Modernare adoptionsregler

Fru talman! Då har vi kommit till den debatt som handlar om propositionen om modernare adoptionsregler. Det är det andra ärendet i dag som i väldigt stor utsträckning handlar om barn och barns rättigheter.

Detta betänkande innehåller många förslag, som också är efterlängtade av många. Det innehåller en hel del som är bra.

Till exempel införs att det vid adoptionsbeslut ska tas särskild hänsyn till barnets behov av adoption och att barnet ska få större delaktighet i adoptionsprocessen. Det är lagändringar som syftar till att stärka barnperspektivet och skapa bättre förutsättningar för ett effektivt förfarande som uppfyller högt ställda krav på rättssäkerhet.

Men allt regeringen lägger in under favoritbegreppet ”modern” är inte för barnets bästa. Kristdemokraternas utgångspunkt är att vuxna inte har rätt till barn men att barn alltid har rätt till föräldrar.

I de fall där ett barn av någon anledning inte kan växa upp med sina biologiska föräldrar – föräldrarna kan ha avlidit eller inte vara i stånd att ta hand om sitt barn – är det samhällets ansvar att hitta en ny, stabil familjemiljö för barnet så att barnet kan få den trygghet, omsorg och kärlek som alla barn har rätt till.

Barn som oavsett orsak saknar biologiska föräldrar befinner sig av naturliga skäl i en särskilt utsatt situation jämfört med andra barn. Då är det av största vikt att alla lagar som gäller barn, inte minst när det gäller adoption, utgår från ett strikt barnrättsperspektiv och inte ett vuxenperspektiv.

Fru talman! Jag kommer att lyfta upp de delar där vi kristdemokrater menar att regeringen inte alls eller inte tillräckligt har haft barnets bästa för ögonen.

Jag börjar med förändringarna som gäller sambors möjlighet att adoptera. Flera remissinstanser och även en expert i utredningen, Maarit Jänterä-Jareborg, professor i internationell privaträtt och internationell processrätt vid juridiska institutionen vid Uppsala universitet, pekar på skälen till att denna förändring inte ska göras.

Det är inte för att samboskap inte är vanligt eller för att barn som växer upp med föräldrar som är sambor inte har det bra eller för att föräldrar som är sambor inte är bra föräldrar, utan för att de barn som adopteras är i en mer utsatt situation och för att vi vet att den juridiska tryggheten och sannolikheten att föräldrarna håller ihop är större när föräldrarna är gifta. Dessutom strider det mot våra åtaganden i Haagkonventionen.

Låt mig också lyfta att i strid med utredningen Modernare adoptionsregler; SOU 2009:61, som föregick propositionen, föreslår regeringen att gifta och sambor ska kunna adoptera ensamma om den andra tilltänkta föräldern är varaktigt förhindrad att adoptera på grund av psykisk sjukdom eller för att den befinner sig på okänd ort. Regeringen har här valt en annan väg än utredningens förslag.

Det handlar inte om att alla vuxna med psykisk sjukdom skulle vara olämpliga som föräldrar. Men när en person på grund av psykisk sjukdom bedöms olämplig som förälder är det fel att tillåta den andra föräldern att adoptera ensam. Likaså om den andra tilltänkta föräldern har avvikit eller inte går att finna. Barnet hamnar i en utsatt situation.

Denna förändring görs för att tillgodose vuxnas längtan, inte barns rättigheter. Utredningen ville dessutom gå åt motsatt håll än det regeringen nu föreslår och göra förändringar i dessa avseenden även när det gäller gifta par.

Jag har redan nämnt att det är bra att barnets yttranderätt i adoptionsutredningen stärks. Vi menar att man borde gå längre och ge barnet rätt att också yttra sig inför en domstol om barnets ålder möjliggör det och ärendet går till domstol. Denna rättighet införs inte, och det tycker vi att den borde.

Vi skulle även vilja se särskilda regler för vuxenadoption. Många gånger handlar det om barn som har vuxit upp i ett familjehem där en familjehemsförälder önskar adoptera barnet i vuxen ålder. Eftersom det har uppstått ett särskilt band mellan den som då var barn och den som var familjehemsförälder menar vi att den bör få adoptera ensam även om den är i en relation. Om familjehemsföräldern är i en ny relation är det inte självklart att den nya partnern, som inte har ett band till barnet, vill adoptera. När det handlar om vuxenadoption menar vi att det vore rätt väg att gå.

I övrigt när det gäller familjehemsplacerade barn menar vi att man i högre utsträckning än i dag ska överväga adoption när det är för barnets bästa och ökar barnets rätt till en stabil familjemiljö och trygghet.

Fru talman! Kristdemokraterna anser även att det är dags att höja adoptionsbidraget. När det infördes motsvarade det ungefär hälften av kostnaderna för en adoption, men i dag är det mindre. I vår budget har vi därför finansierat en höjning av bidraget från 75 000 till 90 000 kronor.

Vi menar också att det är hög tid att stärka uppdraget till den nya myndigheten för familjerätt och föräldraskap, som har tagit över ansvaret från den tidigare myndigheten Mia, att stödja den som blivit adopterad i sökandet efter sina rötter.

Fru talman! Jag står självklart bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall enbart till reservation nr 3.

Fru talman! I framtidens adoptionsregler måste den moderna familjens olika förutsättningar beaktas. Att stärka barnets bästa ska alltid vara den självklara utgångspunkten.

Propositionen har många bra förslag, men jag tycker samtidigt att man mest har tagit hänsyn till kärnfamiljen och inte till dagens olika familjekonstellationer. Det primära måste vara att barnet får en trygg uppväxt oberoende av familjesammansättningen.

Barn är under hela uppväxten beroende av att föräldrarna eller andra vuxna tar ansvar för att de får en trygg och fast tillvaro hos någon som älskar, skyddar och tar hand om dem. Utgångspunkten för modernare adoptionsregler och för förändringar i annan lagstiftning måste säkerställa starkare skydd för barn mot att fara illa. Det kräver ett rättssystem som vid exempelvis vårdnadstvister och omhändertagande utgår från barnets behov nu och i framtiden.

Fru talman! Varje år omhändertas tusentals barn av olika anledningar, genom antingen tvång eller frivillighet. Oftast blir det placering på institutioner eller i familjehem. Tanken med placeringar är att de ska vara tillfälliga och att barnen ska återförenas med sina biologiska föräldrar.

