Kriminalvårdsfrågor

Herr talman! I kväll debatterar riksdagen betänkandet Kriminalvårdsfrågor. Justitieutskottet föreslår att samtliga motionsyrkanden ska avslås, bland annat med hänvisning till pågående utrednings- och beredningsarbete.

Bristen på fängelse- och häktesplatser i Sverige är fortsatt stor. Anledningarna till denna situation är flera.

För det första har Sverige under decennier haft en skenande kriminalitet som på riktigt börjat stöta på motstånd först under den här mandatperioden.

För det andra har tidigare styrande politiker inte sett saker komma. Under en alldeles för lång tid förnekades det faktum att kriminaliteten ökade i Sverige. Ett nytt fängelse tar häpnadsväckande nog ungefär sju år att färdigställa från beslut till att de första internerna flyttar in. Hade utbyggnaden påbörjats tidigare hade vi inte haft denna situation i dag.

För det tredje innebär Sverigedemokraternas och regeringens kriminalpolitik betydligt fler fängelseår för Sveriges kriminella. Det innebär i sin tur att fler fängelseplatser behövs.

Med det sagt, herr talman, är jag inte nöjd med tempot på utbygganden av svenska anstaltsplatser. I mitt tycke borde arbetet gå ännu snabbare. Problemet är inte bara att färdigställandet av nya anstalter tar längre tid än färdigställandet av Öresundsbron utan också att Kriminalvården och Specialfastigheter inte i tillräckligt snabb takt lyckats få spaden i marken på fler platser än hittills. Hagfors, Munkfors och Åmål är kommuner som tydligt uttryckt intresse, men intresset har inte varit starkt nog från myndigheterna.

Kriminalvårdens kapacitetsrapport från 2025 visade ett behov av 29 000 platser år 2034, alltså en ökning med 17 000 platser från dagens ungefär 12 000. Med andra ord borde spaden vara i marken på fler platser redan nu. Den senaste kapacitetsrapporten från i är var betydligt mer försiktig i sin prognos, med en uppskattning på 19 000 platser till 2035, alltså en ökning med 5 000 platser.

Om vi tänker oss att en ny anstalt skulle kunna ha ungefär 500 platser, om den är väldigt stor, behövs alltså tio nya fängelser om bara tio år. Med tanke på den långsamma byggprocessen förvånar det mig att spaden inte är i marken på fler platser.

Trots den här kritiken ska det sägas att väldigt mycket har gjorts de senaste fyra åren. Antalet anstalts- och häktesplatser har ökat med ungefär 2 000. Här pratar vi framför allt om förtätning på befintliga anstalter. Det är nu i stort sett standard med våningssängar i celler, och vissa av dessa celler är mindre än sex kvadratmeter stora. Det handlar också om att man byggt om vissa rum, till exempel besöksrum, till celler. Man har också byggt modulfängelser inne på fängelsegårdar. Fyra helt nya anstalter är på gång, och från juli kommer Sverige att placera 600 fängelseintagna på en anstalt i Estland till två tredjedelar av vad en fängelseplats kostar i Sverige. Detta är helt nödvändigt och bra politik.

Det är i mitt tycke alldeles för få som sitter i fängelse i Sverige. Det finns många farliga människor ute i samhället som kan vara en fara för vanliga skötsamma medborgare. Det visar sig varje gång det begås en ny skjutning eller en ny sprängning, varje gång en kvinna misshandlas av sin man och varje gång ett barn utsätts för ett övergrepp.

Statens viktigaste uppgift är att skydda landet från yttre hot, och därför ska vi ha ett starkt försvar. Men den viktigaste interna uppgiften för staten kommer alltid att vara att skydda sina invånare från andra farliga individer inom statens gränser. Därför behöver vi alltid se till att ha en stark polismyndighet och kriminalvård liksom starka domstolar och andra brottsbekämpande myndigheter.

Det är helt enkelt när dessa två samhällskomponenter fungerar och är starka som människor kan leva i frihet inom statens gränser – frihet att kunna gå var man vill utan att riskera att bli utsatt för misshandel eller övergrepp, frihet att kunna starta företag utan att riskera att utpressas av kriminella, frihet att få den service man har rätt till utan att betala pengar under bordet och frihet att kunna gå till jobbet, tjäna sina pengar och slippa bli rånad på vägen hem. Det är inte något man kan räkna med överallt i världen.

När staten försvagas – och då menar jag statens huvuduppgifter, såsom ett starkt försvar eller ett starkt rättsväsen – lever människor i ofrihet.

Jag personligen har inget till övers för personer som gör livet svårare för andra. Kriminella personer, korrupta myndighetspersoner, möjliggörare eller personer som rekryterar andra att begå brott har ingen plats i mitt Sverige. Ska samhället fungera behöver staten göra vad den kan för att få bort dem från samhället. Det är dessa personer som ska leva i ofrihet, på en anstalt, under lång tid.

Sverige är lyckligtvis inte i samma situation som många andra länder runt om i världen. Sverige är ett bra land. Men när vi har politiker som inte ser saker komma, som förnekar uppenbara fakta om samhällsutvecklingen och som inte hanterar saker i tid rör vi oss mot en situation där allt fler människor lever i ofrihet.

Jag är stolt över att tillhöra ett parti och ett regeringsunderlag där vi gör vad vi kan för att göra Sverige tryggare, friare och svenskare.

Herr talman! Sverige ska ha en stark kriminalvård – en kriminalvård som skyddar samhället och verkställer straff men som också förhindrar att människor återfaller i brott. Det är just där den svenska kriminalvården länge har varit ett internationellt föredöme. Vi har inte nöjt oss med att låsa in. Vi har haft ambitionen att människor ska komma bättre ut än de var när de kom in. Det är en styrka och något vi ska vara stolta över.

