Kompetensförsörjning och prioriteringar inom hälso- och sjukvården m.m.

Herr talman! Många av Kristdemokraternas förslag för att förbättra för patienter förbättrar också arbetsmiljön för vårdpersonalen. Man kan också uttrycka det på det omvända sättet: De förslag vi lämnar för att minska kompetensbristen och förbättra arbetsmiljön för vårdens medarbetare förbättrar också för patienterna och för dem som får del av omsorgen. Det är viktigt att se att dessa delar är kommunicerande kärl. Det är inte antingen eller, utan det är både och vi måste göra.

Trots att det aldrig har funnits fler anställda sjuksköterskor och läkare råder det en stor personalbrist därför att befolkningen ökar, liksom behoven. Bristen gäller främst specialistsjuksköterskor, men också läkare, barnmorskor, psykologer och många fler. Såväl Socialstyrelsen som Inspektionen för vård och omsorg har återkommande pekat på att bristen på kompetent personal utgör en patientsäkerhetsrisk.

Under pandemin har väl ingen missat vikten av att vi har biomedicinska analytiker och cytodiagnostiker så att vi kan utföra de tester som vi behöver.

Förutom att utöka antalet utbildningsplatser är det viktigt att vi säkerställer att ännu fler av den erfarna vårdpersonalen stannar kvar i yrket. Vårdförbundet anger att ca 12 000 sjuksköterskor har lämnat yrket och finns på annat håll i dag. Sjukvårdshuvudmännen har här ett mycket stort ansvar för arbetsmiljön så att personal som har en längre sjukvårdsutbildning kan arbeta kvar och finnas där i det de är utbildade för.

Herr talman! Vi har många välutbildade och kunniga medarbetare inom hälso- och sjukvården. Många av dem har yrken som innebär en legitimation. Det gäller för sjuksköterskor, farmaceuter, sjukhuskuratorer, fysioterapeuter, läkare, arbetsterapeuter och många fler. Legitimation ges när man har fullgjort sin utbildning och kan uppvisa att man har den kunskap och kompetens som krävs.

Legitimation för yrke i hälso- och sjukvården har under lång tid ansetts utgöra det viktigaste beviset på en yrkesutövares kompetens och lämplighet. Men när legitimationen har erhållits saknas det i dag reglering för hur man kan tillförsäkra den legitimerade yrkespersonen kontinuerlig fortbildning.

Vi kristdemokrater menar att det är nödvändigt med lagstadgad rätt till fortbildning av god kvalitet. Kunskaperna om exempelvis omvårdnad och nya terapier utvecklas, och legitimerad personal ska kontinuerligt få ta del av forskning och utveckling. Möjligheterna till vidareutbildning ska också finnas med. Det kan handla om möjligheten att forska inom sitt område eller att lägga till en specialistfunktion inom yrket.

Vi föreslår från Kristdemokraterna att regeringen får i uppdrag att utreda omfattning och struktur för en reglerad fortbildning av god kvalitet som all legitimerad personal har rätt till. Redan i dag finns verksamheter med såväl budget som tid för fortbildning av god kvalitet. Men på många håll saknas det helt och blir något som görs om det blir pengar över.

Vi menar att en lagstadgad rätt till fortbildning av god kvalitet är nödvändig för att få en hälso- och sjukvård av god kvalitet. Det är förmodligen också en åtgärd som förbättrar arbetsvillkoren och får fler medarbetare att arbeta kvar i sektorn om man får en chans att följa med i forskning och utveckling.

Herr talman! Byråkratiseringen av hälso- och sjukvården har på goda grunder lett till irritation hos vårdens medarbetare. Samtidigt har detaljregleringen, i stort och smått, påverkat snart sagt alla moment. Vi är nog på alla nivåer medskyldiga till den där detaljregleringen. Men detaljstyrning och mindre möjligheter att påverka sitt arbete är ingen framgångsstrategi.

Kartläggningar som har gjorts inom ramen för utredningen Effektiv vård visar att omfattningen av administrativa krav är betydande och att det har skett en tillväxt under den senaste tioårsperioden. Utredaren pekar på att ingen har ett samlat ansvar för att bedöma om de administrativa uppgifterna är rimliga och väl avvägda när det gäller arbetsinsats kontra nytta.

Regeringen bör därför skyndsamt ge ett sådant uppdrag till myndigheterna på området. Det bör också finnas med för oss i riksdagen att inse vikten av att minska administrativa krav.

Kristdemokraterna förordar även en kartläggning och en åtgärdsplan i varje region för att komma till rätta med vårdpersonalens administrativa börda och dess påverkan på arbetsmiljön. Fler tjänstepersoner har anställts inom regionerna samtidigt som vi har brist på vårdpersonal. Varje region behöver granska sin verksamhet och medverka till att det främst är vårdpersonal och vårdnära medarbetare, exempelvis medicinska sekreterare, som anställs. Det är inom dessa områden en ökning av vårdpersonal måste ske.

Jag vill från Kristdemokraterna yrka bifall till vår reservation nr 3. Den lyder: Regeringen bör skyndsamt ta ett större samlat grepp kring vårdens kompetensförsörjning.

Det är angeläget. Det brådskar.

Herr talman! Detta är ett viktigt och omfattande motionsbetänkande där dels kompetensförsörjning, dels prioriteringar inom hälso- och sjukvården behandlas.

Jag skulle önska att vi ägnade kompetensförsörjningsfrågorna större och mer uppmärksamhet. De är ju så fundamentalt viktiga. Bara med en god kompetensförsörjning kan vi skapa en mer tillgänglig hälso- och sjukvård. Bara med en god kompetensförsörjning kan vi säkra och utveckla kvaliteten i hälso- och sjukvården.

Kompetensförsörjningsfrågorna är kort sagt det grundläggande verktyget för att nå de högt ställda ambitioner som vi har för svensk sjukvård. Personalen är vårdens absolut viktigaste resurs.

Tyvärr, herr talman, har larmrapporterna om personalbrist duggat tätt, och det under många år. Socialstyrelsen konstaterar att det råder fortsatt brist i ett flertal yrkesgrupper inom sjukvården. Nästan samtliga 21 regioner rapporterar brist på sjuksköterskor, barnmorskor, tandläkare och psykologer. Många behöver också rekrytera fler specialistläkare och, inte minst, specialistsjuksköterskor.

Denna personalbrist får naturligtvis konsekvenser. Bristen betyder en tuffare arbetsmiljö för vårdpersonalen, risker för patientsäkerheten, som Acko Ankarberg Johansson var inne på, och inte minst vårdköer.

För att klara kompetensförsörjningen framåt och lösa dagens personalbrist behövs ett brett arbete. Vi behöver använda personalen på rätt sätt. Personalen behöver få möjlighet att ägna mer tid åt patienterna och mindre åt administration. Vi behöver förbättra arbetsmiljön så att medarbetarna vill och orkar stanna kvar och utföra sina viktiga arbeten i vården. Och vi behöver få fler att söka sig till vårdyrkena.

För omkring en månad sedan, herr talman, skickade Universitets- och högskolerådet ut ett pressmeddelande som gjorde mig både glad och hoppfull. Rubriken löd: Ökat intresse för vård- och lärarutbildningar. I pressmeddelandet rapporterades om ett rekordstort intresse för vårdutbildningarna. Antalet sökande till sjuksköterskeutbildningarna i höst har ökat med 31 procent. De redan populära läkarutbildningarna har blivit ännu populärare, med 26 procent fler sökande. Även söktrycket till många andra vårdyrken har ökat. Det gäller till exempel biomedicinsk analytiker.

Trots alla rapporter i medierna under coronakrisen om hur tuff arbetssituationen är för många som arbetar inom vården har samtidigt rekordmånga sökt sig en framtid inom just vården. Det är glädjande och dessutom knappast någon slump. Tvärtom tror jag att det är ett uttryck för att coronakrisen också har synliggjort vilka oerhört viktiga jobb som finns inom vården och vilka spännande jobb som vården erbjuder.

