra reservationer.

Det är bra att regeringen lyssnar på goda förslag och gör det riksdagen beslutar, men det vore bättre med en alliansregering som kan ta över och ta tag i de stora problem som finns. Jag delar den bild som har kommit upp tidigare i debatten i kammaren, nämligen att vi inte ska svartmåla och inte heller skönmåla – men vi måste se verkligheten som den är.

Personrån, sexualbrott, misshandel, bedrägerier, trakasserier och hot ökar, enligt Brottsförebyggande rådets trygghetsundersökning. Vi ser våldsamma attacker på poliser och polisstationer runt om i landet. Förra veckan var det ett mordförsök på poliser i Uppsala när en handgranat enligt TT:s källor uppenbart kastades mot poliserna. Sju av tio poliser anser att utsattheten ökat bara de senaste två åren.

För någon vecka sedan blev en familj rånad i sitt eget hem av flera pistolbeväpnade gärningsmän. En mamma och ett barn blev enligt medieuppgifter fastbundna, och rånarna kunde stjäla två bilar. Nyheten flög förbi i flödet som en notis, men jag tror att det för bara några år sedan hade blivit stora rubriker. Vi ser hur gängkriminalitet och den organiserade brottsligheten breder ut sig, och vi får aldrig acceptera detta.

Det är bråttom. Om vi ska vända utvecklingen i utanförskapsområden, och om vi ska vända utvecklingen med att otryggheten breder ut sig i städer, behöver vi snabbt fler poliser på plats.

Vi kristdemokrater har föreslagit 10 000 fler poliser, och vi har också föreslagit att kommuner ska ges möjligheter att medfinansiera polistjänster. Dessa ska få en något kortare utbildning med mer praktik och knytas till lokalpolisområdena. 1,6 miljarder kronor lägger kommunerna på bevakningstjänster. I Västra Götaland och i Örebro län har kostnaderna ökat med närmare 50 procent sedan 2014. Det är dramatiska siffror, och det grundar sig i att regeringen inte har satsat tillräckligt på polisen i rätt tid.

För tre år sedan sa dåvarande inrikesministern enligt Svenska Dagbladet att 19 000 eller 20 000 poliser inte spelar någon roll. Det är klart att regeringens nonchalanta inställning då spelar roll i dag. Ett ökat antal poliser var inte en prioriterad fråga. I stället kritiserades vi som ville ha fler poliser för att spela sifferbingo.

Antalet poliser sjunker under denna regering. Nu får i stället kommunerna gå in och täcka upp genom att anställa väktare och ordningsvakter, som i mångt och mycket får ersätta poliser. Det är bra att kommunerna agerar, men väktare ska inte göra polisers arbete. Det handlar om att få ut poliser på gator och torg så att de är närvarande i sina lokala områden på lång sikt.

I min egen hemkommun Mullsjö har områdespoliserna tvingats flytta, trots att det är otryggt och trots att skolpersonal berättar att de behöver poliser de kan samarbeta med – men det är resursbrist. Vi vet att områdespoliser på flera håll flyttas från mindre kommuner till större. Vi vet att när polisen har genomfört en lyckad insats, till exempel nyligen i Biskopsgården, måste de snart lämna området eftersom det brinner mer någon annanstans. Då skapas ett vakuum där ny kriminalitet kan uppstå. Så får det inte vara, herr talman.

Det behövs fler poliser, men det räcker inte som lösning på problemen inom svensk polis. Den stora utmaningen är att få dem som i dag arbetar som poliser att stanna kvar i yrket. Många poliser känner stor frustration och otillräcklighet i en allt tuffare arbetsmiljö.

Vi hörde Mats Pertofts inlägg tidigare i debatten. Han sa att det är medierna som svartmålar arbetstrycket inom polisen. Jag har inte varit med på så många polispass att jag kan säga hur det ser ut varje vecka, men de gånger jag har varit med – och jag åker återkommande med på hela pass – har jag vid flera tillfällen sett hur poliser får lämna matlådan i mikron och sticka ut på ett larm. De hinner inte äta. Jag satt en gång på en hamburgerrestaurang, och jag började äta mina pommes – jag brukar ta dem först – men poliserna sa åt mig att ta burgaren först eftersom man inte vet om man hinner käka upp den. Mycket riktigt; när jag hade tagit ett par tuggor var vi tvungna att dra därifrån.

Det är inte medierna som berättar om arbetstrycket inom polisen för mig, utan det är poliserna själva. Jag ser det i deras egen vardag när jag är med ute på pass. Det är ett otroligt arbetstryck, det är en tuff arbetsmiljö och det är en ohållbar arbetssituation. Därför måste arbetssituationen för poliserna förbättras och attraktiviteten för yrket höjas så att inte fler poliser väljer att sluta.

Här finns inga genvägar. Kristdemokraterna föreslår därför en särskild lönesatsning. De medel som avsätts i vår budget skulle räcka till en löneökning på 4 000–5 000 kronor per månad för poliser i yttre tjänst. Det skulle också finnas en möjlighet till höjd ob-ersättning.

De strukturella problemen inom Polismyndigheten behöver åtgärdas. Här har Kristdemokraterna tidigare föreslagit att rikspolischefen ska ersättas med en chef med polisiär erfarenhet. Det behövs samtidigt en bred satsning på ledarskap inom Polismyndigheten. Därför föreslår vi att ett nytt organ inom polisen inrättas, ett polisens forskningsinstitut. Polisnära forskning är avgörande för att mäta effekterna av olika polisiära taktiker och tillvägagångssätt och att utveckla arbetsmetoder. Här har vi flera förslag.

Vi vill att polisen ska få tillgång till fler alternativa vapen, så att skarpladdad pistol inte är det närmaste steget från pepparsprej. Vi vill att polisen ska få utföra kameraövervakning utan att söka tillstånd. I stället ska det finnas anmälningsplikt så att det snabbt går att få ut kameror. Kroppsburna kameror har nämnts i debatten. Det är något som vi också ser som ett viktigt redskap i polisens arbete. Men det finns mer saker att göra. Därför behöver den polisnära forskningen stärkas.

Herr talman! Brottsligheten måste mötas med både kortsiktiga och långsiktiga åtgärder. Snabba insatser krävs exempelvis genom lokal polisverksamhet, som jag har talat om. Det behövs samarbete mellan polis, skola och socialtjänst. När det gäller unga människor behöver samarbetet stärkas med civilsamhället och föräldrarna.

Det långsiktiga arbetet handlar om förebyggande insatser. De är av största vikt och något vi kristdemokrater återkommande trycker på.

Det är därför Kristdemokraterna lägger fram offensiva förslag för att satsa på skolor i utanförskapsområden. Vi satsar 1 ½ miljard per år i vår budget på ett annat utgiftsområde för att vända utvecklingen i skolor i utanförskapsområden. Det är pengar till fler lärare och fler speciallärare. Vi vill också göra det möjligt att lägga ned dåliga skolor, men innan dess vill vi ha nationella expertteam som kan gå ut och tillfälligt ta över kontrollen för att hjälpa till och avlasta en redan tungt belastad personal för att vända utvecklingen.

Vi vill också att polisens samarbete med skolor ska förbättras och att det ska finnas områdespoliser lokalt knutna just till den skola de ska arbeta nära och även på skolan i samarbete med skolpersonal och socialtjänst.

Vi måste också stötta de vuxna så att de är närvarande och delaktiga i de ungas liv. Här kommer Kristdemokraternas familjepolitik in. En familjepolitik som stöttar föräldrar, stöttar dem som har ansvaret för barnuppfostran, är en viktig del i det brottsförebyggande arbetet.

Poliser har vi debatterat mycket i kammaren. Det är en otroligt viktig satsning för att vända utvecklingen. Det måste finnas ett bredare perspektiv med ett helhetsgrepp. Då är satsningar på skola, socialtjänst, civilsamhälle och föräldrar bärande delar i arbetet.

