Mineralpolitik

Herr talman! Låt mig inleda med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på motionerna.

I natt när jag förberedde detta anförande mullrade det i vanlig ordning i Malmbergsgruvan så att det kändes hemma i vårt hus. Gör det inte det ett par minuter efter midnatt funderar man som gammal gruvis på vad som gått snett med nattens salvor. Där, några kilometer bort – men väl synligt från vår altan – ligger en av min hemkommuns stora gruvor. På drygt 1 000 meters djup far kvinnor och män fram i lastmaskiner, bergtruckar och borr- och skrotriggar för att förse Sverige och Europa med järnmalm av bästa kvalitet.

I min hemkommun Gällivare och min valkrets Norrbotten skapas exceptionella värden för AB Sverige, såväl i LKAB:s järnmalmsgruva som i Bolidens gigantiska koppardagbrott Aitik. Många av industrilandet Sveriges exportframgångar har sitt ursprung i dessa eller någon annan av landets gruvor, vars råvara vi blivit mästare på att förädla i värdekedjor som skapar både jobb och välfärd. Ett par exempel på det är produkterna från två av de företag som jag besökte så sent som i förra veckan: Saab Bofors och SSAB.

Om jag i morse då jag tog flyget ned till Stockholm hade tagit med mig några kilo obearbetad järnmalm eller järnpelletar i mitt bagage och stolt visat upp det här hade det kanske inte varit så många som hade låtit sig imponeras, men jag vet att desto fler är imponerade av de slutprodukter som svensk industri skapar av det som har sitt ursprung i vår berggrund. Därmed kan man säga att malmen är, historiskt har varit och under överskådlig framtid kommer att vara en av själva förutsättningarna för det industrialiserade Sverige vi känner. Sverige behöver helt enkelt en gruvvänlig politik.

Herr talman! När jag valdes in i riksdagen 2018 såg situationen annorlunda ut. Då syftar jag inte på det förändrade säkerhetspolitiska läget, även om det också är viktigt i sammanhanget, utan på den politiska ambitionen på området. Vi hade då en regering som satt på händerna och behandlade gruvindustrin styvmoderligt.

Ett miljöparti med ideologiska skygglappar föste Socialdemokraterna framför sig på ett sätt som resulterade i uranförbud, kalkkris och en kraftigt minskad prospekteringsvilja. Deras politik resulterade i att Sverige störtdök som gruvnation i internationella jämförelser. Därmed förlorade både Sverige och EU konkurrenskraft och självförsörjningsförmåga.

Mycket av detta är sådant som Tidöpartierna målmedvetet har arbetat med att förändra. En del är redan genomfört, och en del kommer att beslutas här i riksdagen senare i vår. Men branschen har tolkat signalerna och riktningen, och förhoppningsvis har vi bara sett början.

När jag säger att det bara är början gör jag det utifrån vetskapen att merparten av de förslag Sverigedemokraterna hade på det gruv- och mineralpolitiska området för fyra år sedan nu antingen är genomförda eller något som bereds på departementsnivå. Det handlar om varierande saker som miljötillståndsprocesser, mineralstrategi och ett upphävande av det så kallade uranförbudet.

I sådana här debatter brukar jag poängtera att det är förmågan att hitta och bearbeta metaller som är skillnaden mellan oss och stenåldersmänniskan. Vår förmåga att hitta och bearbeta metaller har tagit oss från att kunna tillverka enkla redskap för jakt och fiske till att tämja uranets fissila egenskaper och på så sätt skapa förutsättningar för ett överflöd av energi, i alla fall om inte Miljöpartiet åter ges möjlighet att vända upp och ned på energipolitiken. Men det är en helt annan debatt.

Att vi däremot öppnat upp för att åter både prospektera efter och utvinna uran är både logiskt och välkommet, och naturligtvis ska det bara ske efter rigorös miljötillståndsprövning, något som för övrigt gäller all brytning av metall och mineral, farliga som ofarliga. Uran är nämligen inte den enda metall som bryts som har potentiella miljörisker. Trots detta har just uranet, till skillnad från exempelvis arsenik och bly, omfattats av en alldeles egen särlagstiftning som snarare syftat till att försvåra för kärnkraftsindustrin än att värna om miljön.

Herr talman! Här måste även alunskiffer nämnas. Det är en bergart som på senare tid har vållat debatt. Det är komplext att utvinna mineral ur alunskiffer. Det är ingen som påstår något annat, men att det är svårt eller komplext betyder inte att det ska vara förbjudet eller försvåras. Det är nämligen samma miljöbalk och samma miljökonsekvenser som ska styra oavsett bergart. Är det svårare är det också innovationsdrivande.

Vi vet att vi har bland de vassaste företagen i världen på området, och de backas av akademin, där forskare ser till att vi kan behålla ledartröjan på området. Inte ens i SOU 2020:71 kom man fram till annat än att nuvarande miljötillståndsprocesser är tillräckliga för att pröva riskerna med brytning i alunskiffer.

Jag har i princip aldrig hört ett företag i branschen kritisera miljöbalken i sig. De flesta anser faktiskt att den är bra, även om man också uttrycker att tillståndsprövningarna kan effektiviseras. Men i sak skriver hela branschen under på att strikta miljöregler ska råda. Det upplevs till och med som en konkurrensfördel för svensk gruvindustri. Kan vi då inte enas om att vi från politikens sida drar upp reglerna för vilken miljöpåverkan som är acceptabel och inte acceptabel och att industrin sedan har att förhålla sig till det?

En modern och miljösmart gruvindustri syftar inte bara till att skapa arbetstillfällen och klirr i AB Sveriges kassa. Den syftar även till att stärka vår självförsörjningsgrad av metaller och mineral i den skakiga omvärld vi nu befinner oss i.

Det är inte rimligt att vi i ett läge där det råder uppenbar stormaktsrivalitet om kritiska råvaror i hög grad ska vara beroende av import av metaller och mineral från diktaturer och skurkstater där respekten för miljö och mänskliga rättigheter är obefintlig, i synnerhet i de fall där samma metaller finns i vår berggrund utan att vi faktiskt bryter dem. Här måste såväl nya regler som en attitydförändring till, och jag är övertygad om att den nya mineralstrategi för Sverige som regeringen nu arbetar med och som vi har efterlyst länge kommer att peka ut riktningen på ett bra sätt.

Herr talman! När vi ändå talar om självförsörjning och en skakig omvärld: Det må vara kontroversiellt med uran och alunskiffer, men vår syn på våra tillgångar av kol, olja och gas förefaller vara än mer kontroversiell. Hur är det ens möjligt att vi i tider av oro i världen och ett ökat beredskapsmedvetande inte ser utvinning av egen naturgas som en självklar möjlighet?

Bara i Siljansringen beräknar SGU att det finns omkring en halv till en miljard kubikmeter gasresurser. En del av detta läcker dessutom ut naturligt utan att denna resurs över huvud taget tas till vara. Det är huvudlöst, anser vi. Naturgas är dessutom miljövänligare än både olja och kol och ger upphov till lägre koldioxidutsläpp. Har vi verkligen råd att inte dra nytta av denna tillgång?

När vi talar om huruvida vi har råd eller inte kommer jag avslutningsvis till en sverigedemokratisk käpphäst inom detta politikområde, nämligen vikten av att börja se över de regelverk som reglerar ersättningen till berörda markägare och kommuner.

Om vi ska få fler gruvor att etableras och nå en högre självförsörjningsgrad måste vi också skapa incitament för social acceptans. Vikten av detta kan inte nog betonas. Jag är helt övertygad om att en större del av de vinster som skapas av de naturresursuttag som sker lokalt på ett eller annat sätt måste återföras till lokalsamhället.

En översyn av mineralersättningen sett till storlek och fördelning är en väg. En annan väg är Sverigedemokraternas förslag om en kommunalisering eller regionalisering av fastighetsskatten för industrifastigheter och elproduktionsanläggningar. En sådan reform skulle tvivelsutan kunna bidra på ett positivt sätt, inte minst mot bakgrund av att arbetskraften i dag ofta kommer utifrån och därmed inte betalar skatt i den kommun där gruvverksamheten faktiskt sker.

Herr talman! Tack, Eric Palmqvist, för anförandet!

Vi har under den innevarande mandatperioden, när Sverigedemokraterna varit det aktiva stödpartiet till regeringspartierna, sett indragna, pausade och konkursade gröna investeringar på rad. Det kan vi bara konstatera.

Jag följde debatten om näringspolitik här tidigare, då Sverigedemokraternas ledamot kastade ungefär hela EU-medlemskapet under bussen och ondgjorde sig över i princip nästan alla delar i EU-medlemskapet. Då tänkte jag att jag skulle lyfta upp EU:s Critical Raw Materials Act, som gruv- och mineralbranschen har hyllat – inte minst för att den tydligt sätter fingret på vad medlemsländerna måste göra i form av att korta tillståndsprövningarna.

Vi har faktiskt inte sett några aktiva åtgärder från regeringen på det området. SGU har förvisso fått en del uppdrag, men i fråga om att korta tillståndsprövningstiderna har vi inte sett någonting. Regeringspartierna har lyft upp att man planerar för en ny miljömyndighet, men det finns inget om vad den myndigheten ska innehålla eller vilka krav som ska komma från den myndigheten.

Eftersom Sverigedemokraterna är det stora påverkande partiet i det här regeringsunderlaget kanske Eric Palmqvist kan reda ut det här. Hur ska Sverige uppnå Critical Raw Materials Acts krav?

Herr talman! Tack, ledamoten From, för frågorna!

När det gäller EU-medlemskapet har jag ingen annan ståndpunkt än partiet i övrigt. När det gäller CRMA eller Critical Raw Materials Act delar jag industrins entusiasm över den.

