Säkerhetspolitik

Fru talman! Till utrikesutskottets beredningsområde hör säkerhetspolitiken. Dagens debatt behandlar ungefär 230 yrkanden från fyra års partimotioner och kommittémotioner samt en del enskilda motioner. Naturligtvis står vi bakom samtliga våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 1 och till den alliansgemensamma reservationen om medlemskap i Nato, reservation 12.

Betänkandet har få beslutspunkter: omvärlden, den säkerhetspolitiska kontexten, säkerhetspolitiska samarbeten, medlemskap i Nato, FN:s säkerhetsråd och massförstörelsevapen.

Fru talman! Vi lever i en föränderlig värld. Geopolitiken är tillbaka. Utmaningarna är många. Grundläggande värderingar om demokrati och öppenhet utmanas. Det finns terrorism och sköra stater, och många människor är på flykt. Utrymmet för det civila samhället krymper. Journalister hotas och dödas, aktivister likaså. Klimatförändringar driver på en negativ utveckling. Den ryska aggressionen är påtaglig och utmanar den rådande europeiska säkerhetsordningen. Sverige möter trollfabriker, propaganda, hybridkrig, cyberkrig och oannonserade militära övningar i närområdet.

Antalet konflikter som pågår i världen ökar något, och de är värre och långvarigare. Omvärlden är komplicerad. Sverige är ännu militärt alliansfritt, men vi är verkligen inte neutrala. Sverige måste stå upp för viktiga värderingar.

Världen har samlat sig kring hållbarhetsmålen. FN genomför ändå vissa reformer. Det är positivt och helt nödvändigt eftersom också det multilaterala systemet utmanas. Vi behöver ett starkare FN, ett FN som kan värna fred och skydda människor.

Sverige bygger säkerhet tillsammans med andra. Vi är med och tar ansvar för säkerheten i Europa. Vi måste ha förmåga att ge hjälp och stöd och att också ta emot hjälp och stöd från andra. EU-samarbetet i Pesco är intressant. Europa tar ett större ansvar för sin egen säkerhet. Pesco ska komplettera Nato, inte fördubbla det. Europa kan bli bättre både på praktiska frågor som logistik och på övningar och samarbeten.

Även här för Moderaterna en svensk minimalistisk budgetlinje, som vanligt. Försvarssamarbetet ska inte föra med sig ökade kostnader. Medel kan, om det behövs, prioriteras om och kanske tas från CAP, jordbruksstödet.

Brexit väcker också frågor om hur Europas framtida säkerhetssamarbete ska utvecklas.

Fru talman! Nato är helt centralt för säkerheten i Europa. Medlemskap säkerställer fred och frihet. Det är skillnad på nära samarbete, som nu, och bindande försvarsgarantier, som kommer med medlemskapet. Nu behövs en färdplan, för frågan är inte om utan hur. Vi har en samsyn om detta i Alliansen och en gemensam reservation.

Fru talman! Politik är både sak och form. Båda delarna behövs. En säkerhetspolitisk debatt ska ha höjd. Det handlar om vår suveränitet och om allt som är värt att försvara. Därför gör det mig ledsen att en del tid i utskottets arbete har gått åt till att försöka få den politiska ledningen på UD att lämna över en 44-sidig rapport som är en utvärdering av hur UD har drivit kampanjen till FN:s säkerhetsråd. Möjligen handlar en del av rapporten om hur dålig den politiska ledningen har varit när det gäller förankring av själva kampanjen hos Alliansen och riksdagen. Möjligen handlar den om oklarheterna när det gäller om och på vilket sätt kampanjaktiviteter och resor har finansierats med biståndsmedel. Antagligen tar den inte upp hanteringen av information i det som medierna kallar parallella informationssystem.

Det enklaste hade varit att låta utskottet läsa rapporten och sedan fatta beslut om sekretess. Men i stället har det varit mörkanden, märkligheter och försök att slingra sig. Frågan är ännu inte färdighanterad.

Riksdagen har till uppgift att granska regeringen. Det är en bärande del i demokratin. Då är det ovärdigt att ta kritiken personligt och sedan försvåra granskningen. Sällan har relationerna mellan den politiska ledningen på UD och utrikesutskottet varit så dåliga. Det handlar också om respekt för våra olika roller – å ena sidan vi som är förtroendevalda, å andra sidan den utsedda regeringen.

Fru talman! Jag fick en fråga om vad som händer efter valet. Vad är skillnaden mellan en alliansregering och den nuvarande S-MP-regeringen? I riksdagen har vi ofta brett politiskt stöd i viktiga frågor om säkerhetspolitik. Vi söker samsyn och konsensus. Det är bra för Sverige.

Några skillnader är:

Mer fokus på säkerhetssamarbetet i EU. Det går inte att ta EU för givet. Sverige måste ta större plats i samarbetet och prioritera närområdet mer.

Mer fokus på närområdet, det nordiska samarbetet och det nordisk-baltiska samarbetet.

Även grannarnas grannar är viktiga för oss. EU får inte tappa det östliga partnerskapet.

Natofrågan.

Förhoppningsvis kan relationerna mellan riksdagen och regeringen förbättras. Det vore bra för Sverige. Det finns skillnader i de politiska prioriteringarna, men samsynen är också stor.

Fru talman! Vi är alla emot spridningen av kärnvapen och massförstörelsevapen. NPT är det centrala avtalet för nedrustning och icke-spridning.

Det blev stökigt när Sverige plötsligt skrev under NBT, ett annat avtal, som handlar om kärnvapenförbud. Den som skriver under åtar sig att ensidigt nedrusta. Det hade ju varit fantastiskt om det räckte med att skriva på ett papper för att världens kärnvapen skulle försvinna. Men så är det inte. NBT har inte undertecknats av något kärnvapenland. Det kan också försvåra samarbeten i Nato om riksdagen skulle ratificera det.

Försvarsministern och utrikesministern företrädde två olika linjer här: Ska Sverige vara aktivistiskt eller realpolitiskt? Det var lite rörigt, och lösningen blev att regeringen internt tillsatte en utredning som ska redovisas efter valet. Efter detta har utrikesministern backat.

Utskottet kunde i det betänkande vi behandlar i dag hitta bra skrivningar som beskriver vår avsky för massförstörelsevapen och att Sverige ska verka för nedrustning och icke-spridning. Dessutom delar utskottet den uppfattning som utrikesministern hade i den debattartikel där hon klargjorde att det är inom ramen för NPT som arbetet sker och att det är där som kärnvapenländerna gör åtaganden.

Låt mig därför ta tillfället i akt att tacka utskottet för den konstruktiva inställning som gör att vi ändå kan skriva ihop oss och hitta en gemensam linje även när regeringen är splittrad.

Fru talman! Sammanfattningsvis: Omvärlden är orolig. Säkerhetspolitik är mycket mer än försvar. Det handlar om att bygga fungerande relationer och fungerande institutioner. Sverige behöver samarbeta med andra. Politiskt har vi stor samsyn i de viktiga frågorna, men det finns mycket mer att göra.

Fru talman! Om man googlar på begreppet ”säkerhetspolitik” får man fram följande förklaring: ”Säkerhetspolitik består bland annat av försvarspolitik som syftar till kapacitet att försvara landet från väpnat angrepp, utrikespolitik som syftar till att bevaka intressen gentemot andra stater och inre säkerhetspolitik som syftar till att förebygga inre hot. Generellt kan säkerhetspolitik sammanfattas som alla åtgärder som ett land vidtar för att tillvarata/skydda sina vitala nationella intressen.”

Det är alltså viktiga frågor som säkerhetspolitik handlar om. Trots det, fru talman, har inte säkerhetspolitiken legat särskilt högt på agendan hos vare sig tidigare borgerliga regeringar eller socialdemokratiska regeringar. Dessa regeringars politiska meriter uppvisar detta med största tydlighet. Man har nedprioriterat den svenska försvarsförmågan genom att framgångsrikt riva den svenska Försvarsmakten och slakta hela system. Man har lika framgångsrikt krossat hela det civila försvaret, som är en förutsättning för att det militära ska kunna fungera. Men varför, fru talman, ska man över huvud taget ha ett civilt försvar när man inte har ett militärt? Här får man ändå säga att det någonstans finns en viss logik hos sjuklöverpartierna.

Vidare öppnade man våra gränser och slopade allt vad gränskontroller heter. Man tillät inte bara legala varor och människor att röra sig fritt in i vårt land utan även illegala varor i form av vapen och narkotika. Vad gäller människor har vi inte längre kontroll över vilka som befinner sig mitt ibland oss. Och även om det kommer till vår kännedom att personer som inte har rätt att vistas här gör det vidtas inga åtgärder. I stället kan dessa utföra terrorhandlingar mot vår befolkning. Rakhmat Akilov utgör ett tydligt exempel på detta. Ytterst faller ansvaret för vad som hände på Drottninggatan för ett år sedan på partierna i sjuklövern, som i gott samförstånd skapat det samhälle vi nu har.

Sjuklöverpartierna har också framgångsrikt vaggat in svenska folket i en falsk trygghet om att den tidigare något tryggare perioden från kommunismens fall i Östeuropa till en bit in på det nya millenniet var ett normaltillstånd i vår del av världen. Människor har lätt att glömma, för så är det inte alls. I ett historiskt perspektiv utgör detta decennium ett undantag. År 2008 blev vi varse om detta när ett land i vårt närområde, Ryssland, visade att man var beredd att gå i krig med en granne – Georgien. Trots detta hände ingenting i den politiska ledningen i Sverige. Man fortsatte på den inslagna vägen och fortsatte att slakta det svenska försvaret.

Jag kan inte låta bli att upprepa vad ordföranden i Försvarsberedningen 2013 sa och vad försvarsministern 2014 sa.

”Det föreligger inget hot mot Sverige och vi ser heller inga avsikter till att något sådant ska utvecklas.” Det meddelade den moderata ordföranden i Försvarsberedningen, Cecilia Widegren, i SVT:s Politik i fokus den 30 maj 2013.

Och mitt under brinnande protester på Majdantorget i Kiev, Ukraina, och efter att Ryssland avslutat sin största militära övning sedan Sovjetunionens fall stod i januari 2014 den moderata försvarsministern Karin Enström på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen och meddelade:

”Den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöregionen är mer stabil idag än för 10 år sedan.” Hon sa också: ”Bedömningen att det är osannolikt med ett väpnat militärt angrepp mot Sverige under överskådlig tid är även fortsatt grunden för utformningen av försvaret.”

Det var först när Säkerhetspolisen på våren 2014 meddelade att Sverige faktiskt står inför ett hot om väpnat militärt angrepp som de borgerliga partierna ändrade sig över en natt och helt plötsligt blev försvarsvänner. Deras analysförmåga är ett fullständigt skämt. Och nu gör man analysen att det bästa för Sverige är att bli medlem i Nato. Ja, fru talman, jag tar mig för pannan. Även här gör man fullständigt fel säkerhetspolitiska analyser.

