Mineralpolitik

Herr talman! Låt mig börja med att yrka bifall till reservationerna 1, 2 och 6.

I dag ska vi debattera det mineralpolitiska betänkandet, som innehåller motioner från allmänna motionstiden. För att ge lite bakgrund om hur viktig mineralnäringen är för Sverige kan jag nämna att den sysselsätter i runda slängar 7 500 personer. Jämfört med andra sektorer är de kanske inte så många, men de står för ungefär 25 miljarder av vår export. Sverige ensamt står för ungefär 90 procent av EU:s totala järnmalmsproduktion. Vi har också en av de renaste och miljövänligaste mineralbrytningarna i hela världen.

Den är också basen för det stora välstånd som Sverige har. I Bankhallen här i riksdagen kan vi se två stora målningar av de näringar som har försörjt oss. Den ena föreställer jordbruket. Den andra föreställer malmbrytningen, som var grunden för Sveriges välstånd. Den står fortfarande för en ansenlig del av vår export.

De förslag som Moderaterna och till viss del Alliansen lägger fram handlar om att fortsätta utveckla den mineralstrategi som alliansregeringen satte på plats 2013. Den går ut nu, 2017, och vi ser ingen indikation på att det arbetet kommer att fortsättas av den socialdemokratiska regeringen. I stället säger man att det kanske på något sätt ska införlivas i det som kallas nyindustrialiseringsstrategin. Tyvärr riskerar många av de slutsatser som har dragits i mineralstrategin att gå om intet.

Därutöver kommer man tillbaka till det problem vi har på den svenska arbetsmarknaden generellt. Jag vet inte om ni har spanat in den svenska Beveridgekurvan. Den ser nästan omöjlig ut just nu: Arbetslösheten är otroligt hög samtidigt som det råder enorm brist på arbetskraft, och detta sker under en högkonjunktur. En viktig orsak till detta är naturligtvis bristen på kompetensförsörjning.

Det är ganska spännande att ett land – för att inte tala om denna institution, herr talman, med politikens kraft och allt det där – som klarar av att utbilda tiotusentals genuscertifierade dj:ar, inte klarar av att utbilda 20 metallurger, vilket är vad som krävs för att vi ska ha ett fungerande mineralsystem.

Detta om något är ett politiskt misslyckande.

Därutöver kan man se de långa handläggningstiderna i Sverige. Det tar ungefär sex år mellan första ansökan och beslut. Vi vet redan vad som sker på en marknad när det blir på detta sätt. Så är det redan på bostadsmarknaden. Det bildas oligopol. Det blir konkurrensunderskott, och det minskar också lönsamheten. Det drar ned viljan hos utländska investerare att investera i Sverige.

I verksamheter som kräver stora kapitalinvesteringar är det naturligtvis bättre om dessa investeringar inte kräver att man binder upp sina pengar för en hel konjunkturcykel. Vem vet vad räntan är om sex år? Hur vet man att man kan finansiera sin verksamhet om sex år? Särskilt tittar man på mineralsidan, där mineralpriserna varierar kraftigt. Då är självklart korta handläggningstider viktiga för att vi ska få en bra, fungerande marknad.

Vi behöver även långsiktiga spelregler. Det är viktigt att Sveriges lagar och regler inte ändras hipp som happ när det gäller krav på miljö och annat som gäller dessa verksamheter. Om man har en politisk instabilitet i dessa frågor bidrar det i sin tur till att utländska investerare inte är redo att gå in. Det blir också svårare för svenska utförare att konkurrera med andra europeiska eller internationella aktörer.

Moderaterna föreslår tillsammans med de andra i Alliansen att man ska fortsätta med den mineralstrategi som antogs 2013 och att man ska fortsätta att utarbeta en ny sådan.

Därutöver anser vi att äganderätten bör stärkas för markägare. När det gäller ungefär 99 procent av mineralbrytningen i Sverige är i och för sig ägaren av marken och mineralen densamma som den som bryter den. Men 1 procent är så kallad koncessionsbrytning, där ägaren av marken är någon annan än den som bryter den. Där finns det skäl att se hur man kan förstärka äganderätten för dem som äger marken.

Det gäller också fordringar vid konkurser, till exempel. Vid en konkurs är fordringarna från markägarna och de som äger mineralerna lågt prioriterade. Vi anser att man bör göra en översyn och se vad man kan göra för att stärka markägarnas äganderätt i relation till gruvbolagen.

(Applåder)

Herr talman! I dag debatterar vi näringsutskottets betänkande nr 17 Mineralpolitik. I betänkandet behandlas bland annat frågor som rör mineralersättningen och miljöfrågor kopplade till näringen. Det är tyvärr inte så mycket om gruvnäringens förutsättningar kopplade till exempelvis energi och transport, då dessa frågor hamnar i andra betänkanden. Med tanke på gruvnäringens viktiga ställning som jobbskapare och den stora exportandelen tycker jag dock att dessa frågor är svåra att lämna utanför en sådan här debatt.

Vid sidan av gruvindustrin har vi en stålindustri i Sverige som även den utgör en vital del av den svenska basindustrin. Den berörs dock inte alls i detta betänkande, men när det gäller gruv- och stålindustrin har branscherna ett antal gemensamma nämnare som gör att de båda kan gynnas eller missgynnas av en viss politisk inriktning.

Herr talman! I Sverige är vi vana vid ett positivt handelsnetto för varor. Under en längre tid har det dock varit en trend med ett allt sämre netto, vilket under denna mandatperiod faktiskt slagit om till negativa siffror. Trenden är rak utan tillstymmelse till trendbrott, vilket är en högst oroväckande utveckling för vår industri och för vår ekonomi. Från Sverigedemokraternas sida är vi, vilket borde vara bekant vid det här laget, naturligtvis mycket angelägna om att stärka den svenska industrin för att kunna garantera välfärd åt våra medborgare.

Herr talman! Gruvindustrin är en nyckfull bransch. Fluktuationerna i malmpriserna har på senare tid varit enorma. När järnmalmspriset låg på topp, omkring 2011, var världsmarknadspriset över 180 dollar per ton. Det har i dag sjunkit till under 70 dollar. Det är en nedgång på ca 60 procent.

Statligt ägda LKAB:s vinster sköt följaktligen i höjden under 2011 – det var nära 15 miljarder kronor före skatt – medan man förra året i stället visade ett negativt resultat. Nu fanns det förvisso fler skäl än bara malmpriset till det senaste årets dåliga resultat, men det är helt klart att gruvnäringen kräver mer långsiktighet än kanske någon annan bransch. Förutom de fluktuerande råvarupriserna är det långa ledtider och väldiga investeringar som föregår varje gruvprojekt.

Gruvnäringen och stålindustrin utgör dock tillsammans en central del av vår basindustri och export. Även om Sverige är ganska litet i en internationell kontext är vi faktiskt den i särklass största järnmalmsproducenten inom EU. Där står vi för omkring 90 procent. Även när det gäller produktion av andra metaller hör vi till de främsta.