Sedan vet ledamoten From mycket väl att miljötillståndsfrågan inte ens hanteras i vårt utskott. Det är ett annat utskott, miljö- och jordbruksutskottet, som hanterar den. Men jag kan försäkra ledamoten att de kontakter jag har med berört departement ger vid handen att ett sådant genomgripande arbete är på gång och kommer att lanseras under våren. Jag föreställer mig att det är en av de propositioner som vi kommer att hantera här i kammaren under våren.

Exakt hur formerna kommer att se ut för den nyinrättade myndighet som det pratas om, som jag inte riktigt vet detaljerna kring, kan jag naturligtvis inte redogöra för här i dag. Jag tror inte att det är någon i den här kammaren som fullt ut kan redogöra för det.

Jag konstaterar i alla fall att de signaler som vi skickar ut från Tidöpartierna tolkas positivt av näringen som sådan, inte minst mot bakgrund av att prospekteringsviljan har stigit. Jag kan nämna en liten sak som egentligen är väldigt enkel och som handlar om mineraljakten. Man börjar redan på gräsrotsnivå stimulera till att kartlägga mineraliseringar i Sverige, och det är väldigt positivt att man gör det.

I stället för att ställa en konkret fråga tänker jag att ledamoten From gärna får bjuda på en självrannsakan av hur det såg ut före 2022, under tiden när vi hade socialdemokratiskt styre och en väldigt låg placering i Fraser Institutes rankning.

Herr talman! Ja, ambitionsnivån var i alla fall hög vad gäller nya gröna industriprojekt, gärna kopplade till grönt stål.

Ledamoten Eric Palmqvist glömmer bort att hälften av tillståndsgivningen kommer från det här utskottet. Bearbetningskoncessionen och prospekteringstillstånden hanterar vi här i näringsutskottet. Sedan är ju tillståndsprocessen för gruvorna en tillståndsprocess i fyra delar, där det är helheten som avgör om man ska få komma igång med brytning.

Jag kan också konstatera att det socialdemokratiska partiet och den socialdemokratiskt ledda regeringen var tvungna att fatta beslut om nödåtgärder när det gällde att bevilja tillstånd för att bryta kalk. Nu ser vi effekterna. Efter fyra år har det inte kommit en enda åtgärd för att vi ska kunna bryta mer kalk på Gotland, och kalk är viktig för stålindustrin. Tvärtom är det fler och fler tillstånd som är avslagna och större och större skeppslaster med kalk som importeras, inte minst från Turkiet. Det är vad Tidöpartierna lämnar efter sig.

Herr talman! Jag noterade ingen fråga från ledamoten From, men ledamoten From uppehöll sig lite vid kalk.

Ja, vad ska man säga om kalken? Det är för det första inget koncessionsmineral utan ett industrimineral. Men vad ledamoten From egentligen borde ägna lite uppmärksamhet åt och fundera lite över är: Hur hamnade vi där? Hur hamnade vi över huvud taget i en situation där kalk, något som finns rikligt i den svenska berggrunden, kunde bli en bristvara i Sverige? Hur hamnade vi där? Hur hamnade vi i ett läge där vi var tvungna att vidta panikåtgärder för att kunna säkra svensk bostadsproduktion, svensk gruvindustri och svenska byggen? Hur hamnade vi där?

Det var definitivt inte Sverigedemokraternas fel; det kan jag försäkra. Det berodde inte på den blå sidan över huvud taget. Det var möjligtvis inte Socialdemokraternas fel, men det kanske berodde på umgänget man hade när man regerade Sverige. Jag skulle i alla fall vilja hävda att det var så. Ledamoten får gärna motbevisa mig. Men eftersom det här är slutrepliken och frågorna som eventuellt ställs av mig blir hängande i luften nöjer jag mig så och tackar för replikskiftet.

Herr talman! Jag tackar Eric Palmqvist för att han som vanligt beskriver kärleken till gruvan på ett väldigt poetiskt och fint sätt. Han beskriver hur man som boende i en gruvkommun känner gruvan, hör gruvan, lever nära gruvan och i vissa fall lever i symbios med gruvan.

Jag kan förstå det, och jag kan också förstå att det kan ge trygghet och göra att man känner att det är välstånd runt omkring en. Det har jag full förståelse för. Men när en kommun blir så nära knuten till en gruva att gruvan påverkar allt man gör i kommunen och styr kommunens verksamhet förstår jag också de människor som känner stor oro när nya gruvprojekt är på gång, för det ger en stor och kraftig effekt på ens boendemiljö och levnadsmiljö när en gruva hamnar bredvid en.

Jag har därför en fråga. Nu har vi ärenden på gång, och man ska vid nya gruvprojekt inte längre kunna säga nej till brytning av uran. Det kommunala vetot ska slopas, och riksdagen har tidigare tagit bort förbudet mot brytning av uran. Jag vill veta om Sverigedemokraterna står bakom att närboende inte ska få yttra sig när det gäller det kommunala vetot. Hur tänker Sverigedemokraterna i den frågan?

Tidöregeringen har dessutom öppnat för att man i stället ska införa ett nytt kommunalt veto mot brytning i alunskiffer. Det är någonting som flera Tidörepresentanter har uttryckt. Jag undrar om Sverigedemokraterna står bakom det här eller inte.

Herr talman! Tack, ledamoten Luhr, för frågorna och för berömmet – ledamoten talade ju om mitt anförande som poetiskt. Det är inte varje dag det inträffar, det kan jag försäkra, men det är smickrande.

Vi vill jämställa uran med andra koncessionsmineral. Om man bortser från de rent radioaktiva egenskaperna hos uran upplever vi att när det gäller det uranförbud som har varit och hanteringen kring uran har särlagstiftningen väldigt mycket syftat till att försvåra för kärnkraftsindustrin och för Sverige som kärnkraftsnation.

Det fanns ju ett beslut om att vi inte längre skulle ha kärnkraft i Sverige, så man ville inte ha bränslet heller. Om vi ska ha kärnkraft ska vi logiskt sett potentiellt kunna utvinna åtminstone en del av bränslet här i Sverige också.

När det gäller alunskiffer är vår ingång precis som jag sa i mitt anförande att det är innovationsdrivande att ha utmaningar. Vi vet om att det är svårt, det är ingen som påstår någonting annat, men att det är svårt betyder inte att det är omöjligt. Det måste vara upp till industrin att utveckla rätt tekniker för att göra detta på ett sätt som är i linje med miljölagstiftningen. Kan man inte det ska man inte bryta, men om man kan visa att man kan göra detta på ett bra sätt ska det också vara okej.

När det gäller oron hos dem som inte är vana vid att bo nära en gruva vill jag säga att oro är naturligt. Det ska man givetvis bekräfta. Det förutsätter också att de får alla kort och alla fakta på bordet. Det är det minsta man kan förutsätta.

Herr talman! Jag tycker inte att jag fick svar på de frågor jag faktiskt skulle vilja ha svar på.

Det handlar om att regeringen har tagit bort förbudet mot brytning av uran. Jag vet att Sverigedemokraterna står bakom att man tog bort det förbudet; det är tydligt. Nu tänker man också ta bort det kommunala vetot så att kommunerna inte ska få säga sitt om någon vill starta en urangruva. Det här har ju varit uppe för diskussion, och jag vill veta hur Sverigedemokraterna ställer sig till att man tar bort det kommunala vetot.

Det kommer också ytterligare ett raster på detta, nämligen att representanter för Tidöpartierna och regeringspartierna har gått ut och sagt att man när man tar bort det kommunala vetot för uranbrytning ska ersätta det med ett kommunalt veto mot brytning i alunskiffer.

Det här är ganska avgörande för dem som nu sitter och är oroliga för att det kommunala vetot tas bort och som känner att detta kanske ändå är okej om man nu inför ett nytt veto mot brytning i alunskiffer. Därför vill jag veta hur Sverigedemokraterna ställer sig till att införa ett nytt kommunalt veto och ersätta vetot mot uranbrytning med ett kommunalt veto mot brytning i alunskiffer.

Herr talman! Jag vill återigen tacka ledamoten Katarina Luhr för frågorna. Jag tyckte att jag svarade på dessa frågor.

Jag vill understryka att jag inte förhandlar om det här, utan vi har en samordningsenhet som samordnar detta. Vår ingång i detta är precis som jag sa att det inte är berggrunden i sig som är begränsande utan de miljökonsekvenser som beskrivs och som företagen redogör för.

Därför är vår ingång inte att det behövs ett speciellt veto för alunskiffer. Det kan vara så att förhandlingen ger någonting annat, men vår ingång är att bergarten i sig inte är begränsande. Miljötillståndsprövningen ska vara likadan oavsett bergart. Det får inte tillåtas mer konsekvenser för att det är en annan och mer komplex berggrund att bryta i.

Det är också så att mycket av det svenska uranet förekommer i alunskiffer, men det är inte det enda som finns i alunskiffer, och vice versa. Det finns något slags tolkning om att det här skulle hänga ihop, men det behöver inte nödvändigtvis hänga ihop.

Jag vill återigen säga att vi jämställer uran med andra koncessionsmineral. Det finns inga kommunala veton kring något annat, oavsett om det är bly, arsenik eller någon annan giftig metall. Vi betraktar detta som en del av det kollektiva statliga som vi äger tillsammans när det gäller vår berggrund. Därvidlag har vi ingen annan syn på uran i det avseendet.

Jag vill gå tillbaka till det jag sa i avslutningen och inte riktigt hann med sist. Oro för något nytt och okänt – oavsett om det är en ny järnväg, en ny hamn, en ny gruva eller någon annan industri – är rättmätig. Folk förtjänar naturligtvis att få svar på sina frågor. Vi vet dock att folk grät i Pajala när den gruva man först hade protesterat mot lades ned och hamnade i malpåse.

Herr talman! Vi debatterar näringsutskottets motionsbetänkande 16 om mineralpolitik. Jag börjar – så att jag inte glömmer det – med att yrka bifall till vår reservation 17, som är en motivreservation.

Relativt ny forskning från LTU visar att järn har brutits och bearbetats, att stål har smitts och att det har brutits ur sjöar och myrar i norra Sverige i över 3 000 år. Detta var alltså samtida med de fynd från Mesopotamien i nuvarande Irak som man tidigare ansåg vara äldst.

