Riksrevisionens rapport om antagningen till polisutbildningen

Herr talman! Vi har på riksdagens bord fått en rapport från Riksrevisionen som redan i våras, den 20 maj, lämnades över till regeringen. Sedan har regeringen klurat på den, och nu har den lämnats in till kammaren. Vi ska ta ställning till den. Det finns även några kommentarer från regeringen, som vi kommer att återkomma till.

Det här är inte bara en teknisk rapport. Den handlar om en process som i värsta fall gör två fel samtidigt. Den kan hindra framtida dugliga poliser att komma in på polisutbildningen och därmed få ett bra yrkesliv och göra god nytta för samhället. Och den kanske inte fungerar när det gäller att vara grindvakt och se till att personer som inte ska kunna bli poliser ändå blir poliser. Det är annars två mål man har med antagningen. Det finns dessutom volymmål som vi politiker sätter tillsammans med myndigheten.

Riksrevisionen har effektivitetsglasögonen på. De ska ju främja god hushållning, som det heter på ålderdomlig svenska.

Pliktverket har ganska många balanspunkter att hantera när man ska ta ut personer till polisutbildning.

Vad gäller effektiviteten kommer man med några förslag och resonemang kring att göra säkerhetsintervjun tidigare i processen för att inte låta personer gå igenom ett antal moment och ta upp psykologresurser och annat när det ändå kanske är omöjligt för dem att bli poliser. Det är en aspekt av det hela. Effektivitet handlar också om det faktum att vi inte får missa kompetenser. Det är bärande, tycker jag, i hela den här rapporten.

Polisen behöver kunna hantera alltifrån hedersrelaterade problem till psykisk ohälsa och organiserad kriminalitet på olika sätt. I det arbetet krävs naturligtvis kontextförståelse, kommunikationsförmåga och annat för att det ska bli så bra som möjligt. Det är inte bara mjuka värden; det är ganska hårda operativa förmågor, när det kommer till kritan.

En polis som kan läsa av en situation och förstår koderna vinner förtroende, kan deeskalera konflikter och förebygga brott. Den polisen ska kanske så småningom även utreda. Här kommer behovet av mångfald in. Det är ett ord som inte är speciellt på modet i dag, herr talman. Det är många som tycker att det nästan är ett skällsord. Men att ha en poliskår som förstår många kulturella koder och också språk är en poliskår som är bättre rustad att klara de utmaningar man ställs inför.

Riksrevisionens iakttagelser är ganska tuffa. Granskningen visar att inte bara personer med invandrarbakgrund utan även kvinnor riskerar att missgynnas av till exempel styrketest och att en oproportionerligt stor andel personer med utländsk bakgrund väljs bort i samband med psykologtesterna, trots att det egentligen inte kan förklaras av andra variabler som betyg eller högskoleprov. Där har vi inte bara ett problem för de individer som försvinner bort utan kanske också ett systemproblem i urvalsprocesserna.

Poliskårens legitimitet hänger i mångt och mycket ihop med vilka som arbetar och vilka poliser människor ute i samhället möter. Därför behöver man kanske se över processerna. Det skriver också Riksrevisionen på flera ställen.

En annan problematik som lyfts fram är den så kallade falluckeprincipen. Man kanske inte klarar ett moment, men är duktig på andra. Det görs dock inte en helhetsvärdering av personens samtliga eller kompletterande egenskaper. En enda del som man är dålig på kan alltså göra att man faller bort, trots att man skulle kunna bli en alldeles ypperlig polis. Det är någonting som Riksrevisionen också pekar på. Regeringen tar till sig detta.

En del av resonemangen och rekommendationerna lyssnar regeringen däremot kanske inte på. Vi socialdemokrater instämmer till exempel i frågan om volymmål. Den handlar ju i grund och botten om att sätta volymmål utifrån EU:s snitt och definiera vad som är polis, väktare respektive andra yrkesgrupper. Det tydliga målet om 10 000 polisanställda har varit en framgångsfaktor även om Riksrevisionen har sett det som ett rött skynke, inte bara i den här rapporten. De tycker inte att det är rätt sätt att styra. Men det gjorde att vi i Sverige i dag befinner oss i ett mycket bättre läge när det gäller att kunna bekämpa brottsligheten.

