Kommunala frågor

Fru talman! Vi ska i dag debattera finansutskottets betänkande 26 om kommunala frågor.

Vi befinner oss nu i sluttampen av mandatperioden 2022–2026. Det ger oss tillfälle att summera vad Sverigedemokraterna och regeringen ärvde från de rödgröna partierna, vad vi har åstadkommit under mandatperioden och vad valet den 13 september 2026 innebär för Sverige. Det gäller inte bara Sveriges riksdag, utan det gäller också våra 21 regioner och våra 290 kommuner.

Från riksdagen ned till regioner och kommuner behöver det finnas en tydlig röd tråd i politiken. Vill man som väljare att exempelvis den politik som Sverigedemokraterna driver i riksdagen för migration, trygghet, energi och bränsle ska få genomslag också i kommuner och regioner behöver man välja Sverigedemokraterna i alla de tre valen, för allt hänger ihop.

Jag kommer själv från Gävle kommun. Där vill företrädare för Socialdemokraterna exempelvis att invandringen till Sverige ska öka kraftigt igen. Det skulle föra oss tillbaka till den situation vi hade i Sverige 2015 när 163 000 personer sökte asyl i vårt land och det kaos som följde av det.

Det skulle också innebära att de skärpningar som nu genomförs i fråga om medborgarskap och kvalificering till välfärden för invandrare skulle rivas upp. Den svenska kassakistan skulle återigen öppnas upp för alla världens människor så länge de sätter sin fot inom Sveriges gränser.

Det kan också handla om den utveckling vi sett i regioner styrda av de rödgröna partierna. Det finns exempel på prioriteringar i kommuner och regioner som innebär försämringar för medborgarna i och med att man stänger verksamheter eller centraliserar dem till större städer. Förlossningar läggs ned, vårdcentraler försvinner och sjukhusverksamheter centraliseras. Vi ser även försämringar i akutsjukvården.

För den som bor på en mindre ort kan det handla om timmar till närmaste akutsjukhus eller förlossning. Oftast är det kvinnor som drabbas av den här politiken. Ett tydligt exempel är Region Västernorrland, som styrs av Socialdemokraterna. Där stängdes BB i Sollefteå redan 2017. Nu fortsätter avvecklingen av verksamheter vid sjukhuset, eller så centraliseras de till större städer.

Konsekvensen blir att kvinnor som ska föda barn måste resa betydligt längre för att få vård. I värsta fall riskerar nu kvinnor att behöva föda längs vägen till sjukhuset. Det här påverkar tryggheten men också viljan att över huvud taget bilda familj och bo kvar.

Medan barnafödandet i Sverige har minskat med omkring 20 procent har det i Sollefteå minskat med hela 35 procent. Det är ingen slump. Vi såg samma utveckling i mitt hemlän Gävleborg. När BB i Bollnäs stängdes av Socialdemokraterna år 2002 minskade antalet födda barn kraftigt, och många unga kvinnor valde att flytta från den delen av länet.

Det här visar vilken politik de rödgröna partierna har fört ute i landet. Det är en politik som slår mot familjer och framför allt mot kvinnor.

Ett annat exempel från den här mandatperioden kommer från Region Värmland. De rödgröna partierna valde där att spara in 23 miljoner på akutens verksamhet men såg samtidigt inte några konstigheter med att satsa på ny konst för 40 miljoner kronor. Det är detta slags prioriteringar vi ser i regioner när de rödgröna styr.

Fru talman! Låt oss backa bandet till år 2022 och den situation Sverige befann sig i. Det var ingen slump att Sverigedemokraterna ökade kraftigt i valet 2022. Väljarna hade tröttnat på den migrationspolitik som förts och den kostnadskris som växt fram under de rödgröna åren.

De rödgröna hade höjt reduktionsplikten och skatten på bensin och diesel. De hade stängt ned fullt fungerande kärnkraftsreaktorer, vilket drev upp elpriserna, särskilt i södra Sverige. Allt detta eldade tillsammans på inflationen i vårt land. När bränslet blev dyrare ökade transportkostnaderna. Det drev i sin tur upp priset på varor och livsmedel. När inflationen steg höjde Riksbanken räntan, och bostadslån och billån blev tusentals kronor dyrare varje månad.

Det här var inga slumpmässiga händelser utan ett resultat av politiska beslut tagna av de rödgröna partierna här i Sveriges riksdag. Resultatet blev tydligt. Det blev dyrt att leva i Sverige. Den utvecklingen slog inte bara mot hushållen. Den slog också hårt mot Sveriges kommuner och regioner.

Kostnaderna ökade för mat i skolor och äldreomsorg. Energi blev dyrare i kommunala fastigheter. Transporter blev dyrare, och kollektivtrafikens biljettpriser behövde som ett resultat höjas. Räntorna steg kraftigt, och Riksbanken försökte parera den inflation som de rödgröna partierna skapat. Det gjorde investeringar i skolor, äldreboenden och infrastruktur betydligt dyrare. I många kommuner såg vi hur man tvingades dra ned i olika verksamheter. Smör till mackorna i skolan togs bort, mjölk drogs in, förskolor lades ned och kommunala avgifter höjdes.

Det här var konsekvenserna av en ekonomisk politik som eldade på inflationen. Det var konsekvenserna av en rödgrön politik som drabbade hushåll, företag, kommuner och regioner.

Fru talman! När Sverigedemokraterna och de nuvarande regeringspartierna fick majoritet efter valet 2022 stod Sverige inför stora problem, men vi påbörjade arbetet med att vända utvecklingen.

Vi behövde göra det billigare att leva och bo i Sverige. Därför har vi bland annat sänkt reduktionsplikten, sänkt skatten på bensin och diesel, påbörjat arbetet för ny kärnkraft, stärkt statsbidragen till kommuner och regioner, förenklat regelverk för företag och sänkt skatten på inkomster. Från den 1 april halveras dessutom skatten på mat. Detta är åtgärder som stärker hushållens ekonomi men också kommunernas och regionernas ekonomi.

Vi behövde göra Sverige tryggare. Vi har därför lagt om migrationspolitiken, och Sverige har nu den lägsta invandringen sedan 1980-talet. Det minskar trycket på kommunala verksamheter som förskolor, skolor, socialtjänst och sjukvård. Det innebär också att kommunerna nu kommer att kunna ta tag i det enorma utanförskap och den segregation som den av de rödgröna partierna tidigare förda massinvandringspolitiken skapat. Den ledde även till arbetslöshet, bostadsbrist, motsättningar och kriminalitet.

Vi har också gett polisen fler verktyg för att bekämpa brott. Straffen har skärpts, och fler skärpningar är på väg. Vi har även förändrat regelverket för kameraövervakning så att kommuner och regioner nu enklare kan använda kameror i sitt trygghetsarbete.

Men trygghet skapas inte bara här i riksdagen genom beslut som vi fattar. Den måste också byggas lokalt genom att kommuner och regioner nyttjar den lagstiftning som vi här i riksdagen möjliggjort för dem.

Låt mig ta Region Gävleborg som exempel. Där är mitt parti Sverigedemokraterna med och styr. Där genomförs satsningar på trygghetskameror och bättre belysning på sjukhusområden. Antalet kontrollanter i kollektivtrafiken har ökat kraftigt, vilket har lett till ökade biljettintäkter och minskat fusk. Man har infört avgifter för uteblivna vårdbesök där språktolk bokats och nya taxor för asylsökande. Och bidraget till Ibn Rushd har avskaffats.

Detta är konkreta exempel på hur politiska beslut kan förändra verkligheten för att göra det bättre och tryggare, när man använder de möjligheter som riksdagen faktiskt gett kommuner och regioner.

