Mellanöstern och Nordafrika

Herr talman! I dag debatterar vi ett motionsbetänkande som behandlar motioner om länder i Mellanöstern och Nordafrika. Den oro, den instabilitet och de konflikter som präglar regionen påverkar oss alla, också i Sverige.

När den arabiska våren svepte in över regionen 2011 tändes förhoppningar om mer demokrati och mer frihet i de länder där folket gjorde sina röster hörda. Tyvärr kan vi nu konstatera att förhoppningarna inte har infriats, möjligtvis med undantag för Tunisien. Förutom Tunisien är ljusglimtarna få. Flera stater balanserar på gränsen till sönderfall. Vi ser djupa interna splittringar som går på många ledder. Det präglar Syrien, Irak, Libyen och Jemen. Utomstående aktörer underblåser konflikterna och gör situationen ännu mer komplex. I kaoset frodas terroristorganisationer som al-Qaida och Daish.

De allvarliga kriser och konflikter som pågår i Irak, Syrien och Nordafrika har resulterat i akuta humanitära kriser. Antalet flyktingar, asylsökande och internflyktingar globalt överstiger nu för första gången sedan andra världskriget 60 miljoner människor. Över 160 000 människor sökte asyl i Sverige under 2015. Sverige är det land i västvärlden som per capita har tagit emot flest flyktingar från Syrien sedan 2011.

Kriget i Syrien har nu pågått i över fem år och utvecklats till det som vi nu kan säga är världens största humanitära katastrof. Över en kvarts miljon människor har mist livet. Hälften av den syriska befolkningen har flytt från sina hem. Miljontals människor är i behov av humanitärt bistånd och skydd. Den sönderfallande staten Syrien medför också stora konsekvenser för regional fred och säkerhet.

Våldet i Syrien måste upphöra. Den humanitära rätten inklusive det humanitära tillträdet måste respekteras. Parterna i konflikten och det internationella samfundet har här ett gemensamt ansvar för att uppnå en politisk lösning på konflikten som är bred och inkluderande.

Sverige måste fortsätta att ge långsiktigt bidrag till stöd för fred, säkerhet och utveckling. Det akuta humanitära läget i Syrien och dess grannländer, som riskerar att förvärras, kräver att svenskt bistånd omprioriteras för att möta den akuta krisen. Vi moderater har till det här betänkandet fogat ett särskilt yttrande där vi framhåller vikten av att göra omprioriteringar inom det svenska biståndet under lång tid framöver.

Men vi välkomnar också att regeringen har tagit fram en strategi för Syrienkrisen för perioden 2016–2020 där man kopplar ihop det humanitära biståndet och utvecklingsbiståndet. Vi tycker att strategin säger för lite om vad som faktiskt ska göras. Då merparten av de områden som biståndet riktar sig är kontrollerade av Daish är många av förslagen svåra att genomföra utan att i praktiken också samarbeta med Asadregimen.

Herr talman! Ett annat land vars säkerhet är tätt förbunden med Europas säkerhet är Libyen. Där finns ett presidentråd som etablerat sig i Tripoli, och det är ett viktigt steg i genomförandet av det som på engelska heter Libya Political Agreement, LPA. Det är nu viktigt att samlingsregeringen i sitt arbete eftersträvar inklusivitet och legitimitet.

EU:s engagemang i Libyen måste vara långsiktigt, och man måste vara lyhörd för libyska behov. För att stödja en positiv långsiktig utveckling måste vi samordna alla berörda aktörer.

Man måste komma ihåg, herr talman, att Libyen fortfarande befinner sig i ett mycket känsligt politiskt läge. Förutom rapporter om att det nu finns en skör ledning får vi också rapporter om att antalet Daishanhängare samtidigt ökar i just Libyen, och det är mycket oroande.

EU och Nato måste vara beredda att göra mer och också att genomföra civila eller militära insatser för att kunna stabilisera situationen i Libyen. Vi måste bekämpa Daish. De fasansfulla och systematiska övergreppen måste få ett slut. Vi har fått rapporter om avrättningar, massvåldtäkter och bombning av kyrkor. Sverige kan och ska hjälpa till i kampen mot Daish.

I början av året hade vi här i kammaren på begäran av oss moderater en aktuell debatt om Sveriges deltagande i kampen mot terrorism. Vi menade då, och vi menar fortfarande, att Sverige förutom bistånd och stöd till själva fredsprocessen i Syrien måste titta på vilka ytterligare militära medel som vi kan bistå med i kampen mot Daish. Alliansen har tillsammans föreslagit att Sverige skulle kunna bidra med svenska Gripenplan i Syren och Irak för att delta i kampen mot terrorismen.

Vi fördömer attacker, övergrepp och det våld mot civilbefolkningen som pågår från alla parter i konflikten. Vi fördömer de fasansfulla och grymma övergrepp som Daish begår mot kristna, yazidier och andra etniska minoriteter i Syrien och Irak. Detta måste få ett slut. Vi moderater anser att detta är att betrakta som folkmord, och vi har röstat för den hållningen i Europaparlamentet.

Men, herr talman, begreppet folkmord är en legal, juridisk term. Det är internationella överenskommelser som dikterar hur det internationella samfundet fastställer att folkmord har begåtts, och det ålägger stater och institutioner att agera. Det är upp till de rättsliga ordningar som finns att fastställa om ett folkmord har begåtts, det är inte upp till Sveriges riksdag.

Herr talman! Utskottet besökte tidigare i våras Israel och Palestina. Vi mötte representanter för båda sidor. Resan skedde i en tid då våldet mellan israeler och palestinier återigen hade tilltagit.

Israels rätt till säkerhet måste tryggas, men det får inte ske i strid mot folkrätten. Sverige måste genom EU fortsätta att driva på fredsprocessen mellan Israel och Palestina baserad på en tvåstatslösning där båda parter kan leva med säkra och erkända gränser med utgångspunkt i 1967 års gränser och FN:s resolution 242.

Vi moderater är fortfarande kritiska mot regeringen och det som vi anser vara ett förhastat och ogenomtänkt erkännande av Staten Palestina. Med tanke på att Palestina fortsätter att utvecklas i en oroande riktning var det olyckligt att regeringen inte ställde några motkrav. Sverige måste kunna ställa krav på att den palestinska myndigheten bättre uppfyller demokratiska principer, bekämpar korruption och respekterar mänskliga rättigheter. Därför måste vi se över och granska det palestinska biståndet, och i det sammanhanget vill jag yrka bifall till den motivreservation, nr 11, som vi har i betänkandet.

Herr talman! Den allt oroligare omvärlden ställer ökade krav på svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Utvecklingen i omvärlden påverkar Sverige. Vi måste vara med och ta vårt ansvar för att förebygga och hantera kriser genom att samverka med andra. Vi måste samverka inom EU, inom FN och inom Nato med långsiktiga bidrag till stöd för fred, säkerhet och utveckling i berörda länder. Samtidigt måste vi vara beredda att göra ytterligare militära insatser.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och bifall till vår motivreservation nr 11.

Herr talman! Vi ställer oss naturligtvis bakom samtliga våra reservationer i betänkandet, men jag väljer att yrka bifall endast till reservationerna 6 och 8.

Herr talman! Som tidigare nämnts debatterar vi ett betänkande som behandlar olika motioner rörande Nordafrika och Mellanöstern.

Under de fruktansvärda inbördeskrig som ännu pågår i Syrien och angränsande Irak har områdets folk i allmänhet, och dess minoriteter i synnerhet, systematiskt utsatts för mördande, fördrivande, tortyr och slaveri. Kyrkor har förstörts. Ovärderliga fornlämningar har sprängts i småbitar. Präster och biskopar har kidnappats. Många kristna och yazidiska samfund är på väg att fullständigt utplånas. Små barn har korsfästs av den enda anledningen att de är kristna.

Målet med IS/Daishs terrorkampanj är att lämna bakom sig en inte bara mänsklig utan även kulturell öken. Deras mål är att förinta de kristna och yazidiska minoriteternas historia, deras religiösa identitet och allt som dessa grupper har kvar av sitt nästan tvåtusenåriga kulturarv.

Processen är nu på väg att fullbordas i de områden som terrorgruppen kontrollerar. Kristna gruppers historiska koppling till Nineveslätten och Mosul i norra Irak, landets tredje största stad, är stark. Den kristna befolkningen, som varit där under mycket lång tid, är tyvärr nu så gott som etniskt rensad. Samma öde har gått andra platser till mötes. Ingen kan säga hur många kristna som i dag finns kvar i Irak och Syrien. Säkert är dock att de senaste åren har varit en fullständig katastrof.

Även kurder har varit utsatta i denna konflikt. De har visat förmåga att både försvara sitt territorium och driva en demokratisk utveckling där. De har också visat solidaritet genom att skydda andra minoriteter under IS/Daishs härjningar.

Vi ser med mycket stark oro på utvecklingen för kristna och andra minoriteter i området. Vi anser att regeringen måste intensifiera sina insatser, visa sitt tydliga stöd för områdets utsatta minoriteter, uppmärksamma de humanitära och kulturella värden som är på väg att gå fullständigt förlorade i dessa inbördeskrig, verka för att Nineveslätten får bli ett område med utökad autonomi, en egen administrativ provins inom ramen för den irakiska konstitutionen som skydd för minoriteter, verka för en konstitutionell lösning som stärker kurdernas självstyre och stödja dem i kampen mot IS samt öka de humanitära insatserna i konfliktområdet.

Herr talman! Sveriges riksdag har i dag en chans att uppmana vår regering att sända en tydlig signal om att vi ser vad som pågår genom att erkänna den etniska och religiösa utrensningen på kristna, syrianer, kaldéer, assyrier, melkiter, armenier, mandéer, yazidier och andra etnoreligiösa minoriteter i Irak och Syrien som ett folkmord.

Den svenska juridiska definitionen av folkmordsbrottet är hämtad från Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen, där gärningen definieras som ”var och en av följande gärningar förövad i avsikt att helt eller delvis förgöra en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp som sådan, nämligen

(a) att döda medlemmar av folkgruppen,

(b) att tillfoga medlemmar av folkgruppen svår kroppslig eller själslig skada,

(c) att uppsåtligen påtvinga folkgruppen levnadsvillkor som är avsedda att medföra dess fysiska undergång helt eller delvis,

(d) att genomföra åtgärder som är avsedda att förhindra födelser inom folkgruppen,

(e) att med våld överföra barn från folkgruppen till en annan folkgrupp.”

Det råder inga tveksamheter om att IS uppfyller dessa rekvisit för folkmord. Sverigedemokraterna stöder Sveriges kandidatur till FN:s säkerhetsråd, och jag hade hoppats att detta skulle vara en fråga för Sverige att driva där, men tyvärr tycks så inte bli fallet.

Utrikesutskottet vill med rätta i många sammanhang vara ett utskott som står upp för mänskliga rättigheter och folkrätten. Utskottet gör i samma betänkande uttalanden om huruvida stater ska erkännas eller inte. Vi räds inte att kritisera stater eller organisationer som begår brott mot mänskliga rättigheter och folkrätten.

Att utrikesutskottet då duckar vad gäller att skicka ett tillkännagivande till regeringen om erkännande av detta fruktansvärda folkmord är för mig en gåta. Här duger det inte att fastna i formella diskussioner om vems uppgift det är att erkänna ett folkmord. Sveriges riksdag och regering måste vara glasklara och visa sitt otvetydiga stöd för offren för denna nya förintelse, som pågår i detta nu. Att det finns partier i denna kammare som inte är beredda till det är riktigt skamligt och gör mig djupt, djupt besviken.

Herr talman! Sveriges och det internationella samfundets målsättning i Mellanösternkonflikten måste vara en långsiktigt hållbar fred. En grundförutsättning för detta är fredsförhandlingar där det ställs krav på båda parter och där båda är beredda och ges möjlighet att kompromissa för hållbara lösningar.

Det hastiga erkännande av Staten Palestina som statsminister Löfven och utrikesminister Wallström pressat fram tillsammans med Miljöpartiet är ett beslut som Sverigedemokraterna inte ställer sig bakom. Beslutet ger inte bättre förutsättningar för fred och kan inte ses som representativt för Sverige, eftersom en riksdagsmajoritet saknas.

Beslutet saknar dessutom folkrättslig grund. Ett grundläggande folkrättsligt krav för att erkänna en stat är att dess regering kontrollerar sitt territorium. Undantag kan göras när en annan stat ockuperar eller kontrollerar ett territorium, men det ser jag inte som det största problemet här. Det största problemet är Hamas och Gazaremsan.

Även om de två tidigare fienderna Fatah och Hamas nu ingått ett avtal ser vi inga tecken på att detta kommer att leda till en långsiktigt fungerande regering eller på att Hamas kommer att släppa kontrollen över Gaza eller styra en stat i enlighet med demokratiska principer och respekt för mänskliga rättigheter. Hamas har fortfarande som uttalat mål att förinta staten Israel och döda alla judar. Därför kan enligt oss ingen palestinsk regering där Hamas ingår anses som legitim.

Att statsminister Löfven i sin regeringsförklaring säger sig vilja ta krafttag mot terrorismen men ändå erkänner ett område som delvis styrs av terrorister speglar en tydlig dubbelmoral. Vi uppmanar därför regeringen att återkalla sitt erkännande av Palestina och förklara det vara ett misstag, ett förhastat beslut som saknade parlamentarisk förankring.

Herr talman! Vårt förtroende för Fatah, PLO och den palestinska myndigheten är också lågt. De avlönar terrorister, uppmanar till terrorhandlingar och bidrar till att sprida antisemitisk propaganda. De har uppviglat till den senaste tidens knivdåd. Den palestinska myndigheten visar stora brister avseende korruption, yttrandefrihet, rättssäkerhet och diskriminering av kvinnor.

Vi i Sverigedemokraterna har i många sammanhang krävt att biståndet till den palestinska myndigheten villkoras med tydliga krav på att myndigheten – innan några utbetalningar görs – upphör med alla belöningar för och hyllningar av terrorism och uppmaningar till terrordåd, tydligt tar avstånd från antisemitism, visar prov på att den styr i enlighet med demokratiska principer och mänskliga rättigheter och visar en vilja att leva i en fredlig relation med Israel.

I det senaste biståndsbudgetbetänkandet var vi det enda parti som ville se sådana krav. Övriga partier svarade endast med att de inte delade vår bild av problemen. På senare tid har äntligen fler partier vaknat i frågan och börjat höja rösten om att villkora biståndet till den palestinska myndigheten. Någon motion från dessa partier som de också kan ställa sig bakom har vi dock ännu inte sett, och någon vilja att stödja vår motion och reservation och skicka en tydlig signal och ett tillkännagivande till regeringen i detta betänkande har inte heller funnits.

Ett litet framsteg är i alla fall att Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna har skrivit en egen motivreservation. Detta är bättre än inget, och det inger hopp om att en svängning i frågan är på väg att ske. Eftersom sakfrågan är viktigare för oss än avsändaren vad gäller att stödja förslag från andra partier tänker vi i dagens omröstning i första hand rösta på vår egen reservation, nr 8, men i andra hand rösta på motivreservationen från Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna. Vi kan bara beklaga Centerns ointresse för att ställa krav på den palestinska myndigheten och villkora biståndet. Annars hade vi kunnat nå en majoritet i denna fråga.

Jag har redan överskridit min talartid, så jag ska bara kort avsluta genom att säga att jag tycker att det är oerhört dåligt av Sveriges regering att inte fullfölja det riksdagsbeslut som tidigare tagits om att erkänna den saharisk-arabiska republiken Västsahara.

Som ett av skälen till att inte erkänna republiken hänvisade regeringen till FN-processen. Problemet är nu bara att Marocko har sparkat ut nästan alla FN-arbetare från området och att FN-processen har stannat av.

Det är också ganska märkligt att samtidigt som regeringen valde att inte erkänna gjorde man ett avtal med Marocko för att få en lösning för de marockanska gatubarnen. Avtalet innebär att det är Sverige som ska betala uppehället för dessa personer i Marocko, men Marocko uppfyller inte sin del av avtalet.

Jag hoppas nu verkligen att regeringen kan tänka om, se att den har gjort ett misstag och inse att det omoraliska i att använda folket i Västsahara som bytesobjekt i förhandlingar med Marocko.

I detta anförande instämde Björn Söder (SD).

Herr talman! Utrikesutskottets betänkande om Mellanöstern och Nordafrika är baserat på de motioner som har väckts i kammaren. Det är med andra ord inte en heltäckande genomgång av hela Mellanöstern, utan mycket baseras på just motionerna och deras yrkanden. Det är ingen tvekan om att utvecklingen i Mellanöstern är ett hot mot allas vår fred och säkerhet. Det berör oss alla på väldigt många sätt.

I Tunisien, Egypten och Libyen väckte människors drömmar hopp om diktatorers fall. De föll, men frånsett i Tunisien upplever människorna på nytt förtryck och att det trampas på deras mänskliga rättigheter. Det är naturligtvis en utmaning för oss och EU att möta det och att fortsatt finnas med för att stötta de krafter som vill se en demokratisk utveckling och möjligheter till mänskliga rättigheter och frihet i sitt land.

Egyptens demokrati hade knappt börjat gro och knappt slagit rot när militären ånyo slog till. Under den tid som gått har vi sett dödsdomar delas ut i hundratal och hur yttrandefrihet, mötesfrihet och andra friheter återigen förtrycks. Det är ingen tvekan om, herr talman, att Centerpartiet precis som utrikesutskottet fördömer dödsstraff oavsett om de delas ut i Egypten, Iran eller andra länder.

Libyen har också berörts. Det är en källa till oro. Vi tog ansvar från denna kammare för att skydda. Responsibility to protect har använts en gång för att skydda befolkningen i Benghazi när den hotades av utrotning av regimen. Det vi inte har lyckats med, herr talman, är att gemensamt ta ansvar för att återuppbygga. Vi kan nu gemensamt arbeta för att det blir fallet när ett embryo till en regering finns i Libyen.

Syrien är källan till så oerhörda brott från många olika håll mot människor. Krigets offer räknas i miljoner och skördas dagligen. Halva befolkningen är på flykt. al-Asad är inte en del av en lösning. Det är alldeles klart. Också där har vi sett krigsbrott och kanske brott mot mänskligheten begås. Vi måste försöka bekämpa olika grupper på olika sätt både här hemma och där borta i Syrien och i omlandet.

