Riksrevisionens rapport om statens främjande av de nationella minoritetsspråken

Herr talman! I dag debatterar vi Riksrevisionens rapport om statens främjande av minoritetsspråk. Utskottet föreslår att rapporten läggs till handlingarna.

Riksrevisionens övergripande slutsats är att statens insatser inte är tillräckliga för att nå målet om att hålla de nationella minoritetsspråken levande. Staten kan använda sina resurser mer effektivt, bland annat genom att fördela resurserna under längre tid i stället för att inrikta dem på korta satsningar.

Riksrevisionen bedömer även att det behövs bättre statlig samordning av undervisning i minoritetsspråken och tydligare information om vägarna till lärarutbildning i minoritetsspråken. Vidare behöver information och stöd på området samlas på ett mer tillgängligt sätt.

Rapporten har ändå något gott med sig. Nu finns medel till språkcentrumen i och med instruktionen till Institutet för språk och folkminnen där man permanentar medel till språkcentrumen. Isof har under hela mandatperioden hittills fått leva med osäker finansiering. Framtiden får givetvis utvisa om de tilldelade medlen är tillräckliga. Jag brukar säga att det här är kaffepengar i statens budget. De räcker till kaffe men inte till kaffeost.

Herr talman! Man måste komma ihåg att regeringen skar ned på medlen till språkcentrumen i budgeten inför 2025. För att rädda verksamheterna flyttades senare medel från länsstyrelserna i regleringsbrevet. Det var pengar hos länsstyrelserna som var avsedda för att stödja förvaltningskommunerna, bland annat med uppstart av minoritetsspråksförskolor och äldreboenden för dem som behöver hjälp på det egna språket på ålderns höst.

Många kommuner anser att arbetet försvårades eller till och med omöjliggjordes med besluten i regleringsbrevet. Därtill fick också riksorganisationer för nationella minoriteter minskade anslag. Till exempel anger Sverigefinländarnas delegation att de får sämre möjligheter att svara på de remisser som staten faktiskt skickar till organisationerna. Detta främjar inte heller minoritetspolitiken.

Nu har det kommit ytterligare en rapport om minoritetsspråk, skriven av MUCF och Sametinget. MUCF fick ju uppföljningsuppdraget från den 1 januari i år. Den rapporten är minst lika kritisk som Riksrevisionens. Så här skriver MUCF och Sametinget:

”Myndigheternas förutsättningar för det minoritetspolitiska arbetet påverkas i hög grad av regeringens styrning. Uppföljningsmyndigheterna har återkommande pekat på behovet av en tydligare och mer långsiktig statlig styrning för att nationella minoriteters rättigheter ska tillgodoses. Nationella minoriteter framhåller att avsaknaden av en tydlig politisk riktning utgör ett allvarligt hinder för att nå minoritetspolitikens mål.”

Man skriver vidare: ”Nationella myndigheter anser att den viktigaste åtgärden för att stärka deras förutsättningar att genomföra minoritetspolitiken är att politikområdet i högre grad samlas ihop, med prioriterade åtgärder och samordnade uppdrag. För att uppnå detta föreslår vi att Regeringen utser strategiska myndigheter som får instruktionsenliga uppdrag att ha ett samlat ansvar för nationella minoriteters rättigheter inom myndighetens verksamhetsområde. Uppdragen ska innefatta redovisningskrav och ha öronmärkt finansiering. Även uppföljningsmyndigheterna behöver långsiktig finansiering för att kunna genomföra sina uppdrag på ett ändamålsenligt sätt.”

Detta säger alltså MUCF, som nu är uppföljande myndighet tillsammans med Sametinget.

Herr talman! Det är viktigt att stärka myndigheternas förutsättningar, men lika viktigt är att det finns fungerande samråd mellan regeringen och minoritetsgruppernas företrädare. Den funktionen brister stort i dag. Dialogmötena är korta och ofta enkelriktade, eller så uteblir dialogen helt i viktiga frågor. Ett sådant exempel som kan nämnas är Jarmo Lainios utredning Nationella minoritetsspråk i skolan – förbättrade förutsättningar till undervisning och revitalisering.

Utredningen om minoritetsspråk i skolan tillsattes visserligen redan 2016, men den nuvarande regeringen har bara avskrivit den eller kastat den ”på soptippen”, som nättidningen Dikko skrev. Utredningen har avskrivits av regeringen utan motivering och utan samråd med minoritetsgrupperna. Det enda svar jag fått från ansvarig minister är att utredningen var gammal.

