Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Debatt om förslag 15 juni 2024

Protokoll från debatten

Anföranden: 12

Anf. 29 Jesper Skalberg Karlsson (M)

Herr talman! I dag debatterar vi socialutskottets betänkande 16 Prioriteringar inom hälso- och sjukvården. Det är en angelägen debatt givet situationen i svensk hälso- och sjukvård. Trots att vi lägger en relativt stor andel av bnp på vården dras hälso- och sjukvården med utmaningar rörande tillgänglighet, jämlikhet och effektivitet.

Regeringen behöver arbeta på både kort och lång sikt för att komma till rätta med det. Om vi vill att Sverige AB ska gå bra kan inte medarbetarna i Sverige AB sitta fast i en vårdkö.

Därför är det viktigt att vi använder alla till buds stående medel för att säkra tillgänglighet, jämlikhet och effektivitet. Detta är viktigt inte främst för att kalkylen i Socialdepartementets promemorior ska gå jämnt upp, utan för att människor som arbetar, kämpar och sliter förtjänar en vård i världsklass. De förtjänar en vård som inte bara håller hög kvalitet - det gör den redan i dag - utan som också är tillgänglig och med korta köer oavsett vilken diagnos det gäller eller vem som sitter i väntrummet.

Få människor skulle nog godta att förskolan sa att platserna är slut och att just ditt barn får börja först nästa år, eller att semesterveckorna är slut och att just din semester kan tas ut först 2025. Varför skulle då människor acceptera en sådan väntan i vården?

Herr talman! Låt mig säga några ord om jämlikhet i vården. Det förs i betänkandet fram några förslag som rör mödrahälsovården och förlossningsvården. Jag håller helt med om att detta är ett område där Sverige kan bättre. Därför var det bra att regeringen redan 2023 satte ned foten och konstaterade att situationen inte är tillfredsställande.

En nationell plan för förlossningsvården som ska bidra till ökad tillgänglighet och minskade regionala skillnader ska tas fram och finansieras. Socialstyrelsen presenterade sitt första förslag till plan i januari i år, och i september delredovisas uppdraget att ta fram prestationsbaserade mått, som ska vara ett verktyg och en kontrollstation på vägen.

Därutöver har regeringen, för statens räkning, ingått överenskommelser med SKR om personcentrerad, tillgänglig och jämlik mödravård. Inom ramen för överenskommelserna ska regionerna genomföra insatser för en samordnad graviditetskedja med god personkontinuitet och se till att alla kvinnor erbjuds eftervårdsbesök. Med anledning av att detta arbete alltså redan är igång bör motionerna avslås. Samtidigt kan man stilla undra varför detta arbete inte gjorts tidigare.

Herr talman! Det föreslås också i en motion att oskuldskontroll, det vill säga att för egen eller annans del undersöka någons kvinnliga könsorgan i syfte att bedöma om personen är eller framstår som oskuld, ska kriminaliseras.

Jag är den första att hålla med. Den här typen av kränkande ingripande hederskontroll ska inte förekomma i Sverige. Därför är det bra att frågan har utretts och att det i utredningsbetänkandet Förstärkt skydd för den personliga integriteten som presenterades i fjol föreslås ett förbud mot just detta, med fängelse i straffskalan.

Låt oss heller inte stanna där. Oskuldskontroller bör och ska kriminaliseras, men vi bör också kriminalisera utfärdande av oskuldsintyg och så kallade oskuldsingrepp. Det är oacceptabelt och förskräckligt att sådana kränkningar har fått fortgå i Sverige.

Denna otillbörliga kontroll av kvinnors och flickors sexualitet hör inte hemma i ett modernt och jämlikt samhälle. I Sverige har kvinnor, barn och homosexuella rättigheter. Den som inte skriver under på det kan förvänta sig tydliga konsekvenser.

Vidare bör omvändelseförsök av hbt-personer kriminaliseras och det straffrättsliga skyddet förstärkas kraftigt. Här finns inte lika färdiga förslag att klubba igenom, men Tidöpartierna är överens, och detta ska levereras innan mandatperiodens slut. Jag ser mycket fram emot att trycka på den gröna knappen när den propositionen är färdigställd i enlighet med vår överenskommelse i Tidöavtalet.

Herr talman! Slutligen finns det motioner som rör vaccinering mot vissa cancerformer. Låt mig här säga något självklart: Vaccin fungerar. Prevention mot cancer är sällan så enkelt som med just HPV-vaccin.

I min tidigare roll som regionråd på Gotland utökade vi HPV-vaccineringen av pojkar, för vi såg att ett jämlikt skydd var det allra bästa om vi ville skydda hela befolkningen. Jag är stolt över att vi fattade det beslutet, trots att det kostade en del pengar. Även om vi i Sverige kommit långt på resan mot att utrota livmoderhalscancer krävs mer om den generella flockimmuniteten mot HPV-relaterad cancer ska uppnås.

Regeringen gav förra året Folkhälsomyndigheten i uppdrag att utreda om fler ska omfattas av det allmänna vaccinationsprogrammet mot HPV. Uppdraget redovisades för lite mer än en vecka sedan, mitt i Europavalsrörelsen. Förhoppningen är nu att rekommendationer i enlighet med slutsatserna kan bli verklighet till hösten.

Bara för att inte virra bort oss i tekniska och politiska termer - om man kan vaccinera sig mot cancer är det såklart en mycket god idé.