Man tror att ett svenskt medlemskap i Nato skulle trygga vår säkerhet, men så är det inte alls. Det skulle, Sveriges geografiska läge beaktat, tvärtom försätta oss i ett mycket riskfyllt läge. Den geopolitiska stabiliteten skulle rubbas, då ett svenskt medlemskap med all sannolikhet skulle leda till ett finskt medlemskap och därmed göra Östersjön till ett Natoinnanhav. Man behöver inte vara raketforskare för att förstå att detta skulle få konsekvenser och försätta vårt land och vår befolkning i ett utsatt läge.

I detta sammanhang vill jag betona att vi inte är motståndare till Nato, som många ibland hävdar. Tvärtom ser vi Nato som vår vän, som vi har goda samarbeten med och som vi ska fortsätta att utveckla samarbeten med. Men vår väg för att ta ansvar för landets och folkets säkerhet och behålla den geopolitiska stabiliteten i vårt närområde går inte via ett medlemskap i Atlantpakten. Vår analys – och våra analyser har faktiskt hittills varit mer korrekta än sjuklöverns i fråga om många olika ämnesområden – är att ett sådant medlemskap skulle utsätta oss för onödiga risker. Och som ett ansvarsfullt parti vill vi inte spela hasard med landets och folkets säkerhet. De borgerliga partierna gör en annan analys. Med tanke på att deras tidigare analyser försatt Sverige i detta säkerhetspolitiska läge, där vi saknar försvarsförmåga, ger jag inte mycket för deras analysförmåga.

I stället bör Sveriges mål vara att upprätta ett defensivt försvarsförbund med Finland. Det skulle bibehålla den geopolitiska stabiliteten och också vara något som accepteras av alla parter, för varken Nato eller Ryssland vill att det ska finnas ett militärt vakuum i vår del av världen.

Svensk säkerhetspolitik måste ha som mål att trygga vårt land och vår befolkning. Detta gör vi genom att rusta vår försvarsförmåga, både militärt och civilt, och genom att skydda våra gränser och få kontroll över vilka som vistas i vårt land. Genom en återupprättad försvarsmakt, en civilförsvarsmyndighet som ansvarar för att det civila försvaret fungerar genom ett tydligt samordningsansvar, ett återupprättat gränsskydd med erforderliga resurser åt både tull och gränspolis och en polismyndighet som klarar av att hantera kontrollen över vilka som befinner sig i vårt land och att utvisa dem som inte har rätt att vistas här återskapar vi den trygghet som vårt folk har rätt till.

Det finns bara ett parti i riksdagen som har trovärdighet i säkerhetspolitiken, och det partiet är Sverigedemokraterna. Övriga partier i sjuklövern har gång efter annan uppvisat allvarliga brister eller fullständig avsaknad av analyser i detta viktiga ämne. Dessa partier vill nu i september söka nytt förtroende hos svenska folket. För mig är det en fullständig gåta, fru talman, att de svenska väljarna fortsätter att rösta på de partier som spelar hasard med deras egen säkerhet. Men som jag sa tidigare i mitt anförande, fru talman, har människor lätt att glömma.

Vi sverigedemokrater står givetvis bakom samtliga våra reservationer och vårt särskilda yttrande i betänkandet. Men för tids vinnande yrkar vi bifall endast till reservationerna 2, 8 och 13.

Fru talman! Det är en mycket speciell dag. Vi diskuterar säkerhetspolitik i Sveriges riksdag, och vi diskuterar motioner som har väckts i kammaren under hela mandatperioden. Samtidigt följer världen utvecklingen efter attacken med kemiska vapen i Syrien. Man har också sett att kemiska vapen, ett av de massförstörelsevapen som vi har och som hotar internationell fred och säkerhet, faktiskt har använts för första gången efter andra världskriget på den europeiska kontinenten, i Salisbury i England.

Mot den bakgrunden skulle man kanske förvånas över att vi inte uppmärksammar dessa frågor i betänkandet, men det beror på att det är motioner som vi behandlar och att motioner ännu inte har hunnit väckas med anledning av detta.

Vi behandlar framför allt frågor om kärnvapen i betänkandet. Det handlar om risken för spridning av dem, om behovet av kontrollregimer som fungerar och om att hävda de avtal som finns. Det är någonting som faktiskt också gäller för kemiska vapen och biologiska vapen. Det handlar om att hävda de kontrollregimer vi har, att hävda de avtal som finns och också att fundera på hur vi hanterar det när man bryter mot de avtal som ingåtts.

Det är snart fem år sedan vi såg kemvapenattacken i Ghouta. OPCW fick en roll att följa upp och verifiera. Då lyckades vi också med ett internationellt tryck säkerställa att Syrien skulle avveckla sina kemiska vapen och ansluta sig till kemvapenkonventionen. Det är snart fem år sedan. Och det har snart varit fem år av nya attacker mot den syriska befolkningen med kemiska vapen – med skydd av vår stora granne i öster, Ryssland, som faktiskt också agerat på annat sätt i Syrien. Men om detta handlar inte detta betänkande heller. Dock visar det den verklighet vi har att förhålla oss till när vi diskuterar säkerhet och det säkerhetspolitiska läget i vår värld i dag.

Det handlar om att säkerhetsrådet de facto är blockerat från att agera och göra skillnad vid brott mot avtal och mot internationell rätt och har så varit under den här tiden. Vi vet att den här kemvapenattacken har ägt rum samtidigt som vi har glatt oss åt att ha förhandlat fram en enig resolution om vapenvila. Är inte det talande för hur verkligheten faktiskt ser ut? Det är tragiskt och djupt allvarligt.

Vi måste naturligtvis i det läge som är arbeta för att öka säkerheten. Det handlar om att bygga allianser. Vi måste stå upp och hävda de globala regelverken; det må gälla mänskliga rättigheter, demokrati och handel. Men vi måste också stå upp tillsammans för klimatinsatser, mot terror och mot brott mot internationell rätt när den utmanas globalt och regionalt.

Diskussionen om massförstörelsevapen brukar ofta fokusera på kärnvapen, som jag tidigare nämnt, även om kemvapnen i dag har särskild uppmärksamhet. Från Centerpartiet är vi tydliga: Vi vill hävda en kärnvapenfri värld. Det är dit vi ska sträva, och vi vill gå via de avtal som vi har kunnat enas kring. Vi vill stärka dessa avtal och icke-spridningsavtal liksom vi vill stärka de institutioner som vi har skapat för att reglera och följa upp, till exempel IAEA. Vi vill arbeta för riskreducering och för att minska talet om att använda kärnvapen – det må handla om Nordkorea, Ryssland eller andra.

Fru talman! Förbudskonvention låter bra, precis som kemvapenförbud låter bra. Men om det inte efterlevs och om inte kärnvapenstaterna är med är verkligheten en annan. Från vår sida har vi varit beredda att diskutera och beredda att granska och gå in i en diskussion om kärnvapenförbud. Men det var inte för att skapa ett plakat att hålla upp för den inrikespolitiska applåden utan för att nå ett resultat globalt, och då måste kärnvapenstaterna vara med. I ett läge där de inte ställer sig bakom ett förbud och inte ens är med i förhandlingarna är det helt klart så att vi inte väljer den lösningen. Det är en felaktig väg. Det är plakatpolitik som inte leder framåt utan som i stället kan öka riskerna och säkerhetsproblemen globalt.

Från vår sida är det tydligt att det hade varit klokt av en regering som sätter säkerhet i högsätet att först fundera på konsekvenserna och sedan bestämma sig för om man ska rösta ja eller inte. Nu valde regeringen att först rösta ja och sedan fundera över konsekvenserna.

Där befinner vi oss nu. Från vår sida är vi inte beredda att fatta beslut som riskerar och hotar svensk säkerhet, våra samarbeten och Sverige. Mot den bakgrunden är det också tydligt att vi inte står bakom den förbudskonvention som har kommit fram. Den fungerar inte på det sätt som vi skulle behöva.

Säkerhetsrådet har uppenbara problem. Vi lyfter i en reservation fram frågan om att skapa bättre förutsättningar för säkerhetsrådets arbete genom att minimera användandet av veto. Kriterier för humanitära interventioner kan vara ett sätt att komma vidare och enas i stället för att tillgripa veto.

Det är svårt att komma framåt. Det är alldeles uppenbart, och det visar verkligheten. Vi tycker naturligtvis att det är rimligt att Sverige under vår tid i säkerhetsrådet lyfter och tar vara på möjligheterna att diskutera den här typen av frågor. För övrigt kan jag bara instämma i vad Sofia Arkelsten nämnde i sitt anförande kring säkerhetsrådskampanjen och den fullkomligt förödande hanteringen av den interna UD-utredningen som vi har fått uppleva från utskottets sida.

Regionalt har vi en utmanande situation. Det handlar om att vi måste stärka EU:s säkerhetspolitiska samarbete. Det handlar om Pesco, det handlar om att jobba vidare med Cyber, det handlar om att samverka tydligt med britterna även post-brexit och det handlar om USA och den transatlantiska länken.

Fru talman! Sverige har ju gått från en neutralitetspolitik till en solidaritetspolitik. Nu handlar det bara om att vi inte enbart ska säga det utan också garantera det, och ska vi göra det handlar det om ett Natomedlemskap. Vi är från vår sida tydliga med att vi måste skapa transparens, konsekvens och tydlighet om svenskt agerande. Vi ska inte tveka. Vi ska inte skapa osäkerhet om var vi står i den konfliktsituation som finns i vår region, och den konfliktsituationen handlar inte om Sverige och Norge, inte om Sverige och Tyskland och inte heller om Sverige och Polen. Det är Ryssland som hotar våra grannar och också oss, och om vi är ett ingenmansland i den säkerhetspolitiska kontexten är vi utsatta för hot som kan vara kännbara.

Mot den bakgrunden är det viktigt att vi rätar ut frågetecknen och skapar tydlighet. Vi ska inte hamna i den situation som Georgien och Ukraina hamnade i: att stå ensamma i en hotfull omvärld. De har fått se rysk närvaro. De ser det i dag. Vi ska inte hamna i den situationen.

Jag yrkar bifall till reservationerna 3 och 12. I övrigt står jag naturligtvis bakom alla särskilda yttranden och reservationer.

Fru talman! Enligt Stockholms internationella fredsforskningsinstitut Sipris rapport från 2017 spenderade världen 1 686 miljarder dollar på militära utgifter och vapen 2016 – 1 686 miljarder dollar! Det är svindlande mycket pengar med tanke på att FN har räknat ut att de skulle behöva 4,4 miljarder dollar för att tackla hungersnöden i Sydsudan, nordöstra Nigeria, Somalia och Jemen. För att alla barn ska kunna gå i skolan 2030 – i dag kan över 260 miljoner barn nämligen inte göra det – behöver världen lägga ytterligare 39 miljarder dollar på utbildning i områden där barn inte har tillgång till skola.