Det är viktigt att vi finns med humanitärt. Sverige har under hela tiden agerat för att ge stöd humanitärt på plats och genom att öppna våra gränser för att ta emot dem som flyr. Det är en viktig del i det humanitära stödet. Men det är också viktigt att vi är med för att återuppbygga så att människor får chans att känna hopp och tilltro.

Som också sagts tidigare är det värdefullt att vi har ett tydligt stöd för och en tydlig ambition från svensk sida att medverka med bistånd och olika insatser. Det gäller också att medverka militärt i kampen mot Daish och de terrororganisationer som finns i både Syrien och Irak. Vi har samfällt ställt upp för att stötta.

Några av oss var också beredda att göra ytterligare insatser när det gällde svaret på Frankrikes begäran om stöd enligt artikel 42:7. Det är ingen tvekan om att vi är beredda att ta fajten med Daish på alla fronter. Det är bra att vi är en del av den koalition som leds av USA där vi ingår i kärnan av 20 stater.

Daish är utan tvekan en mördarorganisation. Det är en av de värsta som vi har sett i modern tid, kanske den värsta, skulle jag vilja säga. Den är per definition en folkmordsmaskin. Alla som inte tycker som de är de beredda att utrota. Det må vara människor, etniska grupper, religiösa grupper, platser eller historia – allt är de beredda att slå sönder. Det har talats om kristna, shiamuslimer och yazidier. Vi kan göra och kommer säkert att få göra listan lång, tyvärr, herr talman.

Det som är viktigt är att vi med vår närvaro, precis som FN och den särskilda kommission som har till uppgift att dokumentera och samla bevis, inte tappar bort detta. Det som inte får hända är att straffrihet råder. Det som måste hända är att de ansvariga, de skyldiga och de som har deltagit i dessa övergrepp, brott mot mänskligheten, krigsbrott och folkmord ställs till svars.

De kan ställas till svars här hemma där vi nu sedan 2014 har rekvisit angivna för folkmord som ett brott. De kan som vi ser det, något som utskottet också pekar på, ställas till svars genom en hänvisning från säkerhetsrådet till ICC eller till en särskild tribunal som måste ha uppdraget att genomlysa hela komplexet Syrien-Irak och de övergrepp mot mänskligheten som där har pågått.

Det är ingen tvekan om vår vilja att föra frågorna från krigets Syrien till domstol. Vi ser att det är domstolen som ska tala, domstolen som ska pröva och domstolen som ska döma. Vi från Centerpartiets sida säger: Ja, det har varit folkmord, brott mot mänskligheten och krigsbrott. Men det är inte upp till riksdag eller regering att döma, utan det lämnar vi till domstolar att göra. Vi ska se till att vi samlar bevis och att vi inte låter straffrihet råda.

Vår hållning är här liktydig med den hållning vi har haft i andra frågor när vi har diskuterat just brott mot mänskligheten och folkmord. Från vår sida vänder vi inte kappan efter vinden beroende på om vi sitter i regering eller i opposition.

Herr talman! Låt oss inte tro att det som hänt bara hände 2014 och 2015. Det pågår nu. I helgen kunde vi höra om att nya massgravar hittats. Det är klart att vi måste ha ögonen öppna och döma alla och inte bara vissa. Straffrihet får inte råda.

Herr talman! Jag ser att talartiden går snabbt. Frågan om Israel och Palestina har tagits upp. Det råder ingen tvekan från vår sida när det gäller 1967 års gränser. Östra Jerusalem är också en del av ockuperat område. Det är någonting som vi står upp för. Vi har stått upp för och tyckt att Sverige ska erkänna Palestina som stat. Vi har varit kritiska mot regeringens när och hur.

Herr talman! Jag yrkar bifall till vår reservation, nr 9. I den är det tydligt att vi anser att det är viktigt att vi ställer krav på den palestinska myndigheten. Vi gjorde det när vi i utskottet var närvarande och förde diskussioner om såväl kvinnors möjligheter som hbtq, mänskliga rättigheter och vikten av att man försöker göra det bästa av det man själv har ansvaret för. Vi ska vara tydliga och ställa krav, precis som vi ska vara tydliga gentemot Israel.

Men vi måste också se till att vi får igång fredsförhandlingar. Just nu blockeras de. Det är helt centralt att vi får igång fredsförhandlingar, och där har regeringen ett ansvar för att försöka agera. Det är inte en kravlös hållning vi har från Centerpartiets sida, vare sig här eller där. Det är tydlighet som ska gälla, och vi är beredda att medverka till detta, herr talman.

Jag yrkar bifall till vår reservation 9 och avslag på de reservationer som vi inte står bakom.

Herr talman! Daish är en folkmordsmaskin, sa Kerstin Lundgren. Varför då inte skicka ett tillkännagivande till regeringen så att regeringen kan vara tydlig med att man erkänner det som pågår som ett folkmord?

Kerstin Lundgren vill hänvisa till ICC, Internationella brottsmålsdomstolen. Men det ena behöver inte utesluta det andra. Det vi gör i dag sänder en tydlig signal till de drabbade människorna, och det är oerhört viktigt för dem. Jag ser inte att det är något fel.

Vi gör många uttalanden i utskottet när det begås brott mot folkrätten och mot mänskliga rättigheter, och vi skickar tillkännagivanden till regeringen. Varför då inte göra det också i denna fråga? Det ser oerhört illa ut att vi inte har ett enigt utskott i frågan.

Herr talman! Från Centerpartiets sida har vi den hållning som vi allihop var överens om i utskottet för en tid sedan, nämligen att riksdagen inte ska göra folkrättsuttalanden av den här sorten. Vår hållning är att detta är frågor som ska debatteras och diskuteras. Det är därför vi tar upp det här. Det är också därför vi tar debatten när vi talar om folkmord på kaldéer, armenier med flera 1915.

Men vi anser inte att riksdagen ska döma. Det ska domstolar göra. Vi ska se till att stifta lagar som blir tydliga. Det är också därför denna riksdag, jag själv och Centerpartiet aktivt har bidragit till att få folkmord som ett rekvisit i svensk lagstiftning. Det är viktigt, för då kan de som åker och deltar i folkmord, brott mot mänskligheten och annat dömas i svensk domstol. Riksdagen ska inte uttala sig i dessa frågor. Vi ska överlämna till domstolar att pröva.

Herr talman! Om vi inte ska uttala oss i så här allvarliga frågor undrar jag vad Kerstin Lundgren egentligen vill med utrikesutskottet.

Jag kommer ihåg det tidigare betänkandet om Irak och Anfalkampanjen. Det var inte med mindre än att utskottet konstaterade att det var ett folkmord som pågick som vi enades i denna fråga.

Jag vill fråga vidare om biståndet till den palestinska myndigheten. På senare tid har det inkommit rapporter från Amnesty om att den palestinska myndigheten använder sig av tortyr i fängelser mot frihetsberövade medborgare. Det enda brott dessa människor har begått är att kritisera den egna regimen. Samtidigt belönar myndigheten dem som har begått terrordåd i Israel. Kvinnor utsätts för våld och hedersmord. Myndigheten har varit med och uppviglat till de knivdåd som har skett på senare tid.

Tycker verkligen Kerstin Lundgren att det är rimligt att bistånd fortsätter att betalas ut utan att man kräver att dessa övergrepp och brister upphör?

Jag har läst Kerstin Lundgrens reservation, där hon tycker att det ska ställas vissa krav. Varför kan hon då ändå inte stå med på Alliansens gemensamma motivreservation, där man talar om att reformera biståndet för att just kunna ställa fler krav? Jag förstår inte riktigt vad det är som gör att Centerpartiet inte är berett att fälla regeringen här så att vi kan ställa fler krav på den palestinska myndigheten.

Den politik regeringen driver just nu innebär att man säger sig vilja ställa krav, men ingenting händer. Betalningarna bara fortsätter, och kritiken från vår regering mot den palestinska myndigheten är oerhört svag.

Om Kerstin Lundgren menar allvar med det som står i Centerpartiets reservation om att man ska ställa krav undrar jag varför vi inte kan ställa oss bakom en gemensam reservation. Helst hade jag velat att vi kunde göra ett tillkännagivande med vår motion som grund. Men ni hade åtminstone kunnat ställa er bakom motivreservationen.

Herr talman! När det gäller folkmord och varför vi i utskottet valde att ha en gemensam hållning efter händelsen i Halabja berodde det på att det fanns det ett domstolsutslag i det fallet. Det var utgångspunkten för vår erkännandemarkering.

Herr talman! Vi i Centerpartiet vill inte se politiska domstolar. Vi anser inte att det är vi som ska döma. Det är viktigt att vi stiftar lagar som säkerställer att fria och självständiga domstolar kan göra en prövning. Centerpartiet är entydigt tydligt med att straffrihet inte får råda. Straffrihet för brott mot mänskligheten, krigsbrott eller folkmord får vi inte acceptera.

Därför är det viktigt att vi ställer krav – vilket vi gör – på att hela den komplexa situationen i Syrien och Irak med Daish och dess härjningar, men även andra, blir föremål för prövning i särskild ordning i ICC eller i en särskild tribunal om säkerhetsrådet kommer överens om det. Men vi ska också vara tydliga med att dessa frågor måste prövas i Sverige när personer härifrån har deltagit i sådana övergrepp.

När det gäller den palestinska myndigheten anser vi tveklöst att man ska ställa krav. Vi har inte ställt oss bakom den biståndsstrategi som regeringen har lagt fram. Vi är beredda att diskutera den, men vi gör det inte i en motivreservation eller i ett allmänt tillkännagivande. I så fall vill vi vara tydliga med vad vi menar och inte bara skicka en allmän hälsning till regeringen, vilket en motivreservation skulle innebära.

Herr talman! Det är svårt att inte känna sorg och ilska när man ska försöka beskriva utvecklingen i Nordafrika och Mellanöstern. I Syrien ser vi vår tids värsta humanitära och mänskliga katastrof. Libyen och Jemen är länder som befinner sig i våldsamt kaos. I Bahrain och Egypten har auktoritära regimer tystat alltför många röster för demokrati och frihet.

Turkiet har slagit in på en tydlig auktoritär väg, och all form av opposition mot Erdoğans styre bemöts nu med våld, arresteringar och repression. I denna stund försöker det styrande AKP-partiet att hitta sätt att till och med fängsla parlamentariker från oppositionspartiet HDP.

I Västsaharas flyktingläger växer den tredje generationen flyktingar nu upp. Diktaturerna i Riyadh, Abu Dhabi och Teheran visar inga som helst tecken på eller vilja till att öppna upp för nödvändiga reformer.

Förutsättningarna för en tvåstatslösning, ett fritt Palestina och fred har effektivt slagits sönder av en alltmer hårdför israelisk regering.

Daishs våld och terror hotar miljoner kvinnor och män och flickor och pojkar runt om i Mellanöstern. Våldet och övergreppen mot Mellanösterns kristna minoriteter kan i dag inte beskrivas som något annat än ett folkmord.

Det är lätt att känna hopplöshet inför utvecklingen i regionen, men runt om i Mellanöstern och Nordafrika fortsätter modiga män och kvinnor att kämpa för freden, demokratin, jämställdheten och social rättvisa.

I Tunisien har man lyckats försvara sina landvinningar, genomfört demokratiska val och antagit en konstitution som stärker kvinnors rättigheter. I Irak har tiotusentals människor demonstrerat helg efter helg med krav på reformer och krav på en sekulär regering som är beredd att vara en regering för hela Irak och hela Iraks befolkning. I Turkiet fortsätter vänsterpartiet HDP att trotsa Erdoğans alltmer auktoritära styre.

Till och med inne i Syrien ser vi hur modiga kvinnor och män försöker lägga grunden för ett demokratiskt samhälle bortom Asads diktatur och bortom Daishs våld. I norra Syrien, i Rojava, har kurdiska styrkor och deras allierade med stor framgång lyckats att försvara sina byar och sina städer och slå tillbaka Daish.

Det är viktigt att understryka att Mellanösterns utveckling på inget sätt är ödesbestämd. Det är inte osynliga händer som tillsatt diktaturer. Och det är inte osynliga händer som underblåser krig och konflikter. Mellanösterns framtid avgörs av de vägval som regionens män och kvinnor står inför men också av hur vi i omvärlden och hur vi i Sverige väljer att förhålla oss till dem och deras länder.

Vår uppgift, Sveriges uppgift, är att vara en tydlig allierad och vän till de modiga kvinnor och män som dagligen fortsätter kampen för demokratin, för freden, för feminismen och för kvinnors och flickors rättigheter. Vi har alla möjligheter att vara en sådan tydlig vän och allierad.

Ska vi vara en kraft för fred och demokrati kan vi inte fortsätta att beväpna diktaturer som underblåser de väpnade konflikterna. Vi måste strypa tillförseln av vapen till Mellanöstern. Den 25 februari beslutade EU-parlamentet att uppmana EU och EU:s medlemsstater att införa ett vapenembargo mot Saudiarabien på grund av dess övergreppskantade krig i Jemen. Nederländerna har redan infört ett nationellt vapenembargo. Det är hög tid att Sverige gör detsamma.

De senaste fem åren har Sverige sålt vapen till diktaturer för 15 miljarder kronor, många av dem i Mellanöstern. Det är hög tid att vårt land inför ett tydligt förbud mot vapenexport till diktaturer och krigförande stater.

Mikael Dambergs exportoffensiv i Teheran, Dubai och Ankara får inte vara frikopplad från frågor om demokrati, fackliga rättigheter och jämställdhet. Vi behöver ställa tydliga krav på utländska investeringar och koppla ihop frågor om handel och mänskliga rättigheter. Och vi behöver kräva att alla produkter som kommer från illegala israeliska bosättningar tydligt märks i Sverige, på samma sätt som de redan är märkta i Storbritannien.

Sverige skulle kunna vara en mycket tydlig feministisk röst i Mellanöstern, en röst mot det våld som nu drabbar flickor, kvinnor och hbtq-personer. Men vi skulle också kunna se och synliggöra hur flickor, kvinnor och hbtq-personer inte bara är offer utan även organiserar sig och är aktörer för förändring men att de också i sitt arbete behöver vårt stöd.

Vi behöver erkänna Västsahara och skicka en tydlig signal av hopp till dem som lever i flyktingläger och under ockupation. När det kommer till frågan om Västsahara kommer min kollega Lotta Johnsson Fornarve att tala om detta senare i sitt inlägg.

Herr talman! Det var viktigt att EU-parlamentet den 4 februari slog fast att Daishs systematiska våld mot assyrier/syrianer, yazidier och andra kristna minoriteter är ett folkmord. Vänsterpartiet röstade för resolutionen. Nu är det viktigt att vi tar dessa ord och dessa ställningstaganden på allvar, att vi agerar för att förhindra detta folkmord och att vi agerar för att ge dem som flyr undan folkmordet en fristad.

För första gången på länge finns det nu samtidigt förhoppningar om att omvärlden ska kunna enas mot Daish och för fred. Ett fredsavtal för Syrien och ett enat världssamfund skulle tydligt försvaga Daish och minska dess möjligheter att fortsätta sin terror.

Sverige måste aktivt engagera sig i de pågående fredssamtalen och inte minst fortsätta sitt arbete för att garantera att kvinnor, minoritetsgrupper och företrädare för Rojava finns med vid förhandlingsbordet. Men vi måste också se att om Daish långsiktigt ska besegras behöver styrena i Damaskus och Bagdad i grunden förändras. Asad måste avgå, och Iraks regering måste genomföra grundläggande demokratiska reformer.

Herr talman! Jag är stolt över att tillhöra och företräda ett parti, Vänsterpartiet, som under det gångna året samlat in mer än 100 000 kronor till återuppbyggnaden av staden Kobane i Syrien. Men våra bössor kan självklart inte ersätta aktiva regeringar. Sverige och världssamfundet behöver nu gå in med både humanitärt stöd och bistånd till återuppbyggnad av de städer och de byar som härjats av Daish, så att kurder och andra grupper kan fokusera på att bekämpa terrororganisationen Daish.

Men de kurdiska styrkorna och deras allierade slåss inte bara mot Daish. De behöver också försvara sig mot Turkiets bombanfall. Vi ser i dag hur Turkiet spelar en tydligt negativ och destruktiv roll i regionen. Det turkiska flygvapnet beskjuter just de grupper som dagligen bekämpar Daish. Och Daish hade inte överlevt utan möjligheterna att smuggla olja, vapen och kombattanter genom Turkiet. Om detta måste Sverige tala klarspråk.

Herr talman! Ska vi vara en tydlig vän och allierad till de modiga män och kvinnor i Mellanöstern och Nordafrika som slåss för förändring måste vi också vara beredda att ge dem en fristad i vårt land och vår kontinent när de behöver det. Det går inte att ena dagen hålla högstämda tal om Daishs terror och nästa dag föreslå att de som flyr undan denna terror ska mötas av stängda gränser, flyktingpauser och interneringsläger. Man kan inte med trovärdighet tala om demokrati och fred i Mellanöstern för att sedan stödja att EU ska skicka mångmiljardbelopp till president Erdoğan för att han ska agera gränspolis åt EU.

Med detta, herr talman, vill jag avslutningsvis yrka bifall till reservationerna 2 och 13.

Herr talman! Jag ska börja med att läsa ett citat:

”Ett erkännande är oerhört viktigt för att få en upprättelse för armeniers, assyriers/syrianers, kaldéers, pontiers m.fl. situation och identitet samt för att skapa en förbättrad grund för en framtida dialog.”

Så skrev Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna 2010 när det var fråga om att erkänna folkmordet i Turkiet 1915.

Då fanns det dessutom vissa svårigheter, eftersom det rörde sig om en historisk händelse. Nu står vi inför en liknande situation när det gäller något som händer i dag. Vi har bildbevis. Det är människor som har rest ned. Lars Adaktusson från Kristdemokraterna, som var bidragande till den här resolutionen i Europaparlamentet, har nyligen själv visat bilder på situationen nere på Nineveslätten och sett ett område fullständigt utrensat och förstört.

År 2010 var Vänsterpartiet berett att erkänna folkmordet 1915. Nu, 2016, står vi här igen inför en liknande situation, och Vänsterpartiet är inte berett att erkänna det som händer som ett folkmord och skicka ett tillkännagivande till regeringen. Varför?