Sammanfattningsvis, herr talman: Generellt sett vill vi socialdemokrater ha en antagning till polisutbildningen med de förbättringar jag har beskrivit, som skulle göra den yrkesrelevant, rättssäker och resurseffektiv. I slutänden är antagningsprocessen inte ett isolerat skeende, utan det handlar till syvende och sist om hur väl polisen klarar av sitt samhällsuppdrag.

(Applåder)

Herr talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet i sin helhet.

Betänkandet behandlar Riksrevisionens rapport om antagningen till polisutbildningen. Riksrevisionens övergripande slutsats är att antagningen till polisutbildningen inte är effektiv, och man gör i rapporten ett antal iakttagelser till stöd för den ståndpunkten.

Man lämnar också två rekommendationer till regeringen i frågan: dels att genomföra en översyn av tillväxtmålet om att Polismyndigheten ska uppnå en polistäthet som minst motsvarar genomsnittet i EU, dels att genomföra en översyn av finansieringen av Plikt- och prövningsverkets prövningskapacitet för polisprövningar.

Regeringen instämmer delvis i Riksrevisionens bedömning att målet är förenat med utmaningar. Man anser att det är nödvändigt att säkerställa fler poliser och en ökad polisiär närvaro i hela landet och bedömer därför att det nuvarande tillväxtmålet bör ligga fast. Gott så, tycker även jag; vi behöver fler poliser i yttre tjänst i hela landet.

När det sedan gäller rekommendationen till regeringen om en översyn av finansieringen av Plikt- och prövningsverkets prövningskapacitet för polisprövningar avser regeringen att ta initiativ till en översyn av finansieringsmodellen och föreslå en kostnadseffektiv och mer flexibel och behovsanpassad modell som bättre speglar faktisk efterfrågan och nyttjandegrad.

I rapporten görs tre kritiska iakttagelser när det gäller antagningen.

För det första: Det är inte säkerställt att antagningsprocessen är anpassad för att selektera ut kandidater som är lämpade för polisyrket.

För det andra: Antagningsprocessen kan bli mer effektiv – jag delar den uppfattningen.

För det tredje: Antagningsprocessen främjar inte god hushållning – det verkar också stämma.

Jag tänker endast uppehålla mig vid den första iakttagelsen, och den stora frågan blir, herr talman: Vem är en lämplig kandidat för polisyrket, och hur kan man veta det?

Riksrevisionen menar att det är otydligt vad som ligger bakom val av tester och beslutade gränsvärden och menar att de fysiska testerna inte är anpassade efter polisyrket. Man fortsätter med att regeringens önskan om ökad mångfald i poliskåren, med fler kvinnor och personer med utländsk bakgrund, inte har omsatts i praktiken.

Här har, menar jag, Polismyndigheten tilldelats en olöslig uppgift. Man kan inte i antagningsprocessen till utbildningen inkludera allt som kommer att krävas av en polis i framtiden. Polisyrket är i grunden mycket komplext, med en mängd olika inriktningar som kräver såväl specialkunskaper som erfarenhet. Att räkna in allt detta i en antagningsprocess låter sig bara inte göras. Antagningskraven skulle då bli ouppnåeliga för det stora flertalet.

Herr talman! De formella kraven är svåra nog att uppnå, vilket är bra; det ska vara svårt att bli polis. Men Riksrevisionen antyder att några av kraven missgynnar vissa kategorier sökande och verkar tycka att Polismyndigheten ska ändra på detta. Det skulle i sak innebära antingen positiv särbehandling av vissa för att underlätta deras antagning eller en sänkning av vissa grundkrav i samma syfte.

