Unga lagöverträdare

Fru talman! Åhörare! Vi ska nu diskutera problem med unga lagöverträdare. Det är inget roligt område egentligen, men det är ett desto viktigare område.

Vi har i Sverige i dag, tyvärr, inte bara omfattande utan också växande problem med både brottslighet och otrygghet. Otryggheten tror jag drabbar väldigt många i vårt land, kanske framför allt kvinnor. Häromdagen framkom det att 44 procent av alla kvinnor i Sverige år 2019 upplever sig otrygga på kvällarna i sitt eget bostadsområde, alltså där man bor. Till och med där ser vi nu att nästan varannan kvinna upplever otrygghet. Det är såklart inte bara ett problem för den enskilde, utan det eroderar förtroendet för hela rättsstaten i Sverige.

Vi ser tyvärr också en ökad otrygghet i det offentliga rummet. Det är inte längre så att problemen med hot, rån och våld bara drabbar människor i vissa områden, något som i sig är ack så illa, utan de sprider sig i vårt samhälle och finns i det offentliga rummet på ett helt annat sätt än tidigare. Problemen har ökat markant. Vi ser även, vilket det här betänkandet handlar om, hur problemet sprider sig allt längre ned i åldrarna.

I dagens Sverige är man inte ung om man begår brott när man är mellan 18 och 21 år, utan vi ser lagöverträdare som redan när de fyller 15 år är hårdhudade kriminella och har en lång brottskarriär bakom sig. När jag talar med personer inom socialtjänsten eller polisen vittnar de om att en brottskarriär i Sverige kan börja redan i 12–13-årsåldern, och sedan fortsätter den. Det är såklart mycket allvarligt.

Det är mycket som behöver ske för att hantera detta. Det handlar om tidiga och tydliga insatser för att förhindra att problemen skjuts på framtiden. När någon som inleder sin brottskarriär vid 12–13 år har hunnit fylla 15 år och ingen har satt stopp och man inte har fått det stöd och den hjälp man behöver eller fått ta de konsekvenser som behövs för att man ska kunna skapa sig en bättre framtid är det tyvärr, inte alltid men alltför många gånger, svårt att hantera problemen. Då är det lätt hänt att kriminaliteten fortsätter att rulla på.

Priset för detta betalas inte bara av brottsoffren utan också av dem som begår dessa gärningar och varken får det stöd eller får ta de konsekvenser de behöver för att kunna skapa sig en bättre framtid.

Jag vill göra gällande att den regering vi har i dag inte ser dessa problems omfattning och än mindre förmår hantera dem. Jag ser ett mönster på område efter område där man antingen säger något som man sedan inte gör – vilket vi hörde i den tidigare debatten och är nog så intressant – eller där det som faktiskt görs allt som oftast försenas och om det ens blir klart och presenteras är otillräckligt. Det är problematiskt.

Lyckligtvis har vi en annan situation i justitieutskottet. Vi har en majoritet som på område efter område driver på regeringen. Jag hoppas att det fortsätter så, för detta är akuta problem. Jag noterar att när svenska folket självt rangordnar vilken fråga man uppfattar som allra viktigast i Sverige 2019 sätter man trygghetsfrågorna först, och det förpliktar för oss som är politiskt förtroendevalda.

Fru talman! Låt mig peka på två frågor i betänkandet som jag tycker är lite extra viktiga.

Den ena handlar om bevistalan. Barn som är under 15 år ställs inte inför rätta på samma sätt som äldre personer. Det kan vara motiverat, men det finns också ett problem. Om dessa brott inte ens utreds förhindrar det både att ge brottsoffren den upprättelse de förtjänar och, vilket det finns bra skrivningar om i betänkandet, att rentvå en person som är utpekad och misstänkt och under 15 år. Det är alltså viktigt även ur den aspekten att se över systemet med bevistalan, och därför har vi yrkat bifall till Liberalernas motioner. Det är bra att även, hör och häpna, regeringspartierna har valt att instämma i detta.

Nu hoppas vi att utredningen kan komma till skott snart så att vi kan få ett förslag till lagstiftning på riksdagens bord.

Fru talman! Det andra jag vill peka på handlar om straffrabatten för unga i åldern 15–20 år. I dag särbehandlas de. Den 18-åring som begår brott får regelmässigt ungefär halva påföljden av vad en 21-åring får. Vi har gjort ett tillkännagivande om detta tidigare, och eftersom vi tycker att det kan vara motiverat att se hur regeringen väljer att hantera det har vi valt att göra ett särskilt yttrande.