Tyvärr ser verkligheten ut på ett annat vis. Många av de placerade barnen flyttas mellan sina biologiska föräldrar och olika familjehem, och detta kan förekomma åtskilliga gånger under barnets uppväxt. Det finns fall där barn har omplacerats ett sjuttiotal gånger.

Jag har själv varit ordförande för socialnämnden i Helsingborg och har erfarenhet av ett antal omplaceringar. Det har många gånger varit förödande för de berörda barnen. Utifrån denna erfarenhet menar jag att yngre barn som har varit placerade i mer än två år bör bli föremål för någon form av adoptionsprövning för att få en trygg uppväxt. Under mina tolv år som aktiv i socialnämnden föreslog tjänstemännen aldrig att någon skulle kunna prövas för adoption.

Adoption är helt enkelt en fråga som inte ställs i dag. Adoption skulle kunna vara barnets bästa men upplevs i Sverige strida mot tanken att barn alltid och i alla lägen ska tillbaka till sina biologiska föräldrar. Denna föräldrarätt till barnet väger i svensk praxis tyngre än barnets rätt till föräldrar. Det tycker jag är fel utgångspunkt.

Vägledningar måste finnas så att socialtjänsten kan och bör uppmärksamma möjligheten till nationell adoption för barn som är eller kan komma att placeras i familjehem.

Socialstyrelsen anser att adoption kan vara ett alternativ för en liten grupp barn, framför allt yngre, som är eller kommer att bli familjehemsplacerade – barn som saknar föräldrar i livet och barn som placeras som späda och inte kan leva med sina biologiska föräldrar.

I både 2008 års adoptionsutredning och 2015 års tvångsvårdsutredning ges stöd för att det kan finnas anledning att aktualisera frågan om adoption i fler fall än vad som görs i dag. Trots detta händer ingenting. Frågan har nu hamnat i regeringens arbete med den sociala barn- och ungdomsvården. Varje dag som går hamnar placerade barn i kläm på grund av regeringens senfärdiga agerande.

I Danmark har det gjorts forskning som jämför adoptivbarn, familjehemsplacerade barn och barn som återvänder till sina hem. Resultatet visar tydligt att adoptivföräldrar verkar kunna skapa goda förutsättningar för en trygg och stabil uppväxt, och barnen utvecklas väl fysiskt och uppvisar goda resultat i skolan.

När det gäller internationella adoptioner tycker jag att regeringen borde utreda hur man kan förbättra arbetet för adopterades rätt till sitt ursprung och när det gäller stöd och utbildning till adoptivföräldrar, som vi kan jämföra med familjehemsföräldrar.

Samkönade par har sedan 2003 haft möjlighet att bli adoptivföräldrar, men ännu har bara ett fåtal barn förmedlats genom internationell adoption till samkönade par. När Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd frågar utländska myndigheter om möjligheten för samkönade par att adoptera i de olika ursprungsländerna har svaret hittills i samtliga fall, utom från Sydafrika och Colombia, blivit att detta inte är möjligt.

När det gäller nationella adoptioner har det, bortsett från närståendeadoptioner, endast förekommit i ett fåtal fall att barn har adopterats till samkönade par. Samkönade pars möjligheter till adoption behöver tydligt förbättras. Där behövs insatser för att stärka möjligheterna till såväl nationell som internationell adoption.

Fru talman! Utrymmet för att erkänna ett utländskt avgörande om adoption efter ett surrogatarrangemang i utlandet verkar vara begränsat. Detsamma gäller för en svensk domstols möjligheter att pröva en ansökan om adoption innan barnet kommer till Sverige. Det finns inte heller några vägledande avgöranden i frågor som rör adoption efter ett surrogatarrangemang i utlandet.

Även på detta område måste rättsläget därför betraktas som oklart. I dag är många barn rättslösa under processen, som kan pågå i upp till ett halvår, och detta är inte acceptabelt. Regeringen bör även i detta fall se över frågan om adoption och närståendeadoption utifrån barnets intresse av rättsliga föräldrar och trygghet samt de specifika omständigheter som surrogatmoderskap utomlands medför.

Fru talman! Jag står bakom Moderaternas samtliga reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservationerna 5 och 10.

(Applåder)

Fru talman! Låt mig börja med att vara tydlig. Det är vår uppfattning att alla barn ska ha rätt till en trygg uppväxt, och denna trygghet skapas bäst inom en familj. För de barn som av någon anledning saknar en familj är adoption en möjlighet till större trygghet under uppväxten.

Vi anser inte att förslaget är tillräckligt långtgående vad gäller att underlätta för inhemska adoptioner. Alltför ofta placeras barn som helt saknar egen familj på institutioner eller andra typer av hem när det optimala för barnet borde vara att adopteras av par som vill bli föräldrar till barnet.

Även välfungerande institutioner har svårt att mäta sig med tryggheten hos en välfungerande familj, och barnets behov av att känna sig delaktig och älskad glöms lätt bort.

Vi skulle vilja se långtgående förslag om hur inhemska adoptioner ska bli vanligare förekommande så att fler barn som själva helt saknar familj ska få uppleva den trygghet som det kan innebära. Här måste barnperspektivet råda över socialistiska låsningar som förespråkar institutioner för uppfostran, så att samhället stöder barnet och ger det möjlighet att leva i en familj.

Fru talman! En annan del som vi tycker saknas i propositionen gäller information till personer som genomgår en oönskad graviditet och informationen om möjlighet till adoption i stället för abort.

Informationen om att det är möjligt att adoptera bort sitt barn efter födseln i stället för att genomgå abort för dem som så önskar bör rutinmässigt ges till kvinnor som söker för oönskad graviditet. Normalt informeras en gravid kvinna om att hon har möjlighet att föda barnet eller, om graviditeten är oönskad, om möjligheten att genomgå en abort. Någon egentlig information om möjligheten att adoptera bort barnet ges normalt inte, även om det är klarlagt att graviditeten är oönskad.

Åsa Regnér har, som talesperson för regeringen, på en skriftlig fråga tidigare framhållit att information om adoption riskerar att leda till en inskränkning i den svenska aborträtten och framhållit detta som anledning till att sådan information inte rutinmässigt ska ges till kvinnor som söker hjälp för oönskad graviditet. Vi delar inte denna uppfattning utan tror att kvinnor normalt klarar av att hantera neutral information om alla möjligheter, för att därefter kunna fatta beslut efter sin egen unika situation.

