Kommunala frågor

Fru talman! En fungerande välfärd är kärnan i det starka samhället. Det handlar om att få vård när vi behöver det, en bra skola och att vi kan förvänta oss en bra omsorg när vi blir äldre. Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov.

Regeringen har genomfört stora reformer för att stärka kunskapsresultaten och öka likvärdigheten i skolan. Vi satsar miljarder för att stärka äldreomsorgen: 100 000 fler anställda i välfärden jämfört med 2014.

Under de goda åren sparade vi inför sämre tider samtidigt som vi investerade i välfärden. Det gjorde att vi kunde gå in i den här krisen med den lägsta statsskulden sedan 1977 och en välskött ekonomi. Under pandemin sköt regeringen till tre gånger så mycket som det beräknade skattebortfallet till välfärden. Vi säkrade för merkostnader för att skydda liv och hälsa.

Men trots dessa satsningar ser vi revor i välfärden. Tiotusentals nya medarbetare kommer att behöva anställas inom vården, äldreomsorgen och skolan. De behöver bli fler och ha en god arbetsmiljö, så att de kan ägna sig åt rätt saker. Höjd kvalitet går hand i hand med trygga anställningsvillkor.

Fru talman! Marknaden är inget recept för att lösa välfärdens utmaningar. Privatiseringar och avregleringar har visat sig kosta pengar, öka ojämlikheten inom sjukvården och öka segregationen inom skolan. Sedan lång tid tillbaka har vi socialdemokrater haft förslag på begränsningar av vinster inom de områden som finansieras av oss gemensamt via skattsedeln.

Ökningen av de privata aktörerna under 2000-talet har på samtliga områden skett genom tillkomsten av fler och större vinstsyftande aktörer. De så kallade valfrihetsreformerna har gett utrymme för en marknad inom en verksamhet som inte fungerar som en marknad, bland annat för att valet ofta är oåterkalleligt. En marknad förutsätter att det finns flexibilitet och att aktörer kan slå ut varandra. De villkoren är inte förenliga med styrning av offentlig verksamhet. På de flesta områden går det heller inte att belägga några tydliga kvalitetsvinster.

Fru talman! Vi socialdemokrater vill att skolan, äldreomsorgen och vården ska vara generell, öppen för alla, behovsstyrd, skattefinansierad och hålla god kvalitet. Våra gemensamma skattepengar ska gå till att göra skolan, vården och omsorgen bättre, inte till vinster. Välfärden ska vara demokratiskt kontrollerad och ta vara på välfärdsarbetarnas kompetens. Att få vård och omsorg utifrån sina behov, inte utifrån möjligheten att betala för sig, är grundläggande för ett samhälle som respekterar allas lika värde. Människan ska stå i centrum, inte marknadens behov av vinster. Vi ska säkerställa att sjukvården har samma höga kvalitet oavsett tjocklek på plånboken och att alla barn har en bra skola oavsett vilka föräldrar de råkar ha.

Fru talman! Det gör mig så arg och upprörd när jag hör berättelser om fusk och misskötsel inom välfärden. Det handlar om våra skattepengar, som ska användas till välfärden, till våra barn och våra äldre, inte till att plocka ut ökande vinster på andras bekostnad eller till välfärdsbrottslighet.

I en internationell jämförelse är situationen på många sätt extrem i Sverige. Bland annat är Sverige det enda landet i världen som tillåter privata vinstuttag från det skattefinansierade skolsystemet.

I dag gör många vinstdrivande friskolekoncerner vinst på att ha lägre lärartäthet, sämre löner och färre specialpedagoger. Flera skolor har gått i konkurs eller fått stänga efter misskötsel. Tusentals elever har plötsligt stått utan skola. Det är inte acceptabelt. Syftet med svensk skola ska aldrig vara vinst eller religiös påverkan. Vi har gått från en politik där alla skolor ska vara bra skolor till en politik där konkurrensen om eleverna driver fram stora skillnader mellan skolor och där segregationen ökar.

I vården har samhället dragit sig tillbaka och låtit marknadskrafter få fritt spelrum. Decennier senare ser vi att mångfalden i vården hotas av ett fåtal koncerner, att vårdpersonalen tvingas ägna alltmer tid åt administration och att kostnaderna ökar. Det är försämrade arbetsvillkor och otrygga anställningar.