Detta är viktigt. Det handlar inte bara om att samhället markerar vad som är rätt och fel. Det handlar också om att ge upprättelse till brottsoffret. Det finns också en förebyggande aspekt. Till den som begår ett allvarligt brott och får en påföljd som inte står i relationen till det sänder samhället ut signalen att man kan fortsätta att begå dessa brott eftersom inget händer. Då rullar bollen vidare, vilket vi ser när det gäller många unga lagöverträdare: De begår brott på brott, men ingenting händer. Om vi vill lyckas vända utvecklingen är detta förödande.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 1.

Fru talman! Vi sverigedemokrater har i flera år arbetat för att få bort ungdomsrabatten. En ung person som har fyllt 18 men inte 21 år får i dag automatiskt ett avdrag på sitt straff till 50 procent och en 20-åring till tre fjärdedelar – och det endast på grund av att personen är under 21 år.

Det är inte ovanligt att den unge sedan får ytterligare rabatt på grund av personliga omständigheter. Det finns exempel där en 18-åring dömts för våldtäkt till två års fängelse, men på grund av rabattsystemet endast fått två månader. Det är orimligt att dagens lagstiftning ger ungdomar som begår allvarliga brott ungdomsrabatt när domstolar utdömer straff.

Det är drygt 40 år sedan vi sänkte myndighetsåldern från 21 till 18 år. Att vara myndig innebär flera rättigheter men också flera skyldigheter. Ibland tenderar vi i Sverige att glömma bort just den sistnämnda delen. Men att förbise skyldigheter är inte att bry sig om. Att vara rädd för att markera är inte att visa insikt, utan tvärtom.

Att ge ungdomsrabatter till myndiga personer är fel väg att gå. Det sänder helt fel signaler. Det finns en utredning som kom i december 2018 där delar går i linje med vårt förslag. Men det har fortfarande inte hänt något, och vi vet inte heller vilken väg regeringen kommer att ta.

Denna fråga har Sverigedemokraterna drivit länge, och samhället behöver tydligt markera att det inte finns någon prova-på-kriminalitet, vilket Liberalerna och Centern aktivt valt att ta strid för i en gemensam reservation. Är man myndig ska man dömas utifrån sina handlingar och det på en gång. Den som bryr sig om dessa ungdomar måste ha mod och kraft att också visa detta i praktisk handling.

Det är dags att ta bort straffrabatten för unga lagöverträdare. Unga som begår brott behöver få ta en omedelbar och tydlig konsekvens av sitt handlande.

Även ur brottsofferperspektiv är rimliga straff viktigt. Det är provocerande för brottsoffer som utsätts för allvarliga brott av 17–20-åringar att en del av dessa inte får något straff. Döms man till grov misshandel och är 17 år får man inte fängelse utan ungdomstjänst i 35–70 timmar. Personen är ute på gatan igen och fortsätter att begå nya brott.

Genom att ta bort den automatiska ungdomsrabatten får vi en inkapaciteringseffekt. Personen i fråga blir inlåst och kan inte under den tiden begå nya brott eller skada någon annan.

Fru talman! Det ska aldrig vara så att ett offer som blir nedsparkat, misshandlat och får ärr för livet ska tvingas möta gärningsmannen några dagar efter. Ett anständigt samhälle låter inte detta ske. Tyvärr är det exakt vad som händer i Sverige i dag, och det är något vi sverigedemokrater aldrig kommer att acceptera. Den som accepterar detta sviker inte bara offret och dess anhöriga. Man sviker dessutom alla de människor som riskerar att bli nästa offer.

Vi ser att kriminaliteten kryper allt längre ned i åldrarna. Flera av dagens unga kriminella har innan de fyllt 18 år redan hunnit bli yrkeskriminella. Yngre i utanförskapsområden används som hantlangare till äldre kriminella, och det är inte ovanligt att 15, 16- och 17-åringar begår mycket grova brott som mord, misshandel och våldtäkt.

Den samhällsutveckling vi ser i dag kräver utökade möjligheter för samhället att ingripa mot de allt yngre individer som annars riskerar att involveras i kriminella miljöer. Många yrkeskriminella påbörjar sin kriminella bana långt innan de fyller 15 år. För att tidigt markera att kriminellt beteende inte är accepterat från samhällets sida och att det får konsekvenser föreslår Sverigedemokraterna sänkt straffmyndighetsålder från 15 till 13 år.

Med samma princip som att betyg i tidig ålder i skolan fungerar som ett viktigt signalsystem när något är fel ska vi möta och bekämpa brottslighet i ung ålder. Tidiga reaktioner ger utrymme för nödvändiga reflektioner. Den som snabbt får ta konsekvensen av sitt handlande tenderar att framgent förhålla sig till just denna konsekvens.