Att däremot medvetet undanhålla information, så som regeringen förespråkar, för att leda en patient mot en särskild lösning tycker vi är moraliskt förkastligt.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till vår reservation 6.

I detta anförande instämde Heidi Karlsson (SD).

Fru talman! Mycket i synsättet på adoption är en kvarleva från äldre tid, och synen på barnens rätt har förändrats, liksom skälen till adoption, där ofrivillig barnlöshet är ett skäl.

Att få lov att adoptera ska inte vara så svårt att det hindrar längtan efter barn från att förverkligas eller leder till att barn förvägras rätten att växa upp i en trygg familj med föräldrar som kan ge barnet den kärlek och omsorg det behöver. Synen på vem som är lämplig förälder ska inte präglas av förutfattade meningar och gammaldags värderingar om föräldraskap, giftermål eller könsidentitet.

Synen på kärnfamiljen är under förändring, och längtan efter barn ska vara oberoende av ålder, sexuell läggning och könsidentitet. Barnets rätt ska alltid komma i första rummet, oavsett om det är närståendeadoptioner, internationella adoptioner eller adoptioner som en följd av familjehemsplaceringar.

Den modernisering av adoptionsreglerna som föreslås är givetvis välkommen. Den utredning som ligger till grund för förändringarna tillsattes av den tidigare alliansregeringen. Betänkandet överlämnades 2009, och det har tagit lång tid att komma dit där vi är i dag.

Det är bra att riksdagen kan fatta beslut, även om det finns anledning att beklaga regeringens låga ambitioner när det gäller att anpassa lagstiftningen till en tidsenlig syn på familjekonstellationer och barn.

Fru talman! Tyvärr är det fortfarande få länder vars myndigheter godkänner att barn adopteras av samkönade par. Tyvärr är det svårt också i vårt land, närståendeadoptioner undantaget, för samkönade par att adoptera. Förslagen från regeringen innehåller för låga ambitioner när det gäller att öka möjligheterna för samkönade pars adoption nationellt och internationellt.

En glädjande utveckling när det gäller attityderna till kärlek, barn och föräldraskap har ändå gjort att par genom att få hjälp på svenska sjukhus kan skaffa barn genom assisterad befruktning med donerade könsceller. Tyvärr är inte regeringen beredd att ta steget vidare och tillåta assisterad befruktning med ett altruistiskt surrogatmoderskap, som innebär att en person frivilligt och utan ersättning bär och föder ett efterlängtat barn åt ett par som inte på egen hand och med sina egna kroppar har möjlighet att bli föräldrar.

Många vänder sig då till utlandet för att bli föräldrar på det sättet. Det är bland annat därför Centerpartiet och Moderaterna vill driva på för att underlätta sådana adoptioner, så att man i ett samkönat par kan känna sig trygg med att ens barn också i formell mening kan bli ens gemensamma barn om det tillkommit genom surrogatmoderskap på altruistiskt sätt. Därför, fru talman, ställer jag mig bakom Moderaternas, Centerpartiets och Liberalernas reservation i den delen.

Insikten om betydelsen av barnets samtycke och betydelsen av barns åsikter är något som också har förändrats avsevärt under åren. Detsamma gäller barnens förståelse och förmåga att uttrycka en vilja också i låga åldrar. Tyvärr råder det fortfarande en fixering vid ålder som känns otidsenlig.

Det handlar om barns åsikter i frågor som är livsavgörande inte bara för dem själva utan också för deras eventuella blivande föräldrar och deras biologiska föräldrar. Vi menar att barnet alltid ska ges en möjlighet att framföra sina åsikter oavsett ålder och att det ska tillmätas stor betydelse.

Att barnets bästa alltid ska komma i första rummet och att barnet har rätt att uttrycka sin mening i alla frågor som berör det kommer ur barnkonventionen. Vi tycker att det är ledsamt när inte detta återspeglas i riksdagens beslut om modernare adoptionsregler.

Centerpartiet kritiserar regeringen för att den lägger fram förslag som inte lever upp till barnkonventionen; fortfarande ses det i många fall i första hand till de biologiska föräldrarnas intressen snarare än till barnets. Adoption borde i fler fall komma i fråga för barn som annars behöver familjehemsplaceras. Detta kan tyckas drastiskt utifrån de biologiska föräldrarnas perspektiv, men socialtjänsterna borde ges ett starkare stöd för att kunna välja detta alternativ då det på sikt i de flesta fall blir bättre för såväl barnet som föräldrarna. Barnets rätt att känna till sitt ursprung står inte i strid med en föräldrarätt att alltid återfå vårdnaden om ett barn som riskerar att växa upp under svåra omständigheter.

Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till reservation 5 från Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna samt till reservation 10 från Centerpartiet, Moderaterna och Liberalerna. Jag vill också självklart deklarera att jag står bakom de övriga yrkandena i Centerpartiets och Moderaternas gemensamma följdmotion i frågan.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nr 7. För tids vinnande yrkar jag inte bifall till övriga reservationer från Liberalerna, men självklart står vi helhjärtat bakom alla våra reservationer.

Vi liberaler vet att familjer kan se ut på olika sätt. Vi vill ha en modern valfrihetsinriktad familjepolitik som ökar jämställdheten. Ett jämställt föräldraskap är bra för barnen, bra för familjen och också bra för samhället.

Vi diskuterar här i dag en ny lag om adoptioner. Ur liberal synpunkt har alla barn rätt till en familj. Därför välkomnar Liberalerna i stort förslaget i propositionen, som innebär en modernisering av adoptionsreglerna och en anpassning till att familjer just ser olika ut. Propositionen som regeringen har lagt fram innebär bland annat att flera förslag från Liberalerna nu förverkligas, bland annat att sambopar ska ha samma förutsättningar att kunna adoptera som gifta par. Men vi ser vissa brister i regeringens förslag och har därför reserverat oss på ett antal punkter där vi har egna förslag i stället.

Det första är det här med barns rätt att yttra sig. Barns rätt att yttra sig över en adoption säkerställs inte särskilt väl i den nya lagen.