Ska vi kunna fortsätta vara stolta över den svenska kriminalvården måste vi lyssna på Kriminalvården. Vi ska lyssna på dem som varje dag arbetar i häkten, på anstalter och i frivården. Vi måste lyssna på deras erfarenheter, riskbedömningar och varningar när de i dag beskriver ett läge som inte längre bara är ansträngt utan också i vissa delar akut.

Herr talman! Kriminalvården befinner sig i en historisk expansion. Sedan 2019 har anstalter och häkten varit i princip permanent överbelagda. De senaste åren har myndigheten visserligen ökat kapaciteten kraftigt, men en stor del av detta, som vi precis fick höra av ledamoten från Sverigedemokraterna, är på grund av dubbelbeläggningar i befintliga celler och till och med i besöksrum, inte genom nya moderna platser byggda för sitt ändamål.

Vi vet att behoven kommer att öka ännu mer de kommande åren på grund av beslut om omfattande straffskärpningar som vi kommer att fatta i den här kammaren. Det sätter enorm press på hela verksamheten – personalen, arbetsmiljön, säkerheten och det återfallsförebyggande arbetet.

När överbeläggningarna blir permanenta riskerar kriminalvården att förskjutas från att vara en verksamhet där man både verkställer straffen och bryter återfall till att i allt större utsträckning bli ren förvaring. Det vore ett mycket allvarligt misslyckande.

Om vi inte ger Kriminalvården förutsättningar att minska återfallen kommer vi inte heller att lyckas långsiktigt med att knäcka gängen eller bryta våldet. Den som lämnar en anstalt och kommer ut utan behandling, utan vård, utan utbildning, utan arbete eller utan fungerande stöd löper större risk att återvända till kriminalitet. Då sviker vi både brottsoffer och samhälle.

Herr talman! Jag är djupt oroad över utvecklingen där anstalter blir platser där destruktiva normer, hot, otillåten påverkan och radikalisering får större utrymme på grund av att samhället inte klarar av att hålla ihop uppdraget. Det är därför viktigt att säga att Kriminalvårdens uppdrag är större än att bara skapa platser. Det handlar om innehållet i verkställigheten. Det handlar om säkerhet, behandling, utbildning, vård och möjligheter att bygga ett liv utan kriminalitet.

Herr talman! Trygghetsberedningen tillsattes av den socialdemokratiskt ledda regeringen 2020, och den fortsatte under den här borgerliga regeringen. Det var en beredning som faktiskt lyckades samla hela riksdagen. Alla partier stod bakom ett arbete som byggde på forskning och praktisk erfarenhet. Det är inte vanligt längre men otroligt värdefullt. Därför är det såklart tråkigt att vi inte har fått förslag i den här kammaren som bygger vidare på beredningens förslag i sin helhet utan att man har gjort ett axplock. Vissa förslag är viktiga och nödvändiga, men de har en tendens att luta mer mot det repressiva än det förebyggande. Man missar delar som vård, samverkan och vägar tillbaka.

För mig är det ganska enkelt: Ska vi på allvar minska återfallen i brott räcker det inte att skärpa straffen. Vi måste också genomföra de förslag som gör att människor faktiskt har en chans att lämna kriminaliteten bakom sig. Särskilt angelägna är förslagen i Trygghetsberedningen som handlar om att förbättra intagnas möjlighet att etablera sig på arbetsmarknaden. Den person som lämnar Kriminalvården måste ju mötas av en verklig chans till arbete eller utbildning. Arbete är grunden för frihet och självständighet. Det gäller även den som har avtjänat ett straff.

Herr talman! Vi socialdemokrater lyfter i dagens betänkande fram konkreta förslag som rör permission och frigivning. Kriminalvården gör redan i dag mycket kvalificerade riskbedömningar, men de uppmärksammas inte alltid och uppgifterna når inte alltid polisen. Det är såklart inte rimligt.

Vi menar att Kriminalvården och polisen bör få i uppdrag att ta fram en standardiserad ordning för informationsdelning inför permissioner och frigivning. Det handlar om att stärka säkerheten och förebygga brott och om att samhällets olika delar måste jobba tillsammans, inte i stuprör. På samma sätt vill vi se obligatoriska så kallade släppsamtal där polisen möter gärningspersonen och där personen erbjuds fortsatt rehabilitering även när den lämnat kriminalvården.

För brottsoffer, inte minst kvinnor som utsatts för våld i nära relationer, måste information vid permission och frigivning fungera betydligt bättre. Information ska kunna kombineras med konkret stöd, skydd och hjälp från samhället. Finns det barn måste deras behov stå i centrum.

Herr talman! Vi måste såklart också prata om Kriminalvårdens utbyggnad. Nuvarande takt är inte tillräcklig. Kriminalvården själv pekar bland annat på att dagens upphandlingsordning bromsar nybyggnationen. Därför har vi socialdemokrater föreslagit att bland annat Specialfastigheter ska få ett tydligare samhällsuppdrag att stödja Kriminalvården i dess utbyggnad av anstaltsplatser. Det är ett konkret svar på ett konkret problem.

Vi vill även att Kriminalvården ska finnas i hela landet. Därför är det otroligt viktigt med en fördjupad dialog med kommuner som är intresserade av nybyggnation men också av utbyggnad av befintliga anstalter och häkten. I det akuta läge som råder måste ju varje projekt och planerat bygge nyttjas maximalt.

Låt oss vara tydliga: Fler väggar räcker inte. Kriminalvården behöver också fler utbildade medarbetare, bättre arbetsmiljö, mer fortbildning för personalen och ett tydligt politiskt ansvarstagande för att myndigheten ska klara sitt uppdrag.

