Mineralpolitik

Fru talman! Nu ska vi ha en debatt om mineralpolitik, NU18. Jag vill inledningsvis yrka bifall till utskottets förslag, utom där vi har en egen reservation. Jag yrkar därför bifall till reservation 1.

Sverige är ett gruv- och mineralland med stor tillgång på malm och mineral, något som i stor utsträckning har bidragit till det välstånd vi har i Sverige i dag. Det handlar om arbetstillfällen, välfärd och utveckling av det moderna samhällets tekniska produkter, som är helt beroende av mineral och metaller. Således är gruv- och mineralnäringen en viktig del i formandet av en hållbar värld med hållbara produkter och hållbara tjänster.

Ett av de mer välkända exemplen gällande denna hållbara framtid är samarbetet mellan SSAB, LKAB och Vattenfall i projektet Hybrit, vars syfte är att skapa världens första fossilfria stål helt utan kol och som, om det går enligt planerna, levererar det första fossilfria stålet redan i år. Det är en start på en banbrytande revolution inom en industri som står för en stor del av dagens globala utsläpp.

Således är åtgärder för att underlätta för både gruv- och mineralnäringen viktiga insatser ur ett ekonomiskt perspektiv men naturligtvis i allra högsta grad också ur ett klimatperspektiv.

Fru talman! Det är samtidigt viktigt att poängtera att Sverige och vår omvärld befinner sig i en mycket svår situation. Sällan i modern tid har så mycket ändrats så snabbt för så många under så kort tid. Liv har gått förlorade. I övrigt livskraftiga företag har behövt läggas ned, och arbetare fick gå hem på en fredag utan att ha ett jobb att gå till på måndagen.

Det här är, med risk för upprepning, svåra tider vi befinner oss i. Det gäller även mineralnäringen. Vi måste planera för extraordinära åtgärder och konstant befinna oss i ett vaket tillstånd med utblick över kommande händelser här hemma och i omvärlden. Låt mig också poängtera att verkligheten efter krisen är otroligt svår att bedöma här och nu.

Spridningen av viruset som orsakar covid-19 riskerar att slå hårt mot prospekterings- och gruvbolagen. Prospekteringsbolagen är ofta små och specialiserade på just prospektering efter potentiellt utvinnbara mineralfyndigheter. Bolagen saknar därför också intäkter från egen gruvproduktion, och de är beroende av externt kapital för att kunna fortsätta sin verksamhet. På grund av den rådande situationen är investeringsklimatet osäkert, och prospekteringsbolagen riskerar att påverkas negativt till följd av den situation vi befinner oss i.

Fru talman! Det är därför viktigt att bejaka regeringens åtgärder för att underlätta för de företag som bedriver undersökningsverksamhet i Sverige och därmed i förlängningen även för den svenska gruvbranschen. Bland annat vill jag lyfta fram de nya bestämmelserna i minerallagen som tidigare beslutats i den här kammaren, vilket innebär att de undersökningstillstånd som var giltiga den 1 juli 2020 förlängs med ytterligare ett år från den dag de annars hade löpt ut.

Samtidigt tillsatte regeringen i augusti 2020 en utredning om en modern och effektiv miljöprövning. En särskild utredare har till uppgift att se över det nuvarande systemet för miljöprövning och lämna konkreta förslag på de ändringar och åtgärder som krävs för att uppnå en modernare och mer effektiv miljöprövning. I direktivet till utredningen anges att syftet är att genom horisontella förändringar i miljöprövningen underlätta för miljö- och klimatförbättrande investeringar och åstadkomma snabbare och enklare prövningsprocesser samtidigt som ett bibehållet miljöskydd därmed säkerställs. Det står också tydligt i uppdragsbeskrivningen att utredaren även får föreslå förändringar i det nuvarande miljöprövningssystemet som bidrar till en grön omställning genom mer förutsägbara och effektivare prövningsprocesser, som förkortar den samlade prövningstiden och minskar nödvändig administration.

Fru talman! Det är viktigt att i den här debatten lyfta fram att undersökningar och gruvverksamhet kan vara av mycket skiftande omfattning och karaktär. De kan exempelvis bestå av radioaktiva, magnetiska eller elektriska mätningar, geologiska undersökningar, diamantborrning, provtagning, provdikesgrävning, borttagande av jord, sprängning eller generell gruvverksamhet. Alltså kan många gruv- och undersökningsverksamheter innebära olägenheter och intrång i markägares rättigheter och för andra rättighetsinnehavare.

Gruvdrift kan ha en omfattande påverkan på just närmiljön. Därför behöver utformningen av tillståndsprocesserna och en effektiv handläggning vara vägledande för den prövning som görs med stöd av såväl minerallagen som miljöbalken.

Jag vill också passa på att påminna om att riksdagen vid flera tillfällen uppmanat regeringen att vidta åtgärder för att förkorta tillståndsprocesserna, och handläggningstiderna för gruv- och mineralnäringen ska bli mer förutsägbara. Som redan har redovisats pågår en översyn av frågorna, och en utredare arbetar för närvarande med att lämna förslag på åtgärder för att uppnå en mer modern och effektiv miljöprövning. Slutbetänkandet kommer att redovisas för regeringen under 2021.

Vidare vill jag lyfta fram att regeringen har aviserat att man har för avsikt att tillsätta en särskild utredare som ska se över prövningsprocesser och regelverk för att säkerställa en hållbar försörjning av innovationskritiska metaller och mineral. Vi ser därmed inget behov av att förorda att riksdagen på nytt uttalar sig i dessa frågor och därigenom riskerar att föregripa utredarens slutsatser.

