Preskription av avlägsnandebeslut, avskaffande av spårbyte och vissa frågor om återreseförbud

Herr talman! Det är fortsatt en helt central fråga för oss moderater att få ordning på invandringen till Sverige. Tillsammans med våra samarbetspartier fick vi i valet 2022 ett tydligt mandat av väljarna att genomföra ett paradigmskifte inom migrationspolitiken, och vi lägger nu om hela den svenska migrationslagstiftningen.

Det vi hittills hunnit genomföra har redan gett resultat. Under 2024, förra året, var antalet asylsökande till Sverige under 10 000. Det är att jämföra med över 160 000 asylsökande 2015. Vårt arbete bär frukt, och Sverige sticker ut. Sedan den här regeringen tillträdde 2022 har antalet asylsökande minskat med 42 procent medan det under samma period i hela Europeiska unionen faktiskt har ökat med närmare 5 procent. När det gäller antalet beviljade asylrelaterade uppehållstillstånd är antalet som beviljas skydd och anhöriga till dem det lägsta vi kan se i mätningarna över tid, det vill säga ända sedan 1985.

Invandringen till Sverige minskar samtidigt som allt fler högkvalificerade arbetskraftsinvandrare, forskare och studenter beviljas uppehållstillstånd. Av de beviljade uppehållstillstånden på grund av arbete går 58 procent till högkvalificerade arbetskraftsinvandrare. Andelen har ökat med närmare 25 procent sedan 2022. Sammansättningen av invandringen förändras således i detta nu. Sverige har gått från att i huvudsak vara ett asylinvandringsland till att återigen vara ett land för framför allt högkvalificerad arbetskraft. Detta är mycket bra.

Men vi moderater är ännu inte nöjda. Invandringen behöver minska ytterligare för att vi framåt ska klara av integrationen med alla dess svårigheter och problem.

Herr talman! Vårt reformarbete fortsätter i högt tempo. I dag tas ytterligare ett viktigt steg för att få ordning på den svenska migrationspolitiken.

För det första ändrar vi nu reglerna för preskription av utvisningsbeslut. Under lång tid har Sverige haft ett ohållbart regelverk när det gäller avslags- och utvisningsbeslut. Vi har haft ett system som medfört att asylsökande som fått nej på sin asylansökan och därmed fått ett utvisningsbeslut olagligen har kunnat dröja sig kvar i Sverige och blivit del av det så kallade skuggsamhället för att sedan ansöka om asyl på nytt när preskriptionstiden på fyra år löpt ut. Detta har man kunnat göra eftersom preskriptionstiden enligt nuvarande regelverk börjat löpa även om man inte lämnat Sverige.

I dag kommer ungefär var fjärde asylansökan från en person som tidigare har fått nej på sin asylansökan. En del har inte bara dröjt sig kvar i Sverige i fyra år; de har olagligt dröjt sig kvar i Sverige i många fler år och har därmed missbrukat systemet ett flertal gånger med nya ansökningar efter att de fyraåriga preskriptionsperioderna löpt ut. Det vore helt orimligt att låta detta fortgå.

Ingen vet hur många som finns i det svenska skuggsamhället, men det kan uppgå till så många som 100 000 människor eller till och med fler. Och vi vet ju att människor riskerar att fara mycket illa i dessa skuggsamhällen. Dessutom finns det risk att människor som utgör säkerhetshot gömmer sig här. Så kan vi inte ha det. Ett nej ska vara ett nej. Utvisningsbeslut ska följas och verkställas - annars urholkas principerna och systemet för den reglerade invandringen.

Herr talman! Senare i eftermiddag kommer den här kammaren att rösta ja till den moderatledda regeringens proposition om ändrade regler för preskription av utvisningsbeslut eller avlägsnandebeslut, som det formellt omnämns. Nu kommer det att krävas att den som ansökt om asyl och fått avslag först lämnar landet i enlighet med sitt utvisningsbeslut och att det därefter ska ha gått fem år innan en ny asylansökan kan lämnas in. Om utvisningsbeslutet är förenat med ett återreseförbud som löper vid denna tidpunkt ska utvisningsbeslutet upphöra att gälla först när tiden för återreseförbudet löper ut.

I och med dessa förändringar minskar vi nu drivkrafterna att dröja sig kvar olagligt i Sverige, vilket minskar risken att fler dras in i skuggsamhället. Det medför också en effektivare användning av Migrationsverkets och domstolarnas resurser eftersom samma asylansökan inte blir föremål för prövning flera gånger. Dessutom skapar det bättre förutsättningar för ett effektivt återvändandearbete, som i dag måste avbrytas när preskriptionstiden för ett utvisningsbeslut löper ut. Förslaget är enligt mig väl avvägt.

Herr talman! Dagens förslag inkluderar även en möjlighet att besluta om längre återreseförbud om en utlänning inte har lämnat landet när tidsfristen för frivillig avresa har löpt ut. I dag fungerar det så att en utlänning som får ett utvisningsbeslut som huvudregel ska få en tidsfrist inom vilken man ska lämna landet. Om man inte lämnat landet inom denna tidsfrist ska man som regel få ett återreseförbud, som enligt dagens ordning alltid ska bestämmas till ett år.

Med dagens förslag ska det i stället göras en individuell bedömning, och en utlänning ska kunna få återreseförbud i upp till fem år. Om utlänningen dessutom utgör ett allvarligt hot mot allmän ordning och säkerhet ska ett längre återreseförbud kunna meddelas. Skyddet av Sverige är här en central utgångspunkt.

Herr talman! Ett tredje viktigt förslag som vi i dag kommer att fatta beslut om är att avskaffa systemet med så kallat spårbyte. Det ska inte längre vara möjligt att inifrån landet få uppehållstillstånd för arbete efter avslag på en asylansökan. Familjemedlemmar till så kallade spårbytare ska inte heller kunna beviljas uppehållstillstånd utan att lämna landet.

Spårbytet har inneburit att utlänningar som fått avslag på sin asylansökan kunnat söka och beviljas uppehållstillstånd för arbete utan att behöva lämna landet. Ett stort antal av dem som använt systemet med spårbyte har kommit från säkra länder varifrån de sökande sällan bedöms ha asylskäl. Man har kunnat utnyttja systemet med spårbyte för att komma till Sverige, inte på grund av att man behöver skydd utan för att få tillträde till den svenska arbetsmarknaden. Ett sådant missbruk medför onödiga kostnader för bland annat asylprövningen, men framför allt minskar det legitimiteten för både asylsystemet och systemet för arbetskraftsinvandring. Möjligheten till spårbyte kan också framstå som en extra chans att få stanna i Sverige, vilket kan minska incitamenten att återvända efter ett nej på en asylansökan. Eftersom möjligheten till spårbyte också skapar starka incitament att få och behålla ett arbete är därtill risken stor för att människor utnyttjas och far illa på arbetsmarknaden. Detta kan vi inte acceptera - det ändrar vi nu på.

Herr talman! Dessa tre delar, som vi i dag debatterar och ska fatta beslut om, är viktiga ytterligare steg som Sverige nu tar för att få ordning på migrationspolitiken och migrationslagstiftningen. Men återigen ser vi en splittrad opposition. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet är inte överens heller om den här delen av migrationspolitiken - faktiskt inte om något över huvud taget.

Medan Socialdemokraterna påstår sig vilja bedriva en stram migrationspolitik vill deras kompanjoner i Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet raka motsatsen. De yrkar avslag på förslag efter förslag som den moderatledda regeringen lägger fram - förslag som vi lägger fram och nu genomför i syfte att minska invandringen till Sverige och få ordning på migrationen.

När det gäller dagens proposition och betänkande vill exempelvis Miljöpartiet i första hand avslå allt vi föreslår. Ingenting ska röras när gäller preskriptionsreglerna, spårbytesreglerna eller reglerna om återreseförbud. Status quo är uppenbarligen att föredra - helt obegripligt, enligt min mening.

Vänsterpartiet vill inte införa strängare preskriptionsregler. Vänstern tycker tydligen också att det är ett problem att det ska göras individuella bedömningar av återreseförbudets längd. Särskilt problematiskt tycker man att det är att en särskild bedömning ska göras av om den som ska ges återreseförbud kan utgöra ett allvarligt hot mot allmän ordning och säkerhet och därför bör få ett längre förbud att återvända till Sverige. Här har Miljöpartiet anslutit till Vänsterns yrkande, och det är väl egentligen bara dessa två partier som kan inta en sådan position i svensk politik.

Centerpartiet, trots allt icke att förglömma, vill utöka möjligheterna att få uppehållstillstånd genom vidgande av olika ventiler och undantag, något som återigen skulle öka invandringen till Sverige. Problemen i spårbytessystemet blundar man också helt och hållet för. Man föreslår att det ska kvarstå i väntan på ytterligare utredningar.

Summa summarum från Vänstern, Miljöpartiet och Centerpartiet är följande: Nej och stopp! Avbryt reformarbetet snarast vad gäller migrationspolitiken, och rulla tillbaka så mycket som möjligt!

Men samtidigt som de visar sitt stora missnöje med den moderatledda regeringens arbete med att få ordning på invandringen till Sverige sitter Socialdemokraterna stilla i bänkarna och ger sitt tysta medgivande till det paradigmskifte vi nu genomför.

Herr talman! Som jag tidigare har konstaterat i denna talarstol tror jag faktiskt att det till och med kan vara så att Socialdemokraterna är rätt tacksamma över att det nu är en moderatledd regering som styr migrationspolitiken, för Socialdemokraterna skulle aldrig ha kunnat och kommer aldrig att kunna genomföra de förändringar som de påstår sig vilja se, eftersom de är helt bakbundna av dessa tilltänkta koalitionspartner.

Nu har vi moderater tillsammans med våra samarbetspartier mycket framgångsrikt påbörjat arbetet med att minska den asylrelaterade invandringen till Sverige. Det arbetet behöver fortsätta, och den strama migrationspolitiken behöver upprätthållas över lång tid för att vi ska klara av integrationen av dem som kommit och kommer till Sverige.

Min uppmaning till de väljare som tycker likadant, och som vi vet är i stor majoritet i det här landet, är följande: Låt inte vänstersidan med Socialdemokraterna i spetsen ges chans att äventyra detta och återigen skapa oreda i den svenska migrationslagstiftningen! Förpassa dem till avbytarbänken även efter nästa val! Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons regeringar, med en rödgrön röra som uppbackning, har visat oss vad som annars är att vänta.

Herr talman! Jag vill även i detta ärende yrka bifall till regeringens proposition, det vill säga bifall till utskottets förslag. Steg för steg, reform för reform får vi en ordning på den svenska migrationspolitiken. Den har sagts förut, men det tål att upprepas: Nu löser den moderatledda regeringen de problem som Socialdemokraterna inte mäktade med under sina åtta år vid makten.

(Applåder)

I detta anförande instämde Caroline Högström, Magnus Resare och Mats Sander (alla M).

Herr talman! När det kommer till ändringarna i preskriptionstiden, som lagts fram av regeringen och stöttas av Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna och till viss del Centerpartiet, handlar det i grunden om att regeringen gör det omöjligt att söka asyl på nytt efter avslag utan att man först lämnar landet. Det innebär att ett utvisningsbeslut aldrig kan avskrivas för de personer som inte kan lämna Sverige. Detta skulle medföra svåra humanitära konsekvenser, särskilt för barn. Det är de som tvingas leva under rädsla, fattigdom och utsatthet.

Vi röstar i dag om att göra människor permanent papperslösa i Sverige. Det fördjupar och förvärrar det skuggsamhälle som regeringen säger sig vilja bekämpa. Forskning, studier, kunskap och erfarenhet på området visar tydligt att asylsökande inte återvänder för att man gör det svårare för dem här. Flertalet remissinstanser påpekar samma sak.

Inte ens regeringens egen utredning har kunnat uppskatta i vilken utsträckning den här lagen kan påverka utvisningar. Man kan helt enkelt inte återvända många gånger. Så är det för asylsökande i Sverige. Vi har prövat den vägen tidigare. Preskriptionstiden har också förlängts tidigare, och det gav inte den effekt som regeringen nu vill se. Vi har prövat repression mot denna målgrupp, men det har aldrig funkat. Man har gjort det svårare och svårare i omgångar. Det har inte funkat.

Först lagstiftar ni om att ta bort deras försörjning. Sedan lagstiftar ni om att ta bort deras boende. Sedan lagstiftar ni om att de inte ska få studera mer. Sedan vill ni ha ett angiverisamhälle. Ni vill att vårdpersonal ska ange papperslösa. Det är angrepp efter angrepp.

Var går gränsen? När är man nöjd? Återvändande till hemlandet är för många inget alternativ, trots utsatthet och svårare levnadsvillkor. Min fråga till ledamoten är: Vart ska de ta vägen?

Herr talman! Jag och Moderaterna står upp för den reglerade invandringen och principerna för den. Den som söker asyl i Sverige och får ett lagakraftvunnet avslagsbeslut på sin asylansökan - personen anses alltså inte ha skyddsskäl - ska lämna landet. I många fall prövas avslagsbeslutet först i flera instanser; det är de säkerhetsventiler som finns när det gäller att få det prövat i överinstans. Den som inte har rätt att stanna i Sverige ska lämna landet.

Det har alltså gjorts en prövning av de förutsättningar som finns och om man har skyddsskäl eller inte. Har man inte det ska man lämna Sverige. Då är det inte upp till de enskilda som har tagit sig till landet att avgöra om de vill stanna eller inte, utan det är staten Sverige som gör den bedömningen. Det är en alltigenom rättssäker bedömning med flera olika överinstanser som kan pröva besluten. Det är det som är grunden.

Vi har haft en schweizerost av undantag och håligheter i systemet som vi nu behöver rätta till. En del i detta är alltså att man inte ska kunna befinna sig i landet olagligen i ett skuggsamhälle med allt vad det innebär. Skuggsamhället innebär utsatthet också för de barn som Tony Haddou pratade om. Den utsattheten, att människor befinner sig i parallellsamhällen, måste vi nu komma till rätta med.

Man ska inte kunna vara kvar här i fyra år och sedan söka på nytt med samma grunder och därefter ett flertal gånger kunna göra på samma sätt igen. Därför inför vi nu dessa preskriptionsregler, som helt rimligt ska börja gälla först när man har lämnat landet - inte efter att man har gått under jord.

Min motfråga till Tony Haddou är väl egentligen: Står Vänsterpartiet upp för principen om den reglerade invandringen, eller ska det vara upp till den enskilde att själv välja om man vill stanna eller inte? Är det beslut som Migrationsverket eller domstolar har fattat i själva verket en rekommendation? Jag vill gärna ha ett klargörande av Vänsterpartiet här.

(Applåder)

Herr talman! Det vi hör här är fin retorik som inte har någonting alls med verkligheten att göra. Jag beskrev just att människor inte kan återvända. Det är det stora problemet. Det bekräftas av Migrationsverket, gränspolisen och polisen. Människor kan inte återvända.

När regeringen nu skapar detta system pressas människor ut i papperslöshet, ut i skuggsamhället och utsattheten. Man har ingen kontroll över människor över huvud taget.

Med fyraårsgränsen vet man åtminstone att människorna är här. Nu kommer man inte att veta det över huvud taget. Det är djupt problematiskt att man förvärrar och fördjupar skuggsamhället.

Den fina retoriken om att människor ska lämna Sverige om de får ett nej - det funkar inte så. Så ser verkligheten inte ut. Vad ska då denna målgrupp göra? Jag fick bara höra att de ska lämna landet. Det sa den förra regeringen också, men människorna är kvar ändå. Ledamoten beskrev det själv. De är kvar i fyra år och söker sedan igen. Sedan är de kvar i fyra år till och söker en gång till, för de kan inte lämna landet. Så är det ju.

Man kan inte få inresetillstånd till exempelvis Afghanistan. Ledamoten har kanske ett återvändandeavtal med talibanerna i bakfickan? Ledamoten vet själv att människor inte kan utvisas dit. Den fina retoriken håller inte över huvud taget.

Jag fick en fråga om reglerad invandring. Vill man ha ett arbete för återvändande och att människor lämnar måste vi ha en rättssäker process. All kunskap och forskning visar att människor följer beslut om de är rättssäkra. Men är de rättsosäkra, som i dag, och det fattas juridiska beslut som inte går att följa, då följer man dem naturligtvis inte. Det är verkligheten.