Herr talman! Vi är i mitten av mandatperioden, och Tidöavtalet närmar sig halvtid. Dagens betänkande är kanske en indikator på hur det går med projektet med att stärka svensk hälso- och sjukvård, eftersom det mesta som nämns i yrkandena redan är på väg att genomföras, åtminstone i någon form. Det är bra, men mer kan, behöver och ska göras. Det är dock föremålet för en annan, kanske mer uttömmande debatt än den om detta motionsbetänkande.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut.

(Applåder)

I detta anförande instämde Thomas Ragnarsson (M).


Anf. 30 Yasmine Bladelius (S)

Herr talman! Dagens debatt bygger på ett så kallat motionsbetänkande, Prioriteringar inom hälso- och sjukvården, och rör motioner från förra årets allmänna motionstid. I betänkandet samlas ungefär 140 olika motionsyrkanden från riksdagens ledamöter som rör allt från prioriteringar av olika sjukdomar, förlossningsvård, donationer, oskuldskontroller och mycket mer.

Det är ett stort och viktigt betänkande, och även om det inte hör till vanligheterna att stå här och debattera en lördag gör jag det gärna när det handlar om så viktiga frågor.

Herr talman! Innan jag går in på sakfrågorna i betänkandet skulle jag vilja stanna upp en stund vid orden i namnet på detta betänkande, nämligen "prioriteringar inom hälso- och sjukvården", för det spelar naturligtvis stor roll hur man väljer att prioritera inom svensk hälso- och sjukvård.

Det handlar om hur man väljer att prioritera sjukvården och dess organisation rent ekonomiskt. Satsar man på nödvändiga generella statsbidrag till kommuner och regioner som bedriver hälso- och sjukvård och som står inför oerhört tuffa ekonomiska situationer med neddragningar, varsel och nedskärningar, eller satsar man hellre på skattesänkningar till höginkomsttagare, eller för den delen borttagande av plastpåseskatter?

Det handlar också om huruvida man väljer, eller inte väljer, att prioritera vårdpersonalen - de fantastiska läkare, undersköterskor och sjuksköterskor som arbetar inom hälso- och sjukvården och som går på knäna för att vi ska få god vård i rätt tid. Kommer de att få fler kollegor och bättre arbetsvillkor eller kommer fler av landets sjukhus att tvingas göra neddragningar och varsla eller säga upp mer vårdpersonal?

Det handlar också om huruvida man väljer att prioritera att följa portalparagrafen i hälso- och sjukvårdslagen. Ges vård verkligen efter behov i Sverige, eller ges den först till den med störst plånbok?

Herr talman! För mig är det alldeles uppenbart att den svenska hälso- och sjukvården behöver prioriteras. Den behöver stärkas. Den behöver en större kostym. De som arbetar i sjukvården behöver fler kollegor och bättre arbetsvillkor. Antalet vårdplatser behöver öka. Just därför behöver vi prioritera sjukvården och dess personal.

Herr talman! Sverige befinner sig mitt i en nationell sjukvårdskris. Läget i vården är i dag det värsta sedan 90-talskrisen. Region efter region tvingas i detta nu att genomföra stora nedskärningar i en redan hårt belastad sjukvård med en redan hårt belastad vårdpersonal.

När vi nu debatterar motionsbetänkandet om prioriteringar inom hälso- och sjukvården gör vi det alltså med utgångspunkt i att vi just nu befinner oss mitt i en nationell sjukvårdskris, skapad för att man valt att inte prioritera.

Jag tänker ändå, herr talman, gå in på betänkandet i sig och prata lite grann om framför allt en av de viktiga frågorna som lyfts fram i det.

Den handlar om vården och stödet under graviditet och förlossning, och om att utreda hur regionerna kan få rätt förutsättningar att utveckla mödra- och förlossningsvården och också säkerställa att det så viktiga föräldraskapsstödet når alla blivande föräldrar.

Vi socialdemokrater har länge arbetat för en bättre mödra- och förlossningsvården: att den är tillgänglig, att den är jämlik över hela landet och att den är anpassad efter olika behov både hos kvinnorna och hos familjerna.

Vi vet sedan länge att ojämlikheter i hälsa i hög grad är kopplade till ojämlikhet i tillgång till resurser.

Vi vet också att föräldrars olika förutsättningar, tillgång till resurser, levnadsvillkor och hälsobeteenden under den här tiden har en direkt inverkan på risken för ohälsa och ojämlika konsekvenser för barn vid givna hälsotillstånd.

Vården och stödet som erbjuds föräldrar före, under och efter graviditet och förlossning spelar därför en helt avgörande roll för barnens hälsa och deras möjligheter både på kort och lång sikt.

Herr talman! För att minska dessa ojämlikheter i hälsa och skapa en mer rättvis vård måste vi ansvariga politiker agera på flera fronter, inklusive att säkerställa finansieringen för kommuner och regioner som bedriver hälso- och sjukvård. Det gäller också att öka tillgängligheten till stöd och rådgivning för alla blivande föräldrar.

Jag vill med detta yrka bifall till vår reservation 1.

(Applåder)


Anf. 31 Camilla Rinaldo Miller (KD)

Herr talman! Jag vill som brukligt börja mitt anförande med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut i betänkandet och avslag på samtliga motioner.

Med lite hänvisning till den debatt vi precis har avslutat hoppas jag att det tydligt framgått att Kristdemokraternas prioriteringar för svensk sjukvård är att korta de långa vårdköerna som under den förra mandatperioden växte sig rekordlånga. Men vi prioriterar också att få fram fler vårdplatser och att förbättra villkoren för personalen.

Utöver det är Kristdemokraternas fokus på att öka den statliga styrningen så att den som är sjuk kan erbjudas god vård oavsett var i landet personen bor. Vi vill helt enkelt skapa förutsättningar för en mer jämlik och rättvis svensk vård.

