Subsidiaritetsprövning av kommissionens förslag till direktiv om tillräckliga minimilöner i Europeiska unionen

Fru talman! Jag tänkte att jag skulle hålla mitt anförande ganska kort.

Det innevarande året har varit ett väldigt märkligt år, vilket många har berört. Men det demokratiska arbetet pågår, och tur är väl det i den här delen. Det vi har att debattera nu är den subsidiaritetsprövning av kommissionens förslag till direktiv om tillräckliga minimilöner i Europeiska unionen som arbetsmarknadsutskottet har hanterat.

Jag börjar med att yrka bifall till arbetsmarknadsutskottets förslag att avge ett motiverat yttrande till Europaparlamentet, rådet och kommissionens ordförande. Hela utskottet anser att kommissionens förslag strider mot subsidiaritetsprincipen.

Subsidiaritetsprövning av kommissionens förslag till direktiv om tillräckliga minimi-löner i Europeiska unionen

Det finns ett väldigt starkt stöd runt om i landet för detta. Arbetsmarknadens parter, de politiska partierna och väldigt många andra stöder förslaget att lönebildning bör ske och regleras på nationell nivå. I Sverige har vi en lång historia av detta: Sedan Saltsjöbadsavtalet, som undertecknades 1938, har arbetsmarknadens parter ansvarat för lönebildningen. Det har tjänat oss väldigt väl - vi är ett av de länder i världen som har det lägsta antalet konflikter på arbetsmarknaden. Det är naturligtvis vällovligt att Europaparlamentet jobbar med att försöka få nationerna att hantera det här med minimilöner, men självklart behöver det avgöras på nationell nivå. För vår del är det extra viktigt att vi värnar vår partsmodell, som har tjänat oss så väl under dessa år.

Med de orden, fru talman, yrkar jag bifall till arbetsmarknadsutskottets förslag.

Fru talman! Det är en sak att säga att man är emot EU-förslaget om minimilöner men en helt annan att sedan också vara det, fru talman. Debattartiklar, offentliga uttalanden och skenfäktning är en sak, men när det gäller att med kraft och effektivitet driva Sveriges intresse av att sätta stopp för EU-förslag har den svenska regeringen och Stefan Löfven kommit till korta.

Parterna på den svenska arbetsmarknaden är djupt oroade över förslaget och har uttryckt det upprepade gånger. Såväl LO som PTK och Svenskt Näringsliv har gemensamt uppmanat regeringen och riksdagen att mobilisera alla resurser som finns för att hindra att direktivet antas. Parterna har även uttalat att regeringens agerande i Bryssel har varit alltför avvaktande, fru talman.

Ärendet i dag handlar inte om ja eller nej till minimilöner utan om huruvida Sveriges riksdag anser att EU alls har rätt att lagstifta om lönefrågor och lönepolitik, det vill säga om det i EU-fördragen över huvud taget finns så kallad rättslig grund för detta. Det handlar om huruvida detta förslag strider mot subsidiaritetsprincipen eller ej, det vill säga att EU-beslut ska fattas på den lägsta möjliga nivån.

Jag är glad att vi nu trots allt kunde få ett enigt arbetsmarknadsutskott med på en linje som tydligt distanserar sig från den defensiva och passiva linje som regeringen driver när det verkligen kommer till kritan, fru talman. Medan regeringen i sitt skriftliga yttrande bara vågar uttala att det endast är "tveksamt" om förslaget om minimilöner är förenligt med subsidiaritetsprincipen, fru talman, konstaterar utskottet tvärtom utan omsvep att det inte finns några tveksamheter om att detta strider mot subsidiaritetsprincipen och att Sverige ska ge ett så kallat gult kort, det vill säga avfärda förslaget.

Tilläggas kan, fru talman, att på samma utskottsmöte, det vill säga förra tisdagen, strax efter att vi justerade just det här ärendet, infann sig arbetsmarknadsministern. Hon var mycket otydlig, milt uttryckt. Man hade även kunnat säga att hon var ovillig, om man ska vara lite krass, att klargöra huruvida regeringen ansåg att Sverige verkligen skulle visa gult kort. Detta föranledde givetvis ett antal frågor. Ministern klargjorde då att hon och regeringen var tveksamma till om man skulle visa gult kort just nu.

Jag påstår inte, fru talman, att regeringen i hemlighet är för förslagen om minimilöner. Det jag däremot konstaterar är att regeringen så uppenbart är insnärjd och hämmad av både sitt synsätt och sitt defensiva agerande. Detta har drivits fram av den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet. Men framför allt handlar det om det odiskutabla faktum att regeringen i allmänhet, och Stefan Löfven i synnerhet, själv drivit fram detta till att börja med.

Hela anledningen till och förutsättningen för EU-förslaget om minimilöner är den så kallade sociala pelaren som antogs under ett toppmöte i Göteborg 2017 på initiativ av bland annat Stefan Löfven.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Subsidiaritetsprövning av kommissionens förslag till direktiv om tillräckliga minimi-löner i Europeiska unionen

De farhågor och den kritik som då framfördes från Moderaterna om att denna skulle leda till att EU skulle börja bestämma över medlemsstaterna när det gäller sociala frågor och arbetsmarknad - i synnerhet införandet av minimilön - avfärdade Stefan Löfven rakt av.

