Kommunala och regionala frågor

Fru talman! Sveriges 290 kommuner spelar en avgörande roll i det svenska samhället och för vår demokrati. Detta betänkande handlar just om kommunala och regionala frågor och rör lagändringar som styr och påverkar förutsättningarna i våra kommuner och regioner.

När man läser betänkandet tycker jag att det blir extra tydligt hur viktigt det är med ett gott samarbete mellan stat, kommuner och regioner. Men samarbetet – relationen – mellan stat och kommun är allt annat än enkelt, och det är min uppfattning att det dessutom i ganska snabb takt har blivit allt svårare.

En sak som spelar roll i detta är att Sverige nu är det land i EU där urbaniseringen går allra snabbast. Det bidrar såklart. Kanske är det nu extra viktigt för oss att hålla ihop som land, i de svåra tider som råder i och med denna kris men även givet de stora samhällsproblem som vi har haft – och har med oss även i dag – när det gäller kriminalitet och mycket annat som var påtagligt före denna kris.

Statskontoret bedömer att den samlade statliga styrningen av kommunerna har ökat såväl i omfång som i komplexitet och detaljeringsgrad. Det sker mer styrning, det sker mer ”svår” styrning och det sker en mer exakt detaljerad styrning över våra kommuner.

De större kommunerna är i dag generellt sett ganska nöjda med den statliga styrningen medan de mindre kommunerna – eller kommuner med en mindre befolkningsmängd, ska jag säga – upplever att det fungerar sämre. Jag kan tänka mig att detta delvis beror på att den statliga styrningen i mångt och mycket är utformad utifrån stora kommuners behov. Men det handlar också om byråkratin – när den statliga styrningen blir mer komplex och detaljerad genererar den en ökad mängd byråkrati som kräver mer personalresurser från kommunernas sida.

Möjligheten att jobba i detta byråkratiska landskap är såklart sämre när man har färre personer i sin förvaltning och i sin organisation. Då blir byråkratin inte till någon hjälp utan sätter bara käppar i hjulen och skapar orättvisa förutsättningar.

Det är Moderaternas och min uppfattning att vi som land i stället borde bli bättre på att bejaka de olikheter vi har. Vi borde använda dem och tåla att vi får göra saker annorlunda och olika. I stället för att försöka stöpa alla kommuner och människor i samma form borde vi bli bättre på att hitta nya sätt för staten att styra så att 290 kommuner inte behöver bli behandlade enligt samma strikta, rigida regelverk. Moderaterna tror att vi då har bättre förutsättningar att få ett land som håller ihop.

Lite mer konkret har vi i detta betänkande ett förslag om frikommunsförsök. Det är ett sätt som vi tror är bra att göra detta på. Det är inget nytt förslag. Det är inget unikt – det har tvärtom skett i Sverige tidigare, på 80talet. Utvärderingarna av försöken har enligt Sveriges Kommuner och Regioner med flera visat på bra resultat. Regeringens egen tillitsdelegation har föreslagit att detta ska ske på nytt. Det finns alltså en framarbetad sådan utredning som föreslår det.

Det här är någonting som tidigare har pågått i vårt grannland Danmark, och en ny sådan omgång sker där just i detta nu.

Genom ett frikommunförsök får ett begränsat antal kommuner – låt oss säga 10–15 stycken – möjlighet att själva identifiera statlig lagstiftning eller styrning som de vill ha undantag från eller som de vill ska fungera på ett annat sätt. Sedan testar man det och kan utvärdera och få underlag för om det fungerar bra eller dåligt. Därefter kan man sprida det till fler kommuner.

På detta sätt, och i kombination med minskade detaljerade statsbidrag och mycket annat, tror Moderaterna att vi skulle kunna få en statlig styrning som fungerar bättre för hela vårt land och som leder till att vi kan hålla ihop som land trots den urbanisering vi står inför.

Jag yrkar bifall till reservation 2.

Fru talman! För att spara tid yrkar jag bifall endast till reservation 1, även om vi naturligtvis står bakom samtliga reservationer från Sverigedemokraterna.