Jag har själv sett detta på nära håll när jag under många år arbetade som skolkurator och mötte elever som kom från skolor med nästan obefintlig elevhälsa eller elever med kunskapsluckor trots att de hade glädjebetyg.

När jag var kommunalråd såg vi att man utnyttjade och fuskade med LOV inom hemtjänsten. Man tog ut vinst, och de äldre fick inte den hjälp de ville ha och behövde. 16 bolag har stängts av i Linköpings kommun sedan vi den första dagen, när vi kom i majoritet, fattade beslut om att se över alla de bolag som finns inom hemtjänsten.

Vinstjakten hör inte hemma i svensk välfärd. Resurser avsatta för välfärden ska användas till att förbättra skolresultaten och ge våra äldre och sjuka en trygg omsorg och vård, inte till stora vinstuttag. Samhället måste återta den demokratiska kontrollen över välfärden, med ordning och reda, där pengarna används till vad de är ämnade för och där riktig valfrihet finns. Det handlar om att kunna välja och påverka hur vården eller omsorgen ska fungera.

Fru talman! Kommuner och regioner är grunden för den decentraliserade välfärdsmodell som Sverige har. Det lokala självstyret ger stor frihet att utforma och ansvara för sin verksamhet utifrån lokala behov. Det är en bra och välfungerande modell som ska utvecklas, inte avvecklas. Men utmaningarna i kommunerna och regionerna är fortfarande stora och av skiftande karaktär. Situationen är generellt svårare bland de befolkningsmässigt minsta kommunerna.

Riksdagen beslutade denna mandatperiod om en ny kostnadsutjämning, och nu tas större hänsyn till den samhällsutveckling som skett under senare år, med allt fler äldre i befolkningen och en ökad urbanisering. Sammantaget stärks utjämningen, och större hänsyn tas till gles bebyggelse och socioekonomiska faktorer. Omfördelningen efter översynen av det så kallade utjämningssystemet är ett steg för att säkerställa en jämlik välfärd i hela vårt avlånga land. Nu måste vi ta nästa steg med en översyn av hela utjämningssystemet. Det är en fråga om rättvisa. Det handlar om att skapa likvärdiga förutsättningar för alla kommuner och regioner. Hela Sverige ska leva och växa.

Fru talman! Oavsett vem du är eller var du bor ska du få en bra sjukvård, en bra utbildning och en bra omsorg. Vi socialdemokrater vill ta tillbaka den demokratiska kontrollen för en starkare välfärd och för ett starkare samhälle.

Med det vill jag yrka bifall till reservation nummer 3, som är gemensam mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

(Applåder)

Fru talman! Vår inrikespolitiska debatt förs just nu i skuggan av mörka händelser i vår omvärld. Vi har ett krig i vårt närområde. Vi riskerar rekordstora flyktingströmmar. Samtidigt har vi skenande priser på el, drivmedel och livsmedel, vilket försämrar hushållens och företagens ekonomi. Samtidigt ökar kostnaderna för våra kommuner.

Fru talman! Migrationsverkets senaste scenario visar att det i värsta fall skulle kunna komma uppemot 300 000 flyktingar från Ukraina till Sverige fram till halvårsskiftet. Kostnaden i detta scenario uppskattas till minst 30 miljarder kronor.

Med tanke på att över 3,8 miljoner invånare redan har lämnat Ukraina och att Sverige ligger ganska nära geografiskt känns detta värsta scenario inte orimligt. Flera miljoner ukrainska flyktingar befinner sig redan i Polen, och bara i Warszawa befinner sig över 300 000, vilket har fått staden att larma om att man helt enkelt inte klarar mer. EU-kommissionen anser också att Polen har tagit emot för många och att fler länder behöver ställa upp. När flyktingar upplever att Polen inte kan hantera situationen kommer rimligen många också självmant att söka sig till andra länder, exempelvis Sverige. Den som inte inser detta och tar höjd för det i tid är naiv.