Han sa att debatten om att makt kommer att överföras till EU och Bryssel är en dimridå. De som hävdar detta gör det för att de inte vill ha sjysta villkor och social trygghet. En felaktig uppgift blir inte mer sann bara för att den upprepas hur många gånger som helst. Det uttalade statsministern i Göteborgs-Posten den 17 november 2017.

Fru talman! Detta är ett extremt anmärkningsvärt uttalande bland annat mot bakgrund av att punkten 6 i deklarationen om den sociala pelaren innehåller en uttrycklig hänvisning till frågan om minimilöner. Utkastet till direktiv om minimilöner - det som vi nu diskuterar - hänvisar till den deklarationen på inte ett, inte två, inte tre, utan på inte mindre än åtta ställen. Kopplingen mellan dessa båda dokument är ju glasklar för alla förutom den svenska socialdemokratiska regeringen och statsministern.

Fru talman! Sverige måste nu helt stänga dörren för alla försök från kommissionen att reglera lönefrågor på EU-nivå. Lönebildning är helt och hållet en nationell angelägenhet och ska så förbli.

Förslaget om minimilöner tillsammans med en räcka andra förslag och initiativ från EU-kommissionen vad gäller allt från lönetransparens till en gemensam europeisk arbetslöshetsförsäkring riskerar att fullständigt preja ut den svenska partsstyrda arbetsmarknadsmodellen. Det gäller förslagen i sig själva men framför allt även alla de prejudikat i form av utslag i EU-domstolen som kommer att komma i spåren av allt detta.

Vi har under de senaste åren sett kommissionen komma med en lång rad initiativ som inkräktar på Sveriges och andra medlemsländers ansvar på det sociala och arbetsmarknadspolitiska området. Några exempel är direktivet om balans mellan arbete och privatliv, direktivet för tydliga och förutsägbara arbetsvillkor och förordningen om en gemensam arbetsmyndighet. Inte heller vid de tillfällena lyckades regeringen värna Sveriges intressen.

Fru talman! Regeringen måste nu agera aktivt på alla nivåer, i alla forum och i alla sammanhang för att stoppa att ett initiativ om minimilöner i EU blir verklighet. När det gäller förhandlingarna i rådet måste regeringen också aktivt verka för att nå en blockerande minoritet mot direktivförslaget.

Fru talman! Låt mig avsluta med att säga att det är en sak att säga att man är emot EU-förslaget om minimilöner. Men det är en helt annan sak att sedan också vara det.

Fru talman! Vad ska man säga? Det materiella innehållet i utkastet till direktiv om minimilöner gör mig genuint orolig. Det här är farligt för Sverige. Det beror framför allt på den osäkerhet den här typen av förslag bringar med sig.

Jag är tillräckligt gammal för att komma ihåg Lavaldomen och hur förvånande den var. Det var få i Sverige som såg den komma och kunde förutse utslaget i EU-domstolen. Det är inte omöjligt att vi kommer att få se ett liknande fall lite längre fram om några år om den här rättsakten antas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Subsidiaritetsprövning av kommissionens förslag till direktiv om tillräckliga minimi-löner i Europeiska unionen

Det vi debatterar här i dag är egentligen bara subsidiaritetsprövningen av förslaget och inte förslagets materiella innehåll. Jag vill säga ett par saker dels om subsidiariteten, dels om den rättsliga grunden och dels om hur vi har hamnat i den här situationen. Alla dessa tre saker är ganska viktiga.

När det gäller den rättsliga grunden står det uttryckligen i Europeiska unionens grundlag att Europeiska unionen inte har befogenhet att lagstifta om minimilöner, Artikel 152.5, om jag inte minns fel.

Detta är antagligen ett av de allra mest tydliga övertrampen av EU:s befogenhet som jag någonsin har sett. Bara på den grunden borde det finnas betydligt starkare protester bland vissa medlemsländer - Sverige är bland dem - än vad vi har sett.

Den rättsliga grunden och det faktum att det brister så kraftigt i det hänseendet är egentligen mer beklämmande än just subsidiariteten.

Om vi ska säga något om subsidiariteten har den här frågan ingen direkt gränsöverskridande dimension. Vi har utstationeringsreglerna som reglerar när en person från ett land jobbar i ett annat land. Vi har dessutom en situation i EU där det skiljer sig väldigt mycket mellan de olika länderna när det gäller hur man beslutar eller hur lönesättning fastställs på andra sätt, till exempel genom partsförhandlingar som vi gör här.

Om man ser till syftet med subsidiaritetsprincipen och de reglerna är det ganska uppenbart att det här förslaget återigen är ett grovt övertramp, kanske ett av de största som jag har sett. Detta har utskottet som tur är kunnat enas om. Jag är jätteglad att vi kunnat enas om en text. Det hade varit genuint dåligt för Sverige och för arbetet framöver om vi inte hade kunnat enas om en gemensam text.

Det är viktigt att vi visar en enad front. Det får inte råda någon tvekan i Bryssel om att det finns gradskillnader i hur mycket vi motsätter oss detta förslag.

Jag är glad att vi kunde enas efter lite om och men om en text. Jag yrkar förstås bifall till utskottets förslag att anta den texten som motiverat yttrande.

Det finns också skäl att kritisera hur den här frågan har hanterats från regeringens sida. Upprinnelsen till förslaget är den sociala pelaren som antogs 2017 på ett toppmöte i Göteborg.