Fru talman! I snart 800 år har den svenska gruv- och mineralnäringen varit vår ledstjärna – en nationell rikedom som har lagt grunden för det vi har i dag. När vi nu blickar bortom horisonten mot en ny och grön framtid ser vi återigen att den nationella rikedomen kommer att spela en mycket stor och betydande roll i utvecklingen av en mer hållbar värld.

Den rådande pandemin har inneburit stora svårigheter för såväl mineralnäringen som omvärlden. Därför välkomnar jag regeringens besked, som kom så sent som den 11 mars i år, om att tillsätta en utredning om en effektivare tillståndsprocess. Vidare välkomnar jag riksdagens steg för att underlätta för Sveriges nuvarande och framtida industrier. Samtidigt vill jag höja ett varningens finger mot att gå för fort fram innan utredningar är på plats och vi vet vilka mått och steg vi ska ta.

Fru talman! Moderaterna står bakom samtliga reservationer, men för tids vinnande yrkar vi bifall endast till reservation 11 om en ny gruv- och mineralstrategi.

Sverige står inför ett vägval. Jag har sagt det förut, men coronakrisen är inte den enda krisen som världen möter i dag. Klimatkrisen hotar oss alla, men allra mest de framtida generationer som tvingas leva med de beslut vi fattar här i dag.

Gruvnäringen är viktig för Sverige. Den har länge spelat en avgörande roll i vår utveckling och vårt välstånd. Nu har den en möjlighet att spela ytterligare en avgörande roll i att mata den teknikutveckling som krävs för att klara omställningen.

Sverige har gått från att vara EU:s ledande gruv- och mineralnation till att nu halka efter i mätningarna. Den kanadensiska tankesmedjan Fraser Institute rankar nu både Irland och Finland över Sverige, och vi ser att antalet undersökningstillstånd som beviljas är på nedgång. Här tycker vi att det behövs en ny gruv- och mineralstrategi. Det gäller att vi vågar ta de steg som krävs för att Sverige ska fortsätta att inneha en position som gruvnation.

Fru talman! Omställningen av samhället måste präglas av kostnadseffektivitet och resultatorientering, inte av dyr, kortsiktig symbolpolitik. Gruvnäringen genererar en betydande mängd avfall, och i dagens system finns risk att tillstånd ges till verksamhet som inte blir ekonomiskt bärkraftig eftersom avfallshanteringskostnaderna inte inkluderas. Det riskerar att leda till att gruvverksamhet inte har tillräckliga resurser för att hantera sitt avfall. Därigenom påverkar verksamheten miljön mer än nödvändigt.

Det finns stora möjligheter med att öka materialåtervinningen inom gruvnäringen. Dels minskar påverkan på miljön, dels sparar företag pengar och resurser. I många fall är det dock inte lönsamt att återvinna material, trots att metaller och mineraler enkelt kan återanvändas.

Vi måste börja röra oss mot en mer cirkulär ekonomi inom detta område. Därför bör det analyseras hur material kan återvinnas och hur icke använt material i avfall och liknande kan nyttjas mer effektivt. Detta skulle spara både pengar och naturresurser.

Återvunna material spelar en viktig roll i omställningen, och det är vi överens om i denna kammare. Men sanningen kvarstår att återvunnet material inte kommer att ersätta brytning och förädling av jungfruliga material den närmaste tiden. Det finns ännu inte tillräckligt med material i slaggprodukter och depåer för att mata den teknikutveckling som behövs för omställningen.

Fru talman! I Sverige finns omfattande tillgångar av så kallade innovationskritiska mineral. Trots det är Sverige, liksom många andra länder, beroende av import.

Att öka brytningen av innovationskritiskt mineral i Sverige har flera fördelar. Här kan brytning ske med högt ställda miljökrav. Det kan skapa jobb och skatteintäkter och fylla behov i samhället men även bidra till nationell säkerhet då tillgång till kritiska metaller kan säkras.

Tekniker som är avgörande för omställningen kräver metaller. Vindkraft, solceller, elbilar, batterier, laddinfrastruktur med mera kräver alla säker tillgång till metaller. Detta innebär i nästa led att det behövs en stark gruvnäring som möter denna efterfrågan.

Jag och Moderaterna anser att Sverige bör ta ett större ansvar inom detta område. I dag ser vi på och importerar jordartsmetaller som tagits fram i länder som utnyttjar sin befolkning, begår systematiska övergrepp och använder sig av barnarbete. Sverige kan och borde göra bättre.

Fru talman! Gruvbrytning innebär en påverkan på miljön och ett intrång för markägaren. För intrånget utgår en mineralersättning. Dock är mineralersättningen inte en prioriterad fordran vid konkurs. Detta innebär i praktiken att en markägare kan drabbas hårt av en konkurs. Det är därför rimligt att se över markägarens ersättningsrätt och hur den kan stärkas vid eventuella konkurser.

Vi ser även ett behov av att se över om och i så fall hur äganderätten bör stärkas. Markägare får nämligen ingen som helst ersättning för andra förlorade inkomster från till exempel jordbruk, skogsbruk eller turism.

Fru talman! Gruvnäringen betalar varje år avgifter för att finansiera prövningsprocesser och tillsyn. Under våren 2015 beslutade regeringen att höja tillsynsavgifterna med 50 procent för att de i större utsträckning skulle täcka statens utgifter.