Något som absolut inte är att förringa i detta sammanhang är att gruvnäringen som helhet står för tusentals arbetstillfällen, dessutom ofta på platser i Sverige där det är gruvorna som håller liv i orterna.

Herr talman! Exporten av såväl malm som förädlade metaller är som sagt betydande för den svenska ekonomin. Den totala exporten av malm, stål och andra metaller uppgick till 113 miljarder förra året. Det är nästan 10 procent av den samlade varuexporten. Den viktigaste varugruppen bland dessa är alltjämt stålprodukter, där svensk industri nischat sig genom att specialisera sig på så kallat högpresterande stål. När det gäller stål importerar faktiskt vi i Sverige ungefär lika mycket som vi exporterar, mätt i vikt. Men då vi producerar och exporterar det så kallade högpresterande stålet och importerar mer av standardprodukter är exportvärdet ungefär 35 procent högre. Genom satsningar på mer högteknologiska produkter står sig Sverige relativt väl i konkurrensen, och man kan därmed fortsätta att ge såväl skatteintäkter som arbetstillfällen.

Med detta sagt bör det stå klart för var och en hur viktiga de mineralrelaterade näringarna är för Sverige och dess välstånd. Därför blir det ibland svårsmält att höra hur vissa, om än indirekt, vill grusa förutsättningarna för en stark svensk gruv- och stålindustri. När man pratar med representanter för industrin är det en handfull konkreta orosmoln som kommer upp. Det handlar till exempel om energipolitiken. Man ser med oro på hur svensk politik riktas in på att byta ut allt det som har fungerat och tjänat oss väl under decennier mot kostnadsdrivande och opålitlig väderberoende elproduktion. Det handlar också om det eftersatta underhållet i viktig transportinfrastruktur, som försvårar och fördyrar för våra basindustriföretag att få ut sina varor på marknaden. Man kan också konstatera att det bedrivs alltför svaga utbildningsinsatser för industrin inom ämnen som till exempel metallurgi och när det gäller ingenjörer inom gruvteknik.

Ett av de största orosmolnen är dock den ofta ogenomtänkta och panikartade klimatpolitiken, där man gång efter annan förser svensk industri med nya konkurrensnackdelar. EU har som bekant sitt system med utsläppshandel, som missgynnar europeisk industri och bidrar till att driva ut den ur EU och flytta utsläppen till andra delar av världen. Oavsett färg på regering har Sverige tyvärr varit pådrivande i denna självspäkning.

På hemmaplan diskuteras vidare en så kallad vägslitageavgift eller kilometerskatt, som den ofta benämns. Denna skulle vid ett införande slå mycket hårt mot såväl basindustrin som landsbygden som helhet. Regeringen backade nyligen från en utredning av kilometerskatt, vilket givetvis var ett rimligt beslut. Likväl säger man sig vilja införa en variant redan under den innevarande mandatperioden, vilket naturligtvis är en stor risk för dessa företag.

Herr talman! Ett skäl till att såväl stålindustrin som mineralindustrin har haft det tufft på senare år är att Kina har dumpat världsmarknadspriserna på framför allt stål. Då Kina svårligen kan betraktas som en marknadsekonomi uppstår därmed en högst osund konkurrenssituation. Denna fråga ligger just nu på bordet inom EU, där man diskuterar en ny antidumpningsmetod mot prisdumpad och subventionerad import från tredjeland.

Men i detta läge väljer regeringen att ta ställning mot förändringar i regelverket som gör det möjligt att införa högre skyddstullar gentemot till exempel subventionerat stål från Kina. Sverigedemokraterna är ett handelsvänligt parti som ser värdet av tullfrihet, men det måste vara sjysta spelregler och lika villkor. Därför skulle det vara intressant att höra representanter från regeringspartierna utveckla resonemanget när det gäller varför man inte tycks ha ambitionen att skydda svensk industri mot prisdumpningar från en stor och stark ekonomi som inte följer samma regler som alla andra tvingas göra.

Herr talman! I detta betänkande har Sverigedemokraterna två reservationer. För tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation nr 7, som handlar om att justera den svenska mineralersättningen. Detta menar vi är rimligt i och med att en större del av värdet då kommer samhället och medborgarna till del, till exempel när utländska gruvbolag exploaterar svenska mineraler. Vi anser vidare att det finns ett ömsesidigt intresse mellan staten och gruvnäringen, och en höjd mineralersättning skulle göra det enklare för staten att bedriva en aktiv gruv- och mineralpolitik, inte minst när det gäller infrastruktur.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 1 och 9.

Visste du att du under din livstid kommer att behöva 800 ton mineraler och metaller? Även om inte alla vill erkänna det är nya gruvor och en ökad tillgång till metaller och mineraler är en förutsättning för det moderna samhället.

Många vet också att Sverige är ett betydande gruvland i Europa och att mycket av vårt välstånd baseras på de malmer och mineraler som utvinns här. Sverige är ju som många vet Europas största producent av järnmalm och står för över 90 procent av EU:s totala järnmalmsproduktion. Vi är också en av de främsta producenterna av många andra basmetaller, till exempel koppar, guld, silver och zink.

En del frågar sig varför vi måste öppna fler gruvor. Räcker det inte med att återvinna den metall som vi redan har? Då ska vi komma ihåg att många människor runt om i världen i dag reser sig ur fattigdom. Det gör att vi ser att fler hem byggs, allt fler har råd med en mobiltelefon och infrastrukturen byggs ut.

I och med att det här händer ökar även efterfrågan på malm och mineraler. Personligen tycker jag att det är förmätet att vi ska neka andra människor en tillvaro som vi själva tar för given. Hur många i den här salen använder inte mobiltelefoner, kör bil, åker tåg på räls som tillverkats av stål och åker över broar som förbinder öar, landskap och landsändar med varandra?

Herr talman! En annan orsak till att det behövs mer metaller är den nya, avancerade tekniken, många gånger för miljöändamål. Den kräver nya typer av metaller som inte har använts tidigare och som behöver tas fram i större omfattning, till exempel sällsynta jordartsmetaller som det finns ganska gott om i Sverige.

Vi är väldigt duktiga på återvinning av metaller i vårt land. År 2013 invigdes exempelvis världens största återvinningsanläggning för elektronikskrot i Skellefteå, och några av oss i näringsutskottet hade också förmånen att med vår delegation besöka Boliden och Rönnskärsverken och se på det här med egna ögon.

Självklart kan vi bli bättre på återvinning, men man måste också komma ihåg att återvinning bara kan ersätta en del av det ökande behovet av metaller som behövs i världen.

Dessutom, herr talman, finns det också en annan aspekt som är värd att lyfta fram i sammanhanget. Eftersom vi lever i en alltmer orolig värld är det bra att Sverige och EU har en egen tillgång till malm och mineraler och inte är alltför beroende av andra länder. En egen och ökad försörjningsgrad är viktig inte bara för att bibehålla vår levnadsstandard utan även för en konkurrenskraftig basindustri.

Herr talman! Den svenska gruv- och stålnäringen ligger långt framme internationellt sett med sin klimatsmarta produktion. Att försvåra för dessa branscher skulle ge större marknadsandelar för industrier i andra länder som inte har kommit lika långt i sitt klimatarbete.