Att söktrycket till vårdutbildningarna nu är högre är glädjande, men det gäller också att intensifiera arbetet för att göra vårdyrkena mer attraktiva över tid. Bara så kan intresset för vårdutbildningarna hållas uppe och kompetensförsörjningen säkras på sikt.

Från Moderaternas sida har vi lagt fram en lång rad förslag på hur detta kan göras. Konkret handlar det om att stärka vårdens medarbetare och inte minst om att förbättra deras arbetsmiljö.

Därför skulle jag, herr talman, vilja yrka bifall till reservation nr 5. Denna reservation handlar bland annat om att vi vill utveckla det hälsofrämjande arbetet riktat mot personalen, men den handlar också om att bättre följa upp och utvärdera arbetsmiljön i vården.

Herr talman! Centralt för att vårdens medarbetare ska trivas och uppleva mindre negativ stress är att man känner att man har möjlighet att påverka sin arbetssituation och sina arbetstider. Detta är tämligen väl belagt i forskning. Vad som också är viktigt är att minska vårdpersonalens administrativa börda.

I detta sammanhang vill jag lyfta fram det viktiga tillkännagivande som faktiskt en enig riksdag gjorde i förra veckan när man biföll ett antal moderata förslag om digitalisering. Det handlade om att det skulle vara lättare att dela data och få ihop en sammanhållen journalföring för att på det sättet minska den administrativa bördan för personalen samtidigt som man stärker patientsäkerheten.

Herr talman! Jag vill också nämna något om det andra benet i betänkandet, så att säga, nämligen det som handlar om prioriteringar inom hälso- och sjukvården.

Det är alltid lätt att tala om vad som borde ges högre prioritet, vad man vill prioritera upp. Ärligt talat är det mycket svårare att tala om vad man vill prioritera ned eller rent av prioritera bort. Det är alltid lätt att tala för sin sjuka mor och att särskilt lyfta fram en patientgrupp som man känner lite extra för och tycker att det är viktigt att utveckla vården för.

Jag själv, till exempel, är typ 1-diabetiker, och för mig är det lätt att känna ett särskilt engagemang för de många bra förslag som vi moderater har lagt fram för att utveckla diabetesvården. Jag kan bli upprörd när jag ser hur många typ 2-diabetiker som inte upptäcks av vården eller hur stora regionala skillnader det är i tillgången till moderna medicintekniska hjälpmedel i form av övervakning och moderna insulinpumpar för framför allt oss typ 1-diabetiker.

Men om jag försöker att lyfta blicken något och inte bara titta på diabetesen, som ligger mig varmt om hjärtat, illustrerar ändå mina två exempel här någonting som är övergripande viktigt och som handlar om utmaningar som gäller inte bara för diabetesvården utan för hälso- och sjukvården i stort.

Att många går med oupptäckt diabetes är ett exempel på att svensk hälso- och sjukvård behöver bli bättre på att tidigt upptäcka människors sjukdomar, allra helst också bli bättre på att tidigt upptäcka riskfaktorer för sjukdom och ohälsa så att man kan sätta in preventiva åtgärder och förebygga framtida sjukdom. Mitt andra exempel, om skillnader i tillgång över landet när det gäller diabeteshjälpmedel, är ett exempel på det allvarliga problem vi har inom svensk hälso- och sjukvård med stora och omotiverade regionala skillnader.

Därför har vi moderater lagt fram flera förslag och reservationer om att det behövs fler nationella riktlinjer och nationella vårdprogram. Inte minst behöver vi en bättre efterlevnad av redan befintliga riktlinjer.

Herr talman! Vilken vård man får ska inte avgöras av var i landet man bor utan naturligtvis av vilket behov man har.

Herr talman! Jag ska nu hålla ett anförande på ledamoten Per Ramhorns ansvarsområde. Jag vill börja med att yrka bifall till vår reservation nr 10.

Framtidsjobben finns i välfärden och då inte minst inom vården och omsorgen. Samtidigt som befolkningen växer och blir äldre och behoven av välfärd ökar uppnår många medarbetare pensionsålder de närmaste åren. Det innebär att det kommer att behövas drygt 230 000 nya medarbetare i vården och omsorgen fram till 2023.

Antalet förstahandsansökningar till vård- och omsorgsprogram har dock på ett par decennier kraftigt minskat. Det är högst oroväckande och måste tas på största allvar. Därför är det oerhört viktigt att göra arbetet inom vården mer attraktivt så att fler vill se en framtid i en av välfärdens viktigaste yrkesgrupper.

Man ska komma ihåg att god kompetensförsörjning i lika hög grad handlar om att locka nya personer till utbildningar som att befintlig personal ska välja att stanna kvar, men det handlar också om att förmå personal som har lämnat sitt yrke att vilja återvända.

Herr talman! Sveriges Kommuner och Regioner beräknar att det saknas 130 000 undersköterskor till 2026. Undersköterskorna spelar en ovärderlig roll för att vår sjukvård ska fungera. Många av dem drar ett väldigt tungt lass, inte minst just nu.

I merparten av de västeuropeiska länderna och i våra grannländer Norge och Danmark är undersköterskor en legitimerad yrkesgrupp inom hälso- och sjukvården. I Danmark infördes undersköterskelegitimation redan 2008. Vi menar att det är dags att även Sverige inför legitimation för undersköterskor. Det handlar dels om att förbättra patientsäkerheten och öka kvaliteten inom sjukvården, dels om att det ska bli mer attraktivt att utbilda sig till undersköterska. Det är också angeläget att undersköterskor ska ha möjlighet att vidareutbilda sig och specialisera sig på betald arbetstid.

Fru talman! En av grundstenarna i den svenska hälso- och sjukvården är minskad ojämlikhet, så att vård kan ges till alla på lika villkor. De nationella riktlinjer som Socialstyrelsen tagit fram för hälso- och sjukvård bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet. Dessa riktlinjer bör följas, men några uttalade krav föreligger inte.

Vi menar att det behövs en tydligare nationell reglering av den svenska hälso- och sjukvården för att denna ska bli mer jämlik. Om de nationella riktlinjerna gjordes mer bindande skulle detta innebära att samtliga måste leva upp till samma krav. Det ska inte vara så att en patient får hjälp samtidigt som en annan patient inte erbjuds samma hjälp därför att de bor på olika orter och huvudmännen tolkar reglerna och riktlinjerna olika.

Fru talman! Alla som har behov av palliativ vård, alltså vård i livets slutskede, ska kunna få det av kompetent och välutbildad personal oberoende av bostadsort. Vården vid livets slut ska präglas av värdighet, omtanke och respekt för patienten. Rätten till fullgod smärtbehandling ska vara en självklarhet, liksom psykologiskt, socialt och andligt eller existentiellt stöd för patienter och närstående.

När vi pratar om palliativ vård går tankarna ofta till en gammal människa. Men vård i livets slutskede omfattar alla åldrar, även barn. Tyvärr drabbas också barn av mycket svåra sjukdomar. För de familjer som önskar att deras svårt sjuka barn ska vårdas hemma ska detta tillgodoses så långt det är möjligt. Det är då av vikt att det finns tillgång till palliativa hemsjukvårdsteam, oavsett var i landet man bor.

Det är också viktigt att säkerställa att andra möjligheter finns. I dag finns bara ett enda hospis med åtta vårdplatser för svårt sjuka och döende barn i hela landet. Det är tyvärr alltför lite för att täcka det behov som finns.

Barn och föräldrar ska känna sig trygga med den medicinska behandlingen men också få psykologiskt stöd och råd i den extremt svåra situation de befinner sig i.