Fru talman! Valet i höst handlar ytterst om ett vägval för vårt land. Vill man ha mer invandring, högre bränslepriser, instabila elpriser, högre matpriser och högre skatter ska man rösta på något av de rödgröna partierna. Men vill man i stället ha en stram migrationspolitik, ny kärnkraft, lägre bränslepriser, halverad skatt på mat, mer trygghet och rimliga skatter röstar man på Sverigedemokraterna i alla tre valen, det vill säga till riksdagen, regionfullmäktige och kommunfullmäktige – för alla tre valen hänger ihop.

Antingen vrider vi tillbaka klockan till rödgrön tid igen och får tillbaka den politik som skapade problemen i vårt land, eller så fortsätter vi arbetet med att göra Sverige tryggare, starkare och fungerande igen.

(Applåder)

Fru talman! Sverige är ett starkt land, men styrkan i ett land mäts inte i diagram eller budgettabeller. Den mäts i hur välfärden fungerar i människors vardag – när eller om barnet får stöd i skolan, den äldre får omsorg i tid och familjen möter en vård som finns där när den behövs. Det är där politikens verkliga resultat syns. Och det är därför den här debatten är så viktig. För när kommuner och regioner pressas ekonomiskt är det inte siffror som drabbas först; det är människor.

I kommuner och regioner runt om i landet hör vi samma budskap – från norr till söder, från öst till väst. Behoven och kostnaderna ökar, men resurserna ökar inte i samma takt. Konsekvenserna är tydliga. På sina håll växer barngrupperna mycket. Skolan får svårare att ge stöd till elever som behöver det. Socialtjänsten pressas hårdare. Äldreomsorgen brottas med bemanningsproblem. Vårdens personal tvingas springa allt fortare. Detta är verkligheten i svensk välfärd i dag.

Trots detta väljer SD-regeringen att säga samma sak gång på gång: Det behövs inte mer resurser. De säger att skattesänkningar för de rikaste är viktigare än välfärden. De säger att vinster i välfärden är viktigare än trygghet. De säger att undersköterskan, läraren och socialsekreteraren ska lösa sina uppdrag med mindre för att staten valt att ge mindre. Det är en politisk värdering.

Men, fru talman, människor kan inte vänta på resurser. Kommuner som kämpar med underskott kan inte vänta. Politik handlar om att ta ansvar när verkligheten förändras.

Senast i dag har vi sett nyheten om att 50 000 nyanställda behövs inom äldreomsorgen samtidigt som två tredjedelar av dem som redan jobbar inom äldreomsorgen vill sluta. De orkar inte jobba kvar. Därför måste arbetsvillkoren bli bättre för att vi ska klara av framtidens äldreomsorg.

Redan under pandemin var revorna inom äldreomsorgen mycket tydliga. Då pratades det väldigt mycket om att stärka äldreomsorgen. Men nu minskar möjligheterna för kommunerna att göra just det. Personalen jobbar på högvarv för att kunna ge en god omsorg till våra äldre.

En av de viktigaste frågorna i betänkandet handlar inte bara om här och nu utan också om den långsiktiga finansieringen. Kommuner och regioner behöver stabila förutsättningar, inte kortsiktiga projektpengar eller tillfälliga riktade satsningar. De behöver långsiktiga, generella statsbidrag. Det ger möjlighet att planera, anställa personal och bygga upp verksamhet över tid.

Därför vill vi socialdemokrater se en bottenplatta för välfärden, där statsbidragen räknas upp i takt med inflationen. Det är så man skapar stabilitet i välfärden.

Fru talman! Särskilt tuff är situationen för små kommuner, kommuner i glesbygd och på landsbygd och kommuner som kämpar med socioekonomiska utmaningar. De har högre kostnader per invånare, de har svårare att rekrytera personal och de har mindre skattekraft.

Det är därför vi har det kommunalekonomiska utjämningssystemet – för att människor ska ha tillgång till likvärdig välfärd oavsett var i landet de bor. Men nu ser vi att regeringen i stället för att stärka systemet kommer med förslag som riskerar att slå hårt mot just de kommuner som redan har de tuffaste förutsättningarna.

Vidare har SD-regeringen tagit bort det särskilda stöd som har gått till mindre kommuner i glesbygd och på landsbygd. Man har försämrat förutsättningarna för just dessa kommuner. Det är inte att värna hela landet; det är att lämna delar av landet efter.

Fru talman! En annan central fråga i det här betänkandet handlar om vinster i välfärden. I dag är Sverige i praktiken det enda land i världen som tillåter obegränsade vinster i ett helt skattefinansierat skolsystem. Känn på den!

Konsekvenserna ser vi tydligt. Segregationen i skolan har ökat. Resurser flyttas från klassrum till aktieägare. Välfärdsbrottsligheten växer. Samma mönster som i skolan ser vi också i andra delar av välfärden. När skattemedel som är avsedda för vård, skola och omsorg tas ut som vinster går pengarna inte längre till människors behov – de går till avkastning. Men vi socialdemokrater menar att välfärdens resurser ska gå till välfärden.

Fru talman! Valfrihet är naturligtvis positivt om man kan påverka innehållet. Men då måste man kunna välja. Det måste finnas en äldreomsorg där man kan påverka innehållet och få de tjänster man behöver.

En sak borde vi dock kunna vara överens om, nämligen att valfrihet aldrig får innebära att kontrollen över välfärden försvagas. När oseriösa aktörer får tillgång till skattemedel utan tillräcklig kontroll riskerar vi inte bara kvaliteten utan också förtroendet för och tilliten till välfärden. Skattepengar ska användas till det de är avsedda för: vård, skola och omsorg.

Fru talman! Den här debatten visar en tydlig politisk skiljelinje. På den ena sidan finns de som ser välfärden som en gemensam samhällsinvestering, det vill säga vi. På den andra sidan finns de som accepterar att resurserna minskar, marknadslogiken får styra och kommunerna själva får hantera konsekvenserna, det vill säga SD-regeringen.

Vi socialdemokrater väljer en annan väg. Vi vill stärka de generella statsbidragen. Vi vill skapa mer jämlika förutsättningar mellan kommuner. Vi vill stoppa vinstjakten i välfärden och säkerställa att skattemedel går till verksamheten, för bakom varje budgetpost finns en människa: barnet som behöver stödet i skolan, undersköterskan som nu springer allt fortare mellan brukare, familjen som väntar på vård och den äldre som vill känna trygghet i sin omsorg.

Välfärd är inte abstrakt politik. Välfärd är människors liv. Därför måste vi ha en politik som ger kommuner och regioner de resurser och förutsättningar som krävs. Det Sverige vi vill bygga är ett land som håller ihop, ett land där välfärden är stark, ett land där möjligheterna är jämlika och ett land där tryggheten gäller alla. Det är den vägen vi socialdemokrater väljer.

Vi vet att välfärden formade Sverige. Den byggde vår demokrati, vår tillit och vår trygghet. Den gjorde att generationer av barn kunde växa upp med framtidstro. Den gjorde att människor kände att samhället bar dem när livet blev svårt. Att nu låta välfärden försvagas är att låta sammanhållningen försvagas. Det är att skapa ett mer ojämlikt, mer otryggt och mer splittrat Sverige.

Vi socialdemokrater väljer en annan väg. Vi väljer sammanhållning. Vi väljer välfärden. Jag hoppas på en ny riktning för Sverige i höst.

Avslutningsvis yrkar jag bifall till reservation 3 under punkt 2.

