Riksrevisionens rapport om riktade utbyggnadsuppdrag till universitet och högskolor

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1 och 2 och i övrigt bifall till utskottets förslag.

Vi socialdemokrater räds inte stora politiska utmaningar. Och kompetensförsörjningen inom skolan och vården är onekligen en stor utmaning, en utmaning som måste mötas med flera olika insatser. Ett exempel är det riktade uppdrag om utbyggnad av utbildningsplatser för bristyrken till högskolor och universitet som Riksrevisionen nu har granskat. Det ska vi strax återkomma till.

Herr talman! Utbildning är för oss socialdemokrater det viktigaste verktyget för att utveckla både människors och samhällets möjligheter. Vi satsar brett på utbyggnad av fler utbildningsplatser av många olika typer. Inom Kunskapslyftet har utbildningsplatserna fyrdubblats till 160 000 platser på såväl yrkesvux och yrkeshögskola som högskolor och universitet.

Som riksdagsledamot med ansvar för förskolan har jag under hösten haft möjlighet att vara ute och jobba i barngrupp på flera förskolor. Där har jag mött några av alla dem som nu utbildar sig på de här platserna – unga människor som med lysande ögon berättar att de äntligen kommit in på sin drömutbildning till lärare i förskolan.

Ett stort antal platser är en viktig grund för att fler ska kunna utbilda sig. Och varje plats är en livsdröm för den som får den. Att det inte ensamt löser problemen med kompetensförsörjning förstår vi ju allihop, men det är inte ett skäl till att inte använda verktyget fler platser.

Jag vill ta tillfället i akt och tala lite om några andra åtgärder som vidtagits.

För att lyckas med kompetensförsörjningen till viktiga yrken inom skolan och vården måste framför allt förutsättningarna för det arbete som ska utföras vara goda. Det behövs mer resurser och fler kollegor så att Sveriges lärare och sjuksköterskor kan börja vittna om en arbetsmiljö där man hinner se varje barn, varje elev och varje patient.

Herr talman! Den socialdemokratiskt ledda regeringen har skjutit till stora resurser till kommuner och regioner, de som i huvudsak är arbetsgivare för de yrkesgrupper vi talar om i dag. Sedan den här regeringen tillträdde har antalet välfärdsarbetare blivit 100 000 fler. De generella statsbidragen till kommuner och regioner har ökat med tiotals miljarder kronor. Men det behövs mer.

Det behövs också att kommuner och regioner använder de tillkommande statsbidragen till det de är till för: att stärka resurserna till exempelvis förskolan och förlossningsvården.

Låt oss stanna upp lite vid förlossningsvården som exempel. De senaste veckorna har vi nästan dagligen nåtts av larmrapporter om situationen i förlossningsvården i Stockholm. På Danderyds sjukhus har 41 av 97 barnmorskor sagt upp sig i protest mot arbetsvillkoren. På Södersjukhuset har 42 barnmorskor sagt upp sig sedan årsskiftet.

Vad har den moderatstyrda regionledningen gjort? Jo, i åratal har man lagt pengarna på hög i stället för att skjuta till de resurser som behövs och som regeringen har tillfört. Sent omsider har nu en yrvaken regionledning i någon sorts panik gått ut med ett förslag om mer resurser, men inte tillräckligt mycket. Det är också oklart varför man inte såg att de här pengarna behövdes när man för bara några månader sedan lade fram sitt budgetförslag i Region Stockholm.

Liknande resursbrist ser vi i Västra Götaland, som jag kommer från. Det är Sveriges näst största sjukvårdsregion – också den moderatstyrd.

Hur ska vi kunna locka fler att vilja utbilda sig till sjuksköterskor och barnmorskor med de arbetsförhållanden som våra i dag i huvudsak M- och KD-styrda regioner erbjuder?

Herr talman! Åter till kärnan i den här debatten. Har det varit bra för kompetensförsörjningen att ge riktade utbyggnadsuppdrag för bristyrken inom vård och skola till högskolor och universitet? Och hur har uppföljningen fungerat?

Under åren 2015–2017 ökade antalet programnybörjare på de utbildningar som omfattades med 2 100 studenter. Målsättningen var högre, men en ökning med över 2 000 nybörjarstudenter är ingen liten ökning. Det är ytterligare 2 000 livsdrömmar som går i uppfyllelse.

Det framgår tydligt av Riksrevisionens rapport att lärosätena har använt de medel som inte kunnat användas direkt till de utpekade utbildningarna för att stärka utbildningsplatserna inom andra bristyrken. Det låter i mina öron som ett klokt agerande.

I regeringens skrivelse görs en tydlig genomgång av hur uppdragen till högskolor och universitet följs upp. Riksrevisionen konstaterar också att regeringen regelbundet har följt upp hur utbyggnaderna på lärosätena fortlöper. Uppföljning sker alltså årligen via lärosätenas årsredovisningar och via Universitetskanslersämbetets sammanställning av statistik och uppföljning. Den sker också via myndighetsdialog med lärosätena. Vidare redovisas varje år i budgetpropositionen högskolors och universitets utveckling med detaljerade beskrivningar av hur antalet nybörjare och examinerade utvecklas över tid.

Det är för mig något oklart varför Riksrevisionen i den här fallet lämnar en detaljstyrande rekommendation och varför M och KD väljer att lyfta upp den i sin följdmotion. Vi socialdemokrater vill se mer generell styrning och mindre detaljstyrning. Det brukar ofta låta som att Moderaterna delar denna syn på ledning och styrning. Men det gör de tydligen inte i det här fallet. Här är det plötsligt viktigt att avvika från det samlade sättet att följa upp högskolor och universitet för att rikta en detaljstyrande uppmaning från riksdagen. Det framgår inte heller vilken information det är motionärerna anser saknas i den omfattande uppföljning som årligen genomförs.