Fru talman! För Sverigedemokraterna är den kommunala självstyrelsen en central och viktig princip som tyvärr har urholkats mer och mer. Detta har skett genom Sveriges medlemskap i Europeiska unionen men också genom tvingande lagstiftning som varken kommunernas eller regionernas politiker kan påverka.

Ett exempel som har urholkat den kommunala självstyrelsen är Lissabonfördraget. Genom det är Sveriges kommuner och regioner tvungna att upplåta rösträtt och rätt att ställa upp i val åt personer som saknar svenskt medborgarskap och som aldrig har haft något. Det är vår uppfattning att rösträtten, liksom rätten att ställa upp i val, ska vara förbehållen landets medborgare.

Den så kallade anvisningslagen är ytterligare ett exempel där den kommunala självstyrelsen har urholkats. Genom det påtvingade mottagandet har staten bundit kommunerna vid långsiktiga ekonomiska och sociala åtaganden som riskerar att medföra stora kostnader som är mycket svåra för kommunerna att själva påverka. Det bör enligt vår mening stå varje kommun fritt att avgöra hur stort mottagande av nyanlända och ensamkommande kommunen klarar av att hantera.

Fru talman! I vårt valsystem är såväl partiröster som personröster viktiga. Att bli personvald är mycket hedersamt då det innebär att en person åtnjuter ett stort förtroende och har ett stort stöd bland partiets väljare.

Tyvärr händer det att personer väljer att lämna just det parti de är valda att företräda. Att en person lämnar ett parti eller byter parti betyder i praktiken att den inte längre företräder samma parti som väljaren avsåg när rösten lades på valdagen. En röst på en person är ju också en röst på ett parti.

I det fall någon byter parti kan valresultatet åsidosättas om mandatfördelningen mellan partierna ändras i fullmäktige. Vi tycker att det är olyckligt att fördelningen på detta vis kan ändras under mandatperioden och därmed riskera att inte återspegla valresultatet. Personer som valts som representanter för ett parti bör därför kunna fråntas sina uppdrag i fullmäktige, nämnder, styrelser, bolag och stiftelser om de lämnar det parti de valts in för, förutsatt att de inte är invalda genom personval.

Även personer som i praktiken utsetts av sin partigrupp att vara råd eller företräda gruppen i nämnder, styrelser och bolag bör kunna avsättas om partigruppen inte längre har förtroende för vederbörande. Partigruppen har ju i realiteten en rådighet att tillsätta dessa personer direkt efter valet, även om det är fullmäktige som rent ceremoniellt fastställer detta. Att denna rådighet upphör under pågående mandatperiod anser vi vara fel.

Fru talman! Jag hoppar in och deltar i KU:s debatt i dag. Mitt huvuduppdrag är i justitieutskottet, där jag är Centerpartiets rättspolitiska talesperson, så jag tar mig helt enkelt rätten att fokusera på den del av betänkandet som handlar om det lokala brottsförebyggande arbetet.

Det trygghetsskapande arbetet angår oss alla. Varenda sten i samhällsbygget, vartenda beslut som fattas i våra kommuner, civilsamhällets engagemang, näringslivets ansträngningar, den enskilda individens rättsmedvetande, medmänsklighet och civilkurage – allt detta spelar roll.

Ibland framstår det som att tryggheten är något som kan läggas ut på entreprenad på polisen. Visst, den spelar en enormt viktig roll, men tryggheten byggs underifrån, och den byggs av oss alla.

Polisen verkar av allt att döma ha fått fart på sin organisation efter ett par stökiga år. Det brottsförebyggande arbetet kom under denna tid på skam, trots att hela ansvaret inte kan sägas ligga bara hos polisen.

Även i denna del av det trygghetsskapande arbetet, det brottsförebyggande arbetet, är polisen enormt viktig. Men polisen är en av flera delar som ska passa ihop för att förhindra brott.

Fru talman! Ingen människa föds kriminell. Genom forskningen vet vi ganska väl vad som ligger till grund för att någon ska utveckla kriminalitet. Det påstås ibland i denna kammare och på andra ställen att sambandet mellan exempelvis invandring och kriminalitet inte har kartlagts eller till och med att det av någon anledning inte får kartläggas. Det är helt enkelt inte sant. Detta och andra samband har beforskats ganska ordentligt, och vi vet att sambandet mellan just utrikesfödsel och kriminalitet har ett stadigt samband över tid. Den som har utländsk bakgrund löper ungefär två och en halv gånger större risk att bli kriminell än någon med helsvensk bakgrund. Det är dock i sammanhanget en ganska liten faktor.