(Applåder)

Herr talman! Andreas Carlson hänvisade till att jag tog upp risken för svartmålning av polisen i medier och i politiken. Det var i ett sammanhang där jag tog upp hur det har gått i lärarfrågan.

Det är inte helt obekant att vi här i Sverige länge har dragits med problem att rekrytera personer till lärarutbildningen. Det har varit så under lång tid. Från min sida var det helt seriöst. Det handlade inte så mycket om partipolitik, utan jag är allvarligt oroad över en situation där vi inte får tillräckligt många sökande till polisutbildningen.

Därför reagerar jag mot att Andreas Carlson raljerar lite grann och menar att det är svåra arbetsförhållanden. Jag håller med Andreas Carlson om att det är svåra arbetsförhållanden. Jag håller med om att vi behöver fler poliser. Det finns nog inget parti här i salen som inte vill det. Vi kan dividera om hur många miljarder vi ska lägga på detta, men det är viktigt att det faktiskt går fram till svenska folket att vi är oroade över situationen och att vi gemensamt vill öka antalet poliser.

Men det är också viktigt att vi ser att det finns risk för svartmålning som kan hejda folk från att söka till polisutbildningen och att vi där måste vara nyanserade och inte alltför raljerande. Jag upplever att Andreas Carlson i sitt anförande här raljerade över min oro över detta. Jag tror att det vore bra om vi kunde dela denna oro.

Fru talman! Jag tackar för Mats Pertofts klarläggande. Det är klart att jag är orolig, men jag är snarare orolig för den verklighet som poliser – många gånger i yttre tjänst – beskriver. Jag tror att om vi som politiker inte tar på allvar den oro som de känner för att hinna med sitt arbete riskerar vi att i deras ögon göra en skönmålning av verkligheten. Det är det här som är balansgången som vi har diskuterat tidigare i den här debatten – vad är svartmålning, och vad är skönmålning?

Givetvis ska vi inte spä på detta och måla den verklighet som redan i dag är bekymmersam i ännu mörkare färger. Jag delar Mats Pertofts oro att en politisk debatt kan leda till det. Men om vi inte tar den här situationen på allvar, om vi inte tar situationen att så många poliser slutar på allvar, finns det risk att de får en ännu värre arbetssituation – och då tror jag att det snarare är den debatt som många poliser som jobbar i yttre tjänst är involverade i som riskerar att skrämma bort folk från yrket än att vi som politiker inte tar deras oro på allvar.

Det är därför vi måste höja lönerna, framför allt för poliser i yttre tjänst. Vi måste förbättra arbetsvillkoren, och vi måste snabbt se till att de får fler kollegor för att vända utvecklingen – framför allt den som handlar om hur de har det i sin arbetssituation, inte om hur den arbetssituationen beskrivs. Vi måste gå till roten med problemet och förstärka så att lönerna höjs, arbetsvillkoren förbättras och de får fler kollegor. Det är min ingång i den debatten.

Fru talman! Vi kan vara överens om att arbetsvillkoren måste bli bättre. Det är därför regeringen har lagt ett uppdrag om att se över detta.

Andreas Carlson vill gärna direktstyra pengar till högre löner och lova det redan nu. Jag avstår och låter hellre parterna sköta det, men jag vill se till att Polismyndigheten har resurser.

Det viktiga, det jag reagerade mot, var insinuationen att jag inte tar polisernas arbetssituation som den är nu på allvar. Jag vet hur det ser ut. Jag har också varit ute hos polisen och hört dessa kommentarer och beskrivningar. Jag respekterar dem som i dag tjänstgör som poliser väldigt högt. De arbetar ofta under svåra förhållanden. Det ska vi ha största respekt för. Men vi ska också se till att lyfta fram hur viktigt det är med polisen. Vi ska ge poliser respekt, lyfta fram arbetet och hoppas att så många som möjligt söker till den utbildningen.

Jag tror inte att polisen gagnas av att vi anklagar varandra för att inte mena allvar i det vi säger. Om de kände att vi i politiken i Sverige gemensamt vill att vi får flera poliser, respekterar polisyrket och vill förbättra deras arbetsförhållanden, om än på olika sätt, vore det någonting som skulle gynna utvecklingen – detta i stället för att vi försöker övertrumfa varandra på olika punkter och slå ned på varandra med mer eller mindre framgrävda eller sökta motsättningar.

Jag har inga avsikter att mörka arbetsförhållandena. Däremot har jag för avsikt att försöka uppmana så många som möjligt att söka till utbildningen.

Fru talman! Jag respekterar dig, Mats Pertoft. Det jag menade med en del av det citatet var att om man beskriver det som att medierna svartmålar beskrivningen tror jag att man missar att många poliser i det läget skulle känna att här är det några som skönmålar beskrivningen. Det är den balansgången som vi återkommer till.

När det gäller att det är viktigt att visa respekt för de poliser som arbetar, som kämpar hårt och på det sättet faktiskt försvarar vår trygghet med sina enorma insatser tycker vi att det är viktigt att visa dem respekt också genom att ha en riktad lönesatsning. När jag träffar poliser och Polisförbundet och frågar vad som är den viktigaste satsningen för att förbättra arbetsvillkoren är det ingen som inte sätter höjda löner överst.

Det är därför det är så viktigt för Kristdemokraterna att ha en riktad lönesatsning. Varför det? Det är ju arbetsmarknadens parter som ska lösa detta. Ja, men vilka är arbetsmarknadens parter? Staten är en part. Vi är en part. Vi ska inte gå in på detaljnivå och säga exakt hur ob-ersättningarna ska förbättras, men vi har ett ansvar att se till att det finns riktade resurser för att möjliggöra en kraftfull satsning på höjda löner när det är staten som är en av parterna. Det är därför Kristdemokraterna driver att vi ska ha en riktad lönesatsning som träffar framför allt poliser i yttre tjänst. Vi har talat om en höjning i storleksordningen 4 000–5 000 kronor i månaden.

Fru talman! Först ett tack till utskottet för en välvillig behandling av regeringens förslag i den här delen. Det är kanske inte så konstigt med tanke på att vi nu går fram med, som många har pekat på, historiskt stora satsningar på rättsväsendet i allmänhet och särskilt på polisen.

Jag har nu suttit i riksdagen i snart 20 år. Aldrig tidigare har någon regering, oavsett partifärg, föreslagit större satsningar på polisen från ett år till ett annat – 2 miljarder kronor mer från 2017 till 2018. De kommande åren kommer vi dessutom att fortsätta trappa upp anslaget ytterligare. Sammanlagt för 2018–2020 handlar det om 7,1 miljarder kronor.

Det här, fru talman, kan vi göra eftersom vi under de här tre åren har vänt det stora underskott som vi ärvde av den gamla regeringen till ett överskott i statsfinanserna. När vi nu har fått ordning på ekonomin är brottsbekämpning ett av de områden som vi prioriterar allra högst. Vi lägger inte våra pengar på stora skattesänkningar. Vi lägger dem i stället på offentlig verksamhet såsom rättsväsendet. De pengarna har vi nu att fördela.

Och dessa resurser behövs. Det är två stora teman som just nu dominerar den kriminalpolitiska debatten. Det ena är organiserad kriminalitet. Det andra är mäns våld mot kvinnor, där sexualbrotten är en del. Jag ska säga några ord om båda dessa teman.

Först gäller det den organiserade kriminaliteten. Det finns i dag ingen viktigare kriminalpolitisk uppgift än att knäcka den organiserade brottsligheten. Den har fått växa sig stark i över 20 års tid. Vi har sett en tillväxt när det gäller så gott som alla brott som kan knytas till den organiserade kriminaliteten – narkotikabrott, utpressning, misshandel, olaga hot, övergrepp i rättssak, våld och hot mot tjänsteman, skjutningar på öppen gata.

Det här finns i hela Sverige, men utvecklingen är särskilt allvarlig i de utsatta områdena. Det finns områden där de kriminella tror att det är de som bestämmer och där de angriper polis, ambulans och brandkår när dessa kommer för att hjälpa.