(Applåder)

Fru talman! Kommuner och regioner ansvarar för några av välfärdens mest centrala uppgifter: skolan, vården och omsorgen. Det är verksamheter som människor möter varje dag och som i hög grad avgör hur väl samhället fungerar. Samtidigt upplever många att dessa verksamheter alltmer påverkas av beslut från staten. Staten sätter regelverken, staten beslutar om bidragen och staten fattar beslut som i många fall driver kostnader i kommuner och regioner.

Samtidigt breddas kommunernas uppdrag, eller det kanske framför allt realiseras. Jag tänker på krisberedskap, både den fysiska och den digitala, som ställer större krav på både kompetens och materiel. Det är bakgrunden till många av de frågor som behandlas i betänkande FiU26 om kommunala frågor.

Fru talman! Kommunsektorn har under de senaste åren mött stora ekonomiska utmaningar. Den höga inflationen 2022 och 2023, som vi ärvde av den tidigare regeringen, stigande pensionskostnader och ökade räntor har satt hårt tryck på kommuner och regioner.

År 2023 redovisade kommunsektorn sammantaget ett resultat på omkring 25 miljarder kronor, vilket kan låta starkt, men det resultatet berodde till stor del på tillfälliga effekter.

År 2024 försämrades ekonomin i många kommuner. Ett stort antal kommuner redovisade underskott, och regionsektorn hade sammanlagt ett negativt resultat på över 20 miljarder kronor. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att många kommuner gick in i denna period med relativt starka balansräkningar. Det betyder att de hade reserver för att hantera situationen.

År 2025 gick kommunsektorn med överskott. Kommunerna hade sammantaget ett överskott på 32 miljarder kronor, och regionerna hade ett överskott på 8,3 miljarder. Det var bara 35 av landets 290 kommuner som gick med underskott.

Fru talman! Det spelar nämligen roll vem som styr. Det är en aspekt som det sällan talas om i debatten. När man studerar kommunernas ekonomi över tid framträder ett tydligt mönster: Kommuner och regioner som styrs av borgerliga partier har generellt starkare ekonomiska resultat, lägre skuldsättning och bättre kostnadskontroll.

Det handlar inte om ideologi i första hand, utan det handlar om styrning. Kommuner som arbetar systematiskt med effektivisering, uppföljning och långsiktig ekonomisk planering klarar ekonomiska utmaningar bättre. Det är därför inte överraskande att många av de kommuner som haft en stark ekonomi också är kommuner där de borgerliga partierna haft ett långsiktigt inflytande.

Fru talman! En central fråga i betänkandet är det kommunala utjämningssystemet. Sverige har stora skillnader när det gäller kommunala förutsättningar. Vissa kommuner verkar i glesbygd med långa avstånd och små befolkningsunderlag. Andra är tätbefolkade områden och har andra typer av kostnadsutmaningar.

Utjämningssystemet finns för att säkerställa rimliga förutsättningar för välfärd i hela landet, men systemet upplevs inte alltid som rättvist. Kommuner som lyckas skapa tillväxt och stärka sitt skatteunderlag får i många fall en stor del av denna tillväxt omfördelad. Det riskerar att minska incitamenten att attrahera investeringar, företag och nya invånare.

Samtidigt finns kommuner som under mycket lång tid blivit starkt beroende av systemet. Ett utjämningssystem måste därför både värna likvärdighet och skapa drivkrafter för utveckling. Det är därför välkommet att den parlamentariska Utjämningskommittén har presenterat förslag i betänkandet Nätt och jämnt – Likvärdighet och effektivitet i kommunsektorn.

Under föregående år samlade man in remisser och synpunkter, och förslaget bereds nu i Regeringskansliet och på Finansdepartementet. Förslagen syftar bland annat till att minska inkomstutjämningssystemets negativa effekter på tillväxt och göra systemet mer transparent och förutsägbart.

Fru talman! Regeringen har också tagit flera initiativ för att stärka effektiviteten i kommunsektorn. En särskild regiongranskningsfunktion har inrättats vid Ekonomistyrningsverket för att analysera regionernas ekonomi och effektivitet. Dessutom har en effektivitetsdelegation för hälso- och sjukvården inrättats för att bistå regionerna med analyser och sprida goda exempel. Det är viktiga steg, för sanningen är att välfärdens långsiktiga utmaningar inte enbart kan lösas genom ökade resurser. Vi måste också använda resurserna på ett bättre sätt.

Fru talman! Här finns en tydlig politisk skiljelinje. Från oppositionen hör vi ofta samma svar på välfärdens utmaningar: mer pengar. Men mer pengar löser inte alla problem. Om ineffektiva strukturer och arbetssätt består riskerar mer resurser bara att förstärka problemen. Vi kan inte fortsätta att göra exakt samma sak som vi alltid har gjort men till högre kostnader. Vi måste också våga utveckla nya arbetssätt, nya tekniker och bättre organisering av verksamheterna.

Fru talman! En annan tydlig konfliktlinje gäller valfriheten, som vi hörde i det tidigare inlägget. Moderaterna och regeringen står tydligt upp för människors rätt att välja skola, vårdcentral och omsorg. Den valfriheten har bidragit till innovation, utveckling och bättre service för många människor.

Oppositionen vill i stället kraftigt begränsa eller avskaffa denna frihet, men verkligheten är att många uppskattade verksamheter i dag drivs av fristående aktörer runt om i landet. Problemet i välfärden är inte att det finns olika utförare, utan problemet uppstår när kontrollen av brister inte fungerar. Därför behöver vi en stark tillsyn och tydliga kvalitetskrav, oavsett vem som driver verksamheten.

Fru talman! En annan fråga som behandlas i betänkandet gäller statsbidragen till kommunsektorn. I dag finns ett mycket stort antal riktade statsbidrag. Många kommuner har särskilda funktioner vars huvudsakliga uppgift är att söka och administrera dessa bidrag. Det innebär betydande administrativa kostnader, och det tar resurser från kärnverksamheten.

Moderaterna menar därför att generella statsbidrag ofta är att föredra framför riktade. Kommunerna känner sina lokala behov bäst och bör ha större frihet att själva prioritera resurserna. I grunden behöver vi kanske reformera hela systemet genom att minska de statliga tillskotten över huvud taget samtidigt som vi minskar pålagor och de kostnadsdrivande effekter som staten inför. En kommun borde kunna stå mer och mer på egna ben.

Fru talman! Kommuner och regioner är grunden för välfärden i Sverige. För att klara framtidens utmaningar behöver vi starkare incitament för tillväxt, bättre ekonomisk styrning, mindre administrativt krångel och starkt kommunalt självstyre. Det kräver reformer, och det kräver ansvarstagande och politiskt ledarskap. Det är det vi ser från regeringen i dag.

Fru talman! Med det vill jag avslutningsvis yrka bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Jag har en fråga till ledamoten Adam Reuterskiöld, men jag vill först bara kommentera ett par saker som ledamoten sa i sitt anförande.

Ett: Reuterskiöld står här och säger att mer resurser förstärker problemen snarare än löser problemen. Jag tycker att det är ett hån mot alla dem som jobbar till exempel inom äldreomsorgen, som måste springa fortare och fortare hela dagarna och ändå känner när de går hem att de inte har hunnit möta de äldres behov. Det är klart att pengar spelar roll.

Två: Det är inte så att vi socialdemokrater vill stoppa möjligheten att välja vård och skola. Vi vill stoppa vinstjakten. Det är skillnad. Men Moderaterna tror inte att någon kommer att vilja bedriva vård eller skola om man inte får ta ut helt ohejdat mycket av de pengar som faktiskt ska gå till skola eller vård. Det har vi olika syn på, och vi tycker att pengar som är avsedda till skolan eller till vården ska gå till just det.