Om världens ledare hade valt att enbart satsa på de två exempel jag lyfte nu skulle de ändå ha kunnat fortsätta gynna militären och vapenindustrin med 1 642 miljarder dollar.

Kostnaden för hela FN:s verksamhet uppgår enligt en beräkning gjord av Global Policy Forum årligen till ungefär 30 miljarder dollar. Det är växelpengar som skramlar i botten på handväskan jämfört med vad världens ledare väljer att lägga på militär- och krigsmateriel.

Ledare och militärivrare vill gärna påstå att de väljer dessa utgifter för freden. Men vi som på riktigt vill se fred, se att alla barn runt om i världen ska kunna utvecklas till att bli just den de vill bli, se en jord som är frisk både för oss själva och för kommande generationer, vi vet att det som gynnar fred är jämlik fördelning av ekonomiska medel, jämställdhet, yttrandefrihet, demokrati, utbildning för alla, livskraftiga civila organisationer och mellanfolkliga kontakter. Det är frihet att vara den en vill vara, med vem en vill vara, och det är satsningar på grön energi. I stället läggs 1 686 miljarder dollar under ett år på militära utgifter och vapen.

Internationell säkerhet ska vila på samarbete och ett starkt globalt regelverk under FN:s ledning. Världen lider i dag ingen brist på militära styrkor och förband, men det finns ett stort underskott på humanitära insatser.

Den säkerhetspolitiska situationen i Europa har försämrats. Vi ser med oro hur den ryska ledningen har visat sig beredd att använda militära medel för att uppnå politiska mål. Det finns inga ursäkter för Rysslands agerande vad gäller Ukraina och annekteringen av Krim. Ryssland är ett säkerhetspolitiskt hot, först och främst mot alla i Ryssland som motsätter sig styret i Kreml. Rysslands imperialistiska politik utgör ett direkt hot mot befolkningen i flera grannländer – Ukraina, Georgien, Moldavien och länderna i Centralasien – inte främst mot Sverige.

Vänsterpartiet står bakom EU:s sanktioner mot Ryssland med anledning av den oacceptabla annekteringen av Krimhalvön och det ryska militära stödet till separatister i östra Ukraina. Det finns även behov av att komplettera sanktionerna med ökat utbyte och samarbete mellan befolkningarna i Sverige och Ryssland, till exempel det civila samhället i våra länder och genom att fler ryssar får möjlighet att studera i Sverige. Därför bör regeringen uppdra åt berörda myndigheter att öka stödet till folksamarbetet med Ryssland.

Fru talman! Ett nytt säkerhetsläge förändrar också villkoren för kvinnors och flickors säkerhet. De traditionella sätten för krigföring behöver inte nödvändigtvis sätta ramarna för framtidens krigföring. Det kräver en säkerhetspolitik som följer med i utvecklingen och som är beredd att ompröva gamla sanningar.

Sveriges försvars- och säkerhetspolitik ska grunda sig på politiska beslut tagna utifrån demokratiska och folkrättsliga principer utifrån en god och välgrundad omvärldsanalys. Forskning om säkerhetspolitiska och fredsfrämjande åtgärder är en viktig del i det internationella arbetet. Det arbetet bör grunda sig på ett brett säkerhetspolitiskt grepp som bottnar i ett genusperspektiv där kvinnors och flickors säkerhet inkluderas.

Effekterna av klimatförändringarna leder redan nu till omfattande konsekvenser för människor världen över. Trots betydande framsteg i enlighet med millenniemålen svälter människor fortfarande ihjäl, och många dör i enkla sjukdomar och i samband med graviditet och förlossning i stora delar av världen.

Fred och säkerhet måste byggas tillsammans med andra. Det är genom avspänning och nedrustning vi kan bygga långsiktig stabilitet. Genom globalt samarbete kan vi bekämpa fattigdom, motverka klimatförändringar, värna folkrätten och bygga säkerhet och fred tillsammans.

Sverige har en viktig roll att spela i att utveckla och stärka FN. Vi vill se en svensk FN-strategi med fokus på ett reformerat FN, jämställdhet, fredlig konflikthantering och respekt för folkrätt och mänskliga rättigheter. Sverige bör driva på för att FN ska utveckla sitt arbete för tidig varning och respons vid väpnande konflikter, och vi vill att Sverige prioriterar arbetet i OSSE högre. Ett ökat nordiskt samarbete är både viktigt och efterfrågat. Vänsterpartiet ser möjligheter att förändra samarbetet med våra nordiska grannländer på en rad områden inom försvarspolitiken, så länge det inte hotar den militära alliansfriheten.

Även frågor som saknar försvarspolitisk karaktär kan bidra till att bygga en närmare relation till andra länder, inklusive Ryssland, inte minst inom Östersjöregionen.

Fru talman! Vi i Vänsterpartiet värnar Sveriges militära alliansfrihet. Det är en säkerhetspolitisk strategi som bidragit till att generationer har kunnat växa upp i fred. Den militära alliansfriheten ifrågasätts dock från flera riksdagspartier som vill se ytterligare ett svenskt närmande till Nato – ja, till och med ett medlemskap.

I en tid när tonläget skruvas upp mellan Nato och Ryssland, är det då en säkerhetspolitiskt riktig avvägning att hoppa på upprustningskarusellen och söka ytterligare samarbeten med Nato? När Natolandet Turkiet använder sina militära muskler till att bomba den kurdiska befolkningen i Afrin, är det då en smakfull bedömning att söka medlemskap i samma klubb som Erdoğan?

Vänsterpartiet motsätter sig det så kallade värdlandsavtalet med Nato eftersom avtalet minskar trovärdigheten i vår militära alliansfrihet utan att ge garantier för en ökad militär säkerhet för Sverige. Tvärtom anser Vänsterpartiet att Natostyrkor på svenskt territorium ökar spänningen i vårt närområde. I och med den ökade närheten till Nato riskerar Sverige att dras in i förödande krig och konflikter, och i och med deltagandet i en alltmer upptrappad retorik, övnings- och rustningsspiral både höjer vi spänningen och riskerar att av rena misstag förorsaka förluster i människoliv. Vänsterpartiet säger av samma anledning nej till Partnerskap för fred, en svensk ambassad på Natos högkvarter, deltagande i Nato Stratcom i Riga och i Natos cybercenter i Tallinn.

Fru talman! Jag yrkar därmed bifall till reservation 14.

En grundläggande princip för internationell fred och säkerhet är att beslut om militärt våld som en sista utväg för att skydda freden och de mänskliga rättigheterna ska ske på FN:s uppdrag eller annan folkrättslig grund. Det är viktigt att vid ställningstaganden gällande internationella insatser inte bara förlita sig på FN-mandat. En bedömning måste göras i varje enskilt fall. När så behövs måste folkrätten och FN-stadgan kunna hävdas gentemot säkerhetsrådet för att stärka FN:s ställning.

Fru talman! Sverige har ett förflutet av aktivt arbete för nedrustning i allmänhet och kärnvapenavrustning i synnerhet. Genom Sveriges historia av militär alliansfrihet finns en unik röst som bör användas än tydligare för en global kärnvapennedrustning. Natomedlemskapen splittrar Norden i kärnvapenfrågan.

De i somras avslutade FN-förhandlingarna om att förbjuda kärnvapen ger ett illustrativt exempel på hur till exempel ett Natomedlemskap skulle påverka Sveriges möjligheter att arbeta för fred och nedrustning.

Kärnvapen är de enda massförstörelsevapen som ännu inte är förbjudna enligt internationell lag. Den 7 juli 2017 togs dock ett viktigt steg när FN beslutade om ett sådant förbud. Sverige bör självklart tillhöra de länder som står främst i ledet för att skriva under detta avtal. Det kan vi göra i en självständig och militärt alliansfri stat. Regeringen bör omgående signera FN:s avtal om förbud mot kärnvapen.

År 2016 lade världens ledare 1 686 miljarder dollar på militära utgifter och vapen. Det är dags att bryta den trenden och i stället satsa på oss människor och vår jord.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 5 och reservation 12.

Vi upplever en större osäkerhet än på mycket länge, inte minst i Syrien. Det känns som att det inte är så lätt att ta in saker längre, det vill säga vi har blivit avtrubbade inför detta enorma lidande och trauma vi ser, nu senast i Ghouta och Afrin och så vidare. Det är ett så brett sönderfall och ett så storskaligt dödande i världen just nu att det är svårt att se hur världen ska kunna ta sig ur denna spiral.

Jag hade för en tid sedan förmånen att lyssna till en av våra främsta diplomater, Jan Eliasson, när han beskrev hur diplomatin får allt svårare att verka i dag därför att konflikter blir mer och mer komplicerade med fler och fler aktörer, proxymiliser och så vidare. Det är inte längre så att ett krig i dag innebär en stat som attackerar en annan stat, och sedan sätter man två ledare i samma rum och försöker enas om ett fredsavtal. Det är nu betydligt mer komplicerat.

Detta ställer höga krav på EU, FN och Sverige och många andra länder på hur vi agerar i det mer osäkra läget.

En slutsats är att Europa måste ta ett större ansvar för sin egen säkerhet. Från Liberalernas sida vill vi se ett fördjupat europeiskt försvarssamarbete, och vi anser också att Sverige bör bli medlem i Nato.

Nato är centralt för säkerheten i Europa, inte minst i vårt närområde. Ett medlemskap skulle skapa förutsättningar för ett förtroendefullt samarbete med de övriga nordiska och baltiska länderna. Omvärldsläget och situationen i vår region i norra Europa och nordöstra Europa understryker detta tydligt.

Jag besökte nyligen Estland och Lettland. Signalen från de baltiska länderna är tydliga, det vill säga att de önskar att Sverige i framtiden kan bli Natomedlem. Det är viktigt också för deras säkerhet, och det skulle ha en positiv inverkan för dem.

De bilaterala samarbetena med enskilda Natoländer som regeringen förespråkar kommer inte att kunna ersätta de bindande försvarsgarantier som kommer med ett fullvärdigt medlemskap. Som medlem skulle Sverige ha en gemensam försvarsplanering med Nato, vilket skulle möjliggöra ett snabbt gemensamt agerande i händelse av kris.

Fru talman! Vi ser också flera andra säkerhetshot: terrorism, cyberhot, sönderfallande stater som jag nämnde, organiserad brottslighet och så vidare. Vill vi främja förbättrad säkerhet är det nödvändigt att se helheten.

En aspekt som ofta glöms bort när man talar om säkerhet är nödvändigheten av humanitär nödhjälp i konfliktområden och grannländer till konflikter. Att de humanitära hjälporganen i FN är kroniskt underfinansierade bidrar till destabilisering, stora flyktingströmmar, rekrytering i läger till militanta grupper och så vidare.

