Rovdjurspolitikens inriktning

Fru talman! Varför står vi då här i kväll? Vad är det för mening med den här debatten? Kan det vara så att de borgerliga tänker ta några lätta poäng? Sverigedemokraterna kanske tycker att vargfrågan är en lämplig fråga att bredda sin politik med. Det kanske är så att nu kan man ge sig på både invandrare och vargar.

Fru talman! Vi står nog här egentligen för att politiken, oavsett regering, har misslyckats med att skapa en tillförsikt och framtidstro på landsbygden. Skolor läggs ned, fabriker flyttar, det är dåliga vägar, tågen går inte. Vem ska vi skylla det här på? Jag tycker att det är vi politiker som ska ta ansvar för det. Rovdjuren har väldigt lite att göra med de stora utmaningar som landsbygden står inför. Men det är nog egentligen en annan fråga som vi kommer att diskutera i morgon.

Fru talman! Politik är som tråkigast när det handlar om att skapa konflikter i syfte att vinna väljare och när det inte har något som helst syfte att ge som resultat att göra skillnad på riktigt.

Som vanligt är det vargen som rör upp känslorna mest, trots att också andra rovdjur orsakar skador för enskilda och trots att samtliga rovdjur de senaste 20 åren har vuxit från hotade till att i dag ha gynnsam bevarandestatus. Det är någonting som vi ska vara väldigt stolta över.

Vargen kanske är det rovdjur som har vuxit snabbast de senaste åren. Det kanske också är därför som vargen rör upp känslorna mest.

Vad vi och den här regeringen har åstadkommit, som den borgerliga regeringen misslyckades med, är att vi fått till en jakt på varg som vi hoppas ska skapa balans mellan människors verksamhet och vår vilja att bevara den biologiska mångfalden även när det gäller rovdjuren – även för framtida generationer. Människor och varg ska kunna leva tillsammans i samma land. Det är därför viktigt att vi gör allt på alla plan för att det ska fungera så bra som möjligt.

Om vi inte utformar vår politik och våra jaktbeslut på rätt sätt kommer vi aldrig att blidka EU-kommissionen. Förstår man inte hur den svenska lagstiftningen och det svenska regelverket fungerar kommer vi aldrig att få acceptans för det vi beslutar.

Vi vill få till ett hållbart juridiskt system som ger våra myndigheter möjlighet att sköta en ansvarsfull förvaltning av våra rovdjur i lugn och ro. Vi har i dag en stark vargstam – gynnsam bevarandestatus, som det heter. Det visar de utredningar som regeringen har beställt av Naturvårdsverket.

Vi har i dag en jaktlagstiftning som ger möjlighet till licensjakt och skyddsjakt. Det är vårt sätt i Sverige att bedriva det här i ordning och reda så att vi vet vad som händer. Länsstyrelserna beslutar om licensjakt på varg och om och när det är möjligt även på andra rovdjur. Det vill vi inte ändra på.

Det vi tar upp i vår reservation är viktigt och något som varje regering, oavsett färg, måste ta hänsyn till.

Trots liggande lagstiftning inhiberades fjolårets jakt av förvaltningsdomstolen i Karlstad. Sedan lyftes inhiberingen av kammarrätten i Göteborg. Frågan prövas just nu, det som gäller talerätten, av Högsta förvaltningsdomstolen.

Oavsett vilket beslut Högsta förvaltningsdomstolen tar måste varje ansvarsfull regering ha en beredskap för vad som händer. Vad händer annars när en varg, ett lodjur eller en björn angriper en renhjord eller går in i en fårhage, där renskötarna eller fårägarna begär en skyddsjakt? Hur ska vi kunna veta att vårt system fungerar om vi inte har en beredskap för Högsta förvaltningsdomstolens utslag? Vi vet inte vad det kommer att bli. Jag tror inte att ni heller vet det. Men det är rimligt att en regering har beredskap. Det är väl något som borgerliga ledamöter glömmer ibland.

Man glömmer också att genom det svenska medlemskapet i EU har regeringen också ett ansvar att inom ramen för den beslutade rovdjurspolitiken förhålla sig till EU-rätten. Vi i Sverige försöker nu öka kunskapen i EU om den svenska modellen för viltförvaltningen med licensjakten som grundpelare. Jag är inte helt säker på att EU-kommissionen att nöja sig med det svar som regeringen skickade in i augusti. Men vår uppfattning är att den svenska modellen för viltförvaltning väl uppfyller art- och habitatdirektivets krav. Men om nu kommissionen har en annan uppfattning måste regeringen också ha en beredskap för det.

Fru talman! Det tillkännagivande som vi debatterar i dag är kortsiktigt och populistiskt. Mot den bakgrunden ställer vi oss väldigt tveksamma till det. Vi kan inte heller se vad regeringen skulle kunna vidta för åtgärder med anledning av detta. Vi motsätter oss därmed det här initiativet och avstyrker förslaget i dess helhet, för det är ingenting annat än ett populistiskt, kortsiktigt sätt att försöka vinna några röster ute i landsbygden. Men den här frågan berör så många fler.

(Applåder)

Fru talman! Vi är här i dag för att återigen diskutera och debattera rovdjurspolitiken, framför allt vargen. Vargen var för några decennier sedan utrotad i Sverige. På några få decennier har den återkommit, återhämtat sig och är i dag i Sverige för att stanna.

Återhämtningen är förstås ett tecken på att vi får ett rikare djurliv. Men det innebär också utmaningar för människor i berörda bygder. Vi anser att både människor och rovdjur ska kunna leva i Sverige. Därför är det väldigt viktigt att vi på alla plan ser till att det fungerar så bra som möjligt, och vi måste ha en politik som värnar både människa och djur.

Vargen är väldigt sårbar. Enligt Artdatabankens rödlista är den betraktad som sårbar. Den omfattas också av EU:s art- och habitatdirektiv. De vargar vi nu har i Sverige härstammar från fem stycken individer. Det är således en väldigt liten genetisk bas att stå på. Det finns ytterligare två individer som har kommit in i Sverige, men de har ännu inte kunnat ge stammen sina gener. Vi har alltså ett väldigt litet genetiskt utbyte.

I och med att vargen omfattas av art- och habitatdirektivet och är sårbar är det väldigt viktigt att den förvaltas på ett hållbart sätt. Vi har både svenska regler och EU-regler att förhålla oss till.

Nu har riksdagens fem borgerliga partier – Liberalerna, Moderaterna, Centern, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna – gått samman om ett tillkännagivande för att berätta för regeringen att de anser att regeringen ska följa den nu gällande rovdjurspolitiken, trots att vi i beredningen av ärendet har kommit fram till att regeringen gör just det. Man följer rovdjurspolitiken, och man har heller inte fattat något beslut om en förändring av den nu gällande ordningen.

Det här är alltså ett tillkännagivande i förebyggande syfte. Jag tycker att det är väldigt märkligt att ni tycker att vi ska ta oss tid till detta. Man kan bli frågande för mindre. Ska vi alltså ha den här ordningen? Ska man bakbinda regeringen när det gäller att fatta framtida beslut för att man eventuellt tror att det snart kommer att bli ett annat beslut – för det har man läst i någon intresseorganisations medlemstidning? Nej, jag tycker inte det. Jag vill å det bestämdaste avvisa utskottsinitiativet och i stället yrka bifall till vår och Socialdemokraternas reservation.

Jag vet att det inte är problemfritt med den av riksdagen beslutade rovdjurspolitiken. Varken den förra ordningen, före 2013, eller den nya är problemfri. Just nu har vi två överträdelseärenden i EU. Det är ett som handlar om den svenska vargpolitiken och Sveriges skyldigheter enligt art- och habitatdirektivet, och det är ett som handlar om just det vi pratar om i dag: tillgång till rättslig prövning.

Enligt nuvarande bestämmelser i jaktförordningen får länsstyrelsens beslut om skyddsjakt och licensjakt efter stora rovdjur endast överklagas till Naturvårdsverket. Men Naturvårdsverkets beslut får inte överklagas. Det innebär alltså att enligt nu gällande jaktförordning är Naturvårdsverket sista instans i alla de ärendena. Det har visat sig vara juridiskt tveksamt, och EU-kommissionen anser att jaktbeslut ska kunna överklagas till domstol. Det är alltså ett faktum att ett beslut om jakt som fattats av länsstyrelserna och som inte får överprövas i nationell domstol strider mot EU-rätten.

Kommissionen har därför tydliggjort för Sverige att det är fel om beslut om jakt efter rovdjur inte kan prövas av domstol. I och med det påtalande som kommissionen har gjort har regeringen låtit utreda frågan. Resultatet av utredningen, som lämnades tidigare i höst, visade just detta. Den nuvarande ordningen är inte förenlig med EU-rättsliga principer och är inte rättssäker.

Nu tror jag att alla är betjänta av att man täpper till eventuella luckor och gråzoner så fort som möjligt. Och det blev en ganska skyndsam process när det gäller remissinstanser. Det var 31 remissinstanser som tillfrågades och svarade. 7 av dessa var negativa. 17 var positiva och ansåg att det här är helt rätt och riktigt att göra.