Men nu till min fråga. Adam Reuterskiöld nämnde just att det är stora skillnader i hela landet och att det är helt andra förutsättningar för mindre kommuner i glesbygd och på landsbygd. De får kämpa mycket hårdare därför att utmaningarna är större.

Nu lade ju den parlamentariska kommittén i början av mandatperioden fram ett förslag som vi faktiskt var eniga om. Ingenting har kommit ut av det, mer än att regeringen har kommit med förslag som gör det svårare för många av de kommuner som behöver lyftas.

Min fråga till ledamoten är: Vad händer? När kommer det ett förslag? Regioner och kommuner förtjänar ett svar. Människor i Sverige förtjänar ett svar.

Fru talman! Tack så mycket, Eva, för de olika frågorna! Jag tar dem i tur och ordning.

Mer resurser är inte svaret på alla frågor, sa jag sa i mitt anförande, och det håller jag fast vid. Att lägga mer resurser på dåliga processer kommer aldrig att leda till bättre resultat.

Vad jag menar är att vi måste hitta nya sätt att ge effektiv nytta till våra medborgare. Jag tror att vi kommer att hitta helt nya sätt att använda vårdteknik med AI och att det kommer att förändra i grunden hur vi levererar nytta till våra medborgare. Jag anser inte att mer resurser till gamla processer som är ineffektiva löser problemet.

Tydligheten om valfriheten är jättebra. Det är bra att vi får höra Socialdemokraterna definiera valfrihetsfrågan väldigt tydligt. Man är för valfrihet, men ingen får ha ett företag för att hantera det och man ska inte ge företag de förutsättningar som vi ger för att bidra till valfrihet.

Det är en enorm massa företagare i Sverige som levererar fantastiskt god service till våra invånare. Det ska vi vara stolta över, och det ska vi bidra till. Problemet i valfrihetssystemet är naturligtvis inte vinsterna i sig. Problemet är att man ska avkräva kvalitet och resultat, och det ska man göra oberoende av om det är en kommunal verksamhet eller en fristående leverantör. Det spelar ingen roll. Vi ska kräva resultat och kvalitet i alla fall.

Sedan är det detta med utjämningssystemet. Ja, man kan se att en väldigt stor andel går till Södertälje, Malmö och Göteborg, som naturligtvis har enormt bra förutsättningar att själva skapa den här nyttan för medborgarna. Det spelar roll vilka som styr kommunerna. Man kan se hur resultatet för Stockholms stad har fallit under de senaste åren.

Fru talman! Ett: Vi är emot att plocka ut vinst, det vill säga att ta bort pengar från välfärden. Det är det vi är emot. Det är det som skadar kvaliteten i välfärden, och den vinstjakten måste stoppas.

Två: Jag tror att ledamoten behöver läsa på lite. Det är ju inte så att Malmö får en högre andel av utjämningen. Jo, om man räknar i antal invånare, därför att Malmö är större än till exempel Perstorp. Malmö har fler invånare än Perstorp. Men Perstorp får mer per invånare. Ledamoten bör läsa på lite innan han uttalar sig om saker som handlar om utjämningssystemet, för ledamoten har inte fog för det han säger. Det där är bara osanningar som sprids.

Tre: Nej, mer pengar kanske inte spelar så stor roll om det finns tillräckligt med pengar. Då kanske inte mer pengar spelar så stor roll. Men det finns inte tillräckligt med pengar i välfärden, och då spelar pengar roll.

Jag kan göra en jämförelse om det som vi inte är överens om. Om man ger pengar till människor som redan har spelar det inte så stor roll, eller hur? Men om man ger pengar, det vill säga skattesänkningar, till dem som inte har spelar det väldigt stor roll. SD-regeringen kanske borde fundera lite över hur det hänger ihop.

Fyra: Jag begärde bara en tidsuppskattning av när förslagen om en rättvisare fördelning av skattemedlen, det vill säga pengarna till välfärden i utjämningssystemet, kommer. När kan vi få en mer rättvis och jämlik välfärd i hela landet? Det undrar jag. När blir det?

Fru talman! Tack, Eva, för kommentarerna här! Vi tar dem i samma ordning som vi började med.

Vinster i välfärden är en tung fråga att hantera för många partier. För oss är det inte så svårt, men för er måste det bli väldigt svårt. Ska man då begränsa städbolaget som städar skolan? Ska de också ha en begränsning i vinsterna? Ska byggföretaget som bygger skolor och vägar också ha en begränsning i vinsterna?

Ska vi ha ett helt nytt system för företagen i Sverige där staten avgör hur mycket vinster vi ska ha? Nej, det systemet kallas i förlängningen socialism, och det är något som vi inte står för. Vi är rätt tydliga med att vinster i välfärden inte är problemet. Problemet är leverans av nytta. Där ska vi vara benhårda.

Vi ska också vara benhårda med att beivra välfärdsbrottslighet. Pengar ska gå till det som är syftet, inte till någon brottslighet. Regeringen har infört en rad olika aktiviteter för att begränsa de här effekterna. Det är oerhört viktigt, och där är vi nog överens – pengarna ska naturligtvis gå till det som är meningen.

När det gäller mest pengar och hur man räknar per invånare var det jag sa i mitt svar att Malmö får mest pengar. Det vidhåller jag, för Malmö får mest pengar. Det jag menade var att Malmö har alla de möjligheter en storstadsregion i närheten av Europa har att skapa välstånd och tillväxt och därmed inte behöver ett kommunalt utjämningssystem. Däremot finns det kommuner i övre Norrland som har helt andra utmaningar än Malmö har.

Jag tror nog att vår fördelning av det kommunala utjämningssystemet måste analyseras mer, och det är också det som regeringen gör. Det funkar ju inte att vi pinar pengar ur kommuner med väldigt få invånare och fördelar till väldigt stora kommuner som egentligen borde klara sig själva.

Jag påminner ledamöterna om att när man tilltalar en meddebattör är det inte bara med förnamn, utan det är med för- och efternamn – och alltid via talmannen. Det vet ni efter rätt många debatter.

Fru talman! När vi går till vårdcentralen vill vi vara trygga i att vi bemöts utifrån våra behov, inte utifrån hur lönsamma vi är. När vi får en behandling vill vi vara säkra på att den ges för att göra oss friska, inte för att den är den mest lönsamma. När våra barn börjar i skolan vill vi att de möts som elever, inte som kunder eller vinstmöjligheter.

I dag går flera miljarder av det vi betalar i skatt för välfärden till privata vinster, oftast till riskkapitalbolag som gör sitt bästa för att smita från skatt. Avkastningen på eget kapital för företag inom hälso- och sjukvård är mer än dubbelt så stor som i hela tjänstesektorn. Vården har blivit en kassako.

Det som kostar mest pengar, och som är avgörande för kvaliteten i välfärden, är personalen. Det är den företagen oftast sparar in på för att göra vinster. Privat äldreomsorg och privata skolor har lägre personaltäthet och ofta lägre löner än vad kommunala äldreboenden och skolor har. Otrygga anställningar är betydligt vanligare i den privata äldreomsorgen.

Ett annat sätt att spara pengar är att hyra lokaler, till och med för förskolor, i fastigheter utan skolgård eller gymnastiksal.

Vinstintresset förvrider välfärdens sätt att fungera. Vårdcentraler och läkarmottagningar etablerar sig mycket oftare i områden där folk är välbeställda och relativt friska. Vinstdrivna skolor lockar helst till sig elever från studievana hem med löften och reklam som inte motsvarar kvaliteten på undervisningen.