I den palliativa vården finns det möjlighet att få så kallad terminal sedering, vilket innebär att man söver patienten till djup sömn. I dagsläget finns det stora skillnader då detta används i olika utsträckning i olika delar av landet. I dag finns det inte några tydliga regler eller någon tydlig lagstiftning för när detta ska användas, vilket inte garanterar en likvärdighet. Därför anser vi, fru talman, att det bör finnas nationella riktlinjer för att uppnå likvärdig palliativ vård i hela landet. I dessa riktlinjer ska det också tas större hänsyn till patienternas önskemål.

Fru talman! Dagens debatt handlar om kompetensförsörjning och prioriteringar – två delar av vården som vi inte minst nu under coronapandemin har blivit påminda om.

Att vi har utbildad personal att tillgå är en avgörande faktor för svensk hälso- och sjukvård, inte minst när vi står mitt i brinnande kris. Det är personalen som för svensk sjukvård framåt, och det är personalen som gör att vi håller en kvalitet av världsklass. Till alla er vill jag rikta ett stort tack! Men det räcker inte med att säga tack, utan vi måste göra mer.

Fru talman! Ska vi klara de utmaningar som vi står inför vad gäller utveckling av välfärden, rekrytering av personal, en åldrande befolkning och så vidare måste vi hitta nya vägar fram. I betänkandet har Centerpartiet lagt fram en rad olika förslag om till exempel organdonation, assisterad befruktning och förskrivningsrätt. Men under mitt anförande i dag tänkte jag uppehålla mig kring en grön linje som beskriver Centerpartiets väg framåt för att möta utmaningarna som vi står inför inom svensk hälso- och sjukvård, framför allt kopplat till kompetensförsörjning och utmaningarna inom förlossningsvården.

Alla vi partier kan nog skriva under på att målet vi strävar mot är att skapa en hälso- och sjukvård som är trygg, säker, tillgänglig och av bästa kvalitet. Men det som skiljer oss åt är vägen framåt.

Det finns politiska krafter som ser mer offentliga monopol eller ändrat huvudmannaskap som lösningar på de flesta av vårdens problem. Vissa vill förbjuda privata alternativ. Andra vill göra en gigantisk omorganisation där ansvaret för vården flyttas från region till stat. Men ju mer makt och beslutsfattande som flyttas från människor och medarbetare, desto mer döv tror jag att vården blir för patienternas behov.

Centerpartiet säger därför nej till att stänga ute privata alternativ och nej till att flytta ansvaret för all vård till en statlig nivå. Vår idé är en helt annan. Patienter ska få mer valfrihet och inflytande, och medarbetare ska få större möjlighet att vara med och utveckla vården. Det är nyckeln till en tryggare vård som finns närmare människor.

Fru talman! Sjukvården vilar på medarbetare som varje dag går till jobbet för att hjälpa andra människor. Utan undersköterskor, sjuksköterskor, läkare och medicinska specialister är en vårdinrättning inte mycket mer än ett tomt skal. Att politiker ger sjukvården förutsättningar att erbjuda medarbetare möjligheter och en utvecklande arbetsmiljö som får dem att vilja ha en lång karriär inom sjukvården är en nyckel till att vården ska fungera.

En viktig del i detta är att alla yrkesgrupper inom sjukvården har ett verkligt inflytande över sin egen arbetsplats. Det handlar både om att skapa en arbetsmiljö som innebär att vårdpersonal inte tvingas springa oavbrutet mellan patienter och om att ge medarbetare möjlighet att använda sin kompetens fullt ut.

Inom fem år väntas behovet av nya medarbetare i vården uppgå till nästan en kvarts miljon människor till följd av pensionsavgångar och en ökad efterfrågan på vård i takt med att allt fler lever längre. Detta kommer att ställa hårda krav på vården som samtidigt har svårt att rekrytera personal.

Under förra året var jag på besök uppe i Övertorneå. Jag besökte bland annat hälsocentralen för att inspireras och lära av deras arbete. Anledningen till att jag valde att åka till just Övertorneå är att de har hittat ett nytt sätt att använda medarbetarnas kompetens, och det imponerar stort. Som en del i att lösa den svåra ekvationen med att möta utmaningarna med en åldrande befolkning och svårigheter i att rekrytera personal satsar Region Norrbotten på en ny yrkesroll, nämligen avancerad klinisk sjuksköterska. Det är dessa sjuksköterskor som framför allt bemannar hälsocentralen i Övertorneå.

Satsningen har bidragit till att hälsocentralen, till skillnad från många andra, inte har brist på vare sig läkare eller sjuksköterskor. De avancerade kliniska sjuksköterskorna har utökade befogenheter att diagnostisera och behandla patienter. De får till exempel ordinera röntgen, provtagning och göra bedömningar av odiagnostiserade patienter – med andra ord sådant som tidigare endast läkare fick göra.

Den väg som Övertorneå har valt hade jag gärna velat se i fler delar av landet. Region Norrbotten har vågat skapa nya vägar, och det är precis det vi måste göra och ta efter. Vi måste skapa vägar för att både undersköterskor och sjuksköterskor ska kunna arbeta på toppen av sin kompetens så att de kan utvecklas och inte bara känna att de är en kugge i det stora vårdmaskineriet.

Vi vet att specialistsjuksköterskor är en resurs i vården som borde ges mer utrymme och kvalificerade arbetsuppgifter. Därför vill Centerpartiet bland annat se fler karriärvägar, utökad förskrivningsrätt och betald vidareutbildning.

Under coronapandemin har äldreomsorgen fått stort fokus, och det med all rätt. Vi ser att äldreomsorgen verkligen är ett område som vi måste börja prioritera. Inte minst måste vi satsa på att höja statusen för att fler ska vilja arbeta där.

Undersköterskor är Vårdsveriges största yrkesgrupp, och de utgör en del av ryggraden i vården och omsorgen. Inte minst äldreomsorgen är helt beroende av undersköterskor. Om vården långsiktigt ska fungera måste fler vilja söka sig till yrket, och fler måste vilja stanna kvar.

För att det ska hända krävs en rad förbättringar. Exempelvis vill vi standardisera utbildningen, skapa bättre arbetsvillkor och satsa på betald specialistutbildning även för undersköterskor. Fler ska få en möjlighet att utvecklas, klättra i karriären och höja sin lön. Detta är framför allt en fråga om kompetensförsörjning, men det är också en jämställdhetsfråga som bottnar i hur samhället värderar kvinnors arbete.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag tala om en annan prioritering som vi måste göra, nämligen satsa på och utveckla förlossningsvården. Den svenska mödra- och spädbarnsdödligheten är en av världens lägsta. Förlossningsskador hos barn är ovanliga, och de allra flesta barn föds friska. Men förlossningsvården dras inte desto mindre med problem.

På landsbygden, inte minst i norra Sverige, handlar det om att förlossningskliniker läggs ned och att fler kvinnor får långt till närmaste BB. På andra håll är tvärtom ett högt tryck på förlossningsenheterna tillsammans med brist på barnmorskor det stora problemet och något som både leder till en orimlig arbetssituation för barnmorskor och till oro hos blivande föräldrar.

Denna utveckling vill Centerpartiet vända. Tryggheten och egenmakten ska i stället öka, och förlossningsvården ska finnas närmare kvinnor genom en sammanhållen vård med fler barnmorskeledda kliniker som kompletterar de större sjukhusen. Här vill vi i Centerpartiet att Sverige tittar på Norge och hur de har organiserat sin förlossningsvård. Kan de så kan vi!

Den gröna linjen genom Centerpartiets politik för den svenska välfärden handlar således om att vi vill flytta makten till patienten och personalen, öppna upp för nytänk och skapa en trygg och tillgänglig vård i hela landet.

Jag instämmer naturligtvis i Centerpartiets samtliga reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation nr 24.

Fru talman! Från de gröna linjerna tänkte jag nu att vi övergår till de röda linjerna.