Man tvingas då lyfta frågan om kön, etnicitet eller någon annan medfödd egenskap ska vara en faktor, i det här fallet en positiv faktor, i antagningsprocessen. Eller ska grundkraven sänkas generellt för att underlätta intagning av vissa kategorier och underlätta för myndigheten att uppfylla målet om en större polistäthet i hela landet?

De poliser jag talar med – en del pensionerade, som jag, och andra i högsta grad aktiva – tycker tvärtom. De menar att kraven i stället bör skärpas och att detta bör prioriteras före målet om en högre polistäthet.

Herr talman! Att genom kvotering eller någon annan form av positiv särbehandling anta någon som inte uppfyller de formella kraven eller klarar de grundläggande proven menar jag är helt uteslutet. Detsamma gäller att sänka kraven i akt och mening att fler i en viss grupp eller av ett visst kön ska godkännas vid antagningen.

Herr talman! När vi skickar våra barn till skolan, går en kvällspromenad på stan, tar oss hem från kvällspasset eller sover om natten ska vi känna oss trygga. Trygghet är en grundläggande rättighet för alla medborgare, oavsett var man bor i Sverige. Denna trygghet vilar i hög grad på att vi har en stark, kompetent och välfungerande poliskår.

För att bygga en sådan poliskår behövs inte bara fler poliser utan också rätt poliser – poliser med förmågan att hantera dagens komplexa kriminalitet, poliser med såväl fysisk styrka som psykisk motståndskraft, poliser som representerar hela vårt samhälle och som alla medborgare har förtroende för.

Därför är antagningsprocessen till polisutbildningen så avgörande och viktig. Den lägger grunden för hela vår framtida poliskår. Varje antagning som görs i dag avgör vem som ska bära uniform och tjänstgöra på Sveriges gator om tre, fem eller tio år.

Herr talman! Utskottet liksom regeringen välkomnar Riksrevisionens granskning av antagningen till polisutbildningen. Det är en genomlysande rapport som ger oss värdefulla insikter om hur systemet fungerar i dag, och även om vissa brister. Och dessa brister och iakttagelser tas på största allvar.

Rapportens slutsats är att antagningen till polisutbildningen inte är effektiv. Man menar att det inte är säkerställt att processen är anpassad för att plocka ut kandidater som är lämpade för polisyrket. Detta är ett allvarligt konstaterande. Vi kan inte acceptera ett system där resurser slösas bort, prövningskapacitet står oanvänd och potentiellt olämpliga kandidater riskerar att slinka igenom medan lämpliga kandidater faller bort i onödan.

Riksrevisionen rekommenderar att det nuvarande tillväxtmålet om polistäthet ses över. Här vill jag vara tydlig med både regeringens och min ståndpunkt. Visst, jag kan delvis instämma i att målet är förenat med utmaningar, för det finns variationer när det gäller vem som räknas som polis i olika länder. Och målet förändras över tid – det är helt korrekt.

Men samtidigt är det, med de samhällsutmaningar vi har, inte rimligt att Sverige är ett av de länder i EU som har lägst polistäthet. Vi ser konsekvenserna av detta i form av gängkriminalitet, skjutningar och en otrygghet som har brett ut sig i vårt samhälle.

Jag håller till fullo med regeringen om att det därför är nödvändigt med ett riktmärke för att säkerställa fler poliser och en ökad polisiär närvaro i hela vårt land, för att trycka tillbaka brottsligheten. Regeringen bedömer att det nuvarande tillväxtmålet bör ligga fast, och vi kan inte vänta med att öka antalet poliser medan vi diskuterar exakt hur målet ska formuleras.

I det här sammanhanget bör man också lyfta fram regeringens initiativ för att stärka polisen och göra polisyrket mer attraktivt. Det handlar om sådant som betald polisutbildning, satsning på polisaspiranters villkor och att ytterligare en polisutbildning ska etableras.