Eftersom vi inte har majoritet att få igenom en sänkt straffmyndighetsålder har vi valt att medverka i ett tillkännagivande om bevistalan. Utifrån ett brottsofferperspektiv är det bra att man utreder skuldfrågan. Men vi anser ändå att man ska ta det ett steg längre för att samhället ska ha en möjlighet att i tidigt skede stoppa fortsatt kriminalitet.

Ungdomsrabatten behöver tas bort, men rättsväsendet behöver också se till att det blir en snabbare lagföring av ungdomar. I norra Stockholm pågår en försöksverksamhet med snabbare lagföring som har fallit väl ut. Förhoppningsvis kommer metoden att spridas till fler områden. Samverkan mellan myndigheter och polis samt en fungerande skola är också avgörande för att minska nyrekrytering av unga kriminella.

Vi vill se rejäla konsekvenser på riktigt, snabb lagföring och ett aktivt arbete med samverkan mellan de aktörer som verkligen kan göra skillnad. Detta, fru talman, är nyckelfaktorer i arbetet med att skapa ett tryggare Sverige för alla.

Jag yrkar bifall till reservationerna 10 och 11.

Fru talman! Jag har haft den stora förmånen att få syssla med politik på heltid i snart fem år. Under dessa år har jag gjort hundratals studiebesök hos företag, föreningar, förvaltningar och myndigheter. När man lämnar studiebesöken brukar det ofta vara med ny energi och nya politiska förslag eller problem som behöver åtgärdas.

För ett par veckor sedan besökte jag ett av Sveriges häkten som har en särskild ungdomsavdelning, Sollentuna. Av alla besök jag gjort genom åren gjorde detta utan tvekan starkast intryck. Det var med en klump i magen som jag satte mig på pendeln tillbaka till riksdagen. Varje ung person eller barn som hamnar på Sisboende, i häkte eller på anstalt är ett samhällsmisslyckande.

Jag tycker att det är viktigt att poängtera i debatten att det är barn och ungdomar vi pratar om. Självklart – utan tvekan – måste kriminella handlingar få hårda konsekvenser, men målet måste vara att dessa barn och ungdomar på sikt ska komma tillbaka in i samhället som goda samhällsmedborgare.

För att få bukt med att unga fastnar i kriminalitet måste samhället markera att brottets bana inte leder någonstans. Alldeles för få fälls för mindre brottslighet, vilket skickar en felaktig signal om att brott är såväl lätt som lönsamt. Centerpartiet vill, med start i vissa utsatta områden, ställa krav på snabba och precisa ingripanden även mot småbrott och vardagsbrottslighet för att på längre sikt stoppa och backa utvecklingen i dessa områden.

Unga vuxna över 18 år har samma rättigheter och skyldigheter som andra myndiga medborgare i Sverige. De måste ta ansvar för sina handlingar. Centerpartiet vill av denna anledning att straffrabatten för unga återfallsförbrytare och unga som har begått grova brott ska ses över, för brott måste få hårda och omedelbara konsekvenser, också ur ett brottsofferperspektiv, för att man ska kunna få ett avslut och gå vidare men även för att underlätta möjligheten till skadestånd.

Fru talman! Det är bra att en majoritet i utskottet vill titta på frågan om bevistalan. Vid ett antal tillfällen de senaste åren har uppmärksammade fall tydligt visat på behovet av att vid allvarligare brottsmisstankar genom rättslig prövning bringa klarhet i skuldfrågan, även för barn under 15 år, inte minst därför att den misstänkte kan komma att uppleva stigmatisering och stor frustration över att inte ha fått en allvarlig brottsmisstanke mot sig rättsligt prövad. En domstol kan i dag pröva skuldfrågan för barn under 15 år, men det måste ske på initiativ av socialnämnden, Socialstyrelsen eller barnets vårdnadshavare. Vi tycker att det är rimligt att även åklagare får möjlighet att väcka bevistalan.

Fru talman! Målet måste vara att unga brottslingar på sikt ska få en egen försörjning, bostad och kunna komma bort från sitt kriminella förflutna. I detta arbete har Kriminalvården en viktig roll i att stärka arbetet med att förebygga återfall. Detta gäller såklart såväl yngre som äldre brottslingar. Åtgärder för att stärka avhopparverksamheten, förstärka tidigare dömdas möjligheter på arbetsmarknaden, förhindra att skulder uppstår för den intagne under fängelsetiden och stärka samverkan mellan berörda myndigheter är oerhört viktigt.

För vissa av de ungdomar som ställer sig utanför samhällets spelregler räcker inte socialtjänstens insatser till. När det gäller denna grupp bör det därför ses över om staten bör ta över ansvaret. Grovt kriminella unga skulle i högre grad kunna bemötas med de rehabiliteringsåtgärder som används för kriminella generellt, inte främst för att straffa utan för att använda åtgärder som har bättre förutsättningar att lyckas än traditionell socialtjänst.