Man gjorde detta och beredde detta fossilfritt med träkol. Det kom inte upp i de temperaturer och fick inte den exakta hårdhet som det svenska stålet har i dag, när det svenska stålet används i specialapplikationer i väldigt många olika produkter världen över.

Oavsett vad man tycker om Trumps tullar anser många amerikanska företag att det är just det svenska bearbetade stålet man behöver använda sig av. Väldigt många av fordonsindustrins tillverkare tycker att det som är på väg att produceras i form av fossilfritt stål från norra Sverige är väldigt bra och väldigt viktigt.

I det avseendet är det väldigt tråkigt att det finns partier och företrädare här i Sveriges riksdag som gång på gång försöker kasta grus i det maskineri som ska göra att vi kan öka vidareförädlingen, skapa fler jobb, stärka konkurrenskraften och bli fossilfria.

Behovet av metaller och mineraler i världen minskar ju inte, utan det ökar. Drivkrafterna till att ställa om samhället i en fossilfri riktning är stor. Det nuvarande geopolitiska läget, och det som händer med bensin- och dieselpriser när Hormuzsundet är under attack, påminner inte minst om den påverkan detta har på oss och vad som händer när man inte kommer åt den fossila oljan. Det påverkar Sverige i väldigt stor utsträckning.

Det här gör att många av de kritiska metaller som fordonsindustrin och inte minst elektronikindustrin är i behov av nu produceras och utvinns i andra länder – i huvudsak Kina. Sveriges och Europas väldigt tydliga och stora importberoende på det här området visar på att vi som faktiskt skulle kunna – och kan – utvinna och vidareförädla de här metallerna och mineralerna måste göra det.

Vi var några socialdemokratiska riksdagsledamöter som under den plenifria veckan besökte Zambia. Zambia har en av världens kanske största fyndigheter av koppar och därtill hörande mineraler. Zambias ekonomi är till stora delar beroende av den gruvnäring som finns och som utgörs av kanadensiska och sydafrikanska bolag, som betalar och försöker göra rätt för sig. En ny aktör har dock trätt in på banan, och det är Kina.

Det har kommit stark kritik från företrädare för såväl Zambia och delar av södra Afrika som FN om hur Kina utnyttjar sin maktställning genom att utpressa och ställa orimliga krav. Det man särskilt har lyft fram i flera av de rapporter som har kommit från FN är att arbetsvillkoren i de kinesiska gruvorna inte uppfyller ens de minimikrav som bör ställas på förutsättningarna för arbete i gruva. Därtill har många blivit av med jobbet eftersom Kina vid kritik väljer att i stället ta in arbetskraft från Kina och Indonesien.

Detta pekar ytterligare på att vi måste göra mycket mer, och därför återkommer jag till frågan om Critical Raw Materials Act. Vi tycker att den är bra och rimlig. Vi har en reservation i betänkandet om att Sverige ska införa ett snabbspår. Vi har tidigare också ställt frågan här i kammaren – vi har haft interpellationsdebatt med ansvarig minister – om vad som händer med mineralstrategin och när den är färdig. Vi debatterade strategin här för ett år sedan, och nu hörde vi i Eric Palmqvists föredragning att det ska vara klart. Vi har dock fortfarande inte sett någon leverans av en mineralstrategi eller vad den innehåller.

Nuvarande mineralstrategi, som inte alls tog höjd för de geopolitiska förutsättningar vi ser i dag, togs ju fram av alliansregeringen och Annie Lööf, så det är klart att det faktiskt har hänt en del. Vi förstår också att tillståndsprocesserna kan vara svåra nu likaväl som de var svåra tidigare. Det är svåra avvägningar mellan olika intressen när det gäller vad som eventuellt ska gå före.

I förra veckan tog Bergsstaten beslut om att hänvisa fyndigheten i Norra Kärr till regeringens bord för avgörande. Samtidigt lyftes det upp att det ligger åtta eller nio – jag är lite osäker – gruvprojekt för avgörande på regeringens bord. Det är klart att det någonstans är bra att visa inriktningen. Vad är det man vill? Vad är det som ska gå före? Det kommer nämligen också att skicka signaler både till dem som driver på för att få ett tillstånd och till dem som driver att någonting annat ska gå före.

Jag konstaterar alltså bara, i största ödmjukhet, att det kanske inte är så lätt för regeringar, oavsett färg. Detta hamnar nämligen på regeringens bord för avgörande, och då måste man ställa olika intressen mot varandra.

Vi har några reservationer i betänkandet, och vi har en motivreservation när det gäller alunskiffer. För vår del är frågan viktig. Den är viktig ur lokalbefolkningshänseende. Det är viktigt att de gruvbolag som ska verka i de här områdena är synliga och pratar med befolkningen. Det är väldigt konstigt att det finns så starka misstankar mot våra synpunkter på ett ökat och säkerställt kommunalt inflytande.

Om man inte får med sig lokalbefolkningen och inte får med sig kommunerna är det dömt att misslyckas, oavsett projekt. Grunden är att man har med sig lokalbefolkningen och de kommuner man ska vara verksam i – att man har deras förtroende. De bolag som är verksamma och som avser att bryta olika fyndigheter eller starta någon verksamhet måste vara i kontakt med kommuner och med lokalbefolkningen. Inget av projekten kommer att fungera annars. Säkerställ alltså det kommunala inflytandet!

(Applåder)

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga 18 motioner.

Mineralpolitiken är mycket viktig för Sveriges framtida industri; det är väl känt i den här församlingen. Det är också viktigt för Sverige som land att ha ett högt välstånd och ett växande näringsliv med nya arbetstillfällen. Om man kan få fram fler gruvor kan det ge väldigt mycket nya arbetstillfällen, och ofta är de lokaliserade till platser där arbetslösheten är lite högre än i Stockholm etcetera.

Gruvnäringen är en av våra basindustrier. Gruvorna är det första steget i att förädla produkter. Malmen vi plockar upp från berget i norr kommer efter många steg att ha förädlats till en bil som rullar ut från Torslanda eller från Scania i Södertälje.

Det nämndes här i talarstolen att amerikanska företag vill köpa SSAB-stål, och det är alldeles korrekt. Dock är det problem i vissa länder där det finns gamla beslut – i exempelvis USA måste man köpa amerikanskt stål när man ger anbud på federala uppdrag. Då får man inte köpa från SSAB trots att SSAB:s stål är världens bästa, vilket alla här vet.

Herr talman! Att göra Sverige självförsörjande på mineraler är avgörande för framtidens industri. Vi måste minska beroendet av Kina, vilket har nämnts här. Det gäller exempelvis batterier, bränsleceller, elmotorer, robotar – drönare, inte minst – samt kretsloppschip och solceller. Produkter som vi är mest beroende av Kina för är sådana som har med vindkraft att göra samt batterier till bilar. Elmotorer kan vi dock tillverka själva via ABB i Västerås och Ludvika, som är ledande på tillverkning av elmotorer.

Förändringen av miljöprövningen och Natura 2000-områden har vi beslutat om här i riksdagen, och det är gällande lag. Dubbelprövningen är borttagen, och förändringen har varit mycket uppskattad av branschen.

Herr talman! Det är av stor vikt att vi öppnar för ny mineralbrytning i landet. Det är av stor vikt att tillståndsprövningarna blir förutsägbara och att processerna kortas ned i tid. Fem år nämner branschen som en lämplig maxtid eftersom det annars är svårt att planera. Det är dyra processer, och om man nu ska gå in och investera vill man veta att man får ett ja eller ett nej inom fem år.

Dessutom bör ekonomiska överväganden komma in i tillståndsprövningen, vilket inte riktigt är fallet i dag. Det kommunala vetot är ifrågasatt av oss som vill ha fram gruvor, men som ledamoten From nämnde är det också viktigt att ta hänsyn till lokalbefolkningen. Det gäller att hitta rätt balans här; det är inte svartvitt. Jag tror dock att vi måste orka gå fram lite tuffare om vi ska klara av att bli oberoende av Kina. En utredning om detta är på gång, och vi får se vad den landar i.

Vi har ett flertal stora fyndigheter som bör bli gruvor. Bland annat har vi en stor fyndighet i Lilla Edets kommun där det finns enormt mycket koppar. Det blir intressant att se om det blir någonting av detta. Man har börjat att prospektera. Detta är ett led i att minska beroendet av Kina, varifrån en stor del av metallerna i dag köps.

100 procent av de tunga sällsynta jordartsmetaller som kommer till EU kommer från Kina. Turkiet står för 99 procent när det gäller bor. Sydafrika står för 75 procent när det gäller platina.

Sverige har i dag tolv producerande gruvor; det är fler än vad jag trodde. LKAB har ambitionen att öka uttaget ur den befintliga gruvan ned till cirka 1 700 meter. Det kräver ytterligare en omstrukturering av befintliga villaområden. Cirka 600 villor måste flyttas eller rivas. Det är av stor vikt att fastighetsägarna behandlas med respekt. LKAB erbjuder inlösen till 125 procent av marknadsvärdet. Man erbjuder också nya småhus, bostadsrätter eller hyresrätter om så önskas.

LKAB planerar även att öppna Per Geijer-gruvan. EU har givit ett positivt besked om att gruvan har fått ett snabbspår i prövningen. Sedan maj 2024 har EU en ny lagstiftning, CRMA, för vad som kallas strategiska och kritiska råvaror. Det är extremt hög kvalitet på malmen. Gruvan kan bli lika stor som den befintliga Kirunafyndigheten.

Förhoppningsvis har vi snart ytterligare en gruva, nämligen Viscariagruvan utanför Kiruna.

Det finns mineral som vi inte bryter men som vi har möjlighet att bryta. Det handlar om vanadin, kobolt, litium och uran.

Herr talman! Om vi får till detta tror jag att det kommer att skapas långsiktigt hållbara jobb utan alltför generösa statliga bidrag. Det gäller att ha en stark näringspolitik och att låta efterfrågan styra.