Var ska då 300 000 flyktingar bo? Det finns i varje fall inte platser i anläggningsboenden för alla dessa. Hur ska det lösas utan att privatpersoner ställer upp? Om privatpersoner ställer upp, tänker staten ersätta deras kostnader för att upplåta sina hem? Hur säkrar man då att de som upplåter sina hem är seriösa? Mottagandet av kvinnor och barn kräver över huvud taget extra omsorg när man utformar boenden. Dessutom kommer väldigt många barn att behöva skolgång. Frågorna är många och mycket svåra, men regeringen har inga svar trots att det nu gått fem veckor sedan kriget startade.

Sveriges Kommuner och Regioner larmar om att det saknas besked från regeringen om hur flyktingmottagandet ska organiseras, finansieras och regleras. Kommunerna är beredda att ta ett stort ansvar, men det är staten som ansvarar för mottagande, boende och bistånd. Kommuner och regioner har ansvar för skola och sjukvård.

Utan tydlighet från regeringens sida kring hur mottagandet ska fördelas, utformas och finansieras är det omöjligt för kommuner och regioner att planera för boende och stöd. Det är första gången som EU:s massflyktsdirektiv aktiveras för en grupp flyktingar i Sverige. Då krävs det betydligt högre aktivitet från statens sida.

Fru talman! I morgon har som sagt kriget i Ukraina pågått i fem veckor, men ännu har regeringen inte visat att man inser allvaret i flyktingsituationen. Det enda man gör är att försöka prata ned problemet och säga att det inte har kommit så många. Men då räknar man bara dem som har registrerat sig hos Migrationsverket. De som kommer till Sverige nu har 90 dagar på sig att registrera sig, och väldigt många befinner sig i Sverige utan att vara registrerade. Det är dags för regeringen att vakna nu.

Vi kan stå här i dag och diskutera motioner, utjämningssystem och kvalitetssatsningar inom kommunsektorn. Men om vi inte klarar av den hotande flyktingkrisen, som kan bli dubbelt så stor som krisen 2015/16, kommer inget annat att spela någon roll under överskådlig tid. Regeringens brist på besked bäddar för kaos i våra kommuner.

Men, fru talman, precis som efter förra flyktingkrisen kommer det en vardag även efter denna kris. Jag tänker ägna resten av detta anförande åt mer långsiktiga frågor som rör kommunsektorn.

De förstärkningar som Moderaterna i samarbete med andra partier har tvingat fram till kommunsektorn de senaste åren gör att kommunerna och regionerna har en hyfsat stabil ekonomisk situation. Många kommuner redovisar goda överskott. Men det finns många andra problem.

Det räcker att nämna historiskt hög långtidsarbetslöshet och ungdomsarbetslöshet, stora problem med integration och sociala utanförskapsområden, växande otrygghet, svaga skolresultat, stora behov av att stärka äldreomsorgen och en stor uppbyggd vårdskuld i pandemins spår. Dessutom ser vi i många kommuner eftersatt underhåll av vägar, gator, byggnader och va-ledningar.

De långsiktiga kostnader som ligger framför kommunsektorn kan bara på marginalen finansieras av staten genom ökade statsbidrag eller skatteutjämning. I grunden måste kommunerna själva skapa skattekraft som räcker för kommunernas kostnader. Och en central fråga för att skapa tillväxt och jobb och motverka utanförskap och arbetslöshet är att ha ett gynnsamt företagsklimat.

Om detta ska lyckas måste kommuner behandla näringsidkare med respekt. En del i detta är att ha god service och samverkan med näringslivet och att underlätta för företagande i stället för att resa onödiga hinder. En annan viktig del är att ta ut skäliga avgifter för tillstånd och kontroller och att inte debitera för tillsyn som inte utförs.

Moderaterna har genom åren haft ett antal motioner i denna fråga, och i vår kommittémotion föreslår vi att efterhandsdebitering av tillsynsavgifter görs till huvudregel hos kommuner och myndigheter, att avgiftsuttag begränsas för tillsyn som inte genomförs samt att ökad användning av egenkontroll införs. Detta är mycket viktiga förslag, särskilt för vissa typer av branscher och företag, och jag yrkar därför bifall till reservation 5.

Vill man ha ett gott näringslivsklimat och samtidigt utveckla välfärden har företag och organisationer som driver olika former av offentligfinansierad välfärd också en given plats. Det ökar valfriheten och kan utveckla kvaliteten i viktiga verksamheter.