Detta är helt oacceptabelt, och jag är förbaskat trött på det. Svensk lag gäller överallt, och jag kommer aldrig att acceptera att det springer omkring individer i de här områdena som tror att de äger de kvarteren.

Om detta får fortsätta blir det systemhotande. Då kommer människor i allt högre utsträckning att dra sig för att anmäla brott, vittna om vad de sett och medverka i rättsprocessen. Då är vi snart inte längre en rättsstat, utan då har vi släppt fram en ordning där den starke kan ta för sig på den svages bekostnad.

Min uppfattning, fru talman, är att svensk polis och svenskt rättsväsen ska ha den bemanning, den utrustning, de verktyg och de lagar som behövs för att en gång för alla rycka upp den organiserade kriminaliteten med rötterna. Vi måste sätta hårt mot hårt mot dessa kriminella gäng.

Kampen mot den organiserade kriminaliteten måste vara kompromisslös, för om vi inte kväser detta i tid kommer det snart att gå oss ur händerna. Därför rullar vi ut ett åtgärdsprogram som har innehållit en hel del straffskärpningar under perioden. Vi har skärpt straffen för de grova våldsbrotten: grovt olaga hot, grov misshandel, grov utpressning, grovt rån och de grövsta narkotikabrotten. Vi har gjort det lättare att gå på pengarna och beslagta tillgångar som kriminella har tillgodogjort sig genom brott. Vi har gjort det möjligt att fälla en gängledare för de brott hans gängmedlemmar har begått.

Nästa år kommer dessutom skärpta straff för grovt vapenbrott, som riksdagen nyss har behandlat lagstiftning om, och då får vi också häktningspresumtion och hemliga tvångsmedel för dem som misstänks för grovt vapenbrott. Går du hemifrån med ett skarpladdat vapen riskerar du att inte få komma hem igen på två år, för då häktas du i väntan på rättegång. Vi måste få bort vapnen från gatorna.

Och vi satsar på kameraövervakning. Just nu sitter det fler kameror uppe än någonsin tidigare i Sverige. Här i Stockholm har vi det i Husby, Rinkeby och Tensta, och i Ronna i Södertälje sattes det upp i höstas. Vi har det runt Sevedsplan i Malmö, och jag såg att det nu är på väg i Gottsunda i Uppsala och på flera andra ställen.

Vi kommer under våren att gå till riksdagen med ett lagförslag som ökar möjligheterna till kameraövervakning på brottsutsatta platser ytterligare. Samtidigt måste vi vidareutveckla de hemliga tvångsmedlen. Vi måste hålla jämna steg med den tekniska utvecklingen och med brottsutvecklingen, och därför måste vi till exempel ha möjlighet till hemlig dataavläsning.

Vi utvecklar alltså polisens verktyg, men det hjälper ju inte om man inte har tillräcklig bemanning. Därför genomför vi nu en stor expansion av polisorganisationen. Vi har fördubblat intagningen till polisutbildningen, från 600–700 per år, som det var under den förra borgerliga regeringen, till över 1 300 i år.

Vi kommer att fortsätta med detta och dessutom starta två nya polisutbildningar, en i Malmö och en i Västsverige, så att vi om några år, till 2024, har ökat antalet polisanställda med 10 000. För att nå dit tror jag att vi kommer att behöva öka antalet polisstudenter ytterligare kommande år, kanske uppemot 2 000 per år, som Helene Petersson nämnde i sitt tidigare inlägg – 1 000 per intag.

Glädjande nog kan jag konstatera att det finns väldigt många ungdomar som vill bli poliser – nästan 10 000 sökte nu i den senaste omgången, vilket var en ökning i förhållande till tidigare. Allt fler ungdomar vill bli poliser. För att svara på den fråga om krav som kom upp här tidigare vill jag säga: Ingen kommer att godkännas som polis utan att klara fyskraven eller utan att ha körkort. Så sprid inte den bilden vidare! Ingen kommer att godkännas utan att klara kraven.

För att klara den expansion som vi nu gör i polisverksamheten måste, som många har varit inne på, attraktiviteten i polisyrket höjas ytterligare. Vi måste se till att behålla dem som är poliser. Jag har många gånger sagt att den tiden är förbi när man utbildade en polis och sedan kunde räkna med att han eller hon skulle förbli det hela livet. Så är det inte längre. Den privata sektorn rycker i poliserna, kanske särskilt nu när arbetsmarknaden är så ljus och arbetslösheten är så låg som den är och det finns brister på många andra ställen.

Det blir då ännu viktigare att vi som statlig arbetsgivare förstår att vi som alla andra arbetsgivare konkurrerar på arbetsmarknaden om den bästa kompetensen. Därför måste vi ha arbetsvillkor som gör att poliserna stannar. För de vill stanna och brinner för uppgiften – de har ju valt detta – men de måste få rätt förutsättningar och bättre villkor.

Lönefrågan är förstås en del i detta, och just nu sitter Polismyndigheten och Polisförbundet i förhandlingar om de kommande årens löner. Jag är säker på att de som parter kommer att ta ansvar för detta på ett bra sätt. Lönerna måste upp, men det är parterna som ansvarar för lönebildningen, inte riksdagen eller regeringen.

Fru talman! Om vi ska rycka upp den organiserade brottsligheten med rötterna måste vi bura in de mest brottsaktiva individerna – ja. Men vi måste också bryta nyrekryteringen till de kriminella gängen.

Den yrkesgrupp jag har pratat mest med genom åren har varit poliser som jobbar på fältet. De säger nästan alltid tre saker: Ja, vi måste bli fler. Ja, vi måste få bättre verktyg. Men de säger också: Tänk på att det inte bara handlar om oss! Om detta ska fungera måste också det omgivande samhället fungera.

Om man ska vända en negativ utveckling måste också skolan fungera, och det måste finnas en socialtjänst som har goda resurser och som kan agera. Det måste finnas en fritidsverksamhet som får barnen att utvecklas, även om det kanske inte alltid ser så bra ut hemma, i familjen. Det måste finnas eldsjälar i Organisationssverige – inom idrotten och kulturen – som kan bidra till att leda ungdomar som är på väg åt fel håll i en annan riktning. Det är därför vi alltid säger: Vi måste bekämpa brotten, men vi måste också bekämpa brottens orsaker. Detta blir naturligtvis mycket lättare om Sveriges ungdomar kan känna framtidstro, och då blir möjligheten att få jobb helt avgörande.

Jag minns när vi för några år sedan avvecklade de dyra subventioner för ungdomar på arbetsmarknaden som den förra regeringen införde och i stället inriktade stödet till de ungdomar som verkligen behöver hjälp att komma in på arbetsmarknaden. Jag minns hur oppositionen protesterade i himmelens sky och sa att nu skulle ungdomsarbetslösheten skena i väg. Och så blev det precis tvärtom.

Häromdagen kunde Arbetsförmedlingen konstatera att vi nu har den lägsta ungdomsarbetslösheten på många, många år. Vi får gå över tio år tillbaka för att hitta lägre siffror. Och vi klarar 90-dagarsgarantin, det vill säga att alla unga som är arbetslösa erbjuds jobb, utbildning eller praktik inom 90 dagar. Det trodde många var omöjligt, men det klarar vi nu. Det är en fantastisk framgång som jag tycker att vi alla borde glädja oss åt.

Detta är enormt viktigt för att kunna förebygga brott. När ungdomar kan känna framtidstro och se att de har ljusa framtidsutsikter och att det finns en möjlighet för dem att få jobb minskar också risken för att en del av dem hamnar i missbruk eller kriminalitet.

Så än en gång: Att knäcka den organiserade kriminaliteten handlar ytterst om att värna rättsstaten. Och vi kan göra detta om vi bestämmer oss för det och om vi både förebygger och bekämpar kriminalitet. Staten är i grunden alltid starkare än gängen.