Herr talman! Här skulle jag egentligen kunna avsluta mitt anförande, då jag har redogjort Kristdemokraternas prioriteringar. Men jag vill ändå ta tillfället i akt att utveckla det lite mer.

Riksdagen har ställt sig bakom riktlinjer för prioriteringar inom hälso- och sjukvården baserade på tre grundläggande principer: människovärdesprincipen, behovs- och solidaritetsprincipen och kostnadseffektivitetsprincipen.

Att bedöma vilka sjukdomar som föranleder särskilda satsningar, eller hur vården av vissa patienter med vissa sjukdomar bäst bör organiseras, avgörs oftast bäst inom vården utifrån dessa principer.

Utifrån det beslutet har regeringen bland annat gett Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, TLV, i uppdrag att analysera och föreslå hur tillgången till läkemedel för behandlingen av sällsynta sjukdomar kan stärkas.

Utskottet har dock uppmärksammat att det saknas en övergripande, nationell handlings- och samordningsplan för sällsynta sjukdomar. Därför riktade utskottet ett tillkännagivande till regeringen förra året om att man bör ta fram en nationell handlings- och samordningsplan för sällsynta sjukdomar.

I budgetpropositionen för 2024 aviserade regeringen sin avsikt att ta fram en nationell strategi för sällsynta diagnoser. Regeringen har gett Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram ett förslag om en nationell strategi för sällsynta hälsotillstånd. Socialstyrelsen har också i uppdrag att ta fram rekommendationer om nationella screeningprogram.

Herr talman! I en av motionerna i betänkandet lyfts frågan om föräldraskapsstöd fram. För oss kristdemokrater är familjen och föräldrar något vi alltid vill framhålla som en av grundpelarna för en trygg uppväxt. Därför är jag extra glad att Kristdemokraterna tillsammans med regeringen ser det som en viktig prioritering att stärka föräldrastödet. Det är också en viktig del i det brottsförebyggande arbetet. I onsdagens debatt här i kammaren sa jag: "Det är lättare att bygga starka barn än att laga trasiga vuxna." Det tål att upprepas.

Regeringen har gett Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd i uppdrag att betala ut och följa upp en satsning på statsbidrag till kommuner och regioner för förstärkta föräldraskapsstödjande insatser med start 2023, och det är en permanent satsning.

Herr talman! När det gäller prioriteringar måste jag också nämna något angående surrogatmödraskap. Surrogatmödraskap är i dag inte tillåtet i Sverige, och Kristdemokraterna och vårt kvinnoförbund säger nej till att göra det tillåtet.

Surrogatmödraskap har blivit en av vår tids stora människorättsfrågor. Det handlar om vår syn på kvinnor och barn och barns rättigheter men även om samhällets ansvar att skydda dem från människohandel.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag bara återgå till där jag började. För Kristdemokraterna är det en viktig prioritering att korta de långa vårdköerna för att patienter ska få vård i tid.

Jag har själv bland annat opererat mitt vänstra knä vid två tillfällen. Det är så länge sedan att det var på 1900-talet. När man drabbas av akut olycka eller sjukdom ska vården fungera. För mig gjorde den det. Två lyckade operationer senare står jag här i dag och kan i princip använda mitt vänstra knä bekymmersfritt.

För alla som skulle råka hamna i samma situation ska det inte vara avgörande var du bor eller vilken region du tillhör. Alla har rätt till en jämlik och tillgänglig vård.


Anf. 32 Lina Nordquist (L)

Herr talman! Temat är prioriteringar i vården. Till att börja med vill jag säga att det är otroligt bra och väldigt hoppfullt att regeringen på olika sätt stärker vården för sällsynta sjukdomar med strategi, bättre möjlighet till behandling och annat. Det är hög tid.

Det är också väldigt hoppingivande att regeringen konstaterat att primärvården måste stärkas. Möjligheterna att hitta en vårdplats måste öka avsevärt. Det gäller både för dem som jobbar i vården och för de patienter som i dag behöver en vårdplats.

Det är otroligt skönt att se att tandvården nu ska stärkas för de människor som har den allra sämsta munhälsan.

Det är hoppingivande att regeringen aviserat en plan för att systematiskt stärka förlossningsvården runt om i hela landet inklusive eftervård och rehabilitering för dem som behöver det. Det är fokus på kvinnors hälsa under hela livet: klimakteriet, endometrios, lipödem och så vidare.

Men med prioriteringar följer naturligtvis också bortprioriteringar. En sak som Liberalerna och regeringen absolut inte vill prioritera bort är den kommunala vården, som nästan alltid hamnar i skymundan trots att den utgör drygt en fjärdedel av all vård i Sverige. Den kommunala vården måste prioriteras upp. Den måste stärkas kvalitetsmässigt, och den måste vara en plats där man kan vara trygg.

Något som däremot verkligen ska bort är falsk vård - vård som inte behövs eller som till och med kan skada. Det är hög tid att oskuldskontroller nu blir olagliga och att det leder till böter eller fängelse att göra sådant mot en annan människa. Vi i Liberalerna vill dessutom införa ett förbud mot att utge sig för att kunna behandla svårt sjuka människor om man de facto inte har någon vettig utbildning över huvud taget. Det finns ingen plats för några hittepå-helare som tar gruvligt betalt för vård som inte fungerar. Det ska inte fungera så.