På onsdag kommer jag att stå i den här talarstolen igen och tala om barnkonventionen som lag, något som riksdagen förhoppningsvis och med all sannolikhet kommer att ställa sig bakom senare samma dag. Detta är någonting som vi liberaler har drivit länge. I artikel 12 i barnkonventionen står det om barns rätt att uttrycka sig och deras rätt till delaktighet. Barn som är i stånd att bilda egna åsikter ska fritt få uttrycka sig i alla frågor som rör barnet. Det här kan även små barn göra, om man bara frågar dem på rätt sätt. Sedan tittar man utifrån barnens ålder och mognad.

Det här behöver göras bredare. Vi liberaler har drivit det länge. Vi tycker att den som hör barn alltid ska vara utbildad i att höra just barn, och det har vi motionerat om vid andra tillfällen. För att barnet ska få möjlighet att vara så delaktigt som möjligt måste också barnens möjlighet att höras breddas. Det kan ske genom företrädare, genom domstolsförfaranden eller genom administrativa förfaranden som rör barnet.

Regeringen vill med sin nya lagreglering skärpa barns rätt att komma till tals i adoptionsutredningen, men väl i domstolen är det bara den sökande och barnets föräldrar som ska ges tillfälle att yttra sig. Svensk lag bör kunna garantera barns bästa genom att de ska kunna komma till tals genom hela adoptionsprocessen. Barn måste även ges rätt att om de så önskar yttra sig inför domstol som ska fatta beslut om adoption.

Kritiker till förslaget menar att det är sällan en sådan bestämmelse kommer att användas. Men inte minst med tanke på det väntade beslutet på onsdag om barnkonventionen borde det här vara självklart, oavsett om det rör 1 000 barn, 10 barn eller 1 barn; för det enskilda barnet är det viktigt.

Fru talman! Vi i Liberalerna menar att de barn som så önskar ska ges rätt att höras inför en så livsavgörande fråga som adoption. Visst är det jobbigt att framträda i domstol, och det är ännu mer påfrestande för den som är under 18, men det är inget skäl till att hindra barnet från att göra det. I stället bör man kunna se till att det sker under trygga förhållanden och att det finns upparbetade riktlinjer för hur detta ska genomföras.

Det andra är det här med vuxenadoptioner. Det kommer särskilda regleringar av det, och det ser vi positivt på. Men det finns anledningar till att fortsätta göra överväganden kring regelverket för den som själv i vuxen ålder ansöker om att bli adopterad av någon annan. En situation som inte är helt ovanlig är att en person som vuxit upp som familjehemsplacerad vill bli adopterad av sina familjehemsföräldrar som ett sätt att juridiskt bekräfta det som man själv redan känner i hjärtat: att det här är ens familj. Men om en tidigare familjehemsförälder längre fram i livet ingår i en ny relation är det bara tillåtet med vuxenadoption om båda personerna adopterar. Det här känns förmodligen lite märkligt för den som ansöker om vuxenadoption, eftersom hen inte har vuxit upp med familjehemsförälderns partner.

Vi anser att regeln om att personer i parrelationer bara får adoptera gemensamt inte är lika motiverad när det gäller just vuxenadoption. Man bör överväga om det i särskilda fall ska vara möjligt för en vuxen att ansöka om att bli adopterad av enbart den ena personen i en parrelation, förutsatt att personens partner ger sitt medgivande.

Vi liberaler har även ställt oss bakom reservationer som innebär att det ska bli lättare för samkönade par att få adoptera och att barn som har tillkommit genom värdmoderskap lättare ska kunna få båda sina föräldrar som vårdnadshavare genom närståendeadoption.

Men jag tänker gå in på en annan fråga, som jag tycker får ett bristfälligt svar i betänkandet. Man hänvisar till pågående arbete, men just den här specifika frågan har jag haft uppe vid flera tillfällen utan att egentligen få något svar – den glöms bort.

I FN:s konvention om mänskliga rättigheter står det att varje vuxen människa har rätt att få barn. Det är ett ställningstagande man har gjort för att förhindra tvångssterilisering. Rätten att bli förälder gäller alla, även personer med kognitiv funktionsnedsättning, och det ska vara så. Men de som har en kognitiv funktionsnedsättning behöver ofta mer stöd i sitt föräldraskap för barnens skull. Unga vuxna med kognitiva svårigheter, exempelvis en utvecklingsstörning, en förvärvad hjärnskada eller en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning inom autismspektrumet, till exempel Asperger, har många gånger inte förmågan att ta hand om ett barn på egen hand. Många har också svårt att acceptera det här och acceptera att de är i behov av extra stöd, men ansvaret för att söka och ta emot stöd ligger i mångt och mycket på individen själv.

I dag finns det inga nationella riktlinjer att hålla sig till när det gäller en person med kognitiva svårigheter som väntar barn. Detta är något som vi liberaler har efterlyst i tidigare motioner och vid andra tillfällen. Det finns också väldigt lite forskning på detta område. Vi vet att det finns de som klarar av ett föräldraskap, men vi vet också att de finns de som inte gör det. Kunskapen om vad det innebär att ha en förälder med kognitiva funktionsnedsättningar måste öka. Det gäller inte minst inom skola och förskola, där de här barnen många gånger hamnar utanför. De blir mobbade och har av olika orsaker svårt att klara skolan. Det finns forskning som visar att 42 procent av barnen till föräldrar med utvecklingsstörning själva är försenade i sin egen utveckling utan att för den skull ha någon egen utvecklingsstörning.

Eftersom det är först när föräldrar misslyckas i sin föräldraroll som socialtjänsten har ett ansvar har det dock ofta gått alldeles för långt innan barnen får den hjälp de behöver. Det borde finnas ett obligatoriskt stöd så snart en graviditet har konstaterats, men det saknas. För barn behöver det här stödet finnas under hela uppväxten. En uppskattning gör gällande att ungefär 1 400 barn varje år föds till föräldrar med kognitiva funktionsnedsättningar, och någonstans mellan 40 och 60 procent av de barnen placeras i samhällets vård – vissa under hela sin uppväxt.

Det är här detta betänkande kommer in, för genom att ha bättre utredningsinstrument och tydligare rutiner skulle man kunna ge socialtjänsten verktyg att tidigt kartlägga i vilka fall det inte kommer att finnas förutsättningar för barnet att växa upp hos sina biologiska föräldrar. Stöd till föräldrarna och information om vilka möjligheter som finns att ändå ingå i barnets nätverk skulle kunna skapa förutsättningar för fler inhemska adoptioner och därmed tryggare uppväxtförhållanden för barnen.