Punkt 6 i den sociala pelaren säger uttryckligen att man vill att unionen ska gå vidare med att lagstifta på området minimilöner. Utkastet till direktiv å sin sida hänvisar till deklarationen på inte mindre än åtta platser. Det är uppenbart att det finns en tydlig koppling mellan de två dokumenten.

När vi lyfter upp den frågan i Sveriges riksdag försvarar sig regeringspartierna gång på gång med: Detta är någonting som vi har diskuterat tidigare sedan 90-talet, 80-talet, eller vad det är. Det finns ingen koppling mellan just pelaren och det här förslaget.

Det är uppenbart trams. När man vet att det pågår diskussioner inom unionen om förslag som är genuint dåliga och skadliga för Sverige är det regeringens uppgift att hålla de förslagen så långt ifrån den lagstiftande agendan som det bara går. Den ska inte ta initiativ till en politisk deklaration som lyfter upp just de förslagen på dagordning och säger: Nu är det dags att sätta igång med lagstiftningsarbetet. Det är precis tvärtemot hur den här regeringen borde ha agerat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Subsidiaritetsprövning av kommissionens förslag till direktiv om tillräckliga minimi-löner i Europeiska unionen

Det finns egentligen inte så mycket mer att säga om det här. Subsidiaritetsprövningsfrågan och den rättsliga grunden är självklarheter för mig, och där är vi ganska överens. Men när det gäller regeringens hantering av det här finns det all anledning att vara kritisk.

Fru talman! Jag vill bara säga det som många har sagt här i dag: Just när vi har firat den stora segern för den svenska partsmodellen med huvuddelen av svenska fackföreningar och arbetsgivarna som har kunnat enas om ett nytt historiskt huvudavtal som moderniserar arbetsrätten och omställningen i Sverige är det sorgligt att man nu via ett direktiv från EU-kommissionen riskerar att underminera den svenska partsmodellen genom att över huvudet på svenska fack och arbetsgivare framhärda i att vilja ställa krav på minimilöner på EU-nivå.

Fru talman! Låt mig vara tydlig. Man kan vara hur EU-vänlig som helst och hur engagerad som helst för ett gränsfritt Europa som gemensamt hjälps åt att besegra covid-19, den ekonomiska kris som vi har just nu och såklart klimatkrisen. Och man kan samtidigt utan minska tveksamhet peka ut och förkasta att EU har rätt att gå in i medlemsländernas lönebildning och lönevillkor, att införa minimilöner och att allmängiltigförklara lönesättning som förhandlas av två avtalsslutande parter. Det är att gå in och förstöra den svenska modellen.

Tvärtemot vad Sverige uttryckligen har önskat har nu ändå EU-kommissionen gått vidare med sitt missriktade och feltänkta förslag om minimilöner.

Jag vill först säga det som många har sagt: Vi varnade för detta. När regeringen stolt, på hemmaplan, drog ihop till Göteborgstoppmötet om den sociala pelaren och sa att man kunde garantera att det här inte skulle komma upp varnade vi just för att detta kunde hota den svenska modellen. Då utmålades vi och många andra som orimliga och alarmistiska. Men tyvärr har det nu blivit precis så. Den sociala pelaren har de senaste åren växt oroväckande med krav på allt från reseräkningar till lönereglering via byråkratiskt satta normer och nu till minimilöner.

Därför är det inte bara för Sveriges skull, utan för EU:s egen skull, som vi måste stämma i bäcken. Hela idén att man kan möta socialt missnöje och populism - som vi har även i det här landet - med ökad reglering och byråkrati kring arbetsmarknaden från Bryssel är helt upp och ned. Det är just då EU ska göra det man måste göra, det gränsöverskridande, men hålla sig borta från och rensa bort klåfingrigheten. Detta är någonting vi kom fram till också i utskottet.

I fallet med minimilönerna är det hela i grunden feltänkt. Det strider mot artikel l53.5 i fördraget, som säger att man uttryckligen inte har befogenheter att gå in i löneförhållanden. Det strider också egentligen - även om det inte ingår i de prövningar som görs nu - mot artikel 153.1 f, som försvarar rätten att sluta kollektivavtal.

Det är också dessa problem som har lett fram till att det nu görs en rättslig prövning av det här på ett antal medlemsstaters, bland annat Sveriges, uppmaning. Felet går ända till fördraget. Naturligtvis är lönebildningen i Sverige inte en primärt överstatlig fråga. Därför ställer jag mig självklart bakom utskottets förkastande av detta som förenligt med subsidiaritetsprincipen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Subsidiaritetsprövning av kommissionens förslag till direktiv om tillräckliga minimi-löner i Europeiska unionen

Sverige ges ett undantag på grund av att vi är ett av de länder som har hög kollektivavtalsanslutning. Alla inser att vår modell är ett föredöme och ingenting som behöver saboteras. Men det är inte ett tryggt undantag. Det är inte säkert att det kommer att tåla en rättslig prövning i EU-domstolen, och risken finns att den brist på respekt som genomsyrar hela direktivet underminerar undantaget.

Därför, fru talman, är vår linje i de följande fortsatta diskussionerna om direktivet om minimilöner som följer.