Något som det däremot finns gott om plats för och ett stort behov av att stärka är kunniga anställda och arbetsplatser där människor trivs och stannar kvar. Det är mycket betydelsefullt att regeringen har budgetsatsat på kompetensutveckling, kompetensförsörjning, stöd för vidareutbildning av sjuksköterskor, utvecklingsmöjligheter och karriärmöjligheter. Det är åtgärder på väg för språkstudier för personer med utländsk högskoleutbildning. Det handlar om digitala reformer för att skapa verktyg som funkar i vården för dem som jobbar där och som samtidigt gör patienterna tryggare. Det här är vägen framåt.

Slutligen tycker jag också att åtgärderna för ett hållbart arbetsliv är mycket välkomna. Vi behöver en stark företagshälsovård och fler specialister i arbetsmedicin. Statsrådet Paulina Brandberg gav nyligen ett utredaruppdrag, fru talman, om att ta fram en strategi för ett hållbart, hälsosamt och tryggt arbetsliv. Det är helt rätt prioriteringar.

When push comes to shove, vid slutet av dagen, är det vi behöver i svensk sjukvård vård efter behov av kunniga människor som är empatiska och som vill stanna i sjukvården och utvecklas där. Men patienten ska också ha ett bibehållet självbestämmande. Patienten ska få kontinuitet och fortfarande kunna styra sitt eget liv. Jag är övertygad om att det är vägen framåt, och jag är glad att se att vi nu tar steg i just den riktningen.


Anf. 33 Karin Rågsjö (V)

Fru talman! Att prioritera handlar främst om att prioritera välfärd framför skattesänkningar. Det är självklart.

En annan viktig prioritering är att värna vårdpersonalen och se till att de har rimliga, eller bra, arbetsvillkor. Det kan vi inte se nu, i en tid då 5 000 personer varslas runt om i hela Sverige inom hälso- och sjukvården. Då blir det ingen prioritering; det kan man knappast säga.

Det fattas i dag i runda slängar 15 miljarder för att hålla hälso- och sjukvården på den nivå vi är vana att kunna se den. Inte ens 6 miljarder, som ni gick ut med i vårbudgeten, räcker. Det här drabbar hälso- och sjukvården hårt, och det gör att prioriteringarna slår snett.

Den andra prioriteringen som är oerhört viktig är självklart jämlik sjukvård. Jämlikhet handlar inte bara om regional jämlikhet utan också om klassmässig jämlikhet. Här pekar utredning efter utredning på att skillnader i den klassmässiga hälsan mellan dem som är rika och friska och fattiga och sjuka ökar. Detta borde vara en självklar prioritering. Det handlar om sjukast först, och det ska inte vara plånboken som styr.

Jag övergår nu till att tala om sakfrågor. För att utrota HPV-viruset i närtid krävs ett massivt och hållbart samlat grepp under ett fåtal år så att viruset inte längre kan cirkulera. Alla som berörs måste få vaccination - pojkar, flickor, män och kvinnor. Det är oerhört viktigt. Detta är en superviktig fråga som vi måste rulla ut. Det ska inte bero på vem du är eller var du bor om du ska vaccineras.

All typ av screening riskerar att slå snett klassmässigt. Här krävs stora tag, exempelvis för mammografi. Vi anser att regeringen bör se över frågan om screeningprogrammen för att upptäcka vissa sjukdomar. Det är jätteviktigt. Det är också angeläget att screeningprogrammens åldersgränser ses över och uppdateras utifrån ny forskning. Det här är också en fråga när det gäller vaccinering som staten kanske borde ta ett fastare grepp om och se till att det blir jämlikt över landet. Det ska inte skilja mellan vilken region du bor i när det handlar om vilken screening du kan få. Jag yrkar därför bifall till reservation 5.

Bröstcancer är den vanligaste cancersjukdomen bland kvinnor i västvärlden, och den ökar dessutom. Det ställs ungefär 61 000 cancerdiagnoser varje år i Sverige. Till skillnad från många andra cancerformer är bröstcancer vanligt i 50-60-årsåldern, och det förekommer förstås också hos yngre kvinnor. Men vi har också en väldigt hög överlevnad när det gäller bröstcancer. Vi har en fantastisk cancervård i Sverige; det vill jag säga från den här talarstolen. Det gäller specifikt bröstcancer, och detta ska vi värna.

Cirka 80 procent av alla som får en bröstcancerdiagnos är över 50 år. Samtidigt som bröstcancer blir vanligare ökar chansen att överleva. Allt fler kan alltså botas. Ungefär hälften av alla fall av bröstcancer upptäcks vid screening med mammografi. Tre fjärdedelar av tumörerna upptäcks hos kvinnor som är 55 år och äldre samtidigt som var femte kvinna som drabbas av bröstcancer är över 74 år. Det handlar om att vi lever längre och då också riskerar att få cancer.

Här kanske man måste se över åldersgränsen. Vi har mammografi fram till 74 år. Så länge får man gå på undersökningarna. Socialstyrelsens tidigare rekommendationer om åldersgränser har varit väldigt tydliga: 74 år. Nu ökar medellivslängden, och flertalet av de förändringar som hittas bland äldre kvinnor är just cancer som behöver behandlas. Därför kanske man måste se över rekommendationerna. Det får inte bli någon typ av åldersdiskriminering i cancervården.


Anf. 34 Anders W Jonsson (C)

Fru talman! Det motionsbetänkande som vi debatterar i dag, Prioriteringar inom hälso- och sjukvården, är ett betänkande som innehåller väldigt många olika detaljer. Jag tänker lyfta fyra olika som är viktiga för oss i Centerpartiet.

Den första handlar om sällsynta sjukdomar. Det är alltså de sjukdomar där det är relativt få som har den enskilda sjukdomen. Det stora problemet har varit att kunna organisera vården så att den blir effektiv. Många läkare träffar bara en enda patient. Kunskapen är inte koncentrerad till några få ställen. Dessutom har vi som lök på laxen fått ett problem med finansiering av läkemedel för de här grupperna.