Herr talman! Tack, Julia Kronlid, för att du påminner oss i kammaren om att Vänsterpartiet var drivande 2010 bakom att denna kammare erkände folkmordet 1915 på armenier, assyrier/syrianer, kaldéer och pontiska greker! Jag måste säga att det är få saker jag är mer stolt över att ha bidragit till under mina år i Sveriges riksdag än just detta erkännande.

Vi gjorde detta erkännande för att ge upprättelse för offren för folkmordet och deras ättlingar men också – det är kanske ännu viktigare – för att vi skulle lära av historien. Därför var det, när man skulle rösta i EU-parlamentet om resolutionen om folkmord i Mellanöstern, självklart för Vänsterpartiet att rösta ja till den. Vänsterpartiet har gjort sitt ställningstagande. EU-parlamentet har gjort sitt ställningstagande. Signalen är glasklar om var vi står någonstans.

Men vi har också lärt oss av historien att det inte räcker med bara ord. Det kräver också handling. Vi har i våra reservationer och i mitt anförande lagt fram en rad förslag om hur vi nu kan agera för att förhindra att folkmordet kan fortsätta och för att vi ska kunna ge en möjlighet för dem som flyr undan folkmordet att få en fristad i Sverige och i Europa.

Det är här som Julia Kronlid börjar få väldigt stora problem med sin retorik. Det är då som Julia Kronlid alltmer framstår som en pajas i denna debatt. Du håller högstämda tal om folkmord och terror och Daishs folkmord, men du företräder ett parti vars hela grundidé är att de som nu flyr undan folkmordet ska hindras från att fly.

Hela er idé, era viktigaste frågor de senaste åren, har varit att förhindra att människor ska kunna lämna Syrien. Ni vill att de som drabbas av våldet i bästa fall ska placeras i flyktingläger i grannländerna, i värsta fall finnas kvar inne i Syrien.

Julia Kronlid sätter sig på höga moraliska hästar, men det blir svårt när man är så djupt nedsmetad i brun gegga.

(FÖRSTE VICE TALMANNEN: Innan jag ger ordet till Julia Kronlid vill jag erinra om att vi behåller en god ton, och vi ger inte varandra tillmälen i debatten.)

Herr talman! Tack för den uppmaningen!

Hans Linde talar om att det var viktigt 2010 att göra det här erkännandet för en upprättelse för de drabbade. Varför är inte det viktigt i dag? Det är jättebra att Vänsterpartiet röstade för detta i Europaparlamentet, men det är väl ingenting som hindrar ett tillkännagivande till Sveriges regering.

I USA har man gjort ett erkännande. Företrädare för andra regeringar har också kunnat göra det. Varför kan inte Sverige skicka en uppmaning till Margot Wallström att också göra det? Vi har märkt inför debatten i dag att det här är oerhört viktigt för de drabbade personerna. Många grupper är väldigt besvikna över det beslut som kommer att fattas i riksdagen i dag.

Detsamma gäller den kritik som Hans Linde väcker mot mig. Men en viktig detalj som Hans Linde glömmer bort är att om den enda lösningen ska vara att inte hjälpa människor där, då hjälper vi ju IS att uppnå det de vill, nämligen att rensa de här områdena på folk och få det etniskt utrensat. Alla ska flytta därifrån. Jättebra – då har ju IS uppnått sitt mål, då.

Jag förstår att människor måste fly, men de allra flesta människor, oavsett vad vi har för politik här i dag, flyr till närområdet, vill vara i närområdet och behöver hjälp där. Många kristna skriker också efter hjälp i Syrien och i Irak för att kunna vara kvar nära sitt område och sitt kulturhistoriska arv. Det skriket på hjälp har inte Sveriges regering svarat på.

Det är inte heller så att vi sverigedemokrater inte kan tänka oss att hjälpa människor. Vi har också i vårt partiprogram att vi vill ta emot kvotflyktingar.

Herr talman! Signalen från Vänsterpartiet är glasklar, och jag har varit glasklar i mitt anförande: Det som pågår just nu i Mellanöstern är ett folkmord. Den signal vi har skickat från EU-parlamentet är glasklar: Vi ser att det som pågår är ett folkmord. Men det intressanta nu är hur vi ska agera för att förhindra detta folkmord och vad vi ska göra för att ge dem som flyr undan folkmordet en fristad.

Här saknar Julia Kronlid all form av politik och alla former av idéer, och därför blir detta bara ett spel för gallerierna. Julia Kronlid sätter sig på höga moraliska hästar och tar fram sin mest högstämda retorik. Men er konkreta politik, hela fundamentet för ert parti, går ju ut på att stänga gränser, att förhindra att människor kan fly och att de som nu drabbas av Daishs terror antingen ska tvingas vara kvar inne i Syrien eller tvingas ut i flyktingläger i grannländerna under mycket svåra förhållanden.

Jag tror att det i detta läge är viktigt att se att vi måste lära av historien. Vi minns i dag i Sverige många av dem som överlevde folkmordet 1915. De kunde överleva det folkmordet, eftersom de fick en fristad. Det fanns nämligen modiga missionärer, diplomater och andra som agerade för att rädda de människor som flydde undan folkmordet 1915.

Detta är en lärdom. Hade man 1915 agerat som Julia Kronlid vill agera i dag hade mycket färre kunnat räddas till livet.

Jag tror att det är viktigt att vi nu står upp och lär av historien och garanterar en fristad för dem som flyr undan terror.

Herr talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till reservationerna 4 och 6.

Ingen lämnar sitt hem,om inte hemmet är hajens käft.Man springer bara mot gränsen,om också hela staden springer.

Herr talman! Jag tror att vi behöver Warsan Shires ord i dessa tider. År 2015 blev ett enormt svårt år för människorna i Mellanöstern och Nordafrika. Dessvärre har 2016 fortsatt på precis samma sätt. En stark svensk röst behövs nu mer än någonsin i denna region.

Det gäller inte minst Israel och Palestina. Vi liberaler är för en tvåstatslösning och var faktiskt ett av de första partierna i Västeuropa som tog detta beslut. Vi anser att Israel måste upphöra med den expanderande bosättningspolitiken och i alla stunder vårda den demokrati som har gjort landet så unikt i regionen vad gäller pressfrihet, minoriteters rättigheter, jämställdhet, tolerans och öppenhet.

Vi tycker att det svenska erkännandet av Palestina kom för tidigt och var för kravlöst. Korruptionen är utbredd, homosexuella och kvinnor utsätts för en fruktansvärd diskriminering och antisemitisk våldspropaganda flödar utan att ansvariga reagerar.

Ett erkännande av Palestina hade kunnat användas som en morot för att få myndigheterna att förbättra situationen för ett folk som inte fått rösta i fria val på nu över tio år. Den palestinska demokratiseringsprocessen har stagnerat.

Här tycker vi att regeringen slarvar med demokrati. Det är sorgligt, eftersom demokratin i världen faktiskt backar för tionde året i rad nu.

För oss är det självklart att stater som genomför demokratiska reformer och minskar korruption ska belönas för detta. Stater som fortsätter att begå våld på sina medborgares mänskliga rättigheter ska få känna av detta genom minskat bistånd. Därför tycker vi att det är viktigt med en stor och rejäl översyn över det svenska biståndet till den palestinska myndigheten.

Herr talman! Det blir sannerligen inte lätt för den som ska städa Sveriges rykte i Mellanöstern efter den här mandatperioden. För några veckor sedan uppdagades ännu en sorglig rödgrön pinsamhet. Utrikesminister Margot Wallström, på beslut berett av ansvarig utbildningsminister Gustav Fridolin, valde att rösta för en Unescoresolution som förnekar judendomens och ifrågasätter kristendomens starka band till Tempelberget.

Unescos generaldirektör Irina Bokova varnade för och kritiserade det här beslutet för att det var både historierevisionistiskt och också skulle kunna skapa problem för en fortsatt fredsprocess i Mellanöstern. Ändå var Sverige ett av få EU-länder som röstade för detta skamliga förslag som kommer att förvärra ett redan mycket spänt läge i Jerusalem.

Herr talman! De islamistiska terroristerna i Daish, al-Shabab och Boko Haram begår vidriga brott. Världen över står både civilbefolkningen och dess ledare handfallna inför denna asymmetriska krigföring. Barnfamiljer mördades under påskfirande i en park i pakistanska Lahore i en självmordsattack. Bara dagar tidigare mördades unga irakiska pojkar som spelade fotboll i en förstad till Bagdad.

Det blev också 2015 väldigt tydligt att den islamistiska terrorismen också ser Europa som ett slagfält. Paris fick flera gånger känna skräcken som följer den fruktansvärda terrorn. Och kom ihåg det, alla: Varje attentat är ett frontalangrepp på demokratin och det öppna samhället.

Daish blir också en alltmer global rörelse som sträcker ut sina ondskefulla tentakler och tar chansen att växa i sönderfallna byar i Filippinerna, i Libyen och Somalia. Därför måste världssamfundet i varje konflikt som vi ingriper i vara berett att stanna länge. Jag talar om år, kanske till och med decennier. Det är en lärdom från kriget i Irak och när Muammar Gaddafi avsattes som ledare i Libyen. Världen har ett ansvar att ingripa när en regim förklarar krig mot sin befolkning, men den fria världen måste också vara noggrann med att bygga upp ett starkt och inkluderande styre.

Så länge Daish fortsätter att härja i Mellanöstern kommer syriska och irakiska småflickor att giftas bort, gång efter gång. De kommer att säljas för en tusenlapp som sexslavar, och de kommer att våldtas. Jag tycker att det är bra att vi har en regering som kallar sig feministisk och som har ambitioner att ha en feministisk utrikespolitik. Det tycker jag som liberal är viktigt. Kvinnor drabbas allra hårdast av de konflikter som sker, och kvinnors rättigheter ryker först när kriget bryter ut.

Enligt UN Women gifter sig 51 procent av de syriska flyktingflickorna innan de fyllt 18 år – 51 procent. Före kriget var andelen 13–17 procent. Om det är någon del av världen som desperat behöver en liberal, feministisk utrikespolitik är det där Daish nu verkar i Mellanöstern, där modiga kurdiska peshmergasoldater, både kvinnor och män, försvarar irakiska och syriska civila.

Sverige stöder i dag kurderna i norra Irak med utbildningsinsatser. Det är bra, men vi liberaler vill också att de ska få tillgång till svenska vapen. Det krävs för att terrorismen ska kunna bekämpas på allvar.

Herr talman! Liberal utrikespolitik är feministisk och aktivistisk men aldrig pacifistisk. Ibland måste friheten försvaras med vapen i hand.

För knappt en vecka sedan kunde tonerna av Bach och Prokofjev höras från en amfiteater i den antika ökenstaden Palmyra. Det var de ryskstödda syriska regeringsstyrkorna som hade återtagit den syriska världsarvsplatsen. Under ett stort säkerhetspådrag flögs en av Rysslands mest framstående orkestrar in för att leverera ett budskap. Putin ville låta påskina att det är Ryssland som är den västerländska civilisationens främsta försvarare.

Men den som gör sig skyldig till krigsbrott kan aldrig trovärdigt försvara civilisationen mot barbari. Vänner som Putin till diktatorn Bashar al-Asad är inga vänner av civilisationen på något sätt eller mänsklighetens försvarare.

Den som har följt rapporteringen om anfallen med oljefatsbomber inser att Asad inte skyr några medel i kriget mot sin egen befolkning. Han har en säkerhetstjänst som har dödat hundratals barn. En tvååring blev ihjälskjuten för att undvika att barnet skulle växa upp till att bli en demonstrant. Men Daish är inte ensamt om att ha gjort Syrien till helvetet på jorden. Om inte Asad och hans medbrottslingar ställs inför rätta kommer det att bli svårt för Syrien, även med mycket lång tid, att bli en fungerande region.

Herr talman! För oss liberaler är det givet att minoriteterna på Nineveslätten själva ska kunna bestämma sitt öde. Det gäller inte bara kurderna i Kurdistan, KRG, utan också i ett framtida Syrien och Irak måste assyrier, precis som kurderna, ha möjlighet att bygga upp sina samhällen. Ett regionalt styre för minoritetsfolken på Nineveslätten aviserades av Iraks regering redan 2014 men har på grund av Daishs invasion inte kunnat verkställas. Därför är det viktigt att Sverige driver på att detta faktiskt också blir verklighet när freden kommer.

Herr talman! Minns att vi talar om ett minoritetsfolk som under århundranden har blivit förföljt. Det handlar om människor som i generationer har tvingats byta religion och drivits från sina marker. Det måste få ett slut.

Nu utsätts assyrier, yazidier och andra minoriteter i Mellanöstern åter för ett folkmord. Daish har tvingat hundratusentals på flykt från Nineveslätten i Irak. Deras utplånande av Sankt Elias-klostret i Irak och Beltemplet i syriska Palmyra är en kränkning av hela vår civilisation.

Historien upprepar sig. År 1910 var 14 procent av Mellanösterns befolkning kristen. I dag är andelen 4 procent. 90 procent av assyrierna förintades under seyfo. Nu är det 80 procent av assyrierna som under ett decennium har drivits från Irak och Syrien. Därför har den svenska regeringen ett ansvar för att också erkänna den etniska och religiösa utrensningen. Det är ett folkmord på kristna, armenier, mandéer, yazidier och andra minoriteter. Det finns inget annat sätt att beskriva det som sker just nu.

Herr talman!

Ingen lämnar sitt hem förrän ett hem har blivit en svettigröst i ditt örasom säger: Ge dig av! Spring från mig nu, för jag vet inte vad jag har blivit. Men jag vet att jag var som helst är säker där mer än jag är här.

Herr talman! Mellanöstern och Nordafrika är våra grannar. Det är en region vars öde engagerar och berör. Antalet yrkanden som behandlas i detta betänkande och antalet ledamöter som har anmält sig till debatten visar på det stora engagemang som finns i kammaren. Det är ett engagemang för att få slut på terror, krig, förföljelse och lidande. Det är ett engagemang för att stötta de krafter som kämpar för demokrati, utveckling och en ljusare framtid.

Detta är en region som under den arabiska våren gav oss hopp. Vi ville så gärna. Men historien borde ha lärt oss att övergången från diktatur till demokrati är skör. Den måste vårdas för att kunna växa sig stark. Det hopp som skulle ha blivit en frihetens oas i diktaturens öken är dessvärre näst intill borta.

Upproret mot en hårdför regim i Syrien skedde för nästan exakt fem år sedan. Precis som i många andra länder i regionen krossades de fredliga demonstrationerna med brutalt våld. Det är ett våld som eskalerade, urartade och kom att bli den värsta humanitära katastrofen i modern tid. Omvärlden lyckades inte släcka när gnistorna syntes. Nu är det storbrand.

Det uppskattas att inbördeskriget i Syrien krävt 400 000 människoliv. 12 ½ miljon syrier befinner sig just nu på flykt, och 13 ½ miljon är i desperat behov av humanitärt stöd i landet.

Under den senaste tiden har vi sett flyganfall mot flyktingläger, och i Aleppo dog under loppet av en vecka 200 personer. En av dem som miste livet var stadens siste barnläkare, Mohammed Wassim Maaz. Han dog i den senaste av en lång rad avskyvärda våldsattacker som Asadregimen avsiktligt riktat mot sjukhus. Detta är i helt i strid med internationell rätt. Att FN:s säkerhetsråd nu har röstat igenom en resolution som har till syfte att stoppa attacker mot sjukvårdsinrättningar är positivt. Måtte den bara respekteras. Men dessa vidriga attacker måste också få konsekvenser för de regimer som ligger bakom. Krigets lagar måste gälla alla – Asad, Putin med flera.

Herr talman! Den islamiska terroristorganisationen Daish, Islamiska staten, har utnyttjat den politiska instabiliteten i regionen och har lyckats erövra omfattande landområden i Irak och Syrien med målet att etablera ett kalifat. IS mördar för att injaga skräck, men de mördar också medvetet med syftet att helt eller delvis förgöra specifika grupper. Detta är också definitionen av folkmord.

Vi kristdemokrater anser inte att Sveriges regering ska vara tyst när kristna, yazidier och andra etnoreligiösa minoriteter systematiskt skiljs ut på grundval av vilka de är. Folkgrupper riskerar nu att helt utplånas från regionen. Då duger det inte att vi inte vågar använda alla till buds stående medel för att få ett slut på mördandet. Kristdemokraterna vill därför se en internationellt övervakad och kontrollerad skyddszon i norra Irak så att kristna och andra minoriteter kan återvända hem. Vi vill se ett Sverige som vågar erkänna det pågående folkmordet och verka för ett folkrättsligt bindande beslut i FN:s säkerhetsråd så att förövare kan ställas inför rätta i den internationella brottmålsdomstolen. Allt annat vore ett historiskt svek.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 5 om skydd för minoriteter och reservation 6 om erkännande av folkmord i Irak och Syrien.

Med hjälp av den internationella koalitionen och kurdiska styrkor har IS delvis trängts tillbaka. Det är bra att vi bistår med en utbildningsinsats från svensk sida, men vi måste kunna göra mer. Frankrike efterfrågade JAS Gripen, och vi beklagar att Sveriges regering inte kunde svara mot den önskan.

Men IS finns också etablerat på en annan kontinent i dag. I kaoset som uppstod efter Gaddafi har Islamiska staten skapat en bastion i den herrelösa oljestaten Libyen. Islamiska staten lockar nu rekryter från Niger, Nigeria, Tchad, Senegal med flera länder till Libyen för att skapa ett nytt kalifat. Också europeiska jihadister reser i allt större utsträckning till Libyen än tidigare. Det är en utveckling som är djupt oroande. Konsekvenserna av IS närvaro i landet är tydliga. De har genomfört en rad större attentat, bland annat ett sprängdåd på ett lyxhotell i Tripoli, ägt av Malta, och halshuggit 21 koptiska gästarbetare.

IS har byggt sin nya bas i Europas absoluta närområde bara 35 mil från Malta och 70 mil från Italien. Europa visade handlingskraft när Gaddafi skulle störtas, men därefter tycktes kraften ta slut och vi lämnade libyerna åt deras öde. Sönderfallet av Libyen visar vad som händer när det inte finns någon långsiktig färdplan. Intresset att stanna kvar och stötta i en uppbyggnadsprocess fanns inte, och i dag ser vi konsekvenserna. Det är viktigt att EU nu har återupptagit sitt engagemang. Stödet till terrorbekämpning och demokratisk utveckling är helt avgörande.