Jag yrkar bifall till Centerpartiets reservation nr 11.

Fru talman! En av samhällets viktigaste uppgifter är att medverka till en positiv uppväxt och utveckling för barn och ungdomar. Det område som vi nu behandlar, unga lagöverträdare, är en del av detta viktiga arbete för att hjälpa ungdomar att hitta rätt väg i livet.

En av statens viktigaste uppgifter är att genom ett väl fungerande rättsväsen upprätthålla tryggheten. Polisens roll i det brottsförebyggande arbetet är central. Att förebygga brott och tidigt upptäcka barn och unga som löper risk att hamna i brottslighet är av största vikt. För att lyckas med detta behövs en politik med ett helhetsperspektiv på barn och ungdomar. Det behövs en stödjande familjepolitik, en bra skola, satsningar på ungas uppväxtmiljö, ett grundligt brottsförebyggande arbete från polisen och en offensiv kriminalpolitik.

Det är bra att utskottet har enats om att ställa sig bakom en översyn av systemet med bevistalan, men jag vill nu tala lite om vår motion om ett utökat samarbete mellan polis och skola.

Fru talman! Vi kristdemokrater anser att en viktig resurs för att förebygga och motverka brott är att främja ett mer strukturerat samarbete mellan polis och skola. Jag är medveten om att det redan i dag finns goda exempel som medborgarlöften eller samverkansöverenskommelser mellan kommun och polis. De innehåller förslag som visar på ett utökat samarbete, också i form av utpekade kontaktpoliser. Vi kristdemokrater vill se att det blir ett övergripande nationellt mål att ha ett utökat samarbete mellan skola och polis.

Skolan har stor betydelse då det gäller att förmedla värderingar och bygga en värdegrund. Där har vi kristdemokrater gång på gång betonat att skolan inte ska vara värdeneutral. Skolan har ett ansvar att föra etiska samtal och tidigt markera gränser för vad som är tillåtet och inte tillåtet och vad som är rätt och fel. Men skolan är ständigt föremål för debatt, och samhället kan inte kräva att en skola ensam ska förebygga och vända trenden.

För att förebygga och bekämpa brott är det viktigt att det finns ett förtroende mellan polis och ungdomar. Att samarbeta med lokala ungdomsorganisationer bör vara en stående del i polisens arbete. Polisens arbete med att komma i kontakt med barn och ungdomar innan de börjar med kriminalitet är också av stor vikt. Att informera i skolor om polisens arbete är och bör vara en viktig del i polisens uppgifter. Polisen bör ha ett utvecklat samarbete med varje skola, gärna med en särskilt utnämnd polis knuten till skolan som kan lära känna elever och personal och som de kan vända sig till om de blir utsatta för brott.

Fru talman! Det behövs flera åtgärder för att öka förtroendet för polisen i många ungdomsgrupper, och en viktig del i detta arbete är att ungdomar förstår rättssystemet. Ungdomarna behöver redan i grundskolan komma i kontakt med polisen, samtidigt som man behöver betona kunskaper om lag och rätt i undervisningen.

Vi satsar mycket på svensk polis, och det ska vi. För att öka ungdomars förtroende behövs en lokalt förankrad polis som samarbetar med andra aktörer i samhället, med skolan, med civilsamhället och med socialtjänsten. Det kan handla om en särskild polis som är knuten till en specifik skola, så att man kan namnet på sin egen polis, och om att områdespoliser tillsätts för att genom relationsbyggande arbete förebygga social oro och problem som gängkriminalitet.

Jag yrkar därför bifall till reservation 3, som har sin grund i det förslag till utökat samarbete mellan polis och skola som finns beskrivet i Kristdemokraternas motion. Jag vill alltså att riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om polisens kontakt med skolan.

Fru talman! Vi kristdemokrater kommer tillsammans med alla partier som vill fortsätta att agera under denna mandatperiod med ytterligare förslag i det viktiga arbetet att skapa ett tryggare Sverige och också hitta vägar för att medverka till en positiv utveckling för alla barn och ungdomar.

Fru talman! Läget för våra ungdomar varierar. Det är fantastiskt vilka möjligheter unga människor har i dag, och det är fantastiskt att se hur duktiga och begåvade de kan vara. Och det är glädjande att allt färre ungdomar hamnar i brottslighet. Det var en helt annan sak när min generation var ung. Mycket bra arbete görs alltså för att se till att brottsligheten minskar och tryggheten ökar bland unga.