Herr talman! Vi socialdemokrater står för en kriminalpolitik som är skarp mot brotten och smart mot återfallen. Vi står upp för brottsoffren, samhällsskyddet och en kriminalvård värd namnet.

Om vi vill att människor ska lämna kriminaliteten bakom sig måste vi ge Kriminalvården möjligheter att göra sitt jobb fullt ut. Det är så vi skyddar samhället inte bara i dag utan också i morgon.

Självklart står jag bakom alla våra reservationer men yrkar bifall endast till reservation 5.

(Applåder)

Herr talman! Regeringen genomför nu den största offensiven mot brottsligheten i svensk modern historia. Det handlar om förstärkning av hela rättskedjan, nya verktyg till de brottsbekämpande myndigheterna, en helrenovering av det brottsförebyggande arbetet och en fullständig översyn av strafflagstiftningen.

Vi flyttar fokus från gärningsmannen till brottsoffret. Straffen ska spegla brottens allvar. Vi inför dubbla straff för brott som utförs i kriminella miljöer. Dagens form av mängdrabatt ska avskaffas, och reglerna om villkorlig frigivning har skärpts.

Fängelsestraff syftar till att ge brottsoffer upprättelse och att ge förövaren möjlighet att efter straffet återinträda i det öppna samhället som en laglydig samhällsmedlem. Men fängelsestraff syftar också inte minst till att skydda samhället från farliga gärningsmän. Frågan om att skärpa straffen handlar om rättvisa, att ansträngning ska löna sig och att brott ska straffa sig.

Herr talman! För att klara allt detta behöver Kriminalvården byggas ut kraftigt. Från 2023 till 2028 kommer Kriminalvårdens budget att mer än fördubblas – från 14 till över 30 miljarder kronor per år.

Sedan 2022 har 5 000 nya platser tillkommit. I Kriminalvårdens platskapacitetsplan för åren 2026–2035 har Kriminalvården prognostiserat en kraftig ökning av personer i fängelse från dagens 9 000 till ungefär 17 000.

Denna prognos bygger på lagstiftning från den 1 januari i år samt de reformer som finansieras i budgetpropositionen för 2026. Till det kommer de icke tidssatta reformerna från Straffreformutredningen samt förändrade regler för villkorlig frigivning, vilket kräver ytterligare ett stort antal platser. Från sommaren införs dessutom ett system med ungdomsavdelningar för unga under 18 år som döms till fängelse i stället för sluten ungdomsvård som i dag.

Herr talman! För att ha det självklara sagt: Antalet intagna beror, till sin natur, på brottslighetens utveckling. Regeringens offensiv mot kriminaliteten syftar ytterst till att brottsligheten ska minska och att Sverige ska bli ett tryggare och säkrare land.

En sak är dock säker. En kraftig utbyggnad av häkten och anstalter kommer att vara nödvändig under den tioårsperiod vi har framför oss. Det handlar om att bygga ut befintliga anstalter och häkten, att bygga helt nya anstalter och häkten i Sverige och att i fler fall överföra verkställighet till den dömdes hemland i de fall då det handlar om utländska medborgare.

Regeringen har dessutom skrivit avtal med Estland om att hyra 600 fängelseplatser i Tartu med start i år. Riksdagen kommer att behandla den frågan senare under våren.

I detta sammanhang, fru talman, finns det anledning att påminna oss om hur det lät när vi förra året debatterade motsvarande betänkande. Då sökte jag klarhet i Socialdemokraternas hållning till kriminalvårdsplatser utomlands. I Socialdemokraternas reservation i betänkandet var de mycket klara med att de inte ville gå vidare med planerna på att hyra anstaltsplatser utomlands. De uttryckte det på följande sätt i sin reservation: ”Vi begär därför att regeringen inte ska gå vidare med planerna på att hyra anstaltsplatser utomlands.”

Efter det har Socialdemokraterna glädjande nog bytt uppfattning. Frågan om fängelseplatser utomlands kan således läggas till den lista på förslag där Socialdemokraterna först är bestämt emot för att en kort tid senare byta uppfattning.

Vi minns hur det var när riksdagen beslutade om lagstiftning för säkerhetszoner. Då menade de att zonerna var diskriminerande. Men bara någon månad senare ville de införa säkerhetszoner i hela södra Stockholm.

Socialdemokraternas kamrater på den rödgröna sidan, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, tycks dock fortsatt motsätta sig förslaget om anstaltsplatser utomlands. Det är tydligt att med en rödgrön regering skulle många viktiga rättspolitiska reformer inte komma på plats på grund av Socialdemokraternas egen oförmåga men inte minst också på grund av att de rödgröna kamraterna skulle fungera som effektiva bromsklossar.

Fru talman! Personer som upprepade gånger begår brott står för en mycket stor andel av den totala brottsligheten i samhället. Ett effektivt återfallsförebyggande arbete kan därför ge stora vinster för samhället såväl för den enskilda individen som för samhället som helhet.

En av Kriminalvårdens grundläggande uppgifter är att verka för att återfall i brott förebyggs, bland annat genom att samverka med olika aktörer i samhället. För att stärka det återfallsförebyggande arbetet och för att skapa förutsättningar för en bred samsyn och långsiktighet i dessa frågor styrde regeringen om riktningen för den parlamentariska trygghetsberedningen.

Beredningen hade av den tidigare, socialdemokratiska regeringen fått ett ganska brett och något flummigt uppdrag. Nu blev det ett tydligt uppdrag kopplat till det återfallsförebyggande arbetet och till att se över samhällets arbete med att förebygga återfall i brott.