Herr talman! Alltför ofta används Israels existens som en förklaring till krig och konflikter i Mellanöstern. Bara Israel sluter fred med Palestina får hela Mellanöstern fred. Det är en felaktighet och ett fokus som inte bidrar till konstruktiva lösningar i regionen. Självklart ska Israel kritiseras för fel, men proportionerna i skuldbeläggandet är skeva. Att terrororganisationen Hamas inte lika ofta är föremål för kritik säger en hel del.

Det är enkelt att inom FN få gehör för resolutioner som kritiserar just Israel. En majoritet av de antagna texterna i rådet för mänskliga rättigheter gör just detta. I en resolution som Unesco nyligen antog förminskas och osynliggörs judars och kristnas band till heliga platser. Den röstade Sverige för.

Genom ett erkännande av Palestina sa sig Sverige vara berett att spela en mer aktiv roll i fredsbyggandet, men i stället kom vi att förvisas till en plats på läktaren. Med erkännandet följde en ny strategi och mer pengar till Palestina. Behoven är stora. Sverige måste därmed kunna vara både kravställande och drivande i utvecklingen.

Men vi ser hur Palestina fortsätter i en oroande riktning. Uppvigling till våld och hatpropaganda har blivit en del av vardagen. Vi anser därför att politiken gentemot och biståndet till den palestinska myndigheten behöver göras om för att Sverige på riktigt ska kunna göra skillnad. Sverige måste ställa krav på att den palestinska myndigheten bättre uppfyller demokratiska principer, bekämpar korruption och respekterar mänskliga rättigheter. Med reformer och krav på Palestina kan situationen för människor i regionen förbättras.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motivreservation 11 som handlar om just detta.

Avslutningsvis: Vi är många som har våra hjärtan i Mellanöstern, som har bott i regionen, som har släktingar där. Banden mellan våra regioner är starka.

Att vi som riksdagsledamöter lägger motioner är ett viktigt verktyg, men vårt ansvar stannar inte här. Ansvaret för svensk utrikespolitik ligger på regeringen, och vi i den här kammaren måste ta vårt ansvar och sätta press på att vårt land också agerar med kraft. Vi får inte vika ned oss och låta diktatorer och terrorister segra.

Herr talman! Jag vill verkligen säga att jag har stor respekt för Kristdemokraternas och Sofia Damms engagemang för assyrier, syrianer, kaldéer, yazidier och andra kristna minoriteter runt om i Mellanöstern. Jag välkomnar att man drev på för en resolution i EU-parlamentet, och jag är glad att vår EU-parlamentariker Malin Björk röstade för den resolutionen.

Men jag blir också ganska konfunderad av hur Kristdemokraterna får ihop sin politik. Man säger att det är ett folkmord som pågår i Mellanöstern och att det är viktigt att vi agerar. Men sedan drar man slutsatsen att därför ska vi stänga gränserna för just dem som flyr undan folkmordet. De assyrier, syrianer, kaldéer, yazidier och andra som lyckas ta sig bort från Daishs våld, terror och folkmordspolitik ska alltså möta en stängd gräns.

Jag ser att Kristdemokraterna har ställt sig bakom avtalet mellan EU och Turkiet, som bland annat innebär att vi nu ser att Turkiet stänger sina gränser till Syrien och tvingar flyktingar att återvända och att flyktingar som lyckas ta sig in i Turkiet placeras i interneringsläger.

Ni har ställt er bakom de åtstramningar som den här regeringen har lanserat och som kommer att innebära att vi skärper asylrätten i EU ned till EU:s miniminivå. Det kommer att innebära att den yazidiska kvinnan som har lyckats ta sig till Sverige men förlorat sina barn på vägen inte kan återförenas med sin familj. Hur kan det vara kristdemokratisk politik?

Jag noterar att Kristdemokraterna inte ens är nöjda med det. Ni vill ta ytterligare steg. Ebba Busch Thor har lanserat idén att de flyktingar som trots alla dessa hinder kommer till Sverige ska placeras i interneringsläger vid gränsen.

Sofia Damm! Hur går det här ihop? Varför ska vi stänga gränserna för dem som flyr undan Daishs terror och folkmord?

Herr talman! Tack, Hans Linde! Det är positivt att er representant i Europaparlamentet, Malin Björk, stödde resolutionen. Det visste jag faktiskt inte. Däremot undrar jag vad Malin Björk gjorde för att övertyga sina kollegor, då jag har förstått att vänstergruppen var den enda grupp i Europaparlamentet som valde att gå emot och rösta nej till resolutionen.

Sverige har tagit ett stort ansvar i flyktingmottagandet, och Sverige ska fortsätta att ta ett stort ansvar. Men fler länder måste hjälpa till.

Vi vill se ordning och reda i mottagandet, vi vill veta vem som kommer in i vårt land när EU:s yttre gränser står öppna och vi vill ha ett mottagande som vi klarar av att hantera. Därför har Kristdemokraterna gått med på vissa förändringar i asylpolitiken.

Herr talman! Jag ska erkänna att både jag och Malin Björk är djupt besvikna över hur vänstergruppen i EU-parlamentet har agerat. GUE/NGL och majoriteten av medlemmarna röstade nej till resolutionen. Men det är också viktigt att markera att vi valde att gå emot gruppen på den punkten och rösta för den resolution som låg på bordet. Så viktig tycker vi att denna fråga är.

Men jag får det inte att gå ihop. Sofia Damm säger att det måste vara ordning och reda. Vi har hört de orden förut. Men vad innebär i slutändan det som Sofia Damm säger? Det innebär att den yazidiska familjen som lyckats ta sig ut ur Irak, som har lämnat helvetet bakom sig, möter en stängd gräns. Det innebär att den assyriske mannen som med stora vedermödor lyckats ta sig över Medelhavet till EU inte kan återförenas med sin familj. Det innebär att den kaldéiska pojken som förlorat sin familj på vägen placeras i ett turkiskt interneringsläger, hårt kritiserat av Amnesty. Det är det som är konsekvensen av orden om ordning och reda och delat ansvar. Det är så verkligheten ser ut.

Frågan är ju: Den yazidier, den assyrier, den syrian, den kaldé som just nu står vid Syriens gräns mot Turkiet och vill ta sig till en fristad, vill lämna våldet och terrorn och folkmordet bakom sig – på vilket sätt blir hen hjälpt av att riksdagen i dag bifaller Kristdemokraternas reservation?

Herr talman! Det är intressant att Hans Linde säger att Europaparlamentet är rätt nivå för att erkänna ett folkmord men inte säger att Sveriges regering ska erkänna att det är ett folkmord.

Sveriges regering vill sitta i säkerhetsrådet till nästan vilket pris som helst. Det är säkerhetsrådet, FN:s säkerhetsråd, som har möjligheten att hänskjuta ärendet till Internationella brottsmålsdomstolen. Bara så kan rättvisa skipas, för Irak visar inga tecken på att ansluta sig till ICC.

Ja, verkligheten ser så ut att om inte vi gör någonting tvingas etnoreligiösa minoriteter fly för sina liv. Vi vill se till att det inte sker. Dessa människor vill inte tvingas fly. Varför kan vi inte ställa upp för dem? Varför kan vi inte erbjuda en tryggad zon, och varför vågar vi inte säga som det är – att det pågår ett folkmord och att det kräver vårt agerande?

Herr talman! Det var en gång en kung som bad fyra personer att beskriva för honom hur en elefant ser ut. De hade förbundna ögon.

Den första personen kände på elefantens ben och sa att elefanten var som en pelare.

Den andra personen kände på elefantens svans och sa att elefanten såg ut som ett rep.

Den tredje personen kände på snabeln och sa att elefanten var som en trädgren.

Den fjärde personen kände på elefantens mage och sa att elefanten såg ut som en massiv vägg.

De hade alla fel samtidigt som de alla hade rätt, vilket förstås är hela poängen.

I det här utskottsbetänkandet tycker jag att utrikesutskottet har gjort ett ärligt försök att ge en helhetsbild utan skygglappar eller ögonbindlar. Vi gör vårt yttersta för att se verkligheten som den är, och därefter formar vi vår politik efter bästa förmåga. För oss är målet alltid människan, hennes frihet och rätt – oavsett ursprung, religion, funktionshinder, kön, könsidentitet, ålder, sexuell läggning eller annan diskrimineringsgrund.

Herr talman! Det är ett omfattande betänkande vi behandlar här i dag. Mellanöstern och Nordafrika omfattar omkring 381 miljoner människor. Jag tänker göra ett par korta nedslag för att visa på den politik som Sverige genomgående för – med demokrati, fred, mänskliga rättigheter och jämställdhet i grunden.

I mars 2011 inleddes fredliga demonstrationer för demokrati och ökad frihet i Syrien. Asadregimen försökte kväsa demonstrationerna med våld, och då blev följden att upproret gradvis militariserades.

Syrien och Irak är i dag världens största humanitära katastrofområde med hundratusentals döda och tiotals miljoner människor i behov av humanitärt stöd.

Konflikterna i Syrien och Irak är en mänsklig katastrof. Asadregimens och Daishs brutalitet drabbar urskillningslöst civilbefolkningen. Ingen undkommer, vare sig sunniter, shiiter, kurder, kristna minoriteter, yazidier eller andra grupper. Övergrepp begås även av andra grupperingar. Utan tvivel begås mycket allvarliga internationella brott i Syrien och Irak.

De allra flesta av oss här inne har hört talas om eller sett de videor eller berättelser som spridits från Daish. De är grymma, och deras handlingar är fruktansvärda.

Jag tänker på de kristna som blev dränkta i en bur med undervattenskameror. De blev mördade enbart för att de var kristna.

Jag tänker på de två unga homosexuella killar som blev kastade från ett höghus i Raqqa. De blev mördade enbart för att de var homosexuella.

Jag tänker på de yazidier som i augusti 2014 i hundratals dödades i staden Kocho och de tiotusentals yazidier som var fångade på berget Sinjar utan tillgång till vatten, mat eller sjukvård – detta enbart för att de var yazidier. Här vet vi att Daish åtminstone har gjort sig skyldiga till försök till folkmord, för utan koalitionens insats skulle dessa människor ha slaktats.

Samstämmiga rapporter talar om grova, systematiska och omfattande övergrepp mot de mänskliga rättigheterna och mot internationell humanitär rätt. Straffrihet är inget alternativ. Förövare måste ställas till svars, och brottsoffer måste få upprättelse.

Vad gör då Sverige och utrikesutskottet? Enligt folkrätten är det mycket svårt att bevisa att det är ett folkmord som pågår. Däri ligger också en gemensam uppmaning om att försöka förbättra FN-stadgan. Men detta ska inte göra skillnad när det gäller hur vi agerar och vad vi gör för att förhindra detta. Sveriges stöd är både militärt och humanitärt.

Vi fördömer Asadregimens och terrorgrupperna Daishs och Nusrafrontens attacker, övergrepp och våld mot civilbefolkningen, och vi välkomnar att EU uppmanat säkerhetsrådet att hänskjuta situationen i Syrien till Internationella brottmålsdomstolen i de delar som faller under ICC:s jurisdiktion. Vi uppmanar också Irak att ansluta sig till ICC.

Sverige genomför en militär utbildningsinsats i norra Irak. Vi var ett av de första EU-länderna att svara på Frankrikes begäran om stöd. Vi har en insats i Mali som har frigjort fransk militär, som nu sätts in i kampen mot Daish i Syrien och Irak. Frankrike har tackat Sverige för den insatsen. Vi bidrar också konkret.

Enligt Utrikesdepartementet har Sverige sedan 2011 bidragit med ca 2,2 miljarder kronor i humanitärt bistånd till Syrienkrisen, varav ca 577 miljoner kronor under 2015. EU och dess medlemsstater har gemensamt bidragit med ca 4 miljarder euro i humanitärt bistånd sedan 2011. Vi utgår från att inget av biståndet finansierar vare sig Daish, Asad eller andra terrorgrupper.

Nu, med en bräcklig vapenvila och en skör process, vill jag påminna om Mahatma Gandhis ord: Det finns ingen väg till fred – fred är vägen. En varaktig fred måste innebära kvinnors, minoriteters och civilsamhällets representanters delaktighet i processen och att den gamla regimen på sikt försvinner.

Herr talman! Jag väljer att fortsätta i det område som i Sverige är välkänt, Israel och Palestina. I höstas besökte utrikesutskottet de två länderna. Det var en väldigt bra resa där vi fick möjlighet att se både hopp och förtvivlan. Saeb Erekat, som är PLO:s chefsförhandlare, var bestört över de ensamvargar eller knivterrorister, som de också kallas, vilka attackerar israeler såväl inne i Israel som på ockuperad mark. Hans slutsats var: Vi måste se till att den palestinska ungdomen vill leva för Allah i stället för att dö för Allah.

När det gäller Sveriges stöd till Palestina vill jag ur betänkandet särskilt lyfta fram att erkännandet av Palestina som stat är en bra väg framåt och att vi hoppas att fler länder väljer att följa efter. Det ger hopp till palestinierna, och det gör parterna något mer likvärdiga, även om Israel är den fortsatt starkare parten.

När det gäller svenskt bistånd tycker ett enat utskott att det är viktigt att inte en krona, inte ett öre, ska gå till att finansiera någon form av antisemitism. Men samtidigt är det också viktigt att Sverige tillåts granska biståndet, och vi måste därför tillåtas komma in i Gaza.

Vi tror på en fredsuppgörelse som innebär att staten Israel lever sida vid sida, i fred och säkerhet, med en demokratisk, sammanhållen och livskraftig palestinsk stat enligt 1967 års gränser.

Herr talman! Kommer någon ihåg de insatser som Sverige har gjort genom historien? Det är en rimlig fråga att ställa sig. Jag vet inte. Men jag vet att det i Wien, Österrikes huvudstad, inte alls långt från den äldsta kyrkan och en bit bort från synagogan, finns en plats mitt i staden som heter Schwedenplatz. Varför? Jo, det är till minne av de insatser som Sverige gjorde för Österrike och Wienborna efter första världskriget för 98 år sedan. Varje dag påminns tusentals människor som passerar platsen om Sveriges insats för att minska lidande och nöd, och vi påminns också om att Sverige som ett litet land kan spela och spelar en stor roll för människor.

Med detta sagt yrkar jag bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde Maria Andersson Willner och Kenneth G Forslund (båda S).

Herr talman! Jag ska återigen läsa några citat.

”Det är därför politikers ansvar att erkänna det historiska faktum som folkmordet är.” ”Ett erkännande är oerhört viktigt för att få en upprättelse för armeniers, assyriers/syrianers, kaldéers, pontiers m.fl. situation och identitet.” Så skrev Socialdemokraterna 2010, när man var för att erkänna det folkmord som ägde rum 1915 i Turkiet.

Varför var det viktigt att då erkänna ett folkmord som har begåtts i historien när det inte är viktigt för Socialdemokraterna i dag att erkänna ett folkmord som pågår just nu? Varför var det viktigt då, för att dessa folkgrupper skulle få en upprättelse? Behöver inte dessa människor en upprättelse också i dag, Anders Österberg?

Herr talman! Låt oss vara tydliga med en sak: Den som begått krigsbrott, brott mot mänskligheten, folkmord eller försök till folkmord ska ställas till svars. Förövarna får inte komma undan.

Ord är av vikt, inte som slagträ i en politisk debatt utan för att vi delar oron över en situation. Det har betydelse vad vi rättsligt kallar saker. Därför är jag också mycket nöjd med att regeringen tar ett stort ansvar i frågan om folkmordet 1915 genom att göra en gedigen utredning om det på UD. Men i dagsläget och ibland är folkmordskonventionen svår att använda. Det krävs att man har en rättslig instans som kan konstatera vad som är folkmord.

ICC kan ges behörighet att utreda brott under dess stadga: folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser. En stat kan också ansluta sig till stadgan eller avge en särskild förklaring som ger ICC behörighet över dess territorium och dess medborgare. Ett annat alternativ är att FN:s säkerhetsråd, även utan den berörda statens samtycke, ger ICC behörighet.

Regeringen har tillsammans med de andra EU-länderna konsekvent uppmanat säkerhetsrådet att hänskjuta situationen i Syrien till ICC och uppmanat Irak att ansluta sig till domstolen. Även andra, som FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, FN:s särskilda undersökningskommission för Syrien och Europaparlamentet, har pekat på vikten av att ICC ges behörighet för de brott som begåtts i Irak och Syrien. Vi arbetar även på andra plan inom FN.

Jag vill understryka att det viktigaste är att vi agerar. Våra möjligheter att agera avgörs inte av vad vi kallar det. Vi har inte väntat på juridiskt avgörande av huruvida det är folkmord eller inte för att reagera på de massiva övergreppen, utan vi har reagerat ändå.

Min fråga till Julia Kronlid är: Tycker Julia Kronlid att vi ska vänta tills vi har fått detta juridiskt klarlagt, eller tycker hon att det är bra att regeringen reagerar ändå?

Herr talman! Jag förstår inte riktigt frågan. Jag tycker att regeringen ska agera nu. Regeringen ska vara tydlig och säga att det är ett folkmord som pågår, punkt slut, och vara glasklar i sådana uttalanden. Det är ett sådant tillkännagivande som vi i dag tycker att riksdagen ska skicka till regeringen. Jag förstår inte varför inte Socialdemokraterna kan gå med på det.

I den reservation som fanns 2010 skrev Anders Österbergs parti att det är politikers ansvar att erkänna ett uppenbart folkmord. Varför är det inte politiker ansvar i dag, Anders Österberg?

Sedan tar Anders Österberg upp säkerhetsrådet. Det är ju en del av tillkännagivandet i motionen. Förslaget är ju att skicka ett tillkännagivande till regeringen om att driva den här frågan i FN:s säkerhetsråd. Varför då inte gå med på att skicka ett sådant tillkännagivande till regeringen?

Nu avslår vi tillkännagivandet. Innebär det att Anders Österberg tycker att regeringen inte ska lyfta frågan i säkerhetsrådet och att vi inte ska driva på för att få folkmordet erkänt i FN?

Det ena utesluter inte det andra i andra sammanhang när det gäller att agera för att stoppa IS – snarare tvärtom. Om vi erkänner att det är ett folkmord sätter det igång processer som gör att FN måste ta ansvar för att agera. Och den säkerhetszon som vi och andra partier, även inom Europaparlamentet, har efterfrågat kanske kan börja bli verklighet.