Men klimatsmart produktion och hög effektivitet är också en konkurrensfördel för Sverige. Ett aktuellt exempel på en klok, miljövänlig och begynnande innovation är samarbetsprojektet Stål utan kol, som är ett samarbete mellan tre stora aktörer – LKAB, SSAB och Vattenfall – som jobbar för att ta fram en process där järn kan tillverkas med hjälp av vätgas i stället för med hjälp av den smutsiga kolen. För att det ska bli verklighet behöver dock samhället hjälpa till med till exempel testbäddar, eftersom den här verksamheten är så pass dyr som den är.

I sammanhanget och som stolt norrlänning kan jag inte låta bli att också nämna LKAB, som har tagit fram en hel del spännande innovationer. Det handlar om de järnmalmskulor som man också kallar för LKAB:s gröna järnmalmspelletar.

De här kulorna innehåller olika material utöver järnmalmen och minskar det totala utsläppet av koldioxid från gruvan till stålverkens masugnar med runt 70 procent jämfört med LKAB:s konkurrenter. Ni hörde rätt – det är väl fantastiskt och verkligen i världsklass, eller hur?

Herr talman! Mina kollegor har tidigare också nämnt tillståndsprocesserna för gruvbrytning, som tar alldeles för lång tid i Sverige. Det kan vi nog vara överens om. Det är väldigt många myndigheter inblandade som ska ge besked, och det händer ofta att någon eller några av dessa myndigheter begär anstånd, eftersom de behöver mer tid för att svara på frågor. Detta i sin tur gör att hela processen drar ut ännu mer på tiden, vilket kan innebära att det har gått så lång tid att ursprungsansökan anses föråldrad och måste kompletteras, och då, begriper ni ju, startar processen om igen.

Det här handlar naturligtvis om både tid och pengar. Om Sverige ska vara attraktivt för nya investeringar måste handläggningen bli snabbare, och prövningsmyndigheterna måste få fler resurser. Ska vi klara en rättssäker prövning av alla miljöfrågor för den växande gruvbranschen måste vi direkt i lagstiftningen sätta tidsramar för hur lång tid olika typer av processer faktiskt får ta.

Avslutningsvis, herr talman, vill jag bara säga några ord om transporter på järnväg. Jag hörde tidigare Josef Fransson från Sverigedemokraterna nämna just det här behovet. Då vill jag också påpeka att det här behovet finns i hela landet, inte minst i norra Sverige, där mycket av resurserna i gruv- och stålnäringen finns. Dessvärre har vi inte sett så många förbättringar som vi är i behov av på den betydelsefulla järnvägen än så länge.

Vi är ett exportberoende land och även ett stort land geografiskt. Därför behöver vi transportmöjligheter för gods, inte minst i gruv- och stålbranschen, som jag nämnde tidigare.

Som ni vet görs oftast prioriteringar efter persontrafikens behov, och min känsla är att godset många gånger kommer i andra hand. Investeringar för godsets räkning måste göras, från norr till söder, och behoven är minst sagt stora. Personligen tycker jag att det är en aning provocerande att majoriteten av alla infrastruktursatsningar görs i och omkring de stora städerna. Det sker på industrins bekostnad – en industri som många gånger ligger i glesare områden. Detta, mina vänner, gör inte Sverige mer konkurrenskraftigt, snarare tvärtom.

(Applåder)

Herr talman! Det ämne som nu debatteras är verkligen något som är viktigt för Sverige, även om merparten av svenskarna aldrig ser eller kommer att tänka på de här tillgångarna eller den basindustri som det faktiskt är.

Jag talar givetvis om mineraler och gruvverksamhet, som i sin tur ger andra industrier plattformar att luta sig mot. Det finns städer i mitt län som aldrig hade kommit till om vi inte haft en gruvindustri, liksom det finns orter och byar som aldrig hade kommit till om vi inte hade haft skogsbruket.

I Sverige finns en mängd mineraliseringar med värdefulla ämnen, och den svenska gruvindustrin är mycket betydelsefull för EU och Sverige, Under 2015 bröts det 72,7 miljoner ton malm i Sverige. Under samma år bidrog Sverige med 90 procent av EU:s järnmalmsproduktion. Sverige tillhör också EU:s ledande producenter av bly, koppar och zink. Huvuddelen av Sveriges malmexport går i dag till Europa, medan en mindre andel – bara omkring 2 procent – går till Kina. Med dessa insikter borde väl EU vara intresserat av att hjälpa till med infrastruktur för malmtransporter i Sverige?

Fastän gruvindustrin är så viktig och relativt stor är den oerhört känslig för prisvariationer. Det fick inte minst min hemkommun Pajala smärtsamt erfara och känna av i vardagen när det nyöppnade gruvbolaget Northland gick i konkurs. Detta berör alla i min kommun på något sätt, fortfarande och starkt.

Här har det dock kommit fram idéer som känns oerhört intressanta om en forskningsanläggning i anslutning till gruvan och anläggningarna som finns på platsen. Nu tänds även hoppet för öppnande av gruvbrytning igen med nya ägare till anläggningen, och dessa arbetar exemplariskt för att starta gruvan igen. Arbetet sker nu med insikten om behovet av att få fram mer miljövänlig, effektiv och klimatsmart gruvindustri. Forskning känns helt rätt i tiden.

För att arbetet ska lyckas krävs att alla parter som på något sätt kan påverka till en nystart verkligen gör sitt yttersta för att gruvan öppnas och brytningen kommer igång igen. Jag tänker på ägarna, det privata näringslivet och även myndigheter som kan ha ett finger med i spelet. Jag är övertygad om att det är bättre att hjälpa till så att den redan gjorda investeringen och det redan påbörjade dagbrottet blir en järnmalmsgruva. Den kan tillföra samhället resurser, arbetstillfällen och framtidshopp, i stället för att allt som samhället har uppoffrat blir ett återställningsobjekt för staten med flera hundra miljoner i kostnad. Det vore ett misslyckande.

I slutet av denna månad kommer en förstudie i ämnet om forskningsgruvan. Jag hoppas att den kommer att ge svar på några frågor så att vår eminenta regering kan ge framtida gruvforskning en bra start för en hållbar utveckling för våra framtida gruvor.

Det är inte konstigt i sig att dagens gruvprodukter är känsliga för påverkan från världspriserna. Vi säljer våra produkter på den öppna världsmarknaden, och där finns ju säljare av olika karaktär. Vad som känns olyckligt är givetvis att det inte finns någon svanmärkning eller certifiering som i ett globalt perspektiv tittar på hur till exempel ett företag inom stålindustrin hanterar sina anställda, koldioxidutsläpp i hela brytningsprocessen och även smältprocessen, det vill säga hela kedjan till färdig produkt. Med en sådan märkning skulle våra gruvor, med vidareförädling, som vi ägnar oss åt i Sverige, framstå som helt klart bäst i klassen. Sverige skulle ha det så kallade gröna stålet.