Vi socialdemokrater i utbildningsutskottet delar till fullo regeringens syn. Man bör inte frångå den uppföljningsordning som gäller, och befintlig uppföljning ger omfattande och tydlig information inom området kompetensförsörjning för både skolan och vården.

Herr talman! Frågan om fler platser på bristyrkesutbildningar är bara en del av den viktiga kompetensförsörjningen. Vi socialdemokrater ser varje ytterligare student som väljer att läsa till sjuksköterska, lärare, förskollärare eller barnmorska som oerhört viktig – inte som, som högermotionärerna beskriver det, en meningslös sysselsättningsåtgärd. Men vi ser också att det i grunden är förbättrade villkor för de yrkesverksamma i dessa bristyrken som är en långt viktigare åtgärd för att komma till rätta med kompetensbristen. Här är inte minst de moderatledda regionerna svaret skyldiga.

(Applåder)

I detta anförande instämde Roza Güclü Hedin och Linus Sköld (båda S).

Herr talman! Det råder stor brist inom flera legitimationsyrken i vården, egentligen inom alla kategorier. Det skiljer sig mellan regionerna, men en bedömning är att det saknas upp mot 40 000 sjuksköterskor.

I skolan saknas det enligt en undersökning som SCB gjort upp mot 36 000 lärare, vilket gör att det finns risk att en femtedel som jobbar i skolan inte är legitimerade. Samma undersökning visar att det finns en brist på upp mot 45 000 förskollärare. Det finns även en del brister inom olika ingenjörsyrken.

Herr talman! Jag är glad att Riksrevisionen har granskat det riktade utbyggnadsuppdraget under 2014–2019. Möjligen har vi läst granskningen på olika sätt i olika partier.

Vi ser att det är ganska graverande klagomål som framförs. Man har inte lyckats med utbyggnadsuppdraget. Det handlar alltså om att få till utbyggnader i bristyrkena. Det handlar inte om att öka antalet högskoleplatser generellt. Det kan i och för sig vara bra, men det här var ett riktat uppdrag att öka utbyggnaden inom bristyrkena.

Därför skrev M och KD en följdmotion. Jag är mycket glad över att vi nu har två tillkännagivanden, som jag förstås står bakom. Jag ställer mig även bakom reservation nummer 3.

Att vi vill göra en detaljgranskning, som Paula Örn kallar det, är förstås för att man inte lyckats med uppdraget. Hade man lyckats hade vi inte behövt göra så här. Det är viktigt att det görs en uppföljning, så det är märkligt att man inte vill ställa sig bakom vår uppmaning att göra en. Även om man tycker att man är nöjd är det viktigt att man gör en uppföljning för att se om man verkligen är nöjd. Det är märkligt att man inte ställer sig bakom vår uppmaning om en uppföljning, men vi står självklart bakom den i vår reservation.

Om man ska trivas i ett bristyrke är det viktigt att det finns utbildad personal. Det blir en svårighet om det finns outbildad personal, till exempel obehöriga lärare. Att det finns utbildad personal ökar chansen att man stannar kvar på en utbildning.

Ett annat bekymmer är att man inte har fört en diskussion med lärosätena om den här utbyggnaden för att se vilka möjligheter lärosätena har. Det är också viktigt att man får genomströmning, det vill säga att studenterna fullföljer sin påbörjade utbildning. Annars blir de tyvärr inte färdigutbildade för bristyrkena.

Vi tycker att pengarna har satsats på fel saker. Man har byggt ut utbildningen på högskolan men inte inom bristyrkena. Man har inte sett till att det blir ökad genomströmning eller färdigutbildade studenter inom bristyrkena.

Jag hoppas förstås att riksdagen kan ställa sig bakom våra tillkännagivanden och även våra reservationer. Det måste ske en uppföljning av ett så här tydligt utbyggnadsuppdrag.

Herr talman! Poängen i mitt anförande är att det görs en väldigt gedigen uppföljning av uppdragen till högskolor och universitet, som även inkluderar det riktade uppdraget. Dessutom görs en samlad uppföljning av kompetensbristen inom olika yrkesområden – skolan, vården och så vidare. Vi förstår inte riktigt varför man då, som ni vill, skulle plocka ut just det riktade uppdraget gällande förskola, sjukvård och samhällsbyggnad och titta på det isolerat i stället för på den generella, breda uppföljningen, med otroligt mycket information, och den samlade kompetensuppföljningen. Vad är det för information som ledamoten anser inte finns?

Det är inte sant att det inte har förekommit någon diskussion med lärosätena. Det sker årliga lärosätesdialoger och annan uppföljning, och det framgår också av skrivelsen att man har justerat uppdraget över tid för att möta de olika förutsättningarna hos de olika lärosätena. Den dialogen förs och har förts kontinuerligt.

Herr talman! Granskningen har skett under fem år. Om man hade varit nöjd under dessa fem år hade man inte behövt göra denna kritiska granskning. Det har säkert skett en uppföljning, men den har alltså inte varit tillräcklig. Det har inte förbättrats under dessa fem år. Fem år är ändå en ganska lång tid för en student, som kanske blir färdig lärare under dessa fem år. Därför vill vi ha en tydligare uppföljning.

Vi tycker att all uppföljning är bra. Men när ett uppdrag inte fungerar måste man fokusera på det uppdraget. Därför vill vi ha en extra uppföljning här, men vi tycker att all uppföljning är bra. Alla uppdrag som ska utföras kostar pengar och ska också leda till något. Vi tycker alltså att det är mycket bra med uppföljningar. Därför är jag förvånad över att S inte vill ha en uppföljning av just detta, där man tyvärr har misslyckats.

När det gäller dialog med lärosäten säger lärosätena själva att de inte har haft möjlighet att utföra detta uppdrag. Då måste man ha en dialog med lärosätena och fråga hur kraven kan uppfyllas. Det handlar om utbildning där man under fem år hela tiden har sett att det har funnits brister. Då måste man titta på hur man kan lösa det.