Den som växer upp i en familj som någon gång har varit tvungen att få socialbidrag löper sex gånger större risk att bli kriminell. Den allra största prediktorn är dock en annan: skolmisslyckanden. Den som går ut nian utan fullständiga betyg löper ungefär tolv gånger större risk att bli kriminell än någon som klarar skolan.

Varför tar jag upp detta i en debatt om ett betänkande gällande kommunala och regionala frågor från konstitutionsutskottet? Jo, eftersom att hantera socialt och ekonomiskt utanförskap huvudsakligen är en kommunal uppgift. Varje ansvarsfull kommun gör klokt i att göra allt man kan för att hjälpa människor att ta sig ur sådana livssituationer som blir negativa och destruktiva och undvika att människor hamnar i dem.

Detta är kända fakta, och alla kommuner gör nog sitt bästa när det gäller det vi normalt kallar social prevention. Men det finns en hel del lågt hängande trygghetsfrukt att skörda i form av rent praktiskt förebyggande arbete, det som i kriminologin kallas situationell prevention. Det verkar inte lika självklart för alla kommuner som i den sociala delen, och det finns enligt vår uppfattning ett behov av att klargöra det lokala ansvaret för det brottsförebyggande arbetet.

Hur vi planerar våra städer och kommuner har enormt stor betydelse för hur tryggt ett lokalsamhälle blir. Det går att bygga bort många av de möjligheter som den med onda avsikter har att förverkliga sådana avsikter. God gatubelysning och bra underhåll, att den trasiga fönsterrutan snabbt lagas, har betydelse, och flöden av vanligt folk till och från nöjen och butiker är sådant som tränger undan kriminalitet.

Mitt tips till kommunföreträdare som har problem med ett område som börjar kännas alltmer otryggt är att till exempel lägga en hundrastgård intill, ge tillstånd för en food truck eller planera dit något annat som drar till sig vanligt folk. Om det krävs mer, om otryggheten blivit så pass omfattande att människor drar sig för att besöka platsen, kan man behöva sätta in ordningsvakter. Ordningsvakter ska aldrig göra polisens jobb, men de kan ibland behövas där det annars inte hade funnits någon som kan larma och anmäla.

Det finns en rondell i Malmö som kallas knarkrondellen. Det är ett ställe där folk vet att det går att köpa illegala droger. Nu har jag fått veta att de har satt upp kameror där. Det är för tidigt att säga om de haft någon effekt. Men det skulle också gå att sätta dit två ordningsvakter på en av parkbänkarna där. Då skulle den rondellen nog inte så länge till kallas för just knarkrondellen.

Så kallade BID:s, business improvement districts, är en väl använd metod i andra länder. Det handlar om att det lokala näringslivet tar gemensamt ansvar för de ytor som hamnar mellan de olika företagens fögderier. Det är en framgångsrik metod som kan betyda en enorm skillnad för trygghet och trivsel och i förlängningen för kommunens ekonomi. För vissa kommuner är det här en öppen dörr att slå in, men för andra är det något som man ännu inte utforskat i så hög grad.

Jag vill därför yrka bifall till vår reservation nr 5 om just det lokala brottsförebyggande arbetet.

Fru talman! Trygghet och säkerhet är faktiskt det mest grundläggande för all form av statligt, kommunalt och regionalt maktutövande. Det hade inte funnits något särskilt stort skäl att ha en stat över huvud taget om det inte varit för uppgiften att se till att människor inte utsätts för brott, att de kan vara trygga och leva sina liv fria, att de kan gå hem sent på kvällen när det är mörkt utan att känna sig hotade och veta att de inte blir rånade eller utsatta för ett våldsbrott.

Vi finns till för att skydda människor från att få sin frihet inskränkt av andra som begår brott. Det gäller på alla nivåer – på statlig, regional och kommunal nivå – att där man kan måste man ta sitt ansvar och skapa trygghet och säkerhet för den enskilde.