Samtidigt är det ett antal ungar som tidigare och kraftfullare går ned sig i kriminalitet. De dras in i gängen mer eller mindre som kanonmat, där de förstör sina liv och andras alldeles för fort. Detta är en verklighet som vi har ett ansvar att möta. Och vad ska vi då göra för att se till att dessa ungdomar inte fortsätter med brottslighet? Om ett första brott begås ska det helst vara det sista brottet.

Vi liberaler tror att det då ska ske något lite tidigare, väldigt mycket tydligare och ibland lite tuffare. Vi har sett år av missriktad välvilja som går ut på att man inte ska ingripa. Jag har som de flesta andra här inne olika erfarenheter i livet. Jag har bland annat jobbat i tingsrätt. När man vid förhandlingar med unga lagöverträdare som hade fyllt 15 år och skulle åtalas för första gången för sina gärningar gick igenom personalia var det sida upp och sida ned med uppgifter om vad dessa ungar hade varit med om. Man kan konstatera att väldigt lite hade hänt från samhället.

Det är en missriktad välvilja från samhället att inte gripa in. Det finns få saker som är så antisociala och farliga som att begå brott. Vi vet att detta leder till att unga människor kan skada andra. Vi vet till exempel att de ungar som drabbas som brottsoffer rätt ofta riskerar att i nästa led bli gärningsmän. Sedan finns det en direkt koppling som gör att det är mycket angeläget, av dubbla orsaker, att minska brottsligheten bland unga kriminella.

När det gäller att lite görs vill jag ta upp en annan erfarenhet som jag har. Jag har inte besökt alla svenska fängelser, men jag har besökt ganska många och träffat enkelmördare, dubbelmördare och trippelmördare. Men det är ingen som har sagt till mig: Ja, Johan Pehrson, jag sitter här för att samhället ingrep för tidigt och för tydligt. Alla säger tvärtom: Det händer för lite. Här har vi verkligen en stor hemläxa att göra.

Jag tycker att tidigare talare här på ett förtjänstfullt sätt har lyft fram att det är nödvändigt att dessa saker sker tillsammans med de breda socialpolitiska penseldragen, det vill säga att skolan fungerar, att fler vuxna har förmåga att vara kapabla som föräldrar om de nu skaffar barn, att det finns en fungerande integrationspolitik och så vidare. Allt detta är jätteviktigt.

När det gäller detta måste vi vara beredda att med nuvarande läge agera tidigare. Men vi diskuterar inte detta i justitieutskottet. Vi tar vid när barnen som begår brott har fyllt 15 år. Men innan de gör det händer det så mycket. Därför tycker jag att vi kanske skulle se till – det kan vi se till själva, för det är ju vi som är riksdagen – att ha ett sådant projekt som vi har haft tidigare med utskottsgemensamma insatser och att vi tillsammans med socialutskottet tittar på vad vi ska göra för att ha relevanta åtgärder när ungarna är 13–14 år, så att det händer någonting när de begår brott och så att det inte ska vara en missriktad välvilja att det ska hända så lite som möjligt.

Tvånget är ganska bristfälligt i svensk socialtjänstlag. Insatser bygger på frivillighet och samtycke, och det händer någonting först när ungarna har begått väldigt många brott och först när de är 15 år.

Om vi koncentrerar oss på detta betänkande om unga lagöverträdare är Liberalernas uppfattning att det är viktigt med sociala insatsgrupper. Det hjälper inte med de 10 000 nyanställda inom svensk polis som vi kommer att se kommande år. De kommer att göra stor nytta. De kommer att vara områdespoliser, de kommer att vara på skolor och de kommer att vara ute och träffa unga vid andra tillfällen än när de slår på blåljusen. De kommer att vara där, och de kommer att minska brottsligheten och öka tryggheten innan någonting har hänt. Den bästa polisiära insatsen är att se till att brott aldrig begås, även om det inte leder till att några brott klaras upp. Men det ökar tryggheten enormt mycket och minskar antalet brottsoffer.

De sociala insatsgrupperna handlar om att se till att man agerar i varje kommun. Jag är beredd att lagstifta om det, eftersom det är viktigt att inte bara polisen agerar. Skolan, socialtjänsten och andra måste agera tillsammans runt de unga, och då löser man sekretessfrågor och effektivitetsfrågor.

Utskottet har skickat med detta till regeringen tidigare. Nu är det uppe igen. Vi måste med större emfas understryka detta. Därför är det viktigt för Liberalerna att poängtera detta med sociala insatsgrupper. Jag yrkar därför bifall till reservation 2 i detta betänkande.

Jag tycker att det är intressant att läsa den reservation som finns om drogtester. Det var ett antal år sedan som vi möjliggjorde att det fanns förutsättningar att drogtesta unga människor med tvång med ett enda syfte, nämligen att få dem att sluta droga. Vi vet ju att det i drogernas spår väldigt sällan följer någonting annat än misär, brottslighet, utslagning och en för tidig död. Finns det något mer angeläget än att avbryta detta?