Så långt den organiserade brottsligheten, men det finns också ett annat stort kriminalpolitiskt tema, som blivit än starkare den senaste tiden. Det är mäns våld mot kvinnor, där sexualbrotten är en del. Vi har den pågående metoo-kampanjen, där vi sett avslöjanden på område efter område. Det började med filmbranschen, sedan den bredare kultursektorn, politiken, räddningstjänsten, restaurangbranschen – det finns knappt någon bransch nu som inte har motsvarande upprop.

För några veckor sedan såg vi ett upprop inom juridiken under rubriken ”Med vilken rätt?” Då var det 4 445 kvinnor i juristbranschen som protesterade mot sexism, trakasserier och allmänt svinaktigt beteende från män i branschen – 4 445! Och det var ändå bara första dagen – uppropet växte sedan efter några dagar.

Detta skakar om. Och det är bra. Framför allt visar det på ett existerande och växande samhällsproblem. Detta bekräftades för några veckor sedan av Brottsförebyggande rådet, som kunde visa att andelen kvinnor som uppger att de utsatts för sexuella övergrepp av olika slag har ökat kraftigt på senare år. Och det är en så kraftig ökning, fru talman, att den inte kan förklaras på något annat sätt än att det är en faktisk ökning.

Det som händer nu är att locket lyfts av, och vi får se det som vi kanske alla visste fanns, mer eller mindre, men som vi inte pratade om. Nu kan vi prata om det, tack vare att alla dessa kvinnor har brutit isen. Och när man måste prata om en sak kan man inte längre blunda. Då måste man agera. Naturligtvis måste vi veta mer om vad som sker.

I denna debatt ser jag att en del är närmast besatta av etnicitet, det vill säga att man till varje pris ska peka ut än den ena och än den andra folkgruppen som mer skyldig än andra.

I likhet med vad Linda Snecker sa tidigare menar jag att metoo-uppropen mer än något annat visar att detta är ett problem som finns i hela samhället, i alla sektorer och i alla samhällsklasser. Det finns i förorten – ja – men det finns kanske också på advokatbyrån på fina gatan. Det finns kanske rent av i Svenska Akademien också.

Naturligtvis måste vi veta mer om utvecklingen. Därför kommer vi att ge Brottsförebyggande rådet i uppdrag att fördjupa analysen när det gäller sexualbrotten för att kunna svara på frågorna om orsakerna. Men det är en förutsättningslös analys som man ska göra, och vi ska som politiker inte leda Brottsförebyggande rådet i den ena eller andra riktningen. Man måste göra en förutsättningslös analys.

Det räcker förstås inte att bara analysera. Vi måste samtidigt agera. Just denna månad, i december 2017, går vi i mål med en rad lagstiftningsprojekt som syftar just till att bekämpa mäns våld mot kvinnor.

Förra veckan föreslog vi att det ska bli lättare att belägga den som har kontaktförbud, men som inte följer kontaktförbudet, med fotboja. I morgon kommer ytterligare lagförslag som syftar till att bekämpa människohandel och trafficking. Nästa vecka har vi ytterligare ett paket. Och strax före jul kommer vi att gå till Lagrådet med den stora reformeringen av sexualbrottslagstiftningen med en samtyckesreglering, med skärpta straff i en del avseenden och med bättre stöd till brottsoffer.

Det är inte en slump att vi kommer att kunna leverera så mycket just nu. Detta är lagstiftningsprojekt som vi i allt väsentligt startade när vi tillträdde för tre år sedan och som nu är färdiga. Vi startade dem en gång eftersom vi visste att mäns våld mot kvinnor och bristande respekt för den sexuella integriteten är ett av våra stora samhällsproblem. Vi hoppas att få brett stöd för de lagförslag som vi nu överlämnar till riksdagen.

Fru talman! Avslutningsvis: Lagar i all ära. Men om vi ska lyckas med detta på riktigt måste vi också vara beredda att ta en djupare diskussion om det mer allmänna förhållningssättet mellan kvinnor och män. En sak förenar så gott som alla förövare när det gäller dessa brott, och det är så gott som alla förövare är män. Det är uppenbart att om mäns våld mot kvinnor ska upphöra är det männen som måste förändras.

Men det är värre än så, vilket också alla vet. Män begår inte bara så gott som alla brott mot kvinnor. Män begår också så gott som alla brott mot andra män. Kort och gott begår män så gott som alla brott, åtminstone om vi talar om den grövre brottsligheten. Det räcker att man tittar på hur det ser ut på anstalterna och vilka som sitter där.

Innan män protesterar på temat att alla män inte begår brott – jag vet också att det är så – måste vi nog trots allt ändå ta till oss att det ser ut på det sättet. Vi kan inte komma ifrån att det är någonting som inte är helt friskt, helt enkelt. Vi måste kanske också se till att rannsaka oss själva – vilka förväntningar vi har på varandra och också på oss själva och hur vi lär oss att vara.

Detta är en mycket större och djupare diskussion. Men i bästa fall kan denna flodvåg av berättelser som nu väller fram leda till inte bara att vi plötsligt har fått ett språk för att tala om sådant som vi inte har talat om tidigare, utan kanske också till att vi börjar identifiera lösningar.

Fru talman! Den organiserade brottsligheten och mäns våld mot kvinnor är de två stora teman som dominerar kriminalpolitiken just nu. Den budget som vi nu behandlar och de lagförslag som nu kommer ger en bra grund för att kunna bekämpa båda.

(Applåder)

Fru talman! Det finns mycket att oroa sig för när det gäller brottsutvecklingen i Sverige. Den långsiktiga trenden har varit solklart positiv. Under de senaste 20 åren har det mesta blivit bättre. Det är några saker som har brutit den trenden. Det är gängvåldets utveckling, det är bedrägerierna, som har ökat lavinartat, och det är sexualbrotten, som har ökat och fortsätter att öka.

Men jag tror att det också finns en risk för att det byggs upp en skuld och att denna statistik inte visar hela bilden och att vi snart kommer att se en ganska kraftig vändning nedåt. Det beror på att när polisen har så knapphändiga möjligheter att arbeta tvingas man prioritera ganska hårt. Först i ledet kommer ingripandeverksamheten. När vi ringer 112 måste polisen rycka ut för att rädda liv. I nästa steg ska polisen utreda de brott som har blivit begångna. När man har klarat av det också kan man ägna sig åt brottsförebyggande verksamhet.

Vi har i dag en situation där polisen inte ens klarar av att åka på alla larm som rings in. Vi ser hur utredningar läggs på hög. Då är det brottspreventionen som får stryka på foten. Det finns en risk i detta. Jag blir lite fundersam över varför man har varit så saktfärdig med att försöka komma till rätta med detta.

Min partiledare, Annie Lööf, markerade detta redan i sitt jultal 2015. Det kommer ett nytt jultal på tisdag, så kolla in det. I jultalet aviserades stora resurstillskott till polisen, eftersom vi såg att detta var någonting som höll på att gå åt pipan helt enkelt.

Nu satsar regeringen. Visserligen satsar man inte lika mycket som Centerpartiet och Alliansen, men man satsar. Det är bra. Men min fråga är: Varför tog det så lång tid?

Fru talman! Det korta svaret är att vi först var tvungna att ta hand om budgetunderskottet. Vi ärvde ett budgetunderskott på 60 miljarder från den förra regeringen. Därför kunde vi faktiskt inte genomföra så stora satsningar på i stort sett några områden. Vi var tvungna att föra en mycket stram finanspolitik både 2015 och stora delar av 2016 för att klara av detta.

Fru talman! Man kan inte, hur behjärtansvärda ändamål det än är fråga om, fortsätta att låna sig fram på det sätt som den gamla regeringen dessvärre gjorde. Man måste se till att vårda sina statsfinanser.

När man har pengar i kassan, då använder man dem. Det är det som vi nu gör. Detta är den största satsningen från ett år till ett annat, 2017–2018, med 2 miljarder till. Något liknande har vi inte sett under de senaste 20 åren.