Vi ska ha klart för oss att LKAB under de senaste tio åren i snitt har gjort 37 procent i vinst på sin verksamhet, vilket är unikt högt. Man pratar om att Icahandlarna tjänar mycket pengar, men det är kaffepengar jämfört med vad LKAB tjänar, om jag törs säga så.

Det är också av stor vikt att vi förstår att Malmbanan nu måste rustas, förstärkas och ha mötesplatser mellan Kiruna och Narvik, så att transporterna inte blir så sårbara.

Vi ska se till att Sverige blir ett konkurrenskraftigt industriland för nästa generation. Vi måste orka prioritera mineralbrytning. Det är av största vikt att vi blir självförsörjande på mineral för att skapa bättre förutsättningar för nästa generation.

Herr talman! Jag tackar Kjell Jansson för anförandet. Det var faktiskt ett av de mer balanserade anföranden som Kjell Jansson har hållit, kan jag tycka.

LKAB – vårt gemensamma bolag – genererar välstånd till hela landet, och de som bidrar till detta bör ju få någonting tillbaka. Det var dock inte därför jag begärde ordet.

Moderaterna har ganska länge, och aktivt, drivit äganderättsfrågorna. Nu har vi som praxis att samhället betalar 125 procent av marknadsvärdet. När det gäller en del andra intrång, till exempel komplettering och utbyggnad av va-system, får kommunerna inte samma möjligheter, eftersom detta måste bekostas och eftersom det blir stora avdragskostnader som hamnar på kommunerna framgent.

Kan Moderaterna tänka sig att prioritera att de kommuner som drabbas av stora kostnader som följer av gruvetableringar ska få mer tillbaka?

Herr talman! Tack, ledamoten From, för frågan!

Äganderätten är ju central för oss moderater. Det är skälet till att jag står här – annars hade jag inte behövt vara här över huvud taget.

Jag är ju skärgårdsbo. Äganderätten där har varit hotad i många år, inte så mycket av Socialdemokraterna som av myndigheter som vill gå fram med ledningar.

Den här frågan är svår. Det är det kommunala självbestämmandet som avgör om man bygger ut va. Ska man bygga gruvor handlar det inte om kommunalt självbestämmande utan om initiativ från företag eller från staten, och det är ju staten som ytterst avgör frågan.

Detta är som sagt knepigt. Jag jobbade med de här frågorna hemma i Norrtälje. Jag kan tycka att kommunerna har fastnat i Svenskt Vattens taxa, som är väldigt ogynnsam om det inte handlar om tät bebyggelse. Den funkar bra i större städer som Stockholm, Göteborg, Malmö, men den funkar uruselt i Norrtälje. Där är överföringsledningarna så långa att det blir oerhört dyrt om man ska sprida ut det på fastigheterna.

Herr talman! Då har ju Kjell Jansson identifierat ett problem. Min fråga är om Kjell Jansson och Moderaterna kan tänka sig att driva den här frågan. Jag tänker på de kommuner som drabbas av sekundära kostnader, som nya vägar eller va-system, som kommunerna i dagsläget måste avskriva under vissa tider och under vissa ogynnsamma förutsättningar och som gör att de belastar lånekapaciteten i kommunen och i förlängningen också får ökade kostnader på ett sätt som kommunerna i dag inte kan få full kostnadstäckning för.

Herr talman! När det gäller va tycker jag inte att staten ska finansiera någonting. När det gäller vägar till industriprojekt önskar jag att man gör som vi gjorde med bostadsprojekt när jag var kommunstyrelseordförande. Vi ingick exploateringsavtal där exploatören fick ta en stor del av kostnaderna för utbyggnad av vägar och va. Då byggdes det nytt.

Frågan är besvärligare när det handlar om att ansluta gamla områden och hus som har funnits i 50–60 år. Vid nyexploatering tycker jag att man ska jobba med exploateringsavtal och lägga så mycket som möjligt på exploatören.

Herr talman! Jag skulle vilja ställa samma fråga till Kjell Jansson som jag ställde i ett tidigare replikskifte. Frågan handlar om det kommunala vetot.

Tidöpartierna tar ju bort det kommunala vetot för uranbrytning; enligt planen kommer det att tas bort nu i sommar. Regeringsrepresentanter, främst från Liberalerna och Kristdemokraterna, har utlovat ett nytt kommunalt veto mot brytning i alunskiffer som ska snabbutredas.

Som jag förstod Kjell Janssons anförande är Moderaterna inte helt sugna på det nya kommunala vetot heller. Är det så att Moderaterna tvekar här, eller har man bestämt sig för att det ska införas ett nytt kommunalt veto mot brytning av alunskiffer?

Herr talman! Jag tackar ledamoten Luhr för frågan.

Jag sitter ju inte och förhandlar om det här; det är andra personer som gör det. Jag är därför inte insatt i detaljerna, men det pågår en utredning som ska vara klar snart.

Det här är en väldigt svår fråga, men jag kan tycka så här: Om vi ska få nationen att fungera och göra oss mer oberoende av Kina måste vi faktiskt ibland offra det kommunala vetot till viss del. Dock måste de företag som ska driva gruvorna ersätta kommunerna, vilket är högst skäligt.

Det är besvärligt med nya gruvor. Lyckan i Kiruna, där man kan växa och göra nya gruvor, är att hela orten och bygden är beroende av LKAB och att huvuddelen av invånarna jobbar där. Därför funkar det. Det är mycket svårare på andra ställen. Att till exempel öppna en koppargruva i Lilla Edet är inte lika lätt. Frågan är inte enkel; den är inte svart eller vit.

Herr talman! Jag tackar Kjell Jansson för svaret.

Det är lite utmanande, för i de här debatterna vet jag inte alltid om det är Kjell Janssons personliga åsikt som återspeglas i anförandena eller om det är Moderaternas åsikt.

Detta är ganska viktigt för dem som i dag är väldigt oroliga för att det kommunala vetot ska tas bort. Det pågår en utredning, och ministrar har utlovat ett nytt kommunalt veto efter valet. Men nu framstår det som att Sverigedemokraterna och kanske också Moderaterna inte är för det nya vetot. Det blir ju ganska avgörande om det bara är Kristdemokraterna och Liberalerna som efter valet driver denna fråga om de två stora, eventuellt, regeringsbildande partierna är emot.

Därför skulle jag vilja ha ett tydligt svar på hur Moderaterna ställer sig i denna fråga. Vill man införa ett nytt kommunalt veto mot brytning i alunskiffer?

Herr talman! Jag tackar ledamoten Luhr.

Som jag sa i mitt förra svar: Det är inte svart eller vitt. Nu pågår en utredning, och jag vet inte vad den landar i. Man har sagt att man ska låta vetot vara kvar för brytning i alunskiffer. Jag kan dock inte svara med säkerhet, för jag sitter inte med och förhandlar om detta.

Personligen tycker jag att det i slutändan är överordnat att få fram mineraler men att man måste ta hänsyn till närboende, fastighetsägare och andra.

Herr talman! Det som har förändrats sedan kanske två decennier tillbaka är att klimatfrågan har blivit en ödesfråga för många politikområden. Eller rättare sagt måste vi politiker ta hänsyn till olika avvägningar så att Sverige når klimatmålen, och det i sin tur påverkar våra beslut på många olika områden i en kedja. Mineralpolitik är inget undantag.

När vi nu ska gå från fossilt till förnybart, hållbart och grönt behövs det ”ingredienser” för att få ihop helheten. Då krävs mineraler som förekommer i naturen och deras kemiska sammansättningar och kristallstrukturer. Det är vår utmaning i dag. Men det krävs också gruvor för att komma åt de ämnen som behövs i omställningen, och då blir det såklart ingrepp i naturen och närmiljön. Här kommer givetvis olika intressen att kollidera, eller man kommer åtminstone att bryta arm om vems intressen som väger tyngst. Alla inser att mineraler behövs, men ofta kommer man till slutsatsen ”ja, bryt, men inte här”.

Kiruna har världens största underjordsgruva för järnmalm, och i kommunen finns även en fyndighet av grafit i Vittangi. Jag har varit på plats där två gånger och försökt bilda mig en uppfattning om hur detta skulle påverka omgivningen och allt annat. Det jag kom fram till efter att ha besökt platsen och lyssnat till bolaget Talga var att om man inte kan öppna denna gruva kan man nog inte öppna en gruva någonstans i Sverige. Det var min spontana reaktion.

Nåväl, sedan kom beskedet att den lokala politiska ledningen i Kiruna vägrar att göra en detaljplan för området, vilket är nödvändigt för att komma vidare med projektet. Min första tanke var, utan att svära, vad i ”h” håller de på med? Men när jag hade lyssnat till mina partikollegor och även läst vad kommunstyrelsens ordförande framfört förstod jag dilemmat. Vad skulle 30–40 arbetstillfällen betyda för kommunen i dag? Förmodligen mer problem än framtidshopp. Kiruna saknar nämligen humankapital, människor, som kan ta de arbeten som erbjuds. Svaret från de styrande i Kiruna var tydligt: Vi klarar inte ytterligare en gruva i dag.

Jag har sagt det tidigare: Man kan inte beskylla Kirunaborna för att vara negativt inställda till gruvor, för de flyttar stora delar av staden och är beredda att flytta ytterligare 6 000 personer med bohag bara för att järnmalmen i världens största underjordsgruva ska kunna grävas upp.

Ministern pekade dock med hela handen och sa att länsstyrelsen skulle göra detaljplanen oavsett vad Kirunaborna tycker. Men jag menar att om man ska få till en känsla av sammanhållning kan man inte med våld bestämma hur Kirunabornas framtid ska se ut.

Jag säger detta med bestämdhet: Om vi inte får till ett system där mer av de värden som utvinns stannar kvar som något befolkningen ser och känner kommer vi inte att lyckas med den gröna omställningen, som det så fint heter. Detta gäller inte bara mineraler utan även andra naturresurser som utvinns lokalt.