Det ena behöver inte utesluta det andra. Vi ska agera på många plan för att stödja och hjälpa utsatta kristna. Men det vi gör här i dag skickar en tydlig signal, och tyvärr ser det ut som att vi kommer att skicka en väldigt dålig signal från Sveriges riksdag att vi inte erkänner det här som ett folkmord i dag. Det tycker jag är skamligt.

Herr talman! Tro inte annat än att vi från första dag har tittat på vad vi kan göra, om det finns ytterligare något vi kan göra, om vi ska kalla det här för folkmord eller hur det ska definieras och hur det påverkar. Faktum är att det inte ska påverka hur vi agerar. Det viktiga är att vi agerar och att vi fortsätter på de spår som redan finns där nu. Det är viktigt att poängtera att våra möjligheter och skyldigheter att agera till skydd för befolkningar i fara inte är beroende av hur vi slår fast gärningarnas rättsliga rubricering.

Sverige kan arbeta, och gör det också, via FN. Vi arbetar på plats och deltar i kampen mot Daish, både militärt och genom utbildningsinsatsen. Jag värjer mig lite mot beskrivningen att regeringen inte gör någonting. Den gör oerhört mycket.

Herr talman! Jag har med stort intresse lyssnat på Anders Österbergs anförande. Jag har också med stort intresse tagit del av den debattartikel som publicerades i Aftonbladet i går. Men det är några saker som jag inte får ihop.

Det slås fast att juridiskt kan vi inte med säkerhet påstå att det är ett folkmord, men politiskt är det vår skyldighet att fördöma det som sker. Jag vet inte hur Anders Österberg känner, men jag blev inte politiker för att ägna mig åt en massa fördömanden som ingen bryr sig om. Min drivkraft är att jag vill förändra. Vill man förändra krävs det mod och tydlighet.

Det krävs av Sveriges regering att våga ta ställning. Sveriges regering vill att Sverige ska få en plats i säkerhetsrådet. Får vi inte den platsen kan vi ändå trycka på andra genom att våga säga som det är och hänskjuta ärendet till ICC. Det är också Anders Österberg tydlig med. Därför förstår jag inte denna rädsla för att tydligt och klart säga att det som sker inte är något mindre än ett folkmord.

Herr talman! Det är inte upp till riksdagen att avgöra om det här är ett folkmord eller inte, utan det är upp till ICC. Därför vill vi hänvisa frågan till ICC.

Vi arbetar också politiskt.

För det första stöder vi FN-processen, som vi hoppas ska leda till en politisk lösning och fred i Syrien. Vi hjälper konkret FN-sändebudet Staffan de Mistura och bidrar med folk till honom. Vi har hjälpt kvinnor att få en plats i fredsförhandlingarna. Vi för en aktiv dialog med de olika delarna av den syriska oppositionen och civilsamhället, också med de krafter som representerar olika former av minoriteter. Vi verkar för ett inkluderande och sammanhållet Irak som kan ha demokratiska institutioner till skydd för landets många olika grupperingar, även religiösa och etniska.

För det andra agerar vi humanitärt på plats för att lösa den akuta krisen och lindra lidande och nöd. Vi ger ett omfattande humanitärt stöd, 2,2 miljarder kronor, till Syrienkrisen. Vi har ökat det med 1,7 miljarder över fem år med en ny Syrienstrategi.

För det tredje bidrar vi också militärt i kampen mot Daish. Det finns även en väpnad styrka på plats i norra Irak som deltar i en utbildningsinsats. Vi vet att det pågår brott mot mänskligheten i Irak och Syrien, och därför väljer vi att agera.

Herr talman! Jag får fortfarande inte riktigt ihop det. Den här reservationen är ju en uppmaning till Sveriges regering att våga kalla detta folkmord och driva på i säkerhetsrådet för att ärendet ska kunna gå vidare, för att rättvisa ska ske och för att vi ska ställa dem som är skyldiga till svars. Men jag inser att jag inte får något svar på detta. Det finns ingen logik.

Debatten här har handlat mycket om att Islamiska statens våld drabbar urskillningslöst. Jag har väldigt svårt att förstå hur man kan säga att det är urskillningslöst. Varför märktes bostäder i Mosul ut med den arabiska bokstaven N? Jo, just för att skilja ut att där bodde en kristen. Varför puttades de homosexuella från höghuset, som Anders Österberg nämnde i sitt anförande? Jo, därför att de ansågs som orena av Islamiska staten. Varför mördas muslimer som inte delar IS strävan efter kalifatet? Jo, därför att de anses vara vilseförda i den islamiska tron.

Är inte detta att skilja ut människor, Anders Österberg?

Herr talman! Jag hör vad Sofia Damm säger. Men det är skillnad mellan hur ordet används i folkmun och hur vi med ett ord uttrycker våra tankar och reaktioner på det som pågår.

Det finns också en juridisk folkrättslig definition som i dagsläget är mycket svårare att bevisa. Det är därför som politiker överallt tvekar att omedelbart gå ut och kalla något för folkmord. Dock ska vi inte göra skillnad i hur vi agerar för att förhindra detta. Det spelar ingen roll vad vi kallar det. Det viktiga är att vi hjälper till att lindra lidandet och kan stoppa detta från att ske. Det är den viktiga politiska uppgiften.

Vi får också jobba vidare med instrument som folkrättskommissionen och annat för att de förhoppningsvis ska kunna användas bättre i framtiden, men så är det inte i dagsläget. Därför vill vi hänskjuta den här frågan till ICC för avgörande av huruvida det pågår ett folkmord eller inte.

Herr talman! Jag kan inte låta bli att väcka en fråga till Anders Österberg och Socialdemokraterna.

Vi har här i kammaren haft ett antal diskussioner inte bara om folkmord, som vi just nu har många meningsutbyten om, utan också i frågan om erkännande av Västsahara. År 2012 var Socialdemokraterna entusiastiska och ville erkänna Västsahara. De ansåg att de folkrättsliga förutsättningarna var uppfyllda för ett erkännande. År 2013 kritiserades i utskottet och här i kammaren att den dåvarande regeringen, där Centerpartiet ingick, inte hörsammat vad riksdagen hade tillkännagivit.

Nu har den sittande regeringen där två av erkännandepartierna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet, fanns med regerat i snart två år. Och nu, herr talman, har de kommit till slutsatsen att de folkrättsliga kriterierna inte bedöms vara uppfyllda – det som vi hävdade redan 2012 och 2013.

Herr talman! Jag är lite nyfiken på vad det är som skiljer nu mot då, om inte huruvida man sitter i opposition eller regering. Det är den enda sakliga skillnad som jag uppfattar. Jag är nyfiken på att höra om det finns andra.

Herr talman! Tack, Kerstin Lundgren, för frågan!

Regeringen stöder FN:s arbete som syftar till att finna en rättvis och ömsesidigt godtagbar förhandlingslösning där västsahariernas rätt till självbestämmande tillfredsställs. Vi välkomnar också att FN:s generalsekreterare tar nya initiativ för att hitta en lösning på konflikten, och vi ger fullt stöd till det arbete som utförs av FN:s sändebud i Västsahara.

Vi har redan påbörjat en intensifiering av stödet till FN-processen för att hitta en ömsesidig, rättvis och accepterad lösning på konflikten. Några av de saker som det kan innebära är att stärka FN:s arbete för att underlätta en förhandlingslösning, fortsatt engagemang för folkrättens efterlevnad, ett ökat humanitärt bistånd, engagemang för högnivåkontakter mellan parterna och ett engagemang för att främja dialog mellan parterna.

Full kraft ska läggas på att stödja FN-processen, som vi tror kommer att leda till en accepterad och bred lösning. Därför skulle ett erkännande i dagsläget inte gynna den processen.

Herr talman! Jag hörde inte – måhända hörde andra – svaret på frågan: Vad skiljer nu från då när det gäller huruvida de folkrättsliga kriterierna är uppfyllda? Vi ansåg inte att de var uppfyllda 2012 och 2013, medan Socialdemokraterna och Miljöpartiet ansåg det. I dag anser man det inte. Frågan är: Varför? Vad är det som har hänt?

Herr talman! Den faktiska skillnaden skulle jag vilja ta del av. Den hörde jag inte i Anders Österbergs svar. Måhända finns det bara ett svar, och det är skillnaden mellan att sitta i regering och i opposition. Centerpartiet har samma hållning nu som då. Därför är vi överens om utskottets yttrande i denna del.

Herr talman! Det har talats om vårt stöd till peshmergan och utbildningsinsatsen i norra Irak i kampen mot Daish. Det är viktigt. Det är också viktigt att vi inte bara stöder utbildningsinsatser utan att vår närvaro också bidrar till övervaka och bevaka om det sker övergrepp.

Vi har sett övergrepp av peshmergan också. Assyrier har fördrivits från sina byar, och byarna har raserats. Sådana rädslor bidrar till att människor flyr och uppfattar stora hot. Det är därför viktigt att vi från svensk sida säkerställer att vår närvaro där inte bara stöder kampen mot Daish utan också stöder kampen mot övergrepp mot mänskliga rättigheter oavsett vem övergreppen begås mot.

Herr talman! Låt oss alla arbeta för att västsahariernas kamp för självbestämmande ger resultat. Det är det svar jag kan ge Kerstin Lundgren i dag. Därmed kan jag också meddela att vi ansluter oss till den tidigare regeringens uppfattning i frågan.

När det gäller peshmergan delar jag Kerstin Lundgrens uppfattning. Vi måste se till att inga övergrepp begås och att ingen ska begå övergrepp. Här hoppas jag att vi också kan jobba tillsammans.

Herr talman! Anders Österberg sa att ord spelar roll. Det är därför vi liberaler vill att man ska kalla den pågående etniska rensningen av kristna och andra minoriteter i Irak och Syrien för just ett folkmord.

Jag vill också betona i denna diskussion att vi definitivt inte är politiskt ensamma om detta, inte i denna kammare och inte globalt. Europaparlamentet och den amerikanska kongressen har röstat för att kalla Daishs övergrepp på Mellanösterns kristna för folkmord. Även det irländska parlamentet, det litauiska parlamentet, amerikanska UD, påven och FN:s kontor för mänskliga rättigheter har gjort denna bedömning.

Det är alltså ingen apart åsikt utan en bred åsikt både bland demokratiska parlament och människorättsorganisationer och människorättsaktivister.

Vi kommer inte att kunna mötas i denna fråga i dag, men jag vill verkligen förtydliga denna ståndpunkt.

Anders Österberg sa att ord spelar roll men att det man gör är det viktigaste. Sverige är inte ett av de demokratiska länder som är allra starkast och tydligast i kampen mot Daishs pågående folkmord när det gäller militära insatser på plats. Vårt grannland Danmark gör betydligt mer, och Tyskland, Frankrike, Storbritannien, USA och andra har ett mycket mer utvecklat engagemang vid fronten på fältet.

Om du inte vill kalla detta för ett folkmord, Anders Österberg, vad är du beredd att göra för att militärt skala upp och stötta dem som finns på plats och står i frontlinjen, kurder och andra, för att stoppa den helvetiska terrorism som islamisterna står för?

Herr talman! Jag tackar Birgitta Ohlsson för hennes engagemang i regionen som är omvittnat, välkänt och uppskattat av många.

Låt mig börja i folkmordskonventionen. Den har kritiserats för att vara snäv och inte fullt användbar i dagens krig och konflikter. Kärnan är att man definierar folkmord som handlingar begångna med avsikt att helt eller delvis förinta en etnisk, rasmässig, nationell eller religiös grupp som sådan.

Detta är alldeles för snävt. Det oerhörda brott vi ser behöver inte nödvändigtvis vara folkmord i begreppets folkrättsliga mening. Därför är det inte upp till Sveriges riksdag att besluta detta, utan det är upp till ICC. Därför jobbar vi för att hänskjuta denna fråga till ICC.

Vad vi använder för begrepp och hur vi definierat det juridiskt minskar självklart inte lidandet. Det påverkar inte heller vårt ansvar för att agera. Detta är viktigt för mig. Vi måste göra allt vi kan för att bidra humanitärt och politiskt. Vi måste alltid se till att agera. Vilken beteckning vi ger ohyggligheterna ska inte ha någon praktisk betydelse.

Därför är jag stolt över Sveriges stora humanitära bistånd till regionen. Jag hoppas att Birgitta Ohlsson ställer sig bakom det.

Herr talman! Jag byter ämne och går över till Israel och Palestina. Vi är alla i denna kammare är för fred i denna klassiska konflikt i Mellanöstern. För mig som liberal är det viktigt att slå fast att jag vill ha tvåstatslösning med en palestinsk demokratisk stat sida vid sida med det demokratiska Israel, men inte på ruinen av staten Israel. Därför är det otroligt viktigt att ha ett starkt säkerhetsperspektiv så att båda stater kan leva i fred sida vid sida.

Som det har betonats i debatten är det viktigt att vi ska ha en konstruktiv dialog, att vi ska ha påtryckningar och att vi ska jobba med olika former av samarbeten för att se till att båda parter sätter sig vid förhandlingsbordet igen.

Hur konstruktivt var det då att den rödgröna regeringen för bara några veckor sedan röstade för och stödde den Unesco-resolution som både ifrågasatte kristendomens historiska koppling till Tempelberget och suddade ut judendomens existens på denna mest heliga plats för många judar världen över?

Detta ärende bereddes av utbildningsminister Gustav Fridolin för att det låg på Utbildningsdepartementet, men regeringen stod såklart bakom beslutet.

Var det konstruktivt att ägna sig åt historierevisionism av grov art? Var det konstruktivt att se till att fredsprocessen fick sig ännu ett rejält hack? Unescos chef Irina Bokova sa ju till och med att hon tog starkt avstånd från detta beslut och var mycket kritisk. Var detta konstruktivt för fredsprocessen mellan israeler och palestinier?

Herr talman! Jag tackar Birgitta Ohlsson för frågan om Israel och Palestina.

Jag har inte tagit del av beslutet i Unesco, men låt mig vara glasklar på en punkt: Jerusalem är hem för såväl kristna och judar som muslimer. Det får det inte råda någon tvekan om.

I och med erkännandet av Palestina vilar ett stort ansvar på Sverige. Det är ett ansvar som vi också tar för att den palestinska myndigheten ska bekämpa korruptionen inom sitt område, respektera medborgerliga och politiska rättigheter och öka kvinnors inflytande. Självklart innebär det också ett avståndstagande från våld. Det är så vi uppnår en fredlig samexistens mellan två stater sida vid sida.

Herr talman! Jag tackar Anders Österberg, som tappert får försvara regeringens politik. Det är inte alltid en så tacksam uppgift.

Jag har två frågor till Socialdemokraternas Anders Österberg. Den ena handlar om Syrienkrisstrategin; den andra handlar om erkännandet av Palestina.

Som jag sa i mitt anförande välkomnar vi moderater att regeringen har antagit en ambitiös strategi för att hantera Syrienkrisen. Det är bra med en tydlig koppling mellan det humanitära biståndet och utvecklingsbiståndet, just i bryggan däremellan, för att bygga ett mer motståndskraftigt samhälle.

Vi är dock kritiska till att det är väldigt lite vägledning för vad som faktiskt kan och ska göras. Hur ska man genomföra denna strategi i praktiken utan att behöva samarbeta med Asadregimen? Jag skulle vilja ha ett svar från Socialdemokraterna på hur denna mycket ambitiösa strategi ska kunna genomföras i praktiken.

Mina andra fråga handlar om Palestina. Det är ingen hemlighet att vi moderater tycker att erkännandet av Palestina hösten 2014 var olyckligt. Det gjordes på felaktiga grunder, det gjordes förhastat och det ställdes inga motkrav.

Hur ser Socialdemokraterna på detta? Ni har erkänt Staten Palestina. Samtidigt ser vi ett det är mycket ansvar som den palestinska myndigheten borde ta som man inte tar. Tidigare i våras var vi tillsammans i både Israel och Palestina, och det är mycket som saknas. Det handlar om att bättre uppfylla demokratiska principer. Det handlar om att bekämpa korruptionen, precis som Anders Österberg sa. Det handlar om brist på respekt för mänskliga rättigheter. Det handlar om att koppla det till några krav. Hur ska det gå till?

Herr talman! Tack för frågorna, Karin Enström!

När det gäller Syrienstrategin: Syrien är ett oerhört komplext område just nu. Det gäller inte bara i Syrien utan även över gränsen mot Irak. I dagsläget finansierar vi de största delarna via FN och lindrar det akuta humanitära lidandet. På sikt handlar det om att arbeta upp organisationer som ser till att även minoriteter i området får ta del av biståndet. Jag antar att vi får finna en väg framåt där rent praktiskt för hur vi löser den frågan.

Nu till Israel och erkännandet av Palestina.

Det finns en del som hävdar att erkännandet av Palestina var alldeles för tidigt. Jag är snarare rädd att det var alldeles för sent. När regeringen väl erkände Palestina ansåg regeringen att de folkrättsliga kriterierna för att erkänna Palestina var uppfyllda. Det finns ett territorium, om än med icke fastställda gränser – vi vill se 1967 års gränser. Det finns en befolkning, och det finns en regering med möjlighet att utöva yttre och inre kontroll. Därutöver har världssamfundet bedömt att Palestina är statsdugligt, det vill säga att man har förpliktelser som åligger en stat.

Det som nu åligger Sverige i samband med erkännandet är att se till att Palestina utvecklas till en demokratisk stat som respekterar alla människors lika värde och rätt. Det hoppas jag att vi kan arbeta med framåt tillsammans.

Herr talman! Syrienstrategin och hur den ska genomföras kommer jag att fråga om igen. Jag hoppas att det blir tydligare. Det är därför att jag verkligen vill se att detta kan bli verklighet. Ambitionen är jag helt övertygad om att vi delar. Men då måste strategin för hur det ska kunna genomföras i praktiken bli ännu tydligare. Det är ju så oerhört viktigt att bygga upp en motståndskraft och att – så gott det går i det läge som nu är – få till en positiv utveckling.

Tillbaka till Palestinafrågan: Vi var där tillsammans, och vi pratade med företrädare för olika delar av det palestinska samhället och den palestinska myndigheten. Vi välkomnades med öppna armar och fick mycket beröm för det Sverige har gjort, både erkännandet och det bistånd som vi står för. Men det som oroar mig är vad vi sedan inte har gjort. Det är ett stort ansvar att ha erkänt en stat. Hur kan vi då ställa krav så att vi sätter fart på den palestinska myndigheten? Det är svårt. Men vi kan inte – bara därför att det är svårt – se mellan fingrarna med de brister som är kvar. Här måste Sverige bli mycket tydligare. Vi kan bland annat ställa krav kopplade till det omfattande bistånd som Sverige ger.