Så mycket som två tredjedelar av Sveriges befolkning vill stoppa vinstutdelning i skattefinansierad vård, skola och omsorg. Sedan kriminella gäng etablerade sig i välfärden finns det ytterligare skäl att stoppa vinsterna. Det är dags att ta det beslutet nu!

Samtidigt behöver möjligheten för idéburna verksamheter att delta i upphandlingar öka. Det är rimligt att försöka mildra vissa av de negativa effekter som LOV-systemet gett upphov till. Ett sätt är att underlätta för idéburna aktörer att delta i upphandlingar. När Uppsala till exempel valde att öppna en upphandling enbart för idéburna organisationer överklagade företagen och förlorade. Nu hoppas jag att fler kommuner och regioner kan följa efter.

Fru talman! Vi kan konstatera att högermajoriteten inte prioriterar kommuner och regioner. I stället för att lyssna på kommunernas vädjan om att halvera antalet riktade statsbidrag ökade man dem i år. I stället för att värdesäkra de generella statsbidragen fryste man dem i år. I stället för att lägga resurser på kommunernas och regionernas stora behov av investeringar sänkte man skatten för höginkomsttagare. Kommunerna och regionerna fick stå där med lång näsa.

Behoven varierar och utvecklas i takt med befolkningsökningen, men vi har inte något system i Sverige som säkerställer att resurserna motsvarar behoven. De generella statsbidragen är inte indexerade för att följa den automatiska kostnadsutvecklingen. Vården, skolan och omsorgen måste ständigt anpassas till det rådande kostnadsläget i stället för efter medborgarnas behov. Vänsterpartiet menar att de generella statsbidragen till kommuner och regioner måste indexeras utifrån förändrade priser och löner i kommunsektorn och utifrån demografiska förändringar.

Fru talman! Kommunerna och regionerna ansvarar för en stor del av den offentliga verksamheten, såsom välfärdstjänsterna inom skola, hälso- och sjukvård, omsorg, kollektivtrafik, vattenförsörjning och renhållning med mera. Alla kommuner respektive regioner har samma uppdrag. Alla invånare ska ha tillgång till god och likvärdig välfärd oavsett var i landet man bor.

Samtidigt skiljer sig förutsättningarna åt mellan olika kommuner och mellan olika regioner när det gäller exempelvis skattekraft, folkmängd, åldersstruktur, bebyggelsestruktur och socioekonomi som befolkningens utbildningsbakgrund och inkomst. Dessa strukturella skillnader leder till att de ekonomiska förutsättningarna är olika både på intäktssidan och på kostnadssidan. Därför har vi det kommunala utjämningssystemet.

Systemet syftar till att skapa likvärdiga ekonomiska förutsättningar för alla kommuner och regioner i landet att kunna tillhandahålla likvärdig service. Meningen är att skillnader i kommunalskatt i stort ska spegla skillnader i effektivitet och service- och avgiftsnivå. Det ska inte bero på strukturella skillnader. Det har dock sedan länge varit uppenbart att systemet inte uppfyller målet. Detta visar inte minst de stora skillnaderna i kommunala och regionala skattesatser, där det skiljer nästan 7 kronor mellan den kommun som har högst skattesats och den som har lägst.

En stopplag som straffar kommuner som höjer skatten och premierar dem som sänker den – som regeringen vill – är inte lösningen. Lösningen är ett bättre utjämningssystem och ett utökat statsbidrag. I dag tvingas kommuner höja skatten om de vill behålla bra välfärd och service när regeringen inte höjer statsbidragen utan hellre sänker skatterna.

Sveriges minsta kommun är stor till ytan. Dorotea är lika stort som Blekinge och nästan lika stort som halva Stockholms län. I Dorotea bor cirka 2 300 personer och i Stockholms län över 2,4 miljoner. I Dorotea måste man hålla igång skolor med cirka tio elever, eftersom det är tio mil till nästa skola. En liten och gles kommun har andra utmaningar än tätbefolkade kommuner med korta avstånd.

För att Dorotea och andra små glesbygdskommuner ska överleva behövs ett utjämningssystem som utjämnar mer. Samtidigt behöver vi tillföra mer pengar till systemet. Det kan inte få vara så att det skiljer nästan 7 kronor i skatt på grund av de demografiska förutsättningarna.

En utredning har kommit med förslag på ändringar av utjämningssystemet. Även om utredningens förslag är långtifrån tillräckliga för att skapa likvärdiga ekonomiska förutsättningar var kommitténs förslag ändå ett steg i rätt riktning. Än så länge har regeringen inte genomfört förslagen eller ens kommit med förslag. Det är dags att ändra utjämningsystemet!

Fru talman! Sedan regeringen tillträdde har vi sett ständiga nedskärningar i kommuner och regioner. Regeringen ökar klyftorna och har dubblerat antalet fattiga. Nu lever cirka 730 000 personer – vuxna svenskar – i materiell och relativ fattigdom.

Under högerregeringens tid vid makten har vräkningarna ökat kraftigt. Sedan 2022 har antalet vräkningar via Kronofogden ökat med nästan 50 procent. Mer än 824 barn vräktes från sitt eller en förälders boende under 2025. När barn vräks måste socialtjänsten agera, och det blir kostnader för kommunerna.

Med den politik som högerregeringen för, där människor har blivit fattigare och framöver kommer att bli ännu fattigare, ökar kostnaderna i kommunerna. När Danmark till exempel sänkte socialbidragen ökade kriminaliteten bland unga. Om kommunerna tvingas till nedskärningar inom socialtjänsten, fritidsutbudet, skolan och stödet till ideella organisationer ökar barns utsatthet ännu mer. En klok kommun satsar på barnen för att kompensera för regeringens ointresse, även om det kan krävas en skattehöjning.

Fru talman! Det är min och Vänsterpartiets absoluta övertygelse att en stark, gemensamt finansierad och jämlik välfärd, låg arbetslöshet och ett starkt socialt försäkringssystem är det bästa sättet att motverka klassamhället. Dagens stora klyftor mellan människor och mellan kommuner måste minska. Hela Sverige behövs, och alla människor behövs. Kommunerna och regionerna måste kunna leverera bra välfärd utan vinstintresse.

Sverige behöver en ny regering och en ny politik.

Jag står bakom samtliga reservationer, men jag yrkar bifall till reservation 10 om stopp för vinster i välfärden.

Fru talman! Vi diskuterar kommunerna, för det är där vi bygger Sverige. Detta slog Kristdemokraternas förste partiledare, prästen Birger Ekstedt, fast. Kommunerna ser väldigt olika ut och har olika förutsättningar. I kommunerna råder kommunalt självstyre, och vi tror att besluten kan bli både bättre och mer legitima.

Här låter vi oss vägledas av den så kallade subsidiaritetsprincipen. Den innebär att beslut ska fattas på lägsta möjliga effektiva nivå. Där familjen bäst kan avgöra besluten hemma vid köksbordet ska alltså ingen högre instans lägga sig i. Detta gäller hela vägen upp till Europanivå.

Kommunerna och regionerna står för en stor del av de så kallade välfärdstjänster som vi medborgare värdesätter och är i behov av. Samtidigt är kommunernas verksamhet bred – kan man säga utan att ta till överord – och spänner över så vitt skilda områden som vård, omsorg, utbildning, kultur, fritidsverksamhet och teknisk infrastruktur, för att bara nämna några. Kommuner och regioner är en sektor som 2024 omsatte över 1,4 biljoner kronor – 1 400 miljarder kronor. Det är alltså en av Sveriges absolut största ekonomiska helheter.