Jag vill först rikta ett stort tack till alla er inom sjukvården som räddar liv, tröstar och står pall under den orimliga arbetsbörda som ni har och som ni tyvärr inte riktigt ser slutet på ännu. Man kan applådera från balkongerna eller från gården, men det självklara tacket till er måste vara bra lön, bra arbetstider och bra arbetsmiljö. Det är de kraven som också ställs från professionen. För att utbilda fler och anställa fler krävs det satsningar på välfärden, på vården, helt enkelt.

Fru talman! Under hela pandemin är det en sak som har varit glasklar, och det är att den offentliga vården bär oss och räddar liv. Det är inte marknaden – det har vi sett – utan det är de som jobbar tolvtimmarspassen. Vi har från Vänsterpartiets sida gått in med en budget som förstärker och ger ett kraftigt påslag för att få fler specialistsjuksköterskor, fler sjuksköterskor och fler undersköterskor. De resurserna behövs.

Jag vill i det här anförandet speciellt vända mig till dem som jobbar väldigt hårt vid Stockholms akutsjukhus där också över tusen personer varslades förra året. De som jobbar där varje dag räddar liv. Det finns en paradox i det.

Fru talman! Varje år drabbas ungefär 60 000 personer i Sverige av cancer. Överlevnaden har ökat betydligt i samtliga socioekonomiska grupper de senaste 20 åren, men det kvarstår fortfarande ett stort glapp mellan de olika grupperna. Om överlevnaden hade varit lika hög för alla som den är i gruppen med flest överlevande skulle vi ha räddat ungefär 3 000 liv.

De högutbildade får i större utsträckning än personer med lägre utbildningsnivå tillgång till åtgärder, bland annat diagnostik och andra behandlingar. Det visar sig också att högutbildade får mer tid för sina frågor och önskemål, trots att personer med lägre utbildning är i större behov av sådant stöd. Det handlar om klass och om en väldigt stor fråga inom hälso och sjukvården: den bristande jämlikheten, fru talman.

Vi vill att nationella mätbara mål ska upprättas för hur de socioekonomiska skillnaderna i cancervården ska minska.

Vi vill även att ett nationellt arbete för utjämning av de regionala ojämlikheterna ska genomföras. Även om det finns riktlinjer och så vidare ser cancervården nämligen väldigt olika ut beroende på var i landet man bor. Så kan vi inte ha det. Vi vill därför ge lämplig myndighet i uppdrag att med två års intervall studera regionernas arbete mot cancer vad gäller jämlikhet, så att det går att följa om det blir bättre eller sämre.

Fru talman! Det tas fram en mängd nya läkemedel och behandlingsmetoder mot olika former av cancer. De är väldigt träffsäkra och effektiva. Men de är dyra. De flesta läkemedlen görs av stora globala företag som har möjlighet att ta ut ganska stora vinster för dem. Många insatser måste till för att se till att offentliga medel inte ska rinna ut i övervinster för bolagen. Det är väldigt viktigt. Det är en svår fråga.

Fru talman! Det blir också en svår fråga för regionerna. Det är dessutom en etisk fråga. Vilka människor med en viss diagnos ska få ta del av dyra insatser men inte andra?

Vilka människor som har samma diagnos men bor i olika regioner ska få den bästa vården? Ser det ut på samma sätt i hela Sverige? Det gör det inte.

Ska bara människor med god ekonomi få de bästa behandlingarna, eftersom de kan betala för dem själva? Läkartidningen rapporterade nämligen den 25 januari 2019 om privata behandlingar som kostar 70 000 kronor. Det är privata alternativ, vilket exkluderar samtliga med tunn plånbok. Men det ska gå att få de behandlingarna i regionerna.

Fru talman! De ekonomiska förutsättningarna ser väldigt olika ut i de olika regionerna. Det påverkar cancersjuka människor. Dyra läkemedel har betydelse för människor i alla regioner. Men det blir en extra hög tröskel för cancersjuka i regioner med högre strukturella kostnader. Vi vill titta på förutsättningarna för ett statligt stöd. Det bör prövas hur det kan utformas mest effektivt. Vi vill att staten kan ta fram det så att regionerna kan få sina behandlingsmetoder och mediciner från en statlig fond. Vi tror att det är den enda vägen om det här inte ska kollapsa.

Fru talman! Jämfört med vuxna är det inte så många barn som får cancer. Det är 300 per år. Som för alla grupper av drabbade har också vården av barn gått framåt, och allt fler barn överlever. Men liksom i den övriga vården är det personalen och kompetensförsörjningen som står i centrum även här.

Barncancerfonden anser att det psykosociala stödet till barn med cancer och deras familjer är eftersatt och ojämlikt. Enligt fondens enkäter visar det sig att berörda familjer rankar ökat psykosocialt stöd och omhändertagande högst. Det handlar om tiden under behandlingen men även tiden efter behandlingen. Hela vårdkedjan för cancersjuka är lång och påfrestande, även för de anhöriga. Det är som att gå igenom skärselden, fru talman. Hur hanterar man oron och ovissheten?

Tiden då man går in i i vuxenlivet är också ett stort steg för alla inblandade. När man blir 18 år ska man plötsligt ta hand om sin behandling och sina vårdkontakter samtidigt som man ska komma ut i vuxenlivet, skaffa sig ett arbete och relationer.

Skillnaderna i regionerna i fråga om arbetet med rehabilitering och det psykosociala stödet behöver åtgärdas. Det ser väldigt olika ut. Vi vill att en lämplig myndighet ser över regionernas förutsättningar för psykiskt och emotionellt stöd för de barn och unga som genomgår och har genomgått cancerbehandling.

Det finns i dag över 10 000 människor som har haft cancer som barn. Gruppen blir allt större. Och det är ju glädjande; barnen överlever. Det finns också större kunskap om rehabilitering för barn, unga och unga vuxna. Organisationen Ung Cancer undrar varför den kunskap och de anvisningar som finns inte implementeras i de olika vårdprogrammen. Regionerna måste arbeta med rehabilitering för barn och unga som har genomgått cancerbehandling. Det borde vara en självklarhet.

Stödet till de närstående behöver också bli tydligt. Ansvaret för stödet till närstående till cancerdrabbade bör formaliseras hårdare i regionerna.

Ökade insatser behövs för en jämlik cancervård. Och samverkan mellan de sex regionala cancercentrumen behöver förstärkas ytterligare.

Cancer drabbar många. Överlevnaden är hög. Och vi måste se till att den blir ännu högre.

Fru talman! Jag hoppas att jag sa att jag lyfter fram reservation 26.

Fru talman! Det är upplyftande att lyssna på Karin Rågsjö. Hon är en person som i de flesta debatter anför ett ganska ideologiskt perspektiv. Jag tycker att det är bra, inte för att jag gillar det jag hör utan för att det är bra att skillnaden mellan partierna tydliggörs och för att vi får lite spänst i debatten här i kammaren. Det ska Karin Rågsjö ha all heder för.

Men det som jag i sak blir bekymrad över är att Karin Rågsjö är allergisk mot allt vad privata alternativ heter. Jag däremot är allergisk mot allt vad köer och bristande kvalitet heter. Men Karin Rågsjös udd riktas alltid mot privata alternativ och inte mot de grundproblem vi har i svensk hälso och sjukvård.

Försäkringslösningar, att människor kan köpa privata lösningar och så vidare, nämndes. De är ju symtom på bristande tillgänglighet. Då är det det som vi ska åtgärda. Men Karin Rågsjö fokuserar på att någon har möjlighet att med privata medel köpa en behandling.

Jag blev däremot glad över mycket av det Karin Rågsjö sa vad gäller behovet av att utveckla cancervården och att komma till rätta med de stora ojämlikheter som finns. Moderaterna har drivit på för en ny och uppdaterad nationell cancerstrategi.