Jag skulle vilja höra Anders Österbergs syn på detta. Ska vi nu vara nöjda och sätta oss ned, eller vore det inte bra att kunna använda alla de insatser som vi gör och samtidigt ställa krav på den palestinska myndigheten?

Herr talman! Vi socialdemokrater är reformister, så vi blir aldrig nöjda utan vill ständigt arbeta för att hela tiden nå jämlikhet och rättvisa.

Med vårt erkännande av Staten Palestina gynnar vi de moderata krafterna i Palestina. Det är oerhört viktigt att vi kan ha en konstruktiv dialog med dem. Det är också en dialog som vi ständigt för med våra palestinska vänner, i syfte att förbättra och förstärka deras demokrati, i syfte att se till att även de respekterar Israel och förhindrar dåd mot staten Israel.

Vi tror också att erkännandet att Palestina på sikt kommer att gynna freden, eftersom vi tycker det är viktigt att det är två likvärdiga parter. Tack vare vårt erkännande är parterna något mer likvärdiga, men Israel är fortfarande den starkare parten. Det vilar därför ett större ansvar på Israel att ta upp en fredsdialog. Jag hoppas att vi är eniga om det.

Herr talman! Den arabiska våren bar en hel generations förhoppningar om att upplysningens idéer om mänskliga rättigheter, maktdelning och folkstyre nu äntligen hade nått länderna i Mellanöstern och Nordafrika. Nästan som om det handlade om berättelser ur Tusen och en natt steg frihetskämpar rakt ut ur fängelsehålor och in i maktens byggnader. En hisnande känsla av att detta nästan var för bra för att vara sant grep omkring sig när korrupta despoter som Tunisiens Ben Ali och Egyptens Mubarak föll.

Olyckskorparna fick emellertid tyvärr rätt, och den arabiska våren gick snart över i vinter, med Tunisien som ett hoppingivande undantag. Och helt ska vi naturligtvis inte bortse från detta undantag, där allting började. Tunisien må vara ett litet land, men som arabvärldens mest utvecklade nation har skeendet där en betydande signalverkan. Ett livaktigt civilsamhälle och ett moderat islamistiskt parti som respekterar den nyupprättade parlamentariska demokratin hör till det som har fått den arabiska våren att fortsätta spira just i Tunisien.

Men i övrigt är utvecklingen i regionen dyster, och demokratins späda planta har vissnat i land efter land och lämnat plats för en nyauktoritär utveckling. I några fall har länder störtat ut i kaos och våldsam upplösning, med ohyggligt lidande för civilbefolkningen som följd.

Men vi får aldrig ge upp och förfalla till unkna attityder om att den här delen av världen inte skulle vara mogen för demokrati – en närmast total historielöshet där man glömmer bort att en stor del av det intellektuella arvet från antiken förmedlades till Västeuropa under tidig medeltid av den avancerade arabiska kulturvärlden, en förmedling som var avgörande för att utlösa renässans och upplysning i Europa. Och för att nu inte förfalla till historielöshet, låt oss också erinra oss att franska revolutionens stolta deklaration om de mänskliga rättigheterna inte omedelbart förvandlade de europeiska samhällena till demokratier, utan det krävdes en mer än hundraårig kamp för att folkstyret till slut skulle segra.

Herr talman! Vad skulle då krävas för att länderna i Mellanöstern och Nordafrika åter ska börja röra sig mot demokrati? En avgörande förutsättning är givetvis fred. Så länge Syrien blöder och mer än halva landets befolkning är på flykt undan ett inbördeskrig som har krävt mer än en kvarts miljon offer råder närmast undantagstillstånd i hela regionen, med diverse svåra följdeffekter i Syriens grannländer.

Det är värdefullt att regering och riksdag enhälligt sluter upp bakom den svensk-italienske FN-medlaren Staffan de Mistura och hans kompetenta krets av medarbetare, däribland veterandiplomaten Birgitta Holst Alani och hennes viktiga arbete med att engagera kvinnor i fredsprocessen.

Fred i Syrien och stabilisering av Irak förutsätter att Islamiska staten – eller rättare sagt terrorsekten Daish – lider samma sorts totala nederlag som Hitlertyskland gjorde 1945; med den absoluta ondskan går det inte att föra samtal och meningsfulla förhandlingar. Daish dödar besinningslöst assyrier, kaldéer, melkiter och andra kristna minoriteter, liksom yazidier och – inte att förglömma – muslimer som av olika skäl stämplas som kättare. Härmed är det inte sagt att militära insatser är det enda som står till buds i kampen mot Daish, utan sådant som att strypa oljehandeln mellan Daishkontrollerat område och angränsande regioner, liksom tillströmningen av jihadister från Europa, är av utomordentlig vikt.

Men en långsiktigt hållbar fred i Syrien är inte heller möjlig under Syriens nuvarande ledarskap. Utskottet står här bakom EU:s position, uttryckt i rådsslutsatser från december 2015. Det är viktigt att komma ihåg att den blodbesudlade Asadregimen, med alla sina säkerhetstjänster och paramilitära våldsmän, har dödat i storleksordningen tio gånger fler obeväpnade kvinnor, män och också många barn än vad Daish hittills har hunnit med.

I de av kurder dominerade norra delarna av Syrien, Rojava, pågår ett intressant samhällsbygge präglat av jämställdhet och decentraliserad maktutövning i så kallade kantoner, där även etniska minoriteter finns företrädda i de styrande organen. Omständigheterna är emellertid extremt svåra, och Rojava hotas såväl av Daish som av Erdoğans Turkiet, och det är på tiden att Sverige och EU visar handlingskraftig solidaritet med människorna i Rojava. Givetvis bör denna solidaritet inte vara villkorslös, utan begår de nya regionala makthavarna i denna del av Syrien människorättsbrott bör detta givetvis kritiseras lika skarpt som på andra håll.

Herr talman! I Egypten konsolideras nu något som rätteligen bör benämnas en militärdiktatur. Fältmarskalk al-Sisi störtade den folkvalde presidenten Mursi i juli 2013 och har sedan, efter att ha fått 96 procent av rösterna, låtit sig väljas till president, fängslat och utomrättsligt avrättat ett stort antal motståndare. Endast i Kina sitter fler journalister bakom lås och bom.

Vill västvärlden ha kvar något som helst förtroende hos den egyptiska ungdomen, som förr eller senare naturligtvis kommer att starta en ny vår, är det hög tid att vi parlamentariker i väst börjar tala klarspråk om utvecklingen i Egypten. Uppbyggnad av demokratiska institutioner ingår som ett centralt mål i FN:s nya 2030-agenda om hållbar utveckling, och detta mål gäller faktiskt alla världens länder. Det är dags att slutgiltigt överge kalla krigets destruktiva idé om att din fiendes fiende är min vän, som möjliggjorde att blodbesudlade diktatorer alltför ofta behandlades med en respekt som de definitivt inte förtjänade.

Herr talman! I en exposé över härskare som inte förtjänar respekt är det svårt att undvika sultanen i Ankara. I en alltmer vettlös maktutövning låter Erdoğan fängsla journalister, författare, fackföreningsaktiva och studentledare. Och fredsprocessen med kurderna har förbytts i krig, där den turkiska armén belägrar städer och fortlöpande begår övergrepp mot civila i landets sydöstra delar. Omvärlden kan inte längre falla undan för denne alltmer auktoritäre ledare.

Herr talman! Också i Israel och Palestina går utvecklingen åt helt fel håll. Knivöverfall på civila i Israel, den så kallade knivintifadan, måste kraftfullt fördömas. Det effektivaste sättet att få stopp på den sortens besinningslöst våld är att återstarta en fredsprocess värd namnet. Och som alltid har den starkare parten, alltså Israel, huvudansvaret. Ett omedelbart stopp för ytterligare expansion av illegala bosättningar på Västbanken vore en god början.

Herr talman! Iran är på väg ut ur sin internationella isolering, vilket förhoppningsvis på lite sikt ökar förutsättningarna för en demokratisering av landet. Men för att så ska ske är det av yttersta vikt att västdemokratierna inte i glädjen över utökad handel glömmer bort att tala om mänskliga rättigheter vid möten med regimföreträdare. Det är också avgörande att kontaktytor mot civilsamhället i Iran byggs ut.

Herr talman! Tillåt mig avslutningsvis ge en mer allmän reflektion över militär våldsanvändning och dess påverkan på samhällsutvecklingen. Bush och Blair invaderade 2003 Irak utan FN-mandat och under falska förevändningar om att oskadliggöra massförstörelsevapen. Detta framstår i dag som en draksådd, vars bittra frukter vi nu skördar. I spillrorna av den irakiska staten växte terrororganisationerna al-Qaida och Daish fram. Och när Gaddafi i Libyen bombades bort ledde detta inte till demokrati utan till kaos och hopplöshet som även där blev till gynnsam grogrund för extremister och terrorister.

Självfallet bör vi fortsätta att bekämpa diktatorer, men är det inte dags att börja dra slutsatser av att befrielse så sällan leder till frihet utan ofta i stället leder in i kaos och nytt förtryck? I stället för att åstadkomma regime change, växling av styre, med militära medel kanske det nu vore dags att pröva vad fredliga metoder kan åstadkomma. Fredsforskningen lyfter fram framgångsrika exempel på hur man med icke-militära metoder kan förebygga och stävja konflikter och hur man därefter kan börja bygga upp samhällsinstitutioner som är inkluderande. Vi behöver ge freden nya verktyg.

Herr talman! Jag måste börja med att meddela att jag tyvärr är förhindrad att ta några repliker eftersom jag måste byta av herr talmannen. Jag hoppas att ledamöterna har överseende med detta. Eventuella frågor besvarar jag gärna vid ett annat tillfälle.

Sverige ger i dag omfattande stöd till den palestinska myndigheten. I samband med att Sveriges regering mycket beklagligt erkände staten Palestina lanserades en ny femårig resultatstrategi för det bilaterala utvecklingsbiståndet. Med strategin ökade man det svenska stödet med 500 miljoner kronor över en femårsperiod, vilket därmed uppgår till totalt 1,5 miljarder kronor. Tillsammans med det humanitära stödet bidrar Sverige nu med sammanlagt 700 miljoner kronor per år till Palestina.

Även via EU, som är den största biståndsgivaren till den palestinska myndigheten, bidrar Sverige med skattemedel. EU:s skattebetalare har sedan 1994 skänkt motsvarande 50 miljarder kronor till palestinierna. Utskottet konstaterar i sitt betänkande att kontrollmekanismer finns på plats och att biståndsinsatserna kontinuerligt följs upp. Detta kan dock ifrågasättas.

Enligt den tidigare ordföranden i Palestine International Bank, Issam Abu Issa, är korruptionen inom den palestinska myndigheten enorm. Trots löften från president Abbas om att bekämpa korruptionen har nästan ingenting hänt. Enligt Abu Issa försvinner uppemot hälften av den samlade palestinska statsbudgeten.

Europeiska revisionsrätten publicerade i december 2013 en rapport om biståndet till den palestinska myndigheten. I rapporten bekräftas omfattande brister vad gäller förvaltningen av biståndsmedlen. Revisionsrätten krävde därför, som ett direkt villkor för fortsatta utbetalningar, en fungerande administration och minskad byråkrati på den palestinska sidan. Palestinska myndigheten beskrivs i rapporten som det enda organ i världen som tar emot EU-stöd utan krav på motprestation.

Herr talman! Jag har i flera år motionerat om att Sverige omgående ska upphöra med allt bistånd till den palestinska myndigheten, eftersom man inte kräver fullständig transparens om vart pengarna går och eftersom den palestinska myndigheten låter högt uppsatta PLO- och Fatah-personer stoppa pengar i egna fickor, finansiera terrorverksamhet och belöna fängslade terrorister i Israel.

I sitt betänkande påminner utskottet om att den så kallade kvartetten, det vill säga FN, EU, USA och Ryssland, efter det palestinska parlamentsvalet 2006 slog fast att den palestinska regeringen måste erkänna staten Israels rätt att existera, ställa sig bakom alla avtal mellan Israel och PLO samt avsäga sig våld som medel för att uppnå politiska mål.

När Osloavtalet slöts i september 1993 mellan PLO och Israel ställdes krav på att PLO skulle ändra de artiklar i den palestinska nationella stadgan som förnekade Israels rätt att existera. År 1998 togs till exempel artikel 9 och artikel 15 bort från 1968 års palestinska nationella stadga. Trots detta ligger samma nationella stadgar kvar på en rad olika officiella myndighetssidor och Facebooksidor för den palestinska myndigheten.

Man kan alltså med fog anta att överenskommelsen från 1993 aldrig egentligen har varit aktuell för den palestinska sidan att följa. Det övergripande målet från palestiniernas sida om att förinta staten Israel och att ingen judisk stat ska få existera kvarstår inom den palestinska myndigheten. Detta styrks också av väldigt många andra händelser, uttalanden och ageranden.

Att Hamas inte ställer sig bakom de avtal som slöts mellan PLO och Israel är väldigt uppenbart för var och en. Men inte heller Fatah står till fullo bakom avtalen. Det framgår tydligt när man talar om Israel som en judisk stat, vilket varit avsikten hela tiden sedan Unscops förslag 1947 om bildandet av en arabisk och en judisk stat ur det kvarvarande brittiska Palestinamandatet.

I en intervju med en Washingtonbaserad Mellanösternnyhetssajt för några år sedan deklarerade president Abbas att man inte kommer att erkänna en så kallad judisk stat på grund av att man erkänt Israel sedan Osloavtalet på Arafats och Rabins tid.

Det är alltså tomma ord man målar upp och ett dubbelspel man kör för västvärldens länder för att erhålla erkännanden och miljardbelopp i bistånd. Och den svenska regeringen är så naiv att den går rätt i fällan.

Herr talman! Det är inte bara korruptionen som är omfattande hos den palestinska myndigheten. Antisemitismen och hyllandet av terrorhandlingar är högst påtagliga. Låt mig ta några exempel för att åskådliggöra detta.

I textboken Grunderna för tron i islamiska studier, utgiven av det palestinska utbildningsministeriet, skriver man: Kampen mot judarna och segern över dem: Allahs budbärare har redan meddelat slutet för judarnas förtryck av landet och avlägsnandet av deras korruption och erövring av det. Vidare skriver man: Guds budbärare sade att uppståndelsen inte kommer att komma förrän muslimerna bekämpar judarna. Muslimerna kommer att döda dem, och när en jude gömmer sig bakom en klippa eller ett träd säger klippan eller trädet: O muslim, o Guds dyrkare, det finns en jude bakom mig, kom och döda honom.

I palestinsk barn-tv från den 22 mars 2013 framställde man judarna som grisars avkommor och att de mördar barn med gevär och skär av armar och ben med sten och knivar samt våldtar kvinnor i kvartershörnen. Man ställer frågan var Jihadkrigarna befinner sig och var rädslan för Allah finns i Jerusalem som är befläckat av sionisterna.

Alla förstår givetvis att när unga barn och elever pådyvlas sådant här odlas hat. Och det är tydligen precis vad den palestinska myndigheten vill. För trots avtalet från 1993, där ett av kraven var att ta avstånd från terrorism och andra typer av våld, har man gjort precis tvärtom.

I palestinsk tv hyllar man kontinuerligt personer som har begått terrordåd. Antisemitiska budskap om en bättre värld utan Israel och judar får också spridas i palestinsk tv. Den 9 januari 2012 sändes via tv firandet av Fatahs bildande. Den palestinska myndighetens officiella mufti talade då om vårt krig mot apornas och grisarnas ättlingar.

Den palestinska myndigheten inte bara uppmuntrar till terrordåd utan belönar även personer som dödar judar genom att under deras tid i israeliska fängelser ge dessa personer en månadslön som är fyra gånger högre än vad palestinier tjänar på arbeten i områden som är kontrollerade av den palestinska myndigheten.

Herr talman! Konflikten med Israel består inte i bråk kring ett eget land. I samband med att det brittiska Palestinamandatet upphörde 1948 hade araberna redan, 1922, fått en egen stat i Jordanien som blev självständigt 1946. Det var uppenbart inte tillräckligt eftersom man omedelbart när Israel utropade självständighet anföll Israel. Konflikten grundar sig i stället på självaste existensen av staten Israel och existensen av en judisk stat. Slutmålet är att eliminera den judiska staten och etablera en palestinsk stat på hela området. Demoniseringen och avhumaniseringen av sionisterna, judarna allmänt och Israel särskilt och bosättarna över allt annat, fortsätter. Terrorister framställs som hjältar och förebilder.

Jag anser att varje regering har skyldighet att med emfas fördöma och bekämpa terrorn, oavsett var den inträffar och vilka offren är. Tyvärr sker detta inte i dag med vare sig nuvarande socialistisk eller tidigare borgerlig regering. Jag kan konstatera att jag och mitt parti för tillfället tyvärr tillhör en minoritet i riksdagen som står upp för staten Israel och det judiska folket.

Jag står naturligtvis bakom samtliga våra reservationer i detta betänkande, men jag yrkar bifall till reservation 8.

Jag ber om ursäkt för att jag överskred min anmälda talartid.

I detta anförande instämde Julia Kronlid (SD).

Herr talman! Jag tänkte flytta fokus till en konflikt som har pågått alltför länge och som debatteras alltför lite, nämligen den om Västsahara. Jag yrkar bifall till reservation nr 13.

Den 5 december 2012 beslutade riksdagen att Sverige snarast bör erkänna Sahariska arabiska demokratiska republiken – Västsahara – som en fri och självständig stat. Riksdagen beslutade också att Sverige bör verka för detta även inom EU. Beslutet var ett resultat av många års arbete, både i och utanför riksdagen, för ett svenskt erkännande. Vänsterpartiet har under flera år lagt fram förslag om att Sverige bör erkänna Västsahara och stod bakom förslaget.

Trots riksdagens tydliga beslut väntar vi fortfarande på att regeringen ska verkställa det. Den borgerliga regeringen valde att förhala riksdagens beslut, och den nuvarande regeringen meddelade i januari 2016 att man inte kommer att följa riksdagens beslut. Vänsterpartiet anser att det är mycket uppseendeväckande att regeringen väljer att gå emot ett tydligt tillkännagivande från riksdagen.

Genom beslutet 2012 har riksdagen gjort sitt ställningstagande och tillkännagivit sin mening, och vi har därför inte sett någon anledning att efter beslutet 2012 göra nya yrkanden i riksdagen om ett erkännande av Västsahara. Vänsterpartiet har i stället sedan 2012 arbetat för att regeringen ska följa riksdagens beslut, och det kommer vi att fortsätta göra till dess regeringen väljer att respektera riksdagens ställningstagande och erkänna Västsahara.

Jag besökte nyligen de västsahariska flyktinglägren i Saharaöknen i södra Algeriet, där människor bott under svåra förhållanden i över 40 år. Alla jag mötte, från kvinnan i tältet till den västsahariska utrikesministern, uttryckte en förhoppning om att Sverige som första västland ska gå i spetsen och erkänna Västsahara. Ett erkännande skulle ge det luttrade västsahariska folket en ökad tro på framtiden och befästa fred och säkerhet i regionen. Det skulle också flytta fram Västsaharas position i förhandlingarna.

Beslutet att inte erkänna grundar sig på en utredning av Fredrik Florén som till stora delar är hemligstämplad. Det finner jag anmärkningsvärt. Jag har svårt att acceptera att varken jag som riksdagsledamot eller journalister och opinionsbildare får tillgång till detta viktiga dokument.

Nyligen avslutade ett stort antal politiska fångar från Västsahara en hungerstrejk som resulterade i att en fånge avled. Dessa fångar är dömda i militärdomstol, efter tortyr, till mellan 20 års och livstids fängelse. Västsaharier som bor kvar i den ockuperade delen av landet utsätts för systematiska och väl dokumenterade brott mot de mänskliga rättigheterna, vilket bekräftas av bland annat Amnesty International och Human Rights Watch.

Av Floréns sammanfattning framgår att utredaren inte har besökt det ockuperade Västsahara. Det finns anledning att fråga sig hur rapportören kunnat skapa sig en korrekt bild av läget i det ockuperade Västsahara utan att ha besökt området. Fredrik Florén har inte heller träffat representanter för Afrikanska unionen. Västsahara – eller Sahariska arabiska demokratiska republiken, SADR – är medlem i unionen, som är en mycket viktig politisk aktör för regionalt samarbete i Afrika. Även detta anser jag vara en brist i rapporten.

Påståenden om att kriterier för folkrättsliga grunder saknas för ett erkännande har en central plats i den del av utredningen som är offentlig och har även framförts av utrikesministern i olika sammanhang. Så sent som i november skrev tre av världens främsta experter inom internationell rätt och folkrätt på DN Debatt att folkrätten inte hindrar ett erkännande av Västsahara; tvärtom är de legala förutsättningarna liknande dem som fanns när vi erkände Bosnien och Hercegovina, Kroatien och Palestina. Det är mycket anmärkningsvärt att en ensam utredare kommer fram till motsatsen. Det är också anmärkningsvärt att regeringen fattar sitt beslut mot bakgrund av en utredning med så stora brister.

Margot Wallström sa i vår senaste interpellationsdebatt att Sverige stöder säkerhetsrådets beslut samt de förnyade ansträngningar som nu görs för att finna en rättvis, varaktig och ömsesidigt acceptabel politisk lösning som tillgodoser västsahariernas rätt till självbestämmande. Men det är uppenbart att Marocko inte är intresserat av någon gemensam lösning. Marocko gör i stället allt för att sabotera och försvåra FN:s arbete.

Under våren har Marocko trappat upp konflikten sedan FN:s generalsekreterare använde begreppet ”ockupation” för att beskriva Marockos just ockupation av Västsahara. En stor demonstration, där även regeringsrepresentanter deltog, ordnades i Rabat i Marocko. Bilder av Ban Ki Moon revs sönder, och slagord skreks mot honom som person. Efter det har Marocko stängt ned viktiga FN-funktioner i Västsahara och krävt att 84 internationella FN-tjänstemän lämnar landet. Sverige bör fördöma Marockos agerande mot FN:s generalsekreterare och mot FN som institution samt arbeta för att vapenvilan som råder inte bryts.

I 23 år har säkerhetsrådet försökt genomföra en avkolonialiseringsplan för Västsahara, en plan som accepterades av både Polisario Front och Marocko 1991. Det är en katastrof att omvärlden har låtit ockupationen pågå i så många år. Om Marocko vägrar förhandla måste säkerhetsrådet till slut agera. FN:s säkerhetsråd kan använda sig av kap. 7 i FN-stadgan och därmed tvinga fram en lösning och fastställa datum för folkomröstningen. Det är viktigt att Sverige agerar med kraft och aktivt medverkar till en sådan lösning.

Det är också viktigt att Sverige agerar för att FN:s övervakningsstyrka Minursos mandat utvidgas till att även omfatta de mänskliga rättigheterna. Det är likaså viktigt att Sverige försvarar Västsaharas rätt till sina naturresurser. Mot den bakgrunden är det märkligt att Sverige ansluter sig till EU-ländernas överklagan av EU-domstolens beslut att upphäva alla handelsavtal med Marocko som inkluderar produkter från den del av Västsahara som Marocko ockuperar. Sverige bör garantera att folkrätten respekteras och fortsatt verka för att exkludera västsahariska varor ur handelsavtal med Marocko.

Slutligen måste det humanitära stödet till flyktinglägren öka, särskilt mot bakgrund av att lägren under hösten 2015 drabbades av en svår naturkatastrof som gjorde att 11 000 familjer blev hemlösa. Stöd behövs dock även till den del av Västsahara som är befriat och under Polisarios egen kontroll.

Herr talman! Det är nu över hundra år sedan folkmordet 1915 ägde rum. Över 1,5 miljoner kristna dödades. Det var syrianer, armenier, assyrier, kaldéer och pontiska greker som blev systematiskt dödade under Ottomanska rikets sönderfall i nuvarande Turkiet. De dödades på grund av sin etnicitet och på grund av sin kristna tro. Målet var att åstadkomma ett land med en enda etnicitet och med islam som religion. År 2010 erkände Sveriges riksdag folkmordet 1915, och över 40 andra länder har erkänt det.

Herr talman! Nu pågår det ett nytt folkmord i Syrien och Irak på ättlingarna till offren för folkmordet 1915. För första gången på över 1 700 år ringer inte kyrkklockorna i området, och kristna invånare vågar inte längre fira kristna högtider och traditioner.

Herr talman! Den så kallade arabiska våren startade för cirka sex år sedan i Tunisien. Det började som en folkresning mot sociala orättvisor, korruption och envåldshärskare men har utvecklats till ett pågående inbördeskrig om makten i ett flertal länder i Nordafrika och Mellanöstern. Miljontals människor har tvingats på flykt, och flera hundra tusen har dödats.

Mitt i den pågående kampen om regeringsmakten, där sunni- och shiamuslimer gör maktanspråk med hjälp av trosfränder i länder från regionen, har islamistiska terrorgrupper fått utrymme att växa. Terrorgruppen Islamiska staten har utropat ett kalifat i delar av Syrien och Irak. Man styr nu över stora landområden.

Islamiska statens mål är ett islamistiskt samhälle byggt på en extremistisk tolkning av islam. Mitt i denna kaotiska situation pågår ett nytt folkmord och en systematisk utrensning av de kristna invånarna som fördrivs med våld från sina hemtrakter i Syrien och Irak. Tvångskonvertering, mord och kidnappning används som vapen. Kvinnor och barn våldtas och säljs som sexslavar. Kulturhistoriska byggnader, kyrkor och kloster förstörs och deras egendom konfiskeras av Islamiska staten.

Herr talman! Efter flera år av systematisk förföljelse har antalet kristna invånare i Irak och Syrien decimerats. Över 2 miljoner kristna invånare har med våld tvingats att fly från sina hem. Under juni och juli 2014 tvingades över 200 000 kristna invånare och flera hundra tusen yazidier att lämna Iraks största stad Mosul och Nineveregionen under bara några dagar. De ställdes inför ett ultimatum av Islamiska staten att konvertera till islam eller dö. Islamiska staten hade markerat alla kristnas hus för att därefter förgripa sig på dem. De kristna tvingades på flykt till den kurdiska regionen i norra Irak. De lever nu där som flyktingar under svåra förhållanden. Jag har personligen besökt området och sett vilken fruktansvärd misär som de lever i.

Herr talman! Gärningar som dagligen begås mot kristna invånare och andra etnoreligiösa minoriteter i avsikt att helt eller delvis förinta deras existens uppfyller kriterierna för folkmord i FN:s folkmordskonvention från 1948.

Den 4 februari röstade Europaparlamentet igenom en resolution på initiativ av Kristdemokraternas EU-parlamentariker Lars Adaktusson. I resolutionen konstateras att Islamiska statens övergrepp på minoriteter såsom syrianer, kaldéer, assyrier och armenier liksom yazidier i Irak och Syrien är folkmord. Resolutionen antogs i stor majoritet där man kallar övergreppen vid dess rätta namn, nämligen folkmord.

Det var ett historiskt beslut som förhoppningsvis ska leda till att de utsatta ska få stöd och hjälp att leva i fred och frihet och i demokrati. Representanthuset i den amerikanska kongressen har under mars månad också erkänt det pågående folkmordet. Senaten i USA kommer senare under året att ta ställning i folkmordsfrågan och förhoppningsvis kommer även den att erkänna folkmordet. Dessutom har nationella parlament börjat att agera och ta sitt politiska ansvar. Exempelvis både Litauens och Irlands parlament har erkänt folkmordet.

Herr talman! Det som är underligt och som jag inte kan acceptera är den svenska regeringens ovilja att erkänna folkmordet. Trots alla rapporter om de systematiska övergreppen i syfte att förinta kristna i Syrien och Irak vägrar regeringen att erkänna folkmordet. Detta gör mig djupt besviken. Därför undrar jag: Vad väntar Sveriges regering egentligen på, och vad krävs för att regeringen ska erkänna det pågående folkmordet?

Dagligen bevittnas folkrättsbrott via sociala medier, tv-nyheter och så vidare där Islamiska staten berövar människor livet för att de är kristna och man vill förinta dem och förvisa dem från området. Offentlig halshuggning, människor som bränns levande och vittnen som dagligen berättar om hemskheter som de utsatts för verkar inte vara bevis nog för den svenska regeringen och riksdagen.

Alla de tusentals flyktingar som sökt asyl i vårt land och som flytt undan denna hemska terror vittnar om de grymheter som pågår. De ljuger inte om den situation som råder. Det finns tillräckligt med bevis på att Islamiska statens övergrepp på kristna och yazidier är ett folkmord.

Herr talman! Sveriges regering och alla andra riksdagspartier förutom Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna tror sig veta bättre än Europaparlamentet och det amerikanska representanthuset i kongressen. Dessa partier väljer av någon anledning att blunda för verkligheten och vägrar i dag att erkänna folkmordet och yrkar således avslag på min motion om ett erkännande av folkmordet.

Till Sveriges regering och till de partier som i dag vägrar att erkänna folkmordet vill jag säga följande.

Svik inte de drabbade och hjälplösa! De behöver vår solidaritet och hjälp för att överleva.

Svik inte alla de nya svenskar och deras familjer som har drabbats och som fortfarande dagligen utsätts för övergrepp!

Ta ert politiska ansvar och kalla saker för deras rätta namn!

Att kalla övergreppen för folkmord har betydelse och förpliktar till internationell handling.

Herr talman! Sverige tar ett stort humanitärt ansvar, och det är jag stolt över. Men solidaritet och medmänsklighet är inte bara humanitärt stöd eller att ha en human flyktingpolitik. I vissa situationer krävs det fler modiga politiska beslut för att hjälpa drabbade på plats.

Här saknar jag handlingskraft från Sveriges regering som i dag gömmer sig bakom juridiska begrepp medan EU-parlamentet, den amerikanska kongressen och andra nationella parlament agerar och erkänner folkmordet.

Genom att erkänna folkmord följer en skyldighet att ingripa humanitärt och militärt och även ställa ansvariga inför rätta och döma dem för brott mot mänskligheten. Offren och deras anhöriga får då upprättelse och historisk bekräftelse. Inte minst kan ett internationellt agerande avskräcka framtida folkmord.

Europaparlamentets beslut om erkännande av pågående folkmord har dessutom väckt hopp om en ny framtid hos de drabbade som vill återvända till sina hemtrakter. Men det kräver att FN:s säkerhetsråd tar sitt ansvar och slår ut Islamiska staten och säkrar de drabbades områden.

Herr talman! Det är viktigt att även FN erkänner det systematiska dödandet som ett folkmord. Det skulle aktivera FN-principen om responsibility to protect, som innebär en kollektiv skyldighet för världssamfundet att vidta de åtgärder som krävs för att skydda utsatta grupper. Med andra ord: För att åstadkomma ett samlat internationellt agerande krävs att folkmordsfrågan lyfts i FN:s säkerhetsråd för beslut.

Herr talman! Ett stort ansvar vilar på var och en av oss politiker, och inte minst på regeringen, för att uppmärksamma folkmordet som nu pågår mot kristna minoriteter i Syrien och Irak.

För att få till ett folkrättsligt bindande folkmordsbeslut i FN:s säkerhetsråd måste nationella regeringar ta sitt ansvar och agera politiskt och lyfta frågan till FN:s säkerhetsråd. Efter ett erkännande har FN en skyldighet att ingripa militärt och hänskjuta skyldiga till internationella brottmålsdomstolen i Haag för att döma de skyldiga som begår folkrättsbrott.

Herr talman! Jag har skrivit denna motion som diskuteras i dag för att Sveriges riksdag och regering ska agera för att rädda liv.

Det krävs handling från FN:s säkerhetsråd för att skydda de utsatta minoriteterna.

För att lyfta denna viktiga fråga och för att få regeringen att agera har jag lämnat in två skriftliga frågor till utrikesministern under de senaste månaderna – detta för att följa utvecklingen efter besluten i EU-parlamentet och i den amerikanska kongressen om ett erkännande av folkmordet.

Jag har frågat utrikesministern om hon kommer att verka för att regeringen och FN:s säkerhetsråd erkänner folkmordet på kristna och andra etnoreligiösa minoriteter. Jag har därefter ytterligare ställt liknande frågor till utrikesministern under frågestunden i kammaren.

Herr talman! Utrikesministerns svar på mina frågor är en stor besvikelse. Regeringen vill inte ta sitt politiska ansvar och verka för att skydda de folkgrupper som utsätts för folkmord. Margot Wallström är inte redo att erkänna folkmordet, men hon erkänner att det pågår grova övergrepp på etnoreligiösa minoriteter.

Regeringen har ännu inte bestämt sig för den juridiska benämningen på övergreppen, och medan regeringen söker en juridisk benämning på övergreppen dödas människor varje dag på grund av sin religiösa tillhörighet eller trosinriktning. Regeringen vägrar i dag att kalla övergreppen för folkmord, trots alla bevis och dokumentationer. Senast i veckan hittades mer än 50 massgravar i Irak i områden som tidigare kontrollerades av Islamiska staten.

Herr talman! Vi behöver agera nu för att rädda liv. Jag förväntar mig att Sveriges regering lyfter frågan till FN:s generalförsamling för att frågan ska föras vidare till FN:s säkerhetsråd. Som FN-medlem kan Sveriges regering begära att frågan förs upp direkt på säkerhetsrådets dagordning.

Herr talman! I Europaparlamentet röstade alla svenska EU-parlamentariker, bortsett från Vänsterpartiets ledamot, för ett erkännande. Jag trodde att det var en självklarhet att de svenska politiska partier som röstat för ett erkännande i Europaparlamentet skulle rösta på samma sätt i Sveriges riksdag. Tyvärr kan vi konstatera att majoriteten av riksdagspartierna i dag vägrar att erkänna pågående folkmord och inte har något intresse av att verka för att stoppa terrororganisationen Islamiska statens övergrepp på kristna och andra etnoreligiösa minoriteter. Dessa riksdagspartier tar inte sitt politiska ansvar för att stoppa övergreppen utan skjuter ifrån sig det politiska och moraliska ansvaret genom att inte hitta rätt juridisk benämning för de grova övergrepp och folkrättsbrott som pågår. De anser även att riksdagen inte är rätt forum för folkmordsfrågor, medan andra nationella parlament, Europaparlamentet och den amerikanska kongressen erkänner det pågående folkmordet.

Herr talman! Just nu, medan vi diskuterar frågan i kammaren, pågår folkmord på kristna i Syrien och Irak. De kristnas centrum, där kristendomen föddes, håller på att tömmas på kristendom. De fruktansvärda gärningar som Islamiska staten dagligen utsätter kristna och andra etnoreligiösa minoriteter för måste stoppas, och de skyldiga måste ställas till ansvar.

Herr talman! Folkmordet måste stoppas. Allt annat vore ett historiskt svek. Kalla förföljelsen och övergreppen vid deras rätta namn, nämligen folkmord!

I dag har ni chansen att rösta för att rädda tusentals liv. Ni har chansen att ge de utsatta en ny möjlighet att återvända till sina hem. Ni har chansen att lagföra dem som begår dessa fruktansvärda övergrepp. Det minsta vi kan göra för de drabbade är att erkänna övergreppen som folkmord, verka för att FN:s säkerhetsråd erkänner folkmordet och kräva internationell handling för att stoppa denna mänskliga tragedi.

Jag yrkar bifall till Kristdemokraternas reservationer 5 och 6.

(ANDRE VICE TALMANNEN: Jag får uppmärksamma ledamoten på att den använda talartiden överskred den anmälda med över 50 procent.)

Herr talman! Jag uppskattar starkt Robert Halefs engagemang för de förföljda kristna i Mellanöstern. Robert Halefs röst är viktig för att lyfta fram det som händer de kristna i Mellanöstern.

Det finns skäl, tycker jag, att i den här debatten vara tydlig med att Centerpartiet röstade för detta i Europaparlamentet. Vår hållning är att det begås folkmord. Men det är inte upp till den här kammaren, inte upp till riksdag och regering att döma. För detta har vi domstolar. Blanda inte bort bilden vad gäller vår hållning!