En höjning av avgiften för tillsyn, oavsett storlek, slår mycket hårdare mot en liten verksamhet än mot en stor och reflekterar inte alltid de faktiska kostnader som tillsynen innebär. Vi anser att man bör överväga att införa differentierade avgifter för tillsyn som bättre tar hänsyn till verksamheternas omfattning och i större utsträckning reflekterar de faktiska kostnaderna. Detta vore både mer effektivt och mer rättvist.

Vi vet att mineralet finns i Sveriges berggrund, och vi vet att det behövs. Samtidigt görs allt för att motverka gruvnäringen. Oändligt långa handläggningstider och komplicerade tillståndsprocesser dödar projekt som spelar en viktig roll i omställningen.

Kallak och Laver är två av många exempel på senfärdigheten. Tre år har gått utan att gruvan i Kallak fått något tecken på att ett tillstånd skulle vara på gång. Dessutom har de sökande när de begärt att få ett möte med Näringsdepartementet blivit nekade.

När riksdagens konstitutionsutskott redovisade sin årliga granskning av regeringen kritiserades bland annat regeringens senfärdiga hantering av tillståndet för gruvan i Kallak. Kritiken lyder att näringsministern inte vidtagit några synbara åtgärder i ärendet under tre års tid.

Det är dock inte bara bolagen som kommer i kläm här. Kommuninvånarna, både de som är för och de som är emot projekten, befinner sig i limbo. Folk vet inte vad som gäller.

Detta kan inte vara en handläggningsprocess som regeringen är stolt över. Trots detta hävdar näringsministern gång på gång att Sverige är och kommer att förbli EU:s ledande gruvnation. Hur då? undrar jag.

Med handläggningstider som dessa kommer investeringarna snart att börja fly Sverige till andra länder. Vi har redan börjat se sådana konsekvenser av senfärdigheten. Gruvbolag funderar på att lämna Sverige, och det är allvarligt.

Med anledning av detta yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut under punkt 1 om tillståndsprocesser och handläggningstider.

Ansvarstagande sträcker sig utanför Sveriges gränser, och ibland måste man tvinga sig själv att lyfta blicken och se till helheten även om det är lite obekvämt.

Handläggningstiderna och tillståndsprocesserna har varit synnerligen provocerande för väldigt många. Det är dags att regeringen går från ord till handling – innan det är för sent.

Fru talman! När jag förberedde detta anförande tittade jag på mitt manus från förra årets mineralpolitiska debatt och reflekterade lite över vad som hänt sedan dess.

Om sanningen ska fram är det – om man bortser från coronapandemin – inte mycket som hänt, och det som har hänt är inte mycket att yvas över. Regeringen Löfvens hantering av svensk gruv- och mineralpolitik skulle faktiskt kunna beskrivas i en kort sammanfattning med den något travesterande titeln På gruvfronten intet nytt.

Visst, vän av ordning kanske vill påpeka att vi här i kammaren nyligen hanterade frågan om undersökningstillstånd. Men om sanningen ska fram rörde den debatten primärt ändringar i minerallagen som tvingats fram som en konsekvens av coronapandemin. Det var alltså inget nytt i sig – inget som på allvar stärker Sverige som gruvnation på sikt och inget som gör skillnad på riktigt.

Det är just det som är problemet, eller i alla fall en stor del av det, för som jag ser det skulle skriften På gruvfronten intet nytt likt den snarlikt betitlade romanen vara en ganska ledsam historia.

Om man vågar sig på en haltande liknelse kan det klassiska verkets unge huvudperson Paul Bäumers inledande entusiasm liknas vid näringsministerns. Näringsministern försitter inte en möjlighet att utomlands segervisst framhålla Sverige som en stark gruvnation, en nation som välkomnar investerare med öppna armar, en nation att göra stora framtida gruvsatsningar i. Men så konfronteras de båda huvudpersonerna med verkligheten – den unge tysken med frontens vedervärdiga fasor, näringsministern med gruvbolagens reaktion när de synat korten i den svenska regeringens hand.

På fyra år, från 2016 till 2020, har Sverige som gruvnation betraktad sjunkit från 8:e till 36:e plats i ansedda Fraser Institutes rankning av länder som internationella bolag anser attraktiva att investera i. Från att ha spelat i samma liga som USA, Australien och Kanada placerar vi oss nu tillsammans med länder som Mali och Ghana.

Det borde väcka eftertanke. Det borde leda till en reaktion. Det borde till och med leda till panik inom Näringsdepartementet, fru talman, även om panik sällan leder till konstruktiva beslut.

Men hos regeringen Löfven är saker och ting inte som de borde. Hos regeringen Löfven tillsätter man en utredning, som passande nog ska bli klar först efter de allmänna valen 2022. Så var den frågan begravd fram till valet.

Visst är utredningar viktiga, och visst kan de leda till något bra. Men ibland undrar jag varför man inte kan agera på konkreta förslag. Varför kan man inte agera innan det gått så långt att man fått kritik från nästan hela oppositionen, hela näringen och till och med riksdagens konstitutionsutskott om att hanteringen av tillståndsprocesserna är oacceptabla och skadliga för svensk basindustri?

Det finns konkreta förslag om att revidera befintlig mineralstrategi eller ta fram en ny. Det finns konkreta förslag om att införa ett så kallat one-stop-shop-förfarande vid tillståndsprövningar. Det finns konkreta förslag som syftar till att stärka SGU:s förmåga att utföra ett av de uppdrag myndigheten faktiskt har: att utföra systematiserad kartläggning av malmpotentiella områden.