Herr talman! Vi tar det ett varv till. Vi är också för uppföljning, och omfattande uppföljning görs. Ytterligare administrativa detaljpålagor framstår däremot som väldigt onödiga, särskilt i detta fall.

När det gäller varför det här riktade uppdraget och kanske detaljstyrningen är viktig i det fallet handlar det om att öka trycket på lärosätena att prioritera dessa utbildningar. Jag är själv lärarutbildad. Det råder brist på disputerad personal inom lärarutbildningarna. På den tiden tror jag att det var ungefär 1 procent av de fasta fakultetsmedlen som gick till forskning och forskarutbildning för lärarutbildningen, som är universitetens och lärosätenas största professionsutbildning. Jag kan inte de exakta siffrorna i dag, men något säger mig att det inte har ändrats så väldigt mycket. Därför behöver vi skapa ett tryck på lärosätena att prioritera dessa utbildningar.

Herr talman! Självklart är vi för att det ska finnas välutbildade och disputerade lärare på lärarutbildningen. Vi är också de första att säga att vi kanske måste förbättra lärarutbildningen och se nya grepp inom utbildningen. Vi kanske även ska ha fristående lärarutbildningar. Vi tycker absolut att det vore bra.

Bekymret är dock att man för en dialog men att det ändå inte leder till resultat. Då tycker jag att man måste fördjupa dialogen, och det är det vi vill göra. Därför vill vi också ha en tydlig uppföljning inom just detta område, men också inom hela det stora området. Det finns ju många andra bristyrken. Här pratar vi om vårdpersonal och läraryrken, men det finns förstås också många andra yrken där vi behöver uppföljning. Men detta uppdrag handlar om just dessa bristyrken, och här behöver vi ha en tydlig, riktad uppföljning.

Herr talman! Låt mig först och främst yrka bifall till reservation nummer 3.

Regeringens satsningar på utbildningsplatser för bristyrken är i grunden bra. Att utbilda människor till yrken som hela samhället har nytta av och som behövs är i grunden ett välkommet initiativ. Oavsett vad som har antytts här i talarstolen tidigare under denna debatt finns det nog ingen skillnad i synsätt mellan partierna när det gäller detta. Vi tycker alla att det är bra att göra den typen av satsningar.

Men det är inte den generella politiken som Riksrevisionen har att granska utan vissa, särskilda saker. Det handlar om hur effektivt man har lyckats få till dessa utbildningsplatser och hur det har hanterats. Där pekar Riksrevisionen på ett antal allvarliga brister gällande dessa extra utbildningsplatser. Riksrevisionen säger att det inte bara för att man anslår medel och beordrar att några lärosäten ska tillsätta extra utbildningsplatser är givet att de tillsätts över huvud taget eller att det fungerar hela vägen. Det är därför vi måste ha en uppföljning och någon typ av kontroll av att det verkligen fungerar som det ska.

Ett problem man kan stöta på är exempelvis att studenter kanske inte har intresse av att söka platserna. Det ska finnas intresse för att söka platserna för att det ska fungera effektivt. Vi måste ha lärare med rätt kompetens som ska anställas; det kan också vara ett problem. Det är många pusselbitar i hela kedjan som måste fungera för att satsningarna ska vara effektiva. Här har det brustit på ett allvarligt sätt, vilket Riksrevisionen också konstaterar i sin rapport.

Riksrevisionen menar att en trolig anledning till att dessa utbildningssatsningar inte har fungerat tillfredsställande är att det har brustit i dialogen med berörda lärosäten. Antingen har dialoger inte ägt rum eller så har de varit bristfälliga och alltså inte tillräckliga. När regeringen gör satsningar av denna storlek är det minsta man kan begära att den i förväg kontrollerar att de kommer att fungera och att lärosätena har möjlighet att genomföra utbildningarna samt att det följs upp på ett riktigt sätt. Riksrevisionen menar att så inte är fallet.

De mest framgångsrika satsningarna har enligt granskningen gällt ingenjörsutbildningarna. Detta är kanske en välbehövlig signal till regeringen om att permanent öka antalet platser på just ingenjörsutbildningar. Det finns ett samhälleligt behov av dessa utbildningar, och det finns ett intresse från blivande studenter av att söka utbildningarna.

Regeringen skriver i sitt svar till Riksrevisionen: ”Bristen på lärare i skolan och personal inom … sjukvården är … inte möjlig att lösa enbart genom att utbilda fler. Det krävs att yrkenas attraktivitet ökar med goda … arbetsvillkor.” Detta är helt sant.

Tyvärr kan vi konstatera att regeringens politik har fått helt motsatt effekt. Läraryrkets status har stadigt sjunkit över tid, och arbetsmiljön är på vissa håll, inte minst i utsatta områden, under all kritik. Här krävs en ny politik av en ny regering för att vända den negativa trenden.

En annan aspekt av den aktuella granskningen är att vårt utbildningssystem inte riktigt är funktionellt. Om vårt system för högre utbildning fungerade bättre skulle dessa särskilda utbildningsinsatser inte behövas. Regeringen har alla verktyg att ta till för att styra antalet platser på högskolorna, men regeringen är tydligen inte tillräckligt effektiv på detta område heller.

Riksrevisionen kritiserar regeringens särskilda utbildningssatsningar speciellt för att uppföljning och utvärdering inte har skett på ett lämpligt sätt. Inte heller har målsättningen varit tillräcklig. Regeringen måste självklart sätta upp tydliga, utvärderbara mål och följa upp och utvärdera de satsningar som görs, speciellt med tanke på de kostnader som det ändå handlar om. Seriösa utvärderingar gör att man kan förbättra framtida satsningar och justera misstag. Det borde vara en självklarhet vid denna typ av tillfälliga satsningar. Vi kan beklaga att det tydligen inte riktigt har gått fram till regeringspartiernas representanter att detta också är nödvändigt.