Under den förra mandatperioden enades vi i socialutskottet - eller vi fick i alla fall en majoritet för det - om att man måste ta fram en strategi för hur vi i Sverige ska hantera de sällsynta diagnoserna. Vi var dessutom överens om att man måste se till att klara av finansieringen så att det inte ska bero på var i landet man bor eller hur pass dyr behandlingen är om man får den eller inte.

Fru talman! Regeringen har inlett arbetet med att ta fram en strategi, och det är mycket bra - beröm till regeringen för det! Men det är förvånande att man i beslutet säger att frågan om läkemedel för människor med sällsynta diagnoser inte får hanteras. Frågan får alltså inte hanteras, trots att detta kanske är det allra största problemet.

Här finns ett förslag från TLV, men ingenting händer från regeringens sida. Det är för mig helt orimligt att man före valet i opposition kan driva en sak, det vill säga att vi måste få fram ett system som gör att vi kan bekosta de behandlingar som många gånger är livräddande, och sedan, när man hamnar i regeringsställning, säga att man inte kommer att utreda frågan utan att man har lagt den på hyllan. Här utgår jag från att det illa kvickt kommer ett förslag från regeringen som innebär att människor med sällsynta diagnoser ska kunna få sin medicinska behandling i Sverige även om den är dyr.

Det andra jag vill lyfta handlar om screening. Många screeningmetoder är väldigt bra, men de måste vara effektiva. På området prostatacancer, till exempel, finns det i dag väldigt effektiva metoder. Då talar jag inte om den PSA-screening som nämns i flera motioner, utan det finns en metod som kallas Stockholm 3 och som är betydligt mer träffsäker.

Där uppstår dock två problem. Det första är finansieringen. Det är orimligt att det i ett läge där det är Socialstyrelsen, alltså staten, som pekar på vilka screeningmetoder som ska användas och vilka som inte ska användas inte också är en nationell finansiering. Det finns regioner som inte har pengar till att införa de screeningprogram som är medicinskt motiverade.

Det andra är att det dessutom finns problem med lagstiftningen. Jag nämnde Stockholm 3, där man kombinerar en genetisk markör för prostatacancer med att titta på andra saker. Där har Socialstyrelsen konstaterat att vi i Sverige inte kan använda den metoden, för den strider mot lagen om genetisk integritet. Detta är för mig helt orimligt. Jag tror inte att någon människa - eller någon man, ska jag väl säga - som vill ta ett sådant här test tänker: Det här är inte bra att ta, för det strider mot lagen om genetisk integritet.

När Socialstyrelsen gjorde det konstaterandet hade man förväntat sig att regeringen omedelbart hade gått in och sagt: Det här är orimligt. Så här kan vi inte ha det. Vi måste ändra den här lagstiftningen så att vi kan använda den bästa screeningmetoden för alla män för att tidigt hitta prostatacancer. Men återigen: Ingenting händer från den här regeringens sida.

Ytterligare någonting som har nämnts här i talarstolen är det helt fantastiska i att vi nu har möjlighet att vaccinera bort en mycket allvarlig cancerform, nämligen livmoderhalscancer, som drabbar ett antal kvinnor, ibland även med dödlig utgång. Här ser vi en väldigt stor skillnad över landet i hur många personer som blir vaccinerade. Detta är också helt orimligt. Det är likadant här: I ett läge där staten säger att denna cancerform ska vi vaccinera bort borde det vara självklart att staten också finansierar det och dessutom, fru talman, ser till att det finns verktyg som gör att man kan följa upp hur framgångsrikt arbetet är i de olika regionerna.

Problemet när det gäller vaccinationer är ju att man måste nå också de socioekonomiskt utsatta människorna. Där finns det inte mycket vetenskap om hur man ska göra. Däremot måste man ha ett uppföljningsinstrument så att regionerna snabbt kan se hur man i olika områden lyckas nå de grupperna.

Detta är ett område där regeringen borde agera och agera snabbt. Det är inte acceptabelt att ha en stor skillnad i landet beroende på var man bor och vilken socioekonomisk grupp man tillhör när det gäller huruvida man blir vaccinerad mot en allvarlig cancerform eller inte.

Slutligen vill jag ta upp oskuldskontroller, som också har nämnts här. Det är helt oacceptabelt att det finns legitimerade sjuksköterskor och läkare som ägnar sig åt något så helt ovetenskapligt som det som kallas oskuldskontroller och som dessutom, fru talman, inte är någonting annat än en del i att förtrycka unga kvinnor och försöka kontrollera deras sexualitet.

Det har sagts härifrån talarstolen att det kommer att komma ett lagförslag. Vi får se när den dagen kommer. Snabbhet på detta område är ju ingenting som karakteriserar den här regeringen. Jag skulle därför vilja yrka bifall till vår reservation 9, där vi säger att riksdagen skarpt borde ställa sig bakom att detta ska levereras nu.


Anf. 35 Ulrika Westerlund (MP)

Fru talman! Jag tänker i mitt anförande lägga en del tid på en väldigt specifik fråga som jag tror att jag kommer att vara ensam om att ta upp. Det gäller vår egen motion, och jag tror inte att någon annan har motionerat om just detta. Därför tar jag tillfället i akt, så att vi inte bara ska upprepa samma sak om och om igen också i den här debatten.

Jag vill ta upp situationen med donerade spermier. Detta är någonting som har uppmärksammats brett i medier i samband med att det blivit känt att det finns donatorer som gett upphov till ett mycket stort antal barn. En man i Nederländerna uppskattas ha över 500 genetiska barn efter det att han donerat könsceller till flera olika kliniker.