Herr talman! Vi har ett komplext regelverk vad gäller utlänningslagstiftningen och migrationslagstiftningen, men grunden är en att det är Sverige som prövar om de skyddsskäl som anges är adekvata och godtagbara i förhållande till den lagstiftning som vi ställer upp. Anses man inte ha skyddsskäl enligt svensk lagstiftning, som baseras på internationella konventioner och lagstiftning och EU-rätt, ska man lämna landet.

Att man inte lämnar landet kan också ha att göra med att man inte vill medverka till ett sådant beslut. Det är en annan fråga som vi behöver arbeta vidare med. Men i grunden handlar detta om att vi har människor som får ett beslut men inte accepterar det. De har fått ett beslut, ett beslut som vunnit laga kraft efter prövning antingen hos Migrationsverket eller i domstol i högre instans, men går under jord för att sedan återkomma med nya ansökningar.

Det som Tony Haddou och Vänsterpartiet beskriver är alltså en helt annan ordning, där människorna själva ska få välja. Då skulle vi inte behöva ha någon prövning över huvud taget. Då kan man så att säga själv avgöra om man har legitima skäl eller inte och därefter säga att man inte kan inte vara i landet eller att man kan befinna sig i det här landet.

Så kan vi inte ha det. Så fungerar inte den rättssäkra prövningen. Så fungerar inte en rättsstat. Man kan inte heller svepande säga att allt är rättsosäkert i Sverige och bara det blir rättssäkert kommer människor att acceptera besluten. Så fungerar det inte heller.

Nu rättar vi till det som Socialdemokraterna med stöd av Vänsterpartiet inte mäktade med under åtta år. Vi ser nu till att täppa igen de håligheter i schweizerosten som har funnits och att komma till rätta med de avvikelser som har funnits i lagstiftningen - för att göra detta bättre och mer rättssäkert.

En preskriptionstid kan alltså inte börja löpa för att man gömmer sig, utan den ska börja löpa efter att man har lämnat landet. Det tycker jag är helt rimligt.

(Applåder)

Herr talman! Av alla personer som har sökt asyl på nytt efter att fyra år har gått och deras ärende har preskriberats är det så många som i genomsnitt 24 procent, alltså nästan var fjärde person, som får stanna i Sverige efter en ny prövning.

När Tidöpartierna och Moderaterna säger att ett nej är ett nej visar verkligheten att ett nej ibland blir ett ja. Och det sker inte sällan, utan i vart fjärde fall.

Det kan handla om att en person som till exempel har konverterat inte tillräckligt väl lyckades beskriva sin inre process för Migrationsverket första gången. Men efter fyra år, när personen har lärt sig språket bättre eller helt enkelt samlat mer bevis, inser alla att det vore livsfarligt att utvisa den här konvertiten till talibanernas Afghanistan.

Regeringens lagförslag innebär att ungefär var fjärde papperslös kommer att leva i skuggsamhället trots att de har skyddsskäl som hade lett till uppehållstillstånd med dagens lagstiftning. Jag vill därför fråga Moderaterna: Hur tycker ni att Sverige ska behandla de här personerna, som om de utvisas riskerar förföljelse?

Herr talman! Jag har stor respekt för att prövningarna av asylansökningar inte är de lättaste. Det är komplex materia. Det handlar om individers egna berättelser och andra typer av bevis som man behöver presentera. Det är inte på något vis lätt. Men vi har en ordning i Sverige där Migrationsverket är första instans, och därefter har den sökande möjlighet att få sin sak prövad i domstol.

Denna i grunden rättssäkra ordning ska vi värna. Den ska vi inte ifrågasätta. Det är därför vi tycker att det är viktigt att man, när man väl har fått ett avslag på sin asylansökan och alltså inte har tillräckliga skyddsskäl för att beviljas en status eller ett uppehållstillstånd, ska lämna landet. Vi ska inte ha den ordning som vi har i Sverige i dag, där man går under jord och in i skuggsamhället med allt vad det innebär - alla de risker det innebär och all den utsatthet det innebär. Det måste vi komma bort ifrån.

Det kan handla om uppemot 100 000 personer eller till och med fler som befinner sig i skuggsamhället i Sverige, som olagligen har gått under jord. Så kan vi inte ha det.

Det jag inte hör från Miljöpartiets sida är hur vi ska komma till rätta med detta. Miljöpartiet tycker att det är bättre att man stannar och sedan får sin sak prövad igen och igen och igen. Man ska alltså inte följa svenska statens beslut, utan i stället ska ett skuggsamhälle frodas. Så kan vi inte ha det. Så kan vi inte hantera människors utsatthet. Det är därför vi nu ser till att skärpa regelverken.

Vi ser ju att 2023 fanns det preskriberade utvisningsbeslut i botten när det gällde 25 procent av alla ansökningar om asyl. Man hade alltså återkommit för att söka på nytt.

Självklart är det på det viset att saker förändras. Nya förhållanden kan tillkomma. Vi har verkställighetsregelverk och annat som gör att det absolut alltid finns en typ av yttersta skydd. Men vi måste hantera detta på bättre sätt än att låta skuggsamhället frodas.

Herr talman! I grund och botten är det en rimlig hållning att man ska återvända om man får ett nej, men tittar vi på verkligheten ser vi att det finns en stor grupp människor som inte kan återvända. Nyligen hörde jag om en person som hade åkt till Afghanistan efter avslag, men de släppte inte in honom. Talibanerna ville inte ha den här västerniserade personen i sitt land, så personen är tillbaka hos oss i Sverige.

Vi har många människor som inte får passhandlingar och som av andra praktiska skäl blir kvar år efter år efter år. De borde inte behöva leva i skuggsamhället. De borde kunna få uppehållstillstånd. De borde kunna få arbeta. De borde kunna få ha ett normalt liv med grundläggande mänskliga rättigheter och värdighet.

Det är, som sagt, också ungefär en fjärdedel av dem som söker asyl efter preskription som får uppehållstillstånd. Migrationsverket eller domstolarna landar i slutsatsen att dessa individer behöver skydd. De personerna tycker vi i Miljöpartiet inte heller ska leva i skuggsamhället.

Plockar vi bort både dem som skulle behöva få skydd och dem som har verkställighetshinder av något slag minskar skuggsamhället dramatiskt. Där tänker jag att Moderaterna inte riktigt har något svar, utan man liksom hoppas att den här gruppen automatiskt ska försvinna om man gör livet sämre och svårare för människor som lever i papperslöshet. Men så ser inte verkligheten ut - av en lång rad skäl.

Vi i Miljöpartiet har flera förslag om lösningar på detta, som Moderaterna i dag avslår.

Herr talman! Det är klart att skuggsamhället minskar om man inför amnestier och låter alla stanna som vill stanna. Det är en rätt enkel lösning. Den har lyfts av Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som alltså vad det lider ska utgöra underlag för Socialdemokraterna när man ska försöka bilda regering.

De principer som de vill införa skulle undergräva regelverket och principerna om den reglerade invandringen. Det är det som är alternativet. Det hör man om man lyssnar till hur de ska komma till rätta med skuggsamhället.

Vi vill komma till rätta med skuggsamhället genom att se till att de människor som har fått avslag också lämnar landet. Det är klart att det finns säkerhetsventiler i vår lagstiftning om verkställighetshinder. Det är helt rimligt att de finns kvar, för det kan uppstå nya förhållanden eller annat under tiden för avlägsnande eller efter utvisningsbeslutet. Men den som har fått ett lagakraftvunnet utvisningsbeslut ska som huvudregel lämna landet, och vi måste snabba på den processen.

Vi måste minska skuggsamhället. Vi kommer aldrig, herr talman, att bidra till att minska det genom att ge upp den reglerade invandringen och i princip tillåta den enskilda att själv välja om man ska få stanna i landet eller inte. Det måste Sverige avgöra efter lagprövning och prövning av de skyddsskäl som man anger.

Detta måste vara grunderna. Det måste vara principerna. Därför tycker vi att detta är relevant, och det är därför vi i eftermiddag kommer att fatta beslut i bred majoritet i denna kammare. Det fungerar nu, eftersom det är en moderatledd regering som lägger fram detta förslag. Vi är inte bakbundna av vare sig Miljöpartiet eller Vänsterpartiet. Vi kommer att ändra reglerna om preskriptionstid. Vi kommer att ändra reglerna om återreseförbud. Och vi kommer äntligen att ta bort det korrupta systemet med spårbyte. Det ser jag fram emot.

Herr talman! Jag har vid flera tillfällen kritiserats av ledamoten Wärnick för att använda mig av överord i migrationsdebatten. Jag kan hålla med om att vi behöver ha en sansad migrationsdebatt; det mår Sverige bäst av. Därför blir jag väldigt besviken när ledamoten står och, menar jag, direkt ljuger i talarstolen.

Man säger att Centerpartiet helt blundar för den kritik som har framförts mot systemet med spårbyte. Därför skulle jag vilja läsa upp vårt ställningstagande i vår reservation: "Systemet med spårbyte har under de senaste åren kritiserats t.ex. för att bidra till att asylsystemet utnyttjas genom att personer som inte har asylskäl söker asyl i syfte att göra ett spårbyte. Kritiken mot systemet med spårbyte ska tas på allvar."

Centerpartiet ser alltså kritiken. Moderaterna däremot gång på gång att inte lösa de problem som finns med olika system. I stället skrotar man mer eller mindre systemen helt. Centerpartiet tycker att Sverige är som bäst när Sverige jobbar. Fler behöver bidra så att skola, vård och omsorg kan bli bättre, så att vi kan rusta upp det svenska försvaret och så att tågen kan gå i tid. Men gällande arbetskraftsinvandringen, spårbytet - gång på gång gör Moderaterna det svårare för företag att rekrytera utländsk arbetskraft.

Min fråga är därför: Vad är Moderaternas svar till de företag som nu på allvar är oroliga för att Moderaterna stänger dörr efter dörr för rekrytering av utländsk arbetskraft?

Herr talman! Systemet med spårbyte har kritiserats under mycket lång tid, precis som ledamoten Cato också beskriver. Det är ett system som inte är rimligt att behålla, och därför fasar vi nu ut det. Huvudregeln när man söker sig till Sverige för att arbeta ska alltså vara att man söker uppehållstillstånd för detta utanför Sveriges gränser och sedan tar sig in i Sverige efter att man har fått ett beviljat tillstånd att resa in.

Vi lägger nu om hela arbetskraftsinvandringspolitiken och går från lågkvalificerad arbetskraft till högkvalificerad. Det är nämligen det vi ser behövs i Sverige. Vi har väldigt många personer i vårt land - hundratusentals - som är arbetslösa och som i ett första läge skulle kunna ta de mer lågkvalificerade arbetena, snarare än att vi tar hit människor som bor på andra sidan jorden för att utföra de arbetena här. Det tycker jag är en rimlig utgångspunkt.

Det Jonny Cato sedan säger är: Ja, det är ett problem, men problemet löses inte genom att man tar bort systemet. Låt det vara, och utred det vidare!

Jag tycker inte att man kan ha inställningen att man formulerar problemen och sedan lämnar över till någon annan att lösa dem - inte på det sätt som föreslås i propositionen, alltså genom ett avskaffande av systemet, utan på något helt annat vis. Centerpartiet anger inte på något sätt i sin motion eller i sitt yrkande hur det skulle gå till.

Centerpartiets portalyrkande, så att säga, är ett nej till regeringens förslag om spårbyte. Man säger nej till att avskaffa det. Sedan skriver man: "Vi skulle därför hellre se att regeringen i ett första steg ser över hur systemet med spårbyte kan göras om för att bli mer ändamålsenligt." Vad innebär det?

Herr talman! Det blir något komiskt när en representant för Tidöpartierna säger att man inte får utreda saker, med tanke på att det ofta är det enda svar vi får i den här kammaren - att saker och ting ska utredas och tittas på.

Det var dock ett bra förtydligande, ska jag vara ärlig med att säga, gällande att man vill styra om från spårbyte till arbetskraftsinvandring. Det var också ett förtydligande om att man inte över huvud taget vill ha arbetskraft till yrken där lönen inte går över 35 000 kronor. Man säger att det inte behövs. Men det är inte riktigt näringslivets bild. Det är inte riktigt svenska företags bild. Tvärtom finns det nu en jättestor oro runt om i hela landet och i en bredd av branscher därför att arbetskraft behövs - även utländsk arbetskraft.

Moderaternas lösning är att personer som redan befinner sig i Sverige ska ta de jobben. Men titta på propositionslistan från Arbetsmarknadsdepartementet - det är en enda proposition under 2025! Det är inte så att fler människor blir klara att ta de här jobben för att Moderaterna önskar det. Man måste ju göra insatser för att de här människorna ska bli anställbara.

Det man gör nu är att, system för system, slå undan möjligheterna för företag att rekrytera utländsk arbetskraft samtidigt som man inte gör någonting för att fler människor ska bli anställbara. De som drabbas allra mest av detta är svenska, hederliga företagare - de som Moderaterna säger sig värna allra mest. Det är de som nu drabbas.

Man behöver ta kritiken på allvar. Det är inte så att det handlar om en bransch eller två branscher, utan utbrett i hela det svenska näringslivet känner man på riktigt en oro för att den moderatledda regeringen gång på gång slår undan möjligheterna att rekrytera utländsk arbetskraft - vilket många gånger är det som får Sverige att fungera.

Herr talman! Vi ska väl avhålla oss från att göra det här till en arbetsmarknadspolitisk debatt, men apropå det Jonny Cato nu anför vill jag ändå säga att det vi gör från den moderatledda regeringens sida är att sänka skatten på arbete. Vi kommer att införa ett bidragstak och ett aktivitetskrav i försörjningsstödet för att öka incitamenten att ta ett arbete och komma in på arbetsmarknaden.

Hur ska Jonny Cato kunna bedriva en sådan typ av borgerlig politik med sitt gäng i kammaren? Det finns inga förutsättningar över huvud taget. Jonny Cato står där i mittens rike och säger att han har lösningar på allt, men han har ingen att göra det med. Välkommen tillbaka till borgerligheten när ni har nyktrat till, Jonny Cato!

Det vi säger om arbetskraftsinvandringen är att vi nu skiftar den från den lågkvalificerade till den högkvalificerade arbetskraften och att vi i det sammanhanget tycker att det är rimligt att ta bort det system med spårbyte som har varit mycket problematiskt och har fått stor kritik.

Jonny Cato raljerar över att vi utreder många saker. Ja, vi var tvungna att utreda många saker eftersom den regering Jonny Cato stödde alltså inte hade den typen av utredningar på gång eller det beredningsunderlag som krävs för att reformera det svenska migrationssystemet. Därför har vi tillsatt de här utredningarna. Av de utredningsförslag som nu trillar in är detta ett, som vi nu har hanterat mycket snabbt och som kommer att bli svensk lag den 1 april.

Till de här utredningarna har vi gett direktiv som vi har varit överens om. Vad ska utkomsten vara? Vad är inriktningen på detta? Det är därför, herr talman, som jag ifrågasätter Centerpartiet när man säger "Ta inte bort spårbytet - gör något annat!" men inte beskriver vad det där andra är. Inte med ett ord beskrivs vad det där andra är, utan man ska se över systemet för att det ska bli mer ändamålsenligt. Vi ska alltså fortsätta ha detta felaktiga, dåliga system för att se över det - utan någon typ av inriktning. Det är inte seriös politik.

(Applåder)

Herr talman! Med anledning av det vi ska rösta om i dag tänkte jag inleda med en kort berättelse som jag fick skickad till mig i går.

"Preskriptionstiden gav både mig en möjlighet att börja om, och Migrationsverket en chans att fatta rätt beslut och förstå min berättelse. Den räddade mig från att fastna i limbo, från att leva för länge i rädsla och utan en framtid. Den var långt ifrån en rättvis lösning, att leva i fyra år utan rättigheter, alltid med rädslan att bli tagen, var en påfrestande kamp. Men för mig blev den ändå skillnaden mellan att få en ny chans och att för alltid försvinna ur systemet.

Men innan jag hann få den chansen blev min värsta rädsla verklighet. Utanför stadsbiblioteket, mitt på dagen, kom civilpolisen. Dom grep mig och förde mig till förvaret, för att jag levde så kallad 'illegalt' i Sverige, och bar på ett bristfälligt utvisningsbeslut.