Riksrevisionens andra rekommendation är att finansieringen av Plikt- och prövningsverkets prövningskapacitet ses över. Att finansieringen bör dimensioneras utifrån faktiskt genomförda prövningar kan man tycka borde vara självklart redan i dag. Regeringen instämmer i att det behövs en ändamålsenlig och kostnadseffektiv finansiering av verksamheten, och man kommer därför att ta initiativ till en översyn av finansieringsmodellen och föreslå, som har sagts här, en modell som är mer kostnadseffektiv, mer flexibel och behovsanpassad och därmed bättre speglar faktisk efterfrågan och nyttjandegrad.

Regeringen instämmer också i bedömningen att prövningskapaciteten åtminstone i dagsläget inte bör utökas ytterligare till följd av ett ökat antal platser på polisutbildningen. Först måste man verkligen se till att den befintliga kapaciteten används effektivt.

Riksrevisionen konstaterar också att Polismyndigheten inte har tagit fram en heltäckande arbetsanalys för polisyrket och att detta får följdeffekter när det gäller kravprofil och val av tester och gränsvärden. Det är ju grundläggande. Det är helt klart: För att man ska kunna bedöma vilka som är lämpade för polisyrket måste det finnas en tydlig bild av vad yrket faktiskt kräver.

Herr talman! Riksrevisionen pekar också på problem med informationsdelning mellan Plikt- och prövningsverket och Polismyndigheten. Man pekar på att sekretessen kring psykologintervjun, som i dag hindrar myndigheterna från att dela information, skapar osäkerhet och försvårar möjligheten att upptäcka olämpliga kandidater. Man menar att det finns rättsligt utrymme att dela sådan information, och jag säger bara: Gör det! Det är viktigt att det verkligen görs.

Myndigheterna måste utveckla sitt samarbete, så att relevant information om de prövades lämplighet kan delas. Här har jag lyssnat på mina kollegor som är poliser: Låt polisen vara med i uttagningen tillsammans med psykologerna! Då kanske träffsäkerheten blir lite bättre.

Men det finns ytterligare en orimlig detalj i processen, och det är att sökande som inte godkänns inte får veta varför. Det är absurt. Det måste säkerställas att de får tillräcklig information om varför de inte blivit antagna. Det är inte rimligt att personer ansöker om och om igen utan att förstå varför de inte blir antagna – handlar det om någonting som de kan förbättra, eller är det så att det finns omständigheter som gör att de aldrig kommer att kunna bli godkända? Detta är slöseri med både deras tid och samhällets resurser. Det har skavt hos mig i många år.

Polismyndigheten har beslutat om en ordentlig översyn av hela antagningsprocessen till polisutbildningen. Det är bra. Regeringen kommer att följa denna översyn mycket noga och är beredd att vidta ytterligare åtgärder om det behövs. Man utesluter inte att det kan finnas skäl att återkomma i frågan om huruvida antagningsprocessen kan förbättras ytterligare.

Sammanfattningsvis ser utskottet positivt på de initiativ och steg som regeringen och Polismyndigheten tänker ta gällande de iakttagelser som Riksrevisionen har gjort för att säkerställa att antagningen till polisutbildningen blir så effektiv och rättvis som möjligt.

Herr talman! Sveriges medborgare förtjänar en poliskår som de kan lita på. Det är en poliskår som är välutbildad, kompetent och representativ för hela samhället. Detta börjar med att man får ordning på antagningsprocessen.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag om att lägga regeringens skrivelse till handlingarna, och jag yrkar avslag på motionsyrkandet med hänvisning till pågående arbete.

Herr talman! Polisen har en viktig och många gånger avgörande roll för att skapa och återskapa tryggheten för oss alla i Sverige. Jag vill ta tillfället i akt att tacka alla poliser och polisanställda för de insatser som de gör dygnet runt, året runt, för alla oss i Sverige: Stort tack!

Vi i Centerpartiet har stått bakom de historiskt stora och välbehövliga ökade resurser till svensk polis som nu förverkligas. År 2022 var polisens budget 32 miljarder. I år är den 48 miljarder. Det är en 50-procentig ökning. En viktig del i expansionen är att vi ska ha fler poliser.