Sverige har i internationell jämförelse en mycket låg mineralersättning, 2 promille. Jag och andra företrädare för Vänsterpartiet har under en lång tid lyft upp behovet av att höja mineralersättningen. Enligt min uppfattning bör gruvbolag bidra mer till de samhällen där de verkar, och mer pengar bör gå tillbaka till de orter där gruvbrytningen sker.

Företag som vidareförädlar sina råvaror lokalt bör kanske ha en lägre mineralavgift än de bolag som inte gör det. Avgiften bör minska i proportion till hur stor del av den brutna mineralen som vidareförädlas lokalt. Det skulle ge incitament att förädla mer lokalt och innebära att viktiga värden från utvinningen blir kvar där gruvbrytningen sker, vilket skulle främja lokalsamhällen och skapa arbetstillfällen. Lokal vidareförädling skulle även minska transporterna och vara ett steg mot en mer hållbar gruvindustri både ekologiskt och socialt.

Herr talman! Jag står givetvis bakom alla våra reservationer men yrkar bifall endast till reservation 8 om mineralersättningen.

I betänkandet finns en del reservationer om tillståndsprocesser, och jag tycker inte heller att det är bra när ansökningar tar flera år eller decennier. Lika illa är det om en ansökan ligger hos regeringen i åratal. Oavsett vilket beslutet blir är det bättre för alla parter att man hostar upp ett beslut. Att vi ska ha snabbare processer är kanske relevant, men att börja göra miljöprövningar lättare eller mindre omfattande kommer bara att leda till mer problem i framtiden.

Även seriösa gruvbolag inser att man inte ska stressa fram beslut. Jag förstår också att det krävs ett seriöst och noggrant genomarbetat förslag på hur tillståndsprocesser ska hanteras.

Viscarias vd Jörgen Olsson var tydlig med hur han såg på förenklade processer av ekonomiska skäl: ”Jag tycker mycket av det är skitsnack av småclowner som tror att det ska vara enkelt att öppna en gruva. De som klagar är de som inte har råd att göra en tillståndsansökan eller bedriva sådan här verksamhet. Då har jag sagt att man ska öppna korvkiosk i stället.”

Det säger mycket om att man inte ska kunna gena när det gäller en gruvbrytning som ska finnas där i decennier. Men jag säger samtidigt som jag sa tidigare: Onödig byråkrati är kanske inte heller det bästa.

Herr talman! Än en gång visar regeringen sin syn på lokalsamhällen. Att det kommunala vetot för uranbrytning togs bort visar först och främst hur regeringen ser på demokratin. Jag är ärligt talat orolig på många punkter över åt vilket håll vi är på väg. Med supersmå marginaler kör regeringen på och ändrar lagar och regler för sådant som de egentligen inte har stöd för där ute bland sina egna väljare.

Som sagt: Historien kommer att skrivas, och jag är övertygad om att de ansvariga kommer att få betala priset.

Herr talman! Sverige är och har länge varit en stark gruvnation. Vi har unika geologiska förutsättningar i vårt avlånga land, något som svensk innovation och ingenjörskonst har tagit till vara. Vi har byggt en stark gruvindustri som i sin tur har bidragit till svenskt välstånd och vår välfärd.

I dag talar vi om metall- och mineralpolitik på ett annat sätt än för bara några år sedan. Svensk gruvbrytning har tidigare främst nämnts i sammanhang som rör industri och tillväxt som en självklar förutsättning för vår utveckling. Men i dag befinner sig Sverige, liksom resten av världen, i ett alltmer prekärt läge. Mineralpolitiken präglas nu också av ett försvars- och beredskapsperspektiv.

Motgångarna fortsätter att avlösa varandra. Pandemin, Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina och det alltmer osäkra världsläget har påmint oss om hur sårbara våra försörjningskedjor är. Världen skakar, och vi har behövt komma ihåg vad det är vi faktiskt håller kärt och vad det är vi vill försvara: vår frihet, vår välfärd och vår miljö.

Dessa värden är inga självklarheter. Därför var det inte en dag för tidigt när Sverige gick med i Nato och tydligt berättade för omvärlden var vår lojalitet ligger.

Fru talman! Viljan till oberoende från främmande makt har aktualiserats inte minst inom mineralpolitiken. Kina dominerar i dag marknaden för metall och mineral, särskilt när det gäller sällsynta jordartsmetaller. Kina har andra lojaliteter än Sverige och Europa och en annan syn på mänskliga rättigheter, miljö och klimat.

Både Sverige och Europa arbetar därför för att öka vår självförsörjning i syfte att värna vår frihet och ta ansvar för klimatet. I denna utmaning finns också möjligheter i form av en marknad där Sverige har goda förutsättningar att konkurrera och där politikens uppgift är att slå vakt om konkurrenskraften.

Fru talman! Sverige har i dag 13 producerande gruvor. Europa står för omkring 3 procent av den globala metallproduktionen men använder cirka 25 procent. Samtidigt ökar efterfrågan kraftigt till följd av elektrifieringen, klimatomställningen, digitaliseringen och ett försämrat säkerhetspolitiskt läge. De gruvor som finns i dag räcker inte för att möta detta behov. För att stärka Sveriges och Europas självförsörjning behöver vi därför öppna fler.

Under denna mandatperiod har regeringen arbetat aktivt för att bana väg för fler gruvor:

Regeringen arbetar just nu med att ta fram en ny mineralstrategi som ska ersätta den som togs fram 2013. Samtidigt anpassas den svenska mineralpolitiken till EU:s Critical Raw Materials Act, som tydliggör behovet av ökad inhemsk produktion av strategiska råmaterial i medlemsstater med goda förutsättningar.

Regeringen reformerar miljöprövningen, bland annat genom förslag om att inrätta en ny miljöprövningsmyndighet. Detta görs inte för att tumma på miljökraven utan för att samordna och effektivisera tillståndsprocesserna.

Sveriges geologiska undersökning, SGU, har fått ökade resurser och ett uppdrag att kartlägga våra mineralresurser samt stärka forskning och innovation inom gruvsektorn.

Återvinning och cirkularitet främjas för att skapa en mer hållbar gruvindustri. Bland annat har Naturvårdsverket fått i uppdrag att ta fram ett nationellt program för cirkularitet av kritiska råmaterial.

Regeringen har också möjliggjort uranbrytning, som framför allt kan ske som biprodukt vid annan gruvbrytning. Samtidigt utreds nu ett kommunalt veto för brytning i alunskiffer.

Fru talman! Jag säger det igen: Det är bättre att öppna gruvor i Sverige, som är ett land med några av världens striktaste miljölagstiftningar, än att vara beroende av metall och mineral som utvinns i länder som Kina och Kongo, där produktionen ofta sker på bekostnad av klimat, miljö och mänskliga rättigheter.

Svensk gruv- och mineralnäring har stor betydelse för Sveriges utveckling. Vi har en lång tradition som gruvnation och unika geologiska tillgångar som bör tas till vara och utvecklas på ett ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbart sätt. En trygg och hållbar tillgång till metall och mineral är nödvändig för klimatomställningen, svensk industriell konkurrenskraft, elektrifieringen av samhället och vår motståndskraft mot främmande makt.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag och vill samtidigt säga att regeringen bereder ganska många av de frågor som efterfrågas i motionsbetänkandet.

Fru talman! Tack till ledamoten Brodin för anförandet!

Jag är nyfiken på den nya mineralstrategin. Jag vet ju att man redan tidigt under mandatperioden kunde höra Ebba Busch säga att mineralstrategin skulle ligga på bordet i slutet av 2024, och i den mineraldebatt som vi hade här för ungefär ett år sedan sa regeringsföreträdarna att mineralstrategin strax skulle vara klar och finnas tillgänglig.

Det här är en strategi som är efterlängtad av många, faktiskt också av Miljöpartiet. Vi vill se vad mineralstrategin innehåller. Vi vet också att gruvbranschen och näringslivet verkligen vill se strategin.

Därför undrar jag när strategin kommer. Vad är det som uppehåller arbetet? Är regeringspartierna oense, eller är det nya områden som behöver undersökas? Kommer vi att se strategin innan mandatperioden är slut?

Fru talman! Tack, Katarina Luhr, för frågan! Jag förstår att det är väldigt många som efterfrågar strategin och att den är efterlängtad, eftersom det är nödvändigt att veta vad vi ska förhålla oss till framåt.

Strategin kommer att komma. Den kommer snart. Det är som på julafton: Man får tåla sig lite grann för att se vad den innehåller.

Det är ingen tvekan om att den kommer. Exakt vilken dag kan jag inte säga. Det är glädjande att det är fler som ser detta som en efterlängtad produkt!

Fru talman! Tack, ledamoten, för svaret!

Vi är som sagt många som ser fram emot att få se ett utkast på den nya strategin, för det är många delar som behöver uppfyllas.

Jag vill såklart ställa frågan om det kommunala vetot mot brytning i alunskiffer, för jag vet att flera ministrar har varit ute och lovat att det kommer ett sådant. Vi har nu under debatten hört att inte Sverigedemokraterna och troligtvis inte heller Moderaterna står bakom framtagandet av ett nytt kommunalt veto.

Jag undrar därför hur Kristdemokraterna ser på löftet om ett nytt veto. Är detta något som också Kristdemokraterna utlovar i det fall man får över 51 procent i valet? Kommer det då ett kommunalt veto mot brytning i alunskiffer?

Fru talman! Tack, ledamoten, för tanken att det eventuellt finns en chans att Kristdemokraterna får över 51 procent efter nästa val! Inte ens jag tror på det.

Däremot råder det ingen tvekan om var Kristdemokraterna står i frågan, för också vi ser den oro som finns hos väldigt många medborgare. Vi ser också att Sverige har en väldigt rigid miljölagstiftning, som egentligen borde räcka. Men det behöver finnas ett kommunalt veto när man ska bryta alunskiffer.