En del av detta är ju inget nytt. Det är sådant vi tjatat om här i kammaren i debatt efter debatt, som det hade varit fullt möjligt att börja utreda för flera år sedan om regeringen hade haft en genuin vilja att komma framåt. Tyvärr ser jag inte den viljan, och även om näringsministern i de interpellationsdebatter jag haft med honom hävdar annat tror jag att detta beror på samarbetet med det inte så industrivänliga Miljöpartiet. Men nu spekulerar jag, fru talman; det får jag medge.

När jag tänker på situationen och framtidsutsikterna för vår gruvnäring kan jag inte låta bli att tänka på vårt västra grannland Norge, där man har haft turen att finna fyndigheter av olja och gas. Det är fyndigheter som genererat arbetstillfällen och välstånd i hela landet, inte minst på dess landsbygd.

Jag är en av dem som under årens lopp hört folk prata om Norge och dess oljemiljarder med en illa dold avundsjuka – folk som i likhet med mig funderat på vad vi hade kunnat åstadkomma här i Sverige om det varit här fyndigheterna fanns.

Sedan tänker jag att den där avundsjukan är helt obefogad. Den är obefogad för att fossila bränslen genom politiska beslut håller på att fasas ut – ja, om inte regeringen stressar på med avvecklingen av fullt fungerande reaktorer så att vi får elda med olja i stället, men det är en helt annan debatt.

Den är obefogad också för att vi här i vår egen berggrund förutom basmetaller som järn, koppar och zink har en riklig förekomst av det som brukar kallas framtidens olja, nämligen innovationskritiska mineral som litium, kobolt, vanadin, grafit, tellur och andra sällsynta jordartsmetaller. Detta är metaller och mineral som pekas ut som absolut nödvändiga i ett samhälle som går mot en högre grad av elektrifiering och implementering av ny teknik – det som ofta kallas den gröna omställningen. Frågan är bara: Vad gör vi med den vetskapen? Utreder vi den eller utvinner vi den? För mig är svaret givet.

Om regeringen vill ha ledtrådar, svara på följande frågor: Ska Sverige vara den gröna omställningens vinnare eller förlorare? Ska vi sitta på avbytarbänken eller vara med i matchen? Ska vi vara en ansedd gruvnation eller inte? Ska vi ha en industri som skapar välstånd, eller ska vi tillsätta en utredning?

För mig som arbetat inom näringen och bott i Gällivare i nästan ett och ett halvt decennium är sambanden nämligen glasklara. Det som utvinns och produceras i min hemkommun skapar välstånd inte bara i Gällivare och Norrbotten utan i hela Sverige. Många av de företag som återfinns i andra delar av Sverige hade inte funnits om det inte vore för svensk gruvindustri. Det innebär i sin tur att många av de arbetstillfällen som finns i andra delar av Sverige inte heller hade funnits om det inte vore för svensk gruvindustri. Jag frågar mig, fru talman: Vad hade Sverige varit då?

Gruvnäringen har en väldigt lång tradition i Sverige. Den har utgjort och utgör än i dag en hörnpelare inom vår exportberoende basindustri. Svensk gruvnäring har en nära koppling till akademi. När det gäller gruvrelaterad forskning och innovation ligger vi än så länge i absolut framkant.

I Sveriges gruvor utvinns inte bara metaller och mineral, utan där utvecklas också allt från energibesparande ventilationssystem till tunga lastbilar och högspecialiserade gruvmaskiner. Inom svensk gruvindustri forskas det, och det utvecklas nya miljövänliga brytmetoder och processer för efterarbete, det som i folkmun kallas återställning.

Jag vill att det ska vara så. Jag vill att vi ska bli bättre på att värdesätta denna för landets välstånd viktiga industri. Jag vill att vi ska fortsätta att ligga i topp och vara en ansedd och respekterad nation på detta område. Jag vill att vi ska ha världens mest moderna och miljövänliga gruvindustri. Jag vill att vi visar omvärlden att det går utan barnarbete, slavliknande arbetsförhållanden och extrem miljöpåverkan. Jag vill att företagen blickar hitåt, inte bortåt. Det arbetet börjar här i Sveriges riksdag genom att vi fattar kloka beslut som möjliggör det.

Avslutningsvis, fru talman, står jag naturligtvis bakom samtliga våra reservationer i betänkandet, men för att spara tid vid voteringen nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation nummer 11.

Fru talman! Jag hade från början inte tänkt begära replik på Eric Palmqvists anförande, men jag blev något bekymrad när jag hörde hur Eric Palmqvist uttryckte sig. Det föranledde en fråga om hur Eric Palmqvist och Sverigedemokraterna ser på processerna och hur de ska gå till. Om man ska göra förändringar i lagstiftning eller miljöprövning, ska man då greppa ett förslag som kommer i kammaren i luften och genomföra det i stället för att göra rejäla utredningar och gå till botten med vad som är mest lämpligt och även höra dem som berörs av förändringarna på ett rimligt och vettigt sätt? Detta är en fråga till Eric Palmqvist.

Det svartmålas i talarstolen och sägs att inget görs. Vi har hört hur två utredningar har beskrivits, som nu har tickat igång. Den ena handlar om modern miljöprövning och kommer under året; den startades tidigare. Vi har också detta med att vi behöver effektivisera prövningsprocesserna.

Men tillbaka till frågeställningen: Vilken ordning för denna typ av förändringar står Sverigedemokraterna för?

Fru talman! Tack, Mattias Jonsson, för frågorna!

Att det är en gängse ordning att tillsätta utredningar för att ta reda på om förslag är bra är egentligen inte konstigt. Ibland föreslår vi också i våra motioner att saker och ting ska utredas. Detta är en naturlig ordning och inget som är konstigt i sig.