Jag vänder mig med kraft mot Eva Lindhs angrepp mot privata företag och den svartmålning som hon ägnar sig åt. Det skulle vi kunna ha en egen debatt om; jag tycker att det är bedrövligt. Min egen erfarenhet från kommunsektorn är att många av de här företagen gör ett fantastiskt bra jobb, och ibland kan de lösa problem som inte kommunerna klarar av.

Därför är det välkommet att utskottet avstyrker alla motioner om att begränsa vinster i välfärdens verksamheter med hänvisning till att höga kvalitetskrav ska vara styrande i välfärden och gälla för alla aktörer liksom att alla aktörer, oavsett driftsform, ska ha likvärdiga villkor. Utskottet förutsätter att regeringen för en politik med den inriktningen.

Fru talman! Diskussionen om riktade eller generella statsbidrag och utformningen av det kommunala utjämningssystemet är en återkommande fråga för många riksdagsmotioner. Jag vill särskilt uppmärksamma vår moderata kommittémotion på detta område.

Generella statsbidrag ger stabila planeringsförutsättningar, skapar långsiktighet och utrymme för effektivisering, utveckling och förnyelse och minskar särskilt mindre kommuners behov av att ägna tid och resurser åt att söka, följa upp och återrapportera riktade statsbidrag. Samtidigt är det självklart så att man ibland måste använda riktade statsbidrag i speciella situationer. Det viktiga är ändå att merparten utgörs av generella statsbidrag.

Fru talman! En del röster till vänster höjs för att vi måste höja skatterna för att rädda välfärden och klara att stärka polisen och försvaret. Men det är feltänkt. Felet många gör är att utgå från att alla våra skatter går till välfärden och centrala samhällsuppgifter som exempelvis polis och försvar. Så ser det inte ut. Våra skattepengar används till alldeles för mycket annat än sådant som är viktigt för svenska folkets välfärd och trygghet.

Vi i Sverige betalar nästan de högsta skatterna i hela världen. Om höga skatter var lösningen borde därför vår välfärd redan vara i toppklass, polis och rättsväsen redan ha tillräcklig omfattning och försvaret vara tillräckligt starkt. Men så ser det inte ut.

I Moderaternas budgetar de senaste åren har vi satsat mycket mer på välfärden och grundläggande samhällsfunktioner än regeringen. En del av detta har vi också lyckats få majoritet för i riksdagen. Vi klarar det genom att prioritera. Med en regering som prioriterar rätt saker kan man både rusta viktiga delar av samhället och samtidigt sänka skatterna för vanligt folk. Det är inte svårare än så.

Självklart måste även kommuner och regioner prioritera i utgifterna, och att prioritera betyder som bekant också att prioritera bort det som är mindre viktigt. För den som behöver besparingstips kanske Skattebetalarnas tävling om årets värsta skatteslöseri kan vara till hjälp. Här brukar man uppmärksamma en del kommunala så kallade satsningar som aldrig borde ha sett dagens ljus.

All verksamhet i kommunsektorn är inte lagstadgad, och när det gäller den frivilliga verksamheten finns god möjlighet för kommunerna att minska kostnader till förmån för kärnuppgifterna.

Avslutningsvis, fru talman: Moderaterna är en garant för att frigöra mer pengar till kommunernas välfärd, regionernas sjukvård, polisen, rättsväsendet och försvaret samtidigt som vi sänker skattetrycket. Det går om man prioriterar rätt saker i statens budget.

Det behövs också kloka moderata politiker i våra kommuner och regioner som vill uppmuntra och stimulera utveckling, nytänkande, effektivisering och smartare sätt att jobba och som prioriterar det vi alla sätter främst, det vill säga omsorgen om de sjuka, äldre och funktionshindrade och en bra uppväxt och utbildning för våra barn.

Om höga skatter vore en garant för en god välfärd och trygghet skulle vi inte ha några problem. Vi har ju redan världens nästan högsta skattetryck. Problemet är inte att det saknas pengar utan hur pengarna används. Våra skattepengar går helt enkelt för lite till välfärden och för mycket till annat. Det tänker vi moderater ändra på när vi tar över regeringsmakten till hösten.