Där inne, bakom stängda dörrar och fönster, var jag inte en människa, bara ett ärende som väntade på att avskrivas. Tid existerade inte. Dagarna var en dimma av kontroller, vakter och låsta dörrar. Varje andetag var ett tillfälligt uppehållstillstånd, en paus innan allt skulle ta slut. Den osäkerheten brände i bröstet. Ingen sa vad som skulle hända. Skulle dom föra mig till flygplatsen imorgon? Nästa vecka? Och vad väntade mig i Afghanistan? Skulle talibanerna hänga mig till döds på ett öppet torg?

Men så fanns preskriptionstiden, en bristfällig, långsam, orättvis väg, men den enda som fanns. Den gjorde att jag till slut kunde få mitt fall omprövat. Utan den hade jag kanske aldrig suttit här idag.

Nu vill regeringen ta bort preskriptionstiden, den enda möjligheten, den enda gnistan av hopp i en mardröm som redan är någons vardag. De vill att fler ska tvingas leva i rädsla och ovisshet, som jag och många andra gjort, men utan ett slut, utan en chans att komma vidare.

Imorgon röstar riksdagen om förslaget. Om det går igenom, kommer många att fastna i en evig limbo. De kan inte lämna Sverige, men de får inte heller en chans att stanna. Det här är inte bara ett politiskt beslut - det är att släcka hoppet för människor som inte har någonstans att vända sig.

Ingen människa ska tvingas leva ett liv som inte får finnas. Ingen ska behöva gömma sig, andas i skuggorna, räkna åren i hopp om att en dag bli sedd. Men om riksdagen röstar igenom förslaget imorgon, kommer det vara just det de dömer människor på flykt till - en existens utan framtid, utan rättigheter, utan hopp."

Herr talman! Jag ska återkomma till preskriptionstiden, som vi ska rösta om i dag, men jag tycker att den här berättelsen sätter fingret på väldigt mycket. Framför allt att människor på flykt behöver skydd och trygghet. Jag skulle vilja se en mer rättvis och mänsklig migrationspolitik där vi håller asylrätten högt. Jag vill att det ska vara möjligt att söka skydd i Sverige från krig och förtryck och att den asylsökande ska få sina skyddsskäl prövade i en rättssäker och noggrann process.

Den som får skydd ska också få goda förutsättningar, rättigheter och möjligheter att inkluderas i samhället. Den politiken inkluderar bland annat permanenta uppehållstillstånd, en stark rätt att få leva med sin familj och att man får återförenas med sina barn här. Det är en ordning som skapar trygghet inför framtiden, och det underlättar för människor att komma in i samhället.

I stället för att ge skydd och trygghet och se till att människor kommer in i samhället har vi dock en regering i dag som aktivt fokuserar på att urholka asylrätten och avskräcka människor från att söka sig hit. Regeringen försämrar och förstör integrationen i Sverige. Detta konstanta fokus på att avskräcka och förvärra situationen för människor på flykt har lett till en svåröverskådlig och försämrad migrationslagstiftning och därmed en försämrad rättssäkerhet.

Den aktuella lagstiftning vi ska rösta om i dag innehåller flera förslag som är en fortsättning i samma riktning, det vill säga en fortsättning på regeringens inhumana och rättsosäkra migrationspolitik. Det vi ska rösta om i dag handlar bland annat om den tid ett utvisningsbeslut ska vara giltigt. I dag är ett utvisningsbeslut giltigt i fyra år. Därefter upphör beslutet att gälla, och det är möjligt att söka asyl på nytt.

Det är en otroligt viktig ordning att man ska kunna söka asyl på nytt. Detta regelverk infördes i syfte att skydda människor från att under lång tid behöva leva under hot om utvisning på grund av beslut som inte kan verkställas. De har alltså oftast inte gjort något fel, utan det handlar om omständigheter utanför deras kontroll. Det måste då finnas något slags säkerhetsventil. Det är åtminstone ett litet skydd för att undvika att människor - särskilt barn - lever i papperslöshet och ovisshet, även om det är alldeles för lång tid.

Nu vill regeringspartierna, Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna och till viss del Centerpartiet att giltighetstiden för ett utvisningsbeslut ska förlängas till fem år och att utvisningsbeslutet ska gälla så länge den skyddssökande är kvar i Sverige.

Herr talman! Att göra det omöjligt att söka asyl på nytt efter ett avslag utan att först lämna landet innebär att ett utvisningsbeslut aldrig kan avskrivas för de personer som inte kan lämna Sverige. I praktiken kommer det förslag som vi lagstiftar om i dag att innebära att utvisningsbeslut för väldigt många människor aldrig kommer att avskrivas. Detta skulle medföra svåra humanitära konsekvenser, särskilt för barn.

Vi röstar i dag om att göra människor permanent papperslösa. Särskilt barn kommer att drabbas. De kommer att förlora möjligheten att beviljas uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter om detta preskriberas, eftersom det inte går att söka det igen. Det är den enda möjligheten för barn som vuxit upp i Sverige att kunna få stanna efter lång tid här. Den lilla möjligheten tas nu bort från dem. De får inte stanna, men de kan inte heller lämna. De tvingas in i rättslöst limbo, och barn i den situationen kommer att leva under fruktansvärda förhållanden.

Jag tycker, herr talman, att vi har ett ansvar för människor som redan befinner sig här och som har hamnat i kläm på grund av populistiska flyktingpolitiska omsvängningar genom åren. Jag tycker att vi verkligen borde ta det ansvaret, men det gör inte den här regeringen. Det här är ett rättsvidrigt och inhumant förslag, som inte bara kommer att driva redan utsatta människor längre bort från samhället utan också kommer att leda till att fler utnyttjas på arbetsmarknaden och genom det till exploatering och människohandel.

Frågan är också vart människor ska ta vägen. Vad ska de göra? Det här förslaget kommer endast att leda till att fler lämnas papperslösa i Sverige. Detta är en politik som ökar utsattheten och arbetslivskriminaliteten och som gör att barn far fruktansvärt illa. Vi har ju prövat den här vägen. Vi har prövat repression mot just den här målgruppen, och det har aldrig funkat.

Först lagstiftade ni om att vi ska ta ifrån dem deras försörjning. Sedan lagstiftade ni om att vi ska ta ifrån dem deras boende, och sedan om att de inte ska få studera mer. Efter det ville ni ha ett angiverisamhälle: att vårdpersonal ska ange dem och att lärare ska ange barn på skolan.

Vad är nästa steg i alla dessa angrepp? Var går gränsen? När är ni nöjda? Alla dessa angrepp - för vad? Det är redan fruktansvärt och väldigt illa både för de människor som direkt drabbas och för samhället i övrigt.

Ni tror att fler kommer att återvända, men att återvända är för många en återvändsgränd. Den här politiken fungerar inte, och den har inte heller fungerat. Den enkla anledningen är att många människor inte kan återvända och att det för andra är förenat med döden att återvända. Eller är det så att Moderaterna eller kanske Sverigedemokraterna vill teckna återvändandeavtal med talibanerna? Vill ni det? Har ni hittat en stat för de statslösa, eller vill ni bryta mot internationella konventioner?

Oavsett, herr talman, är det så att många som får avslag på sin ansökan inte kan återvända. Varför människor hamnar i situationer där de inte kan utvisas varierar, och om det hade funnits något slags eftertanke, kunskap eller förståelse hos regeringen hade vi på ett seriöst sätt kunnat se till att minska skuggsamhället i stället för att fördjupa och förvärra det.

Regeringens egen utredare för det här förslaget framhåller själv en rad faktorer, utanför både individens och den verkställande myndighetens kontroll, som påverkar möjligheten att utvisa asylsökande. Det kan vara allt från mottagarländernas vilja att ta emot sina medborgare, frånvaro av så kallat återtagandeavtal, utbredning av nya väpnade konflikter och natur- och miljökatastrofer till större sjukdomsutbrott.

Lägg då till exempelvis statslösa som inte kan utvisas, de som saknar mottagarland och inresetillstånd, de som är från en stat som är ovillig att låta medborgare återvända eller de vars medborgarskap dragits tillbaka och så vidare. Det kan också strida mot internationella konventioner vi har skrivit under eller helt enkelt vara alldeles för farligt.

Alla dessa faktorer kommer fortsättningsvis att avgöra möjligheterna att verkställa utvisningen, oavsett om regeringens förslag går igenom eller inte. Skillnaden är att människor i stället blir permanent papperslösa och då blir chanslösa i det här systemet.

I stället för att hantera detta faktum genom att föreslå möjligheter till uppehållstillstånd för dessa människor har denna regering och den förra regeringen endast kommit med flera förslag på hur återvändandet ska öka genom hårdare tag och svårare levnadsvillkor för gruppen.

Det har inte fungerat. Trots det föreslår regeringen att den politiken ska fortsätta och förstärkas med försämrade levnadsvillkor och inskränkta rättigheter såväl för asylsökande som för dem som får avslag, samt med försämrade möjligheter att få uppehållstillstånd för dem som söker skydd här. Den uppenbara konsekvensen av en sådan politik är en större grupp papperslösa som lever under ännu svårare villkor utan möjligheter att påverka sin egen situation. Skuggsamhället fördjupas och förvärras. Denna politik har som sagt prövats i flera steg, och det enda den har lett till är ökad utsatthet.

Detta påpekas och bekräftas av många remissinstanser. Det finns gedigen forskning, kunskap och erfarenheter och flera studier som visar att människor inte lämnar landet bara för att man förvärrar livet för dem här. Exempelvis visas i Röda Korsets rapport Avslag på asylansökan 2023 - Upplevelser av att leva som asylsökande i Sverige att ingen av de personer som intervjuats har uppfattat ett återvändande till hemlandet som ett möjligt alternativ, trots utsatthet och svåra levnadsvillkor i Sverige - ingen! Denna bild bekräftas av flera remissinstanser och Advokatsamfundet liksom av andra studier.

Herr talman! Regeringens förslag om att ett utvisningsbeslut som ska gälla den asylsökande så länge denna är kvar i Sverige och därefter i fem år bygger på den idé som vi fick höra om här tidigare: I migrationspolitiken ska ett ja vara ett ja och ett nej vara ett nej. Det har blivit lite av regeringens mantra. Det låter naturligtvis begripligt, men det är inte så enkelt. Verkligheten ser inte ut så.

Jag har precis beskrivit anledningar till att asylsökande inte kan återvända. Dessutom omprövas asylansökningar så att ett nej kan bli ett ja. Så var det för alla de afghanska flickor och kvinnor som fick utvisningsbeslut men som över en natt fick stanna. Sådan är verkligheten. Omständigheterna ändras. Verkligheten är någonting annat än retoriken. De asylsökandes verklighet har politiker i denna kammare antingen en bristande förståelse för, eller så vill de helt enkelt inte veta av den.

Tidigare i debatten fick vi höra att en amnesti skulle undergräva systemet. Men så är det inte. Inget system har undergrävts av att flickor och kvinnor från Afghanistan har fått amnesti. Ett avslag på en asylansökan innebär ju inte nödvändigtvis att den asylsökande inte har ett skyddsbehov utan bara att denna inte har lyckats göra sitt skyddsbehov sannolikt just vid prövningstillfället.

Regeringen skriver i sitt förslag att ett problem med att söka asyl igen efter fyra år är att det kan leda till falska förhoppningar hos den enskilde om att uppehållstillstånd kan komma att beviljas längre fram. Det finns en del studier kring det. Men det har också visat sig att 21-29 procent av alla som söker någon form av uppehållstillstånd efter fyraårsperioden beviljas ett sådant. Med tiden och på grund av omständigheterna blev deras nej ett ja.

Än viktigare är att asylbeslut måste fattas på rättssäkra grunder. Om regeringen vill ha ett legitimt återvändandesystem måste det bygga på ett legitimt asylsystem. Den legitimiteten ligger i rättssäkerheten hos asylbesluten, och alltför många är inte rättssäkra. Det visar inte minst alla rapporter om rättsosäkerheten i asylbesluten.

Nyligen kom till exempel Statskontoret fram till att det finns stora rättssäkerhetsbrister i Migrationsverkets handläggning. Samtidigt tillåter man att juridiska beslut som inte ens går att genomföra fattas. Det är ett problem att man fortsätter att fatta beslut om utvisning till länder som det inte ens går att utvisa till.

Sammantaget riskerar detta att underminera rättssäkerheten i asylprocessen ännu mer. Det är ju inte så att alla asylbeslut fattas på rättssäkra grunder, och uppenbarligen kan inte alla beslut verkställas. Advokater och människorättsorganisationer har återkommande lyft fram dessa brister, men regeringen gör ingenting. De enda som drabbas av detta är de asylsökande, som pressas ut i papperslöshet och utsatthet.

Herr talman! Med regeringens politik kommer människor som är i behov av skydd inte längre att kunna få det i samma utsträckning eftersom man bara får en chans i den process som beskrivs som ett lotteri eller som att ta sig igenom ett nålsöga. Människor kommer i stor utsträckning att stanna kvar i Sverige trots att de inte får det.

Innan jag avslutar, herr talman, vill jag också säga några ord om att regeringen avskaffar systemet med spårbyte. Vänsterpartiet motsätter sig också det, vilket framgår i flera yrkanden. Här yrkar jag dock bifall till reservation 2.

Vi är kritiska till den utveckling som har skett under senare år och som har inneburit försämrade möjligheter för asylsökande att arbeta. Dessa försämringar innebär också sämre möjligheter att komma in i samhället och bidra till det. Förslaget om att avskaffa möjligheten till spårbyte går i samma riktning. Det är dessutom helt oskäligt att personer som har etablerats på arbetsmarknaden behöver lämna landet och sin anställning och ansöka om uppehållstillstånd utifrån.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag rikta ett stort och ett särskilt tack till alla dem som fortsätter att arbeta för papperslösa och deras rättigheter, som vårdar, som ger direktstöd och rådgivning och som finns till hands när någons barn behöver trygghet och omtanke. Vi ser er. Ni har politiker på er sida.

(Applåder)

Herr talman! I dag hanteras två frågor som den socialdemokratiska regeringen ville lösa. Den ena handlar om att preskriptionstiden på ett avlägsnandebeslut ska börja gälla först när personen i fråga har lämnat landet. Den andra handlar om ett avskaffande av så kallade spårbyten. Den första frågan är en rest från 1989 års utlänningslag, då reglerna skärptes. Den andra är ett arv efter alliansregeringens migrationspolitik.

I fråga om preskriptionstiden är det uppenbart att fyra års löptid från att domen vunnit laga kraft är för kort tid. Det har lett till orimliga konsekvenser när personer i landet sökt asyl tre gånger och fått avslag lika många gånger. Det är helt uppenbart att skyddsbehov alltså inte har förelegat. Men genom överklaganden och sedan undanhållande från utvisning har personer kunnat stanna i landet. Många gånger har de varit motiverade av att nå fram till preskriptionen.

Det här har varit ett recept för att bygga ett skuggsamhälle och för att öka segregationen i samhället. Många av dessa människor har blivit hänsynslöst exploaterade av skrupelfria arbetsgivare och andra kriminella. EBO har hjälpt till att förstärka den här segregationen. Att vi nu tar ytterligare steg mot att bryta segregationen är välkommet om än senkommet. I fråga om EBO har regeringen tyvärr inte orkat hela vägen fram, vilket är beklagligt.

Herr talman! Möjligheten till spårbyte har undergrävt legitimiteten i migrationssystemet. Om man söker sig till Sverige av asylskäl och det sedan visar sig att det inte finns skäl att stanna är det inte rimligt att man inifrån landet får testa andra sätt att stanna kvar. Det skapar en obalans, och det blir heller inte rättvis i förhållande till alla dem som inte har kommit hit på grund av asylskäl. I förlängningen gör det att förtroendet för både asylinvandringssystemet och arbetskraftsinvandringssystemet minskar. Det här är skälet till att arbetsmarknadens parter är väldigt tydliga med att det är rimligt och bra att spårbyte avskaffas.

För oss socialdemokrater är legitimiteten för migrationspolitiken väldigt viktig. Vi vill ha ordning och reda. Det är bra såväl för integrationen som för arbetsmarknaden och för att bryta segregationen. Därför är vi i dag glada för att ytterligare en av de utredningar vi tillsatte tas i mål och att förslag som vi drivit blir verklighet.