Fru talman! Låt oss alltid akta oss för att klumpa ihop kommuner och regioner som om de vore lika, för det är de inte. Precis som att människor inte kan bedömas enkom efter biologiskt kön, ålder, hudfärg eller nationalitet ska kommunerna bedömas var och en för sig. En kommun kan ha brist på bostäder medan det finns jobb att söka. En annan kommun kan säga precis tvärtom: Här finns det bostäder, men det finns å andra sidan inga jobb.

Jag tror att vi hittar ett antal nycklar i att ge utrymme för mer kreativa lösningar, mer av avreglering och mindre av detaljreglering. Vi behöver få ned ledtider och så vidare, liksom genomföra regelförenklingar. Jag tror att företag, organisationer och offentlig sektor behöver inte bara kunna utan också våga ta initiativ för att sätta fart på byggandet av framtidens Sverige.

Fru talman! Det har snart gått åtta år sedan jag klev in i riksdagen, och man har ju fått vara med om en hel del under dessa åtta år. Det har varit omtumlande saker som pandemin, inte minst, liksom höga energikostnader och upplevelsen av krig i vårt närområde. Vi har sett den fruktansvärda massaker som Hamas utförde på civila israeler. Det är hot om tullar som kommer och går, höll jag på att säga, och nu har vi dessutom osäkerheten kring oljepris och annat som en konsekvens av situationen i Iran. Vid sidan av det enorma mänskliga lidande som de här sakerna har orsakat pressar de naturligtvis Sverige ekonomiskt och gör den ekonomiska framtiden mer osäker.

Inflationen låg på nästan 10 procent när vi tog över makten, och jag nämner inte det för att fördela skuld hit eller dit utan för att konstatera att just inflationen gjorde att kommuner och regioner beräknades få en höjning av pensionskostnaderna med ungefär 50 miljarder. Nu när vi har fått ned inflationen till målnivån – och till och med under den – frigörs resurser för kommunerna att lägga pengar på annat.

Fru talman! Även om det finns riskfaktorer som vi alltjämt måste väga in – saker och ting går liksom inte bara på räls – ser vi nu allt tydligare de efterlängtade signalerna om att lågkonjunkturen släpper sitt grepp om vår ekonomi. Jag tror mycket på den budget för 2026 som vi i riksdagen har godkänt. Det känns minst sagt rimligt, menar jag, att vi stöttar hushållen genom bland annat sänkt skatt på arbete, sänkt skatt på pension, sänkt skatt på drivmedel, sänkt moms på mat, sänkt skatt på el och sänkt skatt på sjuk- och aktivitetsersättningen, för att nämna några exempel.

Jag nämner detta för att kommunsektorns ekonomiska förutsättningar i hög grad påverkas av skatteunderlagets utveckling – och för att skatteunderlagets utveckling påverkas av hur mycket människor arbetar. Att vi nu har en regering som vill återupprätta arbetslinjen och förbättra näringslivsklimatet är således bra även för kommunernas ekonomi.

Jag vill ta tillfället i akt att ånyo påminna kammaren om att den kaka som många debattörer så gärna vill tala om hur den ska fördelas först måste bakas. Det blir också lättare att fördela kakan om den växer. Därför är jag nöjd med att vi kristdemokrater i regeringssamarbetet drev på för den tillväxtbudget regeringen har för 2026. Den stärker köpkraften, får fler i arbete och gör det mer lönsamt för folk att driva företag. Det investeras också i både forskning och infrastruktur. Får man inte fart på tillväxten kommer det nämligen i slutändan att drabba välfärden – var så säker! Därför är det väldigt förhoppningsfullt att Sverige nu spås vara ett av de absolut främsta länderna inom EU när det gäller just tillväxt.

Fru talman! Vi har ett utjämningssystem som när det fyller sitt syfte ger möjlighet till likvärdiga ekonomiska förutsättningar för kommuner och regioner. Det ska inte motverka effektivisering, utveckling och tillväxt. Utjämningssystemet är viktigt eftersom situationerna ser mycket olika ut ute i landet, och man ska komma ihåg att kommunerna har exakt samma uppdrag även om situationerna ser olika ut. Kommunerna har ett huvuduppdrag, och det är att se till att medborgarna kan lita på att välfärden finns när de behöver den. I kommunerna ska medborgarna även ges möjlighet att utvecklas och växa, så att alla kan vara med och bidra till vår samhällsgemenskap.

Fru talman! Jag ska ge ett tips: Om man vill sova gott om nätterna ska man inte avsluta dagen med att läsa om försörjningskvoten och prognoserna för densamma. Försörjningskvoten är alltså relationen mellan den arbetsföra befolkningen och dem som är barn och unga eller pensionärer. En högre kvot indikerar större försörjningsbörda för den arbetsföra befolkningen. Även om antalet förvärvsarbetande nu väntas öka, vilket mildrar konsekvenserna av försörjningskvoten, är prognosen att den nuvarande försörjningskvoten, som ligger på 70, ska växa till 92 under de kommande 50 åren. Det beror på minskade födelsetal och en ökning av antalet äldre.

Jag vill därför avsluta mitt anförande med att säga att jag tror att det är viktigt att vi fortsatt ser över kommunernas verksamhet och att den förbättras. Sedan 1993 har staten ett effektiviseringskrav på sig när det gäller myndigheternas förvaltningskostnader. Vi kristdemokrater anser att även kommunerna bör arbeta utifrån den linjen och ständigt försöka utveckla sina arbetssätt. När en kommun identifierar ett sätt att göra någonting både billigare och bättre frigörs nämligen resurser som kan återinvesteras i kärnverksamheterna. Det gör det också möjligt att prioritera det som är viktigast för medborgarna, nämligen vård, skola och omsorg.

Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.

(Applåder)

Fru talman! Ledamoten Hans Eklind lyfter detta med kakan, alltså den del som ska generera skatt till välfärden. Men som det ser ut i dag, under den här regeringen, är det 500 000 som står utan arbete.

Jag menar att detta är en av de viktigare faktorerna, det vill säga att – precis som ledamoten lyfte – volymen som kan betala skatt är stor. Anser ledamoten att man har gjort tillräckligt för att få fler i arbete? Det är i dag 500 000 arbetslösa, bland annat akademiker, och vi har sett detta under hela mandatperioden. Vilka är framtidens lösningar från regeringen i dag?

Fru talman! Tack för frågan, Anders Karlsson!

Jag sa i mitt anförande att vi lägger fram en tillväxtbudget. Jag vet att ledamoten precis som jag känner till det faktum att fyra av fem jobb skapas i små och medelstora företag. Vill man lösa arbetslösheten måste man se till att vi har en företagsamhet som inte bara startar, det vill säga att människor som har en livsdröm vågar starta företag, utan att företagare också vågar växa. Det är den lösning som gäller på sikt, men den börjar redan här och nu, med den här budgeten. Jag tycker att vi lägger fram en väldigt offensiv budget.

Man kan också ta upp det här med att vi sänker kostnaderna så väldigt mycket för hushållen. Ja, det är riktigt att en tvåbarnsfamilj får ungefär 5 050 kronor mer i månaden jämfört med innan den här regeringen tillträdde, men just det faktum att hushållen får förbättrad köpkraft är oerhört centralt för att få fram fler företag – och dessutom företag som mår bra och som vågar anställa. Jag tycker alltså att Anders Karlsson kan vara lugn med att den här regeringen redan har vidtagit en rad åtgärder.