Det vi debatterar i dag är Riksrevisionens rapport om antagningen till polisutbildningen. Den är sannerligen ingen munter läsning. Där står att det inte är säkerställt att antagningsprocessen är anpassad för att välja ut lämpade kandidater till polisyrket. Riksrevisionen säger helt enkelt att man inte har någon heltäckande analys av vad polisyrket kräver eller vilken kravbild man ska ha. I rapporten sägs vidare att antagningsprocessen kan bli mer effektiv och att den inte främjar god hushållning. Kritiken är alltså allvarlig. Det som behövs är rätt kravbild, rätt kompetens och rätt förutsättningar.

Herr talman! Brottsligheten utvecklas. Vi har fortfarande mängdbrotten, som drabbar boende och småföretagare i hela vårt land. Vi har våldet mot barn och våldet mot kvinnor. Detta kräver en stabil och kompetent grundbemanning av poliser i hela landet.

Men vi har också den växande organiserade brottsligheten som ökar. Man säger att brotten blir färre men värre. Det handlar om avancerade företagsupplägg, digitala brott och internationella brott. Detta kräver betydligt mer av våra poliser. Det krävs nya förmågor och nya egenskaper, men det krävs också en polis med kunskap och erfarenhet. Vi har alltså en mer avancerad brottslighet.

Detta ska också ses i ljuset av det faktum att hälften av dagens poliser har varit i tjänst i mindre än tio år. De flesta poliser som lämnar yrket gör det för att gå i pension. En polis i statistiken kan vara en polis med över 40 års erfarenhet, men det kan också vara en polis med bara fyra månaders erfarenhet. Detta har såklart en påverkan, och det är inget vi kan ta lätt på.

Därför tycker Centerpartiet att det siffersatta målet bör kompletteras med andra mål, så att vi bättre kan mäta poliskårens förmågor. Allt detta innebär också att urvalet och utbildningen är helt avgörande. Det ligger ett stort ansvar på nuvarande regering och kommande regering att se till att det blir en effektiv och ändamålsenlig utbildning, både vad gäller urvalet och utbildningens innehåll.

Jag vill ta tillfället i akt att lyfta fram just polisutbildningen, alltså det som tar vid efter antagningen. Med en expansion av Polismyndigheten behöver fler utbildas, och det behövs även fler polisutbildningar. Man ansåg att det behövs polisutbildning vid ytterligare en högskola. Polisutbildning finns på fem platser: Malmö, Växjö, Borås, Huddinge och Umeå.

Regeringen sa då att man önskade ytterligare en skola och att den skulle vara i Mellansverige. Då räckte Örebro universitet, Högskolan Dalarna och Högskolan i Gävle upp handen och förklarade att de var beredda att starta en ny polisutbildning. Men regeringen valde Uppsala, rikets fjärde störde största stad, som ligger ungefär 30 minuter från Stockholms innerstad.

Det här är ytterligare ett exempel på att regeringen och SD inte ser vikten av hela landet och att inte allt behöver ligga i landets största städer. Vi ifrågasätter regeringens regionalpolitik när man vid den här satsningen inte ser att akademisk infrastruktur, som en ny polisutbildning, är av största vikt för mellansvenska städer som Falun, Gävle och Örebro. Vi beklagar detta.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Riksrevision har kommit med en gedigen men också starkt kritisk rapport om den nuvarande polisutbildningen där man pekar på ett antal brister.

Det sades av föregående talare att det var poliser med kort erfarenhet. Men vissa har lång erfarenhet, upp till 40 år. Jag är en av dem som har 40 års erfarenhet av polisverksamheten. Det är klart att det har präglat min syn på rekrytering, utbildning och antagning i polisverksamheten.

Det har skett förändringar över tid. När jag anställdes en gång i tiden blev man anställd direkt och fick sin utbildning efter anställningen. Man fick lön under tiden. År 1998, tror jag det var, ändrade man utbildningen. Man införde en polisexamen och hade polisstudenter. Kort därefter fick Södertörns högskola den första polisutbildningen. Jag tror att man hade polisprogram i Umeå och Växjö också.