Det här är svaret på min skriftliga fråga till utbildningsministern: ”Regeringen har alltså tidigare gått vidare med delar av förslagen i betänkandet. Betänkandet är nu åtta år gammalt. Beslutet att skriva av betänkandet betyder emellertid inte att regeringen inte kan gå vidare med förslagen eller de frågor som övervägs och därmed har beslutet inte bedömts motivera samråd med minoritetsgrupperna.”

Citatet är hämtat ur ett skriftligt svar till mig från utbildningsministern. Det var många negationer i svaret, och det är svårt att förstå. Men jag har tolkat det som att man lägger ned det här utan att över huvud taget prata med någon som berörs.

Herr talman! Visst hade ett samråd varit mer än välbefogat. Visserligen har man som ett av förslagen i utredningen infört möjligheten att utan förkunskaper läsa minoritetsspråk inom gymnasieskolan. Det finns dock en rad andra förslag i utredningen, och det finns skäl att åtminstone prata med dem som berörs.

Riksrevisionen lämnar givetvis ett antal rekommendationer, och det gör även MUCF och Sametinget. Det viktiga är att samla både Riksrevisionens rapport och den uppföljande myndighetens rapport. Min uppmaning är att inte stoppa rapporterna i byrålådan, utan att använda dem för att stärka minoritetsspråken i Sverige, revitalisera språk som har talats i Sverige i hundratals år och låta människor med minoritetsspråk återta språket.

Herr talman! Jag har verkligen tillbringat en hel förmiddag här i kammaren. I mitt föregående anförande utlovade jag inför den föregående talmannen att jag skulle prata om nationella minoriteter, men nu är det en ny talman. Nåväl!

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1. I detta betänkande behandlas regeringens bedömning av de slutsatser och rekommendationer som Riksrevisionen lämnat i sin granskning av hur väl staten främjar de nationella minoritetsspråken.

Herr talman! Inget parti i den här kammaren kan på riktigt påstå att Riksrevisionens slutsatser kom som en nyhet. Riksrevisionen har visserligen gjort en både bra, gedigen och viktig granskning. Men en röd tråd under min tid i utskottet är just rapporter och konstateranden om att staten fullkomligt brister i sina åtaganden gentemot de nationella minoriteterna och minoritetsspråken.

Det var lika tydligt i Lennart Rohdins rapport Minoritetspolitiskt bokslut, som kom 2022 och som gjordes på uppdrag av Sverigefinländarnas delegation. Den visade att Sverige på punkt efter punkt brustit i sina åtaganden gentemot de nationella minoriteterna.

Eller som jag sa i en av mina allra första debatter i den här kammaren som ny riksdagsledamot 2019 när regeringens skrivelse Nystart för en stärkt minoritetspolitik debatterades:

”Skrivelsen innehåller många vackra ord. Vikten av delaktighet, självbestämmande och inflytande nämns liksom att ett helhetsgrepp för stärkt minoritetspolitik behövs och att en kunskapshöjning behöver ske. Det konstateras att en bättre samverkan behövs liksom även ett mer systematiskt arbetssätt, bättre uppföljning, stärkt samordning och likvärdiga villkor för deltagande i samråd. Det konstateras vidare att skillnaderna är stora mellan kommuner och landsting inom och utom förvaltningsområdena. Kort sagt återstår många utmaningar. – – – Det är just detta som krävs framöver – mer aktiv handling och färre vackra ord – om man menar allvar med att man önskar en nystart för en stärkt minoritetspolitik.”

Det blir kanske lite meta att citera sig själv sju år senare. Men tyvärr, herr talman, får jag konstatera att resultatet är alldeles för magert. Många år har gått, men oavsett färg på regering är resultaten och framstegen alldeles för små.

Senast i går kom, precis som tidigare talare nämnde, ytterligare en nedslående men ack så viktig rapport som bekräftar den samstämmiga bild som ges av politiken genom rapporter men framför allt i mötet med minoriteternas företrädare.

I går kom nämligen MUCF:s och Sametingets rapport om minoritetspolitikens utveckling under 2025. Även den visar att styrningen av minoritetspolitiken är fragmenterad och kortsiktig. Trots återkommande rekommendationer till regeringen saknas en övergripande bild av hur det minoritetspolitiska målet ska nås. Det visar rapporten från MUCF, som anser att det nu krävs en mycket tydligare politisk riktning, långsiktiga uppdrag, mer resurser och bättre förutsättningar för uppföljning.