Herr talman! Nu står vi här i repliktalarstolarna igen, Ola Möller och jag, och återigen tänker jag fråga Ola Möller hur han ska få detta att gå ihop. Hur ska Ola Möller kunna få ihop ett regeringsunderlag med vad vi just hört i tidigare replikskiften mellan mig och Tony Haddou respektive Annika Hirvonen? De beskrev i princip ett läge där domstolars beslut och lagakraftvunna beslut från Migrationsverket mer ska ses som en rekommendation snarare än något att följa, till exempel lämna landet om man får ett nej och integreras om man får ett ja. Hur ska det kunna bli en rödgrön majoritetsregering eller en socialdemokratisk regering med ett sådant underlag, om olyckan skulle vara framme efter nästa val, som inte återgår till, reverserar, försämrar ordningen i den migrationslagstiftning som vi nu försöker inrätta?

Jag tycker att replikskiftena var klargörande. Det finns en avgrundsdjup spricka mellan vad Socialdemokraterna säger kommer att hända och vad Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill ska hända.

Återigen: Hur ska detta gå till?

Värt att notera är också att Ola Möllers kompisar har begärt replik på honom. Tony Haddou och Annika Hirvonen vill alltså ställa sin tilltänkta regeringspartner till svars.

Återigen: Ge gärna ett svar, Ola Möller!

Herr talman! Jag är fascinerad av Tiktok. Det är roligt med algoritmerna, för när man har gått in och tittat på en film fastnar man i det flödet. Det finns ett roligt flöde med papegojor som bråkar med folk. Papegojorna biter folk i tårna och annat, och det är jätteroligt. Viktor Wärnicks framträdande i denna sal påminner om detta flöde. Det är väldigt mycket papegoja som biter någon i tårna, för den enda fråga och kritik Viktor Wärnick uppenbarligen har är att vi får det svårt i regeringsförhandlingar.

Nog kan det vara svårt, men innan Viktor Wärnick angriper Socialdemokraternas eventuella regeringsförhandlingar måste han svara på samma fråga. I veckan deklarerade Sverigedemokraternas vice partiledare Henrik Vinge tydligt att Sverigedemokraterna ska sitta i nästa regering. Det respekterar jag. Problemet är bara att Liberalerna har beslutat att Sverigedemokraterna inte ska göra det. Det innebär att om varken Liberalerna eller Sverigedemokraterna ändrar sig har Viktor Wärnick inget regeringsalternativ. Dessutom har en del socialdemokrater skrivit artiklar om att Socialdemokraterna och Moderaterna i ett sådant läge borde styra tillsammans.

Jag är av uppfattningen att man först ska ha ett valresultat. Efter det kan man förhandla om regering. I den bästa av världar blir Socialdemokraterna så stora att vi inte behöver ha in andra partier i regeringen. Då kan vi förhandla med Moderaterna om migrationspolitiken, med Vänstern om bostadspolitiken och med andra partier om annan politik. Det är ett bra scenario.

Låt oss börja med att Viktor Wärnick förklarar hur hans regering ska gå ihop innan han ställer krav på Socialdemokraterna att leverera svar. Hans egna koalitionspartner har ju tydligt deklarerat att det inte går ihop.

Herr talman! Det är tydligt att det är plågsamt för Socialdemokraterna att få frågor om detta, och det är plågsamt för att man inte kan ge svar. Man kommer alltså inte att före valet kunna presentera vad som händer med migrationspolitiken trots att det är en fråga som svenska folket tycker är relevant och viktig. En stor majoritet tycker ju att det är viktigt att detta paradigmskifte genomförs, men om man röstar på Socialdemokraterna kommer man alltså inte att kunna veta om deras utlovade strama migrationspolitik blir verklighet.

Vi i samarbetspartierna är överens om sakpolitiken och vad vi vill genomföra. Här är spelet inte det grundläggande utan att vi vill åstadkomma något som är bättre för Sverige.

Jag uppfattar att Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet också har en massa sakpolitiska förslag i migrationspolitiken. Till exempel vill Vänsterpartiet återgå till hur det var 2015 då över 160 000 kom in under ett år, vilket satte en enorm press på det svenska samhället.

Oaktat Ola Möllers tiktokande kommer jag att fortsätta att ställa frågan, för det är relevant att få svar på hur detta kommer att gå till. Jag tror att dessa icke-svar visar vilken typ av röra vi skulle se efter nästa val om Ola Möller och Socialdemokraterna får chansen att gripa tag i Rosenbad igen. Det kommer nämligen att gå före att hålla ordning i migrationspolitiken.

Herr talman! Låt oss titta kort på de sakpolitiska områdena i migrationspolitiken. Är de överens om något över huvud taget? Ska Sverige ha tillfälliga eller permanenta uppehållstillstånd? Här är de helt oense. Ska antalet kvotflyktingar behållas på dagens nivå eller bli många fler? De är helt oense. Ska eget boende för asylsökande avskaffas eller behållas? De är helt oense. Ska försörjningskravet för anhöriginvandring skärpas? Här håller de inte med varandra. Ska EU genomföra återvändandehubbar utanför unionens gränser? Här håller de inte med varandra. Ska skärpta regler så att fler som inte har asylskäl faktiskt återvänder hem inrättas? Här är de helt oense.

Jag kommer att fortsätta att ställa frågan, och jag hoppas att Ola Möller gör ett nytt försök att svara.

Herr talman! Jag är helt övertygad om att Viktor Wärnick begriper att det kommer att bli förhandlingar efter valet om de sakfrågor regeringsunderlaget ska gå fram med. Precis så gjorde ju Tidögänget. Man valde ut fyra områden där man levererade förslag och lämnade andra åt sidan. Det är en möjlig lösning om det skulle vara Vänstern, Miljöpartiet och Centern vi ska samarbeta med. Om vi samarbetar med Moderaterna kommer andra områden att ligga utanför.

Breda samarbeten är bra för Sverige. Det ger stabilitet, vilket vi kan behöva när nuvarande regeringschef anställer folk som sedan åtalas efter Säpoutredningar och liknande. Sverige behöver stabilitet, och jag tror att Socialdemokraterna är betydligt bättre skickade än Moderaterna att ge landet det.

På tal om spel kom jag att tänka på den gamle fotbollsspelaren Gary Lineker. Låt mig travestera något han har sagt: Svensk migrationspolitik är sedan 2015 ett ganska enkelt spel.

Vänstern, Miljöpartiet och Centern har bråkat med Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna om att genomföra Socialdemokraternas migrationspolitik. Det är de facto det som har hänt sedan 2015. Det var vi som lade om politiken. Det var vi som fick till migrationsuppgörelsen. Varenda politisk reform Tidögänget har gjort på det migrationspolitiska området, bortsett från folkbokföring av ukrainare, bygger på utredningar som Socialdemokraterna tillsatte. Det är vår politik ni genomför. Det är det som kommer framöver, med angiveri och annat otyg, som är det stora problemet. Det är inte stram migrationspolitik. Det är korkad migrationspolitik, vilket till och med har fått Sverigedemokraterna att backa på vissa punkter.

Herr talman! Det är märkligt att det fortfarande kommer som en chock för regeringspartierna att Vänstern och Miljöpartiet inte håller med Socialdemokraterna i migrationspolitiken.

Till skillnad från tidigare talare ska jag hålla mig till sakpolitiken, och jag önskar ett klargörande från Socialdemokraterna.

Den dåvarande socialdemokratiska regeringen tillsatte en utredning, den så kallade limboutredningen, för att kartlägga beslut om utvisningar som inte kan verkställas av praktiska skäl utanför den enskildes kontroll. Utredningen visade att kraven för asylsökande att bevisa att det finns praktiska hinder för återvändande är orimligt höga och att möjligheterna att få stanna i Sverige på grund av praktiska hinder är mycket små. Utredningen föreslog bland annat ett förtydligande av lagstiftningen så att den vars utvisningsbeslut inte kan verkställas på grund av skäl som ligger utanför individens kontroll beviljas uppehållstillstånd. Det är också ett rättsligt och rimligt sätt att undvika att kasta ut människor i papperslöshet och exploatering.

Socialdemokraterna ville inte ta vidare förslaget om att göra det enklare för asylsökande att få uppehållstillstånd när de inte kan utvisas och orsaken ligger utanför deras kontroll. I stället tvingas de ut i papperslöshet, och vi lagstiftar år efter år om att göra livet svårare för dem.

Eftersom Socialdemokraterna valde att begrava sin utredning frågar jag: Har Socialdemokraterna någon politik för att människor inte ska fastna i limbo och rättslöshet?

Herr talman! Jag tackar Tony Haddou för frågan och sakligheten. I en tidigare debatt här i kammaren påpekade talmanspresidiet att man ska hålla sig till sakfrågor och inte hålla på med spelteorier och liknande. Att Viktor Wärnick ofta glider på det var rätt uppenbart i både hans anförande och replikskiften.

När det gäller den osäkra tillvaro papperslösa har ser Socialdemokraterna framför sig en tvåstegsraket och ett sammanhållet system. Avskaffar vi EBO och får in människor i en bra process från början genom mottagandecenter och sedan när de fått avslag återvändandecenter hålls kedjan ihop. Det innebär att de människor som får avslag har ett boende och uppehälle. Barnen kan gå i skolan och så vidare på återvändandecentren. Dessa kan utvecklas; det är jag den förste att lyfta fram. Det är den ena tanken.

Den andra tanken handlar om att jobba med att få människor motiverade att återvända. Vi vet att det som är effektivt när det gäller återvändande är motiverande samtal. Det visar evidensen. Om man har människor i ett sammanhållet system och kan jobba med dem på det viset blir det enklare.

Sedan finns det enstaka svåra fall där det kommer att bli svårt att utvisa människor på grund av omständigheter i hemlandet. Dessa människor kommer ändå att kunna ha en dräglig tillvaro i Sverige på återvändandecentren, där vi har kontroll, där vi inte ökar segregationen och där vi inte skapar skuggsamhällen och parallellsamhällen. Det är arkitekturen i systemet.

Jag tycker att det är positivt att den socialdemokratiska regeringen tillsatte utredningar för att reda ut och titta på frågorna och försöka hitta vägar framåt. Det är en målkonflikt - absolut - men detta är vårt svar. Det blir en sammanhållen process som jag tror på.

Herr talman! Jag hör retoriken, men problemet som kvarstår är att människor fortfarande kommer att leva i limbo. Det är ett allvarligt problem.

Under den tid som gått sedan utredningens förslag lades i en byrålåda i Regeringskansliet har familjer som varit i Sverige i 10, 13 eller 16 år inte fått uppehållstillstånd och heller inte kunnat utvisas. Det är ett allvarligt problem. Ska de vara i återvändandecenter år efter år? Det är inte drägligt över huvud taget. Det som utredningen visade väldigt tydligt var att människor i dessa situationer bör beviljas uppehållstillstånd. Det är inte svårare än så.

Det finns målgrupper som beviljas uppehållstillstånd i flera andra europeiska länder men som inte får det i Sverige. För exempelvis människor från Afghanistan är beviljandegraden 90-100 procent i andra europeiska länder, medan den är knappt 60 procent i Sverige. Man tänker sig att dessa människor ska bo i återvändandecenter och så vidare, men det är inte rimligt.

Här finns ett helt färdigt lagförslag om att göra om lagstiftningen. Människor lever år efter år i limbo och kan inte göra något åt sin situation över huvud taget. I stället för att ha detta slöseri med människors liv kan vi ge dem uppehållstillstånd. Det är mycket lättare, det är bättre för samhället och det är bättre för de enskilda.

Varför går Socialdemokraterna inte med på detta? Det var deras egen utredning, och den var klar och tydlig: Det blir bättre för alla parter.

Herr talman! Tack för frågan, Tony Haddou! Omständigheter kan förändras. Irak är ett land där har vi lyckats få till ett avtal om utlämning, tack vare EU:s arbete, den tidigare socialdemokratiska regeringens förarbete och den nuvarande regeringens fullföljande. Det tycker jag är alldeles utmärkt.

Omständigheter kan förändras över tid, och länder förändras. Afghanistan är ett sådant exempel. Det gick att utvisa dit tidigare, men det går inte nu. Förhoppningsvis kommer det att förändras i framtiden.

Det handlar om en målkonflikt. Om vi har ett system som innebär att människor som kommer hit och kan hålla sig undan förr eller senare får stanna kommer det att innebära att många människor tar chansen att komma till Sverige för att försöka göra detta. Nu har vi ett system där det inte lönar sig. Det innebär att färre människor som uppenbarligen inte kan bevisa sina asylskäl kommer att söka sig till Sverige.

Om det nu finns andra länder där människor har större framgång är det fullt möjligt för dem att ta sig dit. Det är inte Sverige som ensamt ska bära detta. Vi har tagit ett enormt ansvar här. Jag tycker att migrationspolitiken behöver hanteras på EU-nivå. Om asylsökande söker sig till andra länder i EU och får asyl där har de ju fått asyl. Det är inte nödvändigtvis Sverige som ska bära hela bördan.

I min värld är det så här: Vi har inga problem med att samarbeta med olika partier i migrationspolitiken. Vi tillsatte ju Migrationskommittén för att få brett stöd, och vi fick igenom politiken här, ibland med Liberalerna. Moderaterna och till och med miljöpartister röstade för den.

Jag menar att vi, när vi jobbar brett i riksdagen, kan hitta en migrationspolitik med en inriktning som de flesta här i huvudsak kan vara överens om. Sedan finns det tokstollerier som den nuvarande regeringen håller på med, men huvuddelen av den nuvarande migrationspolitiken är Socialdemokraternas förslag.

Herr talman! Jag tog replik för att tala om de barn som ibland till och med föds i Sverige, som lever här år efter år i limbo och vars föräldrar inte har fått asyl men heller inte har kunnat återvända.

För snart två år sedan träffade jag en sådan familj. Deras pojke, Murhaf Hamid - som slog rekord med sin majblommeförsäljning - var då tolv år, född i Sverige och uppvuxen på Migrationsverkets boenden. Han hade flyttats från södra Sverige till norra Sverige, västra Sverige och östra Sverige och hade bott i nästan hela vårt avlånga land, men han hade aldrig haft ett personnummer och hade aldrig fått chansen att få tillgång till alla de rättigheter som andra barn har. Migrationsverket hade hela tiden familjen hos sig men kunde aldrig utvisa dem tillbaka till det land som de kom ifrån.

Hur länge tycker Socialdemokraterna att barn som är födda och uppvuxna i Sverige ska leva i limbo på det sättet, när verkligheten är att Migrationsverket inte lyckas utvisa dem?

I regeringens lagförslag, som Socialdemokraterna röstar ja till i dag, tas möjligheten att få uppehållstillstånd på humanitär grund bort för barn som Murhaf Hamid - barn som levt hela sitt liv i Sverige och haft hela sin skolgång här. Sverige är det enda land de känner till. Hur ser Socialdemokraterna på dessa barns situation?

Herr talman! Jag har redogjort för detta ganska tydligt i mitt anförande och i mina svar på Tony Haddous fråga. De får bo i återvändandecentren, och så försöker vi göra tillvaron där så dräglig som möjligt.

Vi kan inte ha en ordning där hela statusen för familjer som kommit till Sverige ändras när deras barn föds här. Vi vill inte ha den ordningen. Det är så. Jag är helt tydlig med att det är en målkonflikt. Jag tror att alla känner av den målkonflikten. Det finns nog ingen i denna kammare som inte inser problemet, men man måste väga olika värden mot varandra.

För mig blir barnperspektivet viktigt när barn är i samhällets vård, oavsett form. Då måste vi göra det bästa av det. De har rätt till skola, sjukvård och så vidare. Vi kommer att ta hand om barnen, men de kommer sannolikt inte att bli medborgare eller få uppehållstillstånd i det här landet.

Det är så vi måste jobba, men regeringens politik går inte ihop med till exempel biståndspolitiken. Det handlar om att minska problemen långt härifrån så att människor kan åka dit och få hjälp, men där har regeringens hantering av utvecklingsbiståndet havererat fullständigt, till exempel i Irak. Man slår sönder möjligheterna att skapa goda livsmiljöer i delar av Irak. Det ser ut som det gör i det landet.

Jag förstår att Annika Hirvonen tycker att det är jättejobbigt att höra, men mitt svar är att barnen ska ha en dräglig tillvaro i återvändandecentren. Och vi ska göra allt vi kan för att hitta en dräglig lösning så att barnen kan återvända med sina familjer hem till det land där de bor eller ska bo.

Herr talman! Är Socialdemokraternas svar alltså att man kan födas och dö hos Migrationsverket? Om Migrationsverket aldrig lyckas verkställa utvisningsbesluten kan vi till slut ha generationer som har levt sina liv i limbo. Verkligheten är ju sådan att riktiga liv pågår medan tiden går. Självklart händer det att saker förändras till det bättre och till det sämre i omvärlden. Men faktum är att vi har tusentals människor för vilka åren går. En hel barndom passerar, och man får aldrig tillgång till rätten till ett normalt liv.