Fru talman! Vi ser falska betyg till elever inom vuxenutbildningen som aldrig gått de kurser de fått godkänt i, skolor som sätter glädjebetyg för att locka elever och skolor som drivs av våldsbejakande islamister. Vi ser äldreboenden som inte ger de äldre rätten till mat, dusch eller promenader, hemtjänsten inom LOV – lagen om valfrihet – som öppnat upp för välfärdsbrottslighet och rasande ökningar av kostnader, patienter med sjukvårdsförsäkringar som ges förtur till vård samt privat ambulansverksamhet som går i konkurs – något som riskerar att drabba patienter oerhört. Vi ser kostnader inom vårdval som ökar dramatiskt och ungdomshem som tar ut miljonvinster för att driva boenden för barn och ungdomar som har behov av särskilt stöd. Det finns tyvärr gott om exempel.

Det är ett problem att det går att ta ut så stora vinster inom välfärden i Sverige. Det är ett problem att vi inte har den demokratiska kontroll som vi behöver ha.

Min fråga till Jan Ericson är därför: Vad tycker Jan Ericson om dessa exempel? Vad tycker Moderaterna, och vad har ni för lösningar på detta?

Fru talman! Eva Lindh kör ett varv till med sin svartmålning av alternativa utförare. Det är ganska intressant: Om man ska ta till sig det som Eva Lindh säger ska alltså all vuxenutbildning, alla ungdomshem, allting drivas i offentlig regi. Då undrar jag hur i all sin dar det skulle gå till. Vi har ju ett system i dag som är uppbyggt på att även andra aktörer finns på dessa områden. Det skulle nog bli ganska märkligt om vi skulle lägga in allt detta i offentlig verksamhet.

Mitt enkla svar på detta är att om det fungerar så här dåligt undrar jag var kommunernas och myndigheternas tillsyn är. Det är ju där vi måste skärpa oss. Vi måste se till att de verksamheter som kommuner handlar upp har man också kontroll på att de fungerar. Hur kan det bli så med en socialdemokratisk regering och i socialdemokratiskt styrda kommuner att man inte har någon kontroll alls på den verksamhet som man finansierar med sina egna skatter? Jag tycker att det är oerhört märkligt.

Min erfarenhet från kommunsidan av alternativa verksamheter är som sagt att dessa verksamheter erbjuder en valfrihet för människor som människor vill ha. Man sätter människor i centrum och låter människor själva välja äldreboende, var de vill sätta barnen i skolan och vem som ska komma hem och städa eller utföra hemtjänst.

Detta är oerhört uppskattat av människor. Man vill inte ha bara en leverantör. Man vill ha flera, och man vill kunna välja vem man vill ha hemma i sitt eget hem.

Jag har också erfarenhet av att friskolor ofta kunde ta hand om de elever som kommunen inte hade klarat av att hjälpa. Man jobbade på andra sätt, man hade annan pedagogik, man hade andra lokaler och faktiskt ofta också högre personaltäthet, eftersom man kunde använda personal till olika saker samtidigt.

Jag tycker faktiskt att Eva Lindhs svartmålning är rent bedrövlig.

Fru talman! Det är ingen svartmålning. Det är verkliga exempel. Det är det ena.

Det andra är att de exempel jag gav uteslutande är från moderatledda kommuner eller regioner. Jag tror alltså att Jan Ericson får ta ett litet samtal med sina egna partikamrater om att öka kontrollen över verksamheten.

Det är självklart att vi ska göra det, men det går inte att kontrollera bort vinsterna som finns i välfärden – pengar som ska användas till det som pengarna är avsedda för, nämligen för att förbättra skolan, äldreomsorgen och sjukvården. Det är det pengarna ska gå till.

Det blir så märkligt, tycker jag, eftersom Jan Ericson själv har tagit upp både här och nu och i många andra sammanhang att han blir väldigt upprörd så fort det händer någonting, om någon bryter mot regler eller det fuskas med bidrag.

Det blir jag också. Jag tycker inte att det är rätt. Jag tycker att vi ska ha starka insatser för att minska välfärdsbrottsligheten, fusket och all kriminalitet. Det är ett brott mot dem som drabbas, oavsett vad det är, men det är också ett brott mot hela samhället i sig.