Konstigt blir det däremot när saker och ting debatteras här i kammaren och utmålas som problem och det år efter år framförs förslag efter förslag i samma debatt utan att något händer från regeringens sida. Det känns lite som att det är först under galgen, när man till och med fått kritik från konstitutionsutskottet, som man faktiskt agerar. Det känns lite reaktivt att agera på det sättet från regeringens sida, och det känns inte som att man gör det med näringens bästa för ögonen.

Detta uppfattar jag som otroligt bekymmersamt. Signalen har kommit från både näringen och oppositionen, och det riktas tillkännagivanden. Men det händer egentligen ingenting förrän konstitutionsutskottet riktar denna kritik. Nu ser vi också resultatet i Fraser Institutes rankning, där vi sjunker ganska drastiskt. Jag vill mena att detta är ett resultat av saktfärdighet och obeslutsamhet från regeringens sida.

Fru talman! Tack, Eric, för svaret!

Jag är fortsatt bekymrad över Eric Palmqvists hållning i talarstolen och också i replikskiftet, där jag inte får något tydligt svar när det gäller vilka processer vi ska ha.

Jag tycker att gruv- och mineralnäringspolitiken är oerhört viktig. Den är framtiden. Den måste vara hållbar, och vi måste fokusera på att det fattas miljömässigt riktiga beslut. Vi behöver fokusera på tillståndsprocesserna. Det behöver bli effektivare och mer förutsägbart – självfallet är det så. Vi har nu Hybrit, som är ledande och helt unikt i världen och som vi förhoppningsvis kommer att se resultat av redan i år.

Men vi kan inte greppa förslag i luften och genomföra dem utan att göra tillräckligt ingående utredningar för att ha bra underlag inför beslutsfattande. Jag oroar mig för om vi har partier i Sveriges riksdag som inte ser att den processen och gången är nödvändig och viktig för att vi ska landa rätt och inte sabotera för en näring, i detta fall mineral- eller gruvnäringen.

Fru talman! Jag kan ge ledamoten Jonsson ett exempel på en sak som kanske inte behöver utredas, nämligen förslaget om att antingen revidera den befintliga mineralstrategin eller att utarbeta en ny. Det är inget som behöver utredas. Det finns redan en mineralstrategi som är den enda gällande. Jag tror att den är från 2013. Den frågan skulle man mer eller mindre kunna ta på volley.

Det är bra att Socialdemokraterna, som är ett traditionellt industriarbetarparti, i mycket står upp för gruvpolitiken. Men ni har ju en samarbetspartner som heter Miljöpartiet, och jag uppfattar inte riktigt att de är gynnsamma för socialdemokratin i den här frågan. Kanske är de mer som en fotboja i sammanhanget. Det är min tolkning av situationen.

Ledamoten Jonsson säger att han är bekymrad över min hållning i den här debatten. Men jag tror att Mattias Jonssons bekymmer över min ståndpunkt i det här sammanhanget gör mindre för gruvnäringen än gruvnäringens bekymmer med den socialdemokratiska politiken. Jag tror att det är ett större bekymmer för näringen än hur jag uttrycker mig i den här debatten.

Fru talman! Gruvnäringen är viktig för Sverige och kommer att spela en än mer betydelsefull roll när energisystemet nu ska ställas om i en hållbar riktning. Många mineraler som behövs inom modern batteriteknik eller andra teknikapplikationer finns i Sverige. De kan ligga till grund för nya gruvetableringar, och då ofta i delar av landet där utbudet av arbetstillfällen annars kanske är begränsat.

Fru talman! Detta är en balansgång – å ena sidan vet vi att mineralbehovet kommer att öka, å andra sidan vill vi inte överexploatera eftersom gruvbrytningen innebär stor påverkan på miljön, och redan vid prospektering och provborrningar kan det bli negativa effekter på naturvärden och renskötsel. Därför är det av stor betydelse att möjligheten för berörda att påverka och att unika natur-, turist- och renbetesområden tidigt värnas i exploateringsprocessen, från undersökningstillstånd till brytning.

Fru talman! Vi vet att mineralimporten innebär en hög risk för att vi som land bidrar till miljöförstöring, brott mot mänskliga rättigheter, brott mot barn och förföljelse av miljö- och urfolksaktivister. Eftersom konkurrensen sker på ekonomisk basis och för att uppnå största möjliga vinst ligger vinsten i skillnader mellan länders förutsättningar gällande miljöskydd, arbetares rättigheter och mänskliga rättigheter. Det har blivit bättre, men vi är långt ifrån en global hållbar gruvindustri.

Därför bör vi titta närmare på hur vi kan ta ansvar för vår mineralkonsumtion, dels genom att forska vidare och utöka återvinning och sekundär utvinning av metaller, dels genom att förbättra produkters livslängd och materialbehov. Men vi måste också se på hur en hållbar mineralutvinning ska genomföras och se på ansvaret att städa upp efter sig när utvinningen slutförts. Vi har som land kunskapen, tekniken och resurserna för att göra detta. Till exempel har den svenska gruvnäringen i en internationell jämförelse låga utsläpp. Det är ett arbete som fortsätter och kommer att ge goda resultat.

Fru talman! Vi i Vänsterpartiet håller med om att tillståndsprocesserna måste bli bättre i flera avseenden, inte bara i tidshänseende utan även i miljöhänseende. Man borde i ett tidigt skede ge besked vid ansökningar om bearbetningskoncession om risken för osäkerhet är stor. Det blir då upp till det ansökande företaget att bedöma om man vill gå vidare i ett projekt som riskerar att dra ut på tiden, där utgången är osäker. Det är inte vi som ska ta ansvar för företagens vilja att ta risker.