Herr talman! Jag undrar lite om ledamoten och jag har läst samma uppföljning. Jag citerar: ”Enligt Riksrevisionen är utbyggnadsuppdragen till stora delar tydligt utformade.” Ytterligare citat: ”Riksrevisionen konstaterar att regeringen regelbundet har följt upp hur utbyggnaderna på lärosätena fortlöper.”

För mig är det ganska tydligt. Det handlar om att skära korven på andra ledden och göra en specifik utbildning av vissa detaljökningar vid respektive uppföljning. Vi och regeringen menar att det inte är ändamålsenligt. Det är mycket bättre att ha ett brett uppföljningsgrepp och titta på hela utvecklingen inom högskolan. Det är uppdrag som redan finns. Man ska tydligt redovisa hur det går med nybörjarstudenter, antalet examinerade, det vill säga genomströmningen, och så vidare. Att ge ytterligare en pålaga bara för sakens skull är onödigt.

Det är intressant att ledamoten är så orolig för situationen ute i skolorna när Sverigedemokraterna då möjligheten ges här i kammaren regelmässigt röstar på budgetar som ger mindre resurser till kommuner och regioner.

Herr talman! Det framgår lite grann av det där sista att Socialdemokraterna inte riktigt har förstått hela poängen med skolpolitiken. Bara för att man kastar ut pengar innebär det inte att man får den effekt som man vill ha eller de resultat som behövs. Vi kan lägga hur mycket pengar som helst på skolsektorn, men om vi inte gör något åt innehållet eller följer upp att det fungerar effektivt kan vi fortsätta vräka ut pengar utan att det får något resultat därefter. Detta är en tydlig brist i den socialdemokratiska politiken. Man lyckas inte balansera kraven på innehåll i utbildningen med kostnaderna för den. Det har vi sett i flera år, och här får det bara fortsätta.

Jo, vi har läst samma uppföljning. Problemet jag hör i det som ledamoten säger är att man inte vill ha en specifik granskning av just dessa medel, utan man vill ha en generell uppföljning av utbildningssektorn. Det är väldigt anmärkningsvärt. Regeringen slår på stora trumman och säger att man ska satsa pengar på vissa utbildningar inom bristyrken för att få fram fler människor som kan komma i arbete. Det är i sig helt rätt. Men att man inte vill göra en specifik uppföljning av hur dessa pengar använts – hur skattemedel har använts till just dessa utbildningar – är högst anmärkningsvärt.

I en sådan uppföljning skulle man ju kunna få fram att man inom vissa yrken behöver satsa annorlunda, göra mer och ha mer dialog med universiteten och högskolorna medan man på andra områden redan har en attraktivitet och då kan bygga ut dem ännu mer. Att Socialdemokraterna inte vill ha en sådan uppföljning tycker jag är högst anmärkningsvärt.

Herr talman! Jag kan konstatera två saker.

Den sverigedemokratiske ledamoten anser inte att det behövs mer resurser till skolan. Det håller jag inte med om.

Jag vill också uppmärksamma att Universitetskanslersämbetet sedan 2018 har ett särskilt uppföljningsuppdrag för att ge fördjupad information om dimensionering av vissa utbildningar. Inom ramen för uppdraget följer Universitetskanslersämbetet vilka inriktningar högskolor och universitet ger inom ingenjörsutbildningarna, lärarutbildningarna och specialistsköterskeutbildningarna. Uppdraget redovisas årligen. Det finns alltså all den uppföljning som rimligtvis krävs för att få den information som ledamoten efterfrågar.

Herr talman! Paula Örn är en ganska ny ledamot i utbildningsutskottet, så jag välkomnar henne till debatten. Men jag ser att hon redan har gått igenom något som jag tror är en obligatorisk socialdemokratisk introduktionskurs för utbildningsdebatter. Man måste i alla sammanhang vända och vrida på de argument som man får.

Nu säger Paula Örn att hon hör att Sverigedemokraterna inte vill satsa mer resurser på skolorna. Det var inte vad jag sa. Jag sa att man inte bara kan slänga ut pengar på skolan om man inte ser till att pengarna används effektivt. Mer pengar löser inte problemen om pengarna inte används på rätt sätt.

Just därför är det viktigt att följa upp att varenda skattekrona som satsas på utbildning också används till det de ska vara till för. Bara för att man ökar kostnaderna och bygger ut antalet utbildningsplatser innebär det inte att det får gynnsamma effekter. Det behöver inte vara så, och därför måste vi ta reda på det. Dessa pengar skulle vi kunna satsa på andra viktiga saker som verkligen ser till att människor får rätt utbildningsnivå och är beredda och redo för ett framtida yrkesliv.

Jag beklagar att Socialdemokraterna efter alla dessa år fortfarande stampar i samma skor och på samma plats och inte inser behovet av uppföljning och utvärdering av hur skattepengar används.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nummer 2, som Centerpartiet står bakom.

Vi debatterar i dag Riksrevisionens rapport om riktade utbyggnadsuppdrag till universitet och högskolor. Den riktar skarp kritik mot den socialdemokratiska regeringens utbyggnadspolitik inom högskolan under den förra mandatperioden.

Riksrevisionens övergripande slutsats är att regeringens styrning av utbyggnadsuppdragen inte har bidragit till någon avsevärd ökning av högskoleutbildade inom de utpekade bristyrkena. På de områden och utbildningar som omfattades av utbyggnadsuppdrag under 2015–2017 har antalet programnybörjare ökat med drygt 2 100 i stället för drygt 4 800 nybörjare som uppdragen sammanlagt avsåg.