Här passar det utmärkt, herr talman, att jag uppmärksammar riksdagen på Vänsterpartiets särskilda yttrande under punkt 3, Avgifter och ersättningar. I yttrandet visas vilken riktning Sverige borde ta gällande styrmedel, så att det skapas en gruvindustri som accepteras av lokalsamhället och att det går att få ut så mycket mineraler som möjligt ur det som grävs upp.

Det är klart att en mineralavgift som bygger på ett system som ger de företag eller kluster som vidareförädlar materialet till hållbara produkter, med en för världens konsumenter tilltalande miljömärkning, skulle gynna det framtida systemet. Jag har haft lite svårt att sälja in mina tankar om en mineralavgift som bygger på idén att ju mer du förädlar, desto mindre avgift. Att bara gräva upp mineraler och sälja ut från landet skulle innebära högre avgift.

Jag tar inte ställning till storleken på en eventuell framtida ökning av avgiften, men att inte alls försöka ta fram ett system som ger arbetstillfällen och ett mervärde till samhället är att missa något väsentligt. Det kan till och med vara så att pengar som har betalats in av bolag som ägnar sig minst åt förädling ska gå till de bolag som förädlar mest. Några skulle kanske kalla detta för protektionism, men jag tycker inte att det är ett hinder för vilket bolag som helst att utveckla formerna för förädling. En beskattning av våra naturresurser är väl helt klart en nationell fråga. Om vi sedan får in miljö, klimat och sociala aspekter som värdemätare i produktionen har vi kommit i hamn.

Herr talman! Vänsterpartiet har tre reservationer i betänkandet, och vi står givetvis bakom samtliga. För tids vinnande yrkar jag bifall till bara reservation 11, som bygger på en motion som tar upp frågan om kompetensförsörjning till gruvnäringen så att kvinnor och män i det lokala samhället kan attraheras till näringen.

Jag vill än en gång uppmärksamma ledamöterna på vårt särskilda yttrande.

(Applåder)

Herr talman! Gruvnäringen är, som redan har sagts här, en av vårt lands viktigaste basnäringar. Gruvnäringen genererar viktiga råvaror, skatteintäkter och arbetstillfällen. Tack vare ny teknik har dagens moderna gruvbrytning mindre påverkan på miljön än vad äldre brytning hade. Det är positivt när gamla gruvor återöppnas för att tack vare den moderna tekniken utvinna fyndigheter eller när befintliga gruvor utökar sin utvinning på ett mer hållbart sätt.

Men vi vet också att gruvnäringen ger upphov till konflikter och misstro mellan olika grupper och intressen. Tillväxt och jobb ställs ofta mot miljö och exempelvis rennäring. Det är centralt att vi kan hantera och ta hänsyn till de olika intressen som finns.

Herr talman! Den svenska minerallagen är bland de allra hårdaste i världen. Den 1 augusti 2014 skärptes minerallagen ytterligare så att den enskildes ställning vid prospektering har förbättrats. Det har införts hårdare krav på vad en arbetsplan ska innehålla och på processen runt denna.

Alliansregeringen tog fram en mineralstrategi som lade en god grund för hur Sverige ska kunna ta till vara de möjligheter som finns för jobb och tillväxt, samtidigt som vi försvarar vår ställning som EU:s ledande gruvnation.

Gruvnäringen står ofta för omfattande ingrepp i naturen och påverkar miljön negativt. Det är därför angeläget att ansvariga myndigheter lägger större vikt vid att kontrollera de potentiella mineralföretagens ekonomiska styrka för att bland annat säkerställa företagens möjligheter att ta det fulla ansvaret för den miljöpåverkan som kan komma att ske.

Herr talman! Samerna är ett urfolk och en erkänd svensk minoritet, och Sverige har därför ett särskilt ansvar såväl historiskt som utifrån internationella konventioner att värna den samiska kulturen och samernas rätt att utöva renskötsel. Men inom den samiska kulturen känner man sig i dag hotad av exploateringsintressen.

Alliansregeringen genomförde viktiga lagändringar för att stärka de samiska intressenas roll i processen runt mineralutvinning. Men Liberalerna tror att vi måste visa stor respekt för de olika intressen som finns i samband med gruvdrift och mineralutvinning. Mycket tid och kraft måste läggas på att finna fungerande samrådsformer. Förtroende måste byggas. Det görs bland annat genom god kommunikation mellan aktörer, det vill säga företag, markägare, kommuner och andra berörda – såsom samerna.

Herr talman! Som vi har hört tidigare i talarstolen tog alliansregeringen ett ambitiöst och samlat strategiskt grepp om den svenska gruv- och mineralnäringen i syfte att ta till vara de möjligheter som ges för att Sverige ska fortsätta att utvecklas som en ledande gruvnation. Strategiska områden för en långsiktigt hållbar mineralanvändning identifierades, och ett betydande antal konkreta åtgärder presenterades. Medel avsattes för att finansiera de olika insatserna. Strategin var en viktig vägledning för en fortsatt aktiv och konkurrenskraftig gruvnäring i Sverige.

Dessvärre upplever vi inte att den nuvarande regeringen har samma intresse för gruv- och mineralnäringsfrågorna. Visserligen pågår ett arbete med att genomföra återstående åtgärder, men engagemanget i genomförandet lämnar en del övrigt att önska. Det finns enligt vår uppfattning dessutom anledning att befara att de hittillsvarande erfarenheterna inte tas till vara på ett effektivt sätt.

Alliansregeringen insåg betydelsen av att agera samlat och målinriktat, inte bara för att säkra den svenska gruvnäringens framtid utan även för att säkerställa att gruvindustrin kan samexistera med övriga delar av samhället.

Genomförandet av den mineralstrategi som beslutades av den dåvarande regeringen 2013 har under de senaste åren bidragit med mycket värdefull kunskap som nu måste tas till vara på ett effektivt sätt. Liberalerna instämmer därför i vad som anförs i motionerna 2016/17:3123 och 3128 om att riksdagen genom ett tillkännagivande bör uppmana regeringen att fortsätta det viktiga arbetet med den nationella mineralstrategin.

Jag yrkar därför bifall till reservation 1 under punkt 1.

(Applåder)

Herr talman! Jag tänkte anknyta till den debatt vi hade tidigare om regional tillväxtpolitik. Om det är något som ligger i den politiken är det just utvecklingen av den viktiga gruv- och mineralnäringen. Det är ju väl känt att dessa företag är beroende av den plats de verkar på.

Som min kollega sa har vi varit på en resa till Västerbotten. Vi besökte bland annat Boliden, som jobbar med återvinning av mineraler på olika sätt. Den branschen kommer att behöva växa mer och mer under de närmaste åren om vi ska komma in i en cirkulär ekonomi för hela samhället.

Men också den lokala betydelsen av hela den här industrin är stor. 900 personer är anställda på Boliden i Skellefteå. Det är en ansenlig summa personer som jobbar och verkar där, dessutom med hela världen runt omkring sig och i företaget. Det som är intressant med hela denna anrika näring, som har funnits och verkat i Sverige i så många år, är just det här. När vi talar om bruksorter i Sverige är det inte alltid med en positiv klang.