Jag vill yrka bifall till vår reservation 6, som just handlar om att förtydliga det ansvar som kommuner har inte bara för att vara trygghetsskapande utan också brottsförebyggande. Det är en kärnuppgift.

Vissa kommuner runt om i landet gör ett fantastiskt jobb, och nästan alla kommuner gör ett bra jobb. Men det finns kommuner som gör saker som ligger långt utanför det som är kärnuppgiften för det offentliga men samtidigt inte gör tillräckligt mycket brottsförebyggande.

Det är klart att alla politiker, oavsett vilken nivå man verkar på, har ett stort ansvar. Vi från Liberalerna har föreslagit och driver på statlig nivå på för en kraftig utbyggnad av hela rättsväsendet. Det måste staten se till att ta ansvar för. Men allt som är brottsförebyggande kan inte göras av staten. Det är inte så att vi politiker här i riksdagen kan bestämma hur stadsplaneringar ska se. Det är inte så att vi politiker här i riksdagen bör bestämma i detalj hur olika kommunala förvaltningar ska utföra sina jobb.

Den enskilda kommunen har ett stort ansvar på sina axlar när det kommer till hur det lokala näringslivet får eller inte får företag att blomstra och nya jobb att skapas, att helt enkelt skapa förutsättningar för att bryta socioekonomiskt utanförskap och ta bort grogrunderna för brott.

Eftersom det här är ett delat ansvar finns det en poäng att förtydliga att varje kommun har ett ansvar för brottsförebyggandet, inte bara för trygghetsskapande. Med möjligheter och förtroende, som vi alla gemensamt ger varje enskild kommun genom det kommunala självstyret, kommer också ett ansvar. Det är det enda rimliga.

Som situationen ser ut i dag behöver lagen förtydligas. Det finns som sagt i dag ett ansvar för att vara trygghetsskapande. Vi behöver också bli brottsförebyggande. Jag kan ge ett exempel. Alla kommuner måste ha god kontakt med dem som jobbar frivilligt med de här frågorna eller till exempel ha ett samarbete med en brottsofferjour. Även om det inte finns en sådan i den egna kommunen kan det finnas i en grannkommun. Man måste etablera ett sådant ansvar.

Det är ohållbart att de kompetenser och de möjligheter som finns på kommunal nivå för att verka brottsförebyggande och trygghetsskapande inte används fullt ut, eftersom det är kärnuppgiften.

Fru talman! Polisen gör såklart ett oerhört viktigt arbete när det kommer till att verka lokalt, bygga förtroende, skapa möjligheter för brottsoffer att stiga fram och etablera kontakter och band med det lokala näringslivet eller lokala företrädare för att upptäcka och stävja brott i tid och skapa trygghet. Allting kan dock inte ligga hos staten, för staten har inte rätt kompetens, kunskap, insikt eller närhet, utan ansvaret måste tvärtom delas.

Jag vill berätta en mycket kort anekdot från Tensta, där jag bodde i många år. Det är ett område som varit utsatt för brottslighet och otrygghet. En av de saker som jag upplevde ökade tryggheten mest lokalt hos oss på Tensta torg var när uteserveringarna öppnade om somrarna och började servera lite öl. Då satte sig människor, som normalt sett inte befann sig på Tensta torg, på en uteservering med en kall bärs i handen och kanske en pizza. Plötsligt fanns det människor i rörelse. Plötsligt fanns det en social samvaro. Det fanns människor som såg och kunde reagera om något hände. Det fanns ett lokalt näringsliv som kunde ge jobb och se till att folk hade ekonomiska förutsättningar att inte dras in i kriminalitet.

Först kan det låta märkligt att en bärs kan skapa trygghet, men det kan den faktiskt. Precis den typen av saker kan kommuner göra. De kan se till att det finns ett grönskande lokalt näringsliv och levande miljöer där människor inte behöver vara otrygga utan vet att det finns en medmänniska i närheten.

Med detta sagt vill jag återigen understryka kommunernas mycket tunga ansvar för att hjälpa till att stävja brottslighet.

Jag yrkar bifall till reservation 6.