I Sverige får en könscellsdonator ge upphov till barn i max sex familjer, detta bland annat för att minska risken att genetiska halvsyskon träffar varandra som vuxna och blir föräldrar tillsammans utan att veta om att de är nära släkt genetiskt.

Trots detta regelverk har det förekommit att svenska kliniker har sålt donerade könsceller vidare till kliniker i andra länder och även att svenska kliniker har köpt in könsceller från andra länder när det varit brist i Sverige. Effekten av detta är att det till barn födda i Sverige efter behandlingar med donerade könsceller kan finnas ett oväntat stort antal genetiska halvsyskon i andra länder. Även om risken för att dessa personer träffar på varandra som vuxna är mindre än om de levde i samma land kan det ändå innebära en stor känslomässig utmaning att som vuxen få reda på att man har ett mycket stort antal genetiska halvsyskon.

Föreningen Femmis, som organiserar personer som frivilligt blivit ensamstående föräldrar genom donation, har exempel på medlemmar som fått barn genom behandling med donerade könsceller i Sverige och som vittnar om att de träffat på över 20 genetiska halvsyskon i Europa och att det även finns halvsyskon i fler än fem andra familjer i Sverige. Båda dessa situationer är effekter av att det inte finns något nationellt register. En svensk klinik som köper in donerade könsceller från ett annat land vet inte om någon annan klinik har gjort samma sak och råkat få könsceller från samma donator. Då spelar det ingen roll om båda klinikerna följer regelverket med högst sex familjer.

Femmis påpekar också, i en debattartikel i Göteborgsposten från förra sommaren, att det är väldigt viktigt att barns rätt till information om sitt ursprung, i enlighet med barnkonventionen, säkerställs. Avslöjanden i medier har under de senaste åren visat att kliniker, också i Sverige, inte alltid håller ordning på informationen om donatorn och att barn som tillkommit genom donation därmed förnekas denna rätt.

Miljöpartiet anser därför att ett nationellt register för könscellsdonatorer bör inrättas.

Fru talman! Jag vill också ta upp något som några tidigare talare har tagit upp, nämligen screeningprogram för sjukdomar och vikten av att regelverken för dessa är uppdaterade och baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet.

Miljöpartiet vill att den övre åldersgränsen för screening för bröstcancer ska tas bort och att också kvinnor över 74 ska erbjudas screening. I nuläget dör kvinnor över 74 oftare av sin bröstcancer i Sverige än yngre kvinnor, och det beror i hög utsträckning på att deras cancer upptäcks senare eftersom de inte erbjuds screening.

En annan fråga som också har nämnts av flera tidigare talare är möjligheten att vaccinera sig mot HPV. Miljöpartiet vill att den ska utökas till att även inkludera unga män och vissa riskgrupper.

HPV är Sveriges absolut vanligaste sexuellt överförbara infektion. I nuläget erbjuds HPV-vaccination i årskurs 5 inom ramen för det nationella barnvaccinationsprogrammet, och dessutom har ett erbjudande om vaccination getts till unga kvinnor. Detta är mycket positivt, men erbjudandet om så kallad catch-up-vaccinering borde också ges till alla unga män.

Transpersoner, personer som lever med hiv och män som har sex med män drabbas av HPV i mycket högre utsträckning än den övriga befolkningen. Ett utökat erbjudande av vaccination skulle inte bara skydda dessa individer utan även bidra till utrotandet av livmoderhalscancer genom flockimmunitet.

Fru talman! Slutligen vill jag säga någonting om förlossningsvården. För att säkra förlossningsvården i hela landet och höja kvaliteten vill Miljöpartiet ha ett mål om en barnmorska per födande kvinna. För att uppnå detta behövs fortsatta satsningar på betald vidareutbildning för sjuksköterskor och på att förbättra arbetsvillkoren och arbetsmiljön inom förlossningsvården.

Vi vill också ha en tryggare förlossningsvård i hela landet. Den som har lång väg att åka ska ha möjlighet att bo på patienthotell tillsammans med sin familj inför förlossningen under längre tid än i dag samt vid behov erbjudas transport från och till hemmet.

Vi vill också se över möjligheterna att diversifiera utbudet av vård inom förlossningsvården. I de delar av landet där det i nuläget kan bli fråga om väldigt långa resor för att komma till ett sjukhus med förlossningsavdelning kan en klinik i närheten även utan akutsjukhusets alla resurser kanske kännas som ett bättre alternativ för en kvinna som förväntas ha en normal förlossning och tidigare fött barn komplikationsfritt.

I överväganden om hur vården ska organiseras måste olika typer av risker vägas in. Vi ser gärna att Sverige på lämpligt sätt tar del av till exempel Norges organisering av förlossningsvården för att se vilka delar i den som kan passa den svenska förlossningsvården.

Vi kommer naturligtvis att följa regeringens arbete med denna fråga noga och se vad vi eventuellt kommer att sakna i de åtgärder som vidtas.

Fru talman! Jag vill nämna ytterligare några områden inom sexuell och reproduktiv hälsa. Aborträtten måste fortsätta försvaras. Det är en självklar del av en feministisk politik. Vi vill också att aborträtten ska grundlagsskyddas.

Jag vill även säga något om kostnadsfria preventivmedel till unga, som är en viktig insats för en god sexuell och reproduktiv hälsa. I vår budgetmotion föreslår vi att medel ska avsättas för att det ska bli kostnadsfritt för alla unga under 26 år. Vi vill även att olika kostnadsfria mensskydd ska erbjudas via till exempel ungdomshälsan, skolan och andra lämpliga platser.