Jag undrar vad de fem borgerliga partierna vill uppnå med ett tillkännagivande förutom lite uppmärksamhet i medier? Vill ni inte att Sverige ska ha rättssäkra processer? Ska vi inte följa EU-rätt? Tydligen inte. I stället ska vi bakbinda regeringen till att anpassa sig till rådande omständigheter. Jag tror inte att det gynnar vare sig rovdjurspolitiken eller acceptansen för våra stora rovdjur.

Vore det inte bättre om vi i stället för att hålla på med det här satte oss ned och försökte lösa frågorna? Hur kan vi få en större invandring av vargar, så att vi får en större genetisk pool och en säkrare stam? Hur ska vi lösa frågan om förebyggande åtgärder, så att vi kan leva sida vid sida? Hur ska vi skapa tilltro i stället för splittring?

(Applåder)

Fru talman! Det här är det stolligaste betänkandet jag debatterar i år – ja, kanske det stolligaste betänkandet jag har debatterat under hela min tid i riksdagen. Det är lika bra att säga det från början, så att ni som lyssnar på det här förstår vilken nivå som den politiska processen kan röra sig på ibland. Jag ska nu förklara varför jag säger som jag säger.

De borgerliga partierna och Sverigedemokraterna hänvisar till en promemoria som finns på regeringens hemsida. Av den promemorian drar de slutsatsen att det här kan leda till någonting som ”riskerar att äventyra intentionerna bakom den rovdjurspolitik som riksdagen har beslutat”.

De borgerliga partierna och Sverigedemokraterna är oroliga över att beslut om skydds- och licensjakt åter ska kunna behandlas i domstol. I domstol råder det långa handläggningstider, konstaterar man. Märk väl att regeringen inte har lagt fram något förslag! Det finns inget förslag att förhålla sig till. Det finns en promemoria. Det finns artiklar i tidningar. Men det finns inget förslag från regeringen. Men de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna kräver minsann att regeringen inte ska lägga fram ett förslag om att beslut om licensjakt ska kunna överklagas.

Den nuvarande ordningen är sådan att Naturvårdsverket kan delegera beslut till länsstyrelserna om licensjakt. Efter att de borgerliga partierna 2013 ändrade i instansordningen kan man inte längre överklaga besluten om skydds- och licensjakt till domstol. Vi i Vänsterpartiet röstade då emot det förslaget, eftersom vi tycker att det är en god princip i en rättsstat att beslut ska kunna överklagas till domstol. För det tycker vi att vi har ett ganska gott stöd i internationell rätt och i de konventioner som Sverige har biträtt.

De borgerliga partierna och Sverigedemokraterna klagar på långa handläggningstider i våra domstolar. Ja, men är det inte det vi ska ändra på i så fall? Och med den budget som nu ska klubbas igenom, som ni för övrigt tänker rösta emot, får Sveriges domstolar ett viktigt tillskott på ungefär 40–50 miljoner kronor redan nästa år just för att kunna korta handläggningstider och bedriva ett mer effektivt arbete. Är inte det bra? Är det inte den vägen som vi ska gå?

Framför allt är det så här: Med det här förslaget vill de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna att regeringen ska hindras att lägga fram förslag som inte passar dem själva. Vad är det för syn på demokrati? Det vore som att vi i riksdagen skulle besluta om att Ulf Berg från Moderaterna inte får väcka motioner om poliser på landsbygden, om att man ska arbeta efter 67 år eller om bärplockning. På samma sätt som Ulf Berg måste kunna få göra det har regeringen rätt att lägga fram förslag. Det står i vår grundlag, i regeringsformen och i riksdagsordningen. Där står det att både regeringen och riksdagsledamöter har rätt att lägga fram förslag för prövning i riksdagen. När dessa förslag sedan är presenterade tar vi ställning till dem men inte innan.

Jag vill fråga Moderaterna, Liberalerna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna: Varför går ni emot vår grundlag? Varför ska man förhindras att lägga fram förslag för prövning i Sveriges riksdag?

Förfarandet att stoppa regeringen redan innan den har agerat har vi tyvärr sett ett par gånger förut i kammaren. Det brukar kallas för negativa tillkännagivanden. Det tycker jag är ett oskick. Ja, det är stolligheter, och det är i strid med grundlagen.

Det här ärendet, kära meddebattörer, kallas för rovdjurspolitikens inriktning. Jag önskar verkligen att det var det som vi kunde diskutera här, för det behövs så väl. Men det är det inte. I stället måste alla vi ledamöter och även personalen i miljö- och jordbruksutskottet lägga timmar på det här arbetet, som inte är någonting annat än plakatpolitik från de borgerliga partierna.

Det här förslaget för varken rovdjurspolitiken framåt eller gör den mer hållbar. Framför allt ökar det inte rättssäkerheten i Sverige – tvärtom.

Jag yrkar avslag på detta förslag och bifall till Vänsterpartiets reservation 2.

(Applåder)

Fru talman! Det här kommer att bli en betydligt intressantare debatt än vad jag kunde tro. Varför har vi väckt detta ärende? Jo, just av demokratiska skäl. Det är viktigt att regeringen inser att det är Sveriges riksdag som avgör och bestämmer i slutändan.

Här försöker S, MP och V ta billiga, populistiska poäng och lägga ut rökridåer. Jag tar gärna debatten om demokratin. En regering och en statsminister sitter faktiskt så länge denna kammare tycker att det är lämpligt.

Det är precis det som är frågan. År 2013 antogs nämligen en proposition från alliansregeringen, och det är det som är grunden till detta ärende. Sedan ändrade alliansregeringen även i en förordning eftersom det i praktiken var så att besluten i många fall inte fungerade.

Jens Holm bor kanske inte på landsbygden och berörs på ort och ställe. Men vi har exemplet från Junsele, där rennäringen hade enormt stora problem med ett vargpar och där man beslutade om skyddsjakt. Detta beslut överklagades, fastnade i domstol och avgjordes ett år senare, och då hade man lyckats fatta ytterligare ett skyddsjaktsbeslut. I dag tror väl de flesta att dessa vargar inte längre finns, men det har tyvärr inte reglerats på ett lagligt sätt.

Det här är bara ett enda exempel på varför man måste ha en ordning som fungerar i praktiken, för när det gäller skyddsjakt säger det sig självt att det måste vara en viss skyndsamhet i ärendehandläggningen. Detta tycker jag att man har fått till.

Jag tycker också att man ska ha respekt för det pågående rättsförfarandet. Nu ligger det ett ärende i Högsta förvaltningsdomstolen för avgörande. Jag tänker hellre lyssna till det först och sedan, beroende på utfallet i Högsta förvaltningsdomstolen, kommer vi att vidta mått och steg.

Det kan hända att juristerna under alliansregeringens tid gjorde en korrekt bedömning att så här kan man göra. Det är ändå intressant att Högsta förvaltningsdomstolen har hållit på i snart ett år med ärendet, så det är väl inte så hiskeligt enkelt. Det vet vi lagstiftare. Ibland måste det till några prejudikat för att vi ska kunna se om rågången i lagstiftningen hamnar där vi beslutsfattare vill ha den.

Det är ju inte så att vi har läst detta i någon jakttidskrift, som jag förstod det på Emma Nohrén. Vi ska väl ha lite respekt för interpellationsdebatten och svar som har erhållits i riksdagen, och där har man sagt att man skyndsamt vill göra förändringar eftersom man också ville träffa den beslutade jakten som ska ske i början på nästa år.

Det var därför det var så bråttom. Man hade ju nästan inte tid för någon remisstid i ärendet. Nu försöker man från S, V och MP lägga ut en dimridå och säga att det är vi som ser spöken mitt på ljusa dagen. Nej. Vi är fullständigt övertygade om att regeringen hade en helt annan agenda. Hade man då gått vidare hade man definitivt brutit mot de beslut som finns i riksdagen. Vi har ju också ett tillkännagivande från förra året om att just den här politiken ska ligga fast.

Jag tycker att det är väldigt viktigt att visa respekt för de människor som drabbas av vargen på nära håll. Det här är på många ställen en icke-fråga. Om man pratar med dem som bor i Falun, Borlänge och andra städer så är det här många gånger en icke-fråga även i mitt hemlän Dalarna. Men för den som får sina får eller hästar rivna, eller, som i Gävle, om du rastar din hund i trädgården och vargen kommer och tar hunden eller tamkatten, vilket det också händer att vargen gör, är det klart att det uppfattas som ett problem. Och då måste man också kunna ha en snabb beslutsprocess när det gäller skyddsjakt.

Därför hoppas jag att den nuvarande ordningen kan fortsätta gälla. Skulle Högsta förvaltningsdomstolen komma fram till ett annat beslut än juristerna hos den tidigare alliansregeringen får vi laga efter läge då. Men då måste vi definitivt ha en betydligt mer skyndsam process än tidigare, och det kan man lösa på olika sätt.

Frågan är alltså betydligt allvarligare. Att vi har väckt det här initiativet är för att vi verkligen ska slå fast att riksdagens beslut gäller. Det var som någon sa: Riksdagen får den makt som den tar sig. Jag tycker att det är väldigt viktigt av demokratiska skäl att vi ser till att också riksdagens beslut respekteras av sittande regering.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Ulf Berg försöker göra det här till en fråga där vissa personers röster ska väga tyngre än andras, där det bara är de som bor på landsbygden som ska förstå den här saken.