Ett eftersläpande problem, som har diskuterats tidigare i debatten, är att ni utbildade så få. År 2014 tog ni in 689 polisstudenter. Det är inte svårt att se pensionsavgångarna framöver. Det är bara att titta på demografin i poliskåren. Då vet vi att mellan 400 och 500 poliser går i pension per år. Tar man då in bara 689 polisstudenter när 400–500 poliser går i pension är marginalen alldeles för liten. En del av de poliser som är verksamma kanske vill göra någonting annat, särskilt när arbetsmarknaden är mycket stark och många rycker i dem från olika håll.

Förklaringen i korta drag till att vi gör denna satsning nu är att det nu finns gott om pengar i kassan. Det gjorde det dessvärre inte när vi tillträdde 2014. När det gäller eftersläpningen på polisutbildningen tar det två och ett halvt år att utbilda en polis.

Nu får vi se till att fortsätta den expansion som vi är i färd med, och där hoppas jag på Centerns stöd.

Fru talman! Det är lite egendomligt att detta svar skiljer sig lite grann från det svar som denna regerings förra inrikesminister gav på denna fråga. Jag ställde redan i februari 2016 frågan varför man inte satsade och om man inte behövde satsa. Jag fick ett entydigt nej som svar. Det sas då inte ett ord om att det inte fanns resurser på grund av budgetunderskott, utan då fanns inte behovet. Var det så att regeringen inte såg detta behov 2016, eller såg man det och ville göra något fast man inte hade råd? Det är två olika svar, och jag skulle gärna vilja att statsrådet klargör vad det är som gäller.

Otryggheten sprider sig över landet. Jag vet att min kollega Helena Lindahl har diskuterat detta utifrån sitt lokala och regionala perspektiv. Vi har områden som sträcker sig över ytor motsvarande hela Danmark där det bara finns en tillgänglig polisbil. I den situationen får man sitta många timmar i bilen och fara fram och tillbaka. En polis jag pratade med hade åkt 70 mil under ett arbetspass – 70 mil! Det är ju hela Skåne. Vi måste se detta för att se allvaret i situationen, tror jag.

Något annat jag skulle vilja passa på att ta upp när jag ändå har statsrådet på tråden är vittnesskyddet. Centerpartiet tillför 50 miljoner årligen för att stärka vittnesskyddet. Det är otroligt allvarligt att folk inte vågar vittna, och det är enormt viktigt för hela förtroendet för rättsapparaten att folk faktiskt kan förmås att ställa upp och vittna. Vad avser regeringen att göra för att stärka vittnesskyddet?

Fru talman! Till att börja med tror jag inte att Skåne är 70 mil, utan jag tror att det är ungefär 50 × 20 mil i kvadrat – eller rektangel. Det är alltså betydligt värre än så när det gäller geografiska ytor.

Polisen ska finnas i hela landet. Det är vår absoluta ambition. Därför måste vi se till att vi när expansionen av utbildningen nu genomförs – vi har som sagt fördubblat utbildningstakten från och med i år – också fördelar de resurser som kommer ut på ett bra sätt. Problemet är dock att vi inte kan ta poliser från hyllan, så att säga, utan är bundna av den tidigare ganska låga polisutbildningstakten. Utbildar man bara 689 poliser blir det inte fler. Nu tog jag emot 295 poliser som gick ut i höstas, och de är väl spridda över landet.

Det finns inga genvägar här. Det handlar om att utbilda fler, och det handlar också om att återrekrytera folk som har lämnat yrket. Här genomförde polisen en kampanj i somras och fick in över 150 intresseanmälningar. Det finns många poliser som har lämnat yrket men sedan saknar det och vill tillbaka. De saknar det de en gång brann för när de valde polisyrket – den där känslan eller kallet, så att säga – och de vill väldigt gärna tillbaka. Nu genomför som sagt polisen, tillsammans med Polisförbundet, den typen av kampanjer för att få tillbaka dem i verksamheten.

Vi måste också se till att människor stannar i organisationen. Därför har vi gett ett särskilt uppdrag till Polismyndigheten att förbättra arbetsvillkoren och karriärmöjligheterna. Där är även lönefrågan en del, och just nu sitter man och förhandlar om detta.

Vittnesskyddet återkommer jag gärna till; jag ser framför mig att vi framöver behöver göra förstärkningar också i den delen.

Fru talman! Justitie- och inrikesminister Morgan Johansson är väldigt nöjd. Finns det några som helst problem är det Alliansens fel att det är så.

Verkligheten är dock att otryggheten ökar i Sverige. Var tredje kvinna känner sig rädd att vara utomhus på kvällen i sitt eget bostadsområde. Antalet utsatta områden ökar. Sexualbrotten ökar. Trots tal om fler poliser är verkligheten att vi har fått färre poliser. Min första fråga till dig, justitie och inrikesministern, är: Är du stolt över ditt resultat de första tre åren?

Min andra fråga handlar om ett väldigt angeläget område, inte minst utifrån det som har kommit fram i metoo-diskussionen men också utifrån vad som faktiskt sker när det gäller sexualbrott. Man måste ju klara av att hålla två saker i huvudet samtidigt. Det handlar om en bred attitydförändring hos män, men man måste också kunna se att det kan finnas specifika problem vi har att hantera.

Jag noterade att det nu talades om en kartläggning av sexualbrotten. Det välkomnar jag. Kan justitie-och inrikesministern alltså bekräfta att det handlar om en bred kartläggning som Brå ska kunna göra på precis det sätt man tidigare har gjort, till exempel 2005?

Fru talman! Tomas Tobé frågar mig om jag är stolt. Jag är oerhört stolt över svensk polis. Jag ser ett fantastiskt bra polisarbete som görs på många, många ställen i landet.

Ta bara Malmö, där vi har haft bekymmer med skjutningar under året. Där kraftsamlar man och ser till att verkligen gå på de mest kriminella och brottsaktiva individerna, och nu sitter över 80 personer häktade. Det är en del av strategin – vi måste se till att de som är mest brottsaktiva tas in från gatorna. Samtidigt måste vi genom sociala insatser bryta nyrekryteringen till de kriminella gängen. Båda delarna behövs.

Jag ser hur man går från adress till adress på Norra Grängesbergsgatan, alltså en gata som har varit ett tillhåll för allsköns typer av kriminalitet. Det har varit svartklubbar, det har varit prostitution och det har varit narkotikahandel. Det har varit illegalt boende där folk som vistas illegalt i landet helt enkelt bor, under bedrövliga former. Där går man med Skatteverket, kommunen, miljö- och hälsoskyddsmyndigheterna, Kronofogden och andra myndigheter och städar upp på adress efter adress för att bekämpa den typen av brottslighet.

Jag ser hur man i Vivalla i Örebro nu satsar väldig kraft på förebyggande verksamhet. Det har blivit mycket bättre bara under de senaste åren. Jag ser Göteborg, där skjutningarna har halverats på ett år. Jag är stolt över svensk polis och det den gör, men jag är också väldigt medveten om att man behöver bättre resurser och bättre verktyg. Det är precis det vi nu förser polisen med.

När det gäller sexualbrotten hörde Tomas Tobé rätt: I regleringsbrevet till Brottsförebyggande rådet ger vi ett uppdrag att analysera bakgrunden till detta. Om man kommer att göra precis som man gjorde 2005 tänker jag inte lägga mig i – det måste faktiskt vara myndigheten själv som får avgöra det – men man ska bland annat titta på vad orsakerna kan vara till att vi ser denna utveckling.

Fru talman! Jag tackar justitieministern för att han nyanserar sin syn på kartläggningen utifrån de första kommentarerna när Moderaterna presenterade detta. Det är gott så, och det kan ge myndigheten lite möjligheter att nu arbeta vidare med frågan.