Jag tycker att det är ganska spännande att höra att Miljöpartiet vill införa ett kommunalt veto för just gruvbrytning när man inte vill se ett kommunalt veto för vindkraften. Det är en spännande kombination. Det finns medborgare som är oroliga över både det ena och det andra, så jag förstår inte riktigt hur man kan dra den slutsatsen. Det får vi ta i en annan debatt, men tack för frågan!

Fru talman och ledamoten Brodin! Jag hörde ledamoten säga i sitt anförande att vi måste öppna fler gruvor i Sverige och att det är bättre att vi öppnar gruvor i Sverige än att vi köper mineraler från skurkstater, eller vad man nu vill kalla dem.

Okej, men hur ser Kristdemokraternas plan ut för hur vi ska få människor till de här gruvorterna? Det hjälper i alla fall inte att som ministern peka med hela handen och säga: Ni får 30–40 arbetstillfällen!

Som jag sa i mitt anförande saknar inte Kiruna arbetstillfällen i dag, utan man saknar människor. Den här regeringen gör noll för att få människor att flytta. Den nordligaste ministern finns i Borlänge. Jag vill påstå att regeringen inte direkt har jobbat ihjäl sig för norra Sverige. Hur ser Kristdemokraternas plan ut för hur man får incitament för att en gruvort ska växa ihop med den gröna omställningen?

Jag hoppas givetvis att Kristdemokraterna aldrig någonsin får så stor makt. Men allt kan ju hända, så jag frågar ändå: Hur ser planen ut för Kristdemokraterna?

Fru talman! Tack, Birger Lahti, för frågan!

Det här är något som både jag och mitt parti ser som lite oroväckande när vi också ser all den utveckling som sker i norra Sverige. Kompetensförsörjningen är något vi har tittat på under lång tid men inte riktigt kunnat få bukt med.

Vi kristdemokrater har inte legat på latsidan under mandatperioden. Trots att vi sitter i regeringen och har haft fullt upp med att styra landet har vi också utvecklat vår politik. Jag kan som kristdemokrat stolt säga att Birger Lahti gärna får läsa vår samhällsbyggarrapport, där vi har en rad olika förslag. Jag hoppas att vi också kan få möjlighet att driva detta vidare.

Om man öppnar en ny gruva blir det en form av nybyggarkommun. Då vill vi se att de ökade intäkterna när det gäller den allmänna löneavgiften kommer kommunerna till del. Vi vill se en tillväxtbonus till dessa kommuner, där daglönesumman och antalet arbetstillfällen skulle kunna komma kommunerna till del.

Detta är bara några av de förslag vi har. Vi behöver också titta på många av de här fly-in/fly-out-delarna. Det tar vi hand om i och med detta. Oavsett om man ska bygga elledningar, kärnkraft, vindkraft eller vattenkraft, för den delen, måste kommunerna få något tillbaka. Det har varit Kristdemokraternas ursprungssynpunkt under ganska många år.

Kristdemokraterna är dock inte störst i regeringen, och då får man inte igenom allt. Men ge inte upp hoppet! Vi hyser stort hopp om att vi ska kunna tro på Sverige och att Sverige ska kunna tro på sig självt som den välfärdsnation landet ändå är. Vi vet vad både skogen, stålet och gruvorna har bidragit med i Sverige.

Fru talman! Tack, ledamoten, för svaret!

Om Kiruna och Malmfälten skulle ha haft kvar det stöd som fanns för nybyggnation av bostäder skulle det för en trea ha betytt 2 000 kronor i lägre hyra. Då skulle vi ha haft exploatörer som skulle ha byggt där. Men de står inte i kö, för det är svårt att bygga med den kostnad det innebär.

Investeringsstödet var det första som den här regeringen tog bort. Det är något som hade hjälpt, och det hjälpte redan. Vi vet hur det fungerade i Gällivare och hur mycket lägre hyra stödet innebar. Men investeringsstödet tog alltså regeringen bort först av allt.

Jag tycker att det är en märklig prioritering av åtgärder som regeringen gör om man vill att någon ska kunna bo i norra Sverige. Jag har berättat om grafitgruvan i Vittangi. Regeringen körde över Kirunaborna och hade inget svar till dem när det gäller hur detta skulle kunna kännas som deras gruva.

Det handlar om 30–40 arbetstillfällen, och det innebär problem. Det hörs inga hurrarop från någon i Kiruna för att ett utländskt bolag får komma till skott och gräva upp våra mineraler. De kommer inte dit och öppnar en gruva för att de tycker synd om Sverige, utan de kommer givetvis dit för att tjäna pengar.

KD måste nu tänka på hur fördelningen blir. Som många andra har varit inne på: Om man inte får en samsyn i ett samhälle på att det är vår gruva och vår investering kommer man aldrig att lyckas.

Den syn som man har på den liberala sidan och i den här regeringen är att allt man försöker dela ut till landsbygden är bidrag, medan rut- och rotbidragen däremot är verkligt bra satsningar.

Fru talman! Tack, Birger Lahti, för att du delar med dig av den oro som finns i norra Sverige!

Oavsett om vi har en riksdagsledamot från norra Sverige eller inte bryr vi oss om hela landet. Regeringen har en politik som står stadigt och som innebär att man får lite mer kvar i sin egen plånbok. Det möjliggör egna val i livet; det har den här regeringen verkligen sett till.

Jag kan upprepa vad jag sa tidigare: Kommunerna måste få något tillbaka. Men vi ser även över exempelvis mineralavgiften, som också skulle kunna vara något som kan möta de olika behoven.

Om vi går in på bostadspolitiken och infrastrukturen – jag antar att infrastrukturen hade kommit upp om vi hade haft ett replikskifte till – behöver vi samlat se till att ge förutsättningar utan att köra över kommuner.

Regeringen har den största infrastrukturbudgeten någonsin, och vi har Norrlandsfonden, som Kristdemokraterna gärna vill se placerad på fler håll i landet eftersom det inte bara handlar om norra Sverige. Det är många delar av Sverige som behöver hjälp av staten, men kommunerna och regionerna måste också dra sitt strå till stacken. Det handlar även om att man som människa ska kunna få välja lite mer när det gäller vad man lägger sina medel på.

Oavsett rut och rot – se det som en möjlighet, och se det inte som ett ont aber! Här sätter vi valfriheten högt, och friheten ska råda. Vi ska ge förutsättningar för att Sverige ska kunna tro på Sverige.

(Applåder)

Fru talman! Mineralpolitiken är ett område som har två givna utgångspunkter för Centerpartiet.

För det första: Sverige behöver utvecklas som industrination och ha en offensiv mineralpolitik.

För det andra: Sverige behöver skydda människors intressen, de närboende samt deras och allas vår miljö.

Ibland går dessa två perspektiv hand i hand, och ibland blir det målkonflikter.

Den dåliga nyheten med mineralpolitiken är att Sverige och EU i hög grad är beroende av import av innovationskritiska metaller och mineraler – dessutom från ett fåtal länder, vilket gör tillgången sårbar och säkerhetspolitiskt riskabel.

Å andra sidan är den goda nyheten att Sverige har avsevärda fyndigheter av just dessa metaller. Vi har också goda förutsättningar att bedriva en hållbar utvinning av dem. Detta skapar också betydande exportmöjligheter.

Innovationskritiska metaller är en begränsad resurs. Storskalig återvinning av dessa metaller och mineraler är helt central och kan bli en svensk specialkompetens i den gröna omställningen som vi i sig kan exportera. Enbart återvinning kommer dock inte att kunna tillgodose framtidens ökade behov. Sverige bör därför utvecklas som den hållbara, inkluderande mineralnationen.

Gruv- och mineralnäringen är betydelsefull för Sverige redan i dag, och vi har sannerligen stolta traditioner. Inte minst bidrar gruvnäringen till jobb och tillväxt på orter där det ofta är ont om arbetstillfällen. Gruvnäringen bidrar i sig till innovation i underleverantörsled. Den som har varit nere i en gruva och sett de moderna, eldrivna maskiner som används i dag förstår hur näringen i sig föder en grön innovation.

Fru talman! Sverige kan inte konkurrera med billig arbetskraft och oförädlade råvaror. Det är verkligen sant inte minst när det kommer till mineraler och metaller. Gruvorna är bara början på långa och växande värdekedjor. De metaller och mineraler som utvinns i Sverige kan bygga den teknik som behövs för den hållbara och den digitala utvecklingen – solceller, batterier, elbilar, servrar och väldigt mycket mer.

Men för att första steget i dessa värdekedjor ska få erforderlig plats i det demokratiska Sverige krävs lokalbefolkningens perspektiv. Vi behöver öka inkluderingen hos både markägaren och lokalbefolkningen. Det handlar både om att vara med i beslutsprocesser och om att få erforderlig ekonomisk kompensation. Ska hela Sverige leva kan vi inte dränera landsbygden på resurser utan återbetalning.

Regeringen bör utreda förutsättningarna för att höja mineralersättningen, samtidigt som den del av ersättningen som i dag tillfaller staten i stället bör gå till de lokalsamhällen vars närmiljö påverkas av utvinningen. Det här är centralt för att vi ska utvecklas som demokratisk och hållbar mineralnation.

I avsnittet om mineraler yrkar jag bifall till reservation 3.

Uran, fru talman, tillhör aktiniderna, en serie grundämnen, 15 stycken, med mycket höga atomnummer. Själv hade jag en minnesramsa när jag 1993 pluggade kemiteknik på Chalmers. Den löd så här: Akta pappa, uppmanar nappungdjurets amerikanska kammarbjörks chef, Einstein fumlar med Noras lår – ingen kanonramsa, men jag kommer ihåg den och vet vad den betyder. ”Lår” i slutet betyder lawrencium; ”uppmanar” är uran.