Riksrevisionen anser att utbyggnadsuppdragen i de flesta fall har avsett utbildningar där det primära problemet inte är ett otillräckligt utbildningsutbud. I stället har det funnits för få sökande till utbildningarna, ett begränsat utbud av platser för verksamhetsförlagd utbildning, VFU, eller brist på disputerade lärare. Riktade utbyggnadsuppdrag kan enligt Riksrevisionen vara en relevant och effektiv åtgärd i de fall där det finns många behöriga sökande samtidigt som lärosätena har en kapacitet att bygga ut. Men på de utbildningar där det finns strukturella hinder, till exempel lågt söktryck, anser Riksrevisionen att regeringen bör överväga andra åtgärder eller en annan utformning av utbyggnadsuppdragen.

I rapporten är dessutom bristen på dialog med lärosätena slående. Till exempel visar Riksrevisionens granskning av lärosätenas underlag inför 2017 års utbyggnad att åtta lärosäten hade lämnat önskemål om att bygga ut andra utbildningar, till exempel utbildningar för yrkeslärare, speciallärare eller specialpedagoger, men det tillgodosåg regeringen inte. För 2018 års utbyggnad av samhällsbyggnadsutbildningar konstaterar Riksrevisionen däremot att några av de lärosäten som uttryckligen hade svarat att de på grund av för lågt söktryck eller lärarbrist inte önskade bygga ut ändå fick ett utbyggnadsuppdrag.

Riksrevisionen har även studerat utbyggnaden av de lärarutbildningar där vissa lärosäten fick utökade uppdrag 2017 och kan konstatera att i vissa fall har lärosäten fått utökade uppdrag på samma utbildning utan hänsyn till lärosätenas uppenbara svårigheter att nå upp till föregående års mål.

Herr talman! Det är anmärkningsvärt att det från regeringens sida i så låg utsträckning har funnits en dialog med lärosätena och att man i vissa fall dessutom har gett uppdrag i strid med deras önskan.

Att vi får en väl genomförd måluppfyllelseanalys av regeringens utbyggnadsuppdrag är välkommet, och det är en förutsättning för att garantera att detta får en faktisk effekt. En sådan analys bör delges riksdagen. I utskottets betänkande finns därför ett tillkännagivande om detta.

Jag vill passa på och säga att det därtill behövs mer åtgärder framöver. Riksrevisionsrapporten är en viktig del för att komma vidare i den fortsatta högskolepolitiska debatten. Hur möter vi de utmaningar som finns i och med flera bristyrken inom olika sektorer? I denna stora utmaning måste lärosätena få möjlighet att bidra framgent utifrån sina förutsättningar, som beror på söktryck, tillgång till disputerade lärare och andra delar. På så vis kan man skapa förutsättningar att möta den stora utmaning vi har med matchningsproblematiken på arbetsmarknaden samt företags och offentlig sektors behov av personal. Detta måste kunna ske med minskad detaljstyrning.

Det handlar om att göra utbildningar men också arbeten där det i dag finns en stor brist mer attraktiva för människor att söka sig till. På så vis kan man bidra till att öka söktrycket. Det handlar också om att få fram fler disputerade lärare som kan bidra till att utbilda fler inom dessa sektorer. Och inom ramen för den forskningspolitiska proposition som också Centerpartiet deltog i förhandlingarna till görs flera behjärtansvärda och viktiga satsningar inom denna del så att lärosätena kan få förutsättningar att utbilda fler i den mån det är möjligt.

Det handlar också, avslutningsvis, om att se till att genomströmningen inom den högre utbildningen förbättras så att de som startar en utbildning även fullföljer utbildningen och kan komma ut på arbetsmarknaden, där man skriker efter kompetens och där fler människor behövs. Det handlar då om att lärosätena får bättre förutsättningar att arbeta med genomströmningen så att fler kommer ut på arbetsmarknaden.

Herr talman! I dag har vi brist på utbildade inom flera yrkesgrupper, inom skolan och hälso- och sjukvården. Men det gäller också andra samhällsviktiga utbildningar, till exempel ingenjörsutbildningar. För flera av dessa yrkesgrupper behöver arbetsvillkoren bli bättre så att utbildade stannar kvar i yrket. I dag är det alltför många som lämnar både vården och skolan på grund av löneläge eller arbetsmiljöproblem. Barnmorskorna är det senaste exemplet. Många menar att det inte råder någon brist på barnmorskor, men deras arbetssituation är inte hållbar, och på sikt riskerar vi en brist även här. Det finns ingen brist nu, men många lämnar yrket. Det finns också en reell brist när det gäller många andra yrken som är kopplad till att för få har utbildats tidigare eller till att för få har valt att söka utbildningarna, vilket i sin tur också är kopplat till arbetsmiljö och löneläge.

Vi i Vänsterpartiet kan se att många utbildningar behöver spridas över landet för att studenter som har svårt att flytta långt för studier ska få möjlighet att studera och också för att man inte ska dränera landet på utbildade – många väljer att stanna kvar på den studieort där de har studerat eller i närheten av den. Utbildningar i hela landet är viktigt för att vi ska kunna få fler utbildade inom skolan och vården. Här är, vilket även denna rapport visar, problemet att hitta lärare.

Lärosätena har stor frihet att själva styra sitt utbildningsutbud. Därför görs det regelbundna satsningar på riktade utbyggnadsuppdrag. Riksrevisionen har nu granskat de riktade utbyggnadsuppdrag som beslutades år 2015–2019. Alla uppdrag har inte varit lyckade. Delar av utbyggnadsuppdragen har varit inom områden där det primära problemet inte är ett otillräckligt utbildningsutbud från lärosätenas sida utan för få sökande, ett begränsat utbud av platser för verksamhetsförlagd utbildning eller brist på disputerade lärare.

Riksrevisionen ger flera förslag på hur de riktade utbyggnadsuppdragen ska kunna förbättras. Det är förslag som regeringen till stor del har tagit till sig. För Vänsterpartiet är det prioriterat att det ska gå att utbilda sig till exempelvis lärare eller sjuksköterska i hela landet och att högskolor har den kompetens som behövs för att utbildningarna ska bli bra. Bristen på disputerade lärare måste avhjälpas och snedrekryteringen måste brytas så att fler söker sig till högre utbildning. Inga sådana förslag finns dock i denna rapport eller i utskottets betänkande.