Min ena fråga gällde dock huruvida justitieministern var stolt över sin gärning. Nu talar justitieministern väldigt väl om svensk polis, och det kan jag också göra. Det är fantastiskt att se hur svensk polis sliter varje dag, och en del resultat har vi nu också kunnat se i både Biskopsgården och Malmö när det gäller skjutningar.

Ord hjälper dock inte här, utan det är politik som behövs. Polisen behöver med andra ord få fler kollegor. Då är det inte så intressant att en socialdemokratisk partikongress säger sig vilja ha 10 000 fler poliser. Ditt resultat, ministern, är ju att det har blivit färre poliser med den här regeringen. Det var det som var min fråga: Är du stolt över att det efter tre år med denna regering ändå är färre poliser på våra gator och torg?

Om vi ska uppnå målet om fler poliser tror jag inte att man kommer att komma undan lönefrågan. Man kommer inte att komma undan att tillsätta mer medel i en riktad lönesatsning för att få upp polislönerna. Därför blir en ytterligare fråga, fru talman: Varför ska det vara så svårt för den här regeringen att inse att läget är så pass allvarligt att vi behöver göra riktade satsningar till polisen? Varför är det bara när det gäller lärare man kan dra slutsatsen att det är angeläget att göra den typen av satsningar?

Fru talman! Frågan är vilken satsning det i så fall är som ska genomföras. Jag har lyssnat på debatten, och Centern föreslår 2 000 i månaden, tror jag. Moderaterna föreslår 3 000 i månaden, och Liberalerna föreslår vad – 4 000 i månaden? Sist hörde jag KD, som sa att det ska vara 5 000 i månaden. Jag tycker att det i sig visar hur ogörligt det är att ta lönefrågor in i riksdagen och regeringen.

Vi har en arbetsmarknadsmodell i Sverige som har levererat reallöneökningar i landet under 20 års tid. Det är för att den bygger på partsmodellen, det vill säga att parterna själva tar ansvar för lönebildningen. Sedan finansierar vi det från den offentliga kassan när avtal väl har slutits, men vi går inte in och bestämmer hur mycket sjuksköterskorna ska ha, hur mycket brandbefälen ska ha, hur mycket poliserna ska ha och hur mycket andra som jobbar i det offentliga ska ha. Det blir nästan omöjligt till slut.

Ni kan säga att ni ska lägga på en tusenlapp eller två, Tomas Tobé, men man måste ändå gå ned på detaljnivå och titta på vilka grupper det i så fall skulle handla om. Vissa personer, med vissa tjänster, ska kanske ha ett större påslag medan andra ska ha ett mindre påslag. Ska riksdagen sitta och bestämma det också?

Det fungerar inte. Låt oss slå vakt om den svenska arbetsmarknadsmodellen – den levererar reallöneökningar år efter år. Vi måste dock se till att resurssätta myndigheterna på ett sådant sätt att de klarar av det.

Polisförbundet vill inte heller ha det på detta sätt. De vill också att det ska vara parterna som ska ta ansvar, inte att vi ska sitta här och bestämma om detta.

Nu sitter Polismyndigheten och Polisförbundet och förhandlar om lönerna. Jag är helt säker på att de kommer att ta ansvar för lönebildningen, precis som de alltid har gjort, och att utfallet kommer att bli bra. Jag är ganska säker på att de ganska snart kommer att gå i land med detta. Vad ska Tomas Tobé göra med sina yrkanden här i kammaren när det visar sig att parterna redan har tagit ansvar?

Fru talman! Jag tror att du, Morgan Johansson, just gjorde någonting oerhört viktigt här i riksdagens kammare genom att som justitieminister verkligen visa på var ansvaret ligger när det gäller mäns våld mot kvinnor. Jag tror att du gjorde någonting väldigt viktigt genom att som man och regeringsföreträdare ta vrålet från metoo på allvar.

Det gläder mig. Jag tror att vi just nu står vid någonting som kommer att leda till en förändring, vilket jag vet att både du och jag vill se. Tack för det uttalandet – det värmer mig som feminist jättemycket!

Det var dock inte det jag tänkte säga i detta replikskifte. Jag tänkte snarare tala om hur vi ska få bukt dels med vinsterna i välfärden, dels med den ekonomiska brottsligheten. Enligt Brottsförebyggande rådet har den ekonomiska brottslighet som riktas mot välfärden nämligen en koppling till den organiserade brottsligheten, särskilt i Sveriges tre storstäder.

Det är inte ovanligt att gäng tar över helt legala och välfungerande företag, som har en god ekonomisk historik, och sedan utnyttjar dem hela vägen. Gängen kan till exempel köpa varor på kredit eller använda sig av svart arbetskraft eller olika former av bidrag. När räkningarna sedan ska betalas är hela företaget tömt och personerna i bolagsstyrelsen borta. Detta gynnar den organiserade brottsligheten, som delvis lever på en svart ekonomi.

Min fråga är: Vad ska vi göra åt detta?

Fru talman! Tack för de varma orden, Linda Snecker! För mig är det självklart att om man ska ändra på detta är det män som måste ändra på sig – så enkelt är det. Vi måste också själva fundera över hur vi förhåller oss ibland. Vi måste vara beredda att säga ifrån när det sägs saker och ting som är oacceptabla, även när det sker i slutna rum.

Samtidigt är det ingen slump att det vi levererar i december – hela vårt reformpaket – kommer nu. Vissa av dessa processer startade vi redan i opposition, inte minst när det gäller samtyckesregleringen, som vi ju drev fram en ny utredning om. Flera utredningar startade vi redan den första veckan efter att vi tillträtt 2014.

Nu går vi i mål med detta. Slumpen är möjligen att det kommer precis samtidigt som metoo, vilket gör att det blir ännu tydligare att vi måste göra någonting åt detta.

Vad gäller ekonomisk brottslighet och privatisering håller jag med om att det under den förra mandatperioden fanns en slentrianmässig syn på att privatisera delar av den offentliga verksamheten, vilket också tog sig märkliga uttryck. Jag tror att man hade en alldeles för stor tillit till att privata företag skulle hantera offentliga medel på ett bra sätt.

Därför tillsatte vi en särskild utredare, Lars-Erik Lövdén, vars uppgift var att gå igenom och trycktesta alla de offentliga systemen för att se var riskerna finns för att det börjar läcka och för att organiserad kriminalitet tar sig in i de offentliga systemen.

Han lämnade sitt betänkande i våras, och vi kommer under våren att kunna leverera en hel del lagförslag på det området för att täppa till de luckor som finns.

Fru talman! Jag har kikat på denna utredning om kvalificerad välfärdsbrottslighet och fusk med ersättningar. Många förslag ser bra ut, men det som missas i utredningen och som jag hoppas kan åtgärdas i propositionen är de byråkratiska lättnader gentemot företagare som alliansregeringen genomförde. Detta skedde i en iver att göra det enklare för företag, vilket är behjärtansvärt, men det saknades kontrollmekanismer för att undvika att systemen utnyttjas hela vägen.

Riksrevisionen kommer nu i dagarna, tror jag, att komma med en rapport om avskaffandet av revisionsplikten och vilka effekter detta har fått för brottsligheten. Vad som oroar mig är att civilutskottet nästa vecka kommer att avslå en motion från Vänsterpartiet och hänvisa till ett tillkännagivande där Alliansen vill att fler bolag ska slippa revisionsplikten, vilket kommer att leda till att man öppnar för att det kommer att bli ännu lättare att ägna sig åt ekonomisk brottslighet.

Här har vi en stor komplikation. Alliansen lämnar tillkännagivanden som kan leda till en ökad ekonomisk brottslighet och ser inte hela vidden av att vinster i välfärden kan utnyttjas på fel sätt. Vi måste ha en revisionsplikt och lite krånglig byråkrati för att fula företag inte ska utnyttja det välfärdssystem vi har.

Jag är orolig över att Alliansen inte ser vidden av hur den ekonomiska brottsligheten gynnar den organiserade brottsligheten. Detta måste vi ta tag i.

