Kriminalvårdsfrågor

Herr talman! Svenska folket kräver, med rätta, ett tryggare Sverige.

I dag ska vi debattera kriminalvårdsfrågor, och Kriminalvården är en verksamhet som har många så kallade utmaningar. Våra häkten och anstalter har en kraftig överbeläggning. Vi har en kriminalvård som är i stabsläge på grund av denna överbeläggning. I snitt ligger överbeläggningen på 110 procent i häkten och 120 procent på anstalter. Detta är negativt både för de intagna, eller klienterna, som Kriminalvården vill kalla dem, och framför allt för personalen, kriminalvårdarna och deras arbetsmiljö.

Det finns en tydlig majoritet, såväl bland befolkningen i stort som här i kammaren, för att det måste till längre och fler straff för att komma till rätta med den mycket allvarliga, grova kriminaliteten. Om man därtill lägger att vi får fler poliser som dessutom klarar upp fler brott förstår man att överbeläggningen inte kommer att lösa sig av sig själv. Tvärtom behöver vi enligt Kriminalvårdens egna prognoser gå från dagens cirka 9 000 häktes- och anstaltsplatser till 27 000 under de kommande tio åren - en tredubbling, alltså.

Naturligtvis behövs brottsförebyggande arbete riktat mot barn och unga för att ge dem en meningsfull tillvaro, en gemenskap och en vilja att vara en del av samhället snarare än att vara i krig mot det - för att försöka förhindra att de dras in i gängkriminalitetens destruktiva värld. Ingenting är naturligtvis så bra att det inte kan göras ännu bättre. Men jag törs påstå att en hel del av detta brottsförebyggande arbete redan görs. I jämförelse med andra länder är det inte där vi särskiljer oss på ett negativt sett.

Det handlar snarare om samhällets polarisering, segregation, ett vi mot dom och en brist på framtidstro. Allt detta är orsakat av tidigare regeringars politik, som saknar motstycke, och av vänsterideologin om att se till förövarens snarare än brottsoffrens väl och ve. Det är detta scenario som är orsaken till att det är som det är.

Fler kommer att lagföras, och fler kommer att sitta bakom lås och bom, under längre tid. Just nu pågår ett femtiotal byggprojekt som ska resultera i nya häkten och anstalter. Dessa ska naturligtvis personalförsörjas, så bemanningen bedöms behöva öka med 15 000 anställda. Det är närmare en dubblering jämfört med i dag. Frivården och Kriminalvårdens transportenhet behöver också byggas ut kraftigt. Sammanlagt kommer detta att kosta mycket pengar. Vi skjuter därför till 1,4 miljarder kronor i år så att Kriminalvårdens anslag blir 16,1 miljarder.

Vi ger också Kriminalvården i uppdrag att se över dygnskostnaden för de intagna. I fjol var den cirka 3 500 kronor per intagen och dygn i häkten och 3 800 kronor på anstalter, i snitt. Det är högre än i många andra europeiska länder.

Cirka en tredjedel av dem som sitter på våra anstalter är utländska medborgare. Därför tittar vi på möjligheterna att hyra anstaltsplatser utomlands. Det är svårt att se logiken i att exempelvis en brottsling som efter avtjänat straff ska utvisas prompt ska sitta i ett svenskt, kostsamt fängelse, om det går att hitta mer kostnadseffektiva lösningar utomlands.

Herr talman! Kriminalvården äskade mer än de 1,4 miljarder kronor extra som vi skjuter till i år; det är sant. Problemet är att det på grund av tidigare regeringars politik finns många hål att fylla igen. Det saknas resurser inom i stort sett alla verksamheter: vården, skolan, försvaret, tullen, infrastruktur, för att bara nämna några. Lägg därtill en orolig omvärld. Vi har en ansträngd ekonomi. Men vi gör ändå bedömningen att anslaget kommer att räcka för att hantera situationen under innevarande år. Redan nästa år kommer Kriminalvården att tilldelas ett anslag på 19,6 miljarder, jämfört med årets 16,1 miljarder. År 2026 tilldelas ett anslag på 22,6 miljarder.

Samtidigt som vi skjuter till medel har Kriminalvården som sagt fått i uppdrag att föreslå minskningar av dygnskostnaderna, vilket på sikt förhoppningsvis kommer att leda fram till en billigare verksamhet.

Ekonomin är fortfarande ansträngd, och vi tvingas hela tiden göra prioriteringar. Vi har i denna budget valt att prioritera välfärden genom ett tillskott på 6 miljarder kronor. Vi har också valt att prioritera Kriminalvården genom denna satsning.

Tillsammans med regeringen genomför vi vårt paradigmskifte på det rättspolitiska området. Sakta men säkert gör vi det allt svårare att vara kriminell i Sverige, genom fler poliser, säkerhetszoner, trygghetskameror, hemliga preventiva åtgärder, slopad ungdomsrabatt för dem över 18 år och så vidare.

Herr talman! Svensk kriminalvård har länge varit ett föredöme för andra länder tack vare förmågan att arbeta utifrån två viktiga principer: Att verkställa straff - att brottsoffer ska få upprättelse - och att tiden på anstalt används för att förhindra återfall i brott, visionen Bättre ut. Här har Kriminalvården lyckats bättre än många andra länder, med låga återfallsgrader.

Men till följd av en rad straffskärpningar och en utbyggd polis med bättre verktyg och högre uppklaringsgrader, vilket så klart är positivt, har Kriminalvården som vi vet under flera år haft platsbrist. Läget är nu så allvarligt att man har gått upp i stabsläge.