En annan aspekt är att motarbeta korruption och organiserad brottslighet.

Vi behöver också stärka vår it-säkerhet, både på kort sikt och på längre sikt.

Jag vill ta tillfället i akt att nämna ytterligare en aspekt. Vi ser utifrån vår liberala utgångspunkt en oroväckande utveckling i världen med populism och extremism. Centrala demokratiska institutioner såsom fria medier, det fria kulturlivet och domstolsväsendet undermineras i många länder i dag. Det är en farlig utveckling. Demokratin kräver maktdelning. Demokratin förutsätter också att vi vårdar värden som tolerans, humanism och upplysning. Om man nöter ned dessa centrala pelare för ett fritt, demokratiskt, öppet och liberalt samhälle finns det till slut inte mycket kvar av demokratin.

Den globala och regionala säkerheten hänger ihop med vårt eget agerande – att vi som individer skyddar vår demokrati och bidrar till en konstruktiv samhällsutveckling. Jag är väldigt oroad över den utveckling där populister och gaphalsar sätter tonen för det offentliga samtalet och där fakta och vetenskap trycks tillbaka till förmån för fake news, aggressiva mobbar på nätet och så vidare. Det här hänger också ihop i en vidare kontext med säkerheten både här och på andra håll, och jag tycker att det är viktigt att vi har detta helhetsperspektiv när vi tittar på säkerhetsfrågorna.

Fru talman! I dag debatterar vi ett betänkande som behandlat en mängd motionsyrkanden på temat säkerhetspolitik. Det rör många olika aspekter av säkerhetspolitiken, och motionerna som behandlats har inkommit under hela denna mandatperiod.

Detta betyder inte att debatten om svensk säkerhetspolitik uteblivit i den här kammaren – långt därifrån. De utrikespolitiska debatterna under denna mandatperiod har naturligtvis speglat världsutvecklingen, och den har varit allt annat än säker.

Krig och konflikter i Mellanöstern, Rysslands olagliga annektering av Krim, instabiliteten i vårt eget närområde, Kinas ambition att köpa upp strategiskt viktig infrastruktur och kärnvapenhot gör att säkerhetspolitiken är närvarande i alla de frågor som rör Sveriges internationella samarbete, för säkerhet kan vi bara bygga i samverkan med andra. Vi är en del av världssamfundet och beroende av fungerande förbindelser och relationer med vår omvärld. Staters maktambitioner, klimat, miljö, demografi, internationell brottslighet, energiberoende, kärnvapenspridning, terrorism, bristande demokratiutveckling och avsaknad av respekt för mänskliga fri och rättigheter är alla globala företeelser som påverkar vår säkerhet. Därför måste vi vara beredda att efter förmåga också vara med och bidra till en säkrare och friare värld.

Det är viktigt att Sverige fortsätter bidra till etablerade och nya insatser inom fredsfrämjande, säkerhetsfrämjande och konfliktförebyggande samarbete inom Nato, EU, FN och OSSE, organisationen för säkerhet och samarbete i Europa. Vi ska vara en aktiv aktör inom de olika internationella samverkansorgan där vi verkar. Vi måste bidra till att dessa samarbeten fungerar så effektivt och resultatinriktat som möjligt.

Fru talman! Låt mig börja med det säkerhetspolitiska samarbetet inom Europeiska unionen, för EU är och bör fortsatt vara det centrala forumet för svensk utrikes och säkerhetspolitik. För att EU ska lyckas krävs det tydligare visioner, förstärkt samarbete och högre effektivitet i genomförandet av den gemensamma utrikes och säkerhetspolitiken. EU:s förmåga att agera som säkerhetspolitisk aktör beror på medlemsstaternas resurser, sammanhållning och vilja.

För närvarande finns det också mycket tydliga visioner och en stark vilja, i alla fall från en del medlemsstater. Delar av utrikesutskottet besökte i förra veckan Paris. Där finns en president som har både visioner och vilja och som vill gå snabbt och resolut fram för att uppnå ett starkt försvar med en gemensam interventionsstyrka.

Diskussionerna om hur det europeiska samarbetet ska utformas på det utrikes och säkerhetspolitiska området är självfallet inte nya. Kristdemokrat som jag är citerar jag gärna Konrad Adenauer om och om igen i denna kammare. För fem decennier sedan sa Adenauer: Den politiska unionen bör resultera i att en samordnad utrikes- och säkerhetspolitik utvecklas för det fria Europa och att den amerikanska partnern inom den euroatlantiska alliansen avlastas genom Europas ökade formering.

Att Macron nu ser kärnvapenmakten Frankrike som en viktig aktör som kan avlasta USA när det gäller Europas säkerhet visar sig allt tydligare.

Under hösten har vi i den här kammaren debatterat det framtida EU-samarbetet inom säkerhetspolitiken i mer generella termer utifrån EU-kommissionens framskissade scenarier för ett utökat samarbete. Vi har också debatterat och röstat ja till Sveriges deltagande i Pesco, det permanenta strukturerade samarbetet inom unionen. Att Sverige vill vara med och forma samarbetet är viktigt. Men vi måste också visa mer konkret vilka visioner och vilken vilja vi har.

Vi kristdemokrater anser att mer måste göras för att säkerställa att EU inte dubblerar sådant som Nato redan gör. Vi vill inte heller se ett EU som vänder sig bort från våra brittiska vänner. Brittisk delaktighet i europeisk säkerhet kommer att vara central också i framtiden. Det är en insikt som borde nå fram, möjligen till både Bryssel och Paris.

Detta blir en naturlig övergång till ämnet svenskt Natosamarbete. I betänkandet har allianspartierna en gemensam reservation, reservation nr 12, om att Sverige ska söka medlemskap. Jag vill härmed yrka bifall till den.

Sverige är omgivet av Natoländer, Finland undantaget. De eventuella hot som kan uppstå mot dessa innebär att det är svårt att se några situationer där Sverige och svenskt territorium inte skulle beröras vid en allvarlig kris eller konflikt i vårt närområde. Vi har i solidaritetsförklaringen i försvarsbeslutet 2009 förpliktat oss att stödja våra nordiska grannar och andra EU-medlemmar – även militärt om så skulle behövas. Vi har sagt att vi förväntar oss stöd från dem om vi skulle bli angripna. Den enda organisation som har de militära resurser och den ledningsförmåga som krävs för att agera i vårt närområde är Nato. De åtgärder som Sverige vidtagit för att underlätta eventuell hjälp från Nato i händelse av ett angrepp mot Sverige, till exempel avtalet om host nation support och att vi deltar i samarbeten som Joint Expeditionary Force och även i övningsverksamhet med Nato, är av stort värde. Dessa samarbeten ersätter dock inte ett medlemskap, då de inte garanterar hjälp. Utan inflytande i Natos planerings och beslutsprocesser är risken överhängande att såväl svenska insatser som Natoinsatser inte blir optimala eller helt enkelt genomförs för sent.

Fru talman! Jag har inte berört det nordiska samarbetet så mycket annat än utifrån Natoperspektivet. Det är självklart av stor vikt att vi fortsätter samverka kring våra stora säkerhetspolitiska utmaningar. Vi tror däremot att det är orealistiskt att hoppas på ett nordiskt militärt säkerhetskoncept som fullt ut ersätter andra samarbeten. Grundstenen i Norges och Danmarks säkerhetspolitik är medlemskapet i Nato och kommer att så förbli.

Jag har inte talat om FN:s säkerhetsråd. Här finns mycket man skulle vilja förändra när det gäller våra gemensamma fredsinsatser och den reformering som är nödvändig om vi ska ha ett säkerhetsråd i FN som faktiskt klarar av att leverera just säkerhet. Men för tids vinnande sparar jag detta till debatter under andra betänkanden.

Jag står självklart bakom samtliga av KD:s reservationer, men jag yrkar bifall endast till reservation nr 12.

Fru talman! Det finns en i stora stycken bred samsyn i Sverige och i svensk politik om säkerhetspolitiken. Jag vill inledningsvis uttrycka min uppskattning för det som jag hörde Sofia Arkelsten inleda sitt anförande med. Hon pekade på just att det finns en stor samsyn när det gäller svensk säkerhetspolitik.

Detta är ett betänkande som handlar om bland annat riskerna för militära angrepp, det säkerhetspolitiska läget i världen och massförstörelsevapen. Om man enkelt ska sammanfatta läget för Sverige är ett militärt angrepp osannolikt, men det kan inte uteslutas. Vi måste naturligtvis planera för detta och vara förberedda på det värsta, som vi förhoppningsvis aldrig behöver uppleva.

Detta betänkande handlar också om massförstörelsevapen. Däremot handlar det egentligen inte om terrorism i vårt land, även om detta också har varit uppe i debatten. Jag tycker att det är viktigt att peka på att det svenska samhället är, och ska vara, ett öppet samhälle. Detta gör oss också i vissa stycken sårbara. Det är inte rimligt eller möjligt att fullständigt skydda oss mot varje terroristhandling. Det går dock inte att säga att det är en underlåtelse från sju partier att skydda landet och våra medborgare som gör att enskilda människor väljer att utföra terrordåd.

Det spelar ingen roll om det är en inhemsk, inrikes född terrorist eller en asylsökande som har fått avslag. Dödandet och terrorn är desamma och ska straffas. Vi ska naturligtvis göra mycket för att vårt samhälle ska vara förberett och för att undvika att den typen av handlingar sker. Men det vore oärligt att säga att det skulle vara möjligt att hundraprocentigt avvärja varje risk för vansinnesdåd.

Sverige har ett nära samarbete med Nato. Jag tycker att det är bra att vi har det, men jag tycker inte att Sverige ska bli medlem i Nato. Tvärtom ska vi noga vårda den nära relation som Sverige och Finland har med Nato – en närmare relation än något annat samarbetsland har med Nato. Detta tjänar vår och Europas säkerhet väl, anser jag. Genom att ha detta samarbete och en rad andra, bilaterala samarbeten får vi valmöjligheter så att vi kan agera utifrån förutsättningarna långt in i framtiden.

Massförstörelsevapen är ett annat ämne som tas upp i detta betänkande. Det är ett av de största hoten i och mot världen. Det finns en bred enighet här i Sveriges riksdag om behovet och vikten av nedrustning. Vi ser i vissa stycken lite olika vägar dit. Jag tycker att ett förbud mot kärnvapen är en väg som är värd att pröva, och det är därför den svenska regeringen har valt att skriva på och ställa sig bakom förbudskonventionen, som antogs förra sommaren.