När det gäller den här omläggningen var det mycket påtryckningar från Polisförbundet, som ville att polisen skulle ha en mer akademisk touch på det hela. Man ville faktiskt ha en högskoleutbildning, och man ville också ha akademiska poäng. Det sistnämnda har man inte uppnått, utan man går igenom polisprogrammet som polisstudent och får sin examen men inga akademiska poäng.

Detta började 2015. År 2018 tog Plikt- och prövningsverket över antagningsprocessen. Plikt- och prövningsverket hade i huvudsak hand om mönstring av värnpliktiga men fick då också ta hand om antagningsprocessen för polisutbildningen. Jag kan förstå tanken till viss del, men jag finner det ändå märkligt att just Polismyndigheten som arbetsgivare överlåter i stort sett hela ansöknings- och antagningsprocessen till en annan myndighet och inte har ansvaret själv.

Noterbart är att polisens intervjuledare uppger att de upptäcker allt fler som inte bör vara poliser i samband med den säkerhetsintervju som genomförs. Ett skäl till detta är, enligt dem, att fler prövande godkänns i psykologiintervjun till följd av förändringar i kravprofilen. Här menar jag att det krävs en översyn och att Polismyndigheten blir mer delaktig i processen i den mån Plikt- och prövningsverket fortsatt ska ha det nuvarande ansvaret.

Herr talman! I dag har vi faktiskt flera myndigheter som är involverade i rekrytering, antagning och utbildning av poliser. Det är Polismyndigheten. Det är som sagt Plikt- och prövningsverket och också ett antal högskolor. Man bygger nu ut det ytterligare med Uppsala, som nämndes av föregående talare. Man brukar ibland säga: Ju fler kockar, desto sämre soppa. Det finns kanske fog för det ordspråket i det här sammanhanget. Mot bakgrund av Riksrevisionens kritik finns det kanske anledning att fundera över om så är fallet just med polisutbildningen.

Ett exempel som kanske är praktiskt och som man pekar på i rapporten är frågan om avskiljande av polisstudenter som bedöms olämpliga, där lärosätena gör olika bedömningar. Vissa lärosäten har tagit fram egna bedömningar av vad som anses lämpligt och inte lämpligt. Från Polismyndighetens sida har man genomfört möten med lärosätena för att försöka få information om hur man ska hantera det här. Men från Polismyndighetens sida upplever man att det finns ett motstånd från högskolornas sida att lämna ifrån sig den informationen på ett bra sätt. Det gagnar inte polisverksamheten, kan man tycka. Och i min värld blir det minst sagt problematiskt om den blivande arbetsgivaren inte har sista ordet i en sådan viktig fråga.

Överlag kan man ifrågasätta värdet av att förlägga polisutbildningen till ett antal högskolor. Jag skulle gärna se att polisen i likhet med Försvarsmakten har en egen högskola för antagning, utbildning och forskning. Den får gärna vara utlokaliserad men med Polismyndigheten som huvudman och ett ökat fokus på yrkesutbildning snarare än akademisk utbildning, även om det sista krävs i vissa delar.

Baserat på mina egna erfarenheter är jag av uppfattningen att utbildningen och rekryteringen måste bli mer verksamhetsanpassade. Som nämndes av någon tidigare talare är polisarbetet väldigt brett. Det är ett brett spektrum av arbetsuppgifter och utmaningar i yrket. Det är stor skillnad beroende på var i polisverksamheten man är verksam. Man borde kanske då fundera över att verksamhetsanpassa utbildningen och rekryteringen på ett helt annat sätt.

Fru talman! Det finns anledning att ägna lite tid åt de tester som ingår i antagningsprocessen. Man har slopat språkprovet, som gick ut på att läsa en text och svara på ett antal frågor kopplade till denna. Likaså har man sänkt kravet för godkänt på begåvningstestet – den något besvärande förklaringen är att man ville öka förutsättningarna för att fylla platserna på polisutbildningen. Det är alltså kvantitet före kvalitet. Man kan fundera på om det tjänar verksamheten på sikt.