Jag har träffat barn som är 13 år gamla och som säger till mig: Min högsta dröm är att få ett personnummer! När jag var 13 år visste jag knappt vad ett personnummer var. De vill också kunna åka med på klassresan. De vill kunna börja studera på universitet och högskola när de har gått klart gymnasiet.

Menar verkligen Ola Möller att Socialdemokraternas politik är att om man inte kan återvända till sitt hemland, då ska man kunna leva ett helt liv på Migrationsverkets återvändandecenter?

Herr talman! Slutsatsen blir ju den, ja.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 7.

En migrationspolitik som kombinerar medmänsklighet och humanism med ordning och reda förutsätter att den som fått avslag på sin asylansökan också skyndsamt återvänder till sitt hemland. I dag är det inte tillräckligt många personer som återvänder efter ett avslagsbeslut. Centerpartiet anser därför att ytterligare åtgärder behöver vidtas för att återvändandet ska bli mer sammanhållet, humant och effektivt.

En person som sökt asyl och fått avslag på sin asylansökan kan i dag ansöka om asyl på nytt fyra år efter att avslagsbeslutet vunnit laga kraft. Regeringen föreslår att preskriptionstiden helt tas bort för den som stannar kvar i landet och att den som lämnar landet ska få sitt beslut preskriberat fem år efter avresedagen. Om beslutet är förenat med ett återreseförbud som löper vid denna tidpunkt ska beslutet upphöra att gälla först när tiden för återreseförbudet löper ut.

Ett argument för att förlänga preskriptionstiden är att systemet som det ser ut i dag skapar incitament för den asylsökande att hålla sig undan myndigheterna och inte återvända till hemlandet trots att man fått avslag. Därför har Centerpartiet sedan ett antal år tillbaka öppnat upp för att se över preskriptionstiden just för att stimulera ett ökat återvändande.

Precis som regeringen framhåller finns möjlighet att ansöka om så kallade verkställighetshinder för den som kommer från ett land där säkerhetssituationen snabbt förändrats. Det kan till exempel handla om en eskalering av en konflikt i hemlandet eller i delar av hemlandet. Den möjligheten finns kvar. Men en av flera skillnader mellan verkställighetshinder och en ny asylansökan är att man inom en ny ansökan prövas mot den humanitära grunden, en prövning som inte görs inom ramen för verkställighetshinder.

Den humanitära grunden ger bland annat vissa barn som bott i Sverige i hela sitt liv en möjlighet att stanna i sitt hemland. När man nu tar bort möjligheten till en ny ansökan i Sverige försvinner också möjligheten för de barn som bott här i hela sitt liv att få uppehållstillstånd på denna grund. Vi anser att det inte är proportionerligt.

En ny asylansökan ger också personer som inte kan återvända av praktiska skäl som de själva inte kan påverka möjlighet att stanna i enlighet med den humanitära grunden. Dessa personer faller ofta mellan stolarna, och det är viktigt att ge dem bättre möjlighet att få uppehållstillstånd nu när preskriptionstiden tas bort.

Regeringen föreslår också att möjligheten för den som fått avslag på sin asylansökan att under vissa förutsättningar få uppehållstillstånd på grund av arbete, så kallat spårbyte, ska tas bort. Systemet med spårbyte har under de senaste åren kritiserats för att bidra till att asylsystemet utnyttjas, exempelvis genom att personer som inte har asylskäl söker asyl i syfte att göra ett spårbyte.

Centerpartiet tar denna kritik på allra största allvar. Samtidigt har spårbytet gett en möjlighet att stanna för den som försörjer sig själv och bidrar till att skola, vård och omsorg kan bli bättre och bidrar till att vi kan rusta upp svenskt försvar och investera i svensk järnväg så att tågen kan gå i tid - eller ibland över huvud taget. Och i grunden tycker vi att det är rimligt att den som går upp på morgonen och arbetar, bidrar och betalar skatt ska få stanna i Sverige. Vi ser därför hellre att man i ett första steg ser över hur systemet för spårbyte kan göras om för att bli så ändamålsenligt som möjligt. Sverige behöver alla som vill och kan arbeta, för när Sverige jobbar är Sverige som bäst.

Herr talman! Propositionen som vi debatterar slopar alltså det så kallade spårbytet och ändrar regeln om preskription av utvisningsbeslut. Jag tänkte inledningsvis bara lite kort förklara vad de här reglerna säger och vilken roll de spelar i praktiken.

Regeln om spårbyte innebär att en person som kommer till Sverige för att söka asyl men som sedan får nej på sin asylansökan kan byta spår till att i stället bli arbetskraftsinvandrare och då får möjlighet att söka arbetstillstånd inifrån landet.

Det här står i strid med huvudregeln för arbetskraftsinvandrare. Huvudregeln säger som bekant att personer som vill arbeta i Sverige ska ordna sina tillstånd innan de reser in.

Regeln om preskription av utvisningsbeslut innebär att ett beslut om att någon ska lämna landet försvinner efter fyra år. Personen som har sökt och sedan fått nej kan efter fyra år bara söka en gång till och sedan komma in i systemet. Det här gäller även om personen inte anför några nya skäl. Det finns alltså ingen ny anledning till att ta upp saken till prövning, men man kan ändå komma in i asylsystemet en andra gång.

De här två reglerna skulle jag säga spelar två huvudroller i den kabukiteater som brukar kallas den reglerade invandringen. Det vill säga att vi har regler som sätter gränser för hur man kan flytta till Sverige. Det är sant. Men vi har samtidigt andra regler som gör de här första reglerna fullständigt meningslösa.

Herr talman! Vad är egentligen syftet med en regel som säger att arbetskraftsinvandrare ska ordna sina tillstånd innan de kommer hit om man i alla fall bara kan resa in illegalt och sedan fylla i en blankett och ansöka inifrån landet? Och vad är syftet med att besluta om utvisning om en person bara behöver obstruera under fyra års tid, under den tiden också kan använda rättssystemet och överklaga beslut, på det sättet få beslutet preskriberat efter fyra år och sedan kan påbörja processen om igen?

Reglerna blir naturligtvis fullständigt meningslösa. Det vill säga att det verkliga syftet med de här två reglerna är att vänsterpartierna ska kunna titta in i en tv-kamera och säga att de står bakom den reglerade invandringen medan de bakom kulisserna inför andra regler som gör den reglerade invandringens regler fullständigt meningslösa.

Det är det här som är kärnan i de två förändringar som vi genomför i dag. Men det är naturligtvis inte det enda skälet till att vi nu tar bort de här reglerna.

Det är också välkänt att till exempel spårbytet har varit en regelrätt julklapp till de arbetslivskriminella. Det beror på att personer som får nej på sin asylansökan men som sedan kan byta spår blir fullständigt beroende av arbetsgivaren för att kunna stanna kvar i Sverige - och att stanna kvar i Sverige har i sig ett väldigt högt ekonomiskt värde för många. Det här har skapat en möjlighet för arbetsgivare att på ett ganska cyniskt sätt exploatera människor. Det är ytterligare ett viktigt skäl till att de här reglerna nu ska bort.

Vad säger då vänsterpartierna nu när de faktiskt måste diskutera den här frågan i sak? I vanlig ordning är det inte direkt någon vidare kvalitet i resonemangen. Vänstern, Miljöpartiet och Centern har lite olika reservationer som de av någon anledning inte har lyckats peta ihop gemensamt. Jag skulle väl ändå säga att andemeningen är ungefär densamma.

Vi kan börja med att titta på reservation 1, som är Miljöpartiets. Jag läser innantill: "Regeringens förslag om att preskriptionstiden för avlägsnandebeslut ska börja löpa först efter att den asylsökande har lämnat landet innebär i praktiken att personer som av olika skäl inte kan lämna Sverige aldrig kommer att få chans till en ny grundprövning." Det här är typiskt för hur Miljöpartiet totalt kastar rättsstatens principer över bord så fort en myndighet fattar ett beslut som de av rent ideologiska skäl inte tycker om.

Kärnan i asylprövningen är en enda sak: Kan den sökande återvända hem säkert och tryggt? Alla som träffas av den här regeln har fått sin sak prövad. Många vill inte återvända hem, men det är någonting helt annat. Nära nog hundra procent av dem som kommer att träffas av den här regeln kan tryggt och säkert återvända hem.

Jag fortsätter med samma reservation: "Det saknas konkreta uppskattningar av hur många avlägsnandebeslut som faktiskt kommer att kunna verkställas i och med de förändrade preskriptionsreglerna." Först och främst ska man notera att antalet avlägsnanden som verkställs både med tvång och frivilligt har ökat kraftigt. Det har gått upp med 40 procent under den här regeringens arbetstid. Det är ändå ett bevis på att den politiska inriktningen gör stor skillnad.

Det saknas en beräkning här, och det beror naturligtvis på att hur det går med det tvångsvisa verkställandet avgörs av våra kontakter med tredjeländer och situationen där. Det är en rad faktorer som vi inte helt och hållet råder över i Sveriges riksdag. Men det spelar egentligen ingen roll för den här frågan. Huvudregeln är nämligen att personer som inte har rätt att vistas i Sverige ska återvända självmant.

Herr talman! Det är viktigt att förstå att nära nog hundra procent av de personer vi pratar om nu kan återvända frivilligt. Verkställighetshinder, alltså att vi inte tvångsvis kan skicka tillbaka en person till vissa länder på grund av att hemlandet inte samarbetar, förekommer. Men de hindrar inte personer från att resa hem frivilligt.

Det finns nästan ingen som har fått nej på en asylansökan i Sverige som sitter fast här mot sin vilja. Det sker helt och hållet frivilligt. Det vet vi, herr talman, därför att hundratusentals människor från de här länderna åker hem på semester varje år därför att det är trevligt i hemlandet. Kan man åka hem på semester kan man uppenbarligen följa ett beslut om avlägsnande och åka hem permanent. Det är fullständigt självklart.

Jag fortsätter med samma reservation och läser innantill igen: "Eftersom regeringen samtidigt utesluter möjligheten till en ny grundprövning är risken överhängande att fler kommer att bryta kontakten med myndigheter och att skuggsamhället växer." Återigen ett totalt missförstånd av vad det här handlar om. Grundorsaken till att många inte medverkar till att följa ett beslut om att de ska lämna Sverige är just möjligheten till ny prövning efter fyra år. Det är det som gör att folk stannar kvar. Det är fullständigt självklart.

Skuggsamhället har ingenting att göra med myndighetskontakter. Skuggsamhället utgörs av personer som vistas här illegalt utanför rättssystemet. Det är dåligt per definition. Ju fler dessa personer är, desto större är skuggsamhället. Skuggsamhället kan man inte minska genom att hitta säkerhetsventiler lite längre fram, för det gör naturligtvis att fler människor väljer att ge sig in i skuggsamhället för att kunna dra nytta av fördelarna senare i processen. Det är inte raketforskning. Det här borde alla politiker i Sveriges riksdag förstå.

Jag fortsätter med reservation 7 om spårbyte från Vänstern och Miljöpartiet: "Systemet skapar dessutom incitament för den sökande att klargöra sin identitet, eftersom det är en förutsättning för att få jobba under asyltiden." Ofta när man läser vänsterpartiernas reservationstexter syns det ganska tydligt att de inte själva fattar vad de eller deras tjänstemän skriver. Jag tvivlar på att ledamöterna har skrivit det här själva.

Det man skrivit om incitament för att styrka sin identitet betyder att det finns en massa människor som kan styrka sin identitet men som väljer att inte göra det. Varför? Jo, det är naturligtvis för att förhala och försvåra asylutredningen. Varför gör man det? Jo, naturligtvis därför att man inte har några verkliga skyddsskäl. Det är hundra procent sant. Men det går ju tvärtemot partilinjen för både Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet har alltid hävdat att ingen ljuger på sin asylansökan och att alla som söker asyl gör det på ett helt ärligt sätt och lägger fram de skäl som finns. Men varför skulle vi då behöva skapa incitament för människor att klargöra sin identitet? Om det är sant som Vänstern och Miljöpartiet annars säger hade de incitamenten naturligtvis inte behövts. Men det är lite uppfriskande att de säger den tysta delen rakt ut. Det uppskattar jag faktiskt.

Till sist finns det ett argument bland reservationerna som förtjänar att tas upp i sak. Det är också i reservation 7. Vänsterpartiet och Miljöpartiet skriver: "De som har ett arbete ska kunna byta spår och bli arbetskraftsinvandrare. Det skulle skapa möjlighet för personer med tillfälligt skydd enligt massflyktsdirektivet att stanna i Sverige permanent." Det handlar alltså om vad som händer med ukrainarna. Det är inte en oviktig fråga.

Spårbytesregeln är inte tillämplig på ukrainarna i dagsläget. De kan inte söka asyl utan befinner sig här under massflyktsdirektivet. Det ger rätt att stanna i Sverige utan att man prövar asylskäl. Men vad händer när massflyktsdirektivet så småningom kan avvecklas eller avaktiveras? Det är egentligen den intressanta frågan här. Den är inte reglerad i lag. Vi i riksdagen kan inte heller skriva Migrationsverket på näsan hur de ska tillämpa de rättsregler som finns.

En rimlig ordning skulle kunna vara - om jag varit ombud skulle jag i alla fall argumentera på det här sättet - att en person som befinner sig här under massflyktsdirektivet och massflyktsdirektivet avvecklas medan personen har ett jobb, ska den kunna söka tillstånd inifrån landet enligt 5 kap. 15 § 11 utlänningslagen. Vad gäller den regeln står det ingenting i förarbetena om massflyktsdirektivet specifikt, men den är till för ungefär den här typen av situationer. Jag hoppas alltså att det är så det kommer att sluta. I annat fall kan vi nog komma överens om en rimlig lösning för den här gruppen. Jag tror inte att det blir några problem.

Till sist har vi Socialdemokraterna, den politiska kabukiteaterns okrönta mästare. S har inget eget förslag i detta utan hänvisar till att ett av förslagen kommer ur en socialdemokratiskt tillsatt utredning. Det är helt sant. Utredningen om förslaget om spårbyte tillsattes av Socialdemokraterna. Men det är lika sant att utredningen tillsattes i juli 2022. Efter åtta år vid makten och efter en ännu längre tid av konstanta varningar och rapporter om att spårbytet är en fullständig katastrof valde Socialdemokraterna att agera - två månader innan det ordinarie valet. Det var alltså knappast en prioriterad fråga, som det brukar heta.

Den åtgärd som verkligen skriker socialdemokratisk spelteori är att Socialdemokraterna förutom att tillsätta en utredning om att plocka bort spårbytet tillsatte en helt annan utredning för att utöka spårbytet. Det satt alltså personer - inte parallellt i tid, utan en av dem blev klar innan den andra - på Regeringskansliet under förra mandatperioden och jobbade med två helt motsatta förslag.

Herr talman! Inom kabukiteatern är det viktigt att kunna byta mask hastigt. Men man kan fundera på varför Socialdemokraterna gjorde den här helgarderingen. Det verkar ju inte klokt att ha två utredningar som jobbar parallellt men i rakt motsatta riktningar med samma fråga. Men det är naturligtvis inte svårt att förstå. För socialdemokratin är migrationspolitiken ett verktyg för att ta makten och behålla den - ingenting annat. De har ingen egen ideologisk inställning.

Det är alltså ganska självklart ur ett spelteoretiskt perspektiv att om vänsterpartierna vinner genomför Socialdemokraterna Miljöpartiets migrationspolitik utan reservationer. Då är det viktigt att ha en utredning av detta. Men om man å andra sidan förlorar valet kan man låtsas att man vill ta ansvar för Sverige. Då är det bra att ha en utredning som signalerar det i stället. Den fråga jag tror väljarna är intresserade av, eller den fråga som väljarna någonstans måste besvara, är hur mycket av den här teatern man är villig att leva med efter nästa val.

(Applåder)

I detta anförande instämde Nima Gholam Ali Pour (SD).

Herr talman! I dag debatterar vi ett antal förslag som handlar om att fler människor under längre tid, eller kanske för alltid, ska leva som papperslösa. Vi debatterar även förslag som innebär att tusentals människor som arbetar i Sverige och deras familjemedlemmar kommer att utvisas härifrån.

Vi i Miljöpartiet tycker att de här förslagen är dåliga, och vi yrkar därför avslag på dem.