Samtidigt är den svenska gruvnäringen den lägst beskattade i världen, vilket bidrar till att göra Sverige till ett mycket attraktivt land för mineralprospektörer, det vill säga bolag eller privatpersoner. Den mineralersättning som tillståndshavarna måste betala till staten och markägarna är mycket liten i internationell jämförelse. Risken är att det gällande regelverket lockar hit oseriösa aktörer, som ställer till oåterkalleliga miljöskador och inte vill eller har möjlighet att göra rätt för sig när gruvkonjunkturen viker nedåt.

Fru talman! Vi vill också att gruvnäringen och andra naturresurser gärna ska ha lokalt förankrade ägare, och varför inte statliga? Att ha lokal förankring ger mer hänsyn till närområdet, det ger mer långsiktighet och det skapar ett hållbarhetstänk. Vi vill också att samhället ska kompenseras för förlusten av sina gemensamma resurser, inte minst lokalt, det vill säga att gruvregionerna ska få återinvestera som kompensation för gruvornas påverkan på miljön och på omgivande samhällen.

Vi i Vänsterpartiet anser att mineralnäringen kan utvecklas i samklang med naturmiljön på ett sådant sätt att urfolkets rättigheter respekteras, och de områden som vi vill skydda på grund av den biologiska mångfalden ska också respekteras. Mineralutvinning i naturskyddade områden får helt enkelt inte ske, och de internationella avtalen måste respekteras.

Slutligen vill jag ta upp frågan om alunskiffer, en fråga som Vänsterpartiet har drivit länge. Jag vill understryka vikten av att arbetet med att ta fram ett nytt regelverk bedrivs skyndsamt, att förslag snart överlämnas till riksdagen och att förslaget innebär att brytningen av alunskiffer kan upphöra inom en nära framtid.

Med detta yrkar jag bifall till reservation 1.

Fru talman! Vi står bakom samtliga våra reservationer i detta betänkande, men för tids vinning yrkar jag bifall endast till reservation 5.

Svensk gruvnäring har stor betydelse för vår utveckling. Vi har traditioner, kunskap och unika tillgångar som ska vårdas och utvecklas på ett ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbart sätt. Gruv- och mineralbranschen sysselsätter i dag cirka 13 000 personer i Sverige och genererar många jobb därtill. Tillsammans med stålindustrin står man för ungefär en tiondel av vår bruttoexport.

Mineralpolitiken hänger samman med visionen om att hela landet ska leva. I norra Sverige är en stor majoritet av investeringarna direkt eller indirekt kopplade till just gruvnäringen. Målet måste vara att värna och utveckla Sveriges position som gruvnation. Men just nu går det åt fel håll.

Fraserinstitutet i Kanada undersöker årligen olika länders och regioners attraktivitet för gruvinvesteringar. Sverige är tyvärr på väg att åka hiss nedåt med hög hastighet. År 2016 låg vi på plats 8. Fyra år senare hittas vi först på plats 36. Detta duger inte!

Fru talman! Vi kristdemokrater pratar gärna utifrån vår ideologi. En av grundpelarna i den kristdemokratiska ideologin är förvaltarskapstanken. Jag påstår absolut inte att vi har monopol på det begreppet, men det är en omistlig del av den kristdemokratiska bottenplattan. Det förtjänar att påminnas om att förvaltarskap inte enbart handlar om att bevara, skydda och konservera. Förvaltarskap innehåller också ett moment av förädling. Att bryta järnmalm för att förädla den till rostfritt stål står inte i konflikt med förvaltarskapet utan är tvärtom en logisk konsekvens av detsamma. Självklart ska det i alla led vara högt ställda krav på miljöskydd, etik och långsiktighet, men vi sviker vårt uppdrag om vi avstår från att förädla våra resurser.

Fru talman! För att vi ska klara av en storskalig omställning av fordonsflottan och näringslivets industriprocesser till att bli oberoende av fossila utsläpp är de svenska gruvorna en nyckelfaktor för hela EU. I dag produceras cirka tre fjärdedelar av allt batterimineral i Afrika, Kina eller Sydamerika.

När det gäller kobolt är europeiska biltillverkare i stor utsträckning beroende av import från Kongo. Vilka etiska hänsyn eller miljöhänsyn som tas i produktionen där kan vi fundera lite över. Om vi vill fortsätta på den inslagna vägen med att elektrifiera fordonsflottan, vilket många med mig vill och eftersträvar, är den enda rimliga slutsatsen att EU måste sträva efter en högre grad av självförsörjning.

Sverige är ett land som är en del av EU, och det är särskilt viktigt att vi tar ansvar. Vi måste se gruvnäringen ur ett internationellt hållbarhetsperspektiv, där nimby – not in my backyard – måste avföras från dagordningen.

Fru talman! Tillståndsprocesserna måste förbättras. Det är nog ganska många som tycker så i denna kammare. Riksdagen har tidigare under denna mandatperiod beslutat om ett tillkännagivande för regeringen att tillståndsprocesserna måste förenklas och förkortas och att regeringen dessutom ska återkomma till riksdagen med konkreta förslag. Men det är fortfarande så att processerna är utdragna och oförutsägbara, och inget riktigt konkret har presenterats mer än att vi nu i dagarna, via medierna, har fått ta del av att regeringen ska se över och utreda gruvnäringsfrågan.

Det är fortfarande lite anmärkningsvärt att den utredning som regeringen tidigare tillsatte för att se över reglerna för miljötillstånd inte fick uppdraget att se över tillståndsprocesserna. Därför har det nu återigen blivit riksdagens uppgift att göra ytterligare ett tillkännagivande i just samma fråga.