Kravet på historia togs också bort. Det ansågs utgöra ett hinder för lämpliga sökande. Man gjorde också en uppdatering av begåvningstestet 2022.

I praktiken innebär förändringen att det inte krävs lika många poäng för att få en så kallad trea och därmed klara gränsen för godkänt för polisutbildningen.

Riksrevisionen kritiserar även falluckeprincipen, som Plikt- och prövningsverket använder sig av. Jag är benägen att hålla med om att det är bättre att göra en helhetsbedömning. Man nämner Norge som ett gott exempel – där genomför man de här testerna på ett bra sätt. Det finns anledning att se över även detta.

Anmärkningsvärt är också att polisintervjuledare som genomför säkerhetsintervjuerna med kandidaterna tidigare inte hade behörighet att göra registerslagningar. Hur tänkte man där? Det kan man fråga sig. Här är det folk som ska in i ett yrke där man ska svara för rikets inre säkerhet, och då får de inte göra registerslagningar. Tack och lov har regeringen nu ändrat på det, så nu blir det väl ordning på den saken. Men att detta över huvud taget ifrågasätts kan man fundera över.

Fru talman! Sammanfattningsvis är jag av uppfattningen att ansvaret för rekrytering och antagning bör återföras till Polismyndigheten, som då ska tillföras erforderlig kompetens för uppgiften. Jag anser också, som jag sa tidigare, att polisen i Sverige bör ha en renodlad polishögskola – i likhet med Försvarsmakten, som har en försvarshögskola – och att det inte ska vara en uppdragsutbildning på ett antal av våra högskolor, som det är i dag.

Därmed yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! Egentligen kanske det inte är så himla mycket vi har att debattera här i dag. Det kanske snarare handlar om att reflektera över vad Riksrevisionen har kommit fram till i sin granskning av antagningen till polisutbildningen. Det är en rapport som kom förra året.

Det är en hel del kritik i rapporten. Jag har själv gått igenom en variant av uttagningsprocessen när jag sökte polisutbildningen. Det var för 35 år sedan, men processen då var väldigt lik den som är i dag.

Jag har även varit en av dem som hållit i dessa uttagningar. Jag har alltså gjort sådana här intervjuer med sökande till polisutbildningen. Jag har därför viss insyn i processen, och jag har också en del åsikter om processen. Med det sagt tycker jag att Riksrevisionens rapport och den kritik de nämner är ganska befogad.

Det är lite intressant att Riksrevisionens kritik bland annat handlar om de farhågor som jag och många andra av de poliser som för 17–18 år sedan höll på med rekryteringar till polisen då påtalade. En av dessa, som Riksrevisionen lyfter, är att vi inte borde låta Pliktverket sköta rekryteringen. Det var en miss att detta överlämnades till Pliktverket från Polismyndigheten. Riksrevisionen poängterar just detta extra tydligt i sin rapport.

Även det andra man påtalar i rapporten är en brist som jag och många med mig påtalade inte är bra med dagens system, nämligen att en sökande till polisutbildningen i dag kan falla ifrån i uttagningsprocessen utan att det har gjorts en helhetsbedömning av den sökande.

Det är en sak om du till exempel ska utföra de fysiska testen och inte ens orkar knyta skorna – om jag raljerar lite. Jag förstår att man då kanske får komma tillbaka en annan gång när man har tränat lite. Men låt oss ta simtestet som ett exempel. I det ska man simma och utföra livräddning och så vidare, och man har sju minuter på sig. Om man då ligger precis under de krav som ställs för momentet och gör testet på 7 minuter och 20 sekunder kanske man kan bedömas som godkänd och sedan få tid på sig att under utbildningens gång komma tillbaka och visa att man har tränat och klarar de sju minuterna. Det vill säga att man gör en helhetsbedömning.