Centerpartiet anser att folkmord pågår. Och det pågår, herr talman, fastän andra parlament har röstat för det som Robert Halef föreslår. Både USA och Storbritannien, två permanenta medlemmar i säkerhetsrådet, har röstat så. Trots det pågår folkmordet nu, som Robert Halef säger. Då kan vi fundera på om det Robert Halef vill, nämligen att riksdagen ska döma och inte överlämna åt domstolarna att göra det, innebär någon skillnad i sak. Det är min ena fråga. Vilken skillnad blir det om riksdagen dömer och inte överlåter det till domstolar?

Sedan undrar jag naturligtvis: Har inte FN:s säkerhetsråd redan fått direktiv eller uppmaningar att överlämna frågan till ICC?

Herr talman! Svaret på den sista frågan är att FN:s säkerhetsråd ännu inte har fått frågan om erkännande av folkmordet på kristna och andra etnoreligiösa minoriteter i Syrien och Irak på sitt bord. Det är just därför jag har skrivit denna motion, och det var därför Kristdemokraterna drev igenom den här frågan i en resolution i EU-parlamentet. Vi vill att den ska komma upp på bordet i FN:s säkerhetsråd för beslut som förpliktar FN att agera internationellt för att slå ut IS och därmed också bidra med det som behövs för att säkra kristnas och andra etnoreligiösa gruppers överlevnad i Syrien och Irak.

När det gäller Centerpartiets hållning i EU-parlamentet nämnde jag tidigare att samtliga partier i Sveriges riksdag förutom Vänsterpartiet röstade för denna resolution. Jag undrar dock om Kerstin Lundgren har läst resolutionen. Där står att nationella parlament förväntas ta sitt ansvar och agera för att folkmordsfrågan ska föras vidare. Jag tycker inte att Kerstin Lundgrens ställningstagande i kammaren i dag är förenligt med den resolution som antogs i EU-parlamentet.

Om vi i Sveriges riksdag uppmanar vår regering att lyfta frågan till FN:s säkerhetsråd kommer frågan att diskuteras. När säkerhetsrådet kommit till samma slutsats som Europaparlamentet och den amerikanska kongressen kommer även Internationella brottmålsdomstolen att agera i frågan.

Men det är ett folkmord som pågår nu. Det krävs handling i dag. Vi ska inte föra frågan till Internationella brottmålsdomstolen för utredning, utan handling krävs i dag. Därför vill vi att Sveriges regering agerar i FN:s säkerhetsråd för ett erkännande och agerande.

Herr talman! Nog är det väl så att Sverige agerar. Centerpartiet agerar. Vi har varit tydliga i denna debatt, och vi är tydliga i vårt utlåtande. Vi anser att frågan ska föras till säkerhetsrådet för att därifrån överlämnas till antingen ICC eller en särskild tribunal. Vi är tydliga med att om det finns personer i Sverige som har deltagit i folkmord ska de dömas enligt våra lagar, inte genom beslut i Sveriges riksdag. Sådan är vår konstitutionella ordning, och det är vår utgångspunkt.

Jag kan inte låta bli att fundera. Jag hör vilken tilltro som finns till säkerhetsrådet, men det är ju först när man hittar fram till en lösning som frågan hamnar direkt på säkerhetsrådets bord. Det faktum att EU har uppmanat säkerhetsrådet att föra frågan till ICC är en tydlig signal. FN dömer inte, och säkerhetsrådet dömer inte heller. De överlämnar till domstol eller en tribunal att pröva detta.

Herr talman! Vi har faktiskt beslut i ett antal parlament, men har vi sett någon skillnad? Har folkmordet stoppats? Är det ett exempel som löser de problem vi ser? Om Robert Halef har uppfattat den bilden vore det intressant att få ta del av det. Det finns ju exempel: Europaparlamentet, USA:s kongress och UK har gjort det Robert Halef säger att man vill göra. Risken är att det bara är ett plakat.

Herr talman! Tack, Kerstin Lundgren! När FN:s säkerhetsråd fattar ett beslut om att det pågår ett folkmord finns det en skyldighet att agera. Det finns i folkmordskonventionen en skyldighet att förhindra, att agera och att förebygga så att det inte ska förekomma. FN:s säkerhetsråd har ett stort ansvar att agera militärt för att slå ut denna ondska, Islamiska staten, som vi talar om.

Herr talman! Jag tror att Kerstin Lundgren blandar ihop frågorna. Sveriges utrikesminister har tidigare som svar på vissa frågor som jag ställt till henne i den här frågan hänvisat till att Sverige har hänskjutit frågan till FN:s säkerhetsråd. Här måste vi skilja på frågorna. Sverige har hänskjutit frågan om Syriens regims ansvar för det som händer i Syrien till FN:s säkerhetsråd.

Vi talar om pågående folkmord som är dokumenterat och bevisat. Europaparlamentet och den amerikanska kongressen har kommit till denna slutsats. Då ställer jag som riksdagsman och Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna krav på att Sveriges regering ska agera och lägga denna fråga på FN:s säkerhetsråds bord för diskussion och beslut för att kunna stoppa folkmordet och dödandet som sker av kristna och andra etnoreligiösa folkgrupper.

Herr talman! Jag ska erkänna att jag inte hade tänkt ta replik på Robert Halef. Men när Robert Halef väljer att nu upprepade gånger säga rent felaktiga saker i talarstolen har jag inte så mycket val. Robert Halef har nu vid upprepade tillfällen sagt att Vänsterpartiet inte röstade för resolutionen i EU-parlamentet. Det är inte sant. Vår EU-parlamentariker Malin Björk röstade för resolutionen. Där har du fel, Robert.

När jag ändå har ordet vill jag passa på att säga att det är någonting i Kristdemokraternas retorik som inte riktigt håller ihop. Robert Halef säger gång på gång att vi måste agera. Jag håller helt med om att vi måste agera för att stoppa våldet i Syrien och Irak och agera för att ge dem som flyr en fristad. Den slutsatsen drar inte Kristdemokraternas. Ni gör nu det yttersta för att förhindra att människor ska kunna fly och få en fristad.

Kristdemokraterna har ställt sig bakom det avtal som EU har tecknat med Turkiet. Det innebär att de assyrier, syrianer, yazidier och andra som flyr undan Daishs våld möter en stängd turkisk gräns. Lyckas de ta sig över den gränsen är risken överhängande att de antingen skickas tillbaka eller sätts i interneringsläger i olika delar av Turkiet. Det är en politik som Kristdemokraterna aktivt har stött. Ni har stött att man ska skicka mångmiljardbelopp till Erdoğan för att han ska agera gränspolis för EU.

Jag har svårt att förstå det. Vi vet att vi förr i Sveriges historia har öppnat vårt land och erbjudit en fristad för assyrier, syrianer, kaldéer och armenier i vårt land. Jag ser i min hemstad alla de assyrier, syrianer och kaldéer som är en viktig del av min stad. Jag ser den nyinvigda syrisk-ortodoxa kyrkan S:t Gabriel i Göteborg som är en viktig del av min stad.

Vi har erbjudit en fristad förut. Varför kan vi inte göra det igen, Robert Halef? Varför ska vi stänga gränsen för dem som flyr utan folkmordet?

Herr talman! Tack, Hans Linde! Jag är tacksam för ditt engagemang för min folkgrupp och för våra fri- och rättigheter i Turkiet, Syrien, Libanon, Irak och så vidare. Du har länge varit engagerad i de frågorna. Enligt den rapport jag har fått har vänsterblocket i EU-parlamentet inte röstat för resolutionen. Det är vad jag utgår ifrån.

Om vi tittar på flyktingsituationen gäller Dublinöverenskommelsen nästan inte längre. Det är inte några länder som följer den. Vi har fått en ohållbar flyktingsituation där många länder i EU inte tar sitt ansvar. Från svensk sida gör vi vårt bästa. Jag är stolt över att vi har en human flyktingpolitik.

Vi stänger inga gränser. Men vi behöver ha en kontrollerad flyktingsituation. Det är vad vi jobbar för. Det är inte så att vi stänger gränser. Vi säger inte nej till människor som söker asyl i vårt land. De som uppfyller kriterierna får stanna, och de som inte uppfyller kriterierna får lämna plats för dem som har rätt att komma undan all förföljelse och förtryck.

Herr talman! Det stämmer – vilket jag också upprepat i debatten, Robert Halef – att vänstergruppen i EU-parlamentet röstade nej. Det är jag den första att beklaga. Vi var mycket kritiska till det beslutet. Däremot valde vår EU-parlamentariker Malin Björk att gå emot sin egen grupp och rösta ja till resolutionen.

Det gjorde hon för att vi tycker att denna fråga är så viktig. Vi tycker att det är viktigt att man slår fast att det är ett folkmord. Det är lite synd att Kristdemokraterna ignorerar och osynliggör det. Vi har i detta allvarliga läge inte riktigt råd att hålla på med den här typen av käbbel. Vi behöver jobba tillsammans för att stoppa folkmordet.

Nej, Robert Halef, det ni förespråkar är inte en kontrollerad flyktingsituation. Ingen kan nog säga att det vi nu ser i Turkiet och får dagliga rapporter om med stängda gränser, interneringsläger och att människor sporadiskt skickas tillbaka från Turkiet skulle vara en kontrollerad flyktingsituation.

Jag förstår inte denna oro. Vi tog ett enormt ansvar på 70-talet när många assyrier och syrianer kom till Sverige. I dag är det många av oss som är tacksamma. De har gjort vårt land rikare och bidragit till våra samhällen, vår politik, vår ekonomi och vårt föreningsliv. De är en viktig del av det svenska samhället i dag. Ingen skulle nog titta tillbaka och säga: De assyriska och syrianska flyktingarna som kom är en börda.

Vi kan självklart igen erbjuda en fristad. Vi är ett av världens rikaste länder, Robert Halef. Jag förstår inte varför det är så viktigt för Kristdemokraterna att arbeta för att stänga gränserna. Vi har ett val. Om en tid här längre fram i vår ska vi rösta om vi ska begränsa möjligheten till familjeåterförening. Vad kommer Kristdemokraterna att säga då? Vill man splittra eller förena assyriska och syrianska familjer som kommer till Sverige från Syrien?

Ni har till och med gått så långt att ni kräver att man ska upprätta interneringsläger vid den svenska gränsen. Varför ska en yazidisk kvinna som har flytt terrorn i Mellanöstern placeras i ett flyktingläger, ett interneringsläger utanför Malmö när hon kommer till Sverige?

Herr talman! Svaret på sista frågan är att det är just för att kontrollera dem som kommer till vårt land. De som har rätt att få asyl kommer att få asyl och kommer att komma in i landet. Vi behöver kunna kontrollera den enorma tillströmning som åtminstone har varit under förra året.

Vi är för en human flyktingpolitik. Enligt FN-konventionen finns det kriterier. De människor som uppfyller de kriterierna ska självklart få stanna här oavsett de är syrianer, muslimer, kristna, yazidier, homosexuella, svarta, vita och så vidare. Det har absolut ingen betydelse. Alla människors lika, unika och okränkbara värde ska gälla i alla sammanhang.

Vi har krig i Syrien, krig i Jemen och krig i en del nordafrikanska länder. Utöver det finns trafficking. Det är människor som har satt i system att tjäna pengar på att smuggla människor till Europa. Då är det väldigt viktigt att vi har en kontrollerad situation där vi släpper in de människor som har rätt till asyl. De som inte har rätt till asyl ska kunna avvisas redan vid gränsen. Det är vad vi försöker åstadkomma.

Det handlar om att ha en fortsatt human flyktingpolitik. Självklart ska alla som flyr och har rätt till asyl kunna få stanna. Men det finns de som inte har rätt att stanna i Sverige och köpt sig biljetter av smugglare och andra. Det finns rätt många sådana. I dag finns uppåt 80 000 som har fått avslag på sina ansökningar.

För att kunna förminska denna process ska man ha en kontrollerad flyktingpolitik så att de människor som har rätt att stanna, behöver tak över huvudet och flyr undan förföljelse ska få stanna i vårt land.

Herr talman! Mellanöstern och Nordafrika är en vidsträckt och folkrik region som rymmer allt mellan hopp och djupaste förtvivlan. Debatten i dag visar en del av allvaret och svårigheterna som på många sätt präglar regionen just nu. Betänkandet är omfattande, och det är mycket som jag skulle vilja lyfta fram. Men jag måste liksom övriga talare prioritera hårt.

Den demokratiseringsprocess vi har sett i området har gått åt olika håll. Men när drömmar om demokrati förbyts i kaos och sönderfall måste vi stå kvar och stödja dem som fortfarande vill se utveckling, som vill drömma och som vill ha demokrati.

Särskilt angeläget är det att fortsätta att stötta jämställdhet och kvinnors rättigheter. Det är inte okej att kvinnor och flickor drabbas hårdare av krig och konflikt eller att det offentliga rummet är mindre och framtidsutsikterna sämre för dem. Kvinnor kan vara centrala förändringsaktörer. Vi har ett stort ansvar för att synliggöra hur kvinnor och flickor drabbas och för att stödja arbetet för kvinnors rättigheter

Herr talman! Västsahara är enligt FN det sista icke avkolonialiserade territoriet i Afrika. Marocko ockuperar två tredjedelar av Västsahara. Det är en ockupation som strider mot internationell rätt. Vi stöder regeringens uppfattning att västsaharierna i enlighet med folkrätten äger rätt till självbestämmande.

Regeringen stöder FN:s arbete som syftar till att finna en rättvis och ömsesidigt godtagbar förhandlingslösning på konflikten i Västsahara. En sådan lösning måste tillgodose västsahariernas rätt till självbestämmande. Den senaste tidens utveckling i relationerna mellan FN och Minurso och Marocko är oroande. Vi hoppas på en snar normalisering med tanke på FN:s och Minursos centrala roll i Västsaharakonflikten. Regeringen ställer sig bakom FN:s säkerhetsråds förlängning av Minursos mandat i Västsahara. Det är centralt att den civila komponenten i Minurso snarast tillåts att återvända till Västsahara.

Sverige har ökat det humanitära stödet till de västsahariska flyktinglägren. Utöver det omfattande kärnstöd som Sverige ger till UNHCR och World Food Programme beslutade Sida tidigare i år att öka det humanitära stödet till de västsahariska flyktingarna till drygt 15 miljoner kronor. Beslutet innebär att det svenska humanitära biståndet till västsahariska flyktingar under 2016 förväntas bli det mest omfattande på flera år.

Lösningen på konflikten måste vara politisk. Status quo är inte ett alternativ, och inte heller en militarisering. FN:s generalsekreterares initiativ för att hitta en politisk lösning på konflikten är mycket positivt. Vi ger fullt stöd till det arbete som utförs av generalsekreterarens särskilda sändebud för Västsahara, Christopher Ross.

Internationellt samarbete är så mycket större än enbart relationer mellan stater. Västsaharafrågan är fortsatt viktig för Socialdemokraterna. Partiet är engagerat för Västsaharas folk och har kontakter med vårt systerparti Polisario och dess representanter i Sverige. Vi verkar fortsatt i enlighet med kongressbeslutet. Socialdemokraterna kommer också framöver att verka för att Marockos ockupation av Västsahara upphör.

Avslutningsvis, herr talman: Tahirtorget blev symbolen för spirande demokratisk längtan. Men det blev också en plats där kvinnor upprepade gånger utsattes för sexuellt våld och sexuella trakasserier. Kvinnors möjlighet att delta i protesterna minskade, och deras tillgång till det offentliga rummet minskade. Vi ser det på fler ställen. Ett enigt utskott framhåller på flera ställen i betänkandet vikten av att främja kvinnors rättigheter varhelst de kränks. Mänskliga rättigheter är också kvinnors rättigheter – i krig och konflikt likaväl som i uppbyggnad och utveckling i samhället och i familjen, i Palestina, Irak, Syrien, Iran och Egypten.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Herr talman! Tack, Maria, för att du tar upp Västsaharafrågan! Jag tycker att det är viktigt att vi debatterar den.

Jag skulle vilja fråga dig hur du ser på folkomröstningen – den folkomröstning som det beslutades om 1991 och som båda parter då var överens om. Den är avgörande. Jag ser folkomröstningen som oerhört viktig för att man ska komma vidare i frågan. Då måste FN sätta ned foten och verkligen besluta om folkomröstningen så att den kommer till stånd. Hur ser du på det?

Jag skulle också vilja fråga dig hur du ser på att Sverige överklagade beslutet i EU-domstolen om att upphäva handelsavtalet med Marocko som inkluderar produkter från Västsahara.

Herr talman! Tack för frågorna! En folkomröstning är oerhört central i diskussionen. Vi stöder det arbete som FN nu genomför för att få detta till stånd. Parterna står långt ifrån varandra, och man måste få igång samtal och få igång processen igen. Vi kan inte fortsätta i det läge som råder. Tyvärr är låsningarna stora när det gäller folkomröstningen. Men vi gör allt vi kan för att stödja FN:s arbete för att få till en bra process.

När det gäller EU-domstolen och överklagandet tycker vi att det är positivt att vi får en dom i en högre rättslig instans så att vi kan få det hela klarlagt och veta hur det ligger till. Därför valde vi att gå med här – för att man ska få en ordentlig juridisk prövning av avtalet.

Herr talman! Tolkar jag dig rätt, Maria? Kommer Sverige att agera för att folkomröstningen kommer till stånd och för att ett datum för den kommer att bestämmas? Precis som du säger är det uppenbart att Marocko inte frivilligt kommer att gå med på detta. Därför måste FN agera och helt enkelt tvinga fram en lösning för att folkomröstningen ska kunna äga rum.

När det gäller domstolens beslut tycker jag att det är lite märkligt att Sverige överklagade domslutet, som ändå var ganska tydligt. Jag tycker att det är viktigt att Sverige garanterar att folkrätten verkligen respekteras och att man fortsätter för att verka för att exkludera västsahariska varor ur handelsavtalet med Marocko. Är det också din uppfattning?

Herr talman! När det gäller folkomröstningen är vår uppfattning att vi ska stödja FN-processen på alla sätt vi kan. Sverige har inte riktigt en position som gör att vi kommer att kunna vara de som på plats driver arbetet. Däremot kommer vi att stödja FN:s arbete på alla sätt vi kan för att man ska nå framåt och komma förbi de låsningar som finns.

I frågan om överklagandet är det rätt uppfattat att vi vill ha detta prövat i en högre rättslig instans för att få ett bättre och mer bindande utslag. Jag tappade din fråga lite grann, måste jag säga. Jag kan dock säga att du tolkade mig rätt när det gäller att det är viktigt att vi har en stabil juridisk grund att stå på.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 13.)