När utbildningsutbudet vid universitet och högskolor styrs av regering eller riksdag är det, precis som det påpekas i rapporten, viktigt att hänsyn tas till lärosätenas förutsättningar och behov och att lärosätena verkligen har möjlighet att genomföra det uppdrag de har fått. Inom områden där arbetsmarknadens behov av utbildade är stort kan det även i framtiden finnas behov av riktade satsningar.

Herr talman! I betänkandet har utskottet tillstyrkt två förslag i en följdmotion, dels om en samlad måluppfyllelseanalys vid utbyggnadsuppdrag, dels om att utbyggnadsuppdraget riktat mot samhällsbyggnad ska förtydligas.

Jag vill här särskilt lyfta fram reservation 2, då utbyggnadsuppdraget riktat mot samhällsbyggnad har utformats i enlighet med Riksrevisionens bedömning och därför inte behöver förtydligas ytterligare. Jag yrkar alltså bifall till reservation 2.

Herr talman! Den rödgröna regeringen, Miljöpartiet och Socialdemokraterna, har haft ett starkt fokus på utbildning och på kunskap sedan den tillträdde för drygt sju år sedan. Det gäller hela utbildningskedjan, från förskolan till doktorsgrad, för dem som står långt från arbetsmarknaden med korta utbildningar och för högutbildade. Det handlar om det nya lärandet och det livslånga lärandet.

Utbildningsplatserna på alla nivåer har byggts ut mycket kraftigt – det måste man väl säga. Man kan räkna på detta på lite olika sätt. Något som nämns i handlingarna till dagens debatt är att det har tillförts resurser motsvarande 45 000 helårsstudenter i högskolan. Underlaget för Riksrevisionens granskning, som vi debatterar i dag, handlar om platser motsvarande 17 000 helårsstudenter i riktade utbyggnadsuppdrag i högskolan.

Detta är en historisk satsning, en succé, som behöver fortsätta. Tyvärr har den obstruerats – vi kan läsa om det i utredningen också – vid två tillfällen av den politiska oppositionen. Men vi fortsätter självklart oförtrutet att bygga ut antalet platser, för det är viktigt.

Det råder brist i flera yrkeskategorier. Lärare, vårdpersonal och ingenjörer är några som nämns här, men det är också en rad andra yrken. Regeringens satsning har inneburit att vi har ökat antalet studenter väldigt kraftigt inom dessa utbildningar. Det är en framgång; det kommer vi inte ifrån.

Riksrevisionen pekar på att vi inte har nått hela vägen. Målen är inte uppfyllda. Men pengarna har kommit väl till pass oavsett detta. I de flesta fall då lärosätena inte haft möjlighet att svara upp mot målen har resurserna använts för att utbilda inom andra bristyrken.

Jag tycker att detta är bra. I grunden är det så, precis som Riksrevisionen påpekar, att dimensioneringen av utbildningarna är ett uppdrag som lärosätena ska ta ansvar för, utifrån studenternas ambitioner och utifrån ett samhällsansvar. Det ansvaret har lärosätena visat att de är beredda att ta, och de tar det också.

Herr talman! Jag tycker att regeringen har väldigt bra och tydliga svar på Riksrevisionens rekommendationer – det har också Paula Örn, Socialdemokraterna, redogjort för på ett väldigt bra sätt i debattens inledning. Inte desto mindre har den politiska oppositionen enat sig kring några förslag till tillkännagivanden. Jag tycker att det är problematiskt.

Riksrevisionens rapport är, tycker jag, på det hela taget väldigt bra och väl genomförd. Jag förstår att de, utöver sin granskning, måste komma fram till några slutsatser och rekommendationer. Men jag kan tycka att man som politiker också behöver ta lite ansvar för de förslag till beslut som man lägger fram för riksdagen.

Vi återkommer ständigt till den forskande och undervisande personalens arbetssituation på lärosätena. Den administrativa bördan behöver minska. Två av förslagen till tillkännagivanden innebär i realiteten en ökad administrativ överbyggnad för universiteten. Även om rekommendationen är riktad till regeringen kommer detta naturligtvis att falla ned på lärarna, och kvaliteten i undervisningen äventyras när man ökar den administrativa bördan på det här sättet.

Det är sådana här små nålstick, denna typ av extrautvärderingar och extrarapporter som ska lämnas in, som vi behöver plocka bort, inte lägga till. Vi ska inte tillföra nya uppdrag. Vi ska, tvärtom, ta bort gamla.

Som regeringen skriver i sitt svar görs redan dessa uppföljningar och analyser av till exempel UKÄ men också i budgetpropositionerna. Vill man hitta dem kan man läsa i litteraturlistan i den utredning som Riksrevisionen har gjort. Det finns i källförteckningen där.

Det här var två av förslagen. Det tredje förslaget till tillkännagivande handlar om att förtydliga utbyggnadsuppdragen, vilket dels faktiskt har gjorts, precis som regeringen säger, dels skulle innebära en ytterligare inskränkning av lärosätenas autonomi – just det som har gjort att lärosätena på ett mycket bra sätt har kunnat förhålla sig ganska fritt till de tilldelade medlen och kunnat använda dem på det sätt som har fungerat bäst lokalt. Vi behöver inte mer av detaljstyrning.

Herr talman! Jag vill därför yrka bifall till Miljöpartiets reservationer 1 och 2, som vi har tillsammans med S och V, den andra också tillsammans med Centerpartiet, och avslag på reservation 3 från Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.

Herr talman! Innan jag avslutar mitt anförande vill jag återkomma till att vi har en allmän brist på arbetskraft med bred akademisk utbildning i Sverige. Det kunskapslyft som regeringen har genomfört och kommer att fortsätta att genomföra får effekten att många fler kommer in på arbetsmarknaden och får jobb.