Men samtidigt som vi gjorde det anmälde den svenska regeringen också i sin röstförklaring att det fanns ett antal saker gällande förbudets utformning som måste redas ut och förtydligas. Det är detta som nu sker i ett utredningsarbete som regeringen har tillsatt en utredare för. I oktober i år ska utredningen vara klar, och så småningom kommer frågan, får man anta, hit till riksdagen, som ska avgöra om Sverige ska tillträda förbudskonventionen eller inte.

Fru talman! Vårt arbete i FN är alltid viktigt, men det är naturligtvis extra viktigt nu när vi är ett av de tillfälliga länderna i FN:s säkerhetsråd. Detta ger oss också möjlighet att särskilt i utrikesutskottet på nära håll följa arbetet i FN och säkerhetsrådet just nu. Vi gör det bland annat genom månatliga föredragningar i utrikesutskottet med representation från regeringen, som redogör för både det arbete som har skett under den gångna månaden och det som ligger framför säkerhetsrådet den kommande månaden.

Vi gläds åt fredliga maktöverlämningar som har blivit möjliga genom säkerhetsrådet och Sveriges arbete. Men vi är också frustrerade över oförmågan att lösa allvarliga konflikter som pågår nära nog i direktsändning i vår värld. Vi är frustrerade över det upprepade användandet av det veto som de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet har, ett veto som används och missbrukas när man vill undvika att säkerhetsrådet ska kunna agera i konflikter där man själv i praktiken är inblandad.

Fru talman! Avslutningsvis råder det ett allvarligt och komplicerat säkerhetspolitiskt läge i vår värld och vårt närområde. Då är det bra med den breda, stora samsyn – om än inte totala enighet – som finns här i Sveriges riksdag kring svensk säkerhetspolitik. Det tjänar svensk säkerhet väl. Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag.

Fru talman! I mitt anförande hävdade jag att ansvaret för vad som hände på Drottninggatan för ett år sedan ytterst faller på partierna i sjuklövern, som i gott samförstånd skapat det samhälle vi nu har. I sitt anförande frånsäger sig Kenneth G Forslund mer eller mindre ansvaret och hävdar att man inte kan skylla på någon, utan det kan hända när som helst.

Faktum är dock att Rakhmat Akilov, som jag tog upp som exempel, befann sig i vårt land trots avslag på asylansökan. Ett annat exempel som jag inte tog upp är mördaren på Ikea i Västerås, vill jag minnas att det var, som också hade fått avslag på sin asylansökan. Det räknades inte som en terrorhandling, men det var också ett fall där man tog livet av någon i vår befolkning.

Rakhmat Akilov utförde ett terrordåd. Om vår politik hade varit gällande hade, menar jag, den personen varit tagen i förvar, precis som Ikeamördaren. Han hade suttit i förvar i väntan på att utvisning kunde verkställas. Vi hade dessutom sett till att ge polisen erforderliga resurser för att kunna verkställa utvisningar i högre grad.

Kenneth G Forslunds tidigare minister Anders Ygeman talade om att 80 000 personer som fått avslag skulle lämna landet. Vad har hänt med de 80 000? Man kan inte stå här och frånsäga sig det politiska ansvaret för vad som sker ute på gator och torg om man dessutom tillhör ett regeringsparti. Socialdemokraterna och övriga partier i sjuklövern har det yttersta politiska ansvaret för vad som händer här inne. Man har slopat gränskontroller och har inte längre någon kontroll över vilka människor som vistas här. När man ger dem avslag får de ändå vistas fritt i vårt samhälle och bland vår befolkning och utgör därmed potentiella hot.

Fru talman! Det yttersta ansvaret för varje våldshandling ligger naturligtvis alltid på våldsverkaren. Samhället ska göra vad det kan för att förhindra att det är möjligt att begå terrordåd och våldshandlingar. Samhället ska, så långt det är rimligt i ett öppet och fritt samhälle, vidta de åtgärder som går att vidta i förväg för att identifiera, spåra upp och följa de personer som kan vara en risk. Detta är något som exempelvis vår säkerhetspolis ständigt jobbar med.

Men på Björn Söders beskrivning låter det som att om vi omedelbart slängde ut alla asylsökande som fått avslag skulle risken för terrordåd i samma ögonblick försvinna. Så är det ju inte; det går inte att utesluta. Det går inte att göra det så enkelt för sig. Detta är min poäng, fru talman.

Fru talman! Kenneth G Forslund säger att samhället ska göra vad det kan för att förhindra att sådant sker, och givetvis är det så. Men har man gjort det? Nej, det har man uppenbarligen inte när människor som har avvisningsbeslut och inte ska vistas här fortsätter att göra det därför att man inte verkställer utvisningar.

Ytterst vilar ansvaret på den politiska ledningen i detta land. Visst har var och en ett ansvar för vad han eller hon gör. Men ytterst är de som leder detta land Kenneth G Forslunds partikollegor i regeringen. Då vilar det politiska ansvaret på dem som styr detta land.

Det är klart att man inte kommer att kunna ta bort alla risker för att terrordåd sker bara för att man utvisar dem som inte har här att göra. Det har jag inte heller hävdat. Men man ska definitivt inte låta människor som inte har här att göra vistas fritt här i landet, utan man ska se till att de förpassas ut från vårt land. Man ska ha kontroll över vilka som befinner sig i vårt land.

Den politiska ledningen i det här landet har nämligen ett ansvar för att skydda och trygga sin befolkning och landet i stort. Det ansvaret tycker jag inte att den politiska ledningen tar, för då hade man sett till att polisen fick erforderliga resurser för att kunna göra bättre kontroller. Man lever inte ens upp till de kontroller som man har satt som mål. De interna kontrollerna har tvärtom minskat det senaste året.

Morgan Johansson gick ut i dag och sa att de gränskontroller som har införts ska bestå. Det finns en anledning till att man gör det. Det gör man för att det finns en risk för att terrorister rör sig in i Sverige. Det säger också Morgan Johansson.

Men varför har man inte gjort detta mycket tidigare? Det är att vakna fem över tolv. Detta har vi varnat för i åratal. Som jag sa i mitt anförande: Analysförmågan hos partierna i sjuklövern har inte varit särskilt bra. Man kanske skulle ha lyssnat på dem vars analyser faktiskt har visat sig stämma överens med verkligheten.

Fru talman! Jag tycker att det är bra att Björn Söder medger att det inte går att ta bort riskerna helt och hållet. Då är vi ändå i en rimlig diskussion om detta. Vi kan diskutera hur stora, hur omfattande och hur många åtgärder vi ska vidta för att undvika riskerna. Det är den sakliga diskussionen om detta.

Det är ingen tvekan om att denna regering och tidigare regeringar har gjort en lång rad saker under de senaste åren för att öka säkerheten på olika sätt i vårt land. Man kan diskutera om det är tillräckligt. Den diskussionen tycker jag är högst rimlig och högst saklig.

Är man då också beredd, som Björn Söder nu säger att han är, att medge att det inte går att helt och hållet ta bort riskerna finns det en bra och saklig grund för att föra en saklig debatt vidare om hur vi ytterligare kan öka säkerheten i vårt samhälle samtidigt som vi måste respektera att vi har ett samhälle som har en stor öppenhet och därmed en sårbarhet. Jag tror inte att någon av oss vill totalt inskränka den öppenhet och frihet som vi har i Sverige, vilket det ytterst skulle innebära om vi skulle bygga något slags absolut säkerhet.

Fru talman! Jag har några frågor och en kommentar. Jag noterar att Sverige fortfarande inte har skrivit under NPT. Vi har röstat för, och nu tar vi reda på vad det var vi röstade för och vilka konsekvenser det får för oss.

Jag skulle vilja fråga Kenneth G Forslund om den solidariska säkerhetspolitiken, som faktiskt också utgör grunden för vår säkerhetspolitik. Vilka valmöjligheter vill Kenneth G Forslund se i den solidariska säkerhetspolitiken? Vilken signal sänder Kenneth G Forslund till våra grannar? Är det viktigt för oss att Natos säkerhetsgarantier upprätthålls och hävdas?

Fru talman! Jag tackar Kerstin Lundgren för dessa frågor. När det gäller den solidariska säkerhetspolitiken tycker jag att signalen från Sverige till vår omvärld ska vara att i händelse av kris eller konflikt är Sverige berett att hjälpa länder i vår omvård och att vi förväntar oss att de på motsvarande sätt ska hjälpa oss.

Det är viktigt att vi har ett säkerhetspolitiskt samarbete i vårt närområde. Men jag tror att den tilltro som de fyra borgerliga partierna har till hur snabbt Nato ska kunna enas och agera tyvärr är överdriven. Jag tror att vår säkerhet i Sverige tjänar bäst på att vi har ett antal olika valmöjligheter. Detta är inte heller ett val för en mandatperiod eller två som vi talar om när det gäller ett Natomedlemskap. Detta är någonting som vi ska ha under mycket lång tid. Det måste vara utgångspunkten. Att överblicka för mycket lång tid om Nato är det rätta svaret på varje säkerhetspolitisk utmaning i framtiden går inte att göra. Men tyvärr är det i dag lite grann på det sättet att Natomedlemskap i den borgerliga debatten framställs som svaret på i stort sett varje säkerhetspolitisk fråga och utmaning.

Fru talman! Natomedlemskap är naturligtvis inte ett svar på varje säkerhetspolitisk utmaning. Däremot är det en fråga om säkerhetsgarantier om något händer här.

Fru talman! Varför har Kenneth G Forslund större tilltro till ett bilateralt avtal som inte är samövat med ett Natoland och att Polen skulle komma, att Danmark skulle komma eller för den delen att USA skulle komma och att det skulle ge ett snabbare resultat än att lita till att ett Natomedlemskap skulle kunna hjälpa inte bara Sverige utan faktiskt också våra grannar? Det är nämligen detta det handlar om. I vissa lägen, men inte alla – vi talar inte om terrorism, vi talar inte om klimatfrågor och vi talar inte om alla hot som vi kan stå inför, men vi talar om hot som vi kan utsättas för i vår region om Ryssland väljer att agera militärt i vår region – utgör Natomedlemskapet en tröskel som är avhållande och som ger tydlighet och säkerhet, inte bara för oss utan också för våra grannar. Det handlar om solidaritetspolitik och inte om neutralitetspolitik.

Fru talman! Kerstin Lundgren är inne på en sak som är mycket viktig, alldeles oavsett vilken väg som man väljer, och det är att öva tillsammans med andra länder. Det är någonting som vi gör och som vi absolut ska fortsätta göra. Jag tror att just övningarna är det som verkligen möjliggör att man förhållandevis snabbt ska kunna få hjälp för den händelse att det behövs och för den delen kunna ge hjälp för den händelse att det behövs.

När det gäller Nato som en säkerhetspolitisk tröskel kan man fråga sig framför allt om det är en tillräckligt hög tröskel. Så har man uppenbarligen inte bedömt det de senaste åren i de baltiska staterna, där det har varit viktigt att få stora Natoländer att också basera trupp i respektive land för att därigenom öka tröskeln.