Slutligen: Vi skulle vilja se en utredning om barnmorskors förskrivningsrätt, för att förbättra vården vid abort och olika tillstånd som till exempel svår smärta vid mens, endometrios och klimakteriebesvär.

Jag yrkar bifall enbart till Miljöpartiets reservation 7, men jag står såklart bakom Miljöpartiets samtliga reservationer.


Anf. 36 Mona Olin (SD)

Fru talman! Vi debatterar nu socialutskottets betänkande nummer 16 Prioriteringar inom hälso- och sjukvården. Vi i Sverigedemokraterna står bakom samtliga av våra reservationer men yrkar här bifall endast till reservation nummer 10.

Sedan 1997 är den etiska plattformen för prioritering en del av hälso- och sjukvårdslagen. Den styr hur resurser fördelas inom offentlig sjukvård. Plattformen tar upp tre etiska principer för prioriteringar i vård och omsorg och fungerar som ett stöd i prioriteringssituationer. Riktlinjerna är baserade på tre grundläggande principer: människovärdesprincipen, behovs- och solidaritetsprincipen samt kostnadseffektivitetsprincipen. Riksdagen ställde sig då bakom dessa riktlinjer.

Sjukvård handlar om de insatser som görs för att vårda dem som är sjuka och om att utveckla vården. Vården ska vara jämlik, jämställd och tillgänglig och erbjudas utifrån behov på lika villkor.

Fru talman! Vad gäller prioriteringar anser vi att prioriteringen inom hälso- och sjukvården i första hand måste vara att komma till rätta med de brister som finns vad gäller tillgänglighet och kompetensförsörjning samt att korta vårdköerna och förbättra villkoren för personalen, både för att behålla dem vi har och för att kunna rekrytera fler.

Jag tänker beröra olika delar i betänkandet, en del lite mer än andra. Först och främst ser vi att det finns behov av att regeringen ser över hur kontinuerlig uppföljning av vård och behandling av astma- och KOL-patienter kan ske. Dessa sjukdomar påverkar många människor i Sverige och kräver en systematisk och regelbunden uppföljning för att säkerställa att patienterna får den bästa möjliga vården.

Vidare vill vi lyfta fram vikten av att utöka och förbättra de nationella screeningprogrammen. Vi anser att regeringen bör överväga att det ska bli obligatoriskt att även kalla kvinnor över 74 år till mammografi. Det är en åtgärd som skulle kunna rädda många liv genom tidig upptäckt av bröstcancer. Dessutom bör vi verka för ökade kunskaper om riskfaktorer och riskmodeller för att identifiera kvinnor med hög risk för bröstcancer.

Fru talman! Vi menar också att det är viktigt att regeringen introducerar fler nationella screeningprogram för att tidigt upptäcka andra allvarliga sjukdomar.

Sverigedemokraterna har tillsammans med övriga regeringspartier inom ramen för Tidöavtalet kommit överens om en rad prioriteringar och reformer. Låt mig nämna några av dem.

Den första är en uppdaterad nationell cancerstrategi. Cancer är i dag den andra vanligaste dödsorsaken i Sverige efter hjärt- och kärlsjukdom. Den väntas bli den absolut vanligaste inom en snar framtid. För att motverka denna utveckling samt säkerställa att personer som drabbas ges möjlighet att leva ett liv med hög kvalitet behöver vi stärka cancervården och barncancervården.

Cancer är en sjukdom som berör oss alla. Majoriteten av alla svenskar har drabbats, kommer att drabbas eller har någon nära som drabbats. Cancervården och barncancervården är av hög prioritet för Tidöpartierna. Ett viktigt steg i denna ambitionshöjning är att uppdatera den nationella cancerstrategin. Väntetiderna inom cancervården ska kortas, och samverkan och uppföljning av rehabiliteringen ska stärkas.

Dagens nationella cancerstrategi har varit vägledande för den svenska cancervårdens utformning i knappa 14 år. Åtgärder inom ramen för strategin har lett till stora framsteg inom cancervården. Koncentration av högspecialiserad vård, framtagande av nationella vårdprogram och införande av standardiserade vårdförlopp är bara några exempel.

Fru talman! För att säkerställa att den svenska cancervården och barncancervården har förutsättningar att möta även framtidens utmaningar ska strategin alltså nu uppdateras. Det görs genom Tidöavtalet med vidare breda satsningar på bland annat jämställd vård, kvinnors hälsa och förlossningsvård.

Ett annat viktigt insatsområde i överenskommelsen handlar om att vården för flickor och kvinnor som utsatts för sexuellt våld och könsstympning ska vara tillgänglig, jämlik och kunskapsbaserad.

Det finns mycket viktigt i detta betänkande, men avslutningsvis ska jag beröra vår reservation som jag inledningsvis yrkade bifall till och som gäller den könsbekräftande vården.

Efter en lång debatt i kammaren nyligen klubbades en ny lagstiftning gällande könstillhörighet igenom. Den väntas träda i kraft den 1 juli 2025. Det skedde efter att M och L lade fram ett förslag om ett utskottsinitiativ i socialutskottet.

Vi var tydliga med att vi inte stod bakom dessa ändringar och att vi fortsatt kommer att verka för att den ökande andel som upplever att de inte kan identifiera sig med sitt kön faktiskt får den vård de behöver. De ska inte genomgå irreversibla behandlingar utan en ordentlig utredning med krav på psykisk stabilitet, och inga behandlingar ska göras före 25 års ålder. Att oåterkalleliga ingrepp, såsom kirurgi och hormonbehandling, i dag används som primära behandlingsmetoder är mycket oroväckande, inte minst när det inte föreligger fullgod evidens för vare sig risker eller biverkningar.