Trygghetsberedningen lämnade i bred enighet en lång rad förslag på reformer. I en reservation vill de rödgröna partierna, som ledamoten före mig beskrev, rikta ett tillkännagivande till regeringen om att genomföra Trygghetsberedningens förslag. Det känns fint att de fyra partier som tycks vara oense om det mesta ändå kan komma överens om något.

I sak är det ett tämligen svagt krav. Betänkandet har varit ute på remiss, och regeringen arbetar nu systematiskt vidare med dessa frågor.

Ett av de förslag som beredningen enades om var att utöka möjligheten att verkställa en fängelsepåföljd utanför anstalt med det som i dagligt tal kallas fotboja. Det är en reform som har varit efterfrågad från Kriminalvården och som sedan den 1 januari i år finns på plats.

Beredningens förslag om utslussning och övervakning hanteras i propositionen om ett ändamålsenligt samhällsskydd och tydliga reaktioner vid återfall i brott. Propositionen behandlas i riksdagen nu under vårterminen.

Regeringen har också gett två uppdrag för att stärka Kriminalvårdens återfallsförebyggande verksamhet. Det handlar dels om att vidareutveckla åtgärder för att motverka återfall i brott, dels om att tillsammans med Konsumentverket motverka överskuldsättning bland intagna på anstalt och i häkte.

För att stärka hälso- och sjukvården vid återfallsförebyggande insatser finns det också en bred enighet. Regeringen arbetar vidare även med dessa frågor.

Fru talman! När vi talar om återfallsförebyggande arbete går det inte att bortse från det slapphänta sätt som vi i Sverige har hanterat personer som gång på gång återfaller i brott. En viktig del i de kommande straffreformerna är därför att återfall i brott mer än i dag ska leda till hårdare straff. I klartext innebär det att den som återfaller i brott kommer att få mer kännbara påföljder.

En förutsättning för att ett brott ska komma att straffas hårdare är dock att Sverige även efter valet har Ulf Kristersson som statsminister.

Jag noterar att Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill göra enkelbeläggning till norm inom Kriminalvården. Det kan låta som en enkel sak, men jag kan berätta för er som lyssnar att det inte är någon liten sak.

Vi har i dag flera tusen dubbelbelagda platser på häkten och anstalter. Det är platser som inte lätt låter sig ersättas. Det skulle inte bara sätta stopp för de skärpta straff som nu är på väg fram. Frågan är även vilka kriminella som Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill ska släppas ut i förtid för att möjliggöra enkelbeläggning. Är det våldtäktsmannen? Är det den gängkriminella som har hotat vittnen? Eller är det den som har smugglat vapen och narkotika till Sverige?

Jag förväntar mig inte något svar på den här frågan i dag, men det är uppenbart att med en socialdemokratisk rödgrön regering kommer de reformer som Moderaterna och regeringen går fram med inte att kunna fullföljas.

Fru talman! Även om det i dag är svårt att bedöma det exakta antalet intagna på häkten och anstalter om tio år är det uppenbart att en kraftfull utbyggnad av Kriminalvården kommer att krävas. Var och en inser lätt magnituden i utmaningen. Det handlar naturligtvis om den fysiska utbyggnaden i sig, men också om kriminalvårdens kompetensförsörjning. Men att det är svårt förändrar inte det faktum att det är nödvändigt.

Jag vill slutligen ta tillfället i akt och tacka alla medarbetare inom Kriminalvården för de insatser de gör varje dag. Även om arbetssituationen ibland kan vara utmanande och ansträngd är det en stolt och engagerad yrkeskår jag möter varje gång jag besöker någon av Kriminalvårdens verksamheter.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 4, men jag står självklart bakom samtliga reservationer som Vänsterpartiet har undertecknat.

Likaväl som vi måste agera för att begränsa nyrekrytering till kriminaliteten måste vi anstränga oss väldigt mycket för att skapa möjligheter för dem som redan har blivit inkluderade i kriminella aktiviteter och göra det så att vi möjliggör avhopp och förstås motverkar återfall i brott.

Här spelar förstås kön roll, som alltid. På den kriminella arenan har mannen varit norm. Pratar vi om kriminalitet ser vi ofta tuffa män för vår inre bild.

Vi kan kanske säga att det vore nog om det stannade där. Men nu är det dessvärre så att också kvinnor dyker upp på den kriminella arenan även när det handlar om väldigt allvarliga brott. Machomannen har alltså fått ett visst sällskap av kvinnor som kopierar machoidealen.

Vi måste förhålla oss annorlunda när det handlar om kvinnor. Deras roll inom kriminaliteten och särskilt de kriminella gängen skiljer sig nämligen delvis från männens. Det är ännu vanligare att dessa kvinnor är både förövare och offer. Detta är inte sällsynt bland männen och pojkarna heller, men flickorna och kvinnorna har väldigt ofta varit utsatta för traumatiska upplevelser, som sexuella övergrepp. Deras kroppar används också inom kriminaliteten. De kan även begå ”vanliga” brott, som att transportera vapen, sprängmedel och pengar, men det handlar också om det extra att de kan vara lockbeten och till och med fungera som bytesvaror mellan kriminella män.

Bilden är mångfasetterad. Det kan handla om väldigt många olika ingångar i kriminaliteten. Brå har gjort intressanta studier och intervjuer med flickor och kvinnor. Det finns de som själva har gjort det aktiva valet att kliva in på den kriminella arenan, men många har gjort det på grund av familj, en kärleksrelation – eller en så kallad kärleksrelation, kanske vi många gånger ska säga – eller en vänskapsrelation.

Hotbilden kan då bli annorlunda för dessa flickor och kvinnor, och de möter också andra svårigheter när de ska försöka lämna den kriminella arenan. Att besluta sig för att lämna detta kan vara väldigt komplicerat, särskilt om man har barn tillsammans med en kriminellt aktiv person. Vi måste finna både rätt resurser och rätt kompetens för att hantera detta. Avhopparprogram som anpassas för kvinnor är därför nödvändiga.

Jag skulle också vilja kommentera fängelserna. Det behövs allt fler fängelseplatser även för kvinnor, dessvärre i alla säkerhetskategorier. Även bland de allra farligaste finns nu kvinnor.

Kvinnorna blir förstås, precis som männen, drabbade av överbeläggningarna – flera har nämnt detta. Det innebär stora problem, som jag tycker att vi måste varna för. Det rör sig om arbetsmiljöproblem för personalen, som kan bli väldigt påfrestande. Det kan innebära risk för våld som riktas mot de anställda men också att personalen måste ingripa i våldssituationer mellan intagna personer. När två personer delar cell kan en våldsam situation snabbt eskalera, kanske utan att personalen hinner reagera och ingripa så som man skulle önska.

Möjligheterna att lämna ett liv i kriminalitet påverkas. Nybyggnationerna förväntas inte ändra det här med dubbelbeläggningar; man planerar fortfarande för permanent dubbelbeläggning. Detta riskerar tyvärr att få negativa konsekvenser. Jag har hittills framför allt talat om det som rör personalen, men det handlar också om de intagnas problem. I värsta fall kan detta också leda till mycket allvarligt våld – vi har redan sett tendenser till det.

Seko kräver att man ska agera för enkelbeläggning och att det borde vara norm samt att man ska ha nolltolerans mot ensamarbete i klientnära situationer. Önskemålet är att det alltid ska finnas minst en kollega inom både hör- och synhåll. Från Vänsterpartiets sida ser vi Sekos krav som rimliga för att en miniminivå ska kunna upprätthållas när det gäller arbetsmiljön inom kriminalvården och anser att regeringen bör agera för detta.

Man kan också känna en stor oro för kriminalvården i stort, och jag ser en oro för en backlash. Om vi drar ut konsekvenserna av dessa orosmoln, som alla är ense om finns, finns risk för att de som borde komma bättre ut efter kriminalvårdsvistelse på anstalt i stället kommer sämre ut. Det handlar om att man inte har nog med lokaler, och man anstränger sig nu till det yttersta för att göra om lokaler som var avsedda för sysselsättning, utbildning eller behandling men nu i stället blir celler eller boenderum.

Detta innebär också att återfallsförebyggande verksamheter påverkas och kanske inte alls kan genomföras på samma sätt. Vistelsen handlar alltså mycket mindre om vård och mycket mer om förvaring – under svåra omständigheter. Där håller jag verkligen med om vad som har sagts tidigare här i talarstolen: Att bygga upp något som gör det möjligt för den intagna att lämna anstalten med förhoppningar om att få vara fri från sitt drogberoende och vara utbildad för att kunna få ett arbete är naturligtvis oerhört viktigt.

Vi har problem också när det handlar om att rekrytera personal, även om det finns många som vill in i kriminalvården och många som redan jobbar där som är oerhört engagerade. Där håller jag också med tidigare talare: Det är lätt att finna sådana personer. Men det är också väldigt viktigt att de engagerade och kanske nyanställda får en riktigt relevant utbildning och att man inte kortar den så som sker i dag.

Jag vill även nämna frivården. Där sker också en expansion, och den kommer kanske lite senare på grund av att vi begränsar möjligheterna till tidigare frigivning. Men vi skulle behöva titta också på detta. Jag skulle önska att jag fick höra fler säga det som vi hörde i en debatt för inte så länge sedan: att Tidöpartierna nu skulle vilja satsa lika mycket, krona för krona, på förebyggande verksamheter som man gör på den repressiva verksamheten.

Jag tror att vi också måste titta på hur vi skapar ett skydd som blir långsiktigt relevant. Vi kan ha alternativa former som innebär både kontroll och ett lättare tryck och som ger större möjligheter till rehabilitering, till exempel vård med fotboja. Där kommer också möjligheterna att skydda eventuella kvinnor och barn som kan finnas i närheten av den kriminella personen in. Vi måste absolut trygga friheten och tryggheten för dem.

Fru talman! Jag vill inleda den här sena debatten med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut. Det innebär alltså avslag på samtliga motionsyrkanden inom området kriminalvård.

Fru talman! Medan polisen och åklagarna står i frontlinjen i kampen mot brottsligheten är kriminalvården vår kanske viktigaste insats för att förhindra att brotten återkommer. Kriminalvårdens uppdrag är dubbelt. Det handlar dels om att skydda samhället genom att hålla dömda brottslingar frihetsberövade, dels om att ge förutsättningar för dem som är intagna att lämna kriminaliteten bakom sig. Repression och rehabilitering måste gå hand i hand.

Men verkligheten i dag är fortfarande oroande. Återfallen i brott ligger fortfarande på omkring 30 procent, enligt Brottsförebyggande rådets senaste siffror. Bland unga är situationen ännu mer alarmerande. Där återfaller en stor del av de gängkriminella i brott. Detta är inte värdigt ett samhälle som vill bryta kriminalitetens grepp. Och det är ett misslyckande, både för individen och för samhället.

Fru talman! Kriminalvården har under lång tid varit hårt pressad. Överbeläggningar, platsbrist i häkten och anstalter samt otillräckliga resurser har gjort att myndigheten i praktiken har gått på knäna. Det har fått konsekvenser.

Viktiga återfallsförebyggande insatser har fått stå tillbaka. Program som tolvstegsprogrammet mot missbruk och verksamheter som klosterverksamheten på Kumlaanstalten har lagts ned. Detta skedde under tidigare regering, som inte förmådde möta utvecklingen i tid. Resultatet blev en kriminalvård där möjligheterna att bryta ett kriminellt livsmönster försämrades.

Fru talman! Den nuvarande regeringen och samarbetspartierna har tagit ansvar för att vända utvecklingen. Kriminalvården har tillförts kraftigt ökade resurser. Utbyggnaden av anstalts- och häktesplatser sker nu i en takt vi inte sett tidigare.

Ett femtiotal byggprojekt är igång, och målet är att tredubbla kapaciteten inom en tioårsperiod. Som en kompletterande åtgärd kommer Sverige nu också att hyra fängelseplatser utomlands, i Estland. Det är en välkommen förändring som Kristdemokraterna har argumenterat för och drivit under många år.

Naturligtvis behöver det vara ett stort fokus på fortsatt utbyggnad. Jag vet att det finns flera kommuner som är beredda att vara en plats för ett nybygge, och vi bör fortsätta att driva på utvecklingen.

Samtidigt skärper vi också arbetet med att fler utländska medborgare som dömts för brott i Sverige ska avtjäna sina straff i sina hemländer eller utvisas efter avtjänat straff. Här tar regeringen ett större ansvar än vad tidigare regering lyckats med.

Fru talman! Dessa åtgärder är avgörande för att återupprätta rättsstaten, men de räcker inte i sig. Om vi ska minska brottsligheten på sikt måste vi också bryta återfallen. Ett långt fängelsestraff kan i sig ha en brottsförebyggande effekt, men det vore ett slöseri med både tid och resurser om inte tiden i anstalt också användes till att förbereda och motivera den intagne för ett liv utan kriminalitet.

Det gäller naturligtvis att hitta fram till kunskap och motivation och att söka livet utan brottslighet. Det kanske är en väg till ett yrke. Det kräver ett aktivt och målmedvetet arbete. Det kräver tydlighet kring rätt och fel. Och det kräver en förankring i de värderingar som vårt samhälle vilar på. Återfallsförebyggande program och arbete är viktiga delar i kriminalvårdens arbete.

Fru talman! Missbruk är en av de enskilt största drivkrafterna bakom kriminalitet. Uppemot 70 procent av de intagna har någon form av drogproblematik. Utan effektiva behandlingsprogram riskerar vi att människor gång på gång återvänder till samma destruktiva mönster. Det behövs målinriktade program för att motverka drogberoende.

För oss kristdemokrater är det naturligt att till exempel tolvstegsprogrammet återinförs brett inom Kriminalvården. Det var ju en metod som visade på goda resultat och verkligen gav människor en rejäl chans att bryta sitt beroende och därmed också sin koppling till kriminalitet.

Fru talman! Människan lever inte av bröd allena. Det finns också en existentiell dimension i varje människas liv. Det handlar om frågor om mening, ansvar, skuld och försoning. Här spelar den andliga vården inom Kriminalvården en viktig roll.

Under ledning av Sveriges kristna råd möter omkring 180 medarbetare vid Nav, Nämnden för andlig vård, de intagna i samtal, gudstjänster och vägledning kring etiska och existentiella frågor. Kriminalvårdens generaldirektör har själv beskrivit hur dessa möten kan bli början på en avgörande förändring i en människas liv. Detta är inte perifera insatser. Det är centrala delar i arbetet med att bryta kriminalitet. Det är därför viktigt att Navs verksamhet får både resurser och lokaler i den utbyggnad som nu pågår.

Fru talman! Ett annat konkret exempel är det som jag nämnde tidigare, nämligen klosterverksamheten på Kumlaanstalten. Där gavs intagna möjligheter till stillhet, reflektion och personlig utveckling. Det var en verksamhet som hjälpte människor att stanna upp, tänka efter och ompröva sina livsval. Den typen av rehabilitering går djupare än enbart beteendeförändring. Det handlar om att återknyta till grundläggande värderingar om rätt och fel, ansvar och människovärde.

Vi kristdemokrater tycker därför att denna typ av verksamhet bör återinföras på något sätt och naturligtvis ges möjlighet att utvecklas på fler anstalter i takt med att kapaciteten byggs ut.

Fru talman! Kriminalvården ska inte bara vara en plats där människor förvaras tills straffet är avtjänat. Det ska vara en institution som förkroppsligar rättsstatens värderingar: respekt för lagen, individens ansvar för sina handlingar och en möjlighet att återvända till samhället som en laglydig medborgare.

Men kriminalpolitiken slutar inte vid murarna. Vi behöver också skärpta straff för grova brott. Vi behöver ha fler poliser, men vi behöver också ett starkare brottsförebyggande arbete. Den här regeringen har påbörjat det här paradigmskiftet, där alla dessa delar hänger ihop.

Fru talman! Vi måste våga tala klarspråk om brottslighetens orsaker. När unga människor dras in i gängkriminalitet handlar det inte enbart om socioekonomiska faktorer. Det handlar om värderingar, normer och personligt ansvar. När barn används för att begå grova våldsbrott kan vi inte nöja oss med att tala om strukturer. Vi måste också tala om rätt och fel. Att förneka det är att blunda för verkligheten.

Därför betonar vi kristdemokrater familjens betydelse, vikten av tydliga normer och ett samhälle som håller samman. Regeringen har stärkt föräldraansvaret, byggt ut föräldrastödsprogram, utvecklat integrationspolitiken och arbetat för att ge skola och socialtjänst bättre verktyg. Det är också därför vi menar att moralisk reflektion, existentiell vägledning och fungerande behandlingsprogram ska vara en självklar del av kriminalvårdens uppdrag. Den som inte förstår betydelsen av värderingar kommer inte heller fullt ut att förstå hur vi bekämpar brott.

Fru talman! Dagens debatt visar att det fortfarande finns utmaningar. Platsbristen måste fortsätta att byggas bort. Det återfallsförebyggande arbetet måste stärkas ytterligare. Men riktningen är tydlig. Den här regeringen bygger ut kapaciteten. Vi skärper politiken, och vi stärker innehållet i kriminalvårdens arbete med ett stort fokus på återfallsförebyggande arbete. Det är så vi både skapar trygghet här och nu och minskar brottsligheten på sikt.

Med detta, fru talman, vill jag återigen yrka bifall till utskottets förslag, vilket innebär avslag på samtliga motionsyrkanden.

(Applåder)

Fru talman! Sverige står inför en fängelsekris av stora mått om vi inte får en regering som klarar av att bygga fler häktes- och anstaltsplatser än nuvarande regering gör. Om vi satsar på polisen och åklagarna som med mer resurser gör att fler döms, om vi skärper straffen och om vi skjuter upp den villkorliga frigivningen och dessutom gör detta i en tid av ökad brottslighet – då måste vi ha en regering som klarar av att styra, leda och leverera i hela rättskedjan.

Kriminalvården tar ju över i rättskedjan antingen efter en häktning eller efter en lagakraftvunnen dom. Det brottsförebyggande arbetet har misslyckats, men det lagförande arbetet har lyckats. Polis och åklagare har redovisat för domstolarna de bevis de funnit. Vittnen har berättat, och brottsoffer har kommit till tals. Det är dags att avtjäna sitt straff, sin påföljd, i anstalt och i frivård.

Kriminalvårdens vision är ”bättre ut”. Vare sig det handlar om korta eller långa fängelsestraff ska målet vara att straffet markerar slutet på den dömde kriminelles bana, ett liv utan återfall i brott. Det behöver därför vara en verksamhet med åtgärder och insatser som vi vet är effektiva och verkningsfulla – och inte bara slagord.

Kriminalvården behöver också vara en verksamhet med hög säkerhet för både medarbetare och intagna. Men den bild som Kriminalvården ger är inte en bild med de bästa förutsättningarna för det. Kriminalvården anger i sin årsredovisning för 2025 att ökningen av antalet intagna, platsbristen, den relativt stora andelen nyanställda och ökningen av antalet klienter med koppling till organiserad brottslighet sammantaget hade en stor påverkan på arbetsmiljöriskerna under 2025.

Det är därför välkommet att regeringen lade fram ett av Trygghetsberedningens förslag – att det ska vara möjligt att avtjäna fängelsestraff upp till ett och ett halvt år med fotboja i stället för, som tidigare, sex månader. Det gör skillnad i fråga om både återfallsrisken och den allvarliga situationen på landets anstalter.

Myndigheten, Kriminalvården, ansvarar för sin lokalförsörjning. Men det är regeringen som leder sina myndigheter. Jag är mycket bekymrad över att det skapas krutdurkar i landets fängelser, där den kriminalvård som de intagna behöver sätts åt sidan för att enbart klara av – det här är Kriminalvårdens egna ord – bassäkerhet. Det kan innebära att våra anstalter blir en väg ännu längre in i kriminalitet i stället för en väg ut.

Jag har också ett stort förtroende för Kriminalvården – det har uttryckts av andra. Men jag är allvarligt oroad över situationen. Sverige kan mer än så här.

Kriminalvården, Specialfastigheter och regeringen behöver presentera en hållbar plan för en kriminalvård värd namnet. Jag tycker inte att vi här i riksdagen ska bestämma exakt var de nya anstalterna och häktena ska byggas. Men jag vet att jag och många med mig har besökt och haft kontakter med kommuner i landet som är redo för etableringar. Det är svårt både för kommunerna och för oss partier att få tydliga besked. Det är i stort sett olika siffror varje gång man får information. I en sådan här viktig fråga behöver regeringen, myndigheter och särskilda samordnare vara tydligare. Under tiden begås nämligen fler brott. Fler lagförs, och fängelsernas kapacitet utmanas rejält.

Jag vill här passa på att nämna att Centerpartiet står bakom förslaget om att hyra platser i Estland.

Fru talman! Vi kan återgå till Trygghetsberedningen. Det var alltså en enig parlamentarisk utredning. Beredningen föreslog till exempel att Kriminalvården skulle få ett förtydligat hälso- och sjukvårdsuppdrag i sin myndighetsinstruktion och att uppdraget skulle ges en särskild statlig finansiering. Syftet med förslaget var att tillgängliggöra behandling för fler intagna.

De skulle få ett uppdrag att bedriva hälso- och sjukvård som har effekt på risken att återfalla i brott. Syftet skulle vara att ha sådan sjukvård för alla klienter. Socialstyrelsen skulle få i uppdrag att ta fram generella riktlinjer för vård för just frihetsberövade i syfte att stärka en sammanhållen vårdkedja.

Men allt det här säger regeringen nej till. Jag har sällan hört en ledamot från regeringspartierna nästan skryta över långsam handläggning och att goda förslag blir kvar i byrålådan. Det här är bra förslag som togs fram i enighet. De var remitterade och klara för ett och ett halvt år sedan. De behöver läggas på riksdagens bord.

Regeringen vill inte ens ställa sig bakom yrkanden om ett nationellt mål för minskad återfallsfrekvens och att resurser ska riktas till fungerande återfallsförebyggande insatser. Det är så att man häpnar.

Sverigedemokraten talade tidigare i debatten. Ledamoten är inte kvar i kammaren. Men ledamoten sa att målet för dem handlade om att för få sitter i fängelse. Målet var att fler ska sitta i fängelse. Centerpartiet tycker att det är för många som begår brott. Vi vill att färre ska begå brott. Det är en skillnad i fokus hos våra partier. Vi är för skärpta straff, men vi är också för ett skärpt brottsförebyggande arbete.

Med det yrkar jag bifall till reservation nummer 1.

Fru talman! Det är väldigt otacksamt för mig att komma sist, för nu har i princip allt som jag hade tänkt säga sagts av tidigare talare. Men jag tänker upprepa lite grann. Jag vill nämligen också säga någonting om Trygghetsberedningen.

Det var en bred utredning som skulle bistå regeringen med underlag till utformningen av en kunskapsbaserad och brett förankrad kriminalpolitik. Alla partier deltog. Beredningen överlämnade tre betänkanden till regeringen. Dessa har varit ute på remiss. Vi stod bakom förslagen då. Vi gör fortfarande det, och vi vill att regeringen går vidare med de här förslagen. De är förankrade i forskning och erfarenhet, och det är en styrka att de har ett brett stöd i riksdagen.

Särskilt angelägna förslag gäller till exempel förbättrad tillgänglighet till återfallsförebyggande hälso- och sjukvård, förstärkt samverkan för unga lagöverträdare samt åtgärder för att förbättra de intagnas möjligheter att etablera sig på arbetsmarknaden.

Jag tycker – precis som min namne, som just talade här – att bland annat den här debatten har varit klargörande när det gäller att se vad det är för skillnad i fråga om fokus. Jag tycker att regeringen väldigt ofta betonar straff. Fler ska sitta inne och så vidare. Det talas om hårdare straff, skärpta straff och utbyggnad.

Naturligtvis förespråkar inte Miljöpartiet – jag tror inte heller att något annat parti gör det – att dömda personer ska släppas ut i förtid eller vad det var som sades av en tidigare talare. Vi tycker däremot att det är viktigt att lägga mer fokus på förebyggande åtgärder och att man bedriver en kriminalvård som leder till minskad återfallsrisk. Det vi vill uppnå med vår kriminalpolitik är ju att färre brott ska begås. Det är liksom det övergripande syftet – inte att fler personer ska straffas hårdare. Straff ska naturligtvis utdömas när brott har begåtts. Men störst fokus måste ligga på att brott inte ska begås.

Fru talman! Jag hade också tänkt nämna någonting om kvinnors särskilda situation. Under senare tid har det ökade antalet kvinnor och även flickor som begår kriminella handlingar uppmärksammats, och det finns anledning att anta att det här är en situation som kommer att fortsätta. Ett ökat fokus från politikens sida är därför motiverat.

Vi fick en jättebra dragning i utskottet för en tid sedan av en rapportförfattare från Brå, som hade tagit fram en rapport som handlade just om flickor och kvinnor i kriminella nätverk. Brå hade där sett att det fanns både likheter och skillnader mellan kvinnor och flickor respektive pojkar och män vad gäller hur man är involverad i kriminella nätverk.

Brå anser att det är viktigt att dessa omständigheter beaktas både av de myndigheter som arbetar mot organiserad brottslighet och av de verksamheter som ska erbjuda hjälp och stöd till flickor och kvinnor i kriminella miljöer. Annars finns det en risk för att insatserna inte blir träffsäkra, eftersom bland annat kön spelar roll för hur människor svarar på olika åtgärder som man kan bli föremål för.

Brås rapport visar, skriver de i sin sammanfattning, att sociala relationer och en tidig normalisering av kriminalitet ofta är flickors och kvinnors väg in i kriminella miljöer. Samtidigt framkommer det att deras initiala förutsättningar, till exempel hemförhållanden, skola och olika former av utsatthet, också spelar en väsentlig roll för hur och varför relationer inleds med killkompisar och pojkvänner som är involverade i kriminella nätverk.

Många av de intervjuade flickorna och kvinnorna i rapporten har en uppväxt där nya lager av svårigheter successivt bygger på de tidigare, till exempel föräldrars missbruksproblem, sämre ekonomiska förhållanden, våldsutsatthet i hemmet och egen psykisk ohälsa. Många har också skolmisslyckanden bakom sig.

Pojkar och män som är involverade i kriminella nätverk har inte sällan ett intresse av att involvera sina kvinnliga vänner, till exempel för att få hjälp med att förvara och transportera narkotika, samtidigt som många av flickorna och kvinnorna också vill tjäna pengar och visa lojalitet med sina vänner. Det är också vanligt att man inleder en kärleksrelation med en äldre nätverksinvolverad kille som tillhör det kriminella nätverkets högre skikt. På så sätt kommer man själv in i kriminalitet.

Kunskapen om kvinnors särskilda villkor måste förbättras ytterligare, och samhället måste ta ansvar för att det finns rätt resurser och rätt kompetens för att hantera situationen och möjliggöra för kvinnor att ta sig ur den kriminella miljön på ett säkert, anpassat och effektivt sätt. Bland annat måste ett avhopparprogram som är anpassat för kvinnor komma på plats.

Vi har tidigare pratat om överbeläggningen inom kriminalvården. Det gäller också på kvinnoanstalterna, och det finns såklart en risk för att det här blir ännu värre när antalet intagna ökar ytterligare till följd av regeringens alla reformer. Det är därför viktigt att situationen för kvinnor uppmärksammas särskilt, i synnerhet inför den planerade expansionen av antalet anstaltsplatser.

Regeringen borde ta ett helhetsgrepp i frågan om en mer jämställd kriminalvård och göra en utredning av kvinnors situation och behov i kriminalvården i syfte att skapa förutsättningar för en jämställd kriminalvård.

Jag hade tänkt yrka bifall till reservation 1, men det gjordes alldeles nyss, så jag väljer i stället att yrka bifall till reservation 8, som handlar om det sista som jag pratade om – en utredning om kvinnors särskilda situation.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 16 april.)