Jag vill komma tillbaka till den privata vården. Nu ser vi tyvärr att vi på grund av coronakrisen har en vårdskuld som växer snabbt. I denna stund tror jag att det är omkring 50 000 operationer som har ställts in. Mycket annan planerad vård, som uppföljande samtal, kontroller och så vidare, ställs in. Här ser jag den privata vården och privata aktörer som en stor och viktig resurs för att kunna upphandla vård och snabbt beta av vårdköerna.

Är Karin Rågsjö och Vänsterpartiet beredda att nyttja de privata företagen för att komma till rätta med vårdskulden?

Fru talman! Det är roligt att Johan Hultberg denna sena afton säger att han uppskattar mina små framträdanden här i talarstolen.

Johan Hultberg ställer en mängd frågor. När det gäller privata verksamheter är det kanske inte dem vi är emot, utan det är de stora vinstuttagen och det som händer med de stora bolagen. De blir aktiebolag, inte sant? Då fokuserar man lätt på vinsten. Det kan vi se på olika sätt, även under den här pandemin, när vi tittar på exempelvis Stockholm och äldreboenden.

Fru talman! Vad är det som ska styra hälso- och sjukvården? Det är behoven som är oerhört viktiga, inte sant? Sjukast ska gå först i alla sammanhang. Om man är för system med privata försäkringar och lösningar där det går att köpa sin cancerbehandling hamnar man på en glidande skala. Den som har den tunna plånboken kommer ju aldrig in i det gänget utan kommer sist. Det kan vi också se.

Valfrihet kan vara jättebra. För patienterna är det bra. Det är de som ska välja. Men i vissa städer, exempelvis Stockholm, är det vårdbolagen som bestämmer, till exempel var de ska etablera sig. Det handlar om kundunderlag och så vidare. Då blir det snett.

Vi vill ha en jämlik vård. När man undersöker hur det ser ut när det gäller cancerbehandlingar ser man hur otroligt det ser ut. Det är förstås helt osannolikt att så många halkar så långt efter i jämförelse med andra, att 3 000 avlider per år på grund av att de inte får den bästa cancerbehandlingen. Det beror helt enkelt på att de tillhör arbetarklassen och har en tunn plånbok. Det kan man se.

Vi är alltså inte emot det privata alternativet. Vi är emot vinstutdelningen, som är helt orimlig.

Fru talman! Jag tror verkligen att svensk sjukvård mår bra av en mångfald av utförare och aktörer. Jag tror att det är bra med konkurrens. Jag tror att det driver kvalitetsutveckling, att det ger ett större utbud och att det är bra med valfrihet för patienterna men också för personalen.

Min poäng när det gäller framväxten av privata försäkringslösningar är att det handlar om misslyckandet med den offentligt finansierade vården. Vi har stora tillgänglighetsproblem, och det har gjort att denna marknad har vuxit fram. Jag tycker därför att det är den bristande tillgängligheten som vi ska adressera.

Karin Rågsjö har en poäng i att den bristande tillgängligheten drabbar dem hårdast som inte har möjlighet att köpa sig privata lösningar. Det viktigaste blir därför hur vi kan tackla den bristande tillgängligheten.

Karin Rågsjö och Vänsterpartiet ser många gånger de privata aktörerna som ett problem här. Jag ser dem som en viktig tillgång för att kunna förbättra tillgängligheten. Tack vare privata aktörer har vi en mer tillgänglig vård. Vi utvecklar vården. Det finns många privata aktörer som inte minst är med och utvecklar den digitala vården, vilket är viktigt framöver. Jag tror att vi alla verkligen har insett vikten och behovet av den under pandemin.

Jag upprepar gärna min fråga till Karin Rågsjö. Ser Vänsterpartiet och Karin Rågsjö att de privata aktörerna kan vara en viktig del av lösningen på hur vi ska komma till rätta med den enorma vårdskuld som nu byggs upp på grund av coronan? Ser Vänsterpartiet att de privata vårdgivarna behövs?

Fru talman! I exempelvis den region som jag verkar i, bor i, lever i och kommer ifrån, det vill säga Stockholm, kan man fundera lite när man tittar på den ansträngda offentliga vården. Man har där sagt upp 1 000 personer. De har fortfarande inte fått något som helst tillmötesgående från den sittande majoriteten när det gäller om de får tillbaka sina jobb eller inte. I en sådan situation, det vill säga när man ser att vården krymper i det offentliga, kan man fundera över vad man ska göra med den privata vården.

Vi är som sagt inte emot den privata vården i sig, utan vi är emot vinstuttaget. Man kan se på vad som nu har hänt inom äldreomsorgen. Det tycker jag är superintressant. Vad inom äldreomsorgen kan man meka med? Nu talar vi i och för sig inte om äldreomsorg. Jo, det handlar om personalen. I den privata sektorn ser man till att ha färre anställda som har heltidsjobb och fasta arbeten.

Vad ska styra sjukvården? Jag tycker att det mer och mer har blivit en tillgänglighetsfråga. Vården får heller inte bli något slags shop around, som det exempelvis har blivit inom nätläkarverksamheten.

Det är intressant att en aktör – jag ska inte nämna den vid namn, fru talman, eftersom man inte ska göra det i denna sal – har frågat regionerna om man inte kan få gå in och testa loss i alla regioner. Regionerna fick inte göra det. Jag tror att det handlade om att de skulle bli skinnade på sina pengar. Man kan fundera på det.

Man kan också fundera över privata aktörer som mitt under coronan smäller upp sina hälso, sjuk- och vårdcentraler på Östermalm eller Norrmalm i Stockholm, där hälsoläget är jättegott, i stället för i Kista, Rinkeby, Farsta och så vidare.

Man kan fundera över vem som ska styra hälso- och sjukvården. Det borde kanske vara politiker. Jag tycker att väldigt många politiker nu sitter på åskådarplats och låter marknaden sköta en del av vården. Jag vill inte ha det som i exempelvis USA, utan jag vill ha en sjukvård där alla har tillgång till det bästa.

Fru talman! Jag ska försöka ge en kort överblick över några av Liberalernas sjukvårdsförslag och tänkte fokusera på medarbetare, prioriteringar och döden.

Låt mig börja med medarbetarna. I Liberalernas Sverige ska de anställda ha tid för patienterna och tid att utvecklas. Självklart ska de ha en trygg arbetsplats. Sjukvården står och faller med detta. Inget av våra andra förslag fungerar om de anställda inte trivs, vill stanna kvar och har tillräckligt många kollegor.

Som exempel har vi i Liberalerna arbetat i över 40 år för en husläkarreform, med en kort paus på 90-talet då vi trodde att vi hade lyckats. Sedan kom dock Socialdemokraterna efter ett år och rev upp husläkarlagen. Nu är det äntligen dags för en permanent förbättring. Men det kommer bara att lyckas om husläkarna får en hållbar arbetsdag och fler kollegor. Det finns ingen annan väg.

Jag är glad över att vi har enats med regeringen om en nationell samordning för att få långsiktig kompetensförsörjning inom sjukvården, få fler att välja att bli husläkare och få fler att med lön kunna specialisera sig och bli specialistsjuksköterska.

Vi måste också fokusera på att minska byråkratin, säkra infrastrukturen och öka frihetsgraderna i sjukvården för de människor som arbetar där. Detaljstyrningen måste bort.

Låt mig gå över till prioriteringarna. Vi måste prioritera mer – prioritera upp, prioritera ned och prioritera bort. Vi liberaler föreslår, fru talman, en utredning som ska fördjupa och klargöra sjukvårdens prioriteringsplattform. Vi tror att människor själva kan behöva ta ansvar för en del saker. Men om vi å andra sidan drabbas av svåra eller kroniska sjukdomar behövs i stället stärkt vård jämfört med vad vi har i dag.

Jag är glad över att cancervård och cancerrehabilitering stärks inom ramen för januariavtalet. Jag anser att vi även behöver stärka inte minst geriatrik och vården för sällsynta diagnoser. Det finns mycket som behöver göras.