Jag nämnde tidigare min uppväxtort Degerfors. Där finns en världsledande stålindustri, Outokumpu, som också är kommunens största privata arbetsgivare. Frågan är om man inte är största arbetsgivare över huvud taget. Vikten av dessa verksamheter ska vi inte glömma bort.

Ett annat exempel är Hagfors i Värmland. Uddeholm, en välkänd industri där, har också flera hundra anställda. Naturligtvis påverkar det hela bygden.

Med anledning av att man har hela världen som arbetsfält vet vi också betydelsen av att vi har en gruv, stål och mineralindustri som har och kommer att få goda villkor att fortsätta växa och utvecklas. Orterna där de här fabrikerna och andra verksamheterna ligger kommer att avfolkas än mer om de inte får den kompetens och utveckling som de behöver.

På våra besök de senaste dagarna har vi fått med oss ett antal åsikter. När vi talar om det här med att återvinna till exempel elektronikavfall som innehåller mineraler är det klart att det finns en viktig tanke i det om det cirkulära samhället men också en tanke om vad det är vi producerar i Sverige, vad det är vi tar in och hur vi ser på producentansvar över huvud taget.

Vi har en mineralstrategi. Vi i Alliansen har en önskan, skulle jag vilja påstå, att mineralstrategin inte bara följs upp utan också utvecklas. Som kristdemokrat önskar jag verkligen att det hade funnits mer av en regional tillväxtpolitisk tanke också i mineralstrategin – av anledningen att vi behöver en fortsatt industri på de här fälten för att vår landsbygd ska överleva och klara sig.

Jag yrkar bifall till Alliansens reservation nr 1 och tackar för mig.

(Applåder)

Herr talman! I dag behandlar vi motionsbetänkandet på mineralområdet. Än en gång ska vi debattera mineralpolitik, och motionsfloran skiljer sig inte nämnvärt åt från förra året. Viljan är ungefär densamma; skillnaden är att mer har hunnit åstadkommas sedan senast. Den svenska gruvnäringen har fortsatt att leverera och se till att behålla Sveriges placering som EU:s ledande gruvnation.

Jag vill redan inledningsvis yrka avslag på motioner och reservationer och bifall till förslaget i betänkandet så som det föreligger.

I de motioner som i dag är föremål för debatt vill jag dock understryka att det i flera fall finns lovvärda initiativ. Det finns en vilja att ta gemensamt ansvar och att ta till vara avkastningen på fyndigheterna bättre liksom en ambition att Sverige ska vara en föregångare i omställningen till ett mer hållbart samhälle. I flera fall är det dock motioner som rör sådant som redan är sjösatt eller där utfästelser redan har gjorts med sikte på just det motionen föreslår.

Redan förra året när vi debatterade de här frågorna kunde vi konstatera att vi ser en positiv utveckling i svensk industri. Jag kommenterade också då att svensk industri är allt annat än ”basically gone”. Som bland andra Hanif Bali nämnde tidigare är ca 7 500 personer anställda direkt i gruvnäringen. Över 90 procent av EU:s järnmalmsproduktion kommer från Sverige.

Primärt beviljas undersökningstillstånd i Norr och Västerbotten samt Dalarna. Men även jag som gotlänning stammar från ett gruvlän, där vi även fortsättningsvis hoppas få plocka upp en hel del kalksten. Dock har antalet ansökningar hos SGU gått lite upp och ned – kraftigt ned de senaste åren som en naturlig följd av sjunkande mineralpriser på världsmarknaden.

Det ser dock lite olika ut med prisutvecklingen på olika råvaror. Järnmalmen har ökat avsevärt i och med att Trump vann valet i USA och utlovade infrastruktursatsningar som kraftigt skulle öka behovet av järnmalm. Efterfrågan på svenska produkter och tjänster är fortsatt stor, och i detta nu nyindustrialiserar vi Sverige.

Likväl finns det utmaningar. En del av dem har nämnts här tidigare. Det är dels i termer av priset för svenskt stål på en global, hårt konkurrensutsatt marknad, dels krav på hållbar industriproduktion. En industrination som Sverige måste bevisa att vi förmår hålla flera värden på kartan samtidigt: fortsatt hög produktion men självklart på ansvarsfulla och hållbara villkor.

Redan nu vill jag därför poängtera att målet med den svenska miljöbalken är och förblir att främja en hållbar utveckling och att tillförsäkra nu levande samt kommande generationer en hälsosam och god livsmiljö. Försiktighetsprincipen ska gälla. Skärpta och utökade krav på miljökonsekvensbeskrivningar har införts.

Herr talman! En annan utmaning väl värd att lyfta fram i det här sammanhanget är kompetensförsörjning i gruvindustrin. Det har också nämnts här tidigare.

Näringsutskottet besökte i går Skellefteå i Västerbotten. Det är ett besök som har lyfts fram här flera gånger; jag tror att vi alla är väldigt nöjda. Vi besökte Rönnskärsverken, där Boliden tydligt pekar på bristen på metallurger. Men alla vi som intresserar oss för näringspolitik vet att behoven är långt större än så – inte minst på ingenjörssidan, där behovet ibland förefaller i princip omättligt.

Jag är därför stolt över den utbildningspolitik som den socialdemokratiskt ledda regeringen för med tydliga satsningar dels på fler högskoleplatser, dels på utökningar i vuxenutbildningen. Därtill behöver vi ännu fler förebilder i gruvnäringen – såväl kvinnor som män – som kan visa på vägen till både jobb och utveckling runt om i hela Sverige även fortsättningsvis. Så bygger vi Sverige starkt och konkurrenskraftigt!

I den här kontexten förtjänar också till exempel Umeå att lyftas fram. Där satsar man tydligt på att få fler kvinnor att bo kvar men också på att få nya kvinnor att söka sig till regionen. Detta görs eftersom man har kunnat konstatera att de regioner som attraherar både kvinnor och män är de som är långsiktigt hållbara och konkurrenskraftiga.

Herr talman! En blomstrande industri som utvecklas med sjysta villkor är beroende av långsiktiga spelregler. Därför vill jag helt kort också i år beröra den överenskommelse som slutits mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna på mineralpolitikens område. Den lyder som följer:

”Sverige ska vara en föregångare för en hållbar utveckling inom gruvindustrin, som är viktig för Sverige. Vi vill skapa nya modeller för att utveckla samhällets och gruvnäringens ansvar för att finansiera de investeringar som krävs för en miljömässigt hållbar gruvnäring och samhällsutveckling. Miljökraven vid prospektering och provborrning ska skärpas. Turistnäringens och andra lokala näringars intresse ska beaktas. En analys av framkomliga vägar ska göras inom Regeringskansliet. Sverige ska inte öppna upp för utvinning av uran, olja eller gas.”

Det är sex rader, men med mycket innehåll och höga ambitioner – som sig bör.