Men när det handlar om verksamheter inom välfärden som bedrivs av företag blir man inte så upprörd. Då tycker man plötsligt att det är okej. Det är svårt att förstå. Jag vet att det är många med mig som undrar hur det hänger ihop, så det vill jag passa på att fråga Jan Ericson om nu. Vad anser han om den stora skillnaden mellan att vara upprörd över de ena sakerna men inte vara upprörd över det som inte fungerar inom välfärdssektorn?

Fru talman! Det klara och enkla svaret är att det är ingen skillnad. Vi är precis lika upprörda över alla typer av fusk, bidragsfusk och fusk från företag och verksamheter, exakt lika. Vi vill ha mycket tydlig kontroll och uppföljning av detta.

Eva Lindh påstår väldigt mycket. Jag kan också hitta på en massa saker och säga att det är från socialdemokratiskt styrda kommuner. Men fortfarande är det faktiskt så att det är statliga myndigheter som ansvarar för en stor del av tillsynen, och det är Socialdemokraterna som styr Sverige. Om ni inte har koll på de myndigheter som ska ha tillsyn över skola, sjukvård och äldreomsorg är det väldigt svårt för oss i oppositionen att lösa det problemet. Det är faktiskt ert ansvar som regeringsparti, och det ansvaret tar ni inte. Det är helt uppenbart.

Vad gäller vinster är det märkligt att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill göra skillnad mellan privata företag och våra kommuner. Våra kommuner anses välskötta endast om de visar ett överskott på 2 procent i sin budget. Det är alltså ett vinstkrav på våra kommuner, men vi ska samtidigt ha ett vinstförbud för privata företag. Det är oerhört märkligt, och det skapar en oerhörd orättvisa mellan kommunerna och de välfärdsföretag vi har.

Dessutom luras vänstersidan om de här stora vinsterna. Det är ett ytterst litet antal av utförarna i Sverige som gör vinster, och av dem är det en väldigt liten andel som gör stora vinster. De företag som gör stora vinster har ofta en väldigt blandad verksamhet. Det är inte bara välfärdsverksamhet, utan det är också andra typer av verksamhet. Skolkoncernerna har inte bara grundskola och gymnasium; de har ofta utbildningar på uppdrag av Arbetsförmedlingen, vuxenutbildning och så vidare där de också kan göra vinster. En del har verksamhet utomlands. Ni klumpar ihop alltihop och säger att de gör för stora vinster. Det är en oseriös debatt från vänsterns sida, helt enkelt.

Fru talman! Ämnet för dagen är kommunala frågor. Jag vill börja med att säga att vi i Sverigedemokraterna står bakom alla våra reservationer i betänkandet, men i syfte att spara tid vid voteringen yrkar jag bifall endast till reservation 4.

Sverigedemokraterna delar inte utskottets mening gällande de kommunala tillsynsavgifterna, då vi anser att mer kan göras. Småföretag utgör en överväldigande majoritet av allt företagande i Sverige i dag. Alla som har startat upp eller drivit ett bolag vet att en oförutsedd faktura kan skapa betydande problem, i synnerhet om man har små marginaler.

Det gläder oss att regeringen valt att anpassa lagstiftningen efter en ny kontrollförordning från EU. Förändringen innebär i sak att en tillsynsavgift endast bör tas ut vid genomförd tillsyn. Tidigare har den här avgiften kunnat tas ut på förhand, något som många företagare varit kritiska till. Varför skulle de behöva betala en avgift för kontroller som kanske inte ens genomförts, då själva tillsynen bara genomfördes vartannat eller vart tredje år?

Även om en harmonisering av kontrollförordningen är bra omfattas ännu inte hela tillsynsuppdraget av detta. Förordningen fokuserar på offentlig kontroll i livsmedelskedjan, alltså tillsyn för livsmedelskontroll. Här anser vi att regeringen kan gå ett steg längre och ha samma princip för all tillsyn som faller under en kommuns eller en myndighets ansvar. Att förenkla bestämmelserna om tillsyn gör det enkelt för både nya och gamla aktörer att veta vad som gäller, oavsett vilken bransch de verkar inom.