Det man inte pratar så mycket om men som jag tycker är viktigt är de regelförenklingar som har gjorts. Det gäller kvittokravet och andra saker. Det är en kostnad som företagen har haft, och den här regeringen ser över regelförenklingar på ett sätt som ingen annan regering någonsin har gjort. Vi har också ett implementeringsråd som jobbar med detta med gold-plating, som det kallas, nämligen att man krånglar till saker och ting så till den milda grad att vi överimplementerar EU-regler i Sverige. Vi har ett implementeringsråd som tittar på vad som är en bra miniminivå.

På en rad olika punkter, både när det gäller ekonomi och när det gäller regler och annat, ser alltså den här regeringen till att inte bara vänta utan faktiskt ligga steget före. Sammantaget med budgetpropositionen och allt det andra arbete vi gör ser jag att vi kommer att återkomma till en situation där företag nu på ett helt annat sätt driver skapandet av nya arbetstillfällen.

Fru talman! Jag tackar Hans Eklind för svaret.

Vi ser ju inte bara hög arbetslöshet i Sverige i dag, utan vi ser också kompetensbrist – konstigt nog, med tanke på den höga arbetslösheten. När vi tittar på välfärdens kärna, alltså skolan, ser vi att 20 000 av de som går ut grundskolan i dag inte är behöriga till gymnasiet. Detta är en viktig del att ta på allvar. Även här har det gått åt fel håll.

Fru talman! Jag menar att de här två sakerna hör ihop. Man måste se till att kommunerna fungerar och kan leverera en bra skola för att vi ska få rätt kompetens till våra företag och för att vi ska få tillväxt. Båda dessa saker har gått åt fel håll under den här mandatperioden.

Jag hoppas att Hans Eklind har en liknande bild av detta. Om han inte har det har han möjlighet att replikera.

Fru talman! Det var ju onekligen gentilt att jag fick replikera på en, tycker jag, ganska illasinnad slutkläm.

Jag tycker ändå att Anders Karlsson pekade på en rad olika saker som även jag ser som oerhört viktiga. Sverige har en matchningsproblematik som den här regeringen försöker att åtgärda. Vi bygger ut yrkesutbildningarna på ett sätt som man inte har gjort tidigare.

Jag ser också att vi har behov av kompetens. Det handlar inte bara om att utveckla kompetens inom landet, men det gör man bäst genom att se till att det lönar sig att studera. Den som tar de där extra åren i högre utbildning ska också kunna räkna hem det i lönekuvertet – allt annat vore ju fullständigt dumdristigt.

Jag ska inte säga så, men jag måste ändå notera att Anders Karlsson vill samarbeta med en typ av partier som har en annan syn på detta än vad jag har. Lycka till, säger jag till ledamoten om han menar allvar med att vi har kompetensbrist. Jag förstår inte riktigt hur vi ska avhjälpa den med den andra sidans sätt att se på människors möjligheter att göra karriär och leva gott på sin lön efter att ha investerat väldigt mycket arbete.

Jag förstår inte riktigt den slutsats som Anders Karlsson landar i. Det jag verkligen brinner för när det gäller arbetslösheten är att få till en mycket bättre fungerande integration och en integration som är mer kravfylld. Om vi tittar på arbetslöshetssiffrorna ser vi att det i alldeles för stor utsträckning är utlandsfödda som dominerar där. Om man tar bort dessa personer har Sverige inte längre någon avvikande arbetslöshet.

Det som avviker hos oss i Sverige är att vi har väldigt mycket svårare att få människor som kommer till vårt land att ta ett arbete. Här tror jag oerhört mycket på det som regeringen gör med den nya bidragsreformen, inte minst när det gäller aktivitetskravet. Om du är arbetsför men arbetslös ska du aktivera dig och göra dig anställbar. Jag tror att detta på sikt är en av regeringens viktigaste åtgärder under den här mandatperioden.

Fru talman! Vi debatterar finansutskottets betänkande 2025/26:FiU26 Kommunala frågor. Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 2 under punkt 1, om det kommunalekonomiska utjämningssystemet.

Det är stora skillnader mellan kommuner i det här landet. Den som tittar på skattenivån i de olika kommunerna ser en tydlig bild: Norra Sverige har väsentligt högre skatt än södra Sverige, med undantag för småländska höglandet, där det råder någon sorts Norrlandsfenomen. Det kan skilja som mest 6 kronor. Den stora skillnaden får effekt när det gäller vad man kan göra och uppnå som kommun.

Det är viktigt att man på något sätt utjämnar dessa skillnader och inte väntar för länge. Jag har varit i riksdagen i drygt tre år. Jag har studerat detta och vad vi gör för att gå i den riktningen. Jag är inte särskilt imponerad av resultatet. Vissa förbättringar har i och för sig skett, men de har inte gjort någon avgörande skillnad. Det råder fortfarande stora skillnader mellan kommunerna. Så har det varit även under andra styren och under lång tid.

Fru talman! Det krävs mer övergripande förändringar på det här området och acceptans för den bild vi ser. Det är ett måste att vi får hela landet att hänga ihop. Då måste vi ta frågan om utjämning av skatten på allvar. Det är inte rimligt att norra Sverige, som har väldigt stora naturtillgångar och som levererar både el och andra resurser till de södra delarna av landet, har en väsentligt högre skattenivå. Detta är varken rimligt eller rättvist.

Utjämningssystemet borde ha mer fokus på hur tätt människor bor, gleshet och liknande förutsättningar än vad som är fallet i dag.

Vilka effekter får detta? Effekten blir många gånger, fru talman, att skolans resultat blir lidande. Det kan man till viss del kompensera genom att höja skatten, men det finns många gånger en gräns för detta. Det finns en gräns för medborgarnas acceptans för att gå den här vägen fullt ut.

Samtidigt diskuterar vi ju nästan en skolfråga i detta betänkande. När vi tittar på finansieringen är vi inne på effekten på skolan. Det är beklämmande att se att 20 000 elever i dag inte kan gå vidare till gymnasiet på grund av att skolan inte har klarat av att leverera en bra utbildning till dem. Detta är inte acceptabelt, och det behöver absolut inte se ut på det sättet. Om man låter kommunerna styra mer och använda sin klokskap och sin lokala förmåga att veta vad som behövs kan man få en betydligt bättre nivå än att ha 20 000 som inte kan gå vidare till gymnasiet.

Jag vill också säga något om friskolor. Om man som jag kommer från en mindre kommun, med drygt 30 000 invånare, är man ganska glad om man får någon friskola att visa intresse. Jag är i grunden för valfrihet. Den valfriheten gör många gånger att det blir lite lättare att göra ett positivt val. Alla passar kanske inte i den kommunala skolan, och genom att det finns friskolor kan man göra ett positivt val till en sådan skola.

Jag hade förmånen att få in en friskola som visade intresse och som vi sa ja till när jag var kommunalråd och hade ansvar för dessa frågor. När man gör en sådan manöver spänner också de befintliga kommunala skolorna bågen och visar att de kan lite mer. Man får alltså inte bara effekten att man får in en friskola och valfrihet, utan man kan också få andra positiva effekter.

När ytterligare friskolor ville gå in och ta över en tredjedel av den kommunala verksamheten var jag däremot inte med på banan. Jag insåg att riskerna med att få den typen av friskolor var väldigt stora för en mindre kommun.

För mig är det totalt självklart att friskolor måste ha möjlighet att göra vinst. Jag ser ett problem med att man säger att man inte vill ha vinst. Jag såg att John Bauer-skolan i Jönköping inte klarade sig. Problemet är mycket större om man får en förlust i friskolorna. När någon inte klarar av att bedriva en verksamhet har en kommunal skola ansvar för att ta över direkt. Det är mycket värre än att en friskola har möjlighet att ta ut vinst.

Man måste dock ställa samma krav på kommunala skolor och friskolor.