Fru talman! Detta är barn vars röster nästan aldrig hörs. I dag utgår familjelagstiftningen från föräldrarnas intressen. Vi liberaler vill vända på detta; vi vill att man i stället utgår från barnets bästa. Det är väldigt många som pratar om ett barnperspektiv, men det är ett ovanifrånperspektiv där vuxenvärlden egentligen bara erkänner att det även finns barn. Vi måste prata om barns perspektiv och utgå från barnet. Det är därför vi liberaler så envist lyfter fram barnrättsperspektivet i våra motioner, och det kommer vi att fortsätta göra.

(Applåder)

Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

En nyhet som kommer i regeringens proposition är att sambopar nu får möjlighet att adoptera. Det har redan tidigare varit möjligt i vissa fall, men nu öppnar man den här möjligheten generellt. Vi kan se att möjligheten redan finns i Danmark och Norge. Vi kan också se att de flesta barn som föds i Sverige i dag föds inom en sambofamilj, så det är ingenting nytt att barn växer upp med samboföräldrar. I en del fall gifter sig föräldrarna efter att barnen har kommit, och i en del fall lever de livet ut som sambo. Vi har redan tidigare tillåtit assisterad befruktning när det gäller sambopar, så detta går i linje med det.

Det är självklart så att alla länder inte kommer att acceptera detta vid internationella adoptioner, men detsamma gäller ju för till exempel samkönade par som ansöker om adoption internationellt – alla länder accepterar inte det, men det är ett viktigt principiellt ställningstagande utifrån vår horisont att vi inte på förhand vill utesluta alla dessa människor som om de inte var tillräckligt bra föräldrar.

Det är svårt att titta på generell statistik, för visst är det så att det är färre som skiljer sig jämfört med sambopar som upplöses. Men det finns också väldigt många samborelationer som är väldigt stabila och bra för barnen, och därför blir det fel att utesluta sambopar på den grunden. Det är alltså en viktig möjlighet som nu öppnas upp.

En annan sak vi betonar är barnrättsperspektivet. Vi tydliggör nu att barnet ska få information under hela adoptionsprocessen när barnet är inblandat i en adoption. Barnet ska också kunna framföra sina åsikter. Man ska även ta hänsyn till barnets åsikter, med beaktande av barnets ålder och mognad. Från och med tolv års ålder kräver en adoption samtycke från barnet självt.

När det gäller nationella adoptioner, alltså inom Sverige, är huvudregeln att föräldrarnas samtycke krävs. Det finns dock undantagsregler i dag. När det gäller diskussionen om att öka de nationella adoptionerna kan vi se att det pågår rätt mycket arbete hos regeringen. Det kom ett förslag om samförståndslösningar från Tvångsvårdsutredningen 2015 som handlar om att man ska informera dem som själva vill adoptera bort sina barn om möjligheterna att göra det. När det gäller barn som varit placerade i familjehem ska man också främja att dessa barn ska kunna adopteras under frivilliga former. Grunden är dock att i första hand göra det frivilligt och med samförstånd.

Det pågår också ett arbete när det gäller öppna adoptioner, och jag tycker att det är en intressant möjlighet. Det handlar nämligen om att barnet ändå ska kunna fortsätta träffa sina biologiska föräldrar i den mån de finns tillgängliga, och det kan vara en mycket bra möjlighet för hela familjerna. Det är alltså någonting man måste titta närmare på, och det jobbar regeringen med inom ramen för den sociala barn- och ungdomsvården.

Rent allmänt när det gäller nationella adoptioner pågår det ett lagstiftningsarbete, och även om detta är väldigt viktiga frågor och även om jag tycker att vi ska främja nationella adoptioner är det viktigt att se att det individuella fallet är unikt. Man måste fortfarande verkligen avgöra utifrån barnets bästa i det individuella fallet. Det finns fall där man kan se att barnen till exempel har knutit an till sin fosterhemsfamilj och ser dem som sin familj, och där kan det vara lämpligt att adoptera eller åtminstone göra en vårdnadsöverflyttning. På samma sätt finns det fall som ligger åt andra hållet, där det ifrågasätts att barnen har blivit placerade och man kanske borde ha gett den ursprungliga familjen bättre stöd i stället.

Man får inte heller glömma att det är främst när det gäller små barn som det kan bli aktuellt med nationella adoptioner, eftersom anknytningsprocessen – där barn knyter an till sina föräldrar – oftast sker före fyra års ålder. Det kan göra det väldigt svårt för barnet att efter den åldern acceptera en ny familj och nya föräldrar. Det finns starka band till den biologiska familjen. Självklart är dock huvudregeln att barn ska växa upp under trygga och stabila förhållanden, och det måste vi alltid utgå ifrån.

När det gäller adoption generellt i internationella förhållanden står det i årets budgetproposition att det finns behov av att anpassa adoptionsverksamheten och stödet för internationell adoption. Regeringen kommer alltså att återkomma i de frågorna. Även i de fallen handlar det om att det är barnets bästa i det enskilda fallet som ska vara huvudregeln, och det ska i varje fall av internationell adoption självklart ske en väldigt noggrann prövning av att barnet verkligen får de bästa uppväxtförhållandena. I dag görs medgivandeutredningar, som det heter, hos socialnämnden. Redan före en internationell adoption ger man alltså sitt medgivande till att det är en lämplig familj. Det är viktigt att medgivandeutredningarna håller hög kvalitet och att det inte är för stora skillnader över landet.

Avslutningsvis förenklar man nu för de barn som har tillkommit i andra länder och sedan kommer hem till sina föräldrar. Det kan handla om adoption, surrogatmoderskap, assisterad befruktning och så vidare. Det gäller inte bara surrogatmoderskap – vi är generellt emot det, men barnen behöver det rättsliga föräldraskapet. De behöver sina föräldrar här i Sverige. Ur ett barnperspektiv vill vi alltså stärka barnens rätt där. Men det gäller även barn som har tillkommit genom assisterad befruktning. Ett samkönat par som till exempel bor i Norge och flyttar till Sverige har tidigare fått börja om från ruta ett. De är alltså föräldrar till barnet i Norge, men i Sverige får de genomgå en adoptionsutredning. Genom propositionen möjliggörs att man erkänner det utländska adoptionsbeslutet.