För det första: enighet. Det är oerhört viktigt just nu för Sverige. Just nu finns chansen att riksdagens samtliga partier enas i motståndet mot detta direktiv, som de har gjort i kammaren i dag, tillsammans med samtliga parter på arbetsmarknaden. En sådan samling i vårt land bakom vår svenska modell har oerhörd vikt och kommer tveklöst att synas och märkas i Bryssel - om den kan bestå.

Därför, herr talman, riktar jag en vädjan till mina kollegor från Socialdemokraterna och Moderaterna, bland annat, att se över sina kortsiktiga strider i frågan. Trots att vi likt Moderaterna inte har uppskattat regeringens historiska hantering av frågan vädjar jag till er att vi samlas kring en gemensam kraftfull position för Sverige. Därför har vi naturligtvis slutit upp bakom ett gemensamt ställningstagande i subsidiaritetsprövningen och sparat våra eventuella klagomål till ett särskilt yttrande.

För det andra: Vi ska i detta första skede och på alla sätt och vis tillsammans med andra länder förmå kommissionen på alla sätt som går i den här processen att dra tillbaka sitt förslag. Det är en ståndpunkt vi förväntar oss att regeringen driver så långt det över huvud taget är möjligt, så länge det över huvud taget är möjligt.

För det tredje: Om EU-kommissionen ändå lägger fram förslaget förväntar vi oss att regeringen och alla partier gör sitt yttersta för att alla de ändringar som går att göra i direktivet för att försvara den svenska modellen drivs med full kraft. Här finns inget utrymme för svenska förhandlare att, om olyckan trots allt är framme, principfast och vackert falla på sitt svärd och överlåta till andra att besluta över vår svenska modell.

Här förväntar jag mig att vi alla jagar kommissionen och övriga medlemsstater efter varenda mening, varje ord och varje kommatecken som måste ändras för att skydda den svenska modellen.

Kring detta tror jag verkligen att det finns en i botten unik och grundläggande enighet här i kammaren. Då finns det ingen skam i att för en gångs skull lägga undan stridsyxan mellan våra partier och i stället gemensamt, även gemensamt med våra parter på arbetsmarknaden, rikta vår fulla energi på att övertyga resten av EU - och gubevars EU-kommissionen - att stoppa detta onödiga och skadliga förslag.

Fru talman! Jag vill först understryka att det är glädjande att utskottet i sak är helt enigt i betänkandet, det vill säga att samtliga partier i Sveriges riksdag står bakom förslaget att riksdagen ska meddela EU-kommissionen och övriga EU-institutioner att kommissionens förslag om minimilöner strider mot subsidiaritetsprincipen. Enkelt uttryckt betyder det att EU lägger sig i något som EU inte bör lägga sig i och på ett sätt som EU enligt sina egna statuter inte heller får.

Det konkreta resultatet i det här läget är alltså att utskottet föreslår riksdagen att lämna ett så kallat motiverat yttrande till Europaparlamentets, rådets och kommissionens ordförande. Om tillräckligt många parlament runt om i EU gör samma sak uppstår ett så kallat gult kort och kommissionen måste se över sitt förslag. Man får väl se hur det går med den saken.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Subsidiaritetsprövning av kommissionens förslag till direktiv om tillräckliga minimi-löner i Europeiska unionen

I Sverige har kritiken mot förslaget varit mycket hård både från arbetsgivarsidan och från en samlad fackföreningsrörelse. Det är bra att riksdagens partier också förstår varför och agerar mot den lösning som EU-kommissionen har valt att gå fram med.

I den här frågan har också regeringen hittills haft ett aktivt agerande, med kontakter som har tagits med både EU-kommissionen och regeringar i andra EU-länder. Det tycker jag är rimligt att ge regeringen ett erkännande för, även om det hittills inte har lett ända fram i mötet med EU:s byråkratisk-politiska maskineri.

Jag får väl säga i sammanhanget att vår vän från Moderaterna gav en direkt felaktig bild av vad som hände på arbetsmarknadsutskottets möte med arbetsmarknadsministern häromsistens. Den överläggningen gick inte till på det sätt som Mats Green påstod. Däremot kan man väl säga att det fanns en del svårigheter att förstå vad Mats Greens kritik på detta möte egentligen gick ut på. Den osäkerheten kvarstod även efter att man skriftligen lämnat in ett yttrande angående den överläggningen. Alla kan ha en dålig dag; så kan det vara. Men man behöver inte för den skull ge en felaktig bild av saker som skedde på mötet.

Hur som helst - den situation som har uppstått är förvisso ganska typisk för Europeiska unionens sätt att agera och fungera. Under lång tid har den olycksaliga kombinationen av å ena sidan en marknadsliberal rigiditet, å andra sidan en överstatlig distans till nationella demokratiska processer gjort att EU har underblåst problem med lönedumpning, växande ojämlikhet och undergrävda fackliga rättigheter, runt om i unionen. Det är alltså fullt begripligt och även välkommet att en motrörelse mot detta har uppstått på många håll i Europa. Till och med högerlutande potentater i EU - vilket torde vara de flesta - känner av trycket att visa handlingskraft i dessa frågor.

Problemet blir att detta system, i motsättning till vad som förespeglades svenska väljare i samband med EU-folkomröstningen, ofta är alltför klumpigt för att hantera dessa viktiga problem på ett sätt som fungerar i alla EU:s medlemsländer. Detta är för övrigt också skälet till att de så kallade garantier som det aktuella förslaget ska ge länder med kollektivavtalsbaserade lönemodeller, i praktiken Sverige och Danmark, inte är några garantier. Det kommer ändå att kunna uppstå tolkningsfrågor, och då faller man tillbaka på EU-domstolens agerande för att hålla ihop regelverket i unionen. Där finns det som bekant inga garantier för att det går som man har tänkt sig.