Fru talman! Vi ser ju detta. Vi har redan från början sagt att vi måste göra en kriminalpolitisk bedömning av alla nya förslag som vi lägger fram, till exempel när det gäller näringspolitiken. Det finns nämligen en risk att man använder sig av exempelvis aktiebolag som brottsverktyg.

Det finns också risker om kontrollen över anställningsstödet, som Arbetsförmedlingen under den förra perioden betalade ut utan tak, inte är tillräcklig. Man kunde till exempel anställa en vaktmästare med lön på 60 000–70 000 i månaden men sedan inte ens ge honom hälften utan stoppa pengarna i egen ficka. Det fanns inga tillsynsmyndigheter.

Systemet med RUT och ROT är också många gånger vidöppet för fusk och fiffel. Lövdén har lagt fram ett förslag om att det ska krävas att man betalar för RUT-tjänster och ROT-tjänster med spårbara betalningsmedel, alltså inte med kontanter utan med fakturor eller kort, så att det i efterhand ska gå att kontrollera det hela och se hur mycket pengar det har handlat om.

Det finns massor med sådana här byråkratiska detaljer som helt enkelt måste skruvas på. Det finns, som sagt, en lång rad förslag i Lövdéns utredning som vi nu jobbar vidare med.

Vi är inte de enda som har sett detta. För ett par år sedan skrev Anna Dahlberg, som är ledarskribent på Expressen, en stor ledare där hon pekade på – och, tror jag, till och med formulerade det som – att Alliansen hade öppnat kassorna för de kriminella genom att man inte hade varit tillräckligt medveten om och vaksam på just detta. Och Expressen är ju trots allt en liberal tidning!

Fru talman! Jag skulle vilja haka i en fråga som Johan Hedin ställde, som jag tycker att han inte riktigt fick svar på.

Johan Hedin tog upp en fråga som han ställde till Morgan Johanssons företrädare, före detta inrikesministern Anders Ygeman. I februari 2016 ställde han frågan om vi inte behöver satsa på fler poliser och fick ett entydigt svar – nej!

2014 ska Anders Ygeman enligt uppgift ha sagt till flera höga polischefer att det inte spelar någon roll om antalet poliser är 19 000 eller 20 000. Detta har Morgan Johansson inte velat svara på, och Anders Ygeman sa i en radiodebatt häromdagen att det var trams. Jag undrar om det är så att detta helt enkelt är felaktigt.

Det är lätt i en debatt att skylla på Alliansen, att Alliansen gjorde för lite. Men regeringen själv signalerade så sent som för ett och ett halvt år sedan och för tre år sedan så tydligt att det inte behövs fler poliser, och under galgen, efter hårt tryck från oppositionen, kom man, i alla fall från Socialdemokraterna, med förslaget om 10 000 fler polisanställda. Det blir ju inte riktigt seriöst med tanke på de här citaten bakåt i tiden.

Min fråga är dels vad regeringen har för ansvar – man kan inte bara skylla på Alliansen – dels vad pengarna kommer att räcka till. Kommer de pengar som regeringen har avsatt i sin budget att räcka till 10 000 fler poliser och en kraftfull lönesatsning på poliser. Det är ett felaktigt påstående från Morgan Johansson, för Polisförbundet har faktiskt föreslagit och krävt en polislönesatsning, en riktad satsning, men det är givetvis parterna som ska fördela medlen. Vi i Alliansen vill inte sätta de exakta lönesummorna, men vi vill ha en riktad polissatsning för att det ska räcka till ökade löner.

Kommer regeringens pengar att räcka till 10 000 fler poliser och kraftfullt höjda löner?

Fru talman! Vi har sagt att vi ska ha 10 000 fler polisanställda fram till 2024. Det går vi nu in och resurssätter för. Och som sagt de 2 miljarder som vi anslår nästa år är mer än Polismyndigheten själv äskade. De äskade 1,6 miljarder, och de får 2 miljarder. Sedan trappar vi upp det till 2,3 miljarder och året därpå till 2,8 miljarder. Vår bestämda ambition är precis den.

Vår ambition är faktiskt högre än Moderaternas. Moderaterna vill ha 10 000 fler anställda till 2025, och vi säger att vi vill ha 10 000 fler anställda till 2024. Man säger också att man vill ha 5 000 civilanställda och 5 000 poliser. Fördelningen i dag är ungefär en tredjedel civilanställda och två tredjedelar poliser. Då kanske vi talar om 6 000–7 000 poliser och 3 000–4 000 civilanställda till 2024. Det är Polismyndigheten som ska bedöma fördelningen däremellan, men där någonstans kanske vi kommer att landa.

Vi säger att vi är beredda att öka utbildningsplatserna ytterligare. Det blir fler utbildningsorter och uppemot 2 000 nya polisstudenter per år som ska tas in.

Ja, vi är beredda att resurssätta så att vi når upp till vårt mål, och vi menar att de pengar vi nu har gått ut med för nästa år och för åren framöver räcker så här långt.

Som sagt: Lönefrågan ligger hos parterna. Jag är säker på att man kommer att hitta en bra lösning, och det rör sig om veckor tills man är färdig med det.

När det gäller vad Anders Ygeman har sagt har han klart sagt att det där är fullständigt fel, och jag har ingen anledning att tvivla på det. Det är förmodligen något rykte som gärna sprids, men han säger att det är fullständigt fel.

Fru talman! Ja, det stämmer att regeringen lägger mer på Polismyndigheten än vad Polismyndigheten har äskat. Men Polismyndigheten har ju inte äskat pengar för 10 000 polisanställda, så min fråga är: Hur mycket pengar kommer att finnas kvar när man tar höjd för att ha 10 000 fler polisanställda.

Vi kristdemokrater vill ha 10 000 fler poliser. Men vi vill också ha en riktad lönesatsning, så att det inte helt plötsligt blir en liten tummetott kvar till poliserna i yttre tjänst, så att fler inte ska sluta. 950 poliser slutade förra året, och 800 har slutat hittills i år. Vi måste få ett stopp på detta, och vi måste få tillbaka dem. Då kan man ha informationskampanjer och man kan vända sig till dem, men det många av dem själva säger är att skillnaden i lön blir för stor när de får ett jobberbjudande någon annanstans. Man behöver kanske inte matcha hela skillnaden, men de har bolån att betala, familjer att försörja, och de behöver en försvarbar lönehöjning. Det är därför vi vill ha en riktad lönesatsning, så att inte pengarna försvinner bort långt i framtiden. Pengarna måste hamna i polisernas plånböcker, så att de väljer att stanna kvar i yrket. Attraktiviteten måste höjas, och man måste locka tillbaka poliser som har slutat.

Det som är oklart med regeringens budget är vilket utrymme parterna har. Polisförbundet har äskat medel för en polislönesatsning. Morgan Johansson sa i sitt inlägg här tidigare att de inte vill ha det. De vill inte att vi politiker är inne och petar i lönenivåerna, och det är det ingen från Alliansen som har föreslagit. Vi talar om vad våra riktade lönesatsningar skulle räcka till, exempelvis om man skulle vilja höja lönerna för poliser i yttre tjänst. Sedan är det givetvis dags för parterna att förhandla om lönerna. Men när man inte pekar ut hur mycket pengar det finns att röra sig med, när man samtidigt utfäster ett löfte om 10 000 fler poliser, är jag oroad för att det blir en alldeles för liten lönesatsning.

Fru talman! Det här går faktiskt inte ihop. Man kan inte i ena andetaget säga att riksdag och regering inte ska ta över lönebildningen och i nästa andetag säga att poliserna ska ha 5 000 eller om det nu är 2 000, 3 000 eller 4 000 mer, beroende på vilket borgerligt parti man frågar – ni har ju helt olika uppfattningar i den delen.

Nu har vi tagit över lönebildningen. Gången är den att vi respekterar den svenska arbetsmarknadsmodellen, den som har levererat våra löneökningar under 20 års tid. Där är det parterna som tar ansvar för lönebildningen. Det är de som förhandlar, och de sitter just nu och gör det.