(Applåder)

Fru talman! Som jag nämnde i mitt anförande strider förslaget att låta sambopar adoptera mot 1996 års Haagkonvention. Den ratificerades av Sverige och inkorporerades i lagstiftningen. Om bara några dagar kommer vi också att ta beslut om att inkorporera barnkonventionen.

Båda dessa konventioner syftar till att stärka barns rättigheter, framför allt i situationer där det behövs och där barns intressen står emot vuxnas intressen. Nu har vi alltså en konvention som vi har inkorporerat och som regeringen väljer att frångå, och vi ska snart inkorporera en annan. Det gör ju att man tvivlar: Hur kommer en socialdemokratisk regering i fortsättningen att faktiskt värna barns rättigheter, när man i lägen där intressen står mot varandra väljer att gå vuxnas ärenden?

Min andra fråga är: På vilket sätt stärker det barnens rättigheter att låta sambopar få adoptera? Så som jag hörde i anförandet handlar den frågan inte alls om barnens rättigheter, utan det handlar om vuxnas önskemål och livsval och vad som skulle vara bra för vuxna. Men utifrån barnets perspektiv: På vilket sätt är det bättre för barnet att föräldrarna väljer att inte gifta sig så att barnet inte får den ökade juridiska trygghet som ett äktenskap innebär?

Fru talman! Jag vill börja med att säga att även möjligheten för samkönade att adoptera strider mot Haagkonventionen. Det har vi ändå infört för att det är principiellt viktigt för oss. Sedan innebär det att i de länder som är ansluta till Haagkonventionen finns det inte någon automatiskt rättighet för de familjerna. Det är begränsade möjligheter som finns.

Det kan mycket väl bli så också med sambopar. Det kommer att vara länder som säger nej. Men det ska inte hindra fall i de länder som accepterar sambopar. Det är också viktigt för barn som växer upp med sambopar i Sverige på samma sätt som med samkönade par. Det blir ett erkännande av att deras familjer är lika bra som andra familjer.

Det finns ingen grund för att barn skulle ha det sämre hos sambopar jämfört med hos gifta föräldrar. Det är de enskilda förhållandena som avgör. En adoptionsprocess är ofta en lång process som kanske har föregåtts av att man har försökt med provrörsbefruktning och annat. Ofta krävs det en väldigt stabil relation för att gå igenom hela processen. Det finns en stark barnlängtan i kombination med en stark relation.

Därför vore det fel att utesluta hela den grupp människor som sambopar innebär. Vi kan se hur vanligt det är i Sverige i dag och hur många som utesluts bara på den grunden. Därför tycker vi att man får pröva det i varje enskilt fall utifrån barnets bästa.

När det gäller adoptioner tillåter vi adoptioner bara i de fall där barnen kommer att få de absolut bästa uppväxtvillkoren i Sverige. Vi ser det som en möjlighet inte bara för barnlösa i Sverige utan för barn från i det här fallet andra länder att få ett bra liv i Sverige. Då ska det krävas mycket för att helt exkludera och diskriminera en så stor grupp.

Fru talman! Nog finns det många barn i världen som behöver få föräldrar. Men antalet barn som finns möjliga att upplåtas för adoption till Sverige är, som jag är säker på att Hillevi Larsson också vet, betydligt mindre än antalet svenska par som önskar att adoptera ett barn. Att den förändringen skulle innebära att fler barn skulle kunna komma att adopteras till Sverige rimmar inte riktigt med hur vi vet att verkligheten ser ut.

Det är bekymrande att höra att Socialdemokraterna menar att om konventioner som vi har skrivit under och till och med ratificerat inte passar är man inte heller beredd att följa dem. Det förtar lite av poängen med att skriva under konventioner som är till för att stärka rättigheter, och i det här fallet handlar det om barns rättigheter.

Jag håller med om att det finns många som är sambor som kan vara utmärkta föräldrar. Det är inte vad frågan handlar om. Det handlar om att barn som redan har blivit fråntagna föräldrar och som inte kan växa upp med sina ursprungsföräldrar ska få en så stabil och trygg uppväxtmiljö som möjligt.

Det handlar om dessa barns rättigheter och inte om att andras föräldrasituation eller familjesituation kanske skulle upprättas på något sätt. Jag har inte uppfattningen att det skulle vara någon stigmatisering av samboskap i vårt land i dag. Men vi vet att det finns en stor juridisk skillnad på vilken trygghet barn har om det händer någonting med föräldrarna eller med föräldrarnas relation. Det är just för att barnet ska ha den extra tryggheten i den utsatta situation man har redan när man är adopterad.

Jag återkommer till frågan: På vilket sätt är det för de barn som är adopterade bättre att föräldrarna kan välja att låta bli att gifta sig? Det är ändå ett val som vuxna har. Är man sambo kan man ingå äktenskap.

Fru talman! Vi har inte bara skrivit under Haagkonventionen utan även Europarådskonventionen. Där erkänner man möjligheten för sambopar att adoptera. Det är också så att Haagkonventionen skrevs för 25 år sedan när det var en annan tid. Värderingarna var annorlunda även här i Sverige. Att bara på den grunden säga nej till den här möjligheten känns förlegat.

När det gäller barnens trygghet i samboförhållanden har vi genom lagstiftning gått ganska långt just för att tillförsäkra barnen trygghet. Vi har rätt till arv och underhåll för barnen om det blir en separation eller ett dödsfall. Det finns också möjlighet för den förälder som barnet kanske huvudsakligen ska bo hos att behålla bostaden. Det finns möjlighet för sambopar att upprätta inbördes testamente. Men det berör framför allt förmögenhetsförhållanden mellan samboparet, för barnet har ju arvsrätt. Det finns också underhållskyldighet vid en separation som kommer barnet till del.

Barnet har stora rättigheter även med ett sambopar. Däremot kan man säga att de enskilda samborna inte har lika stora rättigheter även om man med testamente och samboavtal kan komma runt en stor del av detta. Men utifrån ett barnperspektiv finns en stor trygghet för barnet. Med tanke på att över hälften av alla barn i Sverige föds i sambopar blir det lite märkligt att säga att det skulle vara en farlig eller riskabel form för barnen att växa upp i.