Jag är själv från landsbygden, från Matfors utanför Sundsvall. Jag förstår mycket väl hur det är att leva på en plats där man lägger ned samhällsservice, där busslinjer dras in och där arbetslösheten breder ut sig. Jag tror nämligen att det är det som är det stora problemet för många som bor på landsbygden: Man känner att samhället har monterats ned.

Det är det vi har sett under de åtta åren av borgerligt styre med ensidiga nedskärningar i offentlig service för att man ska finansiera skattesänkningar. Vi kan också se att det är just människor i storstäder som har fått mer pengar i plånboken av den borgerliga regeringens politik.

När det gäller det konkreta ärendet tycker jag att det är ganska viktigt att vi i den här kammaren håller oss till det som gäller. Det står ju i regeringsformens 4 kap. 4 § att både regeringen och vi riksdagsledamöter har rätt att lägga fram förslag för prövning i riksdagen. När de förslagen väl finns där förhåller vi oss till det.

Jag skulle vilja fråga Ulf Berg hur han skulle se på om vi fick en majoritet i den här kammaren som krävde att Ulf Berg inte får lägga fram motioner om bärplockning eller om att man ska få arbeta till efter 67 år.

Herr talman! Det är väl inte riktigt den frågan som vi diskuterar. Vi diskuterar ett utskottsinitiativ och inte frågan om att tysta vissa ledamöter. Jens Holm har full frihet att stå här och debattera och vara av en helt annan uppfattning än Alliansen i den här frågan. Det är det som är demokrati.

Jag skulle egentligen vilja formulera frågan så här till Jens Holm. Det finns två beslut i denna kammare som regeringen helt uppenbart struntar i. Dels är det ministrar som har sagt att man vill göra om det här, dels tillsätter man en utredning. Det är inte bara någon promemoria, utan man tillsätter en utredning för att göra en analys. Den utredningens resultat hinner så knappt ut och vända för ett remissförfarande. Är det rättssäkert och bra?

Regeringen måste väl ha haft en baktanke att komma åt den beslutade licensjakten, som ska träda i kraft i början av nästa år, genom att ändra i en förordning. Den förordningen äger också regeringen. Men det finns maktmedel även för Sveriges riksdag att ta fram i de fallen, vilket bland annat har hänt i FRA-debatten då riksdagen talade om för regeringen vad som gällde. Då var det Jens Holms parti med flera som konstaterade att förordningsrätten skulle finnas i riksdagen och inte hos regeringen.

Det finns olika delar som kan åberopas om regeringen inte lyssnar på Sveriges riksdag. Det är väl ändå här inne som det ska avgöras hur beslut fattas. Vi lever ju i en demokrati. Men vad jag förstår är det enligt Jens Holms uppfattning av demokrati bara när det passar Vänsterns syften.

Herr talman! Jag är inte helt säker på att jag uttryckte mig tillräckligt tydligt för Ulf Berg. Jag tar en vända till.

Här i kammaren säger man det man vill. Det är självklart. Det fina är att vi alla har samma rätt att lägga fram förslag. Men vi borde också respektera grundlagen och ge regeringen rätten att lägga fram sina förslag. Sedan förhåller vi oss till dem, väcker motioner och röstar för dem eller röstar mot dem. Det är den ordningen vi har.

Ni lägger fram ett förslag där ni säger att regeringen inte får lägga fram ett förslag som går emot er politik. Jag undrar vad det är för syn på demokrati. Vad är ni egentligen ute efter?

Ulf Berg säger själv att ni ska laga efter läglighet, att det är viktigt att följa demokratins regler och så vidare. Men om ni ska laga efter läglighet är det väl bättre att vänta på en proposition från regeringen och sedan väcka motioner.

Ni är upprörda över att överklagandeförfarandet tar lång tid i våra förvaltningsdomstolar. Jag håller med om det. Ett år i Junselefallet är inte okej. Det är därför vi för första gången på länge lägger till mer pengar till anslaget Sveriges Domstolar så att domstolarna ska kunna göra ett bättre och mer effektivt arbete. Är det inte så man ska göra, Ulf Berg, i en demokrati?

Det finns fungerande strukturer, men om vi märker att det går lite sakta kanske de behöver lite mer resurser. Varför går ni mot den politiken?

Herr talman! Det är intressant att lyssna till detta. I betänkandets lilla ruta på s. 5 står det att ”utskottet anfört om att regeringen bör fullfölja intentionerna”. Det är inget annat än gult kort till regeringen. Om regeringen tänker lägga fram ett förslag som går emot Sveriges riksdag är risken stor att kortet byter färg till rött. Det är vad det här är fråga om.

Vi kan inte neka regeringen att lägga fram förslag. Det står inte här. Jag har inte läst det så. Det här är ett vänligt påpekande för regeringen: Hallå! Det finns en annan majoritet i Sveriges riksdag. Det vore oerhört klädsamt om Sveriges regering också kunde lyssna till den majoriteten. Det är inte svårare än så.

Det här är en betydligt viktigare fråga för dem som drabbas och lever med problemen. Det är absolut inte roligt att varg springer in på förskolor och gårdar, och det är inte roligt med ständiga angrepp mot tamboskap. Sveriges riksdag har gett länsstyrelser möjligheten att besluta om skyddsjakt. Då finns det en mening med beslutet, nämligen att skyddsjakt också ska genomföras. Som jag har sagt tidigare ska frågan inte fastna i en byråkratisk process i rättsväsendet. När utslaget från Högsta förvaltningsdomstolen kommer får vi diskutera det.

Jag tycker också att vi ska nyansera frågan om EU och Bryssel. Där finns faktiskt ett förslag att flytta vargen från bilaga 4 till bilaga 5, och då blir vargen förvaltningsbar i varje land. Då är diskussionen snart borta.

Herr talman! Det är bra att Ulf Berg läser jakttidningar. Det är vi fler som gör. Vi läste jakttidningar 2012, 2013, 2014 och även 2015 när den politik som lades fast i kammaren var en del i att jakten inhiberades 2012, 2013, 2014 och även 2015.

Är det inte rimligt att en regering bereder sina ärenden kanske lite bättre än den borgerliga regeringen gjorde? Man ändrade faktiskt flera gånger i jaktlagen både inför 2012, vilket gjorde att jakten inhiberades, och efter rovdjurspropositionen, vilket gjorde att överklagandeförfarandet ändrades. Ändå kunde en förvaltningsdomstol inhibera jakten.

Är det inte rimligt att en ansvarsfull regering faktiskt har en beredskap för vad som ska komma? Ska vi sitta här och titta på, och sedan kommer det ett beslut från Högsta förvaltningsdomstolen men regeringen vet inte vad som ska göras? Det kan bli tre beslut.

Högsta förvaltningsdomstolen kan faktiskt begära in en förhandsprövning från EU-domstolen. Vad gör man då? Man kan avskriva ärendet. Då händer inte speciellt mycket. Eller man kan faktiskt säga det Förvaltningsrätten i Karlstad sa, nämligen att det är rätt och riktigt att regeringen måste ändra beslutet.

Vi kan inte sitta utan beredskap under tiden utan vi måste veta vad vi ska göra.

Herr talman! Mycket riktigt instämmer jag i Isak Froms beskrivning av hur det var inledningsvis under Alliansens tid. Det var ett stort problem som regeringen ärvde av den dåvarande S-regeringen, som inte hade fått en bra regel på plats. Sedan var det lite fram och tillbaka med överklaganden, inhibitioner och liknande.

Men 2013 kom en väl genomarbetad proposition som antogs av Sveriges riksdag. Sedan lät man berörda myndigheter jobba i lugn och ro. Det resulterade i ett beslut hösten 2014 för att sedan i början av detta år bli en licensjakt. Detta överklagades.

Jag är boende i Dalarna. Där fick de klagande rätt, och Naturvårdsverket strök jakten. Sedan hann länsstyrelsen formulera en ny ansökan, och den gick igenom.

Det är intressant att det juridiska läget är precis som Isak From säger, nämligen att förvaltningsrätten stoppade jakten, kammarrätten släppte på och, vilket var intressant, Högsta förvaltningsdomstolen tog upp ett enda ärende som berörde ett revir där jakten redan var avslutad. Det blev inte någon diskussion om huruvida jakten skulle stoppas eller inte.

Ibland har man fel, herr talman. Jag ska erkänna att efter den i mitt tycke framgångsrika licensjakten 2015 sa jag att vi nu slipper hålla på med vargfrågan var och varannan dag i Sveriges riksdag. Jag erkänner att jag hade fel. Det beror på att den nuvarande regeringen började ratta i de gällande reglerna och fick upp frågan på bordet igen. Både vargen och acceptansen hade mått bra om vi hade kunnat gå in i ett normalläge.

Herr talman! Är det inte så, Ulf Berg, att tillkännagivandet är en del i Moderaternas nu tydliga strävan att söka konflikt i landsbygdsfrågorna? Moderaterna går, som bekant, till frontalangrepp mot allt som har med utjämning av skillnader att göra. Vår socialdemokratiska politik utgår från att utjämna de skillnader som finns.