Frågan är: Är Natomedlemskap en tillräckligt hög tröskel, eller måste det till en ännu högre tröskel om man är Natomedlem? Uppenbarligen har man i Baltikum gjort bedömningen – jag tror faktiskt att det är en rimlig bedömning i deras fall – att tröskeln tyvärr behövde höjas. Jag beklagar att det är så, men jag tycker trots allt att det är bra att man har gjort det.

För svensk del tror jag däremot att grunden för vår säkerhet och för vårt försvar ska vara ett starkt eget försvar, där vi har nära samarbete med Nato och med olika länder i vår omvärld som gör att vi har ett antal valmöjligheter för den händelse att det värsta skulle inträffa.

Fru talman! Det gick så bra med samsynen mellan Kenneth G Forslund och bland andra mig själv. Jag delar den, och jag uppskattar också att Kenneth G Forslund var så tydlig med detta. Det var statsmannamässigt från alla håll.

Men sedan valde Kenneth G Forslund att uttrycka sig som att det är osannolikt att ett väpnat angrepp inte kan uteslutas. Jag är medveten om att denna replik har en vansinnigt hög nördfaktor, eller också kan vi kalla det specialistfaktor. Men just ordet osannolikt är något som Försvarsberedningen har tagit bort från sin analys just för att visa det skärpta säkerhetsläget. Man valde att flytta bort själva sannolikhetsbedömningen och landade snarare i att ett väpnat angrepp inte kan uteslutas.

Eftersom vi arbetar med politik och ord betyder någonting är min fråga om Kenneth G Forslund delar Försvarsberedningens analys.

Fru talman! Tack för frågan, Sofia Arkelsten! Jag delar absolut Försvarsberedningens analys. Jag är en av ledamöterna i Försvarsberedningen, och jag hör till den breda majoritet där som när det gäller en planeringsförutsättning har pekat på att ett militärt angrepp inte kan uteslutas.

Nu fortsätter Försvarsberedningens arbete, och det ska pågå fram till i april 2019. Vi jobbar just nu med att lägga fram de förslag till underlag som Försvarsberedningen ska ta fram inför det nästa långsiktiga svenska försvarsbeslutet, för åren 2021–2025. I det försvarsbeslut vi har i dag, som är det som gäller, är formuleringen att ett angrepp är ”osannolikt”. Det delbetänkande som Försvarsberedningen presenterade i slutet av december handlar om att aktivera planeringen och beredskapen för totalförsvaret och det civila försvaret. Då måste man fråga sig: Om någonting är osannolikt, varför ska man då planera och förbereda sig för det? Det håller inte.

Därför är det rimligt att man som en planeringsförutsättning formulerar sig som att ett krig inte kan uteslutas. Det innebär inte att vi tror att det står nära för dörren, men det är det värsta vi kan råka ut för och vi ska vara förberedda på det värsta. Då kommer vi sannolikt att ha ganska goda möjligheter att klara allt annat därunder, så att säga.

Fru talman! Jag är mycket väl medveten om hur försvarsbeslutet ser ut och hur ordet ”osannolikt” användes – jag deltog till exempel i den förra försvarsberedningen.

Det är dock viktigt att säkerställa att socialdemokratin inte håller på att skjuta ut sig i de här frågorna. Vi har sett hur utrikesministern valde att dels beskriva Försvarsberedningen som ”den där gruppen”, vilket faktiskt var så där, dels skicka talepunkter till alla ambassader som inte riktigt speglade den förändring som den nya försvarsberedningen hade åstadkommit. Det stämde helt enkelt inte riktigt med verkligheten, men jag väljer att tolka detta på välvilligast möjliga sätt och se det som att Socialdemokraterna deltar och att ordet ”osannolikt” inte används.

Fru talman! Jag tackar Sofia Arkelsten för den välvilliga tolkningen; den är inte bara välvillig utan dessutom korrekt.

När det gäller de talepunkter UD sände ut till svenska ambassader vill jag dock framhålla följande: Om man läser hela papperet med talepunkter – det är egentligen fel att kalla det talepunkter, för det var ett långt stycke text – ser man att det, tycker jag, speglar de förslag som Försvarsberedningen har lagt fram.

Fru talman, ärade ledamöter och åhörare! Vår säkerhet är hotad. Jorderosion och ökenutbredning tilltar, världshaven blir allt varmare och allt surare – med svåröverblickbara konsekvenser för korallrev och fiskbestånd – och de tropiska regnskogarna, planetens lungor, fortsätter att skövlas. All denna rovdrift på naturen leder också ofrånkomligen till att arter dör ut och att den biologiska mångfalden avtar på ett sätt som får ekosystemen, som bär upp allt liv på vår planet, att svikta. Mänskligheten sågar så att det glöder i den gren vi alla sitter på.

Ohållbara konsumtions- och produktionsmönster driver på den globala uppvärmningen, vilket ofta ytterligare förvärrar redan existerande miljöproblem. Och i en värld där naturkapitalet krymper tilltar konflikterna kring sinande vattentillgångar och mark som fortfarande går att odla. I en färsk forskningsrapport från Ipbes, som är en global kunskapsplattform för biologisk mångfald och ekosystemtjänster, konstateras att i regioner drabbade av svår torka ökar antalet våldsamma konflikter med ända upp till 45 procent.

Moderaterna skriver i en av sina reservationer till betänkandet: ”Redan i dag bottnar en stor andel av världens konflikter i miljörelaterade faktorer.” Några rader längre ned står att läsa: ”Sambandet mellan klimatförändringar och konflikter är starkt.” Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv och blev uppriktigt glad över dessa klarögda formuleringar från det största oppositionspartiet, för ska vi klara de enorma utmaningar vi står inför krävs naturligtvis en aldrig tidigare skådad kraftsamling tvärs över partigränserna.

Också i de senaste försvarsberedningarna märks en tilltagande samsyn kring att säkerhetspolitik i vår tid rymmer avsevärt fler dimensioner än den militära, där förutom miljöutmaningarna sådant som cyberattacker och terrorism lyfts fram. Men denna insikt till trots tenderar tyvärr den säkerhetspolitiska debatten såväl i Sverige som i omvärlden att falla tillbaka i gamla hjulspår, och de nya säkerhetshoten bereds sällan den plats i tankeutbytet som de förtjänar.

Fru talman! Härmed inte sagt att det går att bortse från klassisk geopolitik och militära hotbilder. För ett litet land som Sverige är upprätthållandet av folkrätten och FN-stadgans våldsförbud helt avgörande, och det är glädjande att vi i Sveriges riksdag, i kontrast till parlamenten i många andra EU-länder, har kunnat visa upp en total enighet i fördömandet av Rysslands folkrättsvidriga annektering av Krim och dess militära aggression i östra Ukraina.

Ryska språket är rikt och vackert, men ett uttryck som definitivt inte är vackert utan brutalt och skrämmande är blizjneje zarubezje, det nära utlandet – alltså de före detta Sovjetrepublikerna, som antydningsvis betraktas som bara villkorligt frigivna. Det här är givetvis inget som sägs rakt ut i officiella sammanhang, men i Kremlnära tankesmedjor och bland ideologer i regimens närhet luftas ganska oförblommerat sådant som att exempelvis Baltikums självständighet är en följd av Rysslands tillfälliga svaghet och egentligen inte något alldeles naturligt tillstånd. Det är knappast så man bygger goda grannrelationer. Det ryska stödet till den sällsynt repressiva och blodbesudlade Asadregimen i Syrien måste också kraftfullt fördömas.

Under några år kring Sovjetunionens upplösning fanns en ambition att göra upp med det förflutna. Arkiv öppnades, och minnesmonument över Gulagarkipelagens miljontals offer upprättades. En gemensam rysk-polsk kommission kom fram till att massavrättningarna av polska officerare i Katyn 1940 skedde på Stalins direkta order. För att ta ett annat exempel på att det fanns något slags vilja att göra upp med historien: Överbefälhavaren för den ryska invasionen av Tjeckoslovakien 1968 åkte efter Berlinmurens fall till Prag och bad Dubček, som då just valts till talman i parlamentet, om ursäkt.

Denna bearbetning av det förflutna avbröts emellertid när Putin blev president. Han har tvärtom beskrivit Sovjets upplösning som 1900-talets största katastrof. Vill Ryssland en dag få normala omvärldsrelationer måste rimligen en seriöst syftande bearbetning av det förflutna äga rum, och förhoppningsvis öppnas ett fönster för detta när post-Putin-eran inleds och den första ledargenerationen som inte präglats av Sovjetsystemet tar över.

I väntan på detta är det viktigt att Ryssland inte helt isoleras och att vi kommer ihåg att det inte bara bor en enda person där utan att det utöver självhärskaren i Kreml finns ytterligare drygt 140 miljoner invånare i detta elva tidszoner stora land. Myndighetssamarbete kring tull, sjöräddning, kärnsäkerhet, miljösamarbete i Arktis etcetera – såväl bilateralt som inom ramen för Östersjöstaternas råd, Barentsrådet och Arktiska rådet – fungerar redan i dag någorlunda bra och skulle kunna byggas ut ytterligare.

Även folk-till-folk-kontakter skulle kunna expanderas, något som är betydelsefullt när det gäller att dämpa spänningar och motverka odlandet av fiendebilder. Jag tänker här på allt från vänortsutbyten eller kommunala partnerskap till studentutbyten och erfarenhetsutbyten mellan yrkesgrupper. En diversifiering av det ryska näringslivet, bort från dagens nära nog totala beroende av ett fåtal megakoncerner inom den extraktiva sektorn, skulle sannolikt kunna bidra till framväxten av ett mer pluralistiskt och demokratiskt samhälle. Därför borde handel underlättas mellan små och medelstora företag i nordvästra Ryssland och dito företag i Norden.

Fru talman! Sedan historiens morgon har härskare försökt att stärka sin ställning genom att peka på ett yttre hot. Putin spelar sedan länge detta kort, och det kräver knappast några djupare socialpsykologiska insikter att inse hur ett finskt och svenskt Natomedlemskap skulle komma att utnyttjas av den ryska regimen. Från att ha omgetts av två alliansfria länder uppe på sin nordvästra flank skulle Ryssland då plötsligt få en – som man sannolikt skulle uppfatta det – 130 mil lång glödande Natogräns.

Allt talar för att detta markant skulle stärka de mest bakåtsträvande delarna av den ryska makteliten, koncentrerade till militären och säkerhetsorganen, som då självklart skulle kräva ökade resurser och ännu större inflytande. Det skulle i sin tur motivera ökade anslag till Natoländernas försvar och leda till nya kliv i upprustningstrappan – alltså det klassiska säkerhetsdilemmat, där ökade försvarsanslag inte leder till ökad säkerhet utan till minskad.