Det är stabila relationer. Det kommer det att vara speciellt i dessa fall. Det blir en omfattande utredning för att se att det verkligen är ett tryggt och stabilt förhållande som de har. Sedan tror jag att vissa kommer att gifta sig för att det underlättar. Men möjligheten ska också finnas att ansöka som sambor.

Fru talman! Som vi konstaterade tidigare i dag när socialutskottet diskuterade modernare regler om assisterad befruktning och föräldraskap är regeringspartierna inte beredda att gå vidare och utreda ett altruistiskt surrogatmoderskap. Man motiverar det med svårigheter att avgöra om surrogatmoderskapet verkligen bygger på frivillighet utan att det kan bero på tvång eller människohandel.

Vi delar inte den uppfattningen utan menar att personer som älskar varandra och vill ha barn men saknar de kroppar och fysiska förutsättningar som gör det möjligt i stället hindras genom att inte altruistiskt surrogatmoderskap, givetvis efter noggranna kontroller, kommer att tillåtas. Då återstår för de paren alternativet att resa utomlands för att ordna detta.

När det sedan inte heller blir möjligt för dem att adoptera det barn som de har skaffat sig på det sättet blir de inte formellt föräldrar fastän de skulle vilja vara det med ett vårdnadshavarskap och ett ansvar för barnet. Barnet hänvisas i stället enligt de nuvarande reglerna till sin biologiske far i den mån det går att identifiera en sådan och står rättslösa i en sådan situation.

Min fråga till Hillevi Larsson är: Tycker inte Hillevi Larsson att det är rimligt att adoptionsreglerna borde förändras på ett sådant sätt att människor som genom surrogatmoderskap skaffar sig barn i utlandet får större möjlighet att adoptera sitt gemensamma barn?

Fru talman! Vi inför möjligheter som även kommer att underlätta när det gäller barn i surrogatfamiljer. Det kommer också att bli så att man inte längre behöver söka godkännande hos Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd för att få en adoption att gälla i Sverige. Det blir mer ett automatiskt erkännande av adoptioner i andra länder där någon av de inblandade har ett förhållande till Sverige och sin hemvist i Sverige. Det kan vara barnet eller föräldrarna. Det gäller också surrogatföräldraskap.

Vi underlättar den möjligheten. Sedan ger vi också utökade möjligheter till socialnämnd och domstol att fastställa faderskap enligt svensk lag för den genetiska fadern. Det kan gälla efter ett surrogatarrangemang i ett annat land. Vi stärker barnens rättsliga ställning. Det blir lättare för dem att växa upp med dem som kommer att vara deras föräldrar här i Sverige.

Vi vill dock inte ha någon automatik i detta i och med att vi i grunden är emot surrogatmoderskap, så det måste ändå bli en process. Men vi underlättar denna process utifrån ett barnperspektiv.

Anledningen till att vi inte vill utreda altruistiskt surrogatmoderskap eller värdmoderskap, som det ibland kallas, är att det just har utretts. Det blev en del av den utredning som jobbade lite bredare när det gällde att underlätta för föräldrar att få barn. Utredningen föreslog att vi skulle säga nej inte bara till kommersiellt surrogatmoderskap utan också till altruistiskt sådant utifrån ett kvinnorättsperspektiv. Det är svårt att garantera att kvinnan inte blir utnyttjad i de här fallen.

Fru talman! Tack, Hillevi Larsson, för svaret! Det visar sig alltså att det är där skon klämmer: Regeringspartierna är inte positivt inställda till alternativet altruistiskt surrogatmoderskap över huvud taget. Det betyder att man också förvägrar de personer som har genomgått en sådan behandling i utlandet möjligheten och rätten att bli föräldrar till det önskade barnet. Det är tragiskt.

Detta kanske är en diskussion som vi ska ta i andra sammanhang. Men det handlar om att människor som till följd av genetiska förhållanden – kropparna är inte skapta för att föda barn eller har på något sätt genom sjukdom eller skada förändrats så att det inte är möjligt att skaffa barn – hänvisas till att göra detta på det sätt som jag beskrev tidigare. Jag tycker att det är tragiskt att regeringen inte önskar att gå längre i frågan.

Om det är möjligt att under ett replikskifte göra ett yrkande ber jag, fru talman, att få yrka bifall till reservation nr 11.

Fru talman! Det framställs ofta som att de som inte kan få hjälp med altruistiskt surrogatmoderskap i Sverige tvingas söka sig till andra länder för denna möjlighet.

Jag vill inte på något sätt döma de par som gör detta. Barnlängtan är stark, och människor vill naturligtvis göra allt de kan för att få barn om de inte kan få det. Men erfarenheten från andra länder, till exempel Nederländerna, visar att när man tillåter altruistiskt surrogatmoderskap i det egna landet ökar också trafiken till andra länder, där det oftast är tal om mer kommersiellt surrogatmoderskap.

Det är också svårt att garantera att det blir helt altruistiskt. Det kan finnas påtryckningar inom familjen där man under lång tid kan utsättas för övertalningskampanjer. Det går inte heller att helt utesluta att det förekommer pengar eller andra transaktioner i de här fallen. Vi kan i alla fall se att man inte stoppar det kommersiella surrogatmoderskapet genom att tillåta altruistiskt sådant, utan snarare tvärtom: Det kommersiella ökar.

Jag vill återkomma till att vi inte på något sätt stänger vägen för de barn som ändå tillkommer via surrogatmoderskap att få leva med sina föräldrar under trygga förhållanden. Faktum är att i de allra flesta fall avsäger sig surrogatmamman föräldraskapet, och då är det till exempel det svenska par som det i de flesta fall handlar om som är barnets föräldrar och som vill ta hand om barnet. För barnets bästa vill vi att de i dessa fall ska bli föräldrar, men det måste naturligtvis ske på ett rättssäkert sätt där det utreds ordentligt att allt stämmer.

Jag har just redovisat att vi på flera sätt underlättar för de här barnen att snabbare få tillgång till sina föräldrar och därmed få rättssäkerhet och trygghet.

Fru talman, åhörare, tittare och lyssnare! Den rödgröna feministiska regeringen arbetar, som ni alla vet, systematiskt och målmedvetet med att bygga ett långsiktigt hållbart välfärdssamhälle.