Arbetsmarknaden är dynamisk och föränderlig. Vi vet inte vilka jobb och vilka utbildningar som vi kommer att behöva i morgon, och därför är det livslånga lärandet så oerhört viktigt. Här har regeringen varit väldigt tydlig: Vi tar denna utmaning på allvar. Lärosätena har fått ett uppdrag i högskolelagen att ta ansvar för det livslånga lärandet, och det ansvaret börjar den här terminen.

Miljöpartiet gick in i regering med löfte om att genomföra det vi kallar för utvecklingstid, ett studiestöd särskilt riktat till personer mitt i arbetslivet som ger en möjlighet att ställa om för den som har behov av att göra det när den dynamiska arbetsmarknaden förändras. Det är ett stöd för den som håller på att bli utbränd, för den som har ett tungt arbete där kroppen håller på att slitas ut – för ett långt och hållbart arbetsliv.

Det här förslaget tyckte den samlade oppositionen med Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna var så förfärligt och så hemskt att de samlade sig och gemensamt strök det ur en budgetproposition som redan var framlagd. Jag har väldigt svårt att förstå det, något som jag har återkommit till flera gånger.

Nu kommer dock förslaget tillbaka, dessutom i utökad form, som ett omställningsstudiestöd. Här finns en väldigt bred uppslutning, inklusive arbetsmarknadens parter, arbetsgivarna och nu även LO. Det är bra och viktigt och kompletterar regeringens arbete med breddad rekrytering, med hög kvalitet i utbildningen och med riktade utbyggnadsuppdrag inom bristyrken.

(Applåder)

Herr talman! Ledamoten Mats Berglund talar om att de har tagit ett stort ansvar i skolan och att man vill höja kvaliteten. Det finns också det som är negativt: Vi ser minskade resultat på flera områden och fler elever som inte ens är godkända på sina utbildningar.

Ledamoten talar även om att man som politiker måste ta ansvar. Självklart ska man göra det, och det är just därför som vi tar ansvar när det inte fungerar och när ett uppdrag brister. Det vill säga vi har inte sett någon utveckling när det gäller bristyrken, tvärtom.

Jag inledde mitt anförande med ett scenario som visar på att det saknas 40 000 sjuksköterskor, 36 000 förskollärare och 30 000 lärare i Sverige. Vi riskerar därmed att var femte lärare är obehörig. Jag tycker att detta är att ta ansvar, och då måste vi givetvis även ta Riksrevisionens utlåtande på stort allvar. Riksrevisionen har ändå ett uppdrag att säga till när det inte fungerar. Då ska vi politiker reagera, vilket vi har gjort här.

Herr talman! När det gäller skolresultaten tycker jag väl ändå att de internationella mätningarna har visat att den negativa trenden har vänt. Man kan naturligtvis diskutera kvaliteten i mätningarna, men det är en ganska tydlig trend att det har vänt och att det går bra i skolan.

Det är bristyrkena som vi motverkar genom att fortsätta att utbilda, och den utredning som vi har i dag visar att vi har fler nybörjare i bristyrkesutbildningarna och att vi har byggt ut högskolan motsvarande 45 000 nya helårsplatser. Det är helt enkelt så vi långsiktigt måste börja försörja arbetsmarknaden med högt utbildad arbetskraft.

Vi måste också ta ansvar för det livslånga lärandet så att vi möter arbetsmarknadens behov när arbetsmarknaden ställer om och förändras med nya digitala utmaningar och allt vad som kommer. Precis som jag sa i mitt anförande vet vi inte hur arbetsmarknaden kommer att se ut i framtiden, och därför är de breda akademiska utbildningarna oerhört viktiga, liksom yrkesutbildningar. Yrkeshögskolan har väldigt positiva resultat, och även där bygger vi ut antalet platser. Här är det viktigt att vi inte bygger ut antalet platser för fort utan att vi bibehåller kvaliteten, och det tycker jag verkligen att regeringen har tagit ansvar för. Utbyggnaden i antalet platser kommer också med resurser.

Herr talman! Bedöma resultat kan man göra på olika sätt. Man kan också undanta många elever när man gör undersökningar för att inte få fram att det var ett negativt resultat. Att vi ser många elever redan i sexan gå ut med icke godkända betyg talar väldigt mycket för en väldigt allvarlig situation som tyvärr fortsätter senare och vidare.

Vi har en utbildningsminister som säger att man kan börja i gymnasiet även om man inte klarar nian. Där har vi ett stort, stort ansvar att klara grundskolan. Sedan kommer man från gymnasiet till högskolan och behöver till exempel göra ett basår för att man inte har klarat gymnasiet.

Vi har alltså ett stort bekymmer som börjar väldigt tidigt, och jag tycker tyvärr inte att ledamoten tar det på så stort allvar.

När vi kommer till den fråga som det egentligen handlar om skulle vi ju inte ha stått här i dag om den riktade utbyggnaden hade gjorts på ett väldigt bra sätt. Då hade ju inte Riksrevisionen haft någon kritik utan sagt att bra, det här har skötts på ett utmärkt sätt.

Nu har man ganska kraftig kritik, och det tar vi på stort allvar. Som ledamoten säger måste vi politiker ta ansvar, vilket vi gör. Av det följer att när Riksrevisionen har kritik vill vi att det ska tas på allvar. Då ska man inte säga att vi har gjort en generell utbyggnad av högskolan. Det var de riktade utbildningarna det handlade om, där vi har stor brist.

Jag tycker därför inte att man har tagit det på stort allvar. Jag hoppas naturligtvis att kunna övertyga ledamoten om att följa vårt förslag till tillkännagivande.