Fru talman! Det finns naturligtvis en lång rad andra skäl till att inte gå med i Nato. Redan i startögonblicket gick något väldigt snett. Bland de länder som den 4 april 1949 grundade Atlantpakten återfinns inte bara demokratier utan även en av det dåtida Europas allra värsta diktaturer, nämligen Portugal, som då sedan ett kvarts sekel var en stenhård fascistisk diktatur.

Så där fortsätter det, vinglandet mellan högtidstalens hyllningar till demokratin på Natos toppmöten och det realpolitiska stödet till vänligt sinnade militärjuntor. Överstejuntan som 1967 avsatte Greklands demokratiskt valda regering och upprättade ett omfattande fånglägersystem i den grekiska övärlden, där demokratiskt valda politiker torterades, ledde alls icke till att Grekland uteslöts ur Nato. Och när militären grep makten i Turkiet 1980 ledde inte heller detta till att landet uteslöts ur alliansen.

Något sådant förefaller inte heller i dag vara aktuellt, trots att Turkiet i det närmaste utvecklats till en funktionell diktatur, präglad av hård repression inåt och stor aggression utåt.

Tittar vi sedan mer specifikt på Natos i särklass största och viktigaste medlemsland ser vi hur värderingar och intressen där är inbegripna i en ständigt pågående kraftmätning, där starka särintressen inte sällan får överhanden medan demokrati och mänskliga rättigheter kommer i andra hand. USA:s utrikespolitik blir därför ett ständigt sicksackande, där demokratiska krafter i omvärlden ibland stöds och ibland bekämpas.

De amerikanska insatserna mot 1900-talets stora diktatursystem ska givetvis inte på något sätt förringas utan är något som vi alla bör känna stor tacksamhet för. Men det finns inte heller någon anledning att förfalla till historielöshet och med aktiv glömska förtränga sådant som exempelvis den av underrättelsetjänsten CIA planerade och genomförda kuppen mot Irans folkvalde premiärminister Mossadeq 1953, då denne nationaliserade landets oljefyndigheter. Detsamma gäller de USA-stödda kupperna mot andra demokratiskt valda ledare såsom president Arbenz i Guatemala 1954, president Sukarno i Indonesien 1965 och president Allende i Chile 1973.

I detta sammanhang bör vi naturligtvis inte heller glömma bort de amerikanska terrorbombningarna av Indokina, med ett par miljoner civila offer som följd. Dessa genomfördes inte för att stödja en demokrati mot en diktatur, utan det handlade i stället om en kamp mellan två diktaturer: den sydvietnamesiska militärjuntan mot den nordvietnamesiska kommunistdiktaturen.

Fru talman! Vi är på väg in i en ny och mycket oroande kärnvapenkapplöpning mellan främst Ryssland och USA, där dock också Kina blir en allt tyngre aktör. En ny generation kärnvapen med förhållandevis låg sprängverkan är under utveckling, och detta hotar att sänka tröskeln för att de också kommer att användas. Såväl ryska som amerikanska officiella företrädare antyder att dessa vapen också kan komma att användas mot konventionella stridskrafter.

Mot denna bakgrund är det angelägnare än någonsin att Sverige skriver under och ratificerar NBT, Nuclear Ban Treaty, FN:s nya kärnvapenförbudskonvention. Detta är den konvention som vi och ytterligare 121 länder röstade ja till i generalförsamlingen den 7 juli i fjol.

USA:s försvarsminister James ”Mad Dog” Mattis har i ett hemligt, men läckt, brev till Sveriges försvarsminister hotat med konsekvenser om vi skriver under denna konvention. Att falla undan för sådan stormaktsarrogans vore förödande, och om konsekvensen i slutändan skulle bli att Nato säger upp värdlandsavtalet med Sverige kan jag leva med det.

Avslutningsvis, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Annika Lillemets och Carl Schlyter (båda MP).

Fru talman! Jag har bara en kort fråga till Valter Mutt.

NBT-avtalet, som Valter Mutt refererade till i sitt anförande, undertecknades av Sverige i juli. Man ska nu utreda förutsättningarna för detta avtal och vad det kommer att innebära för svenskt vidkommande innan det eventuellt ratificeras av riksdagen.

Detta är ett avtal som går ut på att man ska avveckla kärnvapnen runt om i världen. Det förutsätter att de länder som innehar kärnvapen också är med på båten – annars känns det ganska utsiktslöst. Nu är det dock så att inget av de länder i världen som har kärnvapen har gått med på att underteckna detta avtal.

Min fråga till Valter Mutt är följande: Är det inte ganska naivt att tro på detta? Hur tror Valter Mutt att det ska leda till någon framgång för en kärnvapenfri värld när icke-kärnvapenstater undertecknar ett avtal om att kärnvapenstater ska avveckla sina kärnvapen medan de länder som har kärnvapen inte är med?

Fru talman! Tack, Björn Söder, för frågan!

Det är naturligtvis en relevant fråga, men politik handlar ju också om att bedriva opinionsbildning. Det gäller även uppe på den höga nivå som FN:s generalförsamling utgör. Om 122 av FN:s 194 medlemsstater samlar sig bakom någonting är det klart att det blir ett väldigt starkt opinionsuttryck.

Som Björn Söder mycket riktigt framhåller är det så att kärnvapenstaterna inte fanns med bland de 122 länder som röstade för denna nya konvention – och heller inte ett enda Natoland, för övrigt. Men de får press på sig från en majoritet av jordens länder. Åtminstone av del av kärnvapenstaterna är ju faktiskt demokratier, så jag tror inte att man ska underskatta den långsiktiga effekten av detta opinionstryck. Det kan i sin tur – i nästa steg – leda vidare. Det är någonstans så politik fungerar: Man börjar med att driva opinion, och sedan händer det också någonting i realpolitiken.

Jag har hört många gånger under min karriär som grön politiker att jag är naiv, och det kan te sig hopplöst. Men när man kommer tillbaka några år senare kan det visa sig att det inte var så naivt ändå.

Fru talman! Det finns ett annat avtal – inte NBT utan NPT – som man nu hävdar kan vara i farozonen på grund av NBT.

Jag skulle vilja fråga Valter Mutt om han inte ser att det skulle kunna få konsekvenser. Om nu undertecknandet av NBT kan leda till att NPT är i farozonen, innebär inte det egentligen en större risk för nedrustningen i världen totalt sett?

Fru talman! Man försöker ofta spela ut NBT och NPT mot varandra, men jag ser inte det som självklart.

Jag ska också säga att jag har rätt stort förtroende för dessa 122 länder. Det har inte bara varit deras FN-ambassadörer som har suttit där och röstat, utan många av dem har haft stora vetenskapliga resurser till sitt förfogande. Jag tycker alltså att det är ganska tung sakkompetens som har lett till att denna klara majoritet av jordens länder har röstat igenom NBT. Man har vägt precis det som Björn Söder tar upp – om det på något sätt kan störa det äldre avtalet NPT. Flertalet av jordens länder har kommit fram till att man snarare kan se fram emot synergieffekter.

Fru talman! Jag har väckt en motion om autonoma, dödliga vapensystem, och det är den som jag vill tala om nu.

Jag instämmer i det Valter Mutt har sagt och mycket också i det som Yasmine Posio Nilsson har sagt.

Jag vill ta upp en fråga som vi inte diskuterar alls, nämligen de vapensystem som kan använda dödligt våld utan att en människa har kontrollen. Redan i dag finns avancerade vapen av typen skjut och glöm som hittar sina mål. Det kan till exempel vara AIM-120 AMRAM- luftvärnsmissiler. Men det är alltid en människa som bestämmer att de ska skjutas iväg. Det finns också defensiva vapen, som Phalanx- eller CIWS-system, som försvarar till exempel hangarfartyg som själva skjuter ned mål. Men de är ändå delvis under kontroll av mänskliga operatörer, och det är defensivt. Trots detta har de dödat egna soldater när de misstagit sig för vad som utgör hot eller råkat skada fartyg i skottlinjen.

Den nya tekniken, som är under utveckling, är helt autonoma vapensystem som med hjälp av avancerade sensorer och artificiell intelligens själva väljer mål och om en dödlig vapeninsats ska göras. De kan också användas offensivt.

Dessa nya vapen kan sänka tröskeln för krig genom att minska risken för det egna landets soldater. De kan hackas och tas över eller stjälas av terrorister. De kan användas av diktaturer mot deras egen befolkning. Och en AI-styrd robot kan få oss att göra vad som helst. Det kräver inte längre samtycke från militärer som ska utföra dödandet. De kan göras mindre och mindre, och de är oerhört svåra att kontrollera om de släpps loss på marknaden.

Redan i dag har ett kinesiskt företag utvecklat en avancerad laser som helt autonomt kan döda 30–40 myggor i sekunden, och den kommer givetvis att råka skjuta flugor av misstag. Denna kommer enkelt att kunna skalas upp till att döda människor. Om en sådan sedan kapas av terrorister och ställs ut i städer kan det bli mycket svårt att försvara sig, och då är det inte längre flugor som dör som flugor utan människor som dör som flugor.

KAIST-universitetet i Sydkorea hotas redan i dag av bojkott av 50 AI-forskare för deras utvecklingsarbete med autonoma, dödliga vapensystem.

Sverige ligger långt fram inom AI. Jag har själv varit på flera heldagskonferenser, mycket intressanta. Och det finns många civila, viktiga tillämpningar som kan ge oss bättre vård, säkrare arbeten, billigare service med mera. Även om denna användning kan ha risker för integriteten eller ökande sociala klyftor kan den också bidra till att förkorta arbetstiden och ge många andra fördelar.

Om Sverige blir pådrivande i kampen mot mördarrobotar kan alla forskare som kommer hit känna sig trygga med att den AI-teknik som utvecklas här fokuserar på att hjälpa mänskligheten under väl reglerade former, inte att förgöra den.

Den övriga delen av min motion handlar just om hur en säker och bra reglering av artificiell intelligens behövs för att skydda oss. Men denna del avstyrktes, fru talman, redan förra veckan.

Vapen behöver en meningsfull mänsklig kontroll för att kunna användas i linje med folkrätten. Vem kan hållas ansvarig om en robot fattar beslut om vem som ska leva och vem som ska dö?

Trots att detta är ett mycket viktigt ämne, och dessutom nytt, med snabb utveckling väljer utrikesutskottet att inte behandla motionen annat än i en förenklad behandling. Jag vet att utrikesutskottet har många motioner och gör så av tidsskäl. Men det är olyckligt, för frågan är viktig nog att diskutera. Det betyder också att utskottet inte motiverar varför man vill avstyrka min motion om att förbjuda dessa vapensystem och att Sverige ska driva på i det internationella arbetet.