Fru talman! Jag skulle ha kunnat stanna där och bara yrka bifall till förslaget i betänkandet, som det alltså råder enighet kring. Men som också framgår av dagens debatt finns det ett antal särskilda yttranden från de olika högerpartierna, och jag tycker att det finns skäl att kommentera dem här.

Ett återkommande påstående är att EU-kommissionens förslag är en direkt följd av den så kallade sociala pelaren, som antogs vid ett EU-toppmöte i Göteborg 2017. Detta fortsätter att vara ett ganska märkligt påstående. Dels är det så att diskussionerna om lagstadgade minimilöner föregår processen med den sociala pelaren. Dels är det uttryckligen själva poängen med den sociala pelarens konstruktion att den inte ger EU några nya rättsliga rum. Dels är det i praktiken så att om EU-systemet hade agerat tidigare för att hjälpa till att lösa eller minska en del av de problem som unionens marknadsliberala grundfundament i sig själv skapar i många människors liv runt om i EU hade trycket för genomförande av ett illa genomtänkt förslag om lönesättning varit mindre. Detta är också något som såväl den svenska som den danska fackföreningsrörelsen konstaterat i sina yttranden i den här frågan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Subsidiaritetsprövning av kommissionens förslag till direktiv om tillräckliga minimi-löner i Europeiska unionen

Men så har vi den mycket anmärkningsvärda skrivning som finns i det särskilda yttrandet från Moderaterna och Kristdemokraterna. "Regeringen försvarar inte den svenska modellen när det som bäst behövs och vi tror inte att regeringen inser vidden av konsekvenserna detta kommer att få."

Jag är verkligen ingen okritisk vän av denna regerings alla ageranden i arbetsmarknadsfrågor eller för den delen EU-frågor. Men ganska häpnadsväckande är det ändå att höra just den kritiken från just dessa partier. Kanske våra kamrater här i kammaren har missat det själva, men jag har i alla fall inte glömt agerandet, både i regeringsställning och efteråt, gällande bland annat lex Laval. Där har det tvärtom varit väldigt viktigt för samma partier att aktivt använda EU-systemet för att angripa den svenska modellen på arbetsmarknaden. Där är det plötsligt viktigt att svenska fackföreningar inte har möjlighet att agera för att motverka dumpning av löner och arbetsvillkor just på det sätt som är kärnan i den svenska modellen, det vill säga genom avtal och möjligheten att ta strid för sådana avtal.

Det är inte så länge sedan vi stod i denna kammare och diskuterade att de borgerliga partierna ville återinföra lex Laval, som alltså kom till med anledning av att EU-domstolen körde över den svenska modellen. Det var ett överraskande beslut i domstolen 2007 som undergrävde vår modell på ett principiellt viktigt sätt och samtidigt försköt praxis för miljoner arbetstagare runt om i Europa. Den dåvarande borgerliga regeringen passade i samband med detta på att genomföra till och med ännu större begränsningar av konflikträtten i samband med utstationering än vad EU-domstolen krävde.

När det under förra mandatperioden uppstod en möjlighet att återta en del av manöverutrymmet för den svenska modellen ville man från borgerligt håll stänga den möjligheten. Då kom i stället rop på överstatlig hjälp att försvaga utsatta arbetares möjligheter att åtnjuta den solidaritet som facklig kamp överallt bygger på och som är en avgörande del av den svenska modellen, där staten håller sig undan från lönebildningen.

Man skulle mot den bakgrunden kunnat tänka sig att de borgerliga partierna låg lite lågt med just den typen av invändningar mot regeringens agerande. I stället har man tänkt att anfall är bästa försvar, men till priset av förlorad trovärdighet i den här frågan. Detta kan man tycka olika saker om, fru talman, men jag väljer ändå att avsluta med ett glatt konstaterande av att själva beslutet om motiverat yttrande trots allt kan fattas i enighet.

Fru talman! Som alltid i budgettider är temat från Ali Esbati och Vänsterpartiet verklighetsförnekelse. Jag konstaterar att det tyvärr inte bara gäller denna vecka utan även gällde den tidigare veckan och de utskottsmöten vi hade då.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Subsidiaritetsprövning av kommissionens förslag till direktiv om tillräckliga minimi-löner i Europeiska unionen

Jag är lite förvånad över att Ali Esbati avfärdar den helt berättigade kritik som de fackliga organisationerna och även arbetsgivarsidan har riktat mot regeringen och dess defensiva inställning när det gäller frågor om minimilöner. Förnekar Ali Esbati också att regeringen i sitt yttrande om huruvida detta strider mot subsidiaritetsprincipen bara mäktade med att skriva att det var tveksamt om det var förenligt med subsidiaritetsprincipen?

Ali Esbati står också här och förnekar att detta skulle ha med den sociala pelaren att göra. Allt detta är på något sätt oförnekliga faktum, så vi kommer nog inte att kunna komma vidare i den diskussionen utan får bara konstatera att det är just oförnekliga faktum. Men det vore intressant att höra en kommentar om den berättigade kritik som har riktats mot regeringen från fackliga organisationer i frågan.