Herr talman! Jag tycker att vi tar det här på stort allvar, både gällande skolresultaten och att elever går ut utan godkända betyg. Det är naturligtvis oerhört viktigt att ta hand om det, men vi tar också ansvar för att vi inte har uppfyllt målen. Det är klart att vi ska göra det, men det är också viktigt att se de framgångar som vi har haft i utbildningsuppdragen. Jag tycker verkligen att det är det som ska framhållas.

Vad gäller bristande skolresultat och bristande resultat i gymnasieskolan är det också viktigt att både skolelever och andra personer genom hela livet får nya chanser. Det är inte ovanligt att man hamnar i en dipp med psykisk ohälsa eller vad som helst i gymnasiet. Det är en svår period i livet. Man kan gå ut med dåliga betyg men ändå återkomma. De här nya chanserna är otroligt viktiga.

Vad gäller rapporten har Riksrevisionen riktat ett antal rekommendationer till regeringen. Som jag sa håller jag inte riktigt med om dessa rekommendationer. Jag tycker naturligtvis att Riksrevisionen ska ha möjlighet att rikta rekommendationer också till myndigheterna. Man skulle även ha kunnat rikta en rekommendation till lärosätena, för det är faktiskt de som inte riktigt har uppfyllt sina åtaganden eller de krav vi har ställt.

Riksrevisionen kan inte rikta rekommendationer till SKR att till exempel skaffa fram fler VFU-platser. Det hade vi gärna sett. Mellan raderna riktar de en skarp rekommendation till oppositionen att inte hålla på och obstruera genom att rycka ut saker ur budgetar och så, för det har verkligen stört. Det står väldigt tydligt i rapporten att det har stört högskolornas planeringshorisont, och nu ser jag att oppositionen fortsätter att hålla på så.

Herr talman! Som sist på talarlistan kommer man med många upprepningar. Jag kan initialt säga att jag delar den kritik som Riksrevisionens granskning visar på. Som tidigare talare har konstaterat är det en allvarlig kritik, och vi behöver vara självkritiska kring utformningen av utbyggnaden. Fattar vi rätt beslut vid rätt tillfälle? Har vi identifierat rätt lösningar på givna problem? Finns rätt förutsättningar? Gavs det tillräckligt med tid för att säkerställa att rätt förutsättningar kunde uppstå? Det är uppenbart av Riksrevisionens rapport att så inte är fallet fullt ut.

Högskole- och forskningspolitik handlar mycket om avvägningar och om balansgång. Det handlar om balansen mellan frihet och autonomi å ena sidan och styrning å andra sidan – balansen mellan nyttan i forskningen och nyfikenheten i forskningen.

Men när regering och även riksdag styr måste den styrningen vara ändamålsenlig, precis och tydlig. Här finns förbättringsområden. Det visar Riksrevisionens rapport.

Fru talman! Utbyggnaden sker inte i ett vakuum, utan här finns ett försök till svar. Ambitionen är att hitta svar på den kompetensbrist som råder inom en rad yrken i Sverige just nu. Det råder inte en tillräckligt bra matchning på arbetsmarknaden. Det saknas sjuksköterskor, och det saknas lärare. Detta rör många fler yrken.

Vi utbildar fler, är svaret. I teorin låter det helt rätt. Tyvärr är utfallet inte helt rätt, även om tanken är riktig. Framför allt finns ett antal steg mellan att fatta beslut om ett riktat utbyggnadsuppdrag och att ha tagit hänsyn till alla de hinder som finns så att nödvändiga beslut kan fattas för att det ska stå färdiga sjuksköterskor, lärare och ingenjörer redo att ta sig an arbetsuppgifterna. Det handlar om ett antal faktorer, till exempel VFU-platser, disputerade lärare och så vidare. Det är alltså fråga om att de delar som säkerställer hög kvalitet i de utbildningar som ska byggas ut inte fullt ut har fungerat.

I likhet med det Riksrevisionen lyfter fram är det helt enkelt inte alltid tillräckligt många studenter som söker till de utbyggda platserna. Det är inte heller tillräckligt många studenter som går hela utbildningen. Av olika skäl hoppar de av.

Liberalerna har tidigare varit, och vi är fortfarande, kritiska till att en utbyggnad av lärarutbildningen skulle vara svaret på lärarbristen. Vi ser att det finns andra orsaker till lärarbristen som i dag är alldeles för utbredd och framför allt andra lösningar till att motverka bristen. Fler studenter måste välja att bli lärare. Läraryrkets attraktivitet måste öka, och så vidare. Ni kan det här. Det är inte första gången vi pratar om detta från Liberalernas sida. Vi tror inte att detta görs i första hand, så som situationen är, genom att antalet platser byggs ut.

Jag läste på inför den här debatten. Då hittade jag ett exempel som visar på en annan del av problemet, nämligen det som Sveriges Ingenjörer skrev om i samband med att Riksrevisionen publicerade sin granskning. Sveriges Ingenjörer konstaterade att närmare 20 procent av alla nybörjare på ett högskoleprogram går en ingenjörsutbildning. Den är näst störst efter lärarutbildningen. Problemet är att många som väljer att påbörja en ingenjörsutbildning inte har tillräckliga kunskaper i framför allt matematik.

Sveriges Ingenjörer har tagit fram ytterligare rapporter om just matematik som ämne. Det är det ämne som har lägst genomsnittsbetyg i grundskolans årskurser 6 och 9. Det finns saker som vi måste jobba vidare med för att målen ska uppfyllas om en utbyggnad som leder till fler sjuksköterskor, fler lärare och fler ingenjörer.

Vi ska vara ärliga från Liberalernas sida. Vi är självklart inte emot ett utökande av de generella platserna per se. Vi har varit med och fattat sådana beslut, inte minst under pandemin. Vi är inte emot riktade utbyggnadsuppdrag, men då måste det finnas kunskap som gör att de riktade uppdragen styrs rätt så att det blir det önskade utfallet. Där behöver vi lära oss mer.

Det är därför vi yrkar bifall till utskottets förslag under punkterna 2 och 3.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 15.)