Vi ser att detta inte används så ofta. Men de gånger det används tycker man från polisiär sida att det är till fyllest, och det är viktigt. Tyvärr finns det signaler om att drogandet fördjupas i vissa ungdomsgrupper.

Vi liberaler är mycket glada över att vi har fått en bred uppslutning och att det gör skillnad att motionera i riksdagen. Jag tänker på att hela utskottet ställer sig bakom tanken om bevistalan. I väntan på att det vidtas kraftfulla åtgärder för 13–14-åringar från socialtjänsten, det vill säga att det händer någonting när man begår brott, är det viktigt att vi kan klarlägga. Det är viktigt för att brottsoffret ska kunna få upprättelse, kunna få skadestånd och kunna få sina rättigheter tillgodosedda. Det är också viktigt för den unge gärningsmannen, eftersom socialtjänsten med en fastställd bevistalan lättare kan tvingas till att göra insatser för denna unga person. Det finns ett antal sådana rättsfall, och de blir tyvärr fler. Vi kan tyvärr i medierna se och läsa om ungdomar under 15 år som har begått vidriga gärningar mot personer. Det är viktigt att detta klarläggs och utreds rättsligt. Även om det inte finns ett straffansvar finns det då bevis för att det har skett. Och för att hjälpa inte minst gärningsmannen själv kan det sättas in tvingande socialpolitiska åtgärder från socialtjänsten.

Fru talman! Jag vill också ta upp frågan om straffmätning och frågan om automatiska rabatter beroende på ålder. Där är Liberalerna tydliga. Det är klart att man ska göra en straffmätning beroende på gärningspersonens mognad och annat. Men den automatik som i dag finns vill vi avskaffa, även om det finns en utredning som pekar mot detta. Detta står vi bakom. När man kommer till denna typ av gärningar i domstol och när det blir relevant med straffrabatter är det ofta för sent.

Slutligen har vi en uppgift att sluta att ha en missriktad välvilja mot unga människor som begår brott. Det ska vara tidigare, tydligare och lite tuffare åtgärder.

Fru talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet. I nästa skede vill jag anklaga Johan Pehrson för att ha stulit delar av mitt anförande. Jag ser att han är ganska nöjd med det.

Vad politiken för tillfället saknar mycket är balans. Det finns ett slitet uttryck – nästan med ett löjets skimmer över sig – som säger att man ska ha två bollar i huvudet samtidigt. Svensk rättspolitik präglas väldigt mycket av politiker som i Twitterflöden, vid utspel och presskonferenser eller på Facebook står med korslagda armar och tittar ut mot sina väljar- eller fokusgrupper. De pekar med ett finger mot utsatta människor där nere för att tala om för dem hur de ska leva sina liv. Detta är en sjuka hos svensk politik, och den finns inom många politikområden. Inom rättspolitiken är det nästan värst.

Jag upplever däremot inte att detta tonläge finns när man talar med enskilda politiker i utskott eller när man är ute på resor och besöker verksamheter. Då finns i stället en problematisering och förståelse för att saker och ting är komplexa. Detta är kanske typiskt svenskt. Hela vårt remissförfarande handlar om att vi ska se förhållanden utifrån olika håll, och vi fattar beslut på rationella grunder.

När det gäller unga lagöverträdare är utvecklingen inte sådan att dessa ökar i antal, vilket en del företrädare i dagens debatt hävdar. Det sägs att detta är en dystopisk verklighet och att ungdomarna i större utsträckning än tidigare ägnar sig åt brott. I vissa brottskategorier förhåller det sig så, men den generella bilden är snarare totalt motsatt.

Under de senaste tio åren har både lagföringarna och antalet ungdomar i misstänktregistret dramatiskt minskat. Det beror på att ungdomar inte dricker lika mycket som tidigare. Det ska vi vara glada över, för det är en seger att hämta hem. Denna minskning kunde man redan se under den borgerliga regeringsperioden. Var stolta över det faktum att det förekommer mindre våld i offentliga miljöer än tidigare! I stället spelar ni upp människors rädsla så att folk till slut inte vågar leva de liv de skulle vilja.

Vilket ansvar tar politiker för att pensionärer sitter hemma och är rädda? De kunde i stället gå ut en fredagskväll och ta ett glas vin med sina väninnor på en uteservering någonstans på stan. Svaret är: Ingenting. Med detta slags retorik gör ni människor ofria, helt i onödan.