Fru talman! Äganderätten är helt central i den kristdemokratiska ideologin. Det är en rättighet som varje civiliserat samhälle bör skydda. Den är grunden för ekonomisk utveckling och möjliggör förvaltarskap över generationer.

Minerallagen har under lång tid varit föremål för diskussion utifrån flera olika aspekter. Ett skäl till kritik är att markvärdet och affektionsvärdet för mark påverkas negativt när undersökningstillstånd beviljas. Ett annat skäl är oro bland närboende som inte är direkt berörda markägare. Den ersättningsskyldighet som verksamhetsutövaren har gäller endast gentemot markägaren.

Äganderätten har en förhållandevis svag ställning i minerallagen. Markägarens inställning har ingen egentlig betydelse när det gäller om gruvbrytning ska påbörjas på marken eller inte. Markägaren äger heller inte mineralfyndigheter.

Samtidigt kan jag konstatera att behovet av flera av de olika mineral som omfattas av minerallagen ökar i och med omställningen till ett hållbart samhälle. Framtiden ställer därmed krav på en rad avvägningar, och jag är av uppfattningen att regeringen därför behöver tillsätta en utredning som ser över minerallagen och bland annat tittar närmare på om det finns anledning att ändra äganderättens utsträckning under markytan.

Fru talman! Jag vill lyfta fram ännu en aspekt som bör ingå i en sådan utredning, nämligen hur återställningskostnaderna för sanering efter gruvverksamhet ska hanteras. Utredningen bör enligt min mening ge förslag på hur ekonomisk säkerhet för återställande av skador ska hanteras på ett tillfredsställande sätt. Översynen bör samtidigt beakta samhällets olika behov av mineral och metaller för att klara omställningen till en klimatneutral energianvändning och hur Sveriges konkurrenskraft som gruvnation kan stärkas.

Sverige har en viktig roll att spela för att driva på för att EU ska vara ett klimat- och miljöpolitiskt föredöme globalt.

Fru talman! Ska vi lyckas med klimatutmaningen behöver vi se hela värdekedjans betydelse, och Sverige behöver agera för att återta förtroendet som en gruvnation att räkna med i framtiden.

Fru talman och ledamöter! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1 och utskottets förslag i övrigt och avslag på alla motioner.

Gruvorna har en flerhundraårig, nästan tusenårig, historia. Jag tycker att vi måste ställa oss frågan: Vad göms i denna historia? Vi har en lång historia av att tränga undan urfolket samerna, och Sverige har fått kritik internationellt för hur denna fråga har hanterats.

Vi har också en historia av att förorena vatten. Flera gruvbolag har gått i konkurs, och otillräckliga ekonomiska säkerheter har gjort att skattebetalarna har fått stå för notan för efterbehandling. Så sent som år 2000 skedde det största dammbrottet i svensk historia, i Aitik. Jag säger detta för att visa att det är på allvar när det gäller mineralnäringen och att tydliga regleringar behövs.

Frågan är om Miljöpartiet har en helt nattsvart inställning till mineralnäringen. Svaret är nej. Det finns många bolag som jobbar väldigt bra och framåtlutat. I nuläget är gruvnäringen stora klimatutsläppare, men de har också antagit en färdplan för en fossilfri mineralnäring till 2045. Elektrifieringen pågår också i full fart. Det finns även bra projekt för återvinning, med både spets och bredd. Och så sent som i dag var jag med på ett seminarium om spårbarhet av metaller, där man ser på hur man kan spåra andel återvunnet men också klimat. Detta ska nu implementeras. Sedan har vi Hybritprojektet, med stål utan kol.

Alla dessa är väldigt bra projekt som tar sikte på framtiden. Det är där vi behöver landa, inte i det förflutna. Vad är då Miljöpartiets syn på framtidens mineralpolitik? Jag skulle säga att det är enkel matematik. Vi har ett jordklot, fru talman, men vi lever i dag som om vi hade fyra. Det är verkligen inte rimligt.

Om man läser på Statistiska centralbyråns hemsida ser man att den största mängden avfall i Sverige kommer just från gruvnäringen. Om man lägger ihop alla andra avfallsmängder är gruvavfallet fortfarande den största mängden. Men avfall är ju inte avfall utan en resurs – det pratar vi mycket om i dag. Det handlar om gruvavfall men också om sådant som finns i våra städer men som inte används längre, och där kan man ägna sig åt urban mining. Sedan finns olika uttjänta produkter, och där finns waste mining.

Forskare i Linköping har räknat på kopparvärdet i kablar som inte används, och det är flera miljarder kronor. Detta är något som man behöver ta vara på. Om vi accepterar denna enkla matematik ser vi att det allra bästa är att helt enkelt minska konsumtionen och organisera om, ha andra affärsmodeller och jobba mer effektivt. Det är det allra mest klimateffektiva. Nästa steg är att kraftigt öka återvinningen.

SGU har skrivit att hälften av Europas behov av vanadin finns i svenskt stålslagg men att det behövs teknikinvesteringar och ekonomiska incitament. Miljöpartiet anser att det måste lagstiftas om återvinning, för det går alldeles för långsamt här.

Om steg ett är minskad konsumtion och steg två är ökad återvinning är steg tre att vi inte utesluter nya verksamheter. Men det är då viktigt att det finns ett stort miljöskydd, att det finns respekt för urfolket samerna och en långsiktigt hållbar markanvändning. Och vatten ska helt enkelt inte förorenas.