Mineralstrategin förtjänar självfallet att nämnas särskilt, inte minst eftersom arbetet med den har prioriterats av såväl den föregående som den nuvarande regeringen. Huvuddelen av åtgärderna i strategin är utdelade som uppdrag till ansvariga myndigheter. Det gjordes av den föregående regeringen men har också gjorts av den nuvarande regeringen. Regeringen har konstaterat att ungefär hälften av de beslutade uppdragen och aktiviteterna har redovisats. Och arbetet med mineralstrategin i sin helhet väntas vara färdigt och avrapporterat under 2017.

Syftet med mineralstrategin är att genom ett långsiktigt och hållbart användande av landets mineralresurser, i samklang med miljö-, natur- och kulturvärden, skapa tillväxt i hela landet. Därom är den nuvarande regeringen rörande överens med den föregående.

Det finns all anledning för svensk gruvindustri liksom för svenska beslutsfattare att även fortsättningsvis hårt bevaka förändringar i omvärlden. I dagsläget rustar till exempel flera Natoländer delar av sitt försvar, och Kina importerar alltmer råvara, vilket på sikt skulle kunna innebära en efterfrågeökning hos svensk industri.

Det är en rejäl utmaning för industrin att förhålla sig till fluktuationerna och för politiken att medge villkor som underlättar vid behov av omställning. Ledtiderna i tillståndsprocesserna, som också har lyfts fram tidigare, är en rejäl utmaning för Sverige. Och det är ett område som särskilt berörs i den tidigare omnämnda mineralstrategin. Det är också ett högst påtagligt bekymmer som ständigt lyfts upp av aktörer i mineralindustrin. Oavsett ståndpunkt i en process vill alla inblandade ha besked i rimlig tid. Mångåriga processer gynnar inte någon och leder till att Sverige tappar fart. Att tillståndsprocesserna är såväl rättssäkra som effektiva är oerhört viktigt för Sverige och för att vi ska kunna behålla vår starka ställning som EU:s ledande gruvnation.

Regeringen visar ett stort mått av ansvarstagande och omsorg om en fortsatt tillväxt i gruvnäringen. Givetvis ska tillväxten ske med effektiv och varsam hand. Ett av ledorden för framtiden bör vara ansvarstagande, om såväl mineralresurser som omgivande samhälle och natur och miljö. Omställning av olika slag sker på flera håll i landet. Och processerna måste alltid präglas av just ansvarstagande. Ett gott exempel på ansvarstagande är LKAB:s agerande i Malmfälten. Det finns dock all anledning att fortsätta hålla ögonen på området.

Regeringen visade sin syn på Riksrevisionens rapport om gruvavfall i en skrivelse till riksdagen i april 2016. Av skrivelsen framgår att regeringen har påbörjat ett arbete med att utreda och analysera om det finns insatser eller åtgärder som på ett mer ändamålsenligt sätt än i dag kan säkerställa att det finns tillräckliga ekonomiska säkerheter. Det är ett oerhört viktigt arbete för att säkra en långsiktigt hållbar gruvnäring.

Herr talman! Med det ovan anförda yrkar jag avslag på samtliga motioner och reservationer på det mineralpolitiska området, och jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet i sin helhet.

Till sist vill jag också uttrycka stolthet över Sverige och det sätt på vilket vi gemensamt värnar om varandra men också om hållbara förutsättningar för tillväxt och utveckling. Ett Sverige som håller ihop är målet, också på mineralpolitikens område.

(Applåder)

Herr talman! Min fråga gäller kompetensförsörjningen inom mineralindustrin. De 20 metallurger som jag talade om var alltså inte bara till Boliden, utan 20 metallurger är det nationella behovet för LKAB, Boliden och alla andra mineralindustrier.

Det framstår nästan som barockt att man här i riksdagens kammare ska behöva ta upp ett så litet antal som 20. Men att ett land som har världens mest utbyggda högskolesektor misslyckas med att få 20 ingenjörer med denna specialitet är lite märkligt. Vi har en kompetensförsörjningsproblematik.

I det här landet är det definitivt inte brist på människor som tar högskoleexamen. Det verkar däremot vara en uppenbar brist på människor som tar högskoleexamen i efterfrågade ämnen. Mellan en tredjedel och en fjärdedel av dem som går ut högskolan får jobb för vilka kravet enbart är gymnasiekompetens. Det är kanske inte en överutbildning vi har, men det är en uppenbar felutbildning.

Vi måste göra någonting, med till exempel resurssystem och andra system, för att se till att vår industri klarar sig. Det handlar om det som tar in skattepengar, som producerar skattepengar, för att vi ska kunna ha råd med högre utbildning och alla de saker som vi värdesätter.

Vi kan inte säga att behovet är oändligt. Vi pratar om 20 personer. Varför klarar inte en sådan mäktig församling och mäktig regering av att se till att 20 personer får en korrekt sådan utbildning?

Herr talman! Hanif Bali kallade det barockt att vi talar om 20 metallurger. Jag tycker inte att det är barockt. Det visar på engagemanget i den här församlingen för att möta industrins behov och se till att den får ännu bättre förutsättningar att lyckas.

Jag tror att delar av nyckeln kan vara det som jag nämnde tidigare, alltså att göra det ännu mer attraktivt att bo över hela landet, att visa att man kan leva i och ta med sig sin familj till olika delar av landet. Där tror jag att gruvindustrin, vilket de också medger, har en del utmaningar. Kvinnor och män söker sig inte till de utbildningarna i lika stor utsträckning. Det leder också till att det kan bli svårare att ordna kompetensförsörjningen på vissa orter.

Jag håller med om att det är beklagligt att vi inte har löst utmaningen. Men jag tror likväl på inriktningen att öppna fler vägar till utbildning, att göra det mer attraktivt att bo och leva i hela landet och att visa på goda förebilder.

Herr talman! Det var en annorlunda slutsats. I länder som har en mycket bättre Beveridgekurva finns det inget samband mellan attraktiviteten i att bo på landsbygden och människor som väljer att gå ingenjörsutbildningar. Det finns inget som helst sådant samband. Men det är förklaringen i Sverige.

När man beskriver problem och lösningar på det sättet försöker man få lösningen att handla om någonting som man själv tycker är viktigt. Det är såklart viktigt i sig att människor kan leva och verka överallt i landet. Men det betyder inte att det behöver vara lösningen på just detta problem.

En stor del av problemet handlar om hur många platser som erbjuds på andra linjer. Vi har till exempel ett gravt överutbud av utbildningar inom andra sektorer. Det bidrar till att de konkurrerar med tanken på om man ska bli ingenjör eller inte. Och vi har en gymnasieskola som är helt neutral när det gäller vilken utbildning man ska välja. Till exempel blir de naturvetenskapliga och klassiska högskoleförberedande ämnena utkonkurrerade av estetiska ämnen, medieutbildningar och så vidare. Det är också ett problem som behöver adresseras.

Om vi tittar på skillnaden mellan Sverige och en bättre fungerande arbetsmarknad som i till exempel Tyskland visar det sig att de har ungefär 5 procent högre andel som går de klassiska linjerna, nämligen vetenskap och teknologi. Handlar det om att den tyska landsbygdspolitiken är mer effektiv? Självklart inte. Det handlar om att vårt utbildningssystem är felaktigt riggat.