Det är inte helt ovanligt att detta görs när man söker en tjänst internt inom Polismyndigheten. Då ser man ofta till den sökandes potential. Om man missar på skjutmomenten kan man få träna upp sig, och när man fått den nya tjänsten får man komma och visa att man kan hantera vapnet. Jag tycker att det är mycket bra. Som det är nu faller sökande till polisutbildningen ifrån vid varje moment. Det är troligt att flera personer som skulle bli bra och duktiga poliser inte blir antagna. Som sagt: Se till potentialen!

Fru talman! Några av de tyngsta momenten i antagningsprocessen är slutintervjuerna, eller säkerhetssamtalen som de heter nu, och psykologsamtalen. Riksrevisionen lyfter i sin kritik fram att det i dag inte sker någon dialog mellan de poliser som gör intervjuer och den psykolog som genomför samtal med den sökande.

När Polismyndigheten för 17–18 år sedan höll i uttagningarna träffade den sökande först två erfarna poliser. Man samtalade i en timme, varpå poliserna gjorde sin bedömning. Sedan gick den sökande till psykologen och hade en timmes samtal där. Direkt efter detta träffades psykologen och de två poliserna, och man satt sedan gemensamt och diskuterade den sökande. Poliserna kunde även internt göra olika bedömningar.

Jag var som sagt en av de poliser som gjorde dessa intervjuer. Oftast var vi tre väldigt överens, men ibland fanns det någonting som psykologen hade studsat på och som vi poliser hade missat. Ibland var det vi poliser som tyckte någonting som psykologen inte höll med om. Det var mycket bra och konstruktiva diskussioner, och oftast var vi faktiskt ense.

Man kan läsa i Riksrevisionens rapport att de efterfrågar just denna dialog mellan polisen och psykologen. Som jag nämnde förut kan den sökande i dag bli diskvalificerad efter att bara ha pratat med psykologen. Polismyndigheten får då inte veta vad det var psykologen inte gillade med den sökande.

Fru talman! Det är svårt att bli polis i dag. År 2024 sökte 25 500 utbildningen, och 2 100 blev antagna. Förvisso var det många som sökte som nog inte riktigt förstod vad de sökte till eller vad som krävdes, för det var bara 11 000 som var behöriga. Av de 11 000 blev alltså 2 100 antagna till polisen.

I Sverige har vi faktiskt världens bästa polisutbildning. Våra poliser är i och med detta bland de mest välutbildade i världen. Det ska vi vara stolta över, men vi ska också värna om det.

Det finns några saker som jag studsar på i rapporten. Ett exempel är att språktestet togs bort 2016 och att nivån för godkänt på begåvningstestet är satt väldigt lågt. De här sakerna får man inte tumma på. Att språktestet togs bort är för mig obegripligt med tanke på att en stor del av polisarbetet handlar om att författa skrivelser. Det är skrivelser som många människor och instanser ska ta del av och även fatta beslut med hjälp av. Det är viktigt att kunna det svenska språket, inte bara i tal utan även i skrift.

Fru talman! Efter att ha läst rapporten från Riksrevisionen pratade jag med flera erfarna poliser. Jag pratade bland annat med sådana som jobbar med nyexaminerade poliser. Jag ville höra deras syn på den kritik rapporten gav. De menar att det i dag är stor skillnad mellan olika poliser som kommer från polisutbildningen. De allra flesta är bra. De är hungriga, nyfikna, kunniga och väl lämpade för yrket. Det finns dock också sådana som, för att citera en polis, kanske inte är riktigt lämpade för yrket. Det intressanta är att det inte handlar om att de är dåliga människor. De är bara inte på rätt plats.

Jag vill slutligen säga att jag verkligen hoppas att Polismyndigheten tänker på kvalitet före kvantitet, oavsett om regeringen nu står och hejar på och säger att vi måste utbilda fler poliser. Det handlar om kvalitet före kvantitet. Mitt råd är att göra uttagningsprocessen bättre och se till att de sökandes potential tillgodoses. Då kommer detta att lösa sig av sig självt, och vi kommer att kunna fylla polisutbildningen med bra och duktigt folk.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 25 februari.)