Vi tycker alltså att det är viktigt med tydliga regelverk och ekonomiska incitament som tar mineralnäringen in i framtiden.

Med Miljöpartiet i regeringen har vi tagit steg för steg kring detta. Uran är numera förbjudet. Det är förknippat med oerhört stora miljörisker. När det gäller kol och olja står det i januariavtalet att de ska förbjudas. Vi har tagit bort skatterabatten på diesel. Vi har också tagit fram en strategi och handlingsplan för cirkulär ekonomi. Där är en av de prioriterade strömmarna innovationskritiska metaller och mineral. SGU har fått i uppdrag att jobba med just återvinning av metaller, och vi sköt till pengar i budgeten för detta.

Fru talman! Vi jobbar också just nu med alunskiffer och att skärpa regelverken kring detta. Det är en väldigt viktig fråga.

Ekonomiska säkerheter, som jag inledde med, finns också med på agendan. Det har gjorts en utredning som har remitterats och som det nu arbetas med. Platserna Dannemora, Tapuli, Blaiken och Svärtträsk är ställen där de ekonomiska säkerheterna var otillräckliga. Det behöver vi komma till rätta med.

Vi har precis beslutat om utredningsdirektiv för regelverk och prövningsprocesser som ska säkerställa en hållbar försörjning av dessa innovationskritiska metaller och mineral. Här är det väldigt viktigt med återvinningen och den lokala miljönyttan och att vi också tittar på hur en större del av värdet kan komma lokalsamhället till del.

Fru talman! Jag ska göra en sammanfattning. Vi tycker att vi verkligen behöver ta mineralpolitiken in i framtiden nu genom denna enkla matematik. Vi har bara ett jordklot. Vi behöver minska konsumtionen och kraftigt öka återvinningen. Och när det gäller nya verksamheter behövs ett stort miljöskydd. Grundvattnet ska inte förorenas. Och vi ska ha en tydlig respekt för urfolket samerna.

Fru talman! I dag sker flera stora och spännande investeringar i ny och grön teknik i norra Sverige. Det handlar om miljardinvesteringar som ska hjälpa till att klara klimatomställningen, men som också kommer att kunna ge tusentals jobb som är mer än välkomna. Några av dessa spännande satsningar är Northvolt, som just nu bygger Europas största batterifabrik utanför Skellefteå. Området är ungefär lika stort som 40 fotbollsplaner eller som Gamla stan, för att ge perspektiv. När alla fabrikslinor är klara kommer upp till 3 000 personer att jobba där.

Andra spännande industriinvesteringar är Hybrit, som några har nämnt, där SSAB, LKAB och Vattenfall satsar på fossilfri framställning av stål. En liknande tanke där stål ska produceras via en fossilfri process är på gång i Boden med företaget H2 Green Steel i spetsen.

Fru talman! Världen behöver mer metaller och mineral, och med omställning till ett klimatsmart samhälle kommer också en ökad efterfrågan. När det gäller sällsynta jordartsmetaller som behövs för framställning av till exempel batterier till elbilar, batterier för vätgaslagring, vindkraft, smartphones och drönare sker ingen produktion av det i Sverige eller Europa. Globalt är Kina den största producenten med 86 procent av världsproduktionen. Endast ett fåtal procent sker genom återvinning. Dock försöker gruvbolaget LKAB utveckla metoder för utvinning ur gruvavfall från järn, vilket är bra och nödvändigt. Det är i sammanhanget viktigt att nämna att det även finns en geopolitisk aspekt här. EU:s blickar riktas därför bland annat mot Sverige för att minska beroendet av Kina.

Fru talman! Gruvnäringen är väldigt viktig för Sverige och bidrar med tusentals jobb, inte minst på landsbygden. Men tyvärr, som flera har nämnt här, har långa och oförutsägbara handläggningstider för till exempel miljötillstånd gjort att fler och fler gruvföretag drar sig för att investera här. Det har gjort att vi i dag har blivit mindre attraktiva som gruvland.

Det är inte rimligt att ett företag ska behöva vänta uppemot tio år på att få ett besked. I Centerpartiet vänder vi oss mot det faktum att olika myndigheter kan överklaga varandras beslut i stället för att tala med en röst. Det skapar en enorm osäkerhet och oförutsägbarhet för företagen. Vi är också bekymrade över att tillståndsprocesserna är så olikartade runt om i landet och att företag ska behöva ta beslut om lokalisering utifrån vilken länsstyrelse som bäst kan balansera frågor om bevarande av naturområden och hållbar industriutveckling. Det ska vara på samma sätt i hela landet.

Vi upplever också att det inte finns en balans mellan olika värden. Det har blivit en väl kraftig slagsida åt att bevara till exempel kulturlandskap och nyckelbiotoper kontra att bygga vindkraftsparker, även när påverkan på kulturlandskapet eller artrikedomen är näst intill minimal.

Slutligen menar vi att det finns alldeles för många olika lagstiftningar och prövningsinstanser inblandade. Det lägger en orimligt tung administrativ bevisbörda på företagen och öppnar för både godtycklighet och utdragna processer.

Fru talman! Jag hade väldigt mycket på hjärtat i dag. Men jag inser att min talartid börjar ta slut. Jag är tacksam över att Socialdemokraterna till slut, efter nästan åtta år, tog mod till sig och tillsatte en gruvutredning där bland annat tillståndsprocesserna och handläggningstiderna ska ses över. Det är på tiden. Annars kommer företag att välja att investera i andra länder, och tusentals arbetstillfällen kommer att gå förlorade. Det tjänar inte Sverige på och inte heller EU.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 24 mars.)