Jag är jättenöjd med Skolinspektionens sätt att utöva sin uppsiktsplikt. Men även kommunerna har uppsiktsplikt, också när det gäller friskolor. Även om det har krävts ett förtydligande av regeringen menar jag att kommunerna alltid har haft uppsiktsplikt även när det gäller friskolor.

Hur transparenta kommunerna är i sin redovisning av sin ekonomi är inte oviktigt. Det handlar om både resultat och investeringsbudget. Här har riksdagen röstat igenom ett förslag från regeringen om hur kommunerna kan hantera ett överskott på ett mer flexibelt sätt och mer som ett företag. Detta skedde i början av mandatperioden, och jag välkomnar det. Förslaget gör det lite enklare för en kommun att hantera sitt resultat, för det ska inte vara svårt. Det handlar dock inte om riktiga pengar utan om att få ihop ett resultat så att man resultatmässigt kan använda ett överskott. Kommunrevisionen ska också ha full koll, och transparensen måste som sagt vara stor när det gäller kommunal ekonomi.

När det gäller statliga pengar har många i dag tagit upp riktade statsbidrag kontra generella statsbidrag. Givetvis är kommunerna tacksamma för generella statsbidrag, för då kan de enklare göra sina egna prioriteringar. Här går det nu åt rätt håll, och detta får vi inte släppa på. Det är som med regelförenklingar; det är lätt att ramla tillbaka till det gamla så fort man tar nästa steg. Men de generella statsbidragen bör absolut prioriteras, och med tanke på hur överens vi har varit i frågan under dagens debatt borde det vara självklart att gå åt detta håll.

Fru talman! Livet i Sverige pågår i våra kommuner. Det är där barnen går till skolan, det är där de äldre får sin omsorg och det är där människor möter välfärden – eller möter dess brister. Därför är det också där politikens konsekvenser blir som allra tydligast.

I dag pratar vi om kommunala frågor och egentligen då om vilket Sverige vi vill ha. Är det ett Sverige där välfärden är stark oavsett var man bor, ett Sverige där skattemedel används till det de är avsedda för och ett Sverige där kommuner har kraft att både klara välfärden och ställa om till ett hållbart samhälle? Eller är det ett Sverige där ansvaret skjuts nedåt, där resurserna inte räcker och där skillnaderna växer?

En av de mest avgörande frågorna är den om kommunernas långsiktiga finansiering. I dag pressas kommunerna från flera håll samtidigt. Det handlar om ökade behov, demografiska förändringar och klimatutmaningar samtidigt som regeringen inte tar sitt ansvar.

Miljöpartiet vill att staten ska ta ett större och mer långsiktigt ansvar för kommunsektorns ekonomi genom att räkna upp och sedan indexera statsbidragen. Man ska runt om i landet inte behöva lappa och laga år för år, alltid med för lite resurser för behoven så att man tvingas till nedskärningar. De senaste åren har Tidöregeringens ekonomiska politik tvingat kommunerna till just det. Det gör att välfärden vacklar när det behövs stabilitet och planeringsförutsättningar.

Det handlar om något så enkelt som att kunna anställa och inte behöva säga upp. Det är inte minst viktigt att kunna värna den personal man har och kunna locka fler. Annars klarar vi inte att trygga välfärden. Om ingen vill arbeta inom välfärden faller den.

Förutom att regeringen fortsätter att underfinansiera välfärden kastar man också ut människor som arbetar där. Det är människor som har bott här länge, som har lärt sig språket, som har barn i skolan, som har gjort allt rätt och som arbetar i välfärden där de så förtvivlat väl behövs. Dem kastar Tidöregeringen nu ut ur Sverige. Det är en kall och hänsynslös politik, inte bara mot dem som ville bygga sin framtid och leva sina liv här utan också mot dem som får vänta allt längre i vårdköerna och som inte får en tid på vårdcentralen.

Som om detta inte vore nog har vi ett system där inte behoven utan marknaden styr. Men välfärden är inte vilken marknad som helst. När skattemedel lämnar klassrummet, vårdcentralen eller äldreboendet och i stället blir till vinstutdelning urholkas inte bara ekonomin utan också tilliten.

Miljöpartiet vill i stället se en välfärd där resurserna stannar i verksamheten och där behov och kvalitet går före kortsiktig avkastning.

Sverige är i dag det enda land i världen där obegränsade vinstuttag tillåts i skattefinansierade skolor. Det är faktiskt helt galet när man tänker på det. Samhällsekonomiskt är det otroligt dumt, men systemet med marknadsskolan är inte bara en fråga om ekonomi utan om hela skolans uppdrag. När skolor konkurrerar om elever som kunder förändras incitamenten. Betygen riskerar att bli ett konkurrensmedel, lönsamheten, inte behoven, styr resurserna och segregationen förstärks. Det som skulle vara en likvärdig skola där alla elever ska få den hjälp de behöver för att nå målen blir i stället alltmer uppdelad, och många elever lämnar skolan utan godkända betyg.

Det är också allvarligt att systemet driver fram en utveckling som ingen har beslutat om och som ingen vill kännas vid, speciellt inte borgarna och Sverigedemokraterna. Det är en utveckling där skolor etableras där det är mest lönsamt, inte där behoven är som störst. Det betyder att kommuner får ta ett större ansvar utan att få motsvarande resurser och att elever sorteras snarare än möts. Så här har det inte bara råkat bli; det är ingen olyckshändelse. Det här är alltmer uppenbart en konsekvens av systemets egen logik.

Vi behöver återupprätta skolans grundidé och se den som det den verkligen ska vara, nämligen en samhällsbärande institution och inte en marknad. Miljöpartiet vill tillbaka till att kvalitet går före vinst, likvärdighet går före konkurrens och elevernas behov går före ägarnas avkastning. Miljöpartiet har länge sett att detta inte går i det här systemet. Vi måste därför alla fråga oss: Vad är det som är syftet med våra gemensamma resurser? Är det att skapa avkastning på en skolmarknad, eller är det att bygga ett starkt och jämlikt samhälle?

För oss i Miljöpartiet är det tydligt. Vinsterna måste bort ur skolekvationen, och marknadsexperimentet måste få ett slut.

Fru talman! Detta är också viktigt: Samtidigt som vi i Miljöpartiet är kritiskt till vinstdrivande aktörer vill vi stärka de idéburna aktörerna, alltså civilsamhället, kooperationen och organisationer som drivs av engagemang, inte av vinstintresse. Här har människor gått ihop och engagerat sig för ett bättre samhälle, för en byskola eller för en vårdcentral som annars hade lagts ned. Detta tycker vi är viktigt att värna. Dem vill vi stärka, för det är de som på riktigt står för mångfald och tar vara på människors vilja att bidra och bygga något bättre tillsammans.

Fru talman! Allt vi vill göra i kommunerna bidrar till att skapa ett mer jämlikt och hållbart Sverige. Vi vill se starkare och mer långsiktig finansiering med indexering. Vi vill se att skattepengarna stannar i välfärden. Vi vill att marknadsskolan ska bort men att de idéburna aktörerna ska få bättre förutsättningar.

När staten sviker märks det i kommunerna, och när kommunerna inte räcker till märks det i människors vardag och blir en fråga om rättvisa, tillit och framtidstro.

Miljöpartiet väljer ett Sverige där välfärden hålls ihop och skillnaderna minskar, där vi investerar i framtiden och inte skjuter problemen framför oss. Sverige förtjänar bättre, och därför måste vi byta regering i september.

Jag står bakom alla våra reservationer men yrkar bifall endast till reservation 9.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 18 mars.)