Moderaterna vill ibland lyfta fram att vargen har en stark ställning och att den biologiska mångfalden ska värnas. Är det inte så att det är rimligt att Sörmland och Dalarna faktiskt avlastar Värmland lite när det gäller rovdjurstrycket? Är det inte rimligt att varje sittande regering har en beredskap utifrån de eventuella beslut som kan komma från Högsta förvaltningsdomstolen?

Hur många vargar ska man ha i Dalarna? Ulf Berg får gärna inför Sveriges riksdag svara på frågan hur många vargar han tycker att man ska ha i Dalarna och Sörmland. Är det till exempel rimligt att man ska avlasta Värmland lite när det gäller förvaltningstryck? Är det rimligt att varje regering ska ha den handlingsfrihet man har att utifrån eventuella beslut faktiskt ha en handlingsplan för hur man ska möta detta?

Herr talman! Jag tror inte att jag ska säga exakt hur många vargar det ska vara i Dalarna. Däremot står jag helt bakom att den gynnsamma bevarandestatusen är 170–270 vargar.

Sedan är jag den första att tro att vi får färre problem ju större geografisk yta vi kan sprida ut vargarna på. Nu kommer det en utredning i mitten av mars, tror jag – eller det kanske till och med är i dag – om det här med rovviltstängsel och liknande och hur effektivt det är. Det kanske är så att man måste se till att stängslen kommer först och vargen sedan, för att undvika problemen. Man kanske måste fundera lite över var det kan finnas marker där det är lämpligt att vargen finns etablerad.

Som vi har haft det så här långt fungerar det nämligen inte bra, och det tror jag att även Isak From är överens med mig om. Då tror jag att man måste tänka lite utanför boxen. Om nu Sveriges riksdag har bestämt att det ska finnas ett visst antal vargar måste vi också se till att det fungerar så bra som möjligt.

Det finns nog all anledning att återkomma till de här reglerna. I fredags hade vi en interpellationsdebatt om hur fårägare kan hamna i bekymmer och helt plötsligt bli brottsmisstänkta därför att vargen har tagit sig in. Det där måste ju också klaras ut; jag tycker nog att en djurägares skyldighet är att hålla djuren innanför staketet och se till att de mår bra, och sedan kanske staten får hålla reda på sina djur. Vargen är ju ett statens djur.

Jag tror dock att vi är överens om att mycket måste göras för att vi ska få det här att fungera i praktiken.

Herr talman! Man slutar aldrig att förundras över turerna kring beslutsprocesserna vad gäller jaktbeslut.

Sverigedemokraterna tycker att det är märkligt att regeringen har aktualiserat att återgå till att överprövning ska ske i förvaltningsdomstol och inte som i dag på Naturvårdsverket när Högsta förvaltningsdomstolen ännu inte har prövat klart frågan. Vi vet ju inte när svaret kommer, och det är ovisst åt vilket håll det lutar. Det förstår nog alla som är införstådda med det här.

Oavsett utgången i Högsta förvaltningsdomstolen måste dock denna fråga nå en lösning. Att återgå till samma beslutsprocess som tidigare, med överklaganden och utebliven vargjakt, är ogörligt och otänkbart om vi ska få någon effektivitet i den här förvaltningen. Det ödelägger ju all form av förvaltning. Skulle det ändå visa sig att det strider mot EU-rätten, ja, då måste andra lösningar diskuteras. Så är det ju – finns det ett problem måste lösningar diskuteras, och dit hoppas jag vi kommer oavsett vilket utslag det blir.

Att återgå till ett system som tre år i rad mer eller mindre omöjliggjorde vargjakt tycker jag dock vore ett stort fiasko. Dagens system, där länsstyrelsens beslut överklagas till Naturvårdsverket och där processen kan skötas på ett rättssäkert och effektivt sätt, får helt enkelt inte ersättas med det gamla systemet där besluten fastnade i alltför långa domstolsprocesser. I det gamla systemet kom det slutliga avgörandet långt efter att den föreslagna jakttiden hade gått ut. I praktiken betydde det stopp för all vargjakt, och i praktiken kommer det att betyda att det inte blir någon jakt det året.

Som vi hörde vid informationen i utskottet tycks också regeringens eget departement försvara förhalandet och försvårandet av att möjliggöra ett jaktbeslut genom att man inte direkt problematiserar de ständiga fördröjningarna. I stället menar man att behovet av jakt ju är inaktuellt när jaktsäsongen är över. När beslutet var klart fanns alltså inget jaktbehov eftersom tiden var ute. Det är också ett sätt att resonera.

Naturvårdsverkets nyligen offentliggjorda utredning Analys och redovisning av hur socioekonomin påverkas av en vargpopulation som har gynnsam bevarandestatus i Sverige är sannerligen verklighetsförankrad i allra högsta grad – i varje fall mot bakgrund av den verklighet Naturvårdsverkets utredare tycks utgå ifrån. Här menar man att ingen omfattande ekonomisk påverkan från varg finns på verksamheter och näringar. Hundar, inställda jakter, obetald arbetstid, stängsling, röjning under tråd med mera – det är ganska mycket som påverkas. Det handlar om såväl tid och ekonomi som livskvalitet.

Verkligheten är ju att människor uttrycker oro och besvikelse över försämrad livskvalitet. Det vet alla vi som bor i de här trakterna. Man känner oro för sina tamdjurs och jakthundars, och även sina barns, säkerhet ute i de revirtäta länen. Det kan handla om barn som står ute i mörkret och väntar på skolbussen och så. Det är inte alltid så tryggt. Även om det inte har hänt några sådana saker i modern tid kan man aldrig veta vad som händer. Det är ju så. Landsbygdsbefolkningens känslor och upplevelser, rekreationsvärde av jakt, värdeminskning av fastigheter, jakträtter och sådant verkar alltså sakna värde i Naturvårdsverkets analytiska redovisning.

Vi tycker att vi i förlängningen måste återta makten från EU i de här frågorna. Vi vänder oss emot att EU dikterar svensk viltförvaltning. Sverige hade redan före EU-inträdet en viltförvaltning som resten av världen kunde se på med avund, och vi ser inte direkt några mervärden i att EU dikterar förutsättningarna för svensk viltförvaltning. Vi menar att det nationella parlamentet alltid ska ha sista ordet och att regeringen därmed tydligt ska verka för att Sverige återtar beslutsmakten i de frågor som ryms inom art- och habitatdirektivet och fågeldirektivet.

Sverigedemokraternas politik vill eftersträva minskade konflikter och problem mellan rovdjur och människor på landsbygd. Det är väldigt viktigt och angeläget för landsbygdens befolkning, inte minst. De som är drabbade ska inte glömmas bort i den här frågan. Alla de stora rovdjuren måste förvaltas på ett ansvarsfullt sätt, och det sammantagna rovdjurstrycket måste hållas på rimliga nivåer i hela landet. Nu är det som vi vet väldigt koncentrerat till vissa delar av landet. Det gäller framför allt västra delen av Svealand – det mellersta förvaltningsområdet.

Förvaltningen syftar till att hålla rovdjursstammarnas antal på en lämplig nivå då alltför stora stammar i slutändan slår tillbaka på rovdjuren själva. Det kanske vi har sett inte minst i norra Värmland, där det har försvunnit flera revir. En del säger och tror att det kan bero på tjuvjakt, men det finns väl lika stor anledning att tro att det beror på att det är slut på vilt.

Koncentrationen av rovdjur är som sagt mycket besvärande i vissa delar av landet. Där man tidigare genom åren har kunnat idka jakt, friluftsliv och djurhållning kan man inte längre känna den trygghets- och frihetskänsla man en gång kände. I stället oroar man sig mer över sin jakthunds och sina tamdjurs säkerhet. Här tycker vi att regeringspartierna sviker landsbygdsbornas oro. Den tas helt enkelt inte på allvar. Man letar hela tiden nya vägar för att försvåra, förhala och stoppa vargjakten. Går det inte domstolsvägen vill man tillsätta utredningar för att utreda.

Landsbygdsborna kanske är ett speciellt släkte, som ofta håller hårt på traditioner. Älgjakten är till exempel en sådan tradition som många gånger är helig i de innersta skogarna.

I Värmland är dock jakten verkligen hotad. Älgstammen har minskat dramatiskt. På några år har den minskat med 40 procent enligt statistiken. Det sköts över 7 000 älgar för några år sedan, och nu är man nere på runt 4 000 älgar. Det är en dramatisk minskning. Vissa jaktlag får ställa in jakten. Vargarna tog lika många älgar som jägarna sköt. Det är en älgstam i fritt fall.

Det är svårt för jägarna att bedriva traditionell jakt när de inte kan släppa sina hundar på samma vis som förut utan att känna ständig oro. Landsbygdsbor, tamdjursägare och jägare i de drabbade bygderna är bedrövade. Vi måste lyssna på vad de har att säga. Vi kan inte bara nonchalera människors vardagsbekymmer.

EU-rätten, Århuskonventionen och art- och habitatdirektivet i all ära – Sveriges rovdjurspolitik måste så klart följa de internationella förpliktelser vi har förbundit oss till. Det ser också vi som självklart. Men Högsta förvaltningsdomstolen håller ändå på att pröva just denna fråga, och vi vet inte vilket utslag det blir.