Jag vill börja i frågan om spårbyte. Spårbyte handlar om att asylsökande som får jobb i Sverige kan få arbetstillstånd här utan att först åka tillbaka till sitt hemland, till exempel Afghanistan. Vi i Miljöpartiet tycker att det är en bra ordning att personer som kommer till Sverige och söker asyl inte först måste åka tillbaka till talibanernas Afghanistan för att få fortsätta att jobba på sitt jobb i Sverige. Därför tycker vi att spårbyte i grund och botten är en bra ordning.

Det är korrekt som flera debattörer har sagt att det också finns personer som missbrukar det här systemet för att helt enkelt lite snabbare få komma till Sverige och jobba. Det har utretts av Riksrevisionen, som också har rekommenderat flera åtgärder för att förhindra just fusket. Men precis som min kollega Jonny Cato från Centerpartiet redogjorde för tidigare i debatten behöver vi ju inte slänga ut barnet med badvattnet. Vi i Miljöpartiet tycker att vi ska rätta till det som är fel, täppa till luckorna och förhindra fusket. Men i grund och botten tycker vi att de som har kommit till Sverige och sökt asyl och under tiden som de är här har skaffat sig ett jobb inte ska behöva åka tillbaka till exempel till talibanernas Afghanistan för att därifrån söka arbetstillstånd för att kunna fortsätta att jobba på sina jobb i Sverige.

Vi tycker också i sammanhanget att det är väldigt anmärkningsvärt att regeringen inte har lyssnat på Lagrådets kritik. Lagrådet konstaterar att förslaget innebär att det avgörande för om en ansökan om spårbyte ska kunna förlängas för den som redan har ett sådant här uppehållstillstånd enligt den nuvarande bestämmelsen inte är vid vilken tidpunkt utlänningen ansöker om tillfälligt uppehållstillstånd utan när Migrationsverket prövar ansökan. Lagrådet ifrågasätter utifrån ett likabehandlingsperspektiv lämpligheten av att låta en myndighets handläggningstider bli avgörande för om en ansökan ska behandlas enligt den nya eller den äldre lydelsen av lagen. Även rättssäkerhetsskäl talar för att en ansökan som har avslagits före ikraftträdandet bör kunna prövas av en domstol även om prövningen dröjer till efter att bestämmelsen har upphävts.

Vi tycker att det här är synpunkter som regeringen självklart borde ha tagit till sig även om man är oenig om spårbytet. Det innebär att personer nu kommer att utvisas från Sverige på skäl som är desamma som andra personer kommer att kunna få stanna på, detta enbart beroende på hur länge deras ärenden har blivit kvar hos Migrationsverket.

Herr talman! Tidigare i debatten påstods det från Moderaterna att vi inte alls bryr oss om de missbruk som finns av systemet. Jag tänker att det är helt i sin ordning att vara oeniga om saker och ha en saklig debatt i riksdagens kammare. Men när vi medvetet missförstår den vi inte håller med bidrar det i stället till en helt onödig polarisering av en redan ganska polariserad debatt.

Jag skulle därför önska att vi gör vårt bästa för att förstå varandra, och det räcker med att läsa det första stycket i Miljöpartiets och Centerpartiets reservation för att förstå vad vi egentligen tycker.

Herr talman! Frågan om preskription och hur länge människor ska leva som papperslösa är kanske den mest centrala i det här betänkandet. I dag är det så att den som har fått avslag på sin asylansökan för att den inte har kunnat bevisa att det finns sannolika skäl för förföljelse i hemlandet efter fyra år har möjlighet att lämna in en ansökan på nytt. Nästan en fjärdedel av dem som gör det får då stanna i Sverige. Under de senaste åren är det alltså flera tusen människor som först har fått nej men som efter en ny prövning faktiskt har fått asyl och uppehållstillstånd. Migrationsverket har då konstaterat att det är farligt för dem att återvända och att de är i behov av skydd.

Vi har också många människor i Sverige som får avslag på sin asylansökan men som rent praktiskt aldrig får möjlighet att återvända. Under den tid som man är i Sverige med avslagsbeslut har man inte rätt att jobba, man har inte rätt att studera på en högre utbildning och man har heller inte rätt att få sin försörjning på något annat sätt, till exempel genom försörjningsstöd. Man hamnar i ett rättslöst limbo.

Med regeringens förslag kan detta limbo bli livslångt för de personer det gäller. Det finns sedan en tid tillbaka ett antal förslag i den så kallade limboutredningen som försöker att komma till rätta med några av de här bristerna när det finns praktiska verkställighetshinder och människor inte kan åka tillbaka, hur mycket de än medverkar. Det kan till exempel handla om att du inte får ett pass från ditt forna hemland. Så är fallet med en familj med tre barn som är födda i Sverige som jag har träffat flera gånger. De lever i Sverige i limbo år efter år, och barnen har blivit tonåringar här. Med det här förslaget kommer de att fortsätta att leva i limbo, kanske resten av sina liv. Kanske kommer snart andra generationen barn att födas in i papperslöshet i Sverige.

För mig och Miljöpartiet är det här helt oacceptabelt. Det strider mot barnkonventionens mest grundläggande rättigheter för barn. Det strider totalt mot varje ansats till barnets bästa. Även det faktum att det här innebär att man inte kan prövas mot den humanitära grunden gör ju att ännu fler barn kommer att leva hela sin barndom i Sverige i detta limbo. Det är oacceptabelt.

Därför har vi i Miljöpartiet, även om vi i första hand yrkar avslag, i andra hand ställt oss bakom Centerpartiets förslag om en ventil för uppehållstillstånd av humanitära skäl.

Herr talman! Ytterligare en komplicerande faktor är att Migrationsverket i dag i princip inte beaktar verkställighetshinder när man gör asylprövningen. Det tycker vi i Miljöpartiet är ett stort problem. Vet man redan från början att en person kommer att vara omöjlig eller närmast omöjlig att verkställa till sitt hemland borde personen få ett uppehållstillstånd och få börja sitt liv, få tillstånd att arbeta och studera.

Det här måste verkligen ändras nu. Migrationsverket måste ta hänsyn till verkställighetshinder tidigare - annars kommer vi att få se ännu fler orimliga situationer där människor hamnar i limbo år efter år. Detta är förstås helt fruktansvärt för de individer som det handlar om. De kan bli runtflyttade mellan Migrationsverkets boenden från ett år till nästa utan att veta någonting om sin framtid och utan att kunna bestämma över den eller planera sitt liv.

Detta är också ett fruktansvärt slöseri med människoliv. Jag träffade en statslös palestinier som levt i Sverige i 13 år. Under en del av dessa 13 år hade han jobbat som personlig assistent, men när jag träffade honom hade han inte längre rätt att arbeta här. Vi har brist på duktiga personliga assistenter, och hans brukare önskade inget hellre än att han skulle få fortsätta. Men hans liv var i stället satt på paus. I väntan på vad? Fred? Frihet för det palestinska folket?

Om vi tittar på historien ser vi att det finns risk för att väntan blir fruktansvärt lång. Det är inte rättfärdigt. Människor ska inte behöva leva sitt liv utan grundläggande rättigheter, allra minst utan rätten att arbeta och försörja sig.

Vi ser också stora brister i behandlingen av verkställighetshinder. Detta blir nu den enda ventilen, men verkställighetshinder innebär inte en fullständig prövning. Detta omfattar inte den humanitära grunden. Det finns heller inte full möjlighet att överklaga dessa beslut, vilket skulle behövas för att det ska kunna kallas rättssäkert.

Summan av det här förslaget kommer att bli att skuggsamhället växer. Fler människor med skyddsbehov kommer att fortsätta leva i Sverige utan rättigheter och i enorm utsatthet. Den utsatthet som papperslösa i Sverige lever i är redan fruktansvärd, och denna regering vill göra det ännu värre. Det återstår att se vilken typ av angiverisystem man vill införa, men varje angiveribestämmelse kommer att göra att de människor som blir fast i limbo som papperslösa får ännu färre rättigheter än vad de har i dag.

För Miljöpartiets räkning yrkar jag bifall till reservation 1 och reservation 5. Vi hoppas att fler partier inser det fullständigt orimliga i en lagstiftning som försätter människor i ett moment 22 där de varken kan återvända eller får möjlighet att leva ett normalt liv med mänskliga rättigheter och där barn lämnas utan de rättigheter som barnkonventionen ska garantera alla barn. Barn som Murhaf Hamid, som föddes i Sverige och som levt här i tolv år, berövas möjligheten att få uppehållstillstånd på den humanitära grund som vi i Miljöpartiet har kämpat för och kommer att fortsätta kämpa för framöver.

Herr talman! I reservation 1 skriver Miljöpartiet att spårbytet - alltså den regel som gör att asylsökande som inte har några asylskäl har möjlighet att i stället bli arbetskraftsinvandrare - innebär att Sverige har stärkt sin kompetensförsörjning, inte minst inom välfärden.

Mot denna bakgrund skulle jag vilja fråga Annika Hirvonen: Hur många procent av spårbytarna jobbar inom välfärden?

Herr talman! Det är en jätteintressant fråga - vi kan ställa den till RUT och få siffror därifrån. Jag känner till många som arbetar inom äldreomsorgen, till exempel som undersköterska eller vårdbiträde.

Min uppfattning är att det är fel att människor som arbetar i Sverige i dag ska bli av med sitt uppehållstillstånd och tvingas åka till Afghanistan för att söka tillstånd att komma tillbaka till sitt jobb - faktiskt alldeles oavsett om de jobbar i äldreomsorgen, jobbar i butik eller har något annat yrke. Det är orimligt. Det är slöseri med människor och med kompetens.

Ärligt talat innebär det också fullständig livsfara att åka tillbaka till Afghanistan. Sverige utvisar många fler till Afghanistan än vad andra EU-länder gör. Dessa människor utsätts för en otrolig risk. Vi kan ju föreställa oss hur det skulle kännas att sätta sig på ett flyg som inte lever upp till EU-standard och åka till talibanerna och förklara för dem varför man har levt i Europa, västerniserats och inte alls följt de lagar och regler som talibanerna anser är moraliskt korrekta.

Miljöpartiet tycker att de spårbytare som arbetar i Sverige ska få stanna och fortsätta leva sitt liv här. Däremot finns det brister i systemet som behöver rättas till. Det finns personer som har utnyttjat detta i grunden helt rimliga system. Det är ett system som låter människor som har sökt asyl och fått jobb stanna och fortsätta jobba i Sverige utan att först åka till det hemland de är livrädda för och söka arbetstillstånd.

Miljöpartiet vill täppa till de brister som finns. Det finns redan en lista på förslag som Riksrevisionen har lagt fram. Låt oss genomföra dem!

(Applåder)

Herr talman! Miljöpartiet vill ha kvar spårbytet eftersom det ger kompetens inom välfärden. Jag frågade Annika Hirvonen hur många spårbytare som jobbar inom välfärden, men hon hade inte den blekaste aning. Detta är, om vi ska vara ärliga, normaltillståndet när man debatterar med miljöpartister.

Annika Hirvonen tycker vidare att vi ska fråga riksdagens utredningstjänst. Jag har dock goda nyheter: Det behöver vi inte göra. Svaret på frågan står på sidan 78 i Riksrevisionens granskning av spårbytet. Jag noterar att Annika Hirvonen själv tog upp denna granskning i sitt anförande. Hon har dock uppenbarligen inte läst rapporten, för då skulle hon veta exakt hur många som jobbar inom välfärden.

Jag tänkte att vi skulle gå igenom det här lite kort.

Städyrken är vanligast med 32 procent. Vi har absolut inget behov av att ta in städare från andra sidan jorden.

Den näst största kategorin är service, omsorg och säkerhetsarbete. Här ingår personer som jobbar inom välfärden. Det är väl företrädesvis vårdbiträden, eftersom man inte kan få en yrkeslicens översatt när man byter spår. Låt oss anta att dessa tre kategorier är lika stora. Det skulle betyda att det är 5 procent av spårbytarna som jobbar inom välfärden.

År 2023, som är det senaste året vi har fullständiga siffror för, var det 575 personer som fick byta spår. Det betyder att vi pratar om 28-30 vårdbiträden som kommer via spårbytet. Har Annika Hirvonen någon aning om hur många vårdbiträden som finns i Sverige? Jag tar det som ett nej. 73 000 personer jobbar inom denna yrkeskategori i dag. Jag har själv varit vårdbiträde tidigare i mitt liv, så jag vet ungefär vad det handlar om. Tror Annika Hirvonen att den svenska välfärden skulle överleva om vi skulle förlora 28 personer av 73 000?

Herr talman! Om man är sverigedemokrat bryr man sig bara om svenskar och den svenska välfärden. Man struntar helt i individerna där bakom. Man struntar i dem som blir av med sin hemtjänstpersonal. Äldreomsorgen i Umeå blev till exempel redan i november av med 50 personer och har svårt att hitta någon som kan ersätta dessa personer. Det är svårt att hitta folk som vill jobba där. Man struntar i dessa individer, deras barn och de personer som de lever med, som också blir utvisade härifrån.

Jag fattar verkligen inte hur man kan tycka att det är rimligt att utvisa en massa människor när vi har brist på medarbetare i välfärden. De kan visserligen - möjligen - få komma tillbaka till Sverige om de söker jobb från utlandet.

Herr talman! Vi har helt olika utgångspunkter. Miljöpartiet värnar både individerna, välfärdssystemen och företagens kompetensförsörjning. Den politik som Tidöregeringen bedriver vad gäller arbetskraftsinvandring och spårbyte slår mot alla dessa. Den slår mot välfärden och svenska företag. Den slår sönder livet för individer, både för dem som tvingas ut ur landet och för de kollegor och brukare i äldreomsorgen som blir av med sina medarbetare. Det här är en politik som är ekonomiskt korkad för Sverige. Vi blir fattigare som land av den. Den minskar också tillväxten. För mig är det en obegriplig politik.

Herr talman! Den proposition som vi nu debatterar handlar om ett av stegen i att se till att migrationspolitiken anpassas till vad som är möjligt att hantera för Sverige. En viktig del i denna anpassning är en reglerad och trovärdig nivå på invandringen till Sverige, men också att återvändandet är effektivt och att det är klart att ett nej är ett nej. Efter en rättssäker prövning ska en asylsökande som fått ett utvisningsbeslut vara skyldig att lämna landet, men i dagens Sverige ser vi många exempel på att personer stannar kvar efter nekande beslut.

Herr talman! Den proposition som vi har på bordet i dag innebär nya regler om när ett avlägsnandebeslut upphör att gälla. Enligt dagens regler gäller ett avlägsnandebeslut i fyra år efter att beslutet vinner laga kraft och därmed inte längre kan överklagas. När sedan beslutet har slutat gälla har man möjlighet och rätt till en ny fullständig prövning av frågan om uppehållstillstånd.

Den här ordningen skapar en bas och en drivkraft för att inte följa beslutet om att lämna Sverige utan i stället hålla sig undan verkställighet trots att man fått sina skäl prövade och fått ett avslag. I dagens system ges det nämligen en ny möjlighet att få sin sak prövad när det tidigare beslutet upphör att gälla.

Dagens ordning innebär också att samma ansökan kan behöva prövas på nytt av Migrationsverket och domstolarna flera gånger även om det inte framkommit några nya omständigheter som egentligen motiverar att frågan prövas på nytt. När ett avlägsnandebeslut preskriberas behöver också myndigheternas återvändandearbete avbrytas. Denna process innebär alltså ett ineffektivt nyttjande av resurser.

Som nämnts tidigare under debatten görs cirka 25 procent av alla ansökningar om asyl av personer som redan har fått beslut om avslag och därmed ska lämna Sverige men för vilka beslutet har upphört att gälla på grund av att det preskriberats.

I propositionen framhålls att dagens regelverk kan leda till att familjer med barn försöker undvika verkställighet genom att undandra sig kontakt med myndigheterna, vilket i sin tur riskerar att medföra att barnen och den övriga familjen lever under väldigt pressade förhållanden under lång tid. Enligt min mening är det angeläget att reglerna ändras så att basen och incitamentet för att undvika verkställighet tas bort.