Man har tidigare fattat beslut om att alla bostadsrum som kan dubbelbeläggas ska dubbelbeläggas. Två tredjedelar av besöksrummen på anstalter i de två högsta säkerhetsklasserna görs om till bostadsrum för intagna.

På flera anstalter beskrivs nu stora utmaningar med att bedriva det återfallsförebyggande arbetet och hur klienterna inte alltid kan erbjudas meningsfull sysselsättning i tillräcklig utsträckning därför att allt fler trängs på allt mindre ytor.

Det är kö till både häkte och anstalt, och många häktade blir kvar i polisarrester. Det blir allt svårare att rekrytera personal, och alla prognoser visar att platsbristen kommer att förvärras.

Herr talman! Kriminalvården har varit en av våra bäst fungerade myndigheter. Den har haft ett högt förtroende hos allmänheten och har jobbat systematiskt med säkerhet, arbetsmiljö, sysselsättning och evidensbaserade behandlingsprogram. Jag menar med andra ord att vi verkligen har en myndighet att vara stolta över och att slåss för, med målet att klienterna ska komma bättre ut.

Läget nu är väldigt oroväckande. Situationen för medarbetare på många anstalter är oacceptabel. Man hinner och kan inte rekrytera och utbilda så många som behövs, och ett stort ansvar läggs på de medarbetare som är mer erfarna. Såväl Seko som ST och Akavia larmar om allt fler hot och otillåten påverkan mot medarbetare.

Kriminalvården riskerar att förändras till att bara handla om förvaring - ett straffverk och en plats där destruktiva machonormer, antidemokratiska åsikter och radikalisering kan spridas. Om Kriminalvården inte kan arbeta med att stoppa kriminella från att återfalla i brott, herr talman, kommer vi heller inte att lyckas knäcka gängen och stoppa våldet.

Herr talman! Jag menar att det är oundvikligt och också oansvarigt att diskutera Kriminalvårdens förutsättningar för framtiden utan att i samma andetag diskutera det brottsförebyggande arbetet och arbetet för att hindra att unga insocialiseras eller gromas in i en kriminell livsstil.

Alla påverkas vi av våldet som plågar våra samhällen, skadar människor och släcker liv i en brutal och fruktansvärd våldsspiral. Våldet måste få ett slut. Det kommer att ta tid och kräva stora och dyra insatser. För detta krävs politisk beslutsamhet och ett långsiktigt arbete som sträcker sig över flera mandatperioder, men det behövs också insatser här och nu.

Under den tidigare regeringen har över 80 straff skärpts eller tillkommit. Polisen har fått ökade resurser, två nya polisutbildningar, bättre verktyg och fler kollegor. Helt uppenbart har det inte räckt. Helt uppenbart behövs något annat - också.

Vi som är i denna kammare i dag vet att för varje gängkriminell som plockas in står det tre unga på kö för att efterträda honom. Jag menar, herr talman, att vi måste göra upp med decennier av försummelse av vår välfärd och våra eftersatta bostadsområden.

De senaste 20 åren har riksdagen bestått av en borgerlig majoritet, och när Socialdemokraterna i regeringsställning har försökt gå fram med förslag för en stärkt välfärd genom en rättvisare skattepolitik har hoten om misstroendeförklaring kommit som brev på posten. Vi kommer aldrig att kunna vända utvecklingen utan att använda välfärden som medel. Vi måste bli mycket bättre på att förebygga våldet och brotten.

Den fruktansvärda våldsvågen och gängkriminaliteten är en nationell, och förvisso också internationell, angelägenhet. Vi vet att våldsverkarna inte agerar isolerat i sin stadsdel eller i sin kommun. De insatser som kommunerna och regionerna gör i dag gör därför stor skillnad för hela samhället. Men i dag, herr talman, utsätts hela den regionala och kommunala välfärdssektorn för ett stålbad. Medarbetare går på knäna, och kommun- och regionpolitiker runt om i hela landet, oavsett partifärg, tvingas dra ned på lärarassistenter, sjuksköterskor, fältassistenter och föräldraprogram. Det är ohållbart.

Herr talman! Jag vill också säga något om några av våra reservationer i betänkandet.

I dag utnyttjas barn hänsynslöst av kriminella gäng, och vi står i en situation där barn begår grova våldsbrott. Vi anser att dagens avhopparverksamhet måste anpassas efter denna situation. Ofta krävs mycket omfattande insatser, och det ställs särskilda krav när det gäller barn. Därför måste samverkan mellan alla inblandade aktörer fungera bra.

Herr talman! Att bygga ut Kriminalvården utifrån Tidöavtalets förslag tar tid, och därför anser vi att regeringen måste ge de långsiktiga förutsättningar som krävs. Kriminalvården har i flera rapporter beskrivit det framtida behovet av platser och vad det kommer att innebära för verksamheten. Vi anser att regeringen snarast måste ta fram en ordentlig plan för hur Kriminalvården ska klara av de kommande förändringarna.

Kriminalvården bedriver ett framgångsrikt återfallsförebyggande arbete, och det är viktigt att detta arbete kan fortsätta. Kriminalvårdens mål måste fortsatt vara att människor inte ska begå nya brott efter avtjänat straff. En avgörande framgångsfaktor för detta är engagerad och välutbildad personal, och en annan framgångsfaktor är att programarbetet på anstalterna vilar på vetenskaplig grund.

Herr talman! Jag står naturligtvis bakom alla våra reservationer, men jag yrkar bifall endast till reservation nummer 13 om en plan för Kriminalvården.

Avslutningsvis, herr talman, sms:ade min mamma för några veckor sedan ett gäng foton på mig som barn. Flera av bilderna visade mig ihop med min fantastiska mormor, och när jag tittade på dem slogs jag av mormors varma leende och blick när hon tittade på mig. Jag tänker särskilt på ett foto där vi äter bullar och skålar i saft.

Jag är helt övertygad om att mormors och mammas ovillkorliga kärlek och tro på mig, ihop med tydliga ramar - mest från mamma, inte så mycket från mormor - och positiva förväntningar med guidning in i vuxenlivet har varit min viktigaste skyddsfaktor mot psykisk och fysisk ohälsa och för att jag ska kunna forma ett tryggt och vettigt vuxenliv.

Faktum är dock, herr talman, att alla barn och unga inte har en mormor Gertrud i sitt liv. När Carina Ohlsson pratar om sin utredning Barn och unga i samhällets vård beskriver hon många samtal med många barn och unga som säger att det i deras liv aldrig har funnits en enda vuxen som tycker om dem.

Många av de barn och unga som väljer eller gromas in i en gängkriminell livsstil har samma upplevelser av att stå ensamma. Då är det ju för sent. Då har vi som samhälle ett ansvar att reagera därför att brottsliga handlingar behöver få konsekvenser, därför att brottsoffer har rätt till upprättelse och därför att vi måste skydda samhället från fler brott.

Men visst, herr talman, hade det varit bättre, i precis alla hänseenden, om de människor som vi pratar om i betänkandet i unga år hade haft en trygg vuxen att äta bullar och skåla i saft med.

(Applåder)

Herr talman! Regeringen har nu inlett den största offensiven mot brottsligheten i det moderna Sveriges historia. Det handlar om skärpningar av enskilda straff men också om en fullständig översyn av hela strafflagstiftningen. För att lyckas behöver det förebyggande arbetet förstärkas, men vi behöver också komma åt den kriminella ekonomin. Regeringens arbete mot den grova organiserade brottsligheten står således på tre ben.

Vi flyttar fokus från gärningsmannen till brottsoffret. Straffen ska spegla brottens allvar. Regeringen avser att införa dubbla straff för brott som utförs i gängkriminella miljöer. Dagens form av mängdrabatt ska avskaffas och reglerna om villkorlig frigivning skärpas.

Fängelsestraffet syftar till att ge brottsoffret upprättelse och ge förövaren möjlighet att efter straffet återinträda i det öppna samhället som en laglydig invånare. Men fängelsestraffet syftar också, inte minst, till att skydda samhället från gärningsmannen. För att klara allt detta behöver kriminalvården byggas ut kraftigt.

Som ansvarig för kriminalvårdsfrågorna i Moderaterna i justitieutskottet är det en viktig del att besöka Kriminalvårdens verksamheter. Jag är imponerad av mycket av den verksamhet som bedrivs och inte minst av det engagemang och den professionalism jag möter bland Kriminalvårdens anställda.

I budgetpropositionen för 2024 planerar regeringen att öka Kriminalvårdens budget med 8 miljarder kronor från 2023 till 2026. I budgeten för 2024 var 800 miljoner av budgetökningen just satsningar på personalen för att öka Kriminalvårdens attraktivitet, vilket har resulterat i särskilda lönesatsningar inom Kriminalvården under innevarande år.

Budgetsatsningarna motsvarar en ökning av budgeten med 60 procent på tre år. Men eftersom antalet häktade och dömda har ökat snabbare än förväntat får Kriminalvården även en resursförstärkning med 1,4 miljarder kronor under innevarande år för att påskynda arbetet med att öka antalet platser på anstalter och häkten.

På regeringens uppdrag har Kriminalvården redovisat vilken kapacitet som behövs i anstalt, häkte och frivård för att Tidöavtalets föreslagna reformer ska kunna genomföras. Kriminalvårdens huvudscenario är att det 2033 kommer att vara 27 000 intagna på häkten och anstalt, jämfört med 9 000 i dag. Bedömningarna är dock behäftade med stor osäkerhet eftersom de kan variera beroende på utfallet av det utrednings- och lagstiftningsarbete som nu pågår samt domstolarnas framtida tillämpning av en ny lagstiftning. Den stora straffrättsutredning som är grundläggande i detta ska lämna sitt betänkande nästa sommar.

För att ha det självklara sagt: Antalet intagna är också till sin natur beroende av brottslighetens utveckling. Regeringens offensiv mot kriminaliteten handlar i grunden om att Sverige ska bli ett tryggare och säkrare land. Även om det i dag är svårt att bedöma det exakta antalet intagna på häkten och anstalter om tio år är det uppenbart att en kraftfull utbyggnad av kriminalvården kommer att krävas.

Var och en inser lätt magnituden i den här utmaningen. Det handlar naturligtvis om den fysiska utbyggnaden i sig men också om kriminalvårdens kompetensförsörjning. Men att det är svårt förändrar inte det faktum att det är nödvändigt. Sverige behöver ett paradigmskifte inom rättspolitiken, och det kommer att kräva fler platser i häkten och anstalter.

Vi behandlar i dag ett motionsbetänkande där motionsyrkanden om kriminalvården från den allmänna motionstiden behandlas. I många av motionerna framförs kloka synpunkter som det går att känna sympati för. Utskottets majoritet föreslår emellertid att samtliga motioner avslås, i de flesta fall därför att det redan finns tillkännagivanden från tidigare riksdagsår, därför att det pågår ett arbete i Regeringskansliet eller därför att uppdrag är givna till myndigheter eller utredningar.

Jag vill i mitt anförande särskilt kommentera två av reservationerna.

I reservation 2 av Socialdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet föreslås en stärkt myndighetssamverkan i det återfallsförebyggande arbetet. Personer som upprepade gånger begår brott står för en väldigt stor del av den totala brottsligheten i Sverige. Ett effektivt återfallsförebyggande arbete kan därför ge stora vinster såväl för den enskilda individen som för samhället. En av kriminalvårdens grundläggande uppgifter är att verka för att återfall i brott förebyggs, bland annat genom att samverka med andra aktörer i samhället.

Samtidigt får vi inte vara blåögda. Det stora antalet intagna med kopplingar till kriminella nätverk skapar också nya, betydligt svårare förutsättningar för det återfallsförebyggande arbetet på våra anstalter. Jag kan verkligen understryka behovet av en stärkt myndighetssamverkan. Det är bland annat mot den bakgrunden som regeringen för ett år sedan omarbetade direktiven till den parlamentariska Trygghetsberedningen och riktade in utredningen mot det återfallsförebyggande arbetet.

Trygghetsberedningens uppdrag är att kartlägga vilka kompetenser som i dag är involverade i det återfallsförebyggande arbetet, att analysera hur inblandade aktörer på ett bättre och effektivare sätt gemensamt kan bidra till att minska återfall i brott och att lämna förslag på hur det återfallsförebyggande arbetet kan utvecklas. Utredningen ska överlämnas till regeringen den 30 augusti.

Regeringen har således redan uppmärksammat de brister som finns vad gäller samverkan mellan olika aktörer i det återfallsförebyggande arbetet, och jag ser mycket fram emot att ta del av resultatet av Trygghetsberedningens arbete. Men det går inte heller att bortse från det slapphänta sätt som vi i Sverige har hanterat personer som gång på gång återfaller i brott på. En viktig del i den pågående straffrättsutredningen är därför att återfall i brott mer än i dag ska verka skärpande i straffmätningen. I klartext: Den som återfaller i brott kommer att få mer kännbara påföljder.

I reservation 13 vill Socialdemokraterna att regeringen ska ta fram en plan för utbyggnaden av kriminalvården. Det är ett förslag som är typiskt för ett socialdemokratiskt parti i brist på egna, skarpa politiska förslag. Till att börja med är det värt att påpeka att den platsbrist som råder i kriminalvården i dag inte är en effekt av den moderatledda regeringens politik utan en effekt av att utbyggnaden inte på allvar påbörjades under de åtta år Sverige som hade en socialdemokratisk justitieminister.

Av Socialdemokraternas reservation kan det framstå som om det saknas planer för utbyggnaden. I grunden sker Kriminalvårdens planering i ett samspel mellan myndigheten och regeringen. Kriminalvården tar årligen fram en platskapacitetsrapport som ligger till grund för myndighetens budgetunderlag till regeringen. Regeringen har också särskilt gett Kriminalvården i uppdrag att ta effekten av de reformer som aviserats i Tidöavtalet i beaktande.

Regeringen tog i Kriminalvårdens budget höjd för en massiv utbyggnad, och med utgångspunkt i det planerar myndigheten sin kapacitet. Vilka och var nya anstalter och häkten ska byggas, var det är möjligt att förtäta och många andra tillhörande frågor menar vi lämpar sig bäst för Kriminalvården att själv besluta om.

Jag vill hävda att utmaningen med en utbyggnad av kriminalvården inte främst ligger i brist på planer utan i att få tillräckligt mycket verkstad för att hålla jämna steg med de brottsbekämpande myndigheterna när de lyckas lagföra fler.

Herr talman! Sammantaget är reformtempot mycket högt på Justitiedepartementet, och så kommer det att vara under återstoden av mandatperioden. Effekterna på Kriminalvårdens verksamhet kommer att komma successivt vartefter olika reformer sjösätts och får genomslag. Kriminalvården och dess medarbetare kommer att ha en krävande tid framför sig, men det är en effekt av en nödvändig omläggning av rättspolitiken, herr talman.

(Applåder)

Herr talman! Jag börjar med att markera att Vänsterpartiet självklart står bakom samtliga sina reservationer i det här ärendet om kriminalvården. Jag yrkar dock bifall enbart till reservation 15, som handlar om en bred översyn av Kriminalvårdens organisation och verksamhet.

Kriminalvården är i kris. Det är uppenbart för väldigt många. Men det är en av flera allvarliga kriser i vårt samhälle, och de hänger ihop. Vi har en kris i välfärden, där hälso- och sjukvården och kommunerna är underfinansierade, vilket skapar ett svek mot dem i vårt land som har störst behov av insatser, stöd och en kontinuerlig verksamhet.

Jag vill också påstå att vi har en kris i politiken, med löftesbrott, fiffel och vänskapskorruption också bland ledande politiker. Är det någon som tror att de här sakerna inte hör ihop - att de inte skapar misstro och växande klassklyftor som blir grogrund för en allt grövre kriminalitet?

Vi har kris i kriminalvården. Straffskärpningar och nya kriminaliseringar har bidragit till det. Många tror att det här är lösningen på hur vi ska förebygga kriminalitet. Men den viktiga förebyggande verksamheten sker inte inom kriminalvården utan i samhället i övrigt. Viktiga saker kan dock också göras inom kriminalvården.

Något som är ett faktum nu är väldigt skarpa överbeläggningar som skapar en serie av ytterligare problem. Dubbelbeläggningarna planerar man fortsatt för, också i nybyggnationer. Stress, hot och våld drabbar både de intagna och personalen.

Allt fler av de anställda tar konsekvenserna av detta och slutar, medan antalet intagna ökar kraftigt. Det blir en obalans på många sätt. Andelen kriminalvårdare som lämnar sitt arbete har ökat till 20 procent, enligt Kriminalvårdens årsredovisning. Det är var femte anställd. Det dagliga uppdraget att agera får alltså försämrade förutsättningar. Det räcker då inte att kunna nyrekrytera, men även det är svårt. Flera av de nyanställda slutar också efter kort tid då de inte ser något stöd för hur de ska driva verksamheten och utöva sin profession på ett rimligt sätt. Obalansen gör att andelen erfarna medarbetare som kan vara en styrka och ryggrad i verksamheten minskar.

För personalen är det dessutom så att klientnära ensamarbete är vanligt. Alla förstår att det därmed finns risker för ökning av hot och våld och att det kan få allvarliga konsekvenser. Många pekar på att vi väntar på en katastrof. Det är också så att utmaningarna i arbetet ökar när intagna på grund av platsbristen placeras i lägre säkerhetsklass än vad som normalt skulle ha varit fallet. Detta var något om de anställdas situation och utmaningar.

För de intagna finns naturligtvis också en stor risk för ökning av konflikter och våld. Verksamheten haltar. Åtminstone vi vänsterpartister tänker oss att kriminalvården ska ha fokus på vård och rehabilitering och öka styrkorna, så att man inte återgår till ett liv i kriminalitet efter frigivningen. Men hur är det med verksamheterna? Jo, utbildning på anstalterna omfattar bara cirka 10 procent av tiden för de intagna.

På ett expertmöte i Trygghetsberedningen, som nämnts, framkom från Arbetsförmedlingen att kriminalvården enbart har 650 platser för enklare yrkesutbildningar som kräver fysisk närvaro - man kanske utbildar sig inom trä, till kock eller liknande. Här har man försökt prioritera yrken som efterfrågas i samhället och skulle kunna vara en brygga ut. Men det är så komplicerade system att man inte ens lyckas fylla dessa platser. Folk flyttar och så vidare. Även platsbristen är en orsak. Det är inte alltid man ens har lokaler för vare sig utbildningar eller mer behandlingsinriktade verksamheter.

Det är också så att den sociala utsattheten och bristen på kontakter med anhöriga slår tillbaka på de intagna. Besöksrummen byggs om till bostadsrum, och besöken blir färre.

De fackliga pekar dessutom på att det råder en obalans - man satsar på tjänster på huvudkontoret i stället för på anstalterna. Det är för mycket administration, och man jobbar mot en tystnadskultur.

Det finns dock förslag som syftar till att utveckla kriminalvården på ett rimligt sätt även under de nuvarande utmaningarna. Vänsterpartiet pekar på att man kan öka möjligheten till villkorlig frigivning samtidigt som man skärper kontrollen och stödåtgärderna för dem som kanske får lämna fängelset något i förtid, under förutsättning att man kan ordna det på ett rimligt och tryggt sätt, så att en fotboja kan upplevas som säker nog.

Man skulle också kunna ersätta fängelsestraff vid kortare strafftider. Då pratar vi inte om de gängkriminella utan om dem som har en kort fängelsedom, kanske på sex månader eller mindre. De skulle kunna avtjäna straffet med fotboja ute i samhället om de i övrigt har rimliga förhållanden och återfallsrisken inte är så stor.

Vi i Vänsterpartiet har besökt verksamheter som kallas halvvägshus. Där kan man under en villkorlig frigivning få vistas under trygga förhållanden. De drivs ofta av ideella organisationer. Man har bostad, och det är ordnat så att man har någon form av sysselsättning. Man får lämna halvvägshuset och sedan komma tillbaka under trygga förhållanden, och man har fortsatt möjligheter till insatser i viktig samverkan med flera av samhällets organisationer.

Jag vill avsluta med att markera att jag är djupt orolig för vad som sker inom kriminalvården. I dag handlar det framför allt om förvaring, inte om vård och behandling. De viktigaste förebyggande insatserna sker absolut inom de övriga samhällssektorerna. Vi måste satsa på en bred och trygg välfärd för alla.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på alla motionsyrkanden inom området kriminalvård.

Vi i Sverige står fortfarande inför allvarliga problem, då den organiserade brottslighetens verksamhet ännu visar sig på många olika sätt i vårt samhälle. Det är oroväckande att den grova brottsligheten genom olika våldsdåd ofta utförs av yngre förövare.

De kriminella nätverken har ett mycket stort våldskapital. Detta våld utförs på olika platser och i olika sammanhang i vårt samhälle, ofta med likgiltighet inför vem som drabbas. Det medför stora risker för att oskyldiga drabbas.

Samtidigt pågår en omfattande kriminell ekonomi. Uppskattningar finns att det kan gälla ungefär 100-150 miljarder per år. Det rör sig om narkotikaförsäljning, bedrägerier mot äldre och annan allvarlig brottslighet, men brottsligheten kan också gälla infiltration och påverkan i både privat och offentlig verksamhet.

Det är därför en fortsatt prioriterad uppgift för oss i riksdagen och för regeringen att återupprätta tryggheten i Sverige.

För att möta denna utveckling behöver brottsbekämpningen utvecklas. Naturligtvis behöver också brottsuppklaringen förbättras. Men det handlar även om att skärpa straffen, så att dessa på ett bättre sätt återspeglar brottens allvar. Det handlar om att se över dagens regler för mängdrabatt och villkorlig frigivning. Dessa förändringar kommer att leda till att fler lagförs för sina brott och också döms till fängelse med i många fall en längre strafftid.

Kriminalvården kommer därmed att få en utökad uppgift, och ett större behov av fängelseplatser behöver tillgodoses. Det är därför centralt att ge kriminalvården rätt förutsättningar att klara sitt viktiga uppdrag.

Herr talman! Det är en realitet att utbyggnaden av kriminalvården inleddes alldeles för sent. Vi måste nu klara av att göra två saker samtidigt, både trycka tillbaka de kriminella och bygga ut kriminalvården kraftigt. Platsbristen är ett stort problem för rättssystemet. Situationen är i dag hårt ansträngd med stor överbeläggning, och det finns exempel på att brottslingar begår nya brott i väntan på fängelseplats eller när de har slussats ut i förtid. Det bidrar till ökad brottslighet och risk för återfall och sänder också en signal att rättssamhället inte fungerar som den ska.

Den stora bristen på platser försvårar också det viktiga återfallsförebyggande rehabiliteringsarbetet. Viktiga program som tolvstegsprogrammet och klostret på Kumla, som båda visat goda resultat, har lagts ned, enligt vissa uppgifter relaterat till platsbristen.

Regeringen gör stora satsningar, men det kommer ta tid att bygga i kapp den brist på fängelseplatser som den tidigare regeringen under åtta år inte prioriterade. Men med en politik som är offensiv och uthållig går det att vända utvecklingen.

Herr talman! Hittills har åtskilliga konkreta åtgärder genomförts. Höstens budgetproposition visar att Kriminalvårdens anslag kommer att öka med över 60 procent de kommande åren. Sedan regeringsskiftet har det fattats beslut om över 1 700 nya platser, och runt om i landet pågår just nu ett femtiotal byggprojekt som ska bli nya häkten och anstalter.

Regeringen gav tidigt Kriminalvården i uppdrag att beräkna vad reformerna i Tidöavtalet kommer att innebära, och utifrån den beräkningen fick myndigheten ytterligare ett uppdrag att ta fram en ny utbyggnadsplan som sträcker sig fram till 2033. Kriminalvårdens kapacitetsrapport visar på stora behov inför den kommande tioårsperioden vad gäller både rekrytering och utbyggnad av kapacitet. Att ge kriminalvården förutsättningar att möta dessa behov är en prioriterad politisk uppgift framöver.

Herr talman! Kriminalvården är samtidigt så mycket mer än bara antalet platser i anstalter och häkten. Tiden i kriminalvården måste också för varje individ som placeras där bli en tid då en brottslig bana kan brytas och då den dömde får stöd och motivation att förändras och lämna ett brottsligt livsval.

Tiden då straffet avtjänas ska användas på ett meningsfullt sätt. Om man som intagen är alkohol- eller narkotikaberoende - i dag har cirka 70 procent av de intagna drogrelaterade beroenden - måste dessa beroenden brytas genom målinriktade program, och anstalterna måste naturligtvis hållas drogfria.

För att den intagne ska ha möjlighet att finna en ny väg i livet måste utbildning och arbetsträning erbjudas. Även frigivningen måste förberedas i god tid. För oss kristdemokrater är de resurser som civilsamhället kan erbjuda i form av insatser och stöd både under och efter en fängelsevistelse också viktiga. Eftersom det är ett faktum att en människa inte lever av bröd allena bör möjligheten till andlig vård och verksamhet också finnas som ett stöd för att bryta ett destruktivt livsval. För att undvika återfall bör den frigivne få hjälp att skaffa bostad, arbete eller annan typ av meningsfull sysselsättning, och det är viktigt att det sociala kontaktnätet stärks.

Satsningar på kriminalvården måste vara mångsidiga och ses som ett sätt och en inriktning för att bryta och minska brottsligheten i framtiden.

Herr talman! Som jag har redogjort för medför den aviserade kriminalpolitiken i Tidöavtalet en kraftig expansion av antalet häktes- och anstaltsplatser. Det leder till ökade kostnader på både kort och lång sikt. I den vårändringsbudget som nyss presenterades föreslår regeringen och Sverigedemokraterna att Kriminalvårdens anslag ökas med 1,38 miljarder redan innevarande år. Det är för att skapa ytterligare möjligheter att möta det akuta behov som finns av fler fängelseplatser.

Herr talman! Även andra åtgärder är under process. För att underlätta nybyggnation har en utredare getts i uppdrag att se över plan- och byggregler i syfte att förenkla byggprocesserna. Men det räcker inte att bara bygga ut kriminalvården här hemma. Platsbristen är så akut att vi även behöver hyra platser utomlands. Kristdemokraterna öppnade redan 2019 för att hyra fängelseplatser utomlands, och regeringen arbetar nu med frågan. En utredare ska fortlöpande ska presentera förslag för olika lösningar med platser i annat land.

Det är också viktigt att utländska medborgare i högre utsträckning avtjänar sitt straff i hemlandet. I dag är cirka 30 procent av de intagna i svenska fängelser medborgare i andra länder. Sverige bör därför prioritera att skriva avtal med andra länder som tillgodoser att deras medborgare avtjänar straffet i hemlandet. Det är nödvändigt för att avlasta kriminalvården både kapacitets- och kostnadsmässigt.

Kriminalvårdens utmaningar har inte uppkommit över en natt, och det kommer ta tid att komma i kapp. Men med en politik som både är offensiv och uthållig är det möjligt att vända utvecklingen och säkerställa kriminalvårdens tillväxt och utveckling.

Herr talman! Dagens debatt visar på behovet av ytterligare aktivitet vad gäller platsbristen på dagens anstalter och på vikten av att kriminalvården fortsätter att fokusera på att bryta en destruktiv livsstil och drogberoende. Det är en viktig politisk uppgift för oss alla, och regeringen kommer att fortsätta att prioritera dessa frågor.

Som jag sa inledningsvis yrkar jag bifall till utskottets förslag och alltså avslag på alla motionsyrkanden.

Herr talman! När kriminalvården tar över i rättskedjan är det efter en lagakraftvunnen dom. Det brottsförebyggande arbetet har misslyckats, men det lagförande arbetet har lyckats. Polis och åklagare har redovisat för Sveriges domstolar de bevis som finns, vittnen har berättat och brottsoffer har kommit till tals. Nu börjar en ny fas för alla inblandade. Det är dock viktigt med fortsatt fokus på brottsoffer och målsägande. De behöver fortsätta att bemötas med respekt och få den information de önskar och behöver från kriminalvården.

Efter domen påbörjar kriminalvårdens och samhället sitt återfallsförebyggande arbete med den dömde. Oavsett om det handlar om korta eller långa fängelsestraff ska målet vara att straffet markerar slutet på den dömdes kriminella bana. Men den bild Kriminalvårdens årsredovisning för 2023 ger visar inte på de bästa förutsättningarna för detta: hög beläggningsgrad, flera hot- och våldsincidenter och ökat antal avskildhetsåtgärder. Dessutom blir många kvar i häkte alldeles för länge.

Centerpartiet har på senare år varit med och drivit på för en hård linje mot den grova organiserade brottsligheten. Som en del i detta arbete har det genomförts många straffskärpningar, och fler är på väg. Denna utveckling sätter verkligen kriminalvårdens verksamhet på prov. Överbelagda anstalter är ett problem. Utbyggnaden av anstalter borde ha påbörjats tidigare och drivits på långt kraftfullare än vad som hittills skett.

Det kommer att kräva mycket av nuvarande ledning och medarbetare samt av alla dem som nu ska rekryteras. Därför är det viktigt att expansionen sker med hög integritet och stor noggrannhet för att säkerställa att risken för hot, våld, infiltration, korruption och otillåten påverkan inte ökar. Platsbristen får aldrig vara en anledning att göra avkall på medarbetares och intagnas säkerhet eller på kvaliteten på den vård kriminalvården ska tillhandahålla.

Herr talman! Vi som samhälle behöver göra trösklarna för unga in i kriminalitet höga men trösklarna ut låga. När motivationen finns där måste vi finnas där. Allt annat vore en förlust för samhället, för presumtiva brottsoffer och för den enskilde.

I dag utnyttjas barn hänsynslöst av kriminella gäng, och vi står i en situation där barn begår grova våldsdåd. Det behöver därför finnas nationella avhopparprogram för barn och unga, precis som för vuxna, för barn och unga har specifika behov, rättigheter och skyldigheter som skiljer sig från vuxnas. Det innebär att metoder som tagits fram för vuxna avhoppare inte nödvändigtvis är lika effektiva och applicerbara på minderåriga.

Dessutom saknas det i kommuner, inom myndigheter och i civilsamhället tillräcklig kunskap om unga gängkriminella. Det kan ett nationellt program med beprövade metoder och bättre resurser åtgärda. Regeringen gör en del men behöver vidta ytterligare åtgärder i detta akuta läge.

Avhopparverksamheten är dock underfinansierad och behöver förstärkas och få mer stöd från både polis och andra myndigheter. Det finns statliga medel. Men de tog slut under 2023, och regeringen har inte skjutit till någon större budget för 2024. Centerpartiet vill se en fördubbling av polisens budget för avhopparverksamheten med 75 miljoner kronor och kommer att föreslå det senare i vår vårändringsbudget.

Kriminalvården har en viktig roll i att även förebygga återfall i brott. Det har många sagt, och det är värt att upprepa. Detta arbete behöver syfta till att förstärka de intagnas möjlighet att slussas ut på arbetsmarknaden på ett bättre sätt. Därför har Centerpartiet här i riksdagen motionerat om att samverkan mellan Kriminalvården och socialtjänsten behöver förbättras kring insatser i samband med frigivning. Anstalter får inte bli en fortbildning i eller rekrytering till grövre brott och en tid som tar en person längre från ett hederligt liv än tvärtom.

Centerpartiet anser med anledning av situationen inom Kriminalvården att möjligheten att i fler fall döma till kombinationspåföljder bör utredas. I dag kan exempelvis skyddstillsyn eller villkorlig dom kombineras med ett fängelsestraff för att ersätta ett fängelsestraff på upp till ett år. Denna möjlighet används i huvudsak för ungdomar men bör kunna breddas och användas även i andra fall.

För att möta upp behovet av fler platser på anstalter och i häkten anser Centerpartiet även att möjligheten att i fler fall använda elektronisk intensivövervakning, fotboja, som alternativ till verkställighet på anstalt bör ses över. Sverige har en relativt lång erfarenhet av fotboja, som infördes 1994, inom Kriminalvården. Erfarenheterna är positiva, och utvärderingarna har visat att det fungerar väl. Detta bör kunna användas i fler fall än i dag, inte alls för grov organiserad brottslighet men när det rör mindre allvarlig brottslighet där kortare fängelsestraff döms ut.

Jag vill avslutningsvis bemöta Sverigedemokraternas ledamot Arkhems påstående om behovet av att hyra fängelseplatser utomlands med anledning av att personer ska utvisas till ett annat land efter avtjänat straff. Jag vill här erinra om att den lagstiftningen redan finns och att vi i Centerpartiet och många andra står bakom när det sker i slutskedet av påföljden och till det land som man ska utvisas till. Det är bra och rimligt. Däremot är vi fortsatt kritiska till att generellt låta andra länder verkställa svenska straff efter svenska domar.

Avslutningsvis står jag bakom Centerpartiets samtliga reservationer men yrkar för tids vinning bifall enbart till reservation 10 om avhopparverksamhet för unga personer.

Herr talman! Svensk kriminalvård har under många år varit eftersatt. Jag tillhör vanligtvis inte dem som brukar peka på Socialdemokraternas misslyckande under de åtta år man hade regeringsmakten. Det är lätt att göra det, men samtidigt vet vi inte om en borgerlig regering hade gjort jobbet bättre. Det har ju varit misslyckanden även under tidigare borgerliga regeringar på olika områden, så jag tycker att man ska vara lite försiktig med sin kritik. Men det går ändå inte att blunda för att under de senaste tio åren har de som har styrt politiskt inte förstått den utveckling som så många höjde ett varnande finger för, nämligen den ökade kriminaliteten och med det ökat antal gripna, häktade och intagna - och med det ett ökat behov av fler häktesplatser och fler fängelser. Man såg det inte komma, och man agerade inte.

Jag vet att när man tar upp misslyckanden med Socialdemokraterna brukar det kontras med att man har gjort en massa annat. Man har höjt straffen, skärpt lagar och tillfört mer medel hit och dit. Men faktum kvarstår: Det finns för få anstalter och för få platser på arresten, på häkten och i fängelser. Och det går inte att blunda för det, hur mycket man än kniper med ögonen.

Herr talman! Jag måste ändå här få passa på att bara som en liten parentes nämna att Liberalernas nuvarande partiledare, Johan Pehrson, redan 2005 viftade med armarna och flaggade för att det måste börja byggas fler fängelser i Sverige. Men ingen lyssnade på Johan Pehrson 2005. Men nu är vi där vi är, och låt oss inte fastna i vems fel det är, utan vi kan bara konstatera att det här har skötts dåligt.

Faktum är att Kriminalvården nu står inför utmaningar, som det brukar heta. Man gör det bästa man kan med de resurser man har och med de lokaler som man förfogar över. Man trollar med knäna och trycker in de intagna där det finns plats. Då blir det trångt, och miljön för de intagna och arbetsmiljön för dem som arbetar blir sämre. På lång sikt är det inte bra för någon. I dag handlar det om att det fattas ungefär 35 platser varje vecka, platser som Kriminalvården måste hitta eller skapa på något sätt.

Det finns dock någonting positivt att säga om situationen också. Det är att vi faktiskt nu har en regering som är på tårna, som ser problemet med trångboddheten och som gör någonting åt det. Antalet anstaltsplatser ska öka från 9 000 till närmare 30 000 på tio år. Det ska byggas fler fängelser och fler häkten. Det kommer att ställa stora krav på Kriminalvården. Inte minst ska man lyckas rekrytera mer personal, bra personal, både till anstalterna och även till frivården, som lätt glöms bort i debatten. Det kommer också att kosta mycket pengar.

Herr talman! Förutom att se till att de intagna håller sig bakom murarna har Kriminalvården även ett viktigt uppdrag att minska risken för att de intagna återfaller i kriminalitet när de väl hamnar utanför murarna. Just arbetet med att förhindra återfall är något som olika regeringar har jobbat med under åren. Det har både utretts och givits nya direktiv och utretts igen. Även i dag finns det en utredning gällande detta, och den nuvarande utredningen, Trygghetsberedningen, har jag faktiskt lite gott hopp om. Jag tror att den kommer att kunna presentera både bra och genomförbara åtgärder.

Någonting som är viktigt för att kunna ha en lyckad utslussning för den intagne och en bra anpassning till livet efter avtjänat straff är dels att det finns meningsfulla sysselsättningar inne på anstalten, inte minst studier, dels att det finns möjlighet till arbete för den intagne när den kommer ut. Viktigt är det därför att såväl Arbetsförmedlingen som skolan och socialtjänsten finns med och fångar upp den som muckar från ett straff, även under den så kallade inslussningstiden, alltså tiden före frigivning. Jag blir därför glad när jag hör att samarbetet mellan Kriminalvården och Arbetsförmedlingen hela tiden utvecklas och blir bättre. Men även där finns det numera utmaningar, eftersom allt fler intagna måste flyttas och omplaceras på grund av interna konflikter.

Tillbaka till problemen med överbeläggning och trångboddhet. Det är ju intressant att när det går bra för polis och åklagare, när det grips fler, häktas fler, åtalas fler och när straffen blir längre och mängdrabatterna är ett minne blott blir det trångt i polisarresterna och häktena och fullt på anstalterna. Och det här har gått fort. Regeringens krafttag de senaste åren mot kriminaliteten, inte minst den organiserade brottsligheten, har gett effekt tack vare effektiva verktyg. När det till exempel gäller skjutvapenbrotten har uppklaringen i dag ökat från ungefär 15 procent till 75 procent i Stockholm och till 85 procent i Uppsala. Med sådana resultat fylls häktena. Men regeringen är, som jag sa förut, på tårna. Man skjuter nu till mer pengar till Kriminalvården. I vårändringsbudgeten häromveckan hörde vi att det handlar om 1,4 miljarder mer bara i år. Men det kommer att behövas mycket mer pengar, och inte bara den här mandatperioden utan förmodligen även de kommande två eller kanske till och med tre mandatperioderna. Jag tror inte att våldsvågen är över, och nu när även polisen får tillskott av personal kommer knappast antalet gripna att minska. Även Kriminalvården förutspår en rejäl ökning, inte minst av antalet häktade. Prognoserna visar rätt branta kurvor uppåt de närmaste åren.

Avslutningsvis: Varken polisyrket eller jobb inom kriminalvården kommer i framtiden att vara yrken där man riskerar uppsägning på grund av arbetsbrist, utan tvärtom - tyvärr.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 24 april.)