Med detta sagt är Socialdemokraterna och regeringen väldigt tydliga. Där det behövs lagskärpningar kommer det sådana. Det kunde man tydligt se när det gällde vapenlagstiftningen. Då såg vi till att få en verksam lagstiftning, och i dag är häktena överfulla av unga människor som gått omkring med vapen i olika miljöer. Nu sitter de inne under automatisk häktning.

Vad som krävs är ett hantverk. Ett beslut tas, och vi drar konsekvenserna av det och utvecklar politiken.

Kriminalvårdens ungdomssatsning är ett annat bra exempel på hantverk. Man satsar på att vara klientnära, ha hög personaltäthet och försöker hitta metoder för att få dessa ungdomar att lämna sin kriminella livsstil. Denna satsning är just nu något hotad med tanke på de budgetförutsättningar som finns för kriminalvård. Detta behöver vi ha ett speciellt fokus på. Denna satsning behöver naturligtvis också utvärderas visavi andra insatser.

Vi behöver också diskutera att rättspolitikens områden inte är autonoma i förhållande till andra politikområden. Allt hänger ihop. Om vi har ett samhälle med ökad bostadssegregation, en skola där vi inte längre möts över klassgränserna – ett totalsegregerat, marknadsorienterat haveri – ett samhälle där vi inte längre ens möts inom primärvården på grund av vårdval och annat som genomförts i valfrihetens namn minskar människors utblickar.

För de unga killarna och tjejerna i de socialt underprivilegierade områden som finns i detta land är förebilderna allt längre bort. Jag är redigt trött på dem som säger: Titta, nu satsar vi på spontanidrottsplatser – de kan bli en ny Zlatan!

Det är inte sådana förebilder ungdomarna vill ha eller behöver. De behöver ha förebilder som vill bli miljöingenjörer, förskollärare och poliser. Det är sådana förebilder det handlar om. Sådana personer ser man allt mindre av ute i dessa områden på grund av att samhället är så segregerat och att segregationen och ojämlikheten ökar. Detta vore annars den grundläggande brottsförebyggande insatsen, vilket sällan diskuteras.

Jag vill lyfta fram tre goda exempel. Jag tror inte att vi ska bygga politik på best practice, som vi alltid säger när vi är ute på studiebesök. Vi ska bygga politik på Brås underbart tråkiga stapeldiagram, på våra remissinstansers kloka synpunkter och genom god politikutveckling hos oss politiker. Men lite best practice kan vi också ha.

Justitieutskottet var under den förra mandatperioden i Amerika för att titta på hur de hanterade gängbrottsligheten i några av den västliga hemisfärens värst utsatta städer. Det gäller inte minst Baltimore på den amerikanska östkusten. Där satt sådana poliser som man har sett i tv-serier: stora överkroppar och väldigt smala, spinkiga ben. Det var hårda typer. Vi var även i Chicago och besökte Cook County Jail, världens största fängelse med 10 000 intagna.

Vi besökte dessutom Elgin, en stad som ligger väster om Chicago. De flesta av oss som stapplade ifrån studiebesöket i staden gjorde det med en fantastiskt go känsla i hjärtat. Det berodde dels på att de var goa människor, dels för att de hade hittat system och metoder som faktiskt fungerade. Det gjorde de inte med signalpolitik, inte med hårdare straff, inte med politiker som i sina Facebookflöden lade upp bilder där de stod med korslagda armar och tittade ut. De gjorde det i stället med poliser som arbetade ute i skolorna på ett brottsförebyggande, kontaktskapande och relationsskapande sätt. Där var det till och med så att man inte kunde bli polischef om man inte hade jobbat brottsförebyggande i många år. Det var en merit att vara där ute.

I Baltimore och Chicago sa polisen enhälligt till ledamöterna från det svenska utskottet: Gå inte den väg som vi gör i USA! Tro inte att det är lösningen! Titta i stället på hur bra ni i Sverige egentligen har jobbat tidigare, och tänk framför allt brottsförebyggande och inte repressivt. Detta var mitt första exempel.

För två veckor sedan var justitieutskottets S-grupp på en enskild resa på Island för att titta på Reykjavikmodellen. Den bestod av några olika delar, som vi kan titta gemensamt på. En väldigt viktig sak var dock att man på Island och i synnerhet i Reykjavik hade satsat stort på aktiviteter för unga. Man fick ett riktat bidrag för att kunna ägna sig åt musik, teater eller idrott. Det funkade utmärkt, och man hade genom sådana aktiviteter dramatiskt fått ned brottsligheten och även droganvändningen på Island. Detta var mitt andra exempel.