Tillsynsavgifter kan verka som en liten del av ett företags omkostnader, men som vi sett under pandemin var det många kommuner runt om i landet som avvaktade, sköt upp, gav anstånd och sänkte tillsynsavgiften just för att hjälpa företagandet under en mycket svår period. En sådan kommun var min hemkommun Uppsala.

Vår reservation 10 handlar om en utbredd problematik, i synnerhet bland kommuner som kämpar mot utflyttning och räknas som landsbygd.

Vi har återkommande lyft upp problematiken med det kommunala utjämningssystemet, som vi hört om här tidigare i dag. Dess principiella syfte är att ta från mer välbärgade kommuner och omfördela dessa medel till mindre välbärgade kommuner. Det är ett system som vi ställer oss bakom men som vi ändå ser behöver förändras.

De senaste åren har det skett förändringar i systemet, nödvändiga sådana, för att få det att fungera som det en gång var tänkt. Trots detta är det fortfarande en rad kommuner som har mycket goda förutsättningar men som är beroende av systemet för att gå runt ekonomiskt.

För att ta ett exempel kan man fråga sig om det är rimligt att kommunerna Malmö och Södertälje tar emot lika mycket i utjämningsbidrag som kommuner med minskade arbetstillfällen och stor utflyttning. Sverigedemokraterna anser att så inte är fallet, då dessa kommuner har en strategiskt viktig placering i närhet till storstäder och arbetstillfällen. Det borde inte se ut på det sättet.

Staten måste vara noggrann med att inte lägga över ansvar på kommuner och regioner, i synnerhet om dessa saknar full kostnadstäckning. Den kommunala finansieringsprincipen utgår från denna princip, men som vi alla i denna sal vet och ni där hemma känner till har inte regeringens migrationspolitik inneburit en vinst för flertalet kommuner runt om i Sverige utan snarare tvärtom.

Avslutningsvis, fru talman: Det är av yttersta vikt att vi lär oss av tidigare misstag och inte upprepar dessa i samband med den stora flyktingström som vi nu ser från Ukraina. Sverige ska ta sitt ansvar och vara en trygg hamn för dessa flyktingar, om än en tillfällig sådan, i väntan på fred i Europa, något som vi alla önskar.

Fru talman! Det här betänkandet rör kommunala frågor och spänner över en stor bredd av verksamheter. Jag tänkte börja med att prata om två aktuella frågor som Rysslands krig har skapat.

Den ena är den flyktingsituation som vi nu upplever. Vi måste få på plats ett system som fungerar och som faktiskt drar lärdom av de misstag som skedde och det som inte fungerade 2015 och -16. Vi vet att det i dag förs djupgående diskussioner mellan Migrationsverket, SKR, frivilligorganisationer och regeringen, men de behöver landa i ett system som fångar upp de enskilda familjernas möjlighet att bidra. Det finns en enormt stor önskan från enskilda familjer att bidra i dag.

Det är svårt att veta hur många flyktingar vi har i systemet just nu. Jag bedömer att runt 100 redan har kommit till Gotland. Vi vet att 4 miljoner har lämnat Ukraina och att 6 miljoner är på flykt inne i landet, så vi är på väg mot helt enorma tal. Det här behöver hanteras.

Från Centerpartiets sida säger vi två tydliga saker i det här läget.

För det första måste det givetvis gå snabbt, men framför allt vill vi få till en individersättning på en rimlig nivå. I dagens system är den 71 kronor om dagen. Det fungerar liksom inte; det är bara så.

För det andra vill vi ha en kommunersättning så att kommunerna får garantier för de kostnader de nu drar på sig. Vi tror också att vi ska hitta system där frivilligorganisationer och enskilda boenden kan få en mycket större roll än de hade förra gången. Det här behöver komma på plats väldigt fort.

Den andra frågan som framkallats av kriget är att vi behöver bredda våra skattebaser för att klara vår energiförsörjning. Just nu ser vi att Putin har energiförsörjningen som ett maktmedel. Det innebär att vi behöver ha mer lokal naturresursbeskattning, en fastighetsskatt som går tillbaka till den berörda kommunen för till exempel vindkrafts- och vattenkraftsetablering och ett utvecklingssystem för bygdepengen. Detta är ytterst ett sätt för kommunerna att klara sig, men det är samtidigt ett sätt att öka vår säkerhet här i landet och göra oss oberoende av Putin.