Det sker på många plan. Vi investerar i ny hållbar transportinfrastruktur, vi stimulerar utvecklingen i riktning mot hållbart byggande och vi utvecklar ekonomiska styrmedel för att göra det enklare för medborgarna att göra de långsiktigt hållbara valen i sina vardagsliv.

Att förebygga att ohälsa uppstår är självklart även det en viktig del i bygget av ett långsiktigt hållbart samhälle. Regeringen har därför också valt att öka resurserna till Folkhälsomyndigheten och har riktat satsningar inom vårdområdet för att förebygga ohälsa.

Men, fru talman, det är inte alla partier som har de här ambitionerna. Under alliansregeringens åtta år minskade nämligen antalet anställda i välfärden från 134 till 128 personer per 1 000 invånare. Det är en minskning med 6 personer per 1 000 invånare eller, om man så vill, en personalminskning med 4 ½ procent.

Alliansåren var således ett värre slag mot välfärden än den omfattande budgetsanering av landets finanser som genomfördes på 1990-talet, då antalet anställda i välfärden tvingades minska med 5 personer per 1 000 invånare. Men nu har den feministiska regeringen på bara fyra år återställt alliansregeringens nedmontering av välfärden. Antalet anställda är nu till och med högre än 2006, när nedmonteringen började. Vi har nu hela 135 anställda per 1 000 invånare, vilket är en personalökning med 5 ½ procent under rödgrönt styre på bara fyra år. Det är ett kvitto på att välfärden växer.

Observera, fru talman, att de här siffrorna omfattar såväl alla dem som arbetar hos privata arbetsgivare som dem som arbetar hos offentliga arbetsgivare.

Fru talman! Den rödgröna regeringen reformerar även lagstiftningen i syfte att modernisera lagarna för att de bättre ska fungera i det långsiktigt hållbara välfärdssamhället.

Civilutskottets betänkande Modernare adoptionsregler är ett exempel på hur den rödgröna regeringen utvecklar lagstiftningen i den här riktningen. De föreslagna lagändringarna innebär en modernisering av regelverket för adoption och syftar till att stärka barnrättsperspektivet och skapa bättre förutsättningar för ett effektivt förfarande som uppfyller högt ställda krav på rättssäkerhet.

Ändringarna innebär bland annat följande: Vid adoption av ett barn ska barnets bästa vara viktigast. Det är det centrala. Barnets rätt till information och att komma till tals i adoptionsprocessen lyfts fram och tydliggörs i lagstiftningen. Det införs även en rätt för barn som är adopterade att få veta det av sina föräldrar.

Ett barn ska få adopteras endast om det med beaktande av samtliga omständigheter är lämpligt. Vid bedömningen ska särskilt beaktas barnets behov av adoption och sökandes lämplighet att adoptera.

Adoptionsreglerna ska vara flexibla och möjliggöra en prövning utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Detta är mycket viktigt. Vissa generella begränsningar av möjligheten att adoptera tas därför bort. Bland annat ska sambor kunna adoptera under samma förutsättningar som gifta par.

Det införs vidare utökade möjligheter till automatiskt erkännande av utländska adoptionsbeslut, och även i övrigt införs modernare regler om adoption i internationella situationer.

Det är också lämpligt att den föräldraskapsrättsliga lagstiftningen utvecklas i takt med att samhället förändras i övrigt. Lagstiftningen behöver vara utformad så att den kan hantera olika sätt att bilda familj. Oavsett vilken samlevnadsform ett par väljer är det väsentliga för barnet att paret som barnet adopteras till kan erbjuda en stabil och trygg uppväxtmiljö.

En majoritet av de barn som föds i Sverige i dag har ogifta föräldrar. Många barn växer upp med föräldrar som har valt samboformen, som numera är en fullt ut accepterad form för familjebildning.

Det finns i dag många sambor som lever i stabila förhållanden och med lika goda förutsättningar som gifta par att bedömas som lämpliga att adoptera. Äktenskap är inte längre en förutsättning för stabila och trygga uppväxtförhållanden. Barnets bästa kan därför inte längre kopplas till föräldrarnas val av samlevnadsform.

Regeringen anser fortfarande att huvudregeln ska vara att barn som fyllt tolv år ska samtycka till adoptionen för att den ska kunna genomföras. Det betyder dock inte att yngre barns åsikter vid en adoption saknar betydelse. Det ska vara tydligt att även yngre barn har rätt att framföra sina åsikter vid ett adoptionsärende och att deras åsikter ska beaktas i domstol vid beslut.

Den här veckan, på onsdag, tar vi även beslut om att FN:s barnkonvention ska inkorporeras i svensk lag, vilket jag tycker gifter sig väldigt väl med grundsynen i det här ärendet när det gäller barnens rättigheter.

När det gäller samkönade pars möjligheter att adoptera ser Miljöpartiet och regeringen inte några motiv till att göra skillnad mellan samkönade och olikkönade par. Att samkönade par endast i ett fåtal fall adopterat från andra länder är naturligtvis att beklaga. Om det sedan beror på ett motstånd mot den typen av adoptioner i ursprungsländerna eller om det, som regeringen skriver i propositionen, kan ha sin förklaring i att välståndet har ökat i de här länderna och att det därför i ökad utsträckning finns lösningar för barnen inom hemländerna har jag inte någon uppfattning om. Men det vi kan konstatera är att de internationella adoptionerna över tid har blivit färre oavsett de blivande föräldrarnas könsidentitet.

I dag har ofrivilligt barnlösa par även fler alternativ än adoption att tillgå, vilket också kan vara en orsak till att antalet internationella adoptioner har minskat. Att de begränsningar som i dag finns i några lagar kring rätten till adoptionsbidrag, föräldraledighet och föräldrapenning vid adoption av eget barn tas bort ser vi från Miljöpartiets sida också som ett steg i rätt riktning.

De reservationer som finns i betänkandet uppfattar jag som förslag till fortsatt arbete på den väg som regeringen med sin proposition pekar ut och inte som signaler om några egentliga större konflikter på området i svensk politik. Oppositionens uppgift är ju som alltid att önska mer, och regeringen får då spela rollen som det lite tråkiga och realistiska för stunden. Men jag tycker ändå att det här är ganska stora steg i rätt riktning.

Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 13 juni.)