Herr talman! Debatten har visat på vad som är uppe till förändring. Den första förändringen är att ett avlägsnandebeslut ska upphöra att gälla efter fem år i stället för fyra år och att denna tid börjar löpa efter att den asylsökande lämnat landet i enlighet med beslutet. Vi förlänger alltså preskriptionstiden med ett år. Men den viktiga skillnaden - och den tydliga signalen till alla som söker asyl - är att avlägsnandebeslutet aldrig kommer att preskriberas så länge man stannar kvar i Sverige efter att ha fått ett nekande beslut. Det kommer alltså inte längre att finnas några skäl att hålla sig undan i Sverige ett antal år i syfte att få till stånd en ny prövning av uppehållstillståndet. Förändringen innebär också att man lämnar Sverige enligt det fattade beslutet, vilket betyder att den asylsökande måste åka till det land som bestämts av myndigheterna.

Herr talman! Propositionen innehåller också nya regler vad gäller återreseförbud. I samband med att en asylsökande får beslut om att han eller hon ska lämna landet kan det också bestämmas att man får en viss tid på sig att följa beslutet frivilligt. När det har bestämts en sådan tid för frivillig avresa men utlänningen inte har lämnat Sverige inom den tiden får det beslutas om återreseförbud. Det innebär ett förbud att återvända till Schengenområdet inom en viss tid.

Återreseförbudet bestäms i dag till ett år i en sådan situation. Det är en betydligt kortare tid än i andra fall där man beslutar om återreseförbud. I propositionen föreslås därför att återreseförbudet ska få bestämmas till fem år, även när en tid för frivillig avresa inte har följts, eller längre om utlänningen utgör ett allvarligt hot mot allmän ordning och säkerhet.

Herr talman! Ytterligare en förändring som genomförs med denna proposition är att systemet med spårbyte avskaffas. Huvudregeln i dag är att uppehållstillstånd ska sökas och beviljas före inresa till Sverige, men det finns undantag. Ett sådant undantag i dagens system är att den som fått avslag på en asylansökan under vissa förutsättningar kan få uppehållstillstånd för arbete utan att behöva lämna landet. Detta undantag kallas spårbyte.

Tanken när spårbytet infördes var att den som etablerat sig på den svenska arbetsmarknaden under asylprocessen men fått avslag inte skulle behöva återvända till sitt hemland för att få arbetstillstånd utan kunna göra ansökan i Sverige. Men det har tyvärr visat sig, som har nämnts i debatten och bland annat i Riksrevisionens analys, att möjligheten till spårbyte medfört stora risker för fusk och missbruk. Många av dem som ansöker om spårbyte kommer från länder som anses vara så kallade säkra ursprungsländer, vilket innebär att personer därifrån oftast inte har rätt till asyl. Detta tyder på att asylsystemet utnyttjas av personer som vill ha tillgång till den svenska arbetsmarknaden.

Möjligheten till spårbyte innebär också att slutpunkten i asylprocessen blir otydlig. Det finns en risk för att ett nej inte uppfattas som ett nej, vilket påverkar återvändandearbetet negativt. Det kan även leda till att människor utnyttjas och far illa på arbetsmarknaden. I propositionen föreslås därför att systemet med spårbyte tas bort.

Herr talman! Det är relevant att den som vill arbeta i Sverige ska använda det regelverk och det system som gäller för arbetskraftsinvandring. Det är också en viktig punkt för att få en hållbar och långsiktig migrationspolitik. Vi kristdemokrater yrkar således, likt en majoritet i utskottet, bifall till propositionens förslag och därigenom också avslag på alla motionsyrkanden.

Jag kan slutligen konstatera att denna debatt med sina replikskiften är en repris av hur det sett ut i denna kammare under merparten av denna mandatperiods debatter.

Regeringen genomför den nödvändiga kursändringen för migrationspolitiken. Dagens proposition understryker att man ska ha rätt att söka asyl men att ett nej är ett nej och ska efterlevas i praktisk handling. Hittills har regeringens föreslagna förändringar vad gäller migration oftast haft stöd från Socialdemokraterna i denna kammare, och dagens proposition är ytterligare ett exempel på detta. Den får fullt stöd från Socialdemokraterna.

Men likt i tidigare debatter är övriga oppositionspartier i olika grad motståndare till de förändringar som föreslås. Detta betänkande och replikskiftena visar som så mycket annat att oppositionen inte har en samlad linje. Vänstern, Centerpartiet och Miljöpartiet är på olika sätt mot att förändra migrationspolitiken i den riktning som krävs för vårt land, medan Socialdemokraterna vid många beslut följer regeringens inriktning.

Man kan fråga sig vad som kommer att vara inriktningen efter ett eventuellt regeringsskifte 2026, som förhoppningsvis inte sker. Den ovissheten fortsätter.

Jag kan konstatera att Ola Möller som socialdemokrat varit stolt och självsäker i debatten - S är som vanligt grunden till allt gott som kommit i beslut på migrationsområdet. Men man kan då fråga sig: Vad var det som gjorde att Socialdemokraterna inte genomförde detta under de åtta åren i Rosenbad, när de hade möjligheten? Vad hindrade dem? Vi kan väl konstatera att replikskiftena i dag kanske ger en del av svaret. Man vill, men man kan inte.

Det finns klara besked från partikamrater till Ola Möller. Lawen Redar konstaterade för över ett år sedan att vi hade fel kurs i migrationspolitiken och att den behöver ändras. Man kan verkligen fråga sig: Vad blir verkligheten om S får ansvar igen?

Herr talman! Vi kristdemokrater tillhör den majoritet i Sverige som kommit fram till att Sveriges migrationspolitik behöver förändras. Vi ser nu hur regeringen genom beslut och utredningar levererar utifrån det förtroende som gavs i valet 2022.

Herr talman! Några av de grupper som kommer att drabbas extra hårt av regeringens förslag att människor kan bli papperslösa ett helt liv är personer för vilka det redan finns konstaterade rättssäkerhetsbrister i asylprocessen.

Jag förstår att det är väldigt många komplicerade ord här för er som inte har följt debatten. Men kort och gott handlar det om konvertiter, hbtqi-personer och barn. Det är några av de sårbara asylsökande för vilka vi vet att det finns rättssäkerhetsbrister.

RFSL:s utredning visar till exempel att Migrationsverket ställer höga krav en persons förmåga att i ord ge uttryck för sina tankar och känslor när man insåg att man till exempel var homosexuell. Det handlar också om skam och skuldkänslor för att man ska kunna få asyl och skydd från förföljelse i hemlandet.

För konvertiter är det samma sak. Det räcker inte med ett engagemang i till exempel en kyrka för att visa att man är kristen eller intyg från pastorer och präster. Det tillmäts knappt något bevisvärde alls. Det är den asylsökandes berättelse och förmågan att sätta ord på tankar och känslor när man kom till insikt om sin nya tro som avgör.

Därför finns just de här personerna ofta bland dem som får asyl efter fyra år och preskription av det första asylbeslutet. Efter fyra år utan förtryck har de haft en helt annan möjlighet att ha talat med andra. De har fått en vokabulär för allt det som var förbjudet. Hur ser Kristdemokraterna på den gruppens ökade utsatthet?

Herr talman! Tack, Annika Hirvonen!

Vi delar båda engagemanget för den här gruppen. Jag kan dock konstatera att Annika Hirvonen ingick i sju av åtta års stöd till den regering som hade ansvaret för att se till att det skulle ske en rättssäker prövning, ansvaret för att se till att människor inte hamnar i ett skuggsamhälle och ansvaret för att se till att barn inte ska behöva vara rädda på morgonen för att bli upptäckta på grund av att de befinner sig olagligt i landet.

Man kan konstatera att under de sju åren kom vi inte vidare på den fronten. Jag kan med stolthet säga att vi nu tar nya steg. Statskontoret visade i sin rapport att rättssäkerheten inte är jämlik och tillräcklig för just de grupper som nämns, konvertiter och hbtqi-personer.

Jag kan konstatera att under hela förra mandatperioden påpekade min företrädare i socialutskottet Hans Eklind att de frågorna var viktiga att lyfta fram. Men det blev inte en majoritet till beslut, för regeringen ville inte genomföra det.

Nu kan vi konstatera att det i regleringsbrevet till Migrationsverket står tydligt att rättssäkerheten ska förbättras för just de grupperna. Det står uttryckligen. Det har vi lyckats åstadkomma efter våra år i regeringen.

Jag kan konstatera att det är viktigt att det är en rättssäker prövning. Det ska ske en prövning där man får sina asylskäl prövade. Får man ett ja får man stanna, får man ett nej ska man återvända till det land man kommer från.

Det kommer att vara vanskligt att se in i en människas inre och värdera om den är en konvertit. Det behöver Sverige bli mycket bättre på. Vi behöver våga tala mycket mer om till exempel tro och hur det verkar i ett liv.

Herr talman! I det är vi överens, Ingemar Kihlström. Problemet är att det lagförslag som ni nu lägger fram från Kristdemokraterna, Moderaterna och Liberalerna innebär att de personer som inte blir trodda och som felaktigt får ett nej i framtiden inte kommer att ha en andra chans.

Det slår särskilt hårt mot dessa grupper, mot konvertiter och hbtqi-flyktingar. Vi vet att efter fyra år i Sverige i trygghet och i frihet från förtryck har man en större chans att ha tillägnat sig ordförrådet för att förklara och bevisa för Migrationsverket vem man är.

En ytterligare grupp som verkligen kommer att berövas sina rättigheter med förslaget är barn. Med förslaget kommer barn att kunna födas i Sverige och leva ett helt liv i limbo och bli permanent papperslösa.

Jag ställde frågan till Socialdemokraterna. De sa att de tycker att det är okej att barn ska kunna leva ett helt liv som papperslösa, födas och dö på Migrationsverkets boenden, om inte Migrationsverket kan verkställa besluten.

Jag frågar Kristdemokraterna detsamma. Tycker Kristdemokraterna att det är rimligt att barn som är födda i Sverige och uppvuxna här inte vid 12 eller 15 års ålder ska kunna få uppehållstillstånd på humanitära grunder?

Tycker Kristdemokraterna att personer som får avslag, men för vilka beslutet om att de ska återvända till sitt hemland aldrig kan verkställas, ska kunna födas och dö på Migrationsverkets återvändandecenter?

Hur många generationer papperslösa tycker Kristdemokraterna att vi kan ha i det här landet?

Herr talman! Jag kan konstatera att efter åtta års regerande med Socialdemokraterna, med sju års stöd av Miljöpartiet, har vi en situation där uppemot 100 000 personer lever i ett skugg- och parallellsamhälle.

Det är inte värdigt ett land att barn ska vara otrygga. Jag tycker inte att det är en bra situation att gömma sig i fyra år, att varje gång det knackar på dörren vara rädd att man ska ryckas upp från sin tillvaro.

Det handlar om att vi ska ha en migrationspolitik och ett system som främjar att man får sin sak prövad. Det är vi helt överens om. Vi behöver ha en rättssäker prövning av asylskäl.

Vi fattar i den här kammaren beslut om en politik som innebär: De här får rätt att stanna, och de här måste återvända. Det måste också följas i praktisk handling.

Vi har nu ett system som uppmuntrar till att man gömmer sig, med den otrygghet och risk för utnyttjande som gäller för alla. Vi kan alltid spekulera över vilken lön man kan få om man lever här i skuggsamhället och inte ska vara här.

Naturligtvis ska vi se till att människor återvänder. Det behöver vi göra mycket mer. Vi kan konstatera att efter åtta år med Socialdemokraternas regering nådde vi inte fram. Nu tar vi trevande steg och hittar vägar där vi använder både EU:s och vårt eget bistånd för att se till att landet tar emot.

Det är också viktigt att understryka att det är ett föräldraansvar. Om man kommer till ett land, söker asyl och får ett nej, är inte föräldraansvaret då att skapa en tryggare tillvaro för sina barn?

Jag kan inte se att det är att skapa en situation som är säker när man i fyra år gömmer sig i ett skuggsamhälle. Vi skapar en situation där människor återvänder till ett land och kan söka ny asyl. Det finns alltså möjlighet att få en prövning igen.

Herr talman! Det är inte bra att gömma sig, sa ledamoten precis. Jag håller med. Det är bara det att efter fyra år får 21-29 procent uppehållstillstånd i Sverige.

Ponera att du är en kvinna från Iran som fick avslag, trots att du vet att du kommer att dödas så fort du landar i Iran. Du gömmer dig i fyra år och har chansen att få uppehållstillstånd.

Så rättsosäker är svensk migrationspolitik. Det är därför människor gömmer sig. Det är en liten ventil vi har i migrationspolitiken. Nu tar man bort den och gör människor till permanent papperslösa. Det tycker jag är en skam. Jag vill ändå fråga ledamoten: Vilka belägg har ledamoten för att fler nu kommer att avlägsna sig?

När det gäller den här lagstiftningen har utredare av förslaget själva sagt att det inte går att uppskatta om den kommer att ha någon effekt på ett ökat återvändande. Studier på området visar på motsatt effekt. Advokatsamfundet beskriver att deras advokaters klienter är tydliga med att människor ändå kommer att vara kvar i landet. Röda Korset beskriver att människor inte kommer att lämna landet. Regeringens förslag presenterar inget stöd för påståendet att incitamenten att återvända ökar. Asylrättscentrum, med 30 års erfarenhet, säger att det här inte kommer att funka.

Det enda som kommer att hända i och med lagförslaget är att människor kommer att leva som permanent papperslösa i Sverige, och detta på grund av regeringen, Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna, som fördjupar och förvärrar skuggsamhället.

Frågan är: Varför? Forskning säger att det inte funkar, kunskap säger att det inte funkar och erfarenheter och studier säger att det inte funkar. Varför gör man så här mot människor?

Herr talman! Tack så mycket, Tony Haddou, för engagemanget i frågan!

Vi delar inte synen på detta. Man kan konstatera att det system vi har i dag, där människor kan söka en ny asylprövning efter fyra år, efter åtta år och efter tolv år, skapar ett system där människor, både vuxna och barn, lever i ett skuggsamhälle utan just de rättigheter som Tony Haddou talar om.

Ett system som främjar att man får sin sak prövad igen trots att sakförhållandena inte har ändrats motiverar självklart personer. Man behöver inte lämna landet. Man kan leva i skuggsamhället och få sin sak prövad igen och återigen.

Med detta förslag, som vi har en stor majoritet för i den här kammaren, ger vi klara besked. Det blir en rättssäker prövning med ja eller nej till asylskäl. Om man får ett nej ska man lämna landet och kanske Schengenområdet. Man kan få ett återreseförbud. Detta hindrar inte att man kan söka asyl igen om förhållandena ändras.

Vi kan konstatera att av de asylsökande vi har i Sverige i dag är det 25 procent som ursprungligen får ett ja och 75 procent som får ett nej. Av dem som hanteras är det alltså ungefär en fjärdedel som återansöker.

Vi är en stor majoritet i kammaren som ser att vi behöver göra en förändring. Den politik vi har fört under lång tid har inte löst problemet, utan den har skapat ett skuggsamhälle.

Jag skulle kunna ställa en fråga tillbaka till Tony Haddou. Tonys parti stöder Socialdemokraterna. Om det skulle bli en annan regering - är ert krav för att ge den stöd att man vänder tillbaka till den politik som vi har i dag och som kommer att ändras den 1 april?

Herr talman! Vi driver Vänsterpartiets migrationspolitik. Det kan inte komma som en chock för ledamoten.

Problemet är inte främjandet av att stanna kvar. Problemet är att människor inte kan återvända och förblir i skuggsamhället. Det är det som är det stora problemet.

Vi delar inte synen på detta, som ledamoten säger. Min syn utgår från den forskning, de erfarenheter, de studier och den kunskap som finns på området. Alla remissinstanser har sagt att det här inte funkar utan i stället pressar ut människor i papperslöshet. Människor kommer inte att återvända på grund av förslaget, utan de hamnar i stället i permanent papperslöshet. Förslaget fördjupar och förvärrar det skuggsamhälle vi har i Sverige.

Det här är helt enkelt obegripligt. Jag hör retoriken om att nej ska vara ett nej. Men så ser inte verkligheten ut! Ett exempel är flickor och kvinnor från Afghanistan, som först fick ett nej. Men över natten fick de amnesti; det blev ett ja. Omständigheter ändras. Så är det.

För att ytterligare visa att detta inte funkar kan jag säga att regeringen redan har prövat det. Under förra mandatperioden tog man bort LMA-lagstiftningen och förändrade och stramade åt den så att asylsökande som får utvisningsbeslut blir av med boende, försörjning och studier. De blir av med allting och hamnar helt och hållet utanför systemen.