Vi anser att den beslutade rovdjurspolitiken, som riksdagen beslutade om i december 2013, ska fortsätta gälla. Den uppmanade riksdagen regeringen i ett tillkännagivande att fullfölja så sent som i april 2015. Det innebär också att beslutsordningen för skydds- och licensjakt upprätthålls som den nu är. Därför yrkar vi på att riksdagen återigen uppmanar regeringen att fullfölja inriktningen på den beslutade rovdjurspolitiken.

Herr talman! Runar Filper, vad är det för förslag från regeringen som du pratar om? Finns det något förslag från regeringen till Sveriges riksdag om någon ändring?

I talarstolen nämnde du flera gånger regeringens förslag. Jag skulle gärna vilja att du berättar för alla vilket förslag det är du hänvisar till.

Herr talman! Jag hänvisade framför allt till de beslut som vi har tagit och som inte respekteras och efterföljs. Det är ständiga utredningar hela tiden, fastän det finns beslut att förhålla sig till. Det finns ju riksdagsbeslut på att den selektiva jakten ska fortsätta, men man försöker förhala och försvåra det, och man initierar nya utredningar hela tiden. Det är ett stort problem.

Beslut fullföljs inte. Man gör krumbukter hela tiden. Nu vill man till exempel – man har åtminstone ordat om det – återgå till den beslutsprocess som fanns tidigare, trots att utslaget från Högsta förvaltningsdomstolen inte är klart än. Vi vet inte hur det kommer att gå, men man försöker föregripa det genom att återgå till den gamla beslutsordningen, som omöjliggjorde jakt 2012, 2013 och 2014. Det är ganska ogörligt, som jag sa. Det kommer att ställa till det väldeliga på landsbygden eftersom man då inte kommer till rätta med de problem som befolkningen upplever.

Herr talman! Jag kan konstatera att Runar Filper hänvisar till antaganden och rykten. Det handlar inte om några förslag. Det handlar fortfarande om vad jag sa i talarstolen, nämligen att Sverigedemokraterna vill bredda sin politik. Nu vill man ge vargen skulden också. Nu handlar det inte bara om andra invandrare.

Vi behöver för övrigt också invandrade vargar. Detta bör vi också diskutera.

Om vi hade haft ett läge hade det varit rimligt att den här debatten handlade om varför Naturvårdsverket sa nej till ansökan från Länsstyrelsen i Jämtlands län om att få jaga 13 järvar. Men samernas situation är i den här kammaren oftast något helt obetydligt. Jag hörde inte Runar Filper ens beröra något annat rovdjur än vargen. Hans anförande handlade bara om vargen.

Rovdjurspropositionen handlar om alla rovdjur och om möjligheter. Det hade varit rimligt att en sådan här debatt kunde handla om samernas situation – hur samerna ska kunna förvalta sina traditioner, driva sin renskötsel och också kunna förvalta de rovdjur som finns inom renbetesområdet – men det diskuterar vi över huvud taget inte i den här kammaren. Annars får gärna de som kommer efter mig i debatten uppdatera mig på de frågorna.

Herr talman! Anledningen till att Sverigedemokraterna belyser den här frågan är att vi är ett parti med kraftig landsbygdsprofil. Det är väldigt viktigt för landsbygdsbefolkningen att någon vågar belysa de här frågorna. När inte regeringspartierna gör det utan tvärtom snarare försvårar det är det väldigt viktigt att det också finns en motpart – en motpart som i dagsläget har majoritet i denna riksdag. Det tycker jag att man måste respektera, precis som Ulf Berg sa.

Sedan är det låg retorik att säga att vi vill angripa både varg och invandrare. Vi angriper inga invandrare; vi angriper invandringspolitiken. Det vet Isak From mycket väl. Vi vill ha en ansvarsfull invandringspolitik likaväl som en ansvarsfull rovdjurspolitik.

Samerna nämner vi inte över huvud taget. Det har mycket att göra med att det inte finns någon vargproblematik däruppe. Det är ju framför allt det som den här debatten har varit inriktad på. Självklart är det ett lika stort problem för dem och deras näring att det finns järv däruppe. Det inser vi också, även om det inte är den populationen vi talar om här utan mer vargpolitiken och det rättssystem som har försvårat vargsituationen.

Om vi nu äntligen får ett beslut i rätten, vad det än månde bli, hoppas vi att man kommer till rätta med detta. Om det blir ett beslut åt ena eller andra hållet vet varken jag eller du, Isak From, men det är viktigt att vi har andra lösningar om det inte skulle bli som den ena eller andra parten tycker.

Herr talman! Som jag ser det är det med kluven tunga som regeringsföreträdarna står i talarstolen och ondgör sig över det tillkännagivande som vi diskuterar i kväll. Å ena sidan menar man att regeringen följer det riksdagsbeslut om en hållbar rovdjursförvaltning som klubbades här i kammaren 2013. Å andra sidan tillsätter man nya utredningar och bereder förslag som rent faktiskt underminerar grunderna för den politik som riksdagen slog fast 2013.

Mina vänner, detta oroar ju människor i många delar av vårt land, speciellt de som har verksamheter i områden som hyser våra stora rovdjur. Givetvis ser företrädare för regeringen inte den problematik som jag tydligt kan skåda. Och man vill förstås inte erkänna de interna stridigheter som råder mellan de båda regeringspartierna i den här frågan.

Regeringssidan har dock ett argument till i frågan, och det handlar om att Sverige måste följa EU-rätten. Givetvis är det så. Ska vilket politiskt system som helst fungera måste man kunna lita på att både vi och de ska följa det vi kommer överens om. Så är det också i EU-systemet. Beslutar vi om gemensamma regler så ska de också följas tills vi gemensamt eventuellt ändrar dem.

Om jag förstått det hela rätt så är det för att Sverige ska följa EU-rätten som regeringen i våras tillsatte ett flertal utredningar som alla syftar till att förändra den gällande ordningen för rovdjurspolitiken. Vad som är intressant är dock att det ännu inte finns några konkreta beslut, underlag eller ageranden från vare sig EU eller någon annan instans som säger att vi måste ändra på den.

Däremot pågår som sagt ett antal processer – processer som regeringen nu verkar ha för avsikt att förbigå i stället för vad som är brukligt beslutsfattande, nämligen invänta så att man får ett så bra beslutsunderlag som möjligt.

Herr talman! Kanske allra tydligast är frågan om ändrad instansordning. Jag och den regering som jag var en del av hade under flera år sett hur beslut om skyddsjakt och licensjakt överklagades och landade i en domstolscirkus, vilken omöjliggjorde verkställande av både skyddsjaktsbeslut och licensjaktsbeslut då avgöranden kom ungefär ett år efter den planerade jakttiden.

Möjligheten att överklaga är förstås grundmurad, och den måste finnas. Men samhället måste också kunna processa och handlägga de här ärendena så skyndsamt att beslut ska kunna genomföras. Om vi ska ha tilltro till och respekt för beslutsfattandet i vårt land måste det ske på ett sådant sätt att det fungerar för vanliga människor i verkligheten. Det säger sig självt att om man behöver vänta ett år på ett jaktbeslut har förutsättningarna för varför man ville ha beslutet från början ändrats så att ett bifall ändå inte hade kunnat verkställas.

Den regering som jag tillhörde ändrade alltså denna ordning så att länsstyrelsens beslut om skyddsjakt och licensjakt skulle kunna överklagas till Naturvårdsverket. Varför nu detta? undrar säkert någon. Våra myndigheter agerar självständigt och följer liknande procedurregler som domstolarna. Med en handläggning i Naturvårdsverket får vi en handläggning av en myndighet som har kunskap om ämnet och som kan fatta beslut snabbt och rättssäkert.

Detta vill regeringen tydligen ändra på nu. Regeringen tycks vilja gå tillbaka till den ordning vi hade tidigare då besluten överklagades till domstol och där det senast begav sig resulterade i att besluten fastnade i långa och utdragna juridiska processer. Man vill ändra detta innan pågående processer är klara, bland annat i Högsta förvaltningsdomstolen. Man vill göra det innan man har alla fakta på bordet och innan man har ett fullgott beslutsunderlag.

Inte nog med detta – regeringen kan inte vänta på klara och tydliga besked. När man väl har bestämt sig för att ändra något ska det gå så fort som möjligt. I stället för att skicka ut förslagen på remiss kallar regeringen till ett remissmöte. Regeringen deklarerar både i medierna och här i riksdagens talarstol att licensjakten på varg i vinter ska kunna överklagas till domstol.

Herr talman! Företrädare för regeringspartierna har under debatten hävdat att regeringen följer det beslut om en hållbar rovdjursförvaltning som riksdagen beslutade om 2013. Vad är då syftet med regeringens egna utredningar och beredningar av förslag som man tillsätter och skyndar på så att beslut kan fattas innan man exempelvis från Högsta förvaltningsdomstolen får svart på vitt vad som faktiskt gäller i överprövningsfrågan?