Jag skulle också vilja fråga Ali Esbati: Anser han och Vänsterpartiet att det direktivförslag som vi fick från kommissionen den 28 oktober var en delseger eller ett bakslag? Svaret på den frågan spelar väldigt stor roll, i synnerhet för framtiden. Är det en delseger, eller är det ett bakslag?

Fru talman! Jag noterar att Mats Green inleder sin replik med att säga att vi befinner oss i budgettider. Det tror jag är den viktigaste förklaringen till att vi har denna diskussion - att Mats Green känner att han helst vill diskutera budgetfrågor och helst kanske med någon annan än mig, som ju inte står för regeringens budget. Men låt så vara! Nu diskuterar vi den här frågan.

Min verklighetsbeskrivning från överläggningen med regeringen är att man själv kan läsa den avvikande mening som Moderaterna hade vid överläggningen. Där framgår att det är den historiska synen man vill diskutera. På utskottsmötet var vi alla egentligen överens om att man ville diskutera regeringens ståndpunkt framöver. Vi var eniga, men Mats Green gjorde sitt yttersta för att ändå försöka hitta något att bedriva oppositionspolitik runt. Gudarna ska veta att man har rätt till det, men det är inte så ansvarsfullt. Framför allt blir det konstigt om man ger en felaktig bild av hur det faktiskt gick till på mötet; det var mer det jag reagerade på.

När det gäller användningen av ordet "tveksamt" vet nog även Mats Green att detta är en juridisk frågeställning - så yttrar sig den juridiska avdelningen på Regeringskansliet. Ställningstagandet är att man helt enkelt tycker att detta strider mot subsidiaritetsprincipen. Det är det ställningstagande som också riksdagen har gjort.

Är det en delseger? Nej, det är klart att det är ett bakslag. Det är dock bra i den processen att kommissionen har konstaterat att Sverige har en annan modell. Men självklart är det bara dåligt att man har lagt fram detta förslag, och det är vi alla eniga om.

Fru talman! Ali Esbati erkänner att det var ett bakslag. Men samtidigt anser han att regeringen strategi och linje har varit framgångsrik. Detta går inte ihop under några som helst omständigheter.

Man kan diskutera ordet tveksamt, men vi kan också konstatera att Vänsterpartiet har varit minst sagt tveksamt till alla former av hårdare skrivningar utöver regeringsskrivningen, där man uttalar att det är tveksamt om detta strider mot subsidiaritetsprincipen. Den förbättring som gjordes av regeringens ståndpunkt i utskottet var inte tillräcklig men ändå en förbättring, men Vänsterpartiet medverkade inte till den utan var snarare tveksamt, om vi återanvänder det ordet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Subsidiaritetsprövning av kommissionens förslag till direktiv om tillräckliga minimi-löner i Europeiska unionen

Det går alltså inte ihop att å ena sidan konstatera att kommissionens förslag från den 28 oktober om minimilöner var ett bakslag, å andra sidan konstatera att den svenska regeringens linje har varit framgångsrik.

Fru talman! Det har den bevisligen inte varit, och det är bland annat det jag menar när jag nu står i ett replikskifte med Vänstern och diskuterar verklighetsförankring. Om det är ett bakslag, som Vänsterpartiet nu erkänner att det är, så har linjen kanske inte heller varit särskilt framgångsrik. Det är ett oförnekligt faktum.

Fru talman! Jag är tveksam till mycket av betydligt tyngre kaliber i den här diskussionen.

Jag är tveksam till hela EU-projektet. Jag var med och kampanjade för ett svenskt nej och tycker fortfarande att det hade varit bättre om Sverige hade röstat nej i den folkomröstningen. Jag är också jättetveksam till regeringens plattform att regera på.

Det är uppenbart att resultatet hittills av det agerande som har varit är dåligt, och det är vi eniga om. Problemet är att Mats Green genom olika abrovinker försöker få det till att han hade en bättre idé om hur saker och ting skulle gå till. Men det har han inte.

Vi får se hur det går med detta framöver. Vår inställning är tydlig. Det här är ett mycket dåligt förslag, och vi bör göra allt vi kan tillsammans för att undvika att det blir något som träs över huvudet på de svenska parterna. Då är det bra att regeringen har ett stöd för att agera så tydligt som det uttrycks i de ställningstaganden som har gjorts.

Det är mycket möjligt att regeringen inte hade agerat så tydligt om det inte hade funnits ett tryck från riksdagen, men det kan jag inte svara på.

Det finns många tillfällen där regeringen har agerat jättedåligt i EU-frågor. Det blir dock lite konstigt när Mats Green, som tidigare inte har haft så mycket emot att EU kör över den svenska modellen, nu kommer med denna typ av kritik - därav mina repliker.

Fru talman! I den är frågan skulle vi inte behöva ha politiskt avstånd utan politisk enighet. Men det går så där. Vänsterpartiets ledamot har försökt hitta oenighet, och därför vill jag upprepa att vi kommer att göra allt, även med Vänsterpartiet, för att nå enighet, och vi förstår inte varför man försöker provocera fram motsättningar.

Men för säkerhets skull ska jag passa på att ställa två frågor till Ali Esbati.

Det faktum att ett antal rörelser i Europa, som Ali Esbati tycker är positiva, ifrågasätter att Sverige har rätt att ha en partsmodell fri från europeiska minimilöner, är det bra eller, som jag tycker, dåligt?

Det faktum att regeringen kallade till ett toppmöte som lyfte upp minimilöner på EU:s agenda och otvetydigt bidrog till att det nu har blivit ett konkret förslag från kommissionen, är det bra eller dåligt?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Subsidiaritetsprövning av kommissionens förslag till direktiv om tillräckliga minimi-löner i Europeiska unionen

Fru talman! Jag har generellt inget emot oenighet, men det är lite lustigt att diskutera det med Martin Ådahl i just denna fråga. Här råkar vi inte ha ett särskilt yttrande, utan det är Centerpartiet, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Moderaterna som har särskilda yttranden i det betänkande vi nu debatterar. Det var väl det som stod i dessa särskilda yttranden som jag ville diskutera, och det är väl rimligt att göra det.

Är det dåligt att det finns de som har kommit på att man bör trä en annan lönemodell över den svenska? Ja, självklart är det mycket dåligt. Jag försökte också i mitt huvudanförande säga vad det finns för systemiska grundorsaker till det, men det kan vi diskutera en annan gång.

Var det bra att regeringen var med och arrangerade det där toppmötet? Jag tycker generellt att det mesta som sker inom EU är dåligt. Men ja, det var jättebra att vi kunde ta ett steg framåt när det gäller att lyfta de sociala frågorna i EU, på det sätt man gör i den sociala pelaren, nämligen genom att understryka att det man ska göra är att följa upp och säga att det är viktigt att till exempel adressera de lägsta lönerna men att man inte ska göra det genom att ge EU nya juridiska befogenheter. Det är poängen med hur den sociala pelaren formulerades.

Diskussionen om att kunna lagstifta om minimilöner har länge funnits i EU, och vi har alltid tyckt att det var dåligt.

Fru talman! Ja, det var nästan klara besked - men kanske inte riktigt i den sista frågan.

Jag märker att det finns en viss entusiasm över den sociala pelaren hos er och andra. Och det var just de olika bedömningarna av riskerna med den sociala pelaren som ledde fram till att vi och andra sa ifrån då.

Nu är vi tvungna att ha ett särskilt yttrande för att påminna om att denna process kan fortsätta. Det finns något som heter 883 och något som heter lönetransparens i EU. Dessa har välvilliga motiv men går in och reglerar svensk arbetsmarknad över huvudet på svenska fack och arbetsgivare.

Eftersom lex Laval kom upp ska jag prata ett ögonblick om den. För det första är det helt uppenbart en överstatlig fråga, alltså där EU har befogenheter. Det handlar uttryckligen om någon som utstationeras från en arbetsmarknad till en annan. Alltså berör det två länder som är med i EU. Det är en helt annan fråga än den vi debatterar nu, nämligen lönebildningen i Sverige på den svenska arbetsmarknaden.

Dessutom var poängen i den frågan att man skulle respektera de villkor som fanns i Sverige men inte utsätta dessa människor för en press som gick alltför långt med blockader och liknande i en total brist på respekt för själva principen om utstationering. Det var därför denna respons kom. Bara så att det blir sagt.

Det gläder mig att Ali Esbati ändå var tydlig med att det inte är bra att man tog upp minimilönerna. Så uppfattade jag det i alla fall. Vidare är det inte bra att många kraftfulla vänsterrörelser vill tvinga på minimilöner på svenska fackföreningar, löntagare och arbetsgivare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Subsidiaritetsprövning av kommissionens förslag till direktiv om tillräckliga minimi-löner i Europeiska unionen

Fru talman! Min entusiasm för EU-systemet generellt är, till skillnad från Martin Ådahls, mycket begränsad. Det är en ståndpunkt som jag inte har haft skäl att omvärdera.

Det som är diskussionen här är ju vad man kan göra för att i den situation där vi befinner oss, där flaggan hänger här i kammaren och Sverige är medlem i EU, försöka göra det så bra som möjligt. Där är vi överens om vissa saker, till exempel att det är dåligt att man lägger fram ett direktivförslag som undergräver den svenska lönebildningsmodellen. Andra saker är vi inte överens om. Så ska det vara, och så kommer det att vara.

När det gäller lex Laval påpekade jag att det problematiska är, utöver själva sakfrågan, att man där inte kände att det var något problem att liera sig med arbetsgivarorganisationerna för att få EU:s regelverk att ändra förhållanden när det gäller lönebildning och relationerna mellan parterna på den svenska arbetsmarknaden. Där står Martin Ådahl uppenbarligen fortfarande kvar. Det är bra att fler känner till det eftersom det har nog så stora effekter på hur man ser på svensk arbetsmarknad i framtiden både i utstationeringshänseende och mer generellt.

Jag väljer ändå att vara glad över att vi är överens om att det är viktigt att agera mot den specifika utformningen av EU-regleringar som riskerar att få negativa effekter för svensk lönebildning.

Fru talman! I utlåtandet om en subsidiaritetsprövning av kommissionens förslag till direktiv om tillräckliga minimilöner i Europeiska unionen föreslår utskottet ett motiverat utlåtande som vi står bakom.

Bedömningen från utskottet är att förslaget strider mot subsidiaritetsprincipen. Det är den princip som ska ge vägledning på vilken nivå ett beslut ska fattas. Vi anser definitivt att frågor om löner enligt fördraget hör hemma på nationell nivå.