Uran är ett grundämne med olika isotoper, det vill säga olika antal neutroner i kärnan. Det är dock alltid 92 protoner. Det är viktigt att komma ihåg att naturligt uran är en blandning som till 99,3 procent består av uran-238. Resten är uran-235 och en liten yttepyttedel uran-234. Det är uran-235 vi vill åt, och eftersom det är så låga halter i naturligt förekommande uran behöver det anrikas. Kärnkraftverken behöver en halt på bortåt 3 procent. Det uran vi får upp måste alltså alltid anrikas, renas och så vidare.

Sedan, fru talman, kommer vi till förekomsten av uran. I Sverige förekommer uran spritt i berggrunden, främst i alunskiffer i fjällkedjans randområden, Västergötland, Närke och Skåne. De största mängderna finns i låghaltig alunskiffer, medan de höga halterna finns i urberget i Jämtland och Norrbotten.

De största fyndigheterna är knutna till alunskiffer inte minst i Billingen utanför Skövde i Västergötland. Dessa skiffrar innehåller ganska stora mängder uran, men halterna är mycket låga.

Fru talman! Brytning av uran i alunskiffer är starkt förbundet med stora miljö- och hälsorisker. För Centerpartiet är det helt givet att vi inte ska bryta uran i Sverige. Vi ska inte heller bryta alunskiffer. De hälsorisker som finns för närboende är alldeles för stora. Osäkerheterna är för stora. De risker som är kopplade till förorenat grundvatten och till lantbruk överstiger vida de eventuella positiva effekterna.

Vi är glasklara här: Nej till uranbrytning i Sverige!

På partiets stämma i november 2025 fattade vi beslut om att verka för ett specifikt förbud mot all utvinning av mineraler och metaller ur alunskiffer. Vi håller oss som parti till våra interna demokratiska processer, fru talman, och följer naturligtvis partistämmans mening.

Däremot är en viktig poäng – för att knyta an till inledningen av mitt anförande – att Sverige måste bli en mer utvecklad mineralnation. Därför ser vi att det kan vara möjligt med så kallad sekundärutvinning av uran, det vill säga när metaller och mineraler har brutits och uran är en biprodukt. I de fallen ser vi det som möjligt att ta till vara spillet, inte minst med tanke på resurshushållningsperspektivet.

Fru talman! Precis som vi värnar människors hälsa och miljö värnar vi människors rätt att uttrycka sin åsikt och vara med och bestämma i frågor som rör deras omgivning. I fråga om uran måste det kommunala vetot ligga kvar, nu när regeringen släppt upp dammluckorna för brytning av uran i Sverige. Det kommunala vetot har historiskt utgjort ett viktigt instrument för att säkerställa lokal demokratisk förankring i ärenden med betydande miljömässiga och samhälleliga konsekvenser.

Regeringen har aviserat förändringar i regelverket kring uranbrytning, samtidigt som en snabbutredning om förbud mot brytning i alunskiffer pågår. Eftersom en betydande del av potentiella uranförekomster i Sverige är kopplade till just alunskiffer aktualiserar detta behovet av en samlad analys.

Eventuella förändringar av det kommunala vetot bör inte genomföras förrän den pågående snabbutredningen om alunskiffer är avslutad, remissinstansernas synpunkter har inhämtats och regeringen har redovisat en helhetsbedömning av konsekvenserna.

Fru talman! Vi är färdiga med dålig lagstiftning i Sverige!

I detta anförande instämde Birger Lahti (V) och Katarina Luhr (MP).

Fru talman! I januari i år kom ett pressmeddelande från regeringen med rubriken ”Nya gruvor avgörande för Sveriges totalförsvar och ekonomiska säkerhet”. Alla som ville veta mer om regeringens tankar om detta blev dock ganska snopna när det inte stod något mer om hur regeringen tänker runt åtgärderna för dessa nya gruvor. Samtidigt stod näringsministern på Folk och Försvar och underströk att nya gruvor skulle öppnas. Var gruvorna skulle öppnas och hur regeringen skulle göra för att öppna dem ville hon inte svara på. Lite så har det låtit också i dagens debatt.

Att Sverige och Europa i dag står för en högre användning av metall och mineral än vad vi producerar är tydligt för alla som intresserar sig för mineralfrågan. Detta gör också att vi i dag förlitar oss på länder som i vissa fall har en oacceptabel arbetsmiljö- eller miljölagstiftning och länder där en förändrad nationell politik snabbt skulle kunna dra undan mattan för Sveriges leveranskedjor. Kina har exempelvis en stark position inom grön teknik och dominerar marknaden för sällsynta jordartsmetaller, som i dagsläget är helt avgörande för en snabb elektrifiering.

Sveriges beroende av olika råvaror och insatsmedel är en geopolitisk sårbarhet i ett alltmer osäkert omvärldsläge. Det är därför av många skäl tydligt att Sverige behöver agera för att öka sin självförsörjning av metall och mineral.

Miljöpartiet har länge efterfrågat en uppdaterad strategi för en hållbar mineral- och metallförsörjning. Då både den befintliga gruvnäringen och öppnandet av nya gruvor alltid kommer att ha stor miljöpåverkan vill vi säkerställa att Sverige minskar behovet av nya gruvor genom att i första hand lägga stort fokus på cirkularitet, resurseffektivitet och utveckling av alternativa material. Vi vill också att Sverige ska bedriva effektiv och hållbar gruvnäring i befintliga gruvor och vill samtidigt trycka på för att de globala värdekedjorna blir mer hållbara.

I likhet med alla andra tror vi dock inte att detta är tillräckligt utan att nya gruvor också kommer att behöva öppnas. Här behöver Sverige som gammal gruvnation ta ett stort ansvar med att visa hur man kan bedriva ett aktivt och starkt hållbarhetsarbete. Svensk gruvnäring ska kunna visa upp sig som världens bästa, både ur ett socialt och ur ett miljömässigt perspektiv.

På så sätt kan Sverige samtidigt bidra till den internationella utvecklingen genom att gå före som en förebild när det gäller klimatomställning, resurseffektivitet, miljöhänsyn, social hållbarhet och mänskliga rättigheter. För att vi ska kunna visa upp världens bästa gruvnäring behöver vi agera, och därför ser vi ett stort behov av en ny mineralstrategi med åtgärder som styr åt rätt håll i en hållbar riktning.

Fru talman! I förra årets debatt avslogs vårt förslag om en hållbar mineralstrategi eftersom Tidöpartierna underströk att regeringens strategi som utlovats i slutet av 2024 var under framtagande. Ett år har gått, och vi har, som vi tidigare har diskuterat, fortfarande inte sett någon strategi. Om Sverige ska vara den gruvstormakt som vår näringsminister pratar om kan regeringen börja med att lägga planen på bordet.

Miljöpartiet vill som sagt storsatsa på återvinning av metaller och mineral. Sverige har i dag stora oanvända resurser av metaller, både i avfallsflöden och i gamla gruvdeponier. Vi behöver se till att de metallerna kommer till nytta i stället för att de hamnar på avvägar eller i deponier. Många av de metaller som i dag efterfrågas kan finnas i gruvavfall, slagg och deponier. Beroende på avfallstyp och ämnen kan de utvinnas ur gruvavfallet med olika svårighetsgrad och olika kostnad. Vi skulle vilja inleda en omfattande kartläggning av var det kan finnas större mängder metaller och mineral, som tidigare har hanterats i linjära flöden, och hur vi kan ta till vara dem för återanvändning. Kartläggningen bör sedan följas av en nationell strategi för hur metaller och mineral ska utvinnas från de sekundära resurser som i dag finns tillgängliga.

Fru talman! För att öka cirkulariteten för metaller och mineral behövs många olika åtgärder, från stöd till forskning och utveckling till samordning av arbetet. Vi föreslår ett nytt stöd, ett återvinningskliv, för ökad återvinning av strategiska metaller och mineral och en nationell samordnare för att hålla ihop arbetet. För att möjliggöra en snabb utbyggnad av återvinningskapacitet och samtidigt minska företagens investeringsrisker bör det även införas ett tillfälligt produktionsstöd för återvinning av särskilt strategiska material.

Utöver en strategi som visar hur en hållbar mineralförsörjning ska se ut vill vi också se en tydlig handlingsplan för detta. Om nya gruvor ska kunna öppna behöver lokalsamhällena involveras på ett konstruktivt och meningsfullt sätt och urfolks rättigheter respekteras.

Nya gruvor innebär alltid en påtaglig lokal påverkan. De berör lokalmiljön, kommunen, de närboende och befintliga näringar och verksamheter. Gruvor är inget man kan tvinga på samhällen. De kräver tidiga dialoger, acceptans och samplanering. Det ska vara tydligt vad kommunen kan förvänta sig av gruvbolagen innan, under och efter gruvbrytning. Regeringen behöver ta en aktiv roll i att visa hur ny brytning ska kunna förenas med lokalbefolkningens, och inte minst samernas, villkor.

Som ett urfolk har samerna rätt till ett fritt och informerat förhandssamtycke vid gruvprojekt som rör deras traditionella marker. I dag påverkas samerna och rennäringen av en mängd olika aktiviteter på deras marker, alltifrån turism och heliskiing till skogsnäring och vindkraftsutbyggnad. Det är därför viktigt att samiska representanter har tillräckliga resurser för att kunna delta på ett meningsfullt sätt i konsultationen.

Vi tycker också att staten behöver ta ett större grepp och ett större ansvar för hur våra gemensamma mineraltillgångar förvaltas och används. I dag finns det en risk att de mineral som kan brytas av utländska företag inte alls kommer att användas för att stärka Sveriges eller Europas resursbehov utan att stora värden i stället kommer att föras ut ur landet. Vi vill bland annat se en gruvskatt med inspiration av den gruvskatt som införts i Finland.