Det är sällsynt dålig tajming att inte ta mitt förslag på allvar eftersom FN just nu, precis samtidigt som jag talar här i talarstolen, har en konferens i Genève om konventionen för vissa konventionella vapen. Man har nu inlett ett arbete om så kallade Laws, de vapen som jag talar om. Konventionen har varit framgångsrik förut och gett oss ett förbud mot vapen med dolda vapenfragment, som man alltså inte kan operera ur kroppar, laservapen och landminor. Nu har man börjat arbeta även med autonoma, dödliga vapensystem.

I sina inlagor till mötet har USA försvarat utvecklingen av dessa vapen och ser det som en bra och intressant utveckling. Ryssland skjuter frågan ifrån sig, och de vill försöka begränsa definitionen av dem. Kina intog däremot, förvånande nog, som enda land med permanent plats i säkerhetsrådet en kritisk position. Den har på senare tid mjukats upp en aning, då de kräver reglering snarare än förbud. Men i sin inlaga skriver Kina att det minskar tröskeln för att starta krig och att dessa vapen kommer att få svårigheter att skilja mellan civila och militära mål.

Varken Sverige eller EU har lämnat in några synpunkter i förväg till mötet. Däremot har de 113 NAM-staterna i Non-Aligned Movement, många före detta kolonier och utvecklingsländer, accepterat logiken att vi kommer att behöva förbjuda vissa av dessa vapen. Det är 22 länder som redan har skrivit på ett förslag om förbud. Det enda europeiska ”landet” som har skrivit på förslaget är Vatikanstaten, men de har gott sällskap av länder i Asien, Mellanöstern, Sydamerika och Afrika.

Den 9 juli går tidsgränsen ut för att presentera åsikter inför nästa möte i augusti, då man förväntar sig att gå bortom definitionsfrågor och börja diskutera policyförslag. Då är det anmärkningsvärt att vi inte passar på att ha en åsikt från Sveriges riksdag i denna viktiga fråga.

Det största sveket mot framtida generationer vore att inte ta chansen att stoppa dessa vapen innan de finns. Till dem som har kritiserat NBT-förslaget för att länderna som har kärnvapen inte är med: Passa på nu att förbjuda dessa vapen innan något land har dem! Det kanske är enklare.

Den ultimata civilisationskollapsen vore att överlämna makten över vem som ska leva och vem som ska dö till robotar. Därför yrkar jag bifall till min motion 2017/18:2655 och uppmanar er verkligen att ta upp denna fråga med era partiledningar. Borde inte riksdagen i dag ändå rösta för en tryggare framtid snarare än att lämna dödsrobotarnas utveckling vind för våg?

Slutligen vill jag säga att jag tycker att vi i de allmänna säkerhetspolitiska frågorna ständigt måste komma ihåg det som Valter och Yasmine har tagit upp i dag, att om vi tillåter drastiska klimatförändringar och tillåter mänskligheten att förstöra förutsättningarna för sin egen framtid kommer vi aldrig att få en säker värld. Låt oss alltid komma ihåg det i säkerhetsarbetet.

I detta anförande instämde Annika Lillemets (MP).

Fru talman! Alla civiliserade länder måste agera med de medel som står dem till buds för att världen ska bli fri från kärnvapen. Kärnvapen, oavsett vem som kontrollerar dem, och säkerhet är helt oförenliga begrepp.

Vi i Sverige råder självklart inte över vad andra länder väljer att göra men väl över våra egna handlingar och ställningstaganden. Vi må vara ett litet land i världen, men det är ändå inte betydelselöst hur vi agerar. Och det finns mycket som Sverige kan göra för att bidra till att dessa domedagsvapen en gång för alla förpassas till historiens skräphög, där de hör hemma.

Därför är det en självklarhet att Sverige till att börja med ratificerar FN-konventionen som förbjuder kärnvapen, Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons, en konvention som Sverige drivit på för och som vi i FN:s generalförsamling den 7 juli i fjol röstade ja till. Här finns inget att tveka om. Det vi gör eller inte gör sänder en viktig signal till omvärlden.

Vidare behöver Sverige en lagstiftning som uttryckligen och otvetydigt förbjuder införsel av kärnvapen till svenskt territorium. Där kan vi följa vårt grannland Finlands exempel.

Fru talman! Det finns flera länder att inspireras av när det gäller säkerhetspolitik. Nya Zeeland är ett mycket intressant föregångsland. Landet har sedan 1980-talet lagreglerad status som kärnvapenfri zon. Läs gärna lagen, som är kort och behändig: New Zealand Nuclear Free Zone, Disarmament, and Arms Control Act från 1987. I lagen ingår bland annat att man tar sig rätten att förvissa sig om att fartyg som vill anlöpa landets hamnar inte bär kärnvapen eller drivs med kärnreaktorer.

År 1985 visade regeringen i Nya Zeeland, under premiärminister David Lange, att man menade allvar med sitt beslut att hålla landet fritt från kärnvapen; det var inte bara vackra ord. Det amerikanska krigsfartyget USS Buchanan, som hade förmågan att föra med sig kärnvapen, avvisades från att anlöpa nyzeeländsk hamn då den amerikanska marinen i enlighet med sin policy vägrade kommentera om kärnvapen fanns ombord eller ej. Neither confirm, nor deny – varken bekräfta eller förneka – är den policy man har än i dag.

Detta medförde att inga amerikanska krigsfartyg anlöpte nyzeeländska hamnar på 33 år, trots att Nya Zeeland ingår i en militär allians med Australien och USA.

Efter att ha antagit lagen utsattes Nya Zeeland för olika påtryckningar för att överge sin tydliga antikärnvapenhållning, men man stod emot. Det folkliga stödet fortsätter att vara starkt för denna offensiva och föredömliga fredspolitik.

Hur har det då gått? Jo, rätt bra. Solen fortsätter att gå upp och ned över detta lilla land som vågade stå upp för freden, och livet går sin gilla gång. Man har förbindelser med andra länder, och alla vi andra länder har fått ett gott exempel att följa.

Fru talman! När det gäller frågor som bokstavligen rör liv och död räcker inte fromma förhoppningar och en icke kontrollerbar förväntan att kärnvapenländer respekterar Sveriges kärnvapenfrihet om vi bjuder in dem till olika militära övningar och liknande.

Vi måste kunna försäkra oss om att kärnvapen inte förs in i landet. Därför måste Sverige, precis som Nya Zeeland, införa en kontrollmekanism och i praktiken kräva rätt att inspektera utländska marina enheter och flygstridskrafter för att de ska få komma in på svenskt territorium.

Låt mig ge ett exempel för att ytterligare belysa vad jag menar. I Sverige är det olagligt för fotgängare att gå mot röd gubbe, men man blir inte straffad om man ändå gör det. En kärnvapenmakt skulle däremot kunna bryta mot folkrätten och föra in kärnvapen i Sverige även om vi ställt upp som villkor för att ge tillstånd för besöket att de inte får ha med sig kärnvapen. Något som inte ens kan upptäckas kan givetvis varken förhindras eller straffas. Men nog bör vi vara mer noga när det gäller freden och allas säkerhet än om någon går mot röd gubbe.

Fru talman! Problemet att Sverige saknar kontrollmekanismer för att försäkra sig om att utländska marina enheter eller flygstridskrafter inte för med sig kärnvapen in på svenskt territorium är inte nytt men har aktualiserats nu när Sverige har ingått värdlandsavtal med Nato. I och med detta har Sverige exponerat sig för politiska påtryckningar.

Valter Mutt nämnde det, och vi minns väl alla hur, enligt läckta dokument, USA:s försvarsminister James ”Mad Dog” Mattis utövade påtryckningar på Sverige för att vi skulle avstå från att underteckna konventionen om globalt förbud mot kärnvapen. Mattis hänvisade till såväl värdlandsavtalet med Nato som Sveriges och USA:s bilaterala försvarsöverenskommelse.

Det är värt att påminna om varningarna som framfördes från många håll i riksdagen och utanför den inför riksdagsbeslutet om värdlandsavtalet om att avtalets utformning faktiskt per definition innebär en osäkerhet om Sverige verkligen vid varje tidpunkt är fritt från kärnvapen på vårt territorium. Det är en mycket allvarlig invändning, eftersom denna osäkerhet ökar risken att vårt land blir måltavla för ryska kärnvapenmissiler.

Varningarna avfärdades och förlöjligades av tillskyndarna av det, enligt mig, illa förberedda och illa demokratiskt beredda beslutet att ingå värdlandsavtal med Nato. Men vi får aldrig glömma att Nato är en kärnvapenallians, och vi ser nu att varningarna var befogade.

Kärnvapen ger aldrig säkerhet, oavsett nationalitet. Tvärtom ökar de alltid osäkerheten för alla. Låt mig ge ett exempel. Vapensystem skapas och kontrolleras av människor. Det kan ju till och med bli som Carl Schlyter sa att de kontrolleras av maskiner, och då är det på en annan nivå. Men än så länge kontrolleras de av människor, och varken människor eller system är perfekta. Det visar historien. Misstag görs.

Låt mig påminna om en alltför okänd hjälte, Stanislav Petrov. Hur många har hört talas om honom? Han var en sovjetisk officer som 1983 med stor sannolikhet räddade världen från kärnvapenkrig. Han valde att inte lyda order och avstod från att rapportera en indikation på att amerikanska kärnvapenmissiler hade avfyrats mot Sovjet. Detta visade sig vara falskt alarm. Petrovs bedömning grundades på att han hade ingående kunskaper om detta system.

Vi kan inte ha en ordning för stabilitet och fred i världen som bygger på att det råkar vara en officer i tjänst som kan ett system och vågar bryta mot order. Det säger sig självt att så stora risker kan vi inte ta.

I klartext: Om en rysk kärnvapenmissil skulle avfyras mot Sverige, vad hjälper det om en Natomissil skickas mot Ryssland? Detta får helt enkelt inte hända. Det är sannerligen inte ödesbestämt att Sverige måste ta det onda med det goda och krypa in under Natos kärnvapenparaply.

Omständigheter är alltid olika och det är sällan en bra idé att rakt av kopiera vad andra har gjort, men huvuddragen i Nya Zeelands fredspolitik visar vägen framåt. Det finns andra vägar för Sverige att gå ännu längre in i Nato om vi verkligen vill ha säkerhet. Något tillspetsat skulle jag vilja uttrycka det som att Sverige inte ska in i Nato utan ut ur Nato. Det går.

Vad vi till att börja med behöver göra i det läge vi befinner oss är att likt Nya Zeeland lagstifta om att kräva inspektionsrätt av utländska marina enheter och flygstridskrafter. Om de nekar ska vi neka dem tillträde till svenskt territorium.

Därför vill jag yrka bifall till punkt 3 i motion 2017/18:2960: Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om inspektionsrätt av utländska marina enheter och flygstridskrafter och tillkännager detta för regeringen.

Detta löser inte alla problem, men det är ett steg på väg mot ökad riktig säkerhet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 10.)