Fru talman! När det gäller kommunala frågor är skatteutjämningssystemet totalt sett en grundförutsättning; det är en bas för hela systemet. Centerpartiet är väldigt mycket för det, men vi ser att det behöver förändras. Det bör påpekas att skatteutjämningssystem finns i alla utvecklade demokratier.

På Centerpartiets initiativ enades utskottet i december 2020 om att det ska göras en översyn av hela skatteutjämningssystemet, inte bara kostnadsdelen. Detta är vi väldigt glada för, men vi väntar ännu på synliga resultat från regeringens sida.

Våra utgångspunkter i detta är att vi ska ha en garanterad servicenivå i hela landet. Vi ska också ha ett system som skapar incitament för att gynna jobb, företagande och tillväxt.

Vi ser det som grundläggande att de glest befolkade kommunerna, bland annat i norr, har strukturella förutsättningar som måste klaras av bättre än i dag. Vi behöver alltså öka hänsynen till gleshet inom ramen för utjämningssystemet. Detta är en avgörande fråga för att kommunerna ska klara det framåt. Det finns inget att vänta på – regeringen behöver bara gasa på.

Fru talman! Generella statsbidrag är en annan bas som Centerpartiet har drivit länge. Vår syn är att vi har bäst kunskap och förmåga att avgöra vad som ska prioriteras lokalt ute i våra kommuner och regioner.

Riktade statsbidrag har länge varit ett otyg, och de har bara ökat och ökat – oavsett regeringsfärg, ska vi ärligt säga. Detta ger följdeffekter som är rätt tydliga. Det minskar det kommunala självstyret och gör det extra svårt för de mindre kommunerna. Det ökar byråkratin, minskar effektiviteten, försvårar lokal anpassning och stimulerar ett kortsiktigt tänk i stället för att tillgodose långsiktiga behov. Riktade statsbidrag är alltså i stort av ondo.

Vi kan konstatera att Statskontorets rapport Utveckling av den statliga styrningen av kommuner och regioner 2020 faktiskt inte visar att vi är på väg åt rätt håll, snarare tvärtom. Den visar att den statliga styrningen ökar. Det har tillkommit många nya lagar och förordningar som detaljstyr kommunerna mer. Antalet riktade statsbidrag 2020 var 183, och 2018 var det 186; det är rätt oförändrat. Antalet säger inte allt, men det är ändå ett tecken på att detta inte går åt rätt håll.

Samma rapport pekar också på att statens övriga styrning av kommuner och regioner ökar, vilket gör att administrationen och kostnaden för detta ökar. Centerpartiets grundsyn är att vi måste hitta något slags balans. Just nu lägger staten väldigt mycket resurser på att följa upp kommunal verksamhet men väldigt lite pengar på att utveckla den, till exempel med hjälp av modern teknik och digitalisering. Vi tror att vi måste få staten att ta ett större ansvar på utvecklingssidan och ett mindre ansvar på uppföljningssidan.

Fru talman! Kommunsektorn har stora utmaningar framöver. Ekonomiskt ser vi att det kommer att fattas pengar efter 2025, ungefär 12 miljarder. Det finns också väldigt stora skillnader i hur det ser ut runt om i landet. Vi vet att den demografiska försörjningsbördan ökar. Exempelvis på Gotland, där jag har varit kommunalråd, ligger vi redan 10–15 år före övriga landet, vilket är jättetufft. Vi har stora kostnader för klimatanpassning och klimatomställning. Vi kommer att få – jag upplever det redan – en gigantisk brist på arbetskraft. Vi har en digital omställning som är en jättestor utmaning. Vi har en omställning av vården till mer nära vård, som också är stor och svår. Och investeringsbehoven är gigantiska när det gäller vatten och avlopp, bostäder och så vidare.

Från Centerpartiets sida vill vi stärka kommunsektorn framåt. Vi vill att staten ger mer kommunal frihet och även skapar förutsättningar för finansieringen. Vi tror att detta är den väