Sanktionsavgifter för andra aktörer på fiskets område än yrkesfiskare m.m.

Sanktionsavgifter för andra aktörer på fiskets område än yrkesfiskare m.m.

Herr talman! Betänkandet vi har att behandla i dag heter MJU17 och har rubriken Sanktionsavgifter för andra aktörer på fiskets område än yrkesfiskare m.m. Det innehåller utöver regeringens proposition med samma namn också 30 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden samt åtta reservationer.

Det handlar om fisket i stort och smått - allt från ålförvaltning och vattenbruk till konkurrenskraft och redskapsanvändning. Det här är kända ämnen för utskottet, och vi har diskuterat dem i den här kammaren ganska flitigt, bland annat i fjol när ett nära nog identiskt betänkande, MJU6 Fiskeripolitik, behandlades. Regeringen har sedan dess erbjudit nästan enbart tystnad i fiskerifrågor, vilket får stå för den.

Herr talman! Fiskeripolitiken är viktig för Sverige och för Europeiska unionen. Jag som moderat riksdagsledamot tycker att reformen av den gemensamma fiskeripolitiken som kom till på EU-nivå under alliansregeringens tid var ett viktigt steg. Utan den hade överfisket tillåtits fortsätta. En hel svensk yrkeskår hade på bara några år fått se näten bli allt tommare tills man till slut skulle ha fått se sig om för att sälja sin båt. Den biologiska mångfalden hade fortsatt minska i samma takt, och rubbningarna i ekosystemen hade varit betydande.

Nu är reformen genomförd. Bottenplattan är så att säga lagd. Det är bra. Dock ska sägas att en central utmaning återstår: Den rödgröna regeringen måste nu agera kraftfullt för att det nya regelverket ska implementeras i samtliga medlemsländer utan att onödigt regelkrångel och olika tolkningar bidrar till en snedvriden konkurrens.

Ska fiskenäringen kunna leva, utvecklas och frodas behövs starka fiskebestånd. Det leder inte bara till god mat på tallriken utan också till biologisk mångfald och ekosystem i balans. För att nå dit krävs långsiktiga, fleråriga förvaltningsplaner.

Mot bakgrund av detta vill jag yrka bifall till reservationerna 1 och 3 om livskraftiga bestånd där det här utvecklas ytterligare.

Herr talman! Även ålförvaltningen specifikt bör nämnas. Det vore kanske tjänstefel att inte göra det. Jag har tittat tillbaka på de senaste årens fiskedebatter i riksdagen, och ålförvaltningen har varit den fråga som diskuterats allra mest - med god marginal.

Jag vill inledningsvis säga att det gläder mig att vi nu ser mer ål i våra vatten. Ålen ökar i Nordsjön och ute i Europa. Här hemma i Sverige råder sedan 2007 ett generellt ålfiskeförbud. Jag tror att det är nödvändigt att det generella förbudet består om vi på allvar vill säkerställa ålens fortlevnad och beståndens bärkraft.

Däremot, med det sagt, är inte ålförvaltningen ett färdigt politikområde. Det finns fortfarande en handfull fiskare som har tillstånd från Havs- och vattenmyndigheten att fiska ål. Den skaran minskar i snabb takt och riskerar att försvinna, trots att det finns en rik kultur som rör ålfisket, trots att ålfiske kan bidra till försörjning och arbetstillfällen och trots att ålfisket kan vara en viktig komponent i skärgårdsutvecklingen.

Det är för att vi i Sverige på ett ganska unikt sätt har sagt nej till generationsskifte för ålfiskare. Den som växt upp i ett familjeföretag som har fiskat ål har ingen möjlighet att överta fisketillståndet. Det ska sägas att det är långt ifrån alla som längtar efter att ta över sina föräldrars jobb. Det är så att säga ingen naturlag.

Att ändra på detta och möjliggöra generationsskifte för det småskaliga fisket skulle både ingjuta framtidstro och se till att såväl kultur som kunskap kan bevaras. Jämte det generella förbudet, ökade insatser för passagevägar vid vattenkraftverk och fleråriga förvaltningsplaner torde det inte vara en omöjlig ekvation. Det här bör regeringen uppdra åt ansvarig myndighet att åtminstone se över.

Herr talman! Det finns ju en proposition i det här betänkandet också. Mycket av det som ingår i den propositionen är ingenting konstigt. Svensk lagstiftning behöver uppdateras med hänvisning till Lissabonfördraget och reformen av EU:s gemensamma fiskeripolitik. Den svenska lagen om EG:s förordningar uppdateras.

Den verkliga förändringen som kommer till med anledning av propositionen rör de överträdelser som begås efter landning av fiskefångsten. De flyttas från det straffrättsliga området till ett system med sanktionsavgifter. Det är en rimlig förändring, men den väcker en del följdfrågor. Det här är den första proposition som regeringen lämnar som rör fiskeripolitiken, trots att regeringspartierna tidigare haft ganska hög svansföring i många frågor. Det finns därför skäl att fråga: När kommer nästa proposition?

Vi tar några exempel. Vad tycker regeringen egentligen om bottentrålningens framtid? Miljöpartiet har tidigare sagt att de vill ha ett totalförbud utan undantag, men nu är det tyst om det.

Vad tycker regeringen om vattenbrukets framtid i Sverige? Landsbygdsministern har sagt att han vill utveckla det, men livsmedelsstrategin, där vattenbruk bara är en liten del, är kraftigt försenad och inte förankrad hos övriga partier.

Tredjelandsavtalen är jag övertygad om att fler kommer att nämna i dagens debatt. Det skulle vara intressant att veta hur regeringen konkret vill förändra dem. Det vi hittills sett i EU-nämnden har inte varit ny politik.

Herr talman! Det är kanske bra att regeringen inte går fram med de löften som exempelvis Miljöpartiet ställt ut under tiden i opposition. Men att göra ingenting känns särdeles svagt. I stället borde regeringen ta vid där Alliansen slutade med fortsatt fokus på regelförenklingar, långsiktiga styrmedel och internationellt samarbete.

Jag är stolt över de reformer som kom till under alliansregeringens tid, men jag är samtidigt övertygad om att Alliansen inte blev klar. Det behövs mer regelförenklingar, inte nya pålagor.

Om detta fokus består, ja då kan vi få fortsätta njuta av nyttig fisk på tallriken från lönsamt fiske i hållbara bestånd. Det borde vara målet för fiskeripolitiken.

(Applåder)

Herr talman! Från Sverigedemokraternas sida vill jag först yrka bifall till vår reservation nr 5 om konkurrenskraftigt fiske och nr 6 om ålförvaltning.

Herr talman! När vi talar fiske i Sverige talar vi om svensk kultur och tradition med fiskare som har flera generationers fiskeerfarenhet bakom sig. Här kan man tala om att ha fisket i blodet. Det är de människorna som bor på landsbygden i dag nära havet eller sjön i det som vi kallar för skärgården.

Men det har skett en dramatisk utveckling när det gäller fisket i Sverige. Antalet fiskare och båtar har minskat drastiskt. År 1980 hade vi till exempel i Blekinge län 40 fiskebåtar, och i dag finns det 4 kvar.

Sverigedemokraternas målsättning är att inom ramen för marknadsekonomiska principer och ett långsiktigt hållbart nyttjande av fiskevatten verka för att bevara en livskraftig svensk fiskerinäring. Det ligger i sakens natur att fisket måste regleras, men vi måste samtidigt arbeta för rimliga förutsättningar för enskilda näringsidkare när till exempel EU-lagstiftning genomförs.

Vi anser att HaV, Havs- och vattenmyndigheten, i utökad grad behöver arbeta för proportionella straff för yrkesfiskare som inte sköter sig.

Det är också viktigt att vi verkar mot den så kallade utflaggningen av svenska fiskefartyg. Samma regler måste gälla för alla fiskare, oavsett land. Sverige har en av de hårdaste lagstiftningarna av alla länderna runt Östersjön. Det leder till att svenskt fiske konkurreras ut och till att arbetstillfällen och skatteintäkter flyttas till andra länder. Vår fiskeripolitik ska vara rättvis. Det är en av hörnstenarna i en bra fiskeripolitik. Fiskarna runt Östersjön måste kunna konkurrera på lika villkor. Tyvärr är det inte på det sättet i dag.

Herr talman! När det gäller vattenbruk är uttaget av vildfångad fisk av naturliga skäl begränsat. Sverige har emellertid mycket goda förutsättningar för just matfiskproduktion - alltså fiskodling - i synnerhet i de norra delarna där de näringsfattiga regleringsmagasinen runt vattenkraftverken finns. Fiskodling i dessa vatten kan vara ett sätt att återskapa till exempel livskraftiga ekosystem, eftersom odlingen tillför näring till dessa i regel näringsfattiga vatten.

Vi vill underlätta för etablering av nya fiskodlingar samt förbättra förutsättningarna för befintliga odlingar att expandera. Dessutom bör HaV utreda vilka insjöar och vattendrag som kan lämpa sig för fiskodling.

Vi vill se över kostnaderna för näringsidkare i branschen och hur dessa kostnader kan sänkas. Man kan till exempel bidra till bättre förutsättningar, exempelvis genom att sänka tillsynsavgifterna, som i vissa fall är väsentligt högre än för annan verksamhet som kräver miljötillstånd.

Herr talman! Fritidsfisket, eller det så kallade sportfisket, är en viktig del av många svenskars rekreation och avslappning. Fritidsfisket har stor potential för att bidra till sysselsättning, en levande landsbygd och biologisk mångfald. Samtidigt bör man inte blunda för intressekonflikten mellan de små vattenkraftverken och fritidsfisket. Att återskapa vandringsvägar för till exempel fisken i små och medelstora vattendrag innebär stora investeringskostnader. Mycket av den flora och fauna som etablerats under århundraden av mänsklig verksamhet lever i och gynnas av just de förhållanden som råder i vattenkraftsdammarna. Och dammarna bidrar till viktiga miljöer för rekreation och ett rikt friluftsliv.

I dagsläget kan olika finansieringsmöjligheter vara att man kan äska medel från exempelvis landsbygdsprogrammet, EU:s fiskerifond, den lokala naturvårdssatsningen och så vidare. Vi föreslår därför i vår motion att en utredning ska tillsättas om hur investeringsstöden kan samordnas för sportfisket och fritidsfisket och hur man kan underlätta för fiskens vandring.

Herr talman! År 2007 infördes ett generellt ålfiskeförbud i Sverige. Regleringen gav Havs- och vattenmyndigheten möjlighet att tillåta fiske på dispens genom så kallade ålfisketillstånd. Från och med 2012 utvidgades förbudet så att allt ålfiske på västkusten förbjöds, vilket enligt uppgift drabbade ett åttiotal ålfiskare. Utifrån dagens ålbestånd i Östersjön påverkas beståndet av det fiske som sker i dag med ungefär 2 procent.

Dagens innehavare av ålfisketillstånd riskerar att bli de sista svenska ålfiskarna. Det beror på att de, till skillnad från vad som annars är brukligt, inte kan överlåta sina företag och nödvändiga licenser för att bedriva ålfiske till en annan person eller ett annat företag. Det är helt orimligt. Det är en form av näringsförbud. Situationen riskerar också att leda till att dagens ålfiskeföretag knappast kan fortsätta när tillstånden upphör att gälla.

De åtgärder som EU:s medlemsstater har vidtagit för att förbättra ålbeståndet har haft positiva effekter. Under de senaste åren har glasålsinvandringen till Europa ökat kraftigt liksom ålyngeletableringen i södra Sverige.

Ålfisket är i dag hårt reglerat genom till exempel kravet på ålfisketillstånd. Det mycket begränsade ålfiske som bedrivs i dag kan anses som långsiktigt hållbart. Det ger också viktiga arbetstillfällen på landsbygden. Den unika ålakulturen ger viktiga inkomster till bland annat turistnäringen.

Ett fortsatt förbud för ålfisket skulle alltså kunna slå sönder en flerhundraårig kulturarvstradition som har rötter i medeltiden. Det kan, när det gäller det, vara intressant att återkoppla till det Jesper Skalberg Karlsson sa när han talade före mig. Man pratar om att man vill bevara ålfisket, men det är märkligt att man inte väcker några motioner eller lämnar några reservationer i frågan. Det är bara vårt parti som har lämnat en reservation i frågan. Det vore intressant att höra om Alliansen har några konkreta förslag.

Herr talman! Fisket är en förutsättning för en levande kust och skärgård. När vi gynnar småföretagande och vidmakthåller det småskaliga insjö- och kustnära fisket får vi ett levande kulturarv på köpet. Det är viktiga värden att bevara. En del av dessa värden riskerar nu att gå förlorade, om man inte får möjlighet att bedriva kustfiske eller ålfiske. Nya och lokala unga fiskare får inte möjligheten att kunna försörja sin familj på att ha sin verksamhet i vår skärgård.

En samlad syn på förvaltningen och yrkesfiskare kan ge intressanta resultat. Till exempel är Kosterhavets nationalpark ett storskaligt experiment där man testar att ha en lokal och fullt integrerad havsförvaltning. Det är en styrelse med stark lokal representation från samhällsföreningar, yrkesfiskare, politiker och forskare, byggd på ömsesidig respekt och förtroende. Det finns en vision där långsiktigheten för den egna marina resursen är en hörnsten.

Man kan fråga sig om det inte är en sådan framtida havsförvaltning som vi ska jobba med. Det blir ett större perspektiv, och arbetet drivs av aktörerna.

Herr talman! Fisket är beroende av den biologiska mångfalden och ett hållbart fiske där vi hushållar med havets resurser. Ett livskraftigt fiske och vattenbruk är en förutsättning för en levande landsbygd. Landsbygdens villkor och de landsbygdsnära näringarna utgör därför kärnan i vår politik.

Herr talman! Som jag ser det vilar det ett tungt ansvar på den nuvarande, rödgröna regeringen. Vad är det för ansvar? Jo, det är ansvaret för att genomföra det vi har kommit överens om.

I Europeiska unionen har vi kommit överens om två viktiga saker under senare år, nämligen EU:s kontrollförordning på fiskeområdet och en gemensam fiskeripolitik. I detta ligger till exempel att vi ska ha ett utkastförbud. Det betyder att man inte får kasta fångad fisk över bord, utan den ska landas, tillvaratas och nyttjas.

För att börja med något positivt är det tillfredsställande, till och med bra, att vi äntligen har fått ett förslag som vi i dag kan fatta beslut om. Det handlar om förslaget om sanktionsavgifter för andra aktörer på fiskets område än yrkesfiskare. Men det räcker inte, herr talman.

Jag anser att Sverige har tappat den ledartröja som vi hade på fiskeriområdet tidigare. Varför är det viktigt att vår röst hörs i Europa? Jag anser nämligen inte att vår röst hörs i Europa längre. Jo, det är viktigt för Europas vatten. Det är viktigt för vårt innanhav Östersjön. Det är viktigt för fisken. Det är viktigt för fiskeriet. Det är viktigt för den biologiska mångfalden. Och det är viktigt för jobben.

Då är det underligt att det än i dag, ett och ett halvt år efter att det som vi kommit överens om i Europa har trätt i kraft, finns starka indikationer på, till och med bevis för, att kontrollen av det av mig tidigare nämnda utkastförbudet är bristfällig, rent av dålig. Förbudet efterlevs inte på det sätt som det var tänkt. Det finns förslag på hur man skulle kunna åtgärda den problematiken. Men regeringen förblir passiv. Något måste göras.

Vad är det då som måste göras? Till att börja med måste regeringen visa intresse för de här sakerna. Jag anser inte att man gör det. Man måste engagera sig, annars är det ingen som lyssnar på vad vi säger från svensk sida när beslut ska fattas och ställningstagande ska göras i Bryssel och annorstädes. Därtill behövs det lite pengar för att saker och ting ska komma på plats. Detta saknas.

Det är alltså väldigt tyst från regeringen på det området, vilket jag beklagar. Jag gör det kanske allra mest av det skäl som en gång var, och det var vi i Sverige väldigt överens om. Skälet var nämligen att man skulle kunna använda Östersjön och Östersjöfisket som en förebild för hela EU:s fiskeripolitik. Men det är inte möjligt om inte finns något ytterligare engagemang.

Varför är nu detta så viktigt? Jo, därför att fisken känner ju inga gränser. Gränsöverskridande samarbete är alltså en förutsättning för en bra fiskeförvaltning och också för den biologiska mångfald som vi vill ha.

Som jag ser det, herr talman, måste Sverige anta den utmaning som det innebär att få med sig en majoritet för att man ska kunna fatta nödvändiga beslut och göra nödvändiga ställningstaganden så att vi också i framtiden kan behålla och utveckla de jobb som finns i och kring fisket, så att vi kan bibehålla och utveckla den biologiska mångfald som finns i och runt våra hav. Jag tycker att detta är synnerligen angeläget, och av det skälet, herr talman, yrkar också jag bifall till reservation 3.

I detta anförande instämde Kristina Yngwe (C).

Herr talman! Nu diskuterar vi återigen fisket. Vi brukar återkomma till mycket som vi har behandlat tidigare. Men när man diskuterar fiske finns det ju en utgångspunkt, och det är att vi har fungerande ekosystem i livskraftiga fiskstammar som kan ge avkastning. Det är ju det som vi strävar efter oavsett om vi diskuterar vårdförvaltning eller någonting annat.

Jag vill inleda med att yrka bifall till reservation nr 3 som handlar just om livskraftiga fiskbestånd där vi särskilt vill uppmärksamma kopplingen mellan livskraftiga fiskbestånd, Vattenverksamhetsutredningens förslag och genomförandeåtgärdsplan enligt vattendirektivet. Både i civilutskottet och i miljö- och jordbruksutskottet har man tidigare diskuterat hushåll med mark- och vattenområden när det gäller vattenvård. Det finns två tillkännagivanden, så regeringen har ju ett ansvar för att ta tag i detta. Det kopplas då naturligtvis till livskraftiga fiskbestånd av bland annat vandrande fisk som ål och lax. Regeringen har ansvaret för att ta tag i den frågan. Som sagt: Jag yrkar bifall till reservation nr 3.

Herr talman! Den proposition som vi har att behandla här om sanktionsavgifter för andra aktörer på fiskets område och yrkesfiskare, ja, vad ska man säga om den? Det är väl bra att propositionen kommer nu. Det är högst rimligt att alla andra aktörer tar ansvar för uppgiftsskyldighet och märkningskrav. Det kan inte bara ligga på yrkesfiskarna i det första ledet. Där har vi inga motsatta synpunkter.

Nu har man en gemensam fiskeripolitik inom EU. Under alliansregeringen var Sverige väldigt drivande för att få den på plats, och det finns mycket positivt i den politiken, vilket också har nämnts här tidigare. Mycket styrs nu av denna gemensamma fiskeripolitik, men det finns naturligtvis utrymme för vissa nationella åtgärder.

Vi återkommer tämligen ofta till att vi ändå vill stå upp för det kustnära och småskaliga yrkesfisket, och det är också kraftigt kopplat till en levande landsbygd.

För att uppnå detta är en dialog mellan de inblandade aktörerna det absolut viktigaste. Fiskenäringen, vi politiker, forskare och även myndigheter måste vara inblandade i dialogen. Mycket handlar om att man måste ha samma verklighetsbild och om att man inte minst tar del av varandras kunskap och erfarenheter. Det finns väldigt många konstruktiva lösningar som går att få fram, men oftast kan det uppstå konflikter i den diskussionen bara på grund av rena missförstånd som beror på att man pratar förbi varandra. Det är en av de saker som egentligen alla har ansvar för, inte minst regeringen och ansvarig minister.

Det som nu är centralt i reformeringen är till att börja med detta med förvaltningsplaner. Sverige bör driva på för att man ska få fleråriga förvaltningsplaner och inte minst flerartsplaner i de vatten där det är aktuellt.

Det finns ett utkastförbud som successivt har börjat införas i EU sedan den 1 januari 2015. Det är en problematik där både regeringen och myndigheten har ett ansvar för att detta ska fungera. Det här är också ett sådant område där det är oerhört viktigt med dialog. Man måste få ett långsiktigt system som har stor acceptans bland alla aktörer inom området. Det får inte finnas några incitament för att fuska i systemet. Då blir det en stor osäkerhet. Att man märker att det inte lönar sig att göra rätt är nästan det värsta som kan inträffa i ett system av den här typen.

Det finns ett bemyndigande till regeringen om att införa överlåtbara fiskerättigheter i enskilt fiske och ett annat bemyndigande att införa det även för annat fiske. Detta är ett instrument som rätt använt kan bli väldigt bra. Det kan inte ske annat än i ett väldigt tätt samarbete med fisket självt för att få det att fungera. Det pågår konstruktiva diskussioner om detta. Det gäller att få en bred förankring i den här frågan.

Det som också inleddes under alliansregeringen och som är värt att ta upp här är utvecklingen av selektiva redskap. Jesper Skalberg Karlsson tog upp bottentrålning. Det är en fråga som har varit återkommande sedan tidigare. Här är det inte svart eller vitt som gäller, utan utvecklingen av redskap har en väldigt stor betydelse, inte minst i fråga om selektiviteten i redskapen. Det är viktigt att de satsningar som har gjorts följs upp för att se om de har fått de önskade effekterna.

Sedan vill jag säga några ord om vattenbruket. Det är också ett område som vi återkommer till. Vi pratar om att det finns stor potential, och nu finns det på plats en handlingsplan om administrativ förenkling, planering, miljömässig och socialekonomisk hållbarhet samt stärkt konkurrenskraft. Ändock utvecklas det hela ganska långsamt.

Man kan med ett visst intresse se på det vattenbruk som utvecklas helt på land, alltså med landbaserade slutna system. Där har man inte den miljömässiga påverkan som på vattendrag och i havet. Det utvecklas på en del ställen, och det tycker jag är extra intressant.

Sedan kan jag konstatera att det finns mycket annat som är väldigt bra. Västkustens musselodling gör dubbel nytta. Den producerar både livsmedel och fångstgröda i havet. Musselodling har utvecklats även som en viktig del i besöksnäringen. Det kan fungera som en utflykt och en matupplevelse.

Ålförvaltningen har också tagits upp. Det är en väldigt komplicerad fråga som man naturligtvis kan diskutera. Utgångspunkten är trots allt att det rör sig om en art som är hotad, det är ju det som är problematiken. Vi måste se till att även vandringsvägarna för ålen blir säkra, så att ansvaret inte bara faller på yrkesfisket. Annars är yrkesfisket efter ål klart hotat i framtiden. Man får en känsla av att just för yrkesfisket efter ål finns det bara en avvecklingsplan. Det är inte så vi vill ha det, utan även det fisket ska kunna utvecklas.

Det är klart att man ska ta upp fisk och förse industrin med råvara. Men vi får också konstatera att det är en väldigt viktig del av landsbygdsutveckling på många håll i landet längs våra kuster. Det är inte minst kopplat till besöksnäringen, intresset för lokalt producerad mat och så vidare. Fisket har en oerhört stor betydelse i stora delar av landet. Det måste vi också ha med oss i diskussionen. Det handlar inte bara om att producera direkt. Det har också mycket kringeffekter.

Herr talman! Jag yrkar bifall till Alliansens gemensamma reservation 3 i utskottets betänkande.

Torsk, ål och lax hotas på olika platser av flera olika miljöproblem såsom överfiske, vandringshinder och marint skräp. Vi vill att Östersjöns och Västerhavets fiskbestånd ska vara livskraftigt och att man utan oro ska kunna äta den fisk som fiskas här. För att nå ett långsiktigt resultat krävs arbete med generationsmålen och miljökvalitetsmålen, en effektiv myndighetsstruktur och styrning.

Detta bör särskilt uppmärksammas med anledning av Vattenverksamhetsutredningens förslag till ändrade vattenrättsliga regler och genomförande av åtgärdsprogrammen för vattendirektivet. Hänsyn måste tas till olika samhällsintressen, och målsättningarna berör flera myndigheter. Det som här sagts bör riksdagen ställa sig bakom och tillkännage för regeringen.

Herr talman! Fisket är en uråldrig näring som bedrivits med havet, insjöar och vattendrag som den centrala resursen under många årtusenden. Förutom den socioekonomiska betydelsen är fisket också en pusselbit i Sveriges försörjning av livsmedel. Fritids- och sportfisket är ett brett intresse för stora delar av svenska folket. Det är viktigt att både yrkesfisket och rekreationsfisket kan samexistera.

Såväl yrkesfiskarnas som fritidsfiskarnas och kustbefolkningens intressen måste beaktas. Det är av stor vikt att lönsamheten inom fisket inte försämras. Kristdemokraterna vill ha levande skärgårdar med plats för boende, näringsidkare och turism. Jag vill här hålla med ledamoten Tysklind om hur viktigt det är med att det förs en dialog mellan olika parter, myndigheter, partier och politiker för att få ett samförstånd och en förståelse för vad man håller på med.

Fisket kan inte utformas frikopplat från havsmiljöpolitiken. Haven och vattendragen utgör känsliga ekosystem där de olika arterna har viktiga roller. Om en art försvinner eller minskar kraftigt rubbas balansen i ekosystemet.

Kristdemokraterna stöder inriktningen att undanröja vandringshinder för fisk. Men, herr talman, vi anser inte att privatpersoner ska ta den stora kostnad som de nu tvingas göra. I de fall där utrivning eller anläggande av vandringsväg är lämpliga åtgärder ska dessa finansieras med offentliga medel. Länsstyrelsernas bidragsregler måste förändras så att det klart framgår att även de dammägare som blivit ålagda att vidta vissa åtgärder ska omfattas av statligt stöd bland annat inom ramen för det så kallade LONA-bidraget för att vidta nödvändiga åtgärder. En sådan åtgärd brådskar, herr talman, då dammrivningar redan pågår för fullt.

Herr talman! Detta betänkande avhandlar dels ändringar i fiskelagen om sanktionsavgifter för andra aktörer på fiskets områden än yrkesfiskare, dels motioner från allmänna motionstiden. När det gäller ändringarna i fiskelagen och sanktionsavgifterna har vi här hört att vi är helt ense i riksdagen om nödvändigheten och vikten av att införa dessa. När det gäller motionerna avhandlar dessa hållbart fiske, livskraftiga bestånd, sportfiske, vandringshinder, ålförvaltning och vattenbruk. Det är ämnen som återkommer varje år i de olika motionsbetänkandena.

När det gäller Alliansens motion om miljömässigt hållbart fiske kan vi konstatera att partierna inte heller skiljer sig åt i dessa frågor. Men precis som vi i opposition drev Eskil Erlandsson som fiskeminister framför oss för att få EU att bedriva en hållbar fiskeripolitik är det nuvarande oppositions uppgift att göra samma sak med nuvarande fiskeminister. Det är sunt och riktigt.

Herr talman! När det gäller fiskare från EU som fiskar utanför EU:s fiskevatten anser Alliansen att fiskepartneravtalen ska bli mer hållbara och följas upp bättre än det gjordes under Alliansens tid. Jag tycker det är bra när politiker kan vara lite mer självkritiska och inser att man kunde ha gjort saker bättre eller på annat sätt. Vi kan hålla med Alliansen om att vi bör följa upp dessa frågor bättre, och vi är övertygade om att den nuvarande regeringen prioriterar detta på ett bra sätt.

Alliansen anser också att subventionerna i partnerskapsavtalen bör minska så att fiskare som drar nytta av avtalen ska stå för en större del av kostnaden och inte EU:s skattebetalare. Det är vi också överens. Att subventionen i partnerskapsavtalen bör minska för de fiskare som drar nytta av den är inte nog. Vi tycker att vi ska ha ambitionen att den ska slopas helt. De ska stå för sina kostnader till 100 procent.

Herr talman! Det finns också motioner om konkurrenskraftigt fiske. Det finns många anledningar till att ett fiske är konkurrensmässigt eller inte. Stora dyra båtar behöver fiska in mer fisk än billigare och mindre kostsamma båtar. Dyrare och kanske nyare båtar kan vara effektivare, dra mindre bränsle med mera. Det är mycket som påverkar om man är konkurrenskraftig eller inte.

En annan sak som också påverkar kostnaderna är det regelverk som omgärdar fisket. Här har det byggts på år för år, och det verkar sällan kunna tas bort någon regel oavsett om den har någon funktion eller ej. Moderaternas representant här talade om hur duktiga man varit på att ta bort regelverket inom fisket. Där får jag faktiskt säga emot.

Det har aldrig tagits bort några regler i fisket. Om man möjligtvis har tagit bort en har det införts tre nya. I dag är det ett ogenomträngligt regelverk för fiskare som ska ut. Ger de sig i dag ut på havet för en fisketur kan man nästan med hundraprocentig säkerhet säga att någon regel har brutits innan de är i land igen. Då kan de få böter. Det kan kosta, och då påverkas naturligtvis möjligheten att försörja sig samt konkurrensen.

Konkurrensen påverkas otroligt starkt av hur Sverige tolkar EU:s regelverk i förhållande till hur andra länder gör det. Detta är inte minst aktuellt i dagarna när vi tittar på skattesystemet för vattenbruket. Ska de behandlas lika i EU, eller ska de inte behandlas lika i EU? Det är helt avgörande för vattenbrukets framtid i Sverige. Jag tror att vi i den här salen är ense om hur det ska vara.

Med den nya fiskeripolitiken i EU som innebär att allt ska tas i land och att vi har ett ransonsystem i någon form kan det för en lekman tyckas enkelt att följa upp och kontrollera. Hur fisken fiskas, när fisken fiskas, har ingen relevans i systemet. Poängen måste vara: Vad är det vi fiskar, och har vi fiskat upp det vi får fiska?

EU:s nya fiskeripolitik borde innebära att vi kan skrota det mesta av vårt regelverk. Det är ett regelverk som i dag innebär att ingen fiskare kan lämna hamnen utan att bryta mot någon regel.

Regelverket innebär också att staten direkt tar mellan 700 och 800 miljoner av de medel som avsatts för att utveckla fiskenäringen och vattenbruket inom fiskefonden, ca 1 500 miljoner, för att följa upp regelverket i en kontrollverksamhet. Det är ett mycket märkligt sätt att utveckla näringen, och det är inte unikt för den här regeringen. Vi borde dra lärdom av hur andra länder använder EU:s medel för att utveckla fisket. Där har vi en uppgift att göra.

Herr talman! Ålfisket är alltid en stor källa till motioner. Enligt forskarna är ålen starkt hotad som art. I dag säger forskningen att det bara är drygt 1 procent av ålen som kommer tillbaka hit från Sargassohavet för att växa upp - 1 procent, mot tidigare 100 procent. Om det stiger med 0,1 procent säger vissa att det är en kraftig ökning av inflödet av ål. Det kan man ju säga om man vill tolka det så.

Ålen är fortfarande klassad som akut hotad och har varit rödlistad i Artdatabanken sedan 2005. Det är alltså ingen WWF-konstruktion, utan ålen är rödlistad i Artdatabanken. Mer än 99 procent av det glasålsbestånd som tidigare kunnat mätas vid Europas kuster har försvunnit. Vi här i riksdagen framhåller Internationella Havsforskningsrådet, Ices, i varje förhandling om fisket inom EU, och dess råd är att snarast införa ett totalt ålfiskestopp i Europa. Störningar som vandringshinder och föroreningar ska också reduceras till ett minimum, då ålens tillväxt nu befinner sig på den lägsta nivån någonsin.

Ändå föreslår vissa partier att det ska gå att ärva ålfiskerätter. Det är ett konstigt resonemang att ena gången kräva att vi ska följa Ices rådgivning och vid nästa tillfälle helt nonchalera det. Vem får förresten lov att ärva fiskerätter när det gäller andra typer av fiske? Det krävs tillstånd - fartygstillstånd, yrkesfiskelicens och annat. Man kan inte ärva sådant. Men när det gäller ålfiske ska det gå att ärva rätten att fiska, och dessutom på en art som är starkt hotad.

Centerpartiet tycker att ålfisket ska få fortsätta, för annars kommer nog inte folk att bry sig om ålens fortlevnad. Det är också ett märkligt resonemang, tycker jag. Jag undrar om detta gäller alla arter som är hotade eller om det bara är ålens fortlevnad som är beroende av att vi har ihjäl den.

Herr talman! Vattenkraften dödar eller skadar ungefär 150 000 kilo blankål varje år då de vandrar genom turbinerna. Vid vattenkraftverken kläms de fast mot gallren eller strimlas av turbinbladen - 150 000 kilo. I Sverige har man valt att frivilligt låta vattenkraftbolagen bestämma vilka åtgärder de vill vidta för att minska turbindöden. Målet är att halvera dödligheten, så man ska ändå få slå ihjäl 75 000 kilo.

Hittills har bolagen endast lyckats reducera dödligheten med 11 procent, och då enbart genom att sätta ut ålyngel samt betala ålfiskare för att transportera vuxna ålar förbi kraftverken. Trots att dessa åtgärder uppenbarligen inte är tillräckliga kommer bolagen att fortsätta med detta program fram till 2017. I dag sätts många ålyngel ut i sjöar ovanför vattenkraftverken, exempelvis i Vänern, vilket kraftigt minskar deras chans att överleva.

När det gäller småskalig vattenkraft är små vattenkraftsägare mer än villiga att investera i bättre fiskvägar i stället för att slänga ut pengarna på advokater. Jag skulle önska att de större vattenkraftsägarna fick lika stor press på sig som de små att vidta åtgärder för att ålen inte ska malas ned i turbinerna. Hade de stora visat samma engagemang för att lösa problemet som de små gör hade vi kanske inom en överskådlig framtid kunna återuppta ålfisket.

Herr talman! Svenskt fiske har under ett antal år varit i stark omvandling. Det började med det pelagiska fisket, och nu är övrigt fiske under starkt omvandlingstryck. Här i riksdagen uttalar vi gärna vårt stöd för det småskaliga fisket, vilket varit till föga förpliktande.

Fisket på väst- respektive östsidan skiljer sig markant åt. Det småskaliga fisket på östsidan lider svårt av säl- och skarvproblematiken - en garnfiskare kan räkna med att sälen tar och fördärvar 80 procent av fisken i garnet. Sälen tar alltså åtta av tio torskar. På vems konto ska dessa 80 procent skrivas upp? Är det på fiskarens, eller är det sälens konto som ska stå för den delen? Man har ju en begränsad kvot att ta upp.

Herr talman! Vi kommer inte att ha något småskaligt fiske kvar i Östersjön om vi inte snart inför en förvaltningsplan för både säl och skarv. Det olyckliga vore om sälstammen reducerades på grund av svält och sjukdomar därför att vi nonchalerar den utveckling som pågår.

Det finns många utmaningar för fisket, herr talman, och då inte minst för det småskaliga. Om vi ska ge fisket en chans fordras det åtgärder från den här kammaren.

Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner.

Herr talman! Jan-Olof Larsson talar en hel del om ålfisket. Man visar faktiskt ett visst mått av historielöshet när man pratar om arv eller inte arv i ålfisket, för detta är en sedvana som går tillbaka till medeltiden. Det är något fullkomligt unikt vi har i Sverige när det gäller de speciella förutsättningar ålfisket har och ålfiskerättigheterna. Men nog om det!

Om man tittar på ålfisket och de delarna kan man konstatera att vi har olika förutsättningar. Fiskarna kring till exempel Ålakusten eller Hanöbukten har ju helt andra regler än vad exempelvis danska fiskare har. Vi har alltså i Sverige en helt annan regeltolkning än i ett annat land - där de faktiskt fiskar upp i stort sett samma fisk. Det kan man fundera på, och det vore intressant att höra lite om detta från Jan-Olof Larsson.

Vilka åtgärder vill Socialdemokraterna vidta för att bevara och utveckla den svenska ålkulturen? Vad jag kan se av det Jan-Olof Larsson framför här verkar det som att Socialdemokraterna helt enkelt vill totalförbjuda ålfisket.

Herr talman! Jag kommer inte ihåg vilket år det var, men under alliansregeringens tid skulle vi införa en ålförvaltningsplan i Sverige. Det gällde hela EU. Då var det på det viset, vilket kan tyckas lite orimligt, att varje land fick lämna in sin egen ålförvaltningsplan och få den godkänd i EU. Så gjordes, och danskarna förvaltar på ett sätt och vi på ett annat sätt. Kraven finns dock där som grund.

Vi som parti har sagt att det är rimligt att man har samma förvaltning inom EU. Om man ska gå efter Ices rådgivning när det gäller alla andra arter inom fisket bör man göra det även när det gäller ålfisket. Det skulle innebära ett totalstopp för ålfisket i dag - för samtliga länder. Det skulle bli stopp inte minst nere i Biscayabukten, där man fiskar små, små glasålar och säljer till Kina för lyxmat. Jag vet inte hur det är i dag; en hel del fiskas upp också för ålodling och utsättning, men mycket går till mat.

Mitt svar är alltså att vi ska se till att vi har en förvaltningsplan för ål så att arten överlever. Vi ska göra detta tillsammans i EU, och vi behöver omförhandla ålförvaltningsplanerna så att det blir en gemensam ålförvaltningsplan för länderna. Vi ska beakta Ices rådgivning, precis som vi gör med andra arter.

Herr talman! Först och främst: Då är då, och nu är nu när man diskuterar. Vi måste ändå prata om vad Socialdemokraterna själva vill när partiet nu sitter i regeringsställning.

Vi har en ålförvaltningsplan, och den förstår jag att man håller sig till. Du hänvisar till Ices, Jan-Olof Larsson, men min fråga var om S vill totalförbjuda ålfiske? Har ska man i så fall se på dem som sitter med ålfiskerättigheter, till exempel? Kommer man att kompensera i den delen om man totalförbjuder, eller kommer man att låta näringen - precis som har nämnts tidigare - dö någon form av sotdöd och avliva sig själv? Vad är tanken? Vill man se en levande ålkultur?

Herr talman! Vill man se en levande ålkultur? Jag vill se levande ål. Det är det primära. Utan levande ål har vi inte ålkultur. Varför ska man inte behandla ålfiskare precis som man behandlar alla andra fiskare? Ska de också få ärva sina fiskerätter på alla andra områden? Är det Sverigedemokraternas politik? De ska alltså inte ansöka om yrkesfiskelicens och så vidare, utan det kan de ärva, så som man ska få göra i ålfisket. Det tycker inte vi är rätt. Det måste prövas utifrån de förutsättningar som finns: Vad har vi för bestånd? Kan vi fiska på det? Och de som ska utföra det här jobbet ska vara kunniga. Det tycker jag är grunden för att man ska få rättighet att fiska över huvud taget.

Herr talman! Riksdagsledamoten Jan-Olof Larsson är väldigt engagerad i frågor som rör fiske. Det råder det inget tvivel om. Jag är glad över att ledamoten tidigare har varit väldigt tydlig när det gäller fortsatta regelförenklingar. Jag tror att ledamoten Jan-Olof Larsson i stort har samma syn på regelförenklingar som Moderaterna. Fisket är oerhört övervakat. Det råder det faktiskt inget tvivel om.

När vi senast debatterade fiskeripolitik här i riksdagen sa ledamoten Jan-Olof Larsson: Jag vet inte hur de har det i Nordkorea, men det ligger nära till hands. En annan sak som Jan-Olof Larsson sa då var att den rödgröna regeringen skulle ha genomfört betydande regelförenklingar två år efter att man hade tagit makten. Jag undrar nu: Hur har det gått? Vilka betydande regelförenklingar på fiskeområdet har regeringen genomfört?

Herr talman! Ja, det var lite grann det jag berörde i mitt anförande. Nu har vi genomfört EU:s nya fiskeripolitik och nya system. Min förhoppning är nu att man sätter sig ned på HaV ihop med yrkesfiskarna och tittar på: Vad är det vi kan ta bort utifrån den nya fiskeripolitiken? Där har vi en fördelad kvot, och man ska ta i land allting. Förut skulle vi inte ta i land allting. Då fick man lov att kasta. Då fick man ha en massa regler som hägnade in allt det här. Det behöver vi inte i dag.

Jag tycker att vi ska anta att de som är yrkesfiskare i grunden är ärliga. Det finns alltid i alla yrkeskategorier de som avviker. Men i grunden är de ärliga. Då ska man utgå från det. Då förutsätter jag att de tar i land det som de har fiskat upp. De räknar av det i förhållande till de kvoter de har. Det behövs inte så mycket mer kontroll. När man fiskar, hur man fiskar och så vidare är egentligen oväsentligt så länge man håller sig till den kvot man har tilldelats.

Det är min övertygelse att det kommer regelförenklingar under nästa år - annars sköter man inte sitt jobb. Det måste det göra utifrån det nya systemet.

Herr talman! Jag lyssnade på Jan-Olof Larsson. Han nämnde Havs och vattenmyndigheten, HaV, som en viktig aktör. Det får jag instämma i. Det är en myndighet som Alliansen skapade under sin tid. Men ansvariga myndigheter på fiskeområdet hade redan under Alliansens tid vid makten uppdrag att arbeta med just regelförenklingar, så jag får väl återkomma och anpassa frågan lite: Finns det några konkreta exempel på att regeringen har gett ansvariga myndigheter förändrade direktiv att jobba med regelförenklingar?

Herr talman! Det är samma direktiv som Eskil Erlandsson hade på sin tid. Det går ut på att vi ska jobba för regelförenklingar. Men då måste fisket ske på ett sådant sätt att vi inte behöver ta bort en regel och tillföra två. Jag är övertygad om att man med EU:s nya fiskeripolitik kan skala bort massor med regler som vi har i dag.

Jag kommer lika väl som Jesper Skalberg Karlsson att övervaka detta, så att man gör det på ett bra sätt på Havs- och vattenmyndigheten. Trots före detta fiskeminister Eskil Erlandssons ambitioner att ta bort regelverk för fisket har det inte procentuellt försvunnit någonting där, utan det har hela tiden ökat. Så är det eftersom det är en EU-styrd verksamhet.

Herr talman! Det är väl bra att vi är överens om att det regelverk som omgärdar fisket måste förenklas. Fiskare känner det som att utgångspunkten på något vis är att de är mer eller mindre kriminella allihop och måste kontrolleras. Det blir en vanvettig cirkus när man inte ens får lägga till vid kaj för att man inte har kontakt med havsmyndigheten och internet och sådant. Det blir absurda situationer.

Jag skulle vilja återkomma till det som mycket av diskussionen kring den gemensamma fiskeripolitiken handlar om. Det gäller begreppet MSY, maximal hållbar avkastning. Det är det som är utgångspunkten. Som det har sagts här: Finns det inga levande fiskar är det svårt att fiska.

Men jag förvånas lite grann. Jan-Olof Larsson beskriver en problembild och en verklighetsbild. Jag kan dela mycket av den verklighetsbilden. Men jag satt och väntade på att få presenterad den sittande regeringens strategi för att lösa en del av de här problemen. Det uteblev. När det gäller till exempel ålen har vi en nationell ålförvaltningsplan som kommissionen har haft en uppföljning av. Havsmyndigheten har sedan tittat på det och konstaterat att inskränkningarna i fisket ska upprätthållas. Man pekar även på vattenkraftens väldigt negativa roll i sammanhanget. Det redovisade Jan-Olof Larsson siffror kring. Det visar bara vilka dimensioner detta har.

Det intressanta är: Vad händer nu? Det står i betänkandet att det här för närvarande bereds inom Regeringskansliet. Då kan man undra: Vad är det som händer i Regeringskansliet med den frågan just nu?

Herr talman! Liberalerna var inte med och gjorde den energiöverenskommelse som kom till stånd för några dagar sedan, men i den överenskommelsen avhandlar man både småskalig vattenverksamhet och annan vattenverksamhet. I det paketet handlar det mycket om hur man ska se till att stödja de här företagen för att de ska åstadkomma en miljöriktig produktion, som vi kräver. Det är en del.

Jag kan förstå ålfiskarna. Det är några ålfiskare som jag tror fiskar 400 kilo ål per person. Det kan ses som en bagatell i helheten när man ser att det går åt 150 000 kilo ål i kraftverken. Då är det kraftverken vi ska sätta åt, inte ålfiskarna. Det är där vi måste sätta in resurserna och ställa krav. Vi har varit överens om det att det bör vara en miljöprövning när det gäller både stora och små kraftverk. En del i den miljöprövningen måste handla om att man vidtar åtgärder så att inte fisken och ålen hackas sönder i kraftverksstationerna. Det är den största och effektivaste åtgärden för att återfå ålbeståndet. Sedan är det jätteviktigt att man slutar fiska småål nere i Biscayabukten. En burk småålar är ton här när de är uppvuxna. Det finns alltså många delar. Därför är det viktigt att EU håller i det här, tycker jag.

Herr talman! Jag tycker kanske inte riktigt att jag fick svar på vad som händer specifikt i den här frågan. Det här handlar ju om uppföljningen av den nationella ålförvaltningsplanen. Det är riktigt, som Jan-Olof Larsson säger, att det skiljer sig mellan olika länder. Det är alltså inte riktigt jämförbart mellan länderna. Men kommissionen har ändå tittat på det, och Havs- och vattenmyndigheten har tittat på det. Nu är det regeringen som ska göra någonting. Då kan man hänvisa till olika saker, men det blir fortfarande bara en beskrivning av verkligheten. Vad är strategin i det hela?

När vi nu är inne på strategi, herr talman, kan man undra över utkastförbudet, som är väldigt centralt. Det råder nu ganska mycket osäkerhet kring hur det egentligen ska landa. Det är kopplat till hur man ska hantera frågor om vem som fiskar och hur och när det sker. Det kan naturligtvis bli en konfliktsituation om man vill individualisera rättigheterna. På något vis är det kanske där som lösningen finns. Har man ett utkastförbud och ska landa allting måste man nämligen ha kvoter för allting också. Då måste det finnas en viss möjlighet att byta kvoter inbördes.

Som jag nämnde i mitt anförande pågår det konstruktiva diskussioner, men då är återigen frågeställningen: Vad är regeringens roll i detta, och vilket ansvar tar ministern? Är det någonting som Jan-Olof Larsson har möjlighet att utveckla?

Herr talman! Det är klart att ministern har ett ansvar. Det är i slutänden hans ansvar att vi kommer till skott med det här och får ett sätt att fiska så att vi klarar av utkastförbudet och ser till att följa upp på ett bra sätt.

Jag kan inte ordagrant gå in och se vad han har gjort och inte gjort gentemot myndigheterna. Han ger ju uppdraget åt Havs- och vattenmyndigheten att genomföra det här, och vad jag förstår kommer det ett förslag i början på hösten.

Detta är en del av problematiken. Det finns massor av problematik även om vi individualiserar de här kvoterna. Jag hörde att Ices hade haft möte. Man ville sänka kvoterna med 88 procent i det västra beståndet. Man ska räkna in fritidsfisket i det här och så vidare. Det blir jättepolitiska diskussioner om det här: Hur ska ett yrkesfiske över huvud taget överleva?

Jag får hoppas och tro det. Ministern lägger stor möda på att komma till stånd med det här, men landningsförbudet är bara en del i hela fiskeproblematiken om vi ska ha ett fiske kvar.

Herr talman! Tack, övriga från utskottet, för den här debatten! Vi är ju här för att debattera propositionen om sanktionsavgifter för andra aktörer på fiskets område än yrkesfiskare och de motioner från allmänna motionstiden som handlar om fiske- och vattenbruk.

Det är framför allt de senare som vi debatterar. Propositionen är ju, som vi redan konstaterat, en del av att harmonisera så att vi får gemensamma EU-regler. Det ska också funka med Lissabonfördraget, EU:s gemensamma fiskeripolitik, som också har varit uppe här för debatt, och andra ändringar i fiskelagen som behöver göras.