Det gjorde inte att vi fick färre papperslösa i Sverige. Det blev tvärtom okontrollerat, och man visste inte längre var människor bodde. Det var väldigt dumt att göra så här, för man hade inte längre någon koll på människor.

Studier har alltså visat att detta inte funkar. Polismyndighetens chef för gränspolissektionen och Migrationsverkets tidigare processledare för återvändande har uttryckt att ändringen av LMA har försvårat verkställighetsarbetet eftersom myndigheter tappar kontakt med människor. Och det vi röstar om i dag kommer att göra att man tappar kontakten helt och hållet med människor eftersom de blir permanent papperslösa.

Herr talman! Det som Tony Haddou konstaterar är korrekt. Vi tycker olika. Och det ska man göra i den här kammaren. Våra argument ska brytas.

Vi är en stor majoritet som konstaterar att den migration vi har haft i vårt land har varit för stor. Vi behöver anpassa oss till den nivå som vi kan integrera. Det ska vara en långsiktigt hållbar migrationspolitik.

Nu styr vi om skeppet. Vi skapar asylansökningscenter. Vi ser till att det blir en kort process när man söker asyl. Sedan får man sitt besked, och om det blir ett nej ska man återvända. Här behöver Sverige bli bättre på att både hjälpa människor, motivera dem och se till att de återvänder.

Vi kan inte ha ett system som det i dag, som på något sätt skapar en bas för människor att hålla sig undan och gömma sig med sina barn - med den otrygghet och risk för utnyttjande som det innebär - i väntan på en ny chans att söka trots att ingenting har förändrats.

Alla de hundratusen människor vi nu diskuterar kommer exempelvis inte från Afghanistan. Vi kan konstatera att vi har ett system som premierar att människor stannar i Sverige och söker asyl på nytt och på nytt igen. Då lever man i ett skuggsamhälle utan rättigheter.

Vi vill skapa klara direktiv, och vi ser också att förändringarna nu ger resultat. Sveriges asylmottagning är betydligt lägre nu än den var under de åtta år som vi hade en annan regering. Vi tar de steg som behövs. Vi är inte överens, Tony Haddou, men vi kommer att fortsätta vårt förändringsarbete.

Herr talman! Vi börjar nu närma oss slutet på debatten gällande propositionen som behandlar frågor om förlängd preskription av avlägsnandebeslut, avskaffande av spårbyte och vissa frågor om återreseförbud.

Herr talman! Låt mig börja med preskriptionsfrågan. Nuvarande ordning säger att ett lagakraftvunnet utvisningsbeslut upphör efter fyra år, oavsett om personen har lämnat landet eller ej. Den som håller sig undan myndigheterna har därmed kunnat vänta ut systemet för att sedan ansöka på nytt. Det är inte en rimlig ordning att den som trotsar myndighetsbeslut och stannar i Sverige vid ett avslag får en ny prövning efter enbart några år.

Konsekvensen av detta har blivit att människor tvingas leva gömda i ett skuggsamhälle i hopp om att avvisningsbeslutet ska preskriberas och förutsättningarna förändras vid en ny prövning. Den situationen är som sagt inte hållbar, vare sig för individen i längden eller för samhället i stort.

Med det nya förslag vi nu går fram med börjar preskriptionstiden i stället löpa först från den dag personen faktiskt lämnar landet, och den gäller sedan i fem år. På så vis tar vi bort de incitament som i dag finns att gå under jord för att invänta en automatisk preskription.

Åtgärden har en klar signalverkan: Om man har fått avslag på sin asylansökan är det meningen att man ska återvända. Samtidigt upprätthålls de rättssäkra ventiler som faktiskt finns för verkställighetshinder. Det kan exempelvis handla om en allvarlig sjukdom eller nya, väsentliga skyddsskäl som har tillkommit efter beslutet. Därmed kan de särskilda omständigheterna hanteras utan att vår migrationsrätt öppnar upp ett stort kryphål för den som mer eller mindre väljer att ignorera Sveriges lagstiftning.

Att tydliggöra att avslag betyder avslag skapar mer raka besked för den enskilde samtidigt som våra myndigheter får bättre möjligheter att följa upp besluten. Framöver kan resurser i stället i större omfattning läggas på att hjälpa dem som har rätt till skydd samt på ett bättre mottagande.

Herr talman! Jag kommer så till frågan om avskaffande av det så kallade spårbytet. När denna möjlighet infördes 2008 var tanken att den skulle vara en ventil för individer som under tiden i asylprocessen etablerat sig på arbetsmarknaden. De skulle därmed kunna byta spår från asyl till arbetstillstånd. Man trodde då att detta skulle ske i väldigt liten omfattning, men när vi tittar på det nu ser vi att utfallet blev något helt annat. Det blev mycket större än vad man förutspådde från början.

Detta har tidigare debatterats i denna kammare utifrån en rapport från Riksrevisionen, där man pekade på flera risker: att den enskilde blir utnyttjad på arbetsmarknaden, att själva asylprocesserna dras ut i onödan samt att man helt enkelt tar in lågkvalificerad arbetskraft asylvägen, trots låga eller inga skyddsskäl.

Genom att vi nu avskaffar detta spårbyte undviker vi att asylprocessen används för andra syften än just att söka asyl. Vill man komma till Sverige för att arbeta kan man nu i stället söka tillstånd via den reguljära arbetstillståndsmarknaden, på samma sätt som alla andra arbetskraftsinvandrare.

Herr talman! Den tredje delen av propositionen handlar om återreseförbud i vissa fall. Huvudregeln i dag är att om man inte lämnar Sverige inom den av myndigheten meddelade frivilliga tidsfristen meddelas ett återreseförbud på ett år. Regeringens nya ordning innebär att återreseförbudet tydligare ska kunna uppgå till fem år, eller mer om personen anses vara ett allvarligt hot mot allmän ordning eller vår säkerhet.

I stället för dagens procedur där ettåriga återreseförbud gäller i samtliga fall blir det nu en proportionerlig prövning utifrån en individuell bedömning. Det kan till exempel handla om hur länge det är rimligt att förbudet ska gälla. Om personen har utgjort en säkerhetsrisk eller tidigare brutit grovt mot återresevillkor ska man numera kunna ha ett längre förbud. En sådan nyanserad bedömning med tydligare ramar ökar både effektiviteten och rättssäkerheten.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag passa på att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Herr talman! När man lyssnar på Liberalerna och de andra regeringspartierna blir det väldigt tydligt att de tror att det är väldigt enkelt - att verkligheten ser ut som att om man får ett avslag och inte har möjlighet att söka på nytt kommer man automatiskt att lämna Sverige.

Verkligheten är mycket mer komplex än så. Bara nu under debattens gång fick jag ett mejl från en man som berättade om en vän som blivit utvisad tre gånger till tre olika länder. Varje gång tvingades man ta med honom tillbaka till Sverige, för inget land accepterade att ta emot honom. Familjen lever nu på försörjningsstöd. Barnen är födda här. Han får inte jobba. Situationen är fullkomligt desperat och orimlig. Enorma kostnader har gått åt för dessa flygresor.

Den här mannen är inte ensam. Det finns många asylsökande som fått nej, blivit kvar år efter år hos Migrationsverket - alltså många gånger utan att gömma sig - och försökt ta sig till sina hemländer. Ändå går det inte.

Statistiken visar att det inte är så att ett nej alltid är ett nej. I nästan en fjärdedel av fallen de senaste åren har personer fått asyl eller uppehållstillstånd i Sverige efter preskription. När det gått fyra år har de alltså kunnat visa att det är livsfarligt att återvända till hemlandet.

Med regeringens politik kommer fler människor att hamna i ett livslångt limbo. Det är orimligt.

Herr talman! Jag upplevde inte detta som någon fråga utan kanske mer som ett konstaterande.

Det vi kan konstatera efter denna långa debatt, som nu har pågått i två och en halv timme, är att oppositionen hela tiden hävdar att tidsbegränsad giltighet för ett avvisningsbeslut är ett skyddsnät för dem vars hemlandssituation förvärras eller som kan finna nya humanitära skäl. Men låt oss också komma ihåg att de lagar vi redan har, vilka redovisas i propositionen, med särskilda regler om verkställighetshinder gör att nya, relevanta skäl för uppehållstillstånd kan prövas. Vi saknar inte de juridiska mekanismerna i dag. Uppstår det nya skäl kan man få sin sak prövad.

Problemet med automatisk preskription är att det uppmuntrar människor att undvika våra myndigheter. Man gömmer sig, väntar fyra år och hoppas på en ny prövning utan att några faktiska omständigheter har ändrats. Det i sig är väl inte rättssäkert. Det är väl snarare att undergräva tydliga, lagakraftvunna beslut.

Vi måste ha transparens och förutsägbarhet i vårt system. Vårt förslag främjar just detta. Beskedet är att ett avslag ska vara ett avslag. Det står fast om inga nya omständigheter tillkommer. På så sätt samlar vi våra gemensamma resurser till att faktiskt hjälpa dem med verkligt skyddsbehov, snarare än att fortsätta i samma gamla hjulspår som egentligen bara har gynnat en sak, nämligen skuggsamhället.

Herr talman! Om vi tittar på bestämmelsen om verkställighetshinder, som Liberalerna alltså ser som ventilen, kan vi konstatera att den inte omfattar den humanitära grunden. Om du till exempel är ett barn som fötts i Sverige och har levt i Sverige i många år, kanske ända upp till högstadieåldern, kommer du att bli permanent papperslös med den här lagen.

Varför röstar Liberalerna nej till förslaget att det ska finnas en sådan humanitär ventil i alla fall för barn, som aldrig har valt någonting i fråga om var de ska födas eller vilket land som ska vilja ha dem?

Om vi också tittar på rättssäkerheten i prövningen om verkställighetshinder ser vi att den brister. Det finns en utredning med många förslag för att täppa till några av de luckor som gäller praktiska verkställighetshinder. Vi från Miljöpartiet menar att en central fråga är att dessa prövningar alltid måste kunna överklagas till domstol. Så är inte fallet i dag. Då uppfyller vi inte de grundläggande kraven på rättssäkerhet.

Det finns många saker man skulle kunna göra om man liksom Liberalerna vill ta bort möjligheten till preskription men ha ventiler för alla de fall där det antingen blev fel från början eller där omständigheterna förändrats så att människor faktiskt behöver asyl. Varför röstar Liberalerna nej till det? Tycker Liberalerna till exempel, som Socialdemokraterna tog upp, att barn ska kunna födas i Sverige och leva ett helt liv här i papperslöshet?

Herr talman! Jag vill betona att jag tror att det mänskliga lidandet blir större av att vi signalerar att den som gömmer sig eventuellt kan få stanna efter några år trots att man fått avslag på sin asylansökan. Om vi hela tiden ger sken av att det bara är att vänta tills beslutet går ut, om den mentaliteten blir en fungerande strategi, uppmuntrar vi bara människor att gå under jord och hamna i ett skuggsamhälle där risken för exploatering i olika former är ofattbart stor. Det är inte en rimlig väg framåt.

Det vi nu i stället erbjuder är en tydlig process där den som faktiskt har skyddsskäl eller starka humanitära omständigheter kan få dem prövade. Då har vi det här systemet med verkställighetshinder, precis som jag och många andra i debatten tidigare har nämnt. Men saknar man skäl att vara här ska man återvända. Det är en oerhört viktig princip.

Då är det viktigt att vi gör det så rätt, så tydligt och så tidigt som möjligt för den som får sin asylansökan prövad.

På så vis minimerar vi det långvariga lidandet för dessa individer, som ledamoten ger uttryck för och som jag sympatiserar med. Men när vi knyter preskriptionstiden till den faktiska utresan blir det ett effektivare återvändande, och det blir enklare att planera. Just detta blir i förlängningen mer humant.

Herr talman! Debatten är en aning obegriplig. Regeringsföreträdarna vägrar att se problemet. Nu hörde vi exempelvis att återvändandet ska effektiviseras genom att öka incitamenten, och så vidare. Men med vilka belägg?

Jag har ställt denna fråga till två regeringsföreträdare, och nu till den tredje, och jag får inga svar. Betänkandet och utredaren visar inga belägg för att effektivisering ökar incitamenten. Regeringen har inte presenterat något. Det enda som finns är en retorik som inte har någonting med verkligheten att göra.

Det finns forskning och decennier av erfarenhet som säger att detta inte funkar. Man har provat alla dessa åtstramningar år efter år. Man har provat att strama åt LMA många gånger, och det har inte blivit bättre. Den i dag fyraåriga preskriptionstiden var tidigare två år, och att förlänga den har inte heller hjälpt. Åtstramningen fungerar inte.

Forskning och erfarenhet säger att människor riskerar att dra sig längre bort från samhället. Ledamoten säger att om man får ett avslag ska man utvisas. Jag har tidigare ställt följande fråga till regeringsföreträdare men inte fått svar: Människor som har levt här i sex, åtta, tio, tolv eller sexton år med ett nej, men som ändå inte kan återvända - vad ska de göra?

Herr talman! Det har sagts flera gånger under debatten men tål att upprepas igen, nämligen att det nuvarande systemet med automatisk preskription efter fyra år oavsett om personen har lämnat landet eller ej signalerar att det i praktiken lönar sig att hålla sig gömd.

Men vem gagnar detta? Ja, inte är det de individer som tvingas leva utan rättigheter. Inte heller samhället, som tappar kontroll över vilka som vistas här. Definitivt inte våra myndighetsprocesser och vår lagstiftning, som undermineras totalt när beslut inte efterlevs.

Precis som ledamoten nämner här förändras saker och ting i vår omvärld, och det kan gå fort. I de fall det utbryter en konflikt eller ett regelrätt krig mellan olika länder får ett utvisningsbeslut omprövas. Det medger lagstiftningen.

Vad är Vänsterns alternativ? Det känns snarare som att ni vill ha en form av öppna gränser. Är det kommande regeringsalternativets förslag till migrationspolitik att det inte ens ska finnas någon asylprocess, utan den som vill får komma hit? Det blir konsekvensen av det som sägs.

Herr talman! Jag tycker att vi ska se på frågan på ett seriöst sätt. Vänsterpartiet har aldrig gett uttryck för det. Jag presenterade tidigare i debatten praktiska verkställighetshinder. Man måste ha större chans att beviljas uppehållstillstånd om man inte kan utvisas. Problemet är att regeringen inte går med på det. Det är Vänsterpartiets politik. Då var det klarlagt.

De bortförklaringar vi har hört i snart tre timmar är dåliga. Berätta i stället vad människor ska göra om de vistas här i 16 år och inte kan utvisas. Det är ingen regeringsföreträdare som vill ta ansvar för skuggsamhället. Man sysslar med en retorik, men man för en politik som tvingar ut människor i permanent papperslöshet. Vi kommer att föra den här debatten om några år igen, och regeringen kommer att säga att det finns ett skuggsamhälle. Ja, det är för att ni har knuffat ut människor dit.

Jag har också fått höra här att det lönar sig att hålla sig gömd. Man tvingas ju till det, och det är problemet när man inte kan utvisas. Då uppstår den situation som ledamoten hänvisade till, nämligen att ompröva utvisningsbeslut. Ja, det kunde man, men nu kan man inte det med denna lagstiftning. Det är det som är problemet.

Vi har debatterat i flera timmar, och regeringen kan inte erkänna problemet över huvud taget. Det här lagförslaget kommer inte att öka incitamenten, utan det här lagförslaget kommer att göra att människor lever permanent papperslösa. Man har inte en enda gång svarat på vad människor ska göra. De får ett nej, men de kan inte utvisas. De har ingen chans i det här systemet. Vad ska människor göra som har tvingats leva så här i så många år?

Herr talman! Låt oss konstatera att när någon kommer hit och söker asyl ska en prövning ske på korrekta grunder. Man har en möjlighet att överklaga, och nya omständigheter kan tas upp om de är relevanta. Det sker, liksom i dag, genom olika bestämmelser om verkställighetshinder. Om det uppstår förändringar i hemlandet eller andra tvingande skäl kan det ske en omprövning. Men att låta ett asylavslag automatiskt falla bort efter fyra år, även om inget nytt har framkommit, skapar bara falska förhoppningar för de enskilda.

Budskapet blir att hålla sig undan så ordnar det sig ändå. Det blir inte en säker ordning i vår migrationspolitik. Tvärtom behövs en tydlig linje där avslag inte preskriberas om man stannar kvar illegalt. Får man avslag men det finns nya relevanta skäl finns procedurer för det. Annars ska man helt enkelt återvända.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 12.)