Fru talman! Jag tror också att vi behöver prioritera döden. Till att börja med måste vi prioritera att den inte får komma för tidigt. Det görs naturligtvis genom förebyggande sjukvård och god vård när vi blir sjuka men också genom att se till att blodgivning, som räddar liv, inte har en kronologisk övre gräns. Man måste kunna ge blod så länge man är lämplig som blodgivare. Och kan våra liv räddas av en organdonation behöver möjligheten till organdonation bli betydligt bättre än vad den är i dag, fru talman.

Sedan kommer ändå döden till slut. Varje träd ska en gång falla omkull. Jag vill här särskilt poängtera att vi liberaler kräver en nationell översyn av vården och omsorgen i livets slutskede. Jag vill därför, fru talman, yrka bifall till vår reservation 27 under punkt 13 som handlar om just detta. Vi tror att det är helt nödvändigt att stärka stödet till den döende människan, till hennes anhöriga och nära och till vård- och omsorgspersonalen. Även de sista dagarna ska vara värda att leva.

Ibland hjälper dock inte ens den allra bästa palliativa vården. Ibland hjälper inte ens palliativ sedering, fru talman. Då vill vi liberaler att min kropp fortfarande ska vara min, och mitt liv ska fortfarande vara mitt. Vi vill se en parlamentarisk utredning om självvalt livsslut, inte för att förkorta livet utan för att ge laglig möjlighet att förkorta ett smärtsamt döende.

Vi tror att med våra förslag kommer människor från det som redan i dag är god sjukvård att komma lite närmare en ännu bättre vård, där vi har trygghet, självbestämmande och frihet genom våra liv i hälsa, sjukdom, botande sjukvård och lindrande sjukvård ända till den sista dagen.

Fru talman! Jag är eventuellt den sista talaren för dagen. Det här är ett oerhört brett och vitt motionsområde, så jag misstänker, fru talman, att jag i största allmänhet skulle kunna tala om alla möjliga sjukvårdsfrågor. Det tänker jag dock inte göra. Jag tänker just i dag framför allt tala om kompetensförsörjning och personalfrågor. Men det finns många frågor i detta motionsbetänkande som är av stor vikt.

Jag tror att vi behöver arbeta mycket mer med kompetensförsörjnings- och personalfrågorna. Det handlar dels om att åtgärda den vårdskuld som nu byggs upp med inställda operationer i spåren av covid-19. Det handlar dels också om att långsiktigt möta sjukvårdens utmaningar. Vi står inför stora pensionsavgångar och även inför demografiska förändringar som gör att vårdbehoven i Sverige kraftigt kommer att öka. För att hantera det kommer det att ställas hårdare och tuffare krav på sjukvårdsorganisationerna i Sverige. Vi behöver under kommande år ha fler medarbetare i sjukvården, inte färre. Detta är en av de största utmaningar som vi har.

Jag har ett förflutet som landstingspolitiker. När jag har varit aktiv sådan har jag inte alltid älskat staten. Jag har tyckt att staten har varit klåfingrig. Staten har ägnat sig åt detaljbestämmande. Staten har över huvud taget ägnat sig åt att komma med nya saker utan att egentligen sätta sig in i vilka utmaningar vården ibland står inför ute på golvet och i verksamheterna. Det tror jag att staten behöver fundera över. Men det finns ett område där jag tycker att staten har ett stort ansvar och borde göra mer. Det handlar om att se till att det utbildas fler som kan arbeta i sjukvården. Där har staten det otvetydiga huvudansvaret.

Jag tycker att regeringen tillsammans med samarbetspartierna under de senaste åren har tagit fram ett antal bra förslag till åtgärder som pekar åt rätt håll. Det satsas oerhört mycket mer resurser på att möjliggöra för fler att utbilda sig till specialistsjuksköterskor. Det satsas också mer resurser på att möjliggöra för befintliga specialistsjuksköterskor att få vidareutveckling, kompetensutveckling och karriärutveckling.

I propositioner och förslag som rör utvecklingen och omställningen till god och nära vård kan man se att det är 3 miljarder kronor som satsas på rena personalfrågor, vilket jag tror är helt nödvändigt.

Jag tycker också att det förslag som har tagits fram om att skydda titeln undersköterska är klokt, för det är viktigt att komma ihåg att vården är beroende av fler yrkesgrupper än bara läkarna. Det handlar om sjuksköterskor och undersköterskor, om en lång rad olika yrkesgrupper som behövs i vården för att den organisationen ska fungera. Och jag tror att vi behöver ha mer nationell styrning av vad en undersköterska är och säkerställa det ordentligt i hela landet.

Vi behöver också arbeta med kunskapsstyrningen. Det finns statliga kunskapsstyrningsinstrument, men även SKR har utvecklat ett helt nytt kunskapsstyrningsinstrument som jag har stora förhoppningar om.

Ledamoten Hultberg stod för en stund sedan här i talarstolen och talade om att vi ska vara säkra på att det inte ska spela någon roll var i landet man bor för att kunna få den bästa cancersjukvården. Det är ett uttalande som jag helt och hållet håller med om. Där tror jag att kunskapsstyrningen är ett viktigt instrument för att kunna förbättra sjukvården.

Jag skulle bara vilja komplettera ledamoten Hultbergs kommentar om att det inte ska spela någon roll var man bor i landet. Jag menar att det inte ens ska spela någon roll vilken socialgrupp man tillhör, för den stora utmaningen i cancersjukvården är faktiskt inte var man bor i landet utan vilken socialgrupp man tillhör. Dödligheten bland de socialt mindre privilegierade är dubbelt så hög som i andra grupper i vårt land. Dödligheten är högre än den på grund av geografiska skillnader. Detta är värt att ha med sig i minnet. Jag kompletterar därför med största respekt ledamoten Hultbergs uttalande om att det inte ska spela någon roll var i landet man bor med att det inte heller ska spela någon roll vilken samhällsklass man tillhör.

Fru talman! Även om staten ökar sina insatser måste också arbetsgivarna, både de privata och de offentliga, bli betydligt bättre än vad de är i dag. I dag är det många som utbildas till vårdyrken, men många slutar därför att de möter en orimlig arbetsmiljö. Där syndar både privata och offentliga arbetsgivare på ett sätt som är lite sorgligt.

Fru talman! Jag tänker ägna några sekunder av mitt anförande åt att berätta en liten anekdot som kommer från hjärtat. Som landstingsråd besökte jag Södersjukhuset, som ligger en kilometer från min bostad på Södermalm, av det specifika skälet att Södersjukhuset har landets längsta väntetider till sin akutmottagning – det är märkligt att man i en så rik region som Stockholm faktiskt har landets längsta väntetider. Där mötte jag sjuksköterskan Hanna. Hon fick höra rykten om att det var ett landstingsråd på besök på Södersjukhuset. Hon jagade rätt på mig och utbrast då i tirader som jag på grund av kammarens ordningsföreskrifter inte kan återge. Hon var inte glad och talade minsann om för mig var skåpet skulle stå, och jag tyckte att det var väldigt besvärligt i största allmänhet. Men efter dessa tirader undrade sjuksköterskan Hanna varför hon över huvud taget skulle stanna kvar och arbeta på Södersjukhuset. Hon berättade nämligen att landstingsfinansierade verksamheter som ingick i vårdvalen i Stockholm hade erbjudit henne flera tusen kronor mer i lön varje månad och talat om att hon dessutom skulle slippa jobba kvällar och helger. Då är min första uppmaning till den som är arbetsgivare, i det här fallet min egen hemregion Region Stockholm, att se till att de som har de tyngsta, farligaste och mest slitsamma jobben får bäst betalt. Du ska inte ha mer betalt för att du bara ska jobba dagtid. Du ska ha mer betalt för att du jobbar på en intensivvårds- eller akutavdelning på sjukhus. Men det är en fråga som arbetsgivarna i Stockholm borde lösa, fru talman.

En annan fråga handlar om att arbetsgivarna, exempelvis Region Stockholm, borde ta sitt utbildningsansvar. De har ansvar för AT-block och ST-block och sådana saker, och jag kan konstatera att Stockholm lägger sig på en utbildningsnivå som motsvarar hälften av dess behov. I övrigt är man beroende av resten av landet för att hantera utbildning av framtida läkare i Stockholm. Det tycker jag är orimligt, fru talman.

Den tredje frågan har att göra med att vi just nu genomgår en pandemi. Just nu sliter vårdpersonalen hårt ute i sjukvården. Det är inte rimligt på något som helst vis att 109 läkare och 157 undersköterskor som arbetar på Karolinska sjukhuset är varslade just nu, samtidigt som de sliter för att rädda liv.

Fru talman! Det är gott att höra när ledamoten Dag Larsson talar om kompetensförsörjning. Vi har många gemensamma områden. Ledamoten nämnde att vi behöver utöka utbildningen och att det är ett statligt ansvar. Jag håller med om det. Men problemet är att vi inte ens vet vilka som är anställda inom hälso- och sjukvården. Vi har inte koll på hur många som är specialistsjuksköterskor och vilken kompetens de har, vilka som är läkare och vilka specialiteter de har och hur många som är fysioterapeuter och arbetsterapeuter. Varje gång vi ska bedöma behovet, senast i utredningen om specialistsjuksköterskor, får vi ringa runt och ställa frågan och får ett ungefärligt svar.

Jag tycker att vi också borde lägga till uppgiften för staten att helt enkelt ha ordning på vilka det är som anställda inom hälso- och sjukvården, så att vi bättre kan bedöma behoven framåt. I dag gissar vi, förstås på goda grunder. Det är erfaren personal som bedömer behoven, men vi borde veta. Är det någonting som ledamoten själv tycker skulle vara intressant att staten tog ansvar för?

Min andra fråga gäller det som Kristdemokraterna konkret har föreslagit. Om man får en legitimation, som är ett högt krav för att kunna arbeta i vården, borde man då inte vara tillförsäkrad vidareutbildning och fortbildning på jobbet? I dag är man inte det. Jag kan till och med tänka mig att vi lagstadgar detta. Hur ser ledamoten Dag Larsson på det?

Fru talman! Tack, Acko Ankarberg Johansson, för frågorna, som jag tycker är angelägna!

Jag har funderat mycket på den förstnämnda frågan, för det är klart att vi måste ha kunskap om vilka vi har i vårdorganisationen.

Jag lyssnade häromdagen på Åsa Kullgren när hon talade om sin utredning som handlar om vården under kris och krig. Hon har förslag som är intressanta och som jag tycker är värda att överväga. Ett handlar om att bygga upp register över folk som har legitimationsyrken. Jag tror att vi behöver ha det framöver. Jag tror också att det är möjligt att ha ett gott samarbete med SKR och regionerna kring den typen av frågor. Jag kan absolut se framför mig att vi behöver mer samarbete på det området.

Jag håller med om resonemanget om fortbildning, som också jag tog upp i mitt anförande. Det primära kravet måste ändå ligga på arbetsgivarna, oavsett om de är privata eller offentliga, att tillförsäkra att de anställda får fortbildning. Om de inte gör det tycker jag gott att man kan fundera på andra åtgärder. Men det rimliga borde vara att arbetsgivarna tar sitt ansvar.

Fru talman! När det gäller den första frågan om att hålla koll på vilka som jobbar låter det som att vi borde kunna hitta en väg framåt. Att bara konstatera att vi gissar varje gång känns inte bra, utan vi borde veta vilka som arbetar och vilka kompetenser de har så att vi också kan bedöma utbildningsbehovet bättre framåt.

När det gäller arbetsgivarnas ansvar håller jag helt och hållet med om att det är så det ska se ut. När Läkarförbundet gjorde en undersökning för två år sedan – den kan vara inaktuell nu – var det 6 av 21 regioner som hade en peng med i vårdvalssystemet till vårdcentralerna för fortbildning. De andra hoppades uppenbarligen att de ändå skulle ha pengar över till fortbildning, men för att få råd med fortbildningen måste de ju dra ned på all annan verksamhet.

Det är verkligen en politisk fråga hur vi prioriterar fortbildning. Om arbetsgivarna inte gör det självmant tycker jag att vi borde grunna på att koppla legitimationen till att arbetsgivaren som anställer legitimerad personal säkrar att personalen kontinuerligt får fortbildning av god kvalitet. Och när jag säger fortbildning menar jag inte de där inspirationsföreläsningarna där man får en röd eller grön hatt på sig, utan det ska handla om kvaliteten och innehållet i yrket.

Borde vi ändå inte kunna styra på ett bättre sätt att legitimerad personal får fortbildning?

Fru talman! Tack så mycket för frågeställningarna, Acko Ankarberg Johansson!

Jag har mött en väldig massa privata vårdgivare som är verksamma i Stockholm och tycker att många av dem bidrar aktivt till kvalitetsutveckling i sjukvården. Men jag tycker också att man som regionpolitiker bör ställa krav i ersättningssystemet och vid upphandlingar för att säkerställa att personalen kan delta i utbildningsprogrammen.

Här finns det åtskilligt mer att lära och bättre åtgärder att vidta för dem som är arbetsgivare, och det är de förtroendevalda regionpolitikerna ute i regionen som borde ta detta ansvar.

Fru talman! Dag Larsson företräder ett regeringsparti som under lång tid har drivit frågan om att ta bort de delade turerna för omsorgspersonal, men det är fortfarande inte gjort.

Jag är intresserad av detta eftersom mitt parti driver samma fråga: att ta bort de ofrivilliga delade turerna eftersom dessa inskränker för mycket på privat- och familjeliv.

När, Dag Larsson, kommer de delade turerna att försvinna?

Fru talman! Först får man fundera på vem som är arbetsgivare, för det är arbetsgivaren som bör lägga schema. Själv har jag på regional nivå som regionpolitiker tillsammans med kollegor drivit på för att man ska ta bort de delade turerna.

Det är bra om staten understöder ett arbete för att få bort delade turer i sjukvården, men jag tycker att arbetet slutgiltigt måste göras av varje respektive arbetsgivare i regionen och ute på sjukhusen.

Fru talman! Ledamoten Larsson tillhör som sagt ett parti som har drivit denna fråga i storleksordningen 20 år, men det är fortfarande inte gjort.

Vad vill Dag Larsson säga till undersköterskorna som går på knäna och som i denna kris har och kommer att ha det väldigt tufft? Vad har Dag Larsson att säga till dem som ska orka fortsätta gå till sina arbeten? När ska de få lika bra arbetstider som i övriga nordiska länder? I inget annat nordiskt land arbetar undersköterskor på det sätt som man gör i Sverige.

Min fråga till Dag Larsson kvarstår.

Fru talman! Jag arbetade själv med delade tider som mentalskötare en gång i tiden, och det var helt orimliga arbetstider.

Jag återvänder till det svar jag gav ledamoten Utterstedt i min förra replik: Detta är en fråga för arbetsgivarna och regionerna att hantera. Själv drev jag tillsammans med kollegor denna fråga i region Stockholm där jag var verksam. Vi drev på för att undersköterskor ska få heltidstjänster, om de så önskar, få vettiga arbetstider, slippa delade arbetstider och få kortare nattarbetstider.

Frågan bör dock ställas i respektive regionparlament, gärna till mina kollegor. Jag är övertygad om att ledamoten Utterstedt kommer att få samma svar från mina socialdemokratiska kollegor om att de driver på i denna fråga så gott de kan. Mitt parti har ju inte makten överallt, utan 70 procent av landets befolkning styrs lokalt av andra partier, som har makten över bland annat hur arbetstider ser ut i vårt land.