Jag vill därför yrka bifall till propositionen och till utskottets förslag i betänkandet samt avslag på samtliga motioner.

Jag skulle vilja ta tillfället i akt och prata om fisket och dess betydelse i ett internationellt perspektiv. Allianspartierna har yrkat på att vi ska ha mer samarbete och mer internationella frågor och EU-frågor, och det tror jag är något som vi alla kan skriva under på att vi vill ha. Vi måste ha ett internationellt samarbete, för de marina resurserna är ändliga. De har ett slut, och de måste förvaltas gemensamt eftersom havet inte har några gränser.

Djuren i naturen känner inga gränser, och havet är nog det tydligaste exemplet på det. Havet binder länder och kontinenter samman. Det är inte tvärtom, som man ibland tror. Den kaskelot som siktades i Göteborgs skärgård tidigare i veckan kanske var samma individ som jag såg från en segelbåt i Azorerna för några år sedan. Den nyfångade makrillen som många av mina vänner just nu stoltserar med på Facebookbilder från den svenska västkusten har tillbringat vintern ute i Atlanten och Nordsjön. Den lax som fångas i Östersjön är född och uppvuxen i inlandets älvar och bäckar.

Vattnet förenar, men det gör också att det ställs krav på hur vi förvaltar detta tillsammans.

En annan globetrotter har varit uppe här - ålen. Ålen tar nog globetrotterpriset med ett Eurobonuskort som är större än alla andras. Ålarna föds i Sargassohavet mellan Kuba och USA på andra sidan Atlanten. De åker sedan hela vägen över Atlanten tills de hamnar på Europas kuster. Resan tar nästan två år.

Här lever de i kustvatten. Många av dem blir nyfikna och går in i sötvatten upp i älvar och åar. Det är alltså samma ålar, samma bestånd, ett enda bestånd ål, som vi kan hitta i en älv i Norrland eller i en brunn i Mauretanien i Nordafrika. Sedan ska de tillbaka hela vägen, över hela Atlanten, för att para sig och dö, och så börjar resan om igen.

Därför måste alla under hela resans gång hjälpas åt för att en sådan här art inte ska bli hotad eller utrotningshotad. Det är det som har skett nu. Precis som Jan-Olof Larsson sa här tidigare är ålen akut utrotningshotad. Försvinner ålen finns det ingen mer ål, för det finns bara ett enda bestånd.

Därför måste alla länder som ålen passerar på resan göra sitt för att det här ska fungera så att ålen kan komma tillbaka. Det är också en långlivad organism, så de åtgärder som vi gör i dag är väl det som gör att vi kommer att kunna fiska på ål om 15-20 år. Vi måste ha det perspektivet, annars funkar det inte. Att se en kraftig ökning handlar om perspektiv. Ser man från ett år, som är på 1 procent av inflödet av nollåret, blir det fel. Vi måste se det som en helhet och i en trend.

Där ser vi att samordning, nationella förvaltningsplaner, internationella överenskommelser och, på EU-nivå i det här fallet, samarbeten är det som kan rädda ålen. Jag tror att Sverige har en väldigt viktig roll i de olika sammanhang där vi pratar om internationellt samarbete.

Jag skulle vilja ägna lite tid åt att berätta om en resa som jag gjorde i februari. Jag var i Senegal för att studera småskaligt fiske, och jag var med när en rapport om småskaligt fiske kom ut. Där träffade jag en fiskare som berättade att det de fiskade på en dag förr tar nu två tre veckor att få ihop. De är alltså ute till havs i sina små båtar i flera veckor i sträck, och det är inte säkert att de kommer hem med fångst. Fiskeavtal och ibland avtal som inte ens var fiskeavtal utan bara fiskare har tömt haven utanför och gjort att människorna som bor nära kusten inte har någon resurs att leva av.

Det hänger också ihop med andra frågor. Klimatförändringarna gör att det är torka inåt kontinenterna, vilket driver människor närmare kusterna. Krig och oroligheter gör också att människor driver närmare kusterna. I Somalia i Östafrika fanns det för 20 år sedan 5 miljoner människor. Nu är det 15 miljoner. Fisk är en bra näringskälla för att få protein för dagen, men fisken är redan transporterad någon annanstans.

Det här blir alltså en ond spiral. Vi är fler och fler som ska dela på resurserna, utrymmet och födan, och ju fler som bor nära en kust desto mer nyttjar vi det. Mangroven försvinner, det blir inga uppväxtplatser för fiskarna och det minskar i sin tur fisket.

Men när jag var där i Senegal och träffade dessa människor blev jag nästan kungligt behandlad, för jag var från Sverige. När jag kom ut i små byar visade det sig alltid att någon annan hade varit där före mig - Isabella Lövin, vår minister för klimat och internationellt utvecklingsarbete och vårt språkrör.

Det arbete som vi har gjort i EU och som den svenska regeringen har gjort både tidigare och nu är uppmärksammat och har hjälpt till. Jag träffade en organisation, Caopa, som för några år sedan bara var en liten organisation som försökte slå ett slag för småskaligt fiske. Nu har de blivit en av de stora parterna och är alltid med när man förhandlar fram fiskeavtal och även det inhemska fisket.

Man ser till hela communityn, alltså hela civilsamhället. I stället för att se att det finns tre fiskare som delas upp på tre båtar ser man också till hur det påverkar samhället i land, hur det påverkar kvinnorna, var det finns skolor och så vidare.

Det här har varit framgångsrikt. Man ser att fisken kommer tillbaka. Man har även utbildning. När jag var där berättade fiskare ute i ingenstans, om man nu får tillåta sig det uttrycket, för mig att ni får sluta fiska på kapitalet. Ni gör fel! Vi får bara ta räntan.

De hade haft stora möten och lärt sig om det här och var nu väldigt hårda på det.

Det har blivit en förändring. Från att vara en organisation som fanns i sex länder i Västafrika finns man nu i 42 länder i hela Afrika och har även börjat med insjöfiske. Man börjar gå över till ett mer hållbart och småskaligt fiske där man tar till vara den resurs som finns och ser till att den kommer samhället till godo.

Sanktionsavgifter för andra aktörer på fiskets område än yrkesfiskare m.m.

Det är svensk politik som har hjälpt till med detta, och den blir ännu tydligare i den nya civilsamhällesstrategin och PGU, politik för global utveckling, där det är just de här processerna som vi måste stärka.

Vi måste göra dessa saker tillsammans, även på hemmaplan. Alla aktörer måste vara med. Det var så här man tänkte i Baltfish, där man processade Östersjöplanerna.

Det finns stor förbättringspotential. Sverige kan inta ett mycket större ledarskap på hemmaplan. Sverige har ett gott rykte i dessa frågor, och det beror på hur vi har agerat tillsammans tidigare och hur vi agerar nu. Att Baltfish är ett flaggskeppsprojekt inom EU:s nya fiskeripolitik råder det inget tvivel om. Däremot kan det bli ännu bättre - för Sverige.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 13.)