Mitt tredje exempel är från Borås. För några veckor sedan hade vi besök därifrån av områdespoliser och tre poliser från enheten för grova brott. De beskrev lite av den verklighet som vi har sett. De sa till oss: Gör inte satsningarna på mellanstadiet när ungdomarna redan har fått fel fokus! Precis som Johan sa måste man gå ned och se riskbeteenden och problem på förskolenivå. Det är under de första åren i skolan och inte de sista som insatserna ska ske. Då är det oftast redan för sent.

Detta var tre medskick med konstruktiva förslag som jag hoppas att vi framöver kan ha en dialog om i utskottet. Vi vill ju faktiskt samma sak.

(Applåder)

Fru talman! Sedan 1734 har omyndiga lagöverträdare straffats lindrigare än myndiga. Sedan 1734 har man i Sverige ansett att unga personer som begår brott ska straffas lindrigare än vuxna personer som begår samma brott. Det är en fin svensk tradition, som nu håller på att förändras.

Det som förvånar mig mest är inte bristen på kunskap om hjärnans utveckling som en av många förklaringar till att unga är unga och därför inte ska behandlas som vuxna, utan det som förvånar mig mest är det som Moderaterna och Kristdemokraterna skriver i sin reservation. Där står att det finns en ny grupp unga män som sitter i fängelse. Jag ställer mig undrande: Vilken grupp är det de menar?

Jag gissar att det är unga män från socialt utsatta områden med lågt förtroende för samhället. Men det är väl inte en ny representation av anstaltsklienter? Det är ju samma som alltid har funnits – det har väl alltid varit unga män från socialt utsatta områden som svarat för en stor del av kriminaliteten.

Jag tror, fru talman, att detta kallas för klassblindhet. Det är en oförmåga att se vad ekonomisk ojämlikhet skapar. Om vi tittar på brottsstatistiken och anledningarna till att man dras in i en kriminell livsstil ser vi att det är faktorer som ekonomisk utsatthet, utbildningsnivå och psykisk ohälsa som skapar kriminalitet. Det kallas för klass. Det är arbetarklassens barn som blir kriminella, och det är arbetarklassens barn som drabbas av kriminaliteten. Så har det alltid varit, och det är tyvärr fortfarande så.

Skulle Moderaterna och KD på allvar vilja minska kriminaliteten skulle de satsa på ekonomisk trygghet för alla – på jämlikhet. Men i stället vill Moderaterna och KD utreda. De vill att man ska titta på andra länders erfarenheter av varför arbetarklass sitter på anstalt och därefter presentera brottsförebyggande åtgärder.

Det är väl i och för sig ett fint förslag, men låt mig komma med ett litet tips: Det behöver faktiskt inte utredas ett enda dugg. Det behöver satsas pengar på socialt utsatta områden. Det behöver satsas på ekonomisk jämlikhet och på att motverka unga grabbars psykiska ohälsa. Men det kan bli lite svårt för det konservativa blocket, för de sänker ju så mycket hellre skatten för de rika än satsar på grabbar för att dessa inte ska bli kriminella.

Fru talman! Det är i åldern 18–20 som de absolut högsta nivåerna av lagföring sker; detta är ett mönster som varit oförändrat under en längre tid. Den viktigaste lärdom som finns angående kriminalitet är att den minskar i takt med att personer blir äldre. Att ta bort olika former av straffrabatter kommer att göra att de unga grabbarna från utsatta områden cementeras i sin brottslighet.

Det finns i dag solid svensk och nordisk forskning som visar att ungdomar som döms till fängelse får svårare att upphöra med brott och därmed får längre brottskarriärer. År 2017 var det 10 000 unga myndiga som lagfördes för brott – 26 av dessa för dödligt våld. Resten var för narkotikabrott av mindre allvarlig karaktär, tillgreppsbrott, misshandel och trafikbrott.

Det finns många anledningar till att unga ska behandlas som just unga. Detta kom man på i Sverige redan 1734, och denna idé håller fortfarande.

Vi vet också att ekonomisk utsatthet och psykisk ohälsa kan leda till kriminalitet och att långa fängelsestraff i tidig ålder ökar risken för att en person ska bli livstidskriminell. Ändå är det just dessa förslag, som går helt mot all forskning, som Moderaterna och KD lutar sig mot.

Låt mig avsluta med att citera riksåklagare Petra Lundhs ungdomsreduktionsutredning – det passar bra i denna lite lätt bisarra samtidsdebatt. I utredningen står: ”Mot denna bakgrund drar vi slutsatsen att det inte finns något empiriskt, eller erfarenhetsbaserat, stöd för skärpta påföljder för unga lagöverträdare.”

Fru talman! Jag skulle bara vilja göra en korrigering av mina yrkanden. Jag yrkar bifall till reservationerna 9 och 10 – inget annat. Jag yrkar alltså bifall till reservationerna om sänkt straffmyndighetsålder och borttagande av straffrabatten.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 17.)