Riksdagens beslut gäller. I fråga om rovdjursförvaltningen poängterar vi detta inte bara genom dagens beslut; regeringen fick också i våras ett tillkännagivande riktat till sig med samma innebörd. Tyvärr verkar inte regeringen hörsamma detta, utan fortsätter sina stressade processer. Det är processer som vad jag förstår syftar till att ändra dagens gällande ordning. Det är därför vi i Alliansen tog detta initiativ – för att regeringen inte verkar ta riksdagens åsikt i frågan på tillräckligt stort allvar.

Herr talman! Slutligen: Nu har jag tillåtit mig att vara ganska teknisk i mitt inlägg. Och tro mig – frågan om rovdjursförvaltning är för vilken jurist som helst verkligen ett regelkomplex att sätta tänderna i. Det blir ofta en fråga om principer, processer, lagar och regler. Men slutligen handlar detta om vad det konkret betyder för människor i deras vardag och verksamheter.

Herr talman! Nu har vi hört Eskil Erlandsson slå sig för bröstet för den rovdjurspolitik som han var med och drev igenom – en hållbar rovdjurspolitik. Den är otroligt grundligt gjord och så bra formulerad att det inte borde vara några problem för oss att följa den, tydligen.

Trots det har den utredning som ni inte tycker om konstaterat att överklagandeförbudet inte är förenligt med grundläggande rättsliga principer. Överklagandeförbudet anses inte förenligt med principen om effektiva nationella rättsmedel och principer om EU-rättens ändamålsenliga verkan – jag var tvungen att läsa innantill där. Det gäller den så kallade effektivitetsprincipen. Det anses därutöver att den möjligen strider mot likvärdighetsprincipen.

Om rovdjurspolitiken nu är så väl sammansatt borde ni ha kunnat förutse problemet. Om överklagandeprocessen, när den bara går till Naturvårdsverket, skulle vara en sådan central del finner jag det märkligt att det bara finns med en enda mening om den, på s. 52 i propositionen. Det står ingenting om konsekvenser av dåvarande rättssystem eller om vad konsekvenserna av det ändrade förslaget blir.

Visste ni om, när ni antog denna rovdjurspolitik, att ni skulle få ett EU-överträdelseärende – ännu ett till dem som redan förelåg?

Herr talman! Enligt min uppfattning skapade den regering som jag var en del av en politik som fungerar också för människor som bor och har verksamheter i de områden som hyser de stora rovdjuren. Vad som hade varit gällande tidigare fungerade inte, enligt min uppfattning, bland annat beroende på att de processrättsliga sakerna tog på tok för lång tid.

Vad gör man då? Man försöker göra jämförelser med ett system som de facto fungerar. Det har vi till exempel på jordbruksområdet – ett område som jag är väl bekant med. Där är det ofta så att ett länsstyrelsebeslut överklagas och överprövas av en annan myndighet, som också är oberoende både i förhållande till den första myndigheten och i förhållande till regeringen. Det är inget ovanligt att vi har myndigheter som prövar och andra myndigheter som gör en överprövning av beslut.

Detta gjorde vi i det här fallet för att få en politik som fungerade i verkligheten för människor som lever och har verksamheter i de områden som hyser de stora rovdjuren, herr talman.

Herr talman! Tack för svaret, Eskil Erlandsson! Men utredningen visar att det inte har varit så långa handläggningstider. Det har talats om ett fall där det har tagit över ett år, och det kan vi nog alla beklaga. Men i de allra flesta fall har frågan i sak varit avgjord på ett par dagar, och det har funkat ändå.

Vi har här att göra med ett djur, en art, som är reglerad i art- och habitatdirektiven och i de EU-regler som följer med detta. Det kan man nog inte riktigt jämföra med de regler som gäller för andra saker inom lantbruket. Där står klart och tydligt att jaktbeslut ska kunna överklagas till domstol.

Nu har regeringen tagit ansvar, för det är viktigt att vi kan leva tillsammans – människa och rovdjur. Vi ska ha en ansvarsfull politik som gör att människor och rovdjur ska kunna leva sida vid sida. Men i stället för att hålla fast vid en lösning som visade sig inte vara en lösning, och som dessutom enligt propositionen inte ens verkar vara direkt genomtänkt – det är en mening, som sagt, på s. 52 – vore det väl bättre att försöka hitta lösningar på hur vi kan få ett bättre genetiskt material och kan bo och leva sida vid sida med vargen.

Den här regeringen tillsätter extramedel för skydd av tamdjur, ersättningar vid rovdjursskador och forskning om hur vi ska kunna komma vidare. Vi borde verkligen gå framåt tillsammans i stället för att stå här och debattera ett förslag på någonting som ännu inte har hänt. Det är absurt med ett tillkännagivande i förebyggande syfte. Jag hoppas verkligen att vi slipper det i fortsättningen.

Hur ser du på detta med de förebyggande åtgärderna och hur man ska komma vidare utan att stampa ned i samma hål, Eskil Erlandsson?

Herr talman! I vårt land har vi sedan århundraden tillbaka självständiga, oberoende myndigheter. Det är inte särskilt vanligt med den typen av förvaltningsmyndigheter som vi har här i andra delar av Europa. Därav är kunskapen om vårt förvaltningssystem i många andra delar av Europa dålig och ibland rent av obefintlig. Tro mig, jag vet detta av egen erfarenhet. Då gäller det för en regering, oavsett kulör, att tala om att så här har vi det i vårt land, och de här självständiga myndigheterna fungerar de facto som domstolar. Det är det system vi har, och det fungerar på andra områden.

Varför, Emma Nohrén, skulle det inte fungera på det här området med den sakkunskap, det oberoende och den snabbhet som våra myndigheter kan leverera i förhållande till det ibland ganska tröga domstolssystemet? Till det ska läggas att det tidigare fanns flera möjligheter till överklagande, vilket gjorde att vissa jakter över huvud taget inte blev av därför att besluten togs år efter det att de egentligen skulle genomföras. Vissa domstolar sa inte ens vad utslaget skulle bli, därför att man menade att tiden hade gått ut och det därför var onödigt att pröva frågan.

Den andra frågan som framställdes tycker jag faktiskt inte hör till den här debatten.

Herr talman! Jag beklagar, Eskil Erlandsson, men er trovärdighet är inte den största på det här området. I regeringsställning lämnade Centerpartiet walkover i landsbygdsfråga efter landsbygdsfråga.

Jag skulle vilja fråga Eskil vad som hände före 2012. Vi diskuterar i huvudsak varg här, och jag tycker egentligen inte om det, för jag tycker att vi borde diskutera alla rovdjur. Eskils regering ändrade i talerättsfrågan. Man var inne och ändrade i jaktlagen om talerätten. Gjorde man någon nogsam utredning innan man gjorde det? Eller var det skiljaktigheter inom regeringen? Egentligen kanske det var Carl Bildt som kom och sa att EU inte tycker om förfarandet och att fler måste kunna överklaga besluten. Det var ju faktiskt så det blev. År 2012, 2013 och 2014 överklagades det här.

Sedan bereddes det här väldigt nogsamt. Det bereddes så väldigt nogsamt i rovdjurspropositionen att det var en mening i propositionen som sa att det skulle ändras.

Det är rimligt att Eskil, som då var landsbygdsminister, hade en beredskap för vad som kunde hända 2015 när förvaltningsdomstolen i Karlstad faktiskt inhiberade jakten, trots den nogsamma beredningen på en mening i rovdjurspropositionen som Eskil skrev under och skickade till riksdagen.

Berätta gärna för den här kammaren och alla åhörare: Vad var det som hände? Hur gick det till när man beredde det här?

Herr talman! Det kom ett utslag som vi hade inväntat, i vilket det kungjordes att den så kallade Århuskonventionen är tillämplig, vilket i sak innebär att ett antal miljöorganisationer som har existerat under en viss tid har talerätt i de här besluten. Det förnekade vi dem inte. Vi gav dem den talerätten.

Herr talman! Låt mig ställa en motfråga till Isak From. Uppmärksammade Socialdemokraterna inte den för landsbygden positiva förändring som vi gjorde i propositionen inför 2013 med att förenkla och se till att beslut också gick att genomföra? Jag tror till och med att Socialdemokraterna applåderade detta.

Nu har ni fallit till föga för era regeringskollegor Miljöpartiet. Ni har lagt er platta på marken, för någon har tydligen lovat att ni ska ändra instansordningen, och detta innan en domstol har fastslagit om det system vi har i vårt land kan vara sådant som det är eller inte.

Om man gör en förändring på det här området vill jag lova Isak From att vi får göra riktigt stora förändringar i vårt beslutsfattande i det här landet, bland annat på jordbruksområdet. Där är det ju ofta länsstyrelsen som fattar de-facto-beslut som kan överprövas av, i det fallet, Jordbruksverket som ju är en parallellmyndighet till vad Naturvårdsverket är i det här fallet.

Herr talman! Tack, Eskil! Jag tycker att det var väldigt tydligt. Ja, Socialdemokraterna ställde upp på majoriteten av innehållet i rovdjurspropositionen. Vi trodde nog att regeringen nogsamt hade utrett det här. Vi trodde nog att regeringen hade beredskap för vad som kunde hända.