Fru talman! Dag Larsson är oerhört tydlig med en sak, och det är vilken valkrets han representerar. Det råder ingen tvekan om att han representerar Stockholm. Ständigt och jämt återkommer Dag Larsson till sina erfarenheter från Stockholm. Även detta anförande handlade mycket om Stockholm.

Jag kan tycka att när vi har en debatt om svensk hälso- och sjukvård och Dag Larsson representerar det största regeringspartiet hade det varit intressant att höra något om vad det största regeringspartiet vill med svensk hälso- och sjukvård och vilka konkreta reformer Socialdemokraterna vill sjösätta för att utveckla svensk hälso- och sjukvård. Men nu kom mest iakttagelser om Stockholmspolitiken och vad som borde göras av arbetsgivaren Region Stockholm.

Jag delar givetvis uppfattningen att det är viktigt att vi i Sveriges riksdag inser vad vi har makt och befogenhet över och vad vi bäst lämnar till kollegorna i Sveriges 21 regioner att besluta om. Det är bra om vi har en gemensam insikt om att vi många gånger från statens sida ägnar oss åt för mycket detaljregleringar, och Dag Larssons erfarenhet som mångårig regionpolitiker är givetvis värdefull.

Jag hoppas att Dag Larsson tar med sig till sitt parti att man kan försöka fasa ut en del av de mycket specialiserade statsbidragen. Vi moderater tycker att man borde jobba mer med allmänna statsbidrag och ge mer makt och inflytande åt just de regionala företrädarna, som gissningsvis vet bäst hur hälso- och sjukvården ska bedrivas i till exempel Stockholm. Jag som bohuslänning skulle inte i min ödmjukhet vilja recensera Stockholmsvården och säga hur den exakt i detalj ska utformas här.

När det gäller ojämlikheten är det förebyggande arbetet viktigt. Vad gör Socialdemokraterna för att förebygga och minska de stora skillnader som finns i hälsa kopplat till just socioekonomiska faktorer?

Fru talman! Jag tackar ledamoten Hultberg.

Låt mig ta den sista frågan först. När Socialdemokraterna ledde SKR under förra mandatperioden satte vi igång, i gott samarbete med Moderaterna och andra partier, arbetet Strategi för hälsa. Det handlar om att just arbeta förebyggande och mobilisera hela sjukvårdsorganisationen i syfte att sänka de framtida hälsokostnaderna. Jag tror att det är helt nödvändigt för att sjukvården ska få rimliga arbetsvillkor i framtiden.

Merparten av detta arbete måste göras på regional och kommunal nivå. Staten bör anslå statsbidrag till detta arbete, men det är läkare, undersköterskor och gymnastiklärare som ska stå i frontlinjen och arbeta förebyggande för att förbättra folks hälsa.

Ja, jag är stockholmare, med stolthet och glädje. Jag tycker att Stockholm är en fantastisk stad, och jag visar gärna runt ledamoten Hultberg i Stockholm så att han får möjlighet att njuta av denna fantastiska stad. Jag skäller ofta på Stockholm, men jag gör det med kärlek.

Jag är imponerad av sjukvården i andra delar av landet och skulle kunna tala länge om den. En sjukvårdsorganisation som fungerar alldeles utmärkt är Region Halland. Den leds av moderater, sköts utmärkt och gör fantastiska insatser för sjukvården i Halland.

Men när det handlar om hur vi ska få folk att stanna kvar i vården är det nog inte så lönt att ledamoten Hultberg och jag står här och talar om arbetstidsscheman, utan jag tror att man måste ställa frågan till respektive regionledning – och jag är djupt kritisk till hur regionledningen i Stockholm hanterar sitt arbetsgivaransvar.

Fru talman! Dag Larsson har all anledning att känna stolthet över sin stad. Stockholm är en fantastiskt vacker huvudstad som alla svenskar kan känna stolthet över.

Men ibland kan jag som representant för landet känna en viss förtvivlan över hur Stockholmsfixerad mycket av debatten är och att debatten ständigt och jämt tar sin utgångspunkt i Stockholm. Tidigare i dag hade vi en frågestund med statsråd, och då nämnde statsrådet Bolund att smittspridningen i Sverige har gått ned. I Stockholm har den kanske det, men till exempel i Västra Götaland, som jag representerar, ser vi nu en snabb ökning av antalet fall. Det bekymrar mig lite att Stockholm många gånger får bildsätta hur det ser ut i hela Sverige.

När det gäller det förebyggande arbetet efterfrågar jag verkligen ett mer aktivt arbete från regeringen. Jag är stolt över att Moderaterna var det första parti som väckte en sammanhållen preventionsmotion. Om vi ska ha möjlighet att finansiera välfärden och vår sjukvård långsiktigt måste vi prioritera det förebyggande arbetet mycket mer för att förhindra att människor utvecklar sjukdom och ohälsa, som vi vet genererar stora kostnader.

När det gäller just cancer har WHO sagt att omkring 30 procent av all cancer skulle vara möjlig att förebygga genom livsstilsförändringar. Då är det viktigt att vi gör mer och inte gör det så enkelt för oss som Dag Larsson genom att säga att det får idrottslärare och dietister i vården lösa. Jag tror att vi behöver ta ett samlat nationellt grepp och våga titta på vad vi kan göra mer för att förebygga sjukdom och främja hälsosamma levnadsvillkor.

Fru talman! Jag vill korrigera ledamoten Hultberg. Det bjuder mig emot, men jag tvingas ändå göra det därför att det arbete med en strategi för hälsa som SKR håller på med inte bara handlar om gymnastiklärare och annat, som jag kanske sa. Det handlar om att mobilisera hela regionsektorn och hela kommunsektorn. Det handlar om att mobilisera skolan, åldringsvården och psykiatrin.

Det är en lång rad professioner som tillsammans ska arbeta utifrån varje lokal kommuns eller stadsdels förutsättningar att förbättra och höja folkhälsan. Jag är väldigt glad över att det finns en bred politisk samsyn om detta inom SKR. Jag tror att det är där det praktiska arbetet bäst bedrivs. Sedan ska vi från den statliga nivån vara med på banan och understödja arbetet. Detta tycker jag är viktigt.

Jag blev lite inspirerad. Jag tar till mig det där om att jag bara pratar om Stockholm hela tiden, så jag ska nämna två andra regioner. Jag har nämnt den moderatledda Hallandsregionen, som jag tycker är väl skött. Nu kanske några partikollegor i Halland kommer att skälla på mig för att jag säger så, men jag tycker att sjukvården där är väl skött.

Jag tycker också att Norrbottens bröstcancervård förtjänar beröm. Den tillhör de absolut bästa i hela Sverige, trots att de inte har något universitetssjukhus. Jag tycker att resten av Sverige borde studera vad Norrbotten gör rätt när det handlar om bröstcancervården.

Jag tycker att Hultberg har en poäng. Jag kan också känna en frustration ibland när hela sjukvårdsdebatten handlar om vad som sker i Stockholm. Jag kan själv bidra till det, men å andra sidan är jag ju stockholmare.

Man kan diskutera exempelvis förlossningsvården i Sverige och de enorma problem som förlossningsvården har haft i Stockholm. Det är rent katastrofalt faktiskt, med brist på förlossningsplatser och blivande mammor och pappor som fått se sitt nya barn födas på parkeringen utanför Huddinge sjukhus. Det är inte rimligt, utan det är skandal. Men så ser inte förlossningsvården ut i hela Sverige. På många håll och kanter runt om i landet fungerar förlossningsvården alldeles utmärkt. Jag har mött många regionpolitiker som blir förtvivlade när kvällstidningarnas löpsedlar helt och hållet domineras av hur illa skött förlossningsvården i Stockholm är, för så ser det inte ut i resten av Sverige.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 10 juni.)