I uppföljningen av minoritetspolitiken konstateras att över 400 regeringsuppdrag har beslutats inom området sedan 2010. De många och korta uppdragen har lett till en fragmentering, och det saknas en bild av hur olika myndigheters verksamhet ska samspela för att gemensamt bidra till måluppfyllelsen.

Rapporten visar också på en tillbakagång i villkoren för nationella minoriteters delaktighet och inflytande. Företrädare för nationella minoriteter upplever att det saknas forum för verkligt inflytande och att mycket ansvar ligger på minoriteterna att själva ta initiativ för att påverka beslut. Samtidigt är nivåerna på anslagen och statsbidragen till organisationer som företräder nationella minoriteter otillräckliga och har sänkts.

Regeringen har nämligen under 2025 sänkt ett flertal statsbidrag inom minoritetspolitiken, vilket har haft negativa konsekvenser i förhållande till både nationella minoriteters och kommuners möjligheter att bidra till genomförandet av minoritetspolitiken.

Herr talman! Allt pekar i samma riktning. Bilden visar att det finns brister i styrningen och brist på långsiktighet och att politiken som inte lever upp till sina egna mål.

Herr talman! Sverige har erkänt de nationella minoritetsspråken finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska. Det är och var inte bara symboliska erkännanden. Det är också ett erkännande av rättigheter. Med det följer ett ansvar som staten inte tillnärmelsevis tar fullt ut. Konsekvenserna är tydliga. Villkoren för delaktighet och inflytande har till och med har försämrats.

Organisationer som företräder minoriteter saknar tillräckliga resurser. Statsbidragen har minskat. Ansvaret för att driva frågor läggs alltför ofta på minoriteterna själva. Ingen borde kunna anse att detta är en acceptabel ordning.

Vi vet dessutom att diskriminering, rasism och utsatthet fortfarande är en realitet för många inom de nationella minoriteterna, något som också återkommande har lyfts och belysts de senaste åren.

Herr talman! Det duger inte att bara konstatera alla dessa brister. Det krävs också en tydlig ändring av politiken.

Först och främst måste staten gå från kortsiktiga projekt till långsiktiga åtaganden. Det funkar inte att lägga fram hundratals tillfälliga regeringsuppdrag som skapar kortsiktighet och leder till minskat genomslag. Det krävs en ökad och permanent finansiering och mycket tydligare uppdrag till myndigheter, så att arbetet kan bedrivas systematiskt och uthålligt.

Dessutom måste minoritetsspråkens ställning stärkas i praktiken. Det handlar om att bygga ut och säkra språkcentrumen, som tidigare talare tog upp, om att stärka utbildningen i minoritetsspråk och om att lösa den akuta bristen på lärare. Här är såväl Riksrevisionen som MUCF tydliga: Utan utbildning och kompetensförsörjning hotas språkens överlevnad.

De rättigheter som man erkänns behöver bli verkliga i människors vardag. Man ska kunna använda sitt språk i kontakt med myndigheter. Det ska finnas service, utbildning och kultur på minoritetsspråk. Och det ska inte bero på var i landet man bor.

Det kanske allra viktigaste, herr talman, är dock att inflytandet måste stärkas. Det är tydligt att de nationella minoriteterna upplever att det saknas verkliga forum för inflytande, vilket i sig strider mot intentionerna i minoritetspolitiken och mot grundläggande demokratiska principer. Samråd ska inte bara vara en formalitet. De ska vara reella, ske i ett tidigt skede och ge inflytande i praktiken.

Vi i Vänsterpartiet anser därför att minoriteternas egna organisationer måste få starkare förutsättningar, både ekonomiskt och politiskt, för att kunna delta i beslutsprocesser.

Det finns en röd tråd i samtliga rapporter, så även i Riksrevisionens granskning. Problemet är inte brist på kunskap om vad som behöver göras. Problemet är brist på politisk vilja att göra det.

Att Sverige 25 år efter att man ratificerade Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk inte har kommit längre är uppseendeväckande och djupt beklagligt. Det duger helt enkelt inte. När det gäller minoritetspolitiken är det inte enbart en fråga om demokrati eller rättvisa utan också om att ta ansvar för statens historiska övergrepp.

Vi i Vänsterpartiet vill se en politik som tar detta ansvar på allvar genom att säkra långsiktig finansiering, genom stärkt utbildning, genom verkligt inflytande för minoriteterna och genom en statlig styrning som leder till resultat. Vi vill att språken inte bara ska överleva utan också leva och utvecklas.