Vi kristdemokrater är starkt kritiska till kommissionens förslag, som otvetydigt saknar rättslig grund och som helt och hållet omfattar åtgärder som ska hanteras på nationell nivå. Eftersom vi ser stora fördelar med ett enigt utskott för ett motiverat yttrande till EU-kommissionen i subsidiaritetsprövningen har vi valt att ställa oss bakom det motiverade yttrandet. Däremot har vi ett särskilt yttrande som jag vill säga lite om. Det rör en fråga som flera har varit inne på.

Vi vill i yttrandet framhålla att vi alltjämt är mycket kritiska till regeringen, som har varit pådrivande i antagandet av den sociala pelaren för sociala rättigheter. Att EU:s medlemsländer 2017 undertecknade pelaren har lett till en rad rättsligt bindande initiativ från kommissionen på det sociala och arbetsmarknadspolitiska området. Flera av förslagen är numera antagna och utgör redan rättsligt bindande rättsakter. Detta var något som vi kunde förutse redan från början, och vi kan inte annat än beklaga att regeringen inte såg det komma. Vi påpekade detta för regeringen, som blundade och valde att inte lyssna. En socialdemokrat som tidigare hade varit statsråd, Allan Larsson, hade varit med och tagit fram förslaget. Man förblindades nog av de fina orden i den sociala pelaren, som är vällovliga, men där vi tydligt kunde se att de skulle innebära en hel del ingrepp i vårt nationella självbestämmande.

Förslaget om minimilöner är ett direkt resultat av pelaren, och vi är oroade över den utveckling som den sociala pelaren innebär.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Subsidiaritetsprövning av kommissionens förslag till direktiv om tillräckliga minimi-löner i Europeiska unionen

Vi är vidare starkt kritiska till regeringens oförmåga och dubbla budskap när det gäller förslaget om minimilöner. Regeringens strategi för att motverka förslaget har trots regeringens redovisade förhoppningar om motsatsen uppenbarligen misslyckats. Regeringen försvarar inte den svenska modellen när den behövs som bäst, och vi tror inte att regeringen inser vidden av konsekvenserna. Förutom att den sociala pelarens olika initiativ riskerar att undergräva den svenska arbetsmarknadsmodellen där arbetsmarknadens parter förhandlar om villkor på arbetsmarknaden, öppnar de för att EU även fortsättningsvis kommer att bortse från den nationella kompetensen på det socialpolitiska och arbetsrättsliga området.

Häromdagen åkte statsministern ned till EU och skulle då fatta beslut om att driva en hälsounion. Min fråga till statsministern var då om detta kan riskera att bli som den sociala pelaren, det vill säga att plötsligt kommer EU att mer ingripa i våra sjukvårdspolitiska system. Han sa att det absolut inte var målet. Jag vet inte. Jag tror att vi måste vara mer vaksamma och tydliga gentemot EU om vad dess befogenheter egentligen handlar om.

Regeringen tror att den kan exportera den svenska arbetsmarknadsmodellen, men det är något som alla medlemsländer måste fatta beslut om på nationell nivå. Vi vet att partssamarbetet inte fungerar i många EU-länder. Vi besökte till exempel Grekland för något år sedan, och vi fick höra att parterna över huvud taget inte hade något samarbete. Detta kan inte EU lösa, utan vi måste inse att EU har sina begränsningar - och ska så ha. Vi kan däremot stötta andra länder som vill lära av vår modell, men det sker i det traditionella arbetet med erfarenhetsutbyte - inte via lagstiftning.

Fru talman! Nu måste regeringen försöka vara tydlig i arbetet framåt för att stoppa förslaget om ett rättsligt bindande förslag och värna den svenska arbetsmarknadsmodellen. Regeringen måste vara tydlig med att EU inte har befogenheter att fastställa lönenivåer i medlemsstaterna. EU borde inte förhandla om direktivet innan de nationella parlamentens granskning i subsidiaritetsfrågan är slutförd och rådets rättstjänst har uttalat sig i frågan.

Om kommissionens direktivförslag därefter ändå skulle kvarstå har vi sagt i arbetsmarknadsutskottet att det krävs ett aktivt agerande från regeringen för att säkerställa att förslaget utformas på ett sätt som respekterar vårt nationella system och arbetsmarknadens parters autonomi. Detta innebär bland annat att ett förslag inte får leda till krav på att Sverige inför allmängiltigförklarade kollektivavtal eller lagstadgad minimilön.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Alltför många inom EU har inte en lön som går att leva på. Att lyfta fler ur fattigdom är bra för hela unionen. Men att göra det genom tvingande direktiv är inte rätt väg att gå. Lönebildning är nationell kompetens, och ska vara nationell kompetens. Därför står också Liberalerna bakom utskottets ställningstagande vad gäller subsidiaritetsprövning av förslaget om minimilöner.

Subsidiaritetsprövning av kommissionens förslag till direktiv om tillräckliga minimi-löner i Europeiska unionen

Tro det eller ej, debatten i dag till trots, är det faktiskt ett enigt utskott som står bakom utlåtandet. Vi, precis som övriga i utskottet, förväntar oss att regeringen med kraft driver frågan i EU-samarbetet och följer den svenska linjen och den svenska ståndpunkten.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 15 december.)