(Applåder)

Fru talman! För 41 år sedan fick jag mitt första kommunala uppdrag. Sedan dess har jag varit verksam i kommunalpolitiken och regionpolitiken i decennier, innan jag så småningom kom hit till Sveriges riksdag. Det gjorde att jag blev extra glad när mina kollegor i konstitutionsutskottet bad mig rycka in i dag och tala i denna debatt, som handlar om just kommunala och regionala frågor. Jag tycker att de är viktiga. De berör alla människor i vårt land. Det handlar om skola, vård, äldreomsorg, stadsplanering, föreningsstöd, kultur och bibliotek. Mängder av frågor hanteras av lokala, kommunala och regionala företrädare.

De flesta medborgare går nog inte omkring och tänker på den kommunala självstyrelsen varje dag, men den är i själva verket på många sätt grunden för hur vår demokrati fungerar i vardagen. När vardagsfrågor beslutas av oss gemensamt stärks den politiska demokratin. Det är också ett sätt för oss att hantera våra lokala utmaningar och bekymmer. Det framkommer inte minst i dessa tider, när vi är svårt drabbade av covid-19.

Det som nu sker i sjukvården, omsorgen, det lokala vardagslivet och skolorna bygger till stor del på att de kommunala och regionala instanserna har beredskap, resurser och möjligheter att agera för att hantera sina uppgifter i en mycket svår situation.

I betänkandet finns sex reservationer, fru talman. Jag vill för egen del yrka bifall till utskottets förslag och därmed avslag på samtliga motioner.

Bland de frågor som hanteras finns den kommunala självstyrelsen, nytt frikommunsförsök, kommunindelning, villkor för förtroendevalda, fullmäktigemötenas genomförande, kommunala folkomröstningar och lokalt brottsförebyggande arbete.

En partimotion från Moderaterna lyfter upp frågan om att ett nytt frikommunsförsök ska införas och att ett begränsat antal kommuner och regioner ska ges möjlighet att pröva en, enligt vad som framhålls, mer ändamålsenlig styrning.

I sammanhanget kan nämnas att Stat-kommunberedningen redan för 36 år sedan föreslog att ett sådant försök skulle genomföras. Verksamheten skulle bedrivas till utgången av 1988 men förlängdes därefter till utgången av 1991. I december 1990 genomfördes en sammanfattande redovisning av erfarenheterna av utredaren och dåvarande riksdagsledamoten Sören Lekberg. I samband med att frikommunsförsöket avslutades 1991 konstaterade dåvarande regering att försöket spelat en viktig roll för att förnya och utveckla kommunernas arbete.

Vidare har man tittat på frågan i Tillitsdelegationen och i den kommunutredning som arbetade fram till alldeles nyligen. I betänkandet Starkare kommuner – med kapacitet att klara välfärdsuppdraget kom utredningen fram till att man kanske skulle titta på ett fortsatt frikommunsförsök. Utredningsresultatet är nu ute på remiss. Det remitterades i mars i år, och man ska så småningom återkomma med svar utifrån remisshanteringen. Att föregripa arbetet i detta hänseende vore olyckligt, varför vi vill att motionsyrkandet ska avslås. Det är inte för att vi är emot idén utan för att ett remissarbete pågår.

En annan motion tar upp undantag från den så kallade lokaliseringsprincipen för att på så sätt möjliggöra utbyggnad av bredband över kommungränser. Utskottet kan här hänvisa till att regeringen lämnat ett uppdrag till Post- och telestyrelsen. Utifrån detta ser vi inte heller i denna fråga någon anledning att föregripa pågående arbete och avstyrker därför motionerna.

Det lokala brottsförebyggande arbetet är oerhört centralt och viktigt. Där har kommunerna redan i dag, enligt den befintliga kommunallagen, ett mycket långtgående mandat att arbeta brottsförebyggande. Trots detta beslutade regeringen i november 2019 att ge en särskilt utredare i uppdrag att lämna förslag på hur kommunerna ska få ett lagstadgat ansvar för brottsförebyggande arbete. I direktivet framförs också att kommunerna tillsammans med Polismyndigheten utgör kärnan i detta arbete. Uppdraget ska redovisas senast den 15 juni 2021, fru talman.

Det arbete är mycket viktigt, och för vår del anser vi att det inte bör föregripas.

Med dessa ord, fru talman, yrkar jag således bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 12.)