Många av de förslag Vänsterpartiet har behandlas i andra betänkanden än detta, men avslutningsvis vill jag ändå säga några ord om språkcentrum. Eftersom nästa talare är moderat är det kanske lite intressant även för honom. Det här är nämligen ett tydligt exempel på slöseri med skattemedel. Det brukar bland annat moderater inte vara särskilt förtjusta i.

Sedan 2022 har Institutet för språk och folkminnen, Isof, i uppdrag att driva språkcentrum för de nationella minoritetsspråken finska, jiddisch, meänkieli och romani chib. Samiskt språkcentrum, som inrättades 2010, drivs av Sametinget. De nationella språkcentrumen ska ge stöd och kunskap som underlättar för språkbärare i hela landet att behålla, ta tillbaka och utveckla sitt språk. Språkcentrumen ska aktivt främja och stimulera till ökad användning av språken, bistå med sakkunskap och sprida kunskaper om språken och hur de revitaliseras.

Det långsiktiga målet med åtgärderna är att öka användningen av språken både på individnivå och i samhället i stort samt att främja en fungerande överföring av de nationella minoriteternas språk och kultur till nästa generation. Syftet är helt enkelt att de nationella minoritetsspråken ska leva vidare i Sverige.

I Riksrevisionens granskning konstateras att både Isof och Sametinget arbetar effektivt med språkcentrum när förutsättningarna finns. De arbetar utifrån språkens särskilda behov och inkluderar språkbärare i sitt arbete. Men Riksrevisionen bedömer att regeringens kortsiktiga styrning av språkcentrumen har lett till effektivitetsförluster.

Riksrevisionen understryker att betydande resurser har gått förlorade när Isof och Sametinget i praktiken tvingats avveckla och därefter återstarta språkcentrumen till följd av regeringens sena och kortsiktiga beslut. Samtidigt har Isof investerat betydande resurser för att utbilda personal, hitta lämpliga former för arbetet och inventera behov av insatser. Detta har även Sametinget gjort. Sedan har de behövt varsla personal och avveckla för att därefter få starta upp på nytt. Om inte detta är slöseri vill jag gärna bli upplyst av Moderaterna om vad som är det.

Enligt min mening är det väldigt angeläget att ytterligare åtgärder vidtas för att säkra en långsiktig och permanent verksamhet vid språkcentrumen. Efter finansieringen av den treåriga uppbyggnadsfasen 2022–2024 har regeringen i stället valt att kraftigt minska den permanenta finansieringen. Därigenom avstannar arbetet och avvecklas.

Herr talman! De nationella minoritetsspråken samiska, finska, meänkieli, romani chib och jiddisch är en levande del av Sveriges historia och kulturarv. Det är språk som burit berättelser, traditioner och identiteter genom generationer. Försvinner språket så försvinner också kulturen. Sverige har åtagit sig att hålla dessa språk levande, och det är ett åtagande som vi tar på allvar.

Riksrevisionen har granskat statens insatser under perioden 2019–2024, och slutsatsen är tydlig. Insatserna har inte varit tillräckliga. Arbetet har präglats av kortsiktiga satsningar snarare än långsiktiga strukturer. Samordningen av undervisningen har brustit. Informationen till dem som berörs har varit svårtillgänglig. Det här är kritik som regeringen välkomnar, instämmer i och redan har börjat åtgärda.

Låt mig vara konkret när det gäller vad som faktiskt gjorts, herr talman.

Ansvaret för språkcentrum för finska, meänkieli, jiddisch och romani chib har permanent förts in i instruktionen för Institutet för språk och folkminnen. Detta är ett direkt svar på kritiken om kortsiktighet. I stället för tidsbegränsade projektpengar får arbetet nu en stabil och varaktig grund.

Samordningen av minoritetspolitiken samlas hos MUCF från den 1 januari innevarande år.

Webbplatsen minoritet.se ses över för att bli mer tillgänglig och användarvänlig.

I maj förra året beslutade regeringen om en ny förordning om statsbidrag för fjärrundervisning i nationella minoritetsspråk, som trädde i kraft den 1 juli 2025 – med det konkreta syftet, herr talman, att fler elever ska kunna få undervisning i sitt minoritetsspråk oavsett var i landet de bor.

Herr talman! Sverige har återkommande fått kritik från Europarådet för arbetet med minoritetspolitiken. Det pågår en språkbytesprocess som gör att allt färre talar minoritetsspråken. Detta är allvarligt, och det är rätt av Riksrevisionen att peka på det. Regeringen delar också den bilden, har man klargjort, och ser allvarligt på att vi ännu inte har nått målet.