Anf. 37 Ulrika Westerlund (MP)

Fru talman! Jag ska inte bli långrandig, men jag vill gärna höra hur ledamoten och hennes parti ställer sig till att det ändå normalt är läkare och vårdgivare som bedömer vilken vård som ska ges, inte lagstiftare som till exempel sätter upp åldersgränser för viss vård.

I Sverige har vi ju nyligen beslutat om att den könsbekräftande vården ska bli nationell högspecialiserad vård. Socialstyrelsens kunskapsstöd har uppdaterats baserat på forskning och beprövad erfarenhet. Anser ledamoten och Sverigedemokraterna att politiker, inte läkare, ska besluta om hur vården ska bedrivas?


Anf. 38 Mona Olin (SD)

Fru talman! Tack för frågan, ledamoten Ulrika Westerlund!

Jag fick frågan om det är politiken som i lagar ska sätta åldersgränser för behandling. Det borde det inte vara, men det är ju det som händer hela tiden, bland annat när vi sätter en gräns på 74 år för bröstcancer. Den borde inte vara där.

Samtidigt har vi beslutat om att man ska få ändra sitt juridiska kön, vilket ofta leder till fortsatt behandling baserad på en enklare bedömning från läkare som inte ens har rätt att bedöma eller ifrågasätta vad patienterna egentligen lider av. Om en patient säger att den vill byta kön kan läkaren inte säga nej om man inte hittar väldigt tydliga tecken på att det inte skulle vara så.

Vi menar att många som söker hjälp lider av flera olika diagnoser. Man ska vara noga med att utreda samtliga diagnoser. Är det en depression på grund av könsdysfori, eller är det könsdysfori på grund av depression, adhd eller alla de olika diagnoser man kan ha? Vi menar att det är otroligt viktigt att få syn på alla diagnoser och behandla dem innan man går vidare med hormonbehandlingar och andra irreversibla behandlingar.


Anf. 39 Ulrika Westerlund (MP)

Fru talman! Tack, ledamoten, för svaret!

Jag skulle verkligen vilja uppmana ledamoten och hennes parti att sätta sig lite mer in i hur den här vården bedrivs och vilka olika effekter man kan se. I Norge har man till exempel haft möjlighet att ändra juridiskt kön helt baserat på självbestämmande i nästan ett decennium, och de noterar ingen ökning av antalet personer som söker sig till eller får könsbekräftande vård. Tvärtom pågår i Norge en lika hätsk debatt som här, som handlar om att det är för dålig tillgång och för lång kö till den könsbekräftande vården, vilket ju också framförs av olika aktörer i Sverige. Det har inte underlättats av att det är möjligt att ändra juridiskt kön. Det finns ingen sådan koppling.

Socialstyrelsen har förtydligat att vården inte ges baserat på vilket juridiskt kön man har, utan en utredning görs alltid innan behandling ges, oavsett om personen har ändrat juridiskt kön eller inte.

Jag tycker att vi ska visa större tilltro till läkare. Det var även uppe i debatten om könstillhörighetslagen. Trots att det då handlade om juridiskt kön är det ju läkarnas uppgift att göra bedömningar.

Det finns många exempel på diagnoser och tillstånd som samexisterar med könsdysfori eller behovet av könsbekräftande behandling. Det finns inget som hindrar att man utreder alla dessa tillstånd samtidigt. Självklart ska människor få hjälp med alla de problem de söker vård för. Lider man av depression ska man naturligtvis få hjälp med det, men det är ingenting som säger att man inte kan vara i behov av könsbekräftande vård och samtidigt få hjälp med sin depression.

Det är läkarnas ansvar att säkerställa att vården ges korrekt. Det är läkarna som bedömer vem som behöver få en viss vård. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att säga att en läkare skulle ge vård bara för att någon säger att den vill ha den. Så funkar det ju inte. Det görs utredningar, och sedan bedöms det vem som ska få vilken sorts vård och vad som kommer att vara gynnsamt. Så är det också inom den könsbekräftande vården.


Anf. 40 Mona Olin (SD)

Fru talman! Som jag ser det handlar det här om två olika saker.

Det ena är det första underlag som en läkare ska ta fram när någon vill byta juridiskt kön. Där anser jag att läkares händer många gånger blir bakbundna av att de inte ska göra bakgrundskoll eller undersöka hur länge det har pågått eller hur man lever och så vidare. Det tycker jag är ett problem.

Det andra är att många unga med könsdysfori söker sig till vården. Det är inte sällan så att de redan vid första eller andra besöket får hormoner utskrivna. Det tycker jag är ett problem. Det visar sig ju sedan att unga som inte har blivit behandlade med hormoner utan fått annan vård när de kommer upp i vuxen ålder vill behålla sitt ursprungliga kön.

Jag tycker att det är viktigt att låta barn vara barn och bli vuxna i sin takt. Behöver de hjälp sedan ska de absolut få all vård de kan få för att fungera och vara lyckliga.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 18 juni.)

Beslut

Nej till motioner om prioriteringar inom hälso- och sjukvården (SoU16)

Riksdagen sa nej till de cirka 140 förslag i motioner om prioriteringar inom hälso- och sjukvården från den allmänna motionstiden 2023. Motionerna handlar till exempel om prioriteringar, assisterad befruktning, donation och oskuldskontroll.

Riksdagen hänvisar bland annat till att arbete redan pågår inom de områden som motionerna tar upp.

Utskottets förslag till beslut
Avslag på motionerna.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag.