Konsulär krisberedskap

Herr talman! Det är inte så att det finns några stora åsiktsskillnader i vad olika partier här i Sveriges riksdag tycker om det som kallas för konsulär krisberedskap. Tvärtom är skillnaderna så små att det nog inte hade blivit någon debatt alls i dag om det hade gällt i stort sett vilket annat ärende som helst. Men bakom den ganska tekniska och torra rubriken Konsulär krisberedskap döljer sig viktiga frågor som ytterst handlar om svenska medborgares möjligheter att få hjälp om de befinner sig i en annan del av världen och där hamnar mitt i en kris eller en katastrof.

Herr talman! Det är inte för att debattera för eller mot något som jag begärt ordet i dag. I stället handlar det om att när något oförutsett väl händer är frågan om konsulär krisberedskap viktig. Ytterst kan den till och med vara livsavgörande. Det handlar om frågor om skyldigheter och rättigheter som är viktiga att känna till för en svensk medborgare som reser utomlands. Det här inlägget gör jag inte för att i första hand debattera utan mest för att informera.

Ger man sig ut på resa utomlands är det viktigt att veta att man har ett långtgående eget ansvar för att genom reseförsäkringar och annat ha skydd vid sjukdom, olycksfall eller i värsta fall dödsfall. Var och en som reser utomlands har ett eget ansvar att innan resan informera sig om Utrikesdepartementets reserekommendationer för det aktuella landet.

Är det så att UD avråder från resa till landet i fråga gäller inte normala reseförsäkringar. Har man bokat en resa kan man i vissa fall få tillbaka det man betalat. En reseavrådan innebär också att man inte kan förvänta sig hjälp av svenska myndigheter att ta sig ut ur landet om läget där så skulle kräva. Mer information om skyldigheter och rättigheter i det här fallet kan man hitta på Utrikesdepartementets hemsida i avdelningen UD:s reseinformation.

Befinner man sig som svensk medborgare utomlands och det inträffar en större kris eller katastrof har man enligt en lag som började gälla i sin nuvarande form den 1 augusti 2010 rätt att få hjälp av svenska myndigheter. Men exakt vad som är en större kris eller katastrof är inte angivet i lagtexten. Att det inte görs beror på att det alltid är svårt att förutse i förväg exakt vad som kan inträffa. Hade det funnits exakta regleringar i lagtexten av vad som räknas skulle det i själva verket kunna innebära oönskade begränsningar i möjligheterna att erbjuda hjälp.

Den enskilde har, som jag pekat på tidigare i det här inlägget, ett grundläggande ansvar för sin egen säkerhet. Statens ansvar kommer först därefter. Detta innebär att en statlig katastrofinsats bara ska genomföras om hjälpbehoven inte kan tillgodoses på andra sätt, till exempel med hjälp av myndigheter i det drabbade landet eller via rese- eller försäkringsbolag.

För att Sverige ska kunna hjälpa svenska medborgare måste staten ha en organisation och en beredskap för att kunna gripa in och stötta svenskar vid kriser och katastrofer utomlands. Det är den beredskapen och den organisationen som Riksrevisionen har granskat och gett synpunkter på hur den fungerar. Det har den gjort i en granskningsrapport som har sänts till regeringen. Regeringen har i sin tur gått igenom revisionsrapporten och svarat på de slutsatser som den har. Här i Sveriges riksdag behandlar vi regeringens skrivelse, i det här fallet först i utrikesutskottet, och i dag är frågan uppe i kammaren för debatt och beslut.

Det här är frågor som vi i utrikesutskottet följt noga under lång tid. Vi har också gett riksdagens utvärderings- och forskningssekretariat i uppdrag att genomföra en uppföljning av lagen om konsulära katastrofinsatser och UD:s reserekommendationer. Den 7 juni förra året överlämnade utvärderings- och forskningssekretariatet två uppföljningsrapporter till utrikesutskottet: Uppföljning av den konsulära krishanteringsförmågan och Uppföljning av UD:s avrådan från resa. Rapporternas innehåll och slutsatser är framställda av utvärderings- och forskningssekretariatets utredare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Konsulär krisberedskap

För att återgå till Riksrevisionens granskning har syftet med den varit att bedöma om den konsulära krisberedskapsorganisationens förutsättningar att hantera en större kris utomlands är ändamålsenliga. Det handlar till exempel om organisationens utformning och förberedelser inför aktivt krisarbete samt hur insatserna följs upp så att organisationen kan stå bättre rustad inför nästa kris. Utgångspunkten är att ändamålsenliga förutsättningar skapar goda möjligheter att hantera en kris på ett effektivt sätt.

Riksrevisionen bedömer att den konsulära krisberedskapsorganisationen är ändamålsenligt organiserad. Bedömningen grundas framför allt på att det finns en tydlig ansvarsfördelning inom organisationen, att det finns en särskild beredskapsgrupp på UD som arbetar löpande med krisberedskapsfrågor och att olika förstärkningsresurser vid behov kan kallas in med kort varsel.

Men Riksrevisionen ser också några punkter i arbetet som kan förbättras. Det som de pekar på är att UD bör genomföra årliga krisberedskapsövningar, att UD bör fortsätta att utveckla systematiken, strukturen och dokumentationen när det gäller utvärderingar och att UD bör säkerställa att samtliga beredskapsansvariga är införstådda med uppdraget och får tillräcklig utbildning.

Regeringen delar uppfattningen att krisberedskapen bör övas varje år. Utrikesdepartementet har tagit fram en modell för utvärdering av den konsulära enhetens arbete i samband med kriser. UD anser att den konsulära grundutbildningen ger en god bild av vad det innebär att hålla beredskapen på en utlandsmyndighet.

I utrikesutskottet välkomnar vi det arbete som regeringen har gjort bland annat inom utrikesförvaltningen sedan lagen om konsulära katastrofinsatser trädde i kraft 2010 och som har bidragit till att Riksrevisionen bedömer att den konsulära krisberedskapsorganisationen är ändamålsenlig och resurseffektivt organiserad.

Men bra kan bli bättre. Därför är det glädjande att regeringen har tagit till sig de synpunkter och förbättringsförslag som Riksrevisionen gett. Detta kommer att stärka den svenska beredskapen att bistå svenska medborgare som befinner sig utomlands och råkar ut för en kris eller katastrof.

Avslutningsvis, herr talman, vill jag återigen påminna om det långtgående egna ansvaret. Ska man resa utomlands ska man ha ett giltigt pass, kontrollera UD:s reseinformation om landet man tänkt åka till och ha en reseförsäkring, och i de flesta hemförsäkringar ingår en bra sådan. Man kan även vid behov behöva vaccinera sig. Det kan vi också påminna om. Ska man stanna längre i ett land behöver man troligtvis en särskild försäkring. Det har man skyldighet att själv undersöka.

Med det, herr talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag i utrikesutskottets betänkande nr 12 och önska alla svenskar som åker utomlands en trevlig och säker resa där inget oförutsett händer.

Herr talman! Som framgick av Kenneth G Forslunds anförande har Riksrevisionen granskat utrikesförvaltningens förutsättningar att hjälpa svenskar utomlands vid större kriser. Granskningen visar att det är viktigt att krishanteringen kommer igång så snabbt som möjligt så att hjälp inte dröjer men också så att information om vad som händer når ut. Det är Utrikesdepartementet som har det operativa ansvaret för krishanteringen tillsammans med den svenska ambassaden i det berörda landet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Konsulär krisberedskap

Den konsulära krisberedskapen måste naturligtvis fungera i ett skarpt läge. Den organisation som nu finns har inte tidigare granskats av någon oberoende part. Vi i utskottet välkomnar därför att Riksrevisionen har gjort granskningen. Vi har också, som Kenneth G Forslund sa, beställt en granskning via utrikesutskottet.

Den granskning som Riksrevisionen har gjort visar på både styrkor och svagheter i systemet. Nu gäller det för regeringen att utifrån den analysen och rekommendationerna göra de förändringar som krävs för att vi ska ha en konsulär krisberedskap som fungerar i praktiken när det verkligen behövs.

Herr talman! Stora brister i Regeringskansliets krishantering blottades i samband med tsunamin 2004. Sedan 2010 har staten ett lagstadgat beredskapsansvar för att kunna gripa in om en större kris eller katastrof drabbar många svenskar utomlands. Det innebär i praktiken att staten under vissa förutsättningar har ett ansvar att genomföra en konsulär katastrofinsats utomlands.

Tillbaka till rapporten. Den övergripande slutsatsen är att den konsulära krisberedskapsorganisationen har goda förutsättningar att hantera konsulära kriser och att organisationen använder sina resurser på ett effektivt sätt. Men det finns ett antal områden som Riksrevisionen anser kan förbättras för att ytterligare stärka krisberedskapen inom utrikesförvaltningen.

Granskningen visar att man har dragit lärdom av de erfarenheter som finns från tsunamin. Man har också tagit till sig av kritiken. Det finns en tydligare ansvarsfördelning för krisberedskapsorganisationen. Det finns inrättade jourfunktioner, och det finns en särskild grupp på UD som arbetar med krisberedskapsfrågor.

Däremot säger man också att många av Sveriges ambassader runt om i världen behöver öva krishantering oftare än de gör i dag. Precis som rapporten visar är, utöver hög kompetens och en väl anpassad organisation, övning och utbildning avgörande för ett framgångsrikt krisberedskapsarbete. Det är av största vikt att ambassaderna övar krishantering regelbundet. Rapporten visar att hälften av utlandsmyndigheterna inte övade alls under 2015. Det är naturligtvis allvarligt, och det måste åtgärdas. Utskottet välkomnar därför att UD avser att införa krav på en årlig övning. Om det sedan kommer att genomföras på varje ambassad eller inte återstår att se.

Herr talman! Det handlar också om kunskap. Utredningen visar att det är alltför få av de beredskapsansvariga tjänstemännen på utlandsmyndigheterna som anser att de lever upp till det reglerade beredskapsansvaret. Även om resurserna alltid är begränsade, herr talman, måste de användas på ett så effektivt sätt som möjligt. Det handlar om enskilda människor. Det är inte bara svenska medborgare som detta ansvar gäller, utan det gäller också alla människor som bor i Sverige eller som har en nära anknytning till Sverige. Alla dessa måste kunna känna sig trygga med och lita på att de institutioner och skyddsnät vi har fungerar och att det finns rättigheter som är skyddade. Här gäller det att det finns en organisation som är både utbildad och övad och att det finns en klarlagd ansvarsfördelning och prioriteringar.

I takt med att vårt omvärldsläge har blivit alltmer osäkert är det vår bild att allmänheten mer och mer får upp ögonen för den enskildes ansvar för sin egen säkerhet och beredskap. Det gäller såväl här hemma som när man åker utanför Sveriges gränser. Här finns dock ytterligare insatser, inte minst informationsinsatser, att genomföra.

Vi behöver bli bättre på krismedvetenhet. Vi behöver bättre informera befolkningen om hur man som enskild ska förväntas förbereda sig om en kris skulle inträffa också om man skulle befinna sig i ett annat land. Som svensk eller som någon som har nära koppling till Sverige - man behöver alltså inte ens bo i Sverige - ska man veta vilka rättigheter och skyldigheter man har. Det gäller som sagt var man än befinner sig.

Konsulär krisberedskap

Herr talman! Utskottet välkomnar också att regeringen säger att UD kommer att utveckla systematiken kring utvärdering när det gäller utbildning, övningar och även regionmöten så att vi får en konsulär krisberedskap som lever upp till namnet.

Därmed, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 14.)