I en tidigare debatt med Socialdemokraterna förnekade man att det ens fanns sådana problem; den svenska kompetensförsörjningen fungerar utmärkt. Det tror jag inte på.

Herr talman! Jag är inte alls främmande för att vi framöver ska låta näringslivets efterfrågan på kompetens och arbetskraft styra i större omfattning än i dag. Vi märker redan nu att sådana satsningar slår väl ut. När branschen efterfrågar en viss kompetens och vi utbildar i samklang med det får det positiva utfall. Det är någonting som jag tror skulle kunna prövas även här. Men jag tror inte heller att man ska förringa insatser för tillgång till utbildning och arbete i hela landet.

Jag nämnde tidigare Umeå, som mycket tydligt prioriterar insatser för att både kvinnor och män ska dras till regionen. Det ser ut att falla mycket väl ut. Då blir det lättare för gruvindustrin att lösa sin kompetensförsörjning framöver.

Jag tror att du, Hanif Bali, kan ha en poäng i att låta näringslivets behov slå igenom i större utsträckning i utbildningssystemet. Men jag tror också stenhårt på regeringens prioriteringar av att vi ska ha insatser för tillgång till utbildning och arbete i hela landet. Jag tror att det är en väg till framgång.

(Applåder)

Herr talman! I Skaraborg och i mitt grannlän Jämtland finns det en del fyndigheter av uran. Det har gjort att rätt många är oroade. Vad händer om något företag vill prospektera eller till och med bryta uran? Det skulle definitivt påverka jakten, fisket och turismen, för att inte tala om värdet på marken, som riskerar att minska. Marken riskerar att falla i pris.

För några år sedan ville Socialdemokraterna förbjuda uranbrytning. Men nu väljer ni att rösta nej till både Centerpartiets och Vänsterpartiets motioner om att utreda ett förbud.

Min fråga är: Hur kan det komma sig?

Herr talman! Helena Lindahl och jag har diskuterat den här frågan tidigare. Jag ska försöka att inte upprepa mig alltför mycket, men faktum kvarstår att det finns en överenskommelse mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet som nu sitter i regeringsställning. Det är den, mig veterligen, mest långtgående överenskommelse som vi har haft i fråga om uran.

Min fråga tillbaka till Helena Lindahl är: Vilken annan koalition kan erbjuda en lika långtgående överenskommelse, som faktiskt säger att vi inte kommer att öppna upp för utvinning av olja, uran eller gas? Det är ett faktum. Jag vet inget annat alternativ som har en lika stark överenskommelse.

Herr talman! Jag tackar Hanna Westerén för svaret. Vi ser att den förnybara energin byggs ut i allt snabbare takt. Jag och Centerpartiet gör bedömningen att ett hundra procent förnybart samhälle kommer allt närmare. Då minskar också behovet av uran, eftersom kärnkraften så småningom kommer att fasas ut.

Jag funderar på varför Socialdemokraterna tycker att det skulle vara så fel med en lagstiftning mot uran. Om ni redan har ett slags överenskommelse, som Hanna Westerén hänvisar till, funderar jag på varför man då inte kan lagstifta om ett förbud. Ni ville det för ett par år sedan.

Ni hänvisar alltså till denna överenskommelse. Men det som man kom överens om vid kaffebordet har faktiskt föga betydelse i jämförelse med beslut som tas om svensk lagstiftning. Lagen står faktiskt över er överenskommelse.

Jag kan bara konstatera att regeringspartierna vill få folk att tro att den interna överenskommelsen står över svensk lag och att ni försöker göra ert bästa för att få ett brutet vallöfte att framstå som något positivt. Det gör faktiskt väldigt många besvikna, inte minst i Jämtland och Skaraborg.

Jag undrar, Hanna Westerén, hur du förklarar kappvändningen för dem.

Herr talman! Jag vill börja med att uttrycka glädje över det som Helena Lindahl började med att lyfta fram – alla de närmanden som görs mot ett fossilfritt och förnybart samhälle. Det är otroligt viktigt för oss som lever i dag, men det är kanske ännu viktigare för dem som lever och växer upp i morgon. Vi är helt överens om att det är någonting otroligt positivt.

När det gäller denna överenskommelse vill jag ändå bestämt hävda att den väger långt tyngre än några kaffediskussioner. Det är alltså en överenskommelse mellan två regeringspartier. Så länge vi har denna regeringskonstellation befinner vi oss i den situationen att Sverige inte kommer att öppna upp för utvinning av olja, uran eller gas. För mig känns det oerhört tryggt.

(Applåder)

Herr talman! Denna fråga ska vi gräva vidare i. Om man tittar på svensk gruvnäring är det någonting som vi alltid har haft under oss och ibland kunnat ta upp och tjäna lite pengar på. Det som vi inte tar upp i dag finns kvar till i morgon. Det är som att ha pengar på banken.

Det som inte är som att ha pengar på banken är att om man försöker ta upp detta kan man skada naturen. Därför behöver vi strikta miljölagar. Har vi då ett dåligt konkurrensklimat på grund av våra strikta miljölagar?

Jag ska referera vad Fraser Institute har sagt. Det är ungefär som om vänsterpartisterna skulle citera Timbro, alltså en tankesmedja för totalt fri handel med allt. Fraser Institute gör det som kallas Economic Freedom of the World index. De säger att Sverige och Finland ligger i topp. I jämförelse med alla andra länder på jorden är det lättast att bedriva gruvnäring här.

Luleå tekniska universitet har gjort en utvärdering av gruvindustrin i en internationell jämförelse. De säger att det inte är några problem att ha strikta miljölagar. Sverige behöver tvärtom mer regulativ kompetens, regulative engineering competence, för att fortsätta kunna ta fram nödvändiga förslag.

Så visst, Hanif Bali, behöver vi 20 fler personer som kan undersöka vad som finns och ta fram nya möjligheter. Men vi har ett minst lika stort behov av 10 personer som kan hjälpa till att få rätt och bäst regelverk.

Sedan 1990-talet har de andra nämligen kommit i fatt. Man kan titta på Bolivia, Chile och Peru. Deras miljölagstiftningar har förbättrats avsevärt. Botswana lägger i år fram en ny minerallag.

När jag satt i Europaparlamentet träffade jag den som sedan blev gruvminister. Vi satt i ett samarbetsforum. Jag berättade om svenska gruvregler. Han skrattade och sa: Carl, my dear friend, you are the modern banana republic. Han tyckte att de hade striktare regler. De har en utvinningsavgift på 3–10 procent beroende på till exempel vad det är för mineral.

Norge har en utvinningsavgift på 78 procent på oljan. Storbritannien har en utvinningsavgift på 50 procent av nettovinsten. Malawi har en utvinningsavgift på 3 procent. Sedan har de royaltyer på 10 procent. Mongoliet har en utvinningsavgift på 5 procent plus 68 procent på övervinster. Och vi har en utvinningsavgift på 0,2 procent.