Men, herr talman, det finns också en annan sida av det myntet. Regeringen delar inte Riksrevisionens bedömning att uppföljningen av myndigheternas arbete har varit otillräcklig från Regeringskansliets sida. De åtgärder som nu vidtas är just de strukturella förändringar som behövs, inte nya utredningar utan konkreta uppdrag inbyggda i myndigheternas ordinarie verksamhet.

Det är också värt att notera att antalet elever och skolhuvudmän som söker statsbidrag för fjärrundervisning i minoritetsspråk redan ökar. Detta är ett tecken på att politiken börjar ge resultat.

Herr talman! Som moderat vill jag också understryka något principiellt. Vi driver att myndighetskommunikation som huvudregel ska ske på svenska. Men de nationella minoritetsspråken är och förblir givetvis ett självklart undantag, inte av tvång utan av övertygelse. Dessa språk är en del av det svenska kulturarvet och har ett helt annat och starkare skyddsvärde. Den distinktionen är viktig, och den håller vi fast vid.

Utskottet föreslår att riksdagen lägger skrivelsen till handlingarna. Regeringen har tagit Riksrevisionens granskning på allvar och svarat med handling. Nu gäller det att hålla i, för dessa språk förtjänar ett statligt engagemang som verkligen håller över tid, herr talman.

Herr talman! Tack till föregående talare för stödet för minoritetsspråken!

I torsdags förra veckan var jag på Konserthuset här i Stockholm och lyssnade på Sveriges nationalorkester, som inte är Filharmonikerna utan Göteborgs Symfoniker. Efter Sibelius femte symfoni, som skrevs under första världskriget, följde en fantastisk timme med Katarina Barruk och dirigenten och soloviolinisten Pekka Kuusisto, med sånger och dikter på samiska till musik av bland andra Philip Glass. Jag ska återkomma lite kort till detta sedan.

Vi i Miljöpartiet välkomnade Riksrevisionens granskning av statens arbete med de nationella minoritetsspråken. Rapporten bekräftar att de satsningar som gjordes fram till 2024 hade behövt en mer långsiktig och strategisk finansiering.

Jag behöver göra en liten utvikning med en gång. Det är viktigt att hålla i minnet att minoriteter och minoritetsspråk inte är riktigt samma sak och inte behandlas i samma konventioner. När det gäller landsdels- och minoritetsspråk är det en konvention från Europarådet som skyddar och främjar dessa språk. För svensk del handlar det som nämnts om romani chib, jiddisch, finska, meänkieli och samiska. Den europeiska stadgan syftar till att främja och skydda dessa språk och givetvis också andra europeiska landsdels- och minoritetsspråk.

Språken hänger naturligtvis nära samman med de olika minoriteter som talar dem, men inte helt och fullt. Det finns samer som talar meänkieli, tornedalingar som talar samiska och sverigefinnar som talar svenska. Jiddisch är för många judar inte ett vardagsspråk utan kanske mer ett kulturarv, och romani chib omfattar ett tjugotal olika dialekter eller varieteter.

Men i vilket fall: Språkstadgan är till för att skydda och främja landsdels- och minoritetsspråken. Stadgan talar om användning i rättsväsen, förvaltning, medier och kulturliv. Den ratificerades av Sverige 2000 och skiljer sig alltså från konventionen om minoriteter genom sitt fokus på språket som en kulturell resurs.

Herr talman! Sverige har genom lagstiftning och internationella åtaganden förbundit sig att skydda och främja de nationella minoritetsspråken. Trots detta har Sverige under lång tid fått återkommande kritik från bland annat Europarådet för brister i genomförandet av minoritetspolitiken. Dessutom pågår samtidigt en tydlig språkbytesprocess som gör att allt färre talar minoritetsspråken.

Regeringens kortsiktighet har försvagat språkpolitiken. Under perioden 2022–2024 fördelades, efter beslut av den rödgröna regeringen, 90 miljoner kronor per år för att stärka minoritetsspråken, med en uttryckligen långsiktig ambition. Riksrevisionens iakttagelse att delar av dessa resurser inte hann nyttjas fullt ut är viktig men ska inte nödvändigtvis tolkas som att resurserna var överdimensionerade. Tvärtom visar granskningen att uppbyggnad av fungerande strukturer, verksamheter och kompetens tar tid och kräver stabila och förutsägbara villkor över tid.

För mig och Miljöpartiet är det centralt att statens roll i detta sammanhang är just att skapa långsiktiga och goda förutsättningar för minoriteternas självstyre och egenmakt. Det är inte statens uppgift att detaljstyra hur resurser används, men staten behöver, i samråd med språkbärarna, ange en tydlig riktning och säkerställa stabila ramar över tid.

I sammanhanget är det även viktigt att betona betydelsen av att minoritetsspråken står självständiga och likvärdiga. I Sverige ägs inte respektive minoritetsspråk exklusivt av en viss nationell minoritet. Som jag nämnde hänger det inte alltid ihop: Finska romer har finska som sitt språk, och samer i norra Tornedalen har inte sällan meänkieli som sitt språk. Rätten till ett minoritetsspråk har inte minoriteten utan minoritetsspråkets språkbärare.

Herr talman! Språkcentrum spelar en avgörande roll i arbetet med att revitalisera de nationella minoritetsspråken. Riksrevisionen bedömer att både Institutet för språk och folkminnen, Isof, och Sametinget arbetar effektivt med språkcentrum när förutsättningarna finns, bland annat genom att involvera språkbärare och anpassa insatserna efter språkens olika behov. Det är därför glädjande om regeringen bidrar till att säkerställa långsiktiga och instruktionsenliga uppdrag för denna verksamhet. De brister Riksrevisionen pekar på handlar i huvudsak om kortsiktighet och ryckighet, inte om att ambitionsnivån har varit för hög.

Även Samiskt språkcentrum har påverkats negativt. Sametinget lade betydande resurser på att rekrytera personal och bygga upp verksamhet på fler orter och för fler samiska språk för att därefter tvingas säga upp personal och skala ned verksamheten igen till följd av minskade anslag. Osäkerheten kring finansieringen har lett till tappad kontinuitet och minskad handlingskraft.

Herr talman! Sedan har vi detta med brister i undervisning och samordning. Tillgång till undervisning i de nationella minoritetsspråken är lag. Bristen på behöriga lärare gör att effektiv nationell samordning är avgörande, inte minst genom fjärrundervisning. Men Skolverkets möjligheter att samordna undervisningen begränsas av bristande styrning, otillräcklig information om var behoven är som störst och ett regelverk som inte fullt ut stöder målet att hålla minoritetsspråken levande.

Diskrimineringsombudsmannen har i flera granskningar visat att barns rätt till undervisning i sitt nationella minoritetsspråk inte alltid tillgodoses i praktiken trots tydliga rättigheter i lag. När barns rätt till undervisning i nationella minoritetsspråk i praktiken varierar mellan kommuner innebär det en urholkning av dessa rättigheter.

Även Diskrimineringsombudsmannen har pekat på behovet av tydligare ansvar och bättre uppföljning när det gäller minoriteternas rättigheter. Utan en samlad och långsiktig uppföljning finns en uppenbar risk att rättigheterna urholkas i praktiken trots att de är reglerade i lag.

Herr talman! För att summera: Miljöpartiet delar inte regeringens bedömning att nuvarande styrning och resursnivåer är tillräckliga och ändamålsenliga. Kortsiktighet, ryckighet och neddragna resurser riskerar att ytterligare försvaga minoritetsspråkens ställning.

De nationella minoriteternas kulturer och språk måste stödjas brett, som en del av svenskt kulturarv och mångfald.

Flera instanser, däribland språkcentrum, behöver bidra med möjligheter att använda språken. Och det allmänna måste tillhandahålla relevant och korrekt information om de nationella minoriteternas språkliga rättigheter.

Allra sist: Umesamiska talas i dag av ett fåtal personer. Det är kanske inte riktigt så illa som dirigenten Kuusisto uttryckte det under konserten förra veckan: ett språk som talas av Katarina och hennes bror. Men läget är allvarligt.

Jag tänkte läsa ett par rader av Katarina Barruk, dock inte på umesamiska, för det kan jag inte. De är översatta till svenska. Det handlar om hennes gammelmormor, som hon berättade om vid den här konserten, som jag tyckte var fantastiskt bra:

Min mor var tvungen att ge sig av för att vi skulle få stanna. Hon var tvungen att ta den långa vägen söderut för rätten att stanna i vårt eget hem.

Hon talade alltså om detta med att behöva gå till kungs, som det då hette, för att få rätten att stanna kvar på de platser där de bodde.

Med detta yrkar jag bifall till reservation 3.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 17.)