Även den här gången, precis som det var under den borgerliga regeringen, har regeringspartierna olika ingångsvärden. Vi har olika saker som vi värderar olika högt. Vi värderar högt att förvaltningen ska vara långsiktigt hållbar och trovärdig både ur ett perspektiv rörande den biologiska mångfalden och ur ett förvaltningsperspektiv så att landsbygdsborna, naturorganisationerna, vargen, björnen, järven, kungsörnen och så vidare ska kunna känna: Vi litar på det här; det här gäller nog.

Vi vill komma bort från det som den borgerliga regeringen höll på med och ändrade lite här och där och sedan sa: Oj, det var ju inte meningen att det skulle bli så här.

Herr talman! Vill man göra saker och ting grundligt ska man inte ha remissmöten där man kallar samman en stor församling som har någon timme på sig att redovisa sin uppfattning. Då skickar man väl i stället ut förslaget på remiss och ger organisationer och medborgare i Sverige möjlighet att tycka till under ett par tre månader. Men i det här fallet var det så förtvivlat bråttom att man var tvungen att ha ett möte under några timmar ganska tätt inpå att kallelsen hade skickats ut. Det är väl inte att göra saker och ting på ett trovärdigt och hållbart sätt om man nu vill göra en förändring, vilket Socialdemokraterna tydligen har lovat Miljöpartiet att göra.

Det är det som vi, som jag har sagt flera gånger, vill motverka genom det här tillkännagivandet. Det ger en otrygghetskänsla hos människor som berörs, och det är frustrerande att lyssna till dem. Jag tror att Isak From håller med mig när jag säger detta. Det är frustrerande att lyssna till människor som lever med de här stora rovdjuren och har verksamheter i de här områdena. Låt oss förenas i beslut som håller för lång framtid. Ändra inte på det som de facto fungerar.

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till förslaget i betänkandet, ifall ingen har gjort det tidigare.

Jag tänker inte recensera vad som är stolligt eller inte när det gäller tillkännagivanden. Jag kan nog ta fram åtskilliga saker som var betydligt stolligare än detta från den tiden vi hade omvända roller, under alliansregeringen. Jag tycker att Jens Holm tar till överord när han talar om dessa frågor.

Och om frågan är liten eller stor beror helt på vem man frågar. Jag berörs inte av detta i min hembygd. Det är en liten fråga där. En undersökning om vargfrågan visade att den var betydligt större bland centerpartistiska kvinnor i västra Värmland än bland yngre miljöpartistiska män på Söder. Det är klart att det är på det sättet. Men det innebär inte att frågan skulle vara bra eller dålig.

Jag instämmer med mina allianskollegor Ulf Berg och Eskil Erlandsson. Det blir såklart en del upprepningar, men jag ska försöka ha en annan vinkel.

För Liberalerna är utgångspunkten i riksdagsbeslutet från 2013 viktig. Av allt att döma är vi överens om det. Det hette då att det långsiktiga målet för rovdjurspolitiken skulle vara att ”varg, björn, järv, lodjur och kungsörn i Sverige ska uppnå och bibehålla gynnsam bevarandestatus enligt art- och habitatdirektivet, samtidigt som tamdjurshållning inte påtagligt försvåras och socioekonomisk hänsyn tas”. Jag tror att vi ska tala om dem allihop här.

I detta ligger naturligtvis en målkonflikt som måste hanteras på bästa sätt. Den rovdjurspolitik som det beslutades om 2013 hade det som mål. I fråga om rovdjursförvaltningen, och allt annat också för den delen, gäller det att trygga gynnsam bevarandestatus.

En annan del när det gäller lagstiftningen är att det ska finnas acceptans hos dem som berörs; de ska tycka att det finns en legitimitet i beslutet. Lagstiftning som inte har det har svårt att verka fullt ut. En av huvudpunkterna i beslutet som togs 2013 innebar också att beslutsfattandet kunde regionaliseras ytterligare. På det sättet kom man närmare de personer som berörs. Det har inte nämnts här tidigare. Men det var en viktig del. De länsstyrelser som nu har fått det delegerat fattar beslut utifrån kunskaper om det område som de beslutar om. En av de centrala delarna är att man flyttade besluten närmare dem som berörs av detta i sin vardag.

Herr talman! Debatten handlar egentligen inte om det. Vi har haft andra debatter om vargens bevarandestatus. Det här handlar om hur vi hanterar beslutsfattandet.

Problemet i processen har varit att regeringen inte har lämnat några klara besked om varför de vill ändra den gällande ordningen, trots att beredning har pågått i utskottet. Ändrar de på grund av att de är tvungna? Eller vill de göra ändringar ändå? Vissa från regeringssidan här ger sken av att man är tvungen. Andra vill ändra ändå. Vi fick inte klara besked om det under den beredning som pågick.

Liberalerna är naturligtvis fullt medvetna om att EU-kommissionen driver två överträdelseärenden mot Sverige. Det pågår också en prövning i Högsta förvaltningsdomstolen om ett beslut fattat av Naturvårdsverket ifall licensjakt kan tas upp till prövning, trots att det inte får överklagas enligt jaktförordningen. Vi tycker att det är självklart att avgöranden i dessa processer bör avvaktas innan vi beslutar om förändringar. Men det kanske är på det sättet att man vill ha förändringar ändå.

EU-rätten fungerar på det sättet att vi får en respit. Det fick vi ändå bra kunskap om under beredningen. Det fanns spekulationer om böter och annat. Men det var alldeles solklart att Sverige får respit att förändra vårt sätt ifall EU-rätten säger att vi inte följer den. Men frågan föll på det.

Om det skulle komma till den punkten att vi – nu blir det lite spekulationer här – ändå tvingas ändra en ordning som vi tycker fungerar ganska bra duger det inte att ha det förfaringssätt som vi haft nu, med korta kallelser till remissmöten, vilket Eskil Erlandsson tog upp. Då måste man ha en ingående dialog med dem som berörs. Det gäller både enskilda och intresseorganisationer. Det handlar just om legitimitet.

Att skynda fram skapar misstänksamhet. Om detta är stolligt eller inte får vi kanske diskutera, Jens Holm. Det känns inte bra att de uttrycken används när vi lägger fram förslag i Sveriges riksdag.

Herr talman! Jag sa att det här är ett stolligt förslag. Jag hade också kunnat säga att det är ett totalt substanslöst och genompopulistiskt förslag. Det är precis vad jag tycker.

När vi gör ett gediget arbete, tar hjälp av vår utskottspersonal, kallar till oss regeringens företrädare och vår expertmyndighet ska det gälla frågor som är konkreta och som gör skillnad för människor. Nu finns det inget konkret förslag från regeringen. Det finns artiklar i tidningar, och det finns en utredning som har lämnat ifrån sig en promemoria. Men det finns inget konkret förslag.

Jag tycker inte att man ska lägga fram ett förslag om vilka förslag regeringen inte får komma med, innan regeringen ens har kommit med ett förslag. Det brukar kallas negativa tillkännagivanden när en majoritet i kammaren försöker stoppa regeringen innan de ens agerar. Det var det jag menade står i strid med regeringsformen. Där står det faktiskt att regeringen har rätt att presentera konkreta förslag för kammaren. Sedan ska vi ta ställning till dem.

Det här är ingen konkret, parlamentarisk eller seriös behandling. Den här formen av utspel – det är vad det är – tycker jag underminerar förtroendet för det som vi sysslar med här inne.

Du talade om referensnivån för vargar, Lars Tysklind, och den tidigare propositionen som vi i Vänsterpartiet röstade emot. Vi menade att det spann som ni föreslog då var helt ovetenskapligt. Vilken vetenskaplig grund har spannet på 170–270 vargar egentligen?

Herr talman! Jag nämnde inte referensnivåer. Men jag kan svara på den frågan ändå, trots att debatten inte riktigt handlar om det.

När vi hade den diskussionen tyckte Liberalerna att antalet kanske inte var det viktigaste. Det viktigaste var att man ska ha en stark, genetiskt frisk vargstam med gynnsam bevarandestatus. Men vi gjorde ändå bedömningen att det kan vara ganska rimligt att det ska ligga inom det spannet, på 170–270 vargar. Det har också att göra med vilken invandring man kan ha och så vidare, vilket vi har diskuterat. Men dagens diskussion handlar inte riktigt om det.

Jens Holm tog upp regeringsformen. Ja, regeringen har väl rätt att lägga fram förslag till Sveriges riksdag. Men det gjordes ju tillkännagivanden så sent som i april. Det är en tydlig signal till regeringen att det inte finns någon majoritet i Sveriges riksdag för att förändra den förvaltning av rovdjuren som nu råder, om det inte tillstöter någonting. Om vi inte är tvungna att ändra förvaltningen tycker vi att det här fungerar bra.

Herr talman! Jag tog upp referensnivån 170–270 vargar som ni föreslog i er proposition från 2013 och som röstades igenom i riksdagen. Jag menar att den nivån inte vilar på vetenskaplig grund. Den var helt i strid med det rigorösa, demokratiska och inkluderande arbete som Vargkommittén bedrev. Man lade fram ett väldigt omfattande förslag bara några månader innan ni fick igenom er proposition i riksdagen.

Det var ju du själv, Lars Tysklind, som pratade om att det var så viktigt att vargen ska ha en gynnsam bevarandenivå. Då tycker jag att vi i riksdagen inte ska snyta ur oss några siffror som vi tycker låter bra och som säkerställer att man kan fortsätta att jaga varg under många år framöver.