Det påstås att Sverige har problem med gruvlagstiftningen. Nej, vi har möjligen problem att fortsätta ligga före för att vi inte har tillräckligt mycket folk som kan hjälpa oss med det. Men vi är ett internationellt paradis för gruvindustrin. Då har vi också möjlighet att ge förutsägbara förstärkningar när det gäller användningen av resurser.

Om man tittar på vad länder känner för trygghet i att investera ligger Sverige även där i topp. Man känner att vår miljölagstiftning ger stabilitet och trygghet. Vi ligger i topp. Vi avskräcker ingen. Därför ska vi fortsätta att jobba på det sätt som vi har gjort – fortsätta förstärka miljölagarna och fortsätta förstärka rättigheterna för dem som jobbar i våra gruvor. Vi ska också fortsätta förstärka samernas möjligheter att ha inflytande på processen. Flera länder tillåter ett tydligt inflytande för lokala befolkningar.

Jag är därför inte ett dugg orolig för att vi kommer att drabbas av en gruvkatastrof om vi nu skärper regelverket. Ett tydligt ställe att skärpa regelverket är precis det som Hanna Westerén tidigare läste upp från regeringsöverenskommelsen när det gäller utvinning av olja och gas. Där har SGU i april presenterat en rapport som visar att det är fullt möjligt och ekonomiskt rimligt att skärpa regelverket.

Likaså när det gäller uran kom det en rapport i oktober från SGU som visar att det inte skulle vara någon utmaning alls för Sverige att skärpa regelverket även där.

Herr talman! Man vet inte vem man talar med. Är det real Miljöpartiet, eller är det provincial Miljöpartiet, eller vilket är det? Det som man helt enkelt undrar är om det finns ett stort behov av förändringar av miljölagstiftningen, och varför Miljöpartiet i så fall inte har motionerat om det. Om Miljöpartiet inte vill göra detta, varför har då inte Carl Schlyter motionerat om detta? Han har haft alla möjligheter att här yrka på en starkare miljölagstiftning. Men detta handlar på något sätt om någon retorisk exercis.

Däremot är det självklart att vårt behov av en långsiktig och stabil miljölagstiftning framstår som bra för vår konkurrenskraft.

Men det finns andra former av konkurrenshämmande problem, till exempel att tillståndsgivningen tar för lång tid. Det finns inget som säger att exempelvis hårda miljökrav måste innebära att det tar lång tid. Tvärtom kan det gå långt mycket snabbare. Om det finns tio personer som utarbetar bra miljölagstiftning kanske man ska ha tio ytterligare personer som tar hand om tillståndsprocessen. Därutöver kanske man kan ha ett mer förenklat förfarande när det gäller hur man hanterar tillstånden. Det är sådana frågor som har diskuterats.

Men i stället blir det något slags väderkvarnsdiskussion om huruvida vi vill ta bort en massa miljölagstiftning och sådant. Det finns ingen här som har motionerat om, yrkat på eller påstått det. Däremot tar Carl Schlyter upp detta som en stor konflikt. Och jag vet ju inte om denna konflikt är en slutsats som Miljöpartiet eller enbart Carl Schlyter drar.

Herr talman! Det är väl bra om vi kan enas om att vi kan finansiera mer. Ett sätt att finansiera detta är via lite mer gruvavgifter. Om Hanif Bali vill det, till exempel, kan vi väcka en gemensam motion om detta.

Jag är inte känd för att alltid hylla och försvara regeringen och allt den gör. I det här fallet litar jag till hundra procent på att regeringens arbete nu fortskrider. Det är därför jag inte ens behöver motionera om detta. I överenskommelsen med Socialdemokraterna har vi, precis som Hanna läste upp, kommit överens om att vi ska åtgärda gas, olja och kol. I april kommer en rapport. Därför behöver jag inte rösta på något förslag från Centerpartiet eller Vänstern som säger att vi ska förbjuda detta i dag, för vi håller redan på att jobba med det. Det är onödigt.

Du vet hur riksdagen funkar där, Hanif Bali. Jag tycker att man ibland kan rösta för saker som man gillar, men i det här fallet vet jag att regeringen jobbar med saken. Därför kan jag säga att det är bra att vi gör detta, och regeringen är på gång. Jag behöver inte väcka någon motion om det.

När det gäller vad man pratar om och vevar om – ja, jag yrkar inte på någonting här eftersom det jag stöder redan är yrkat på. Det som jag också stöder, som oppositionen har lagt fram och som jag tycker är bra vet jag att regeringen håller på med. I det här fallet känner jag mig därför trygg. Jag behöver inte väcka några motioner.

Herr talman! Först beskrivs Sverige vad gäller svensk lagstiftning på mineralområdet som en bananrepublik i form av ett u-land. Sedan är plötsligt allting fine. Retoriken går på något sätt inte ihop med handlingarna.

Jag tror inte att någon delar uppfattningen att svensk mineralpolitik och mineralpolitisk lagstiftning är i paritet med en bananrepubliks, oavsett vad din botswanska vän säger om det. När vi därutöver ser på den kritik du har haft mot till exempel mineralavgiften finns det väl inga indikationer från regeringen etcetera om några radikala höjningar som dem du har propagerat för här. Då kommer vi återigen till skillnaden mellan retorik och handling.

De länder som har en mycket högre mineralavgift har ju de facto inte en lika hög beskattning allmänt, i någon sektor, som Sverige. Det är väl också en orsak till att vi inte kan ta ut alltför höga avgifter i just denna sektor. Vi tar ut andra skatter på ett generellt plan som är långt mycket högre än andra länders. Det är en förklaring.

Däremot är det självklart att långsiktiga spelregler i mineralpolitiken och minerallagstiftningen leder till att Sveriges konkurrenskraft blir bättre. Det är väl bara att vara glad för det och att fortsätta med denna policy i stället för att, som Carl Schlyter föreslår, totalt förändra den från grunden, höja avgifterna, göra det krångligare, göra det svårare och göra tillståndsprocessen ännu längre.

Herr talman! Jag ska hjälpa till och reda ut detta åt Hanif Bali. Det jag sa var en reaktion på Maria Weimers uttalande om att Sverige har den hårdaste lagstiftningen i världen. Det tolkade jag som ett inlägg som retoriskt innebär att man inte vill fortsätta att jobba vidare med hårdare lagstiftning framöver. Det var det jag reagerade mot.

När det gäller skatter har regeringen inte lovat någonting; det är alldeles sant. Jag, däremot, tycker att det är en bra idé. Det var min åsikt. Vår gruvpolitiske talesperson är Jonas Eriksson.

När jag säger att regeringen gör ett bra jobb tycker jag nog att jag i trygghet kan tala för hela Miljöpartiet. Jag kan föreslå att vi ska ha en gruvskatt, vilket jag tycker är en mycket bra idé. Jag har väckt motioner om detta till interna kongresser tidigare, och till årets kongress, till exempel, lade jag fram ett förslag. Då är det en personlig åsikt – om nu detta hjälper dig att reda ut skillnaderna.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 13.)