Lika lite som alliansregeringarna klev in i lönebildningen för poliserna under sin period kommer vi att göra det. Jag tittade på löneutvecklingen, genomsnittslönerna, under alliansregeringens tid, och den var inte så förfärligt lysande. Jag tror att lönerna steg med ungefär 2–2,5 procent per år. Det kanske finns en eftersläpning här som man måste ta hänsyn till. Men nu låter vi parterna förhandla. Vi finansierar, och vi tar inte in själva lönebildningen i regering och riksdag. Polisförbundet vill inte heller att vi ska sitta här och bestämma om löner.

Andreas Carlson ställer frågan om pengarna kommer att räcka. Ja, det beror lite grann på valet. Om vi får sitta kvar kommer vi att fortsätta prioritera offentlig verksamhet, rättsväsendet, framför stora skattesänkningar. Men om det blir ett regeringsskifte kanske det blir annorlunda. Under era åtta år sänkte ni skatterna med 140 miljarder! Och ni ökade polisanslagen med ungefär 5 miljarder. Det visar tydligt vilken prioritering ni gjorde. Vi gör en annan prioritering. Vi ser att det finns stora behov i rättsväsendet, och det kommer vi att prioritera under den kommande mandatperioden om vi vinner valet.

Fru talman! Tänka sig att vi lyckades både sänka skatten och satsa mer pengar på polisen under alliansregeringsåren, sett till bnp per capita.

Det är under din tid, Morgan Johansson, som vi har tappat flest poliser varje år. Det är under din tid som ansvarig minister som vi har flest tomma platser på polisutbildningen.

Ni har noll trovärdighet. Hur skulle de 100 miljoner som ni aviserade för exakt ett år sedan för det här budgetåret ha räckt till allt det som ni står och lovar?

Sanningen är, fru talman, att den socialdemokratiskt ledda regeringen inte har en enda krona för att höja polisernas löner – inte en enda krona!

Vi vill ha en lönesatsning motsvarande 4 000 kronor till alla poliser, och det skulle motsvara 4 000 kronor utifrån den budget vi lägger fram. Ni kanske vill satsa 2 000, 3 000 eller 10 000, men säg det då! Men ni har inga pengar i er budget.

Den enda anledningen till att ni backade i april och nu bokstavligen kovänder när det gäller polisbudgeten för nästa år är att rikspolischefen sa att om han inte får mer pengar måste han sparka 1 500 medarbetare – i en situation med ökad brottslighet, ökad otrygghet och allt färre poliser. Det är resultatet av Socialdemokraternas så kallade polispolitik.

Min andra fråga gäller polisutbildningen. Åren 2011, 2013 och 2014 utbildades fler än under 2015, och 2012 utbildades fler än under 2016, då ni hade ansvar för det här politikområdet.

Till skillnad från er satsar vi mer på prövningskapacitet hos Rekryteringsmyndigheten. Ni gör inte motsvarande satsning på polisutbildningen. Tvärtom fick jag besked häromdagen om att nu ska Rekryteringsmyndigheten skära ned antalet platser. Hur ska ni få ihop det här, justitieministern?

Fru talman! Ni sänkte skatten med 140 miljarder och lade 5 miljarder på polisen. Redan där var det snett.

Ni säger att ni lyckades. Men det gjorde ni inte alls, för ni lånade av utländska banker. Arvet från er var 60 miljarder i underskott. Ni tog hela överskottet 2006 och lämnade efter er ett stort underskott 2014.

Ni lånade till både skattesänkningar och investeringar. Så kan man inte hålla på. Man måste ha ordning och reda i statsfinanserna. När man har det kan man genomföra stora satsningar, precis som vi gör. Man kan inte hela tiden gå till utländska bankirer och låna så som ni gjorde.

Påstår Roger Haddad att det inte blir några lönehöjningar? Jag hörde honom bombastiskt säga att det inte finns en enda krona avsatt till lönehöjningar framöver. Jag har ju precis förklarat hur svensk arbetsmarknad fungerar. Det är parterna som förhandlar, och sedan finansierar man det med utgångspunkt i de avtal som tecknats.

Just i denna stund sitter Polisförbundet och Polismyndigheten och förhandlar om framtidens löner, och vi kommer givetvis att finansiera det avtalet när det är färdigt. Men det är de som ansvarar för lönebildningen. Påstå inte att det inte kommer att bli några löneökningar, för det är jag helt övertygad om att det kommer att bli – och vi kommer att finansiera det avtalet när det kommer.

Vi går vidare till polisutbildningen. Ni tog in 689 på polisutbildningen 2014. De gick ut 2016. Jag har flera gånger påpekat att det är alldeles för lite när man har pensionsavgångar på 400–500. Min fråga till Roger Haddad är: Om ni ville ha fler poliser, varför utbildade ni så få?

Fru talman! År 2012 utbildade alliansregeringen över 800 poliser. Det var fler än 2015 och 2016.

Problemet är att er utbildningssatsning inte hade ekonomisk täckning när vi stod här för ett år sedan och ni föreslog bara 100 miljoner till svensk polis, Morgan Johansson. De pengarna skulle gå till att avveckla gamla Rikspolisstyrelsen. Det stod inte en mening om fler platser, högre polislöner eller fler medarbetare. Det är en efterhandskonstruktion. Det är socialdemokratisk kovändning.

Dessutom gick de tre lärosätena ut på DN Debatt den 22 april och sa att regeringens utfästelser vad gäller utbildningstakt är orealistiska. Det påverkar kvaliteten, det påverkar de praktiska momenten och det påverkar handledningen.

Återigen: Varför lägger ni inga pengar på Rekryteringsmyndigheten så att man kan pröva fler? Ni måste ha ställt er frågan varför det står 400 platser tomma. Jag har lyssnat på och träffat Rekryteringsmyndigheten och läst i medierna, och man säger att man inte klarar av att pröva alla sökande. Det är kärnproblemet, inte att kraven är för höga. Ni sänkte begåvningskraven förra året, och det är fel väg att gå.

Hur ska ni få det att gå ihop med alla utfästelser? Jag får inte ihop det.

Fru talman! Det går ihop om man inte så fort man tillträder bestämmer sig för att lägga alla pengar på skattesänkningar. Då går det ihop, för då har man pengar över till offentlig verksamhet såsom vård, skola, rättsväsen eller annat. Man kan inte ha den sneda föredelningen med 140 miljarder i skattesänkningar och bara 5 miljarder till polisen. Då blir det inte bra.

När jag frågar Roger Haddad varför de inte utbildade fler poliser kommer Roger Haddad dragandes med 2012. Men jag talar om 2014, för det var de som gick ut 2016. Roger Haddad beskyller mig för att det var för få 2015 och 2016, men det var er utbildningsdimensionering åren före som styrde, Roger Haddad. Utbildar man 689 poliser 2014 får man för få 2016. Så enkelt är det.

Varför gjorde ni inte mer? För att ni inte prioriterade det. Det finns vissa saker som borgerliga regeringar aldrig gör. För det första klarar ni aldrig statsfinanserna, så det är alltid budgetunderskott efter er. För det andra klarar ni aldrig jobben, så det är alltid arbetslöshet efter er. För det tredje startar ni aldrig några nya polisutbildningar. Vi startade i både Växjö och Umeå och kommer att starta i Malmö och Västsverige.

Det handlar om att signalera att detta är ett område där vi kommer att anslå stora resurser de kommande åren. Då får man ett stort intresse. Det var 10 000 som sökte polisutbildningen nu senast, vilket är fler än tidigare. Allt fler ungdomar vill bli poliser, och det är fantastiskt glädjande. Det gör att vi har goda möjligheter att utöka så som vi vill.

Rekryteringsmyndigheten har förstärkts och kommer att förstärkas för att få bort den flaskhals vi talade om.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 10.)