När tillståndsprocesser behöver snabbas på får det inte ske genom att man luckrar upp miljökrav som snarare behöver skärpas. För att snabba på tillståndsprocesser kan man i stället skärpa tidsramarna och stärka myndigheternas kapacitet för att hantera nya ansökningar. Genom en tidig dialog där lokalbefolkningen och berörda kommuner får något att säga till om på riktigt och vara med och planera, och med ett system där kommunerna på ett bättre sätt kan ta del av de vinster som kommer från gruvnäringen, kan man också minska behovet av att behöva göra om sent i processen. Man kan alltså vinna mycket tid på att tidigt samråda med lokalbefolkningen. Syftet med en handlingsplan är därför att kunna möta behoven i den gröna omställningen samtidigt som lokalsamhällets roll och inflytande stärks.

Fru talman! Nu kommer jag till den del av mitt anförande som gäller vilken gruvbrytning Miljöpartiet inte vill se. Det handlar om uranbrytning, brytning i alunskiffer och djuphavsbrytning. På förekommen anledning efter dagens debatt vill jag också lyfta fram utvinningen av fossila bränslen på svensk mark.

I höstas stod vi här och debatterade regeringens förslag om att ta bort förbudet mot utvinning av uran. Tyvärr bifölls förslaget av riksdagen med en rösts marginal, och den nya lagen trädde i kraft den 1 januari 2026.

Jag vill understryka att Miljöpartiet inte har ändrat uppfattning sedan i höstas. Brytning av uran riskerar att ta stora jordbruksmarker i anspråk och att medföra allvarlig påverkan på miljö, grundvatten och människors hälsa. Vi har även svårt att se några ekonomiska eller energipolitiska skäl till att tillåta gruvdrift eller gruvanläggningar som avser uranhaltigt material. Vi har låga halter uran i våra fyndigheter, och de kommer att kräva enorma dagbrott som ändå inte kommer att vara tillräckliga för att försörja dagens kärnkraftsreaktorer i Sverige. Det finns inte heller några garantier för att det uran som bryts här kommer att användas till vår egen kärnkraftsverksamhet. Det är således vår uppfattning att brytning av uran ska vara förbjudet i Sverige.

Att regeringen i sommar kommer att ta bort det kommunala vetot för uranbrytning är också upprörande. Någon typ av löfte från klimatministern och energiministern om att efter valet införa ett nytt kommunalt veto mot brytning i alunskiffer är sent påkommet och går inte att lita på. Jag tycker att dagens debatt har visat att Tidöregeringens regeringsunderlag inte helt står bakom löftet.

Det är av största vikt att lokalsamhällen, de som direkt påverkas av uranutvinning, får möjlighet att påverka om en urangruva ska öppnas på platsen eller inte. Vi anser att det kommunala vetot för uranbrytning behöver kvarstå, absolut fram till dess att ett nytt veto är på plats.

Vad gäller brytning i alunskiffer är förekomsten av alunskiffer i Sverige väl kartlagt och geografiskt avgränsat. Den historiska brytningen i Sverige har gett stora och kvarstående effekter, och områdena har inte kunnat återställas. De grunda fyndigheterna brer ut sig över stora arealer och sammanfaller med flera av Sveriges mest värdefulla jordbruksområden. Förekomsten av alunskiffer är inte begränsat till Örebro och Västra Götalands län där man har brutit förut, utan de finns också i Skåne, Jämtland och Östergötland, på Öland, i Sápmi och i Östersjön. I dag är det många närboende i dessa områden som kämpar mot ny brytning i alunskiffer och de ändrade ekonomiska förutsättningarna för brytning i alunskiffer när utvinning av uran samtidigt tillåts. Vi vill se ett nationellt förbud mot att bryta i alunskiffer.

Fru talman! Till sist vill jag snabbt lyfta fram att den globala efterfrågan på metaller tyvärr också har lett till ökade planer på djuphavsbrytning, där mineral som kobolt, nickel och litium finns på flera tusen meters djup. För Miljöpartiet är det helt centralt att ett ökat behov av metaller och mineral inte får ske på bekostnad av haven.

Vi vill att regeringen tar en aktiv roll i att driva på för ett internationellt stopp för djuphavsbrytning och mineralutvinning till dess att de miljömässiga, sociala och ekonomiska konsekvenserna är klart utredda. Detsamma gäller såklart gruvbrytning i havet på nationellt territorium.

Jag står såklart bakom alla mina reservationer i betänkandet, men jag vill särskilt yrka bifall till reservationerna 15 och 16 i betänkandet.

Fru talman! Jag tackar Katarina Luhr för anförandet. Det blev tydligt att våra två partier kanske inte skulle utgöra ett bra radarpar i ett regeringssamarbete. Så kan man i alla fall uttrycka saken.

Ledamoten framhöll den gruvskatt man har infört i Finland som ett exempel. Jag tänkte fråga ledamoten om hon känner till vad den har haft för konsekvenser för investeringsviljan för gruvindustrin i Finland.

En annan sak är återvinning av redan brutet och processat material, som ledamoten nämnde. Det är bra i sak och inget som vi motsätter oss. Men man ska kanske inte ha en övertro på det.

Det skulle vara intressant att få höra ledamotens syn på hur långt man ska gå för att tillvarata redan brutet material. Är till exempel det kända vraket Titanic något som ska återvinnas, eller ska det ligga där det ligger? Ska Estonia ligga kvar eller återvinnas? Mycket av det material som vi har producerat finns nämligen inte lätt tillgängligt. Det är gammal järnvägsräls, det är förlista fartyg och det är satelliter och liknande.

Jag har fler frågor, men jag väntar med att ställa dem till min nästa replik och emotser ledamotens svar på de här två frågorna.

Fru talman! Tack, Eric Palmqvist, för frågorna!

Jag börjar med återvinning. Nej, vi tror inte heller att återvinning av metaller kommer att räcka för att täcka det behov vi ser. Jag sa också i mitt anförande att även vi tror att nya gruvor kommer att behövas för att täcka det behov vi ser i dag. Men vi tror att behovet av att öppna många nya gruvor kan minska om man kan använda de metaller som redan grävts upp och lagts på deponi vid de platser där det har pågått gruvbrytning under många olika årtionden. Det gäller också metaller som har varit i användning men som nu inte används.

Nej, jag tror inte att vi ser Titanic som vårt primära mål för återvinning av metaller. Men vi föreslår ju en nationell handlingsplan för att man ska kunna kartlägga var de stora mängderna metall finns. Vi tror faktiskt också att Sverige behöver peka ut vilka metaller som behöver prioriteras i jakten på metaller. Till exempel kan det elektronikskrot som finns innehålla oändligt många olika typer av metaller och i olika halter. Det kommer att bli väldigt svårt och dyrt att bygga anläggningar för återvinning av precis alla de metallerna.

Det behövs en handlingsplan för att se vilka metaller vi vill prioritera och var vi tror att de finns. Vi behöver också se var de finns i så höga halter och så stor mängd att det kan vara rimligt att försöka få fram dem, faktiskt även när det gäller återvinning.

Det var en fråga till, och jag har fyra sekunder på mig. Det handlade om Finlands gruvskatt. Den ser vi många positiva effekter av.

Fru talman! Jag är idel öra när det gäller vad de positiva effekterna har varit för Finland. De indikationer vi har sett är att investeringsviljan har minskat radikalt. Ledamoten får gärna framhålla vad som är positivt med det.

Ledamoten talade tidigare om att de låga koncentrationerna, främst av uran, var ett problem och ett argument för att inte bryta. Då kan jag säga att i Aitik är koncentrationen av kroppar exceptionellt låg, i alla fall om man gör en utblick och jämför med hur det ser ut i exempelvis Afrika. Halten som bryts i Aitik, i min hemkommun, är till och med lägre än det som hamnar på deponi på många håll i Afrika, eftersom de inte har samma fina teknik som vi har i Sverige. Att tala om de låga koncentrationerna som ett argument mot brytning tycker jag alltså inte är hållbart, givet att vi är och ska vara bättre här.

Ledamoten talade också om jordbruksmarker. Det är behjärtansvärt. Sverige har dålig livsmedelsförsörjningsgrad, vilket vi alla känner till. Men det är inte så att aktiv jordbruksmark kommer att tas i anspråk för att bedriva gruva. De avvägningarna gör man alltid. Jag ser alltså inte det heller som ett bärande argument.

När det gäller återvinning är vi dock överens, i alla fall såtillvida att det är fullt rimligt att man vill återvinna det som finns på deponi. Då är min fråga: Är ledamoten beredd att göra lättnader i de regelverk som finns för att företag inte ska ärva gamla försyndelser om de tar sig an ett projekt på redan kontaminerad mark?

Fru talman! Oj, det var många frågor!

Till att börja med vill vi se över avfallslagstiftningen, för att styra mot en mer cirkulär användning. Jag tycker att översynen får peka på om det finns fördelar eller nackdelar med att vi lättar på krav för vissa eller inte. Men vi är absolut beredda att öppna upp och se till att lagstiftningen styr bättre mot det cirkulära. Det ser vi ett stort behov av.

När det gäller låga koncentrationer handlade det jag nämnde om uranhalterna vi ser i Sverige. Vi vet att de alunskifferhaltiga uranfyndigheterna ofta ligger där det finns goda jordbruksmarker. Vissa är aktiva. Där kommer man att behöva ställa det här mot varandra. Men många kommuner tar faktiskt i anspråk bra jordbruksmark som inte används i dag och bygger exempelvis bostadsområden, omlastningsstationer och allt möjligt på marken. Det är en utmaning när vi tittar på självförsörjningsgrad framåt. Vi kommer kanske att behöva bli bättre på egen livsmedelsförsörjning och kommer kanske att behöva den jordbruksmarken i framtiden.

Jag tycker alltså inte att det egentligen spelar så stor roll om marken är aktiv jordbruksmark eller inte. Om vi börjar bryta uran på den kommer den nämligen inte att kunna användas som jordbruksmark i framtiden.

I fråga om de låga halterna handlar det om att det blir låga halter och väldigt stora dagbrott och att man kanske inte får fram så stora mängder som skulle behövas. Det är också därför det har varit svårt att få lönsamhet i våra svenska uranfyndigheter tidigare. Man får fram så lite uran på de väldigt stora ytor som tas i anspråk.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 18 mars.)