Det här måste vila på vetenskaplig grund. Det var just ett sådant arbete som Vargkommittén hade bedrivit under lång tid. Det arbetet kastade ni i papperskorgen, och det tycker jag var väldigt beklagligt.

Det som ni sysslar med i och med det här tillkännagivandet är att säga till regeringen – och jag är inte på något vis en regeringsrepresentant – vad den får göra innan den ens har kommit med ett förslag. Jag tycker att det är viktigt att vi värnar om de procedurer som vi har här. Annars tror jag att vi på sikt urholkar förtroendet för det vi gör. Jag tycker att det är fel att man säger till regeringen, innan den ens har kommit med något förslag, vad den inte får göra. När regeringen väl har kommit med ett förslag, då respekterar jag er och även min egen rätt som oppositionspolitiker att kritisera, att motionera och att försöka ändra på det.

Men att gå ut med negativa tillkännagivanden och försöka att stoppa saker innan de ens har kommit till stånd, det är bara att förvirra människor och underminera förtroendet för det som vi gör, ärligt talat.

Herr talman! Jag vill hävda vår rätt att göra ett tillkännagivande. Jag sa i början av mitt anförande att under alliansregeringen kan nog Jens Holm hitta tillkännagivanden av negativ art. Jag, som satt i trafikutskottet, var med om detta åtskilliga gånger som stöddes av Vänsterpartiet utan att man darrade på manschetten. Att recensera vad som är stolligt och inte tycker jag att vi kan lämna därhän.

Regeringen har rätt att lägga fram förslag, och vi har rätt att föreslå tillkännagivanden; det kan vi väl vara överens om. Jag tror inte att vi förhindrar regeringen att lägga fram sitt förslag, men då vet regeringen åtminstone vilken politik som det finns majoritet för i Sveriges riksdag.

Referensvärden är inte det som vi diskuterar i dag. När det gäller vetenskaplig grund kan vi väl, Jens Holm, vara överens om vargstammen har utvecklats positivt i det här landet. Stammen startade ju från noll och är nu uppe i ett antal hundra individer.

Det som vi från Liberalerna såg som det största problemet var genetiken, att det behövdes invandrade vargar. Det kan vi väl tycka är bra båda två.

Jag tycker fortfarande att det här tillkännagivandet har sin högsta relevans i sammanhanget.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottsinitiativet, vilket innebär att riksdagen tillkännager för regeringen att den bör fullfölja intentionerna bakom den rovdjurspolitik som riksdagen har beslutat.

När det handlar om skyddsjakt säger det sig självt att det är bråttom med att verkställa beslutet. Det passar sig inte med långa överklagandeprocesser i domstolar.

Den utredning som regeringen har låtit tillsätta har presenterat ett förslag som innebär att beslut om skyddsjakt åter ska prövas i domstol.

Frågan om jakt på de stora rovdjuren handlar ytterst om möjligheterna att bedriva djurhållning i Sverige. Vill vi ha bort den svenska djurhållningen, som ligger främst i världen när det gäller djurskydd, miljöhänsyn och minst användning av antibiotika, som möjliggör för öppna landskap och biologisk mångfald, då ska vi försvåra för djurägarna att ta hand om sina djur. Då kan vi följa regeringen och dess utredare, förslag och promemorior.

Men, herr talman, om vi vill ha en hållbar svensk djurhållning och livsmedelsproduktion, då måste vi lyssna på vad djurägarna själva säger om hur de upplever sin situation, vilka konsekvenser det får – inte bara ekonomiska utan också psykologiska och sociala – när man tvingas att ta hand om de blodiga kadavren från sina egna djur. Vi har kunnat ta del av hemska berättelser i olika medier runt om vårt land, i Torsås, i Aspås utanför Krokom, i Lesjöfors, i Rasbo utanför Uppsala, i Molstaberg utanför Gnesta och i Älmhult. Det är bara axplock av drabbade djurägare under detta år.

Regeringen vill öka domstolarnas inflytande över rovdjurspolitiken. Detta vore olyckligt. För att människa och rovdjur ska samexistera krävs olika avväganden mellan motstridiga intressen. Det handlar om hur vi väger saker som bevarandestatus, naturvårdshänsyn, biologisk mångfald, äganderätten, ekonomiska och sociala värden, livskvalitet, demokratiska påverkansmöjligheter och så vidare.

Herr talman! Alliansregeringen lämnade en väl genomtänkt proposition om rovdjurspolitiken 2013. Det är beklagligt att Socialdemokraterna nu vill låta Miljöpartiet ändra på denna välbalanserade politik. Detta riskerar att leda till ökade motsättningar. I längden skadar det möjligheterna till en hållbar samexistens mellan människa och rovdjur.

Den viktigaste framgångsfaktorn för livskraftiga rovdjursstammar är acceptansen hos människor i närområdet. Detta bekräftas av Vargkommittén, som i sitt utredningsbetänkande SOU 2013:60 framhöll att en långsiktigt hållbar rovdjurspolitik i större utsträckning måste balansera landsbygdsnäringarnas, inklusive jägarnas, behov och åtgärder för bevarandet av biologisk mångfald. Kommittén ansåg att antalet rovdjursangrepp på tamdjur inte i någon del av Sverige får vara så högt att tamdjurshållning påtagligt försvåras eller omöjliggörs.

I betänkandet skrev också utredningen att det är av mycket stor betydelse för den folkliga acceptansen och en central del av en fungerande förvaltning att ansvariga myndigheter kan fatta snabba skyddsjaktsbeslut.

Utifrån ett demokratiskt perspektiv är det naturligtvis viktigt att regeringen respekterar riksdagens tillkännagivanden. För oss kristdemokrater är det dessutom viktigt att beslut om jakt på rovdjur fattas nära de människor som berörs av besluten. Därför står vi fast vid en decentraliserad förvaltning av rovdjursstammarna.

Herr talman! Efter att ha tagit del av mer eller mindre engagerade inlägg från talarstolen under den här debatten kan jag konstatera att kunskapen om vad som sagts här under hösten inte är särskilt klar hos alla ledamöter. Jag har hört Isak From ställa retoriska frågor om var förslaget finns.

Den 17 november hade jag en interpellationsdebatt med klimat- och miljöminister Åsa Romson. Jag citerar ur ministerns interpellationssvar: ”Regeringens intention är att redan i vinter säkerställa att beslut om jakt efter varg ska kunna överklagas till domstol.” Tydligare än så går det inte att tolka ministerns skriftliga interpellationssvar till mig.

Vi följde också ett antal överläggningar kring vad detta innebär i praktiken. Jag fick inget svar på när regeringen tänker ta detta beslut. Regeringen kommer inte att lägga fram det här till kammaren. Regeringen har full rätt att ta detta beslut själv. Min fråga är: Kommer man att göra det innan licensjakten kan genomföras kommande säsong, alltså om några veckor, eller inväntar man någon ytterligare säsong längre fram? Frågan är inte om regeringen avser att göra detta, utan när.

Därför är det oerhört relevant att majoriteten i utskottet har kommit överens om det här initiativet, att man tydligt markerar vad majoriteten i kammaren står bakom för inriktning, att man försvarar beslutet från december 2013 och att man försvarar den nuvarande instansordningen och vädjar till regeringen att inte ändra den.

Vad som har hänt under hösten är, som vi har hört tidigare, att det blivit väldigt många som går och funderar på vad det finns för förutsättningar inför kommande licensjakt. Vad finns det för långsiktighet och hållbarhet? Förtroendekapitalet för innevarande regering har naggats i kanterna under hösten, då man ägnat sig åt ifrågasättanden och satt igång utredningsarbete som öppnar nya frågeställningar när vi äntligen har fått en förvaltning som kommit i bruk.

Som värmlänning vet jag vilka praktiska problem det innebär att ha för hög förekomst av varg i en population på en tämligen begränsad geografisk yta. Anser Isak From och övriga här att det är rimligt att ett län ska bära mer än hälften av Sveriges samlade population av vargar?

Kan vi förvänta oss en tydlighet när det handlar om att inte ändra instansordningen? Den praktiska konsekvensen när regeringen tar detta beslut kommer att bli att det leder till överprövningar. Så var det i vintras, och då avslogs de av Naturvårdsverket. Men de kommer per automatik att leda till ytterligare överprövningar, vilket i sin tur kommer att öppna för att det inte blir någon verkställighet. Då kommer tillväxten att öka, och vi vet de socioekonomiska effekterna av detta. Vi vet vilka konsekvenser vi får bära lokalt. Vi vet förutsättningarna för fåraveln och fårnäringen och för övrig djurhållning. Vi vet hur det är att springa och jaga ett nötkreatur som efter flera dagar ute i skogen snabbt förvildas på grund av att det skrämts av vargen. Så är det ute i bygderna. Vi vet att vi i stora delar av Värmland har en tredjedel så stor avskjutning av älg som för några år sedan.

Jag vädjar verkligen till er som representerar regeringspartierna. Jag hoppas att ni gör allt ni kan för att se till att man försvarar nuvarande instansordning, så att det kan bli en långsiktig tydlighet i de här frågorna, och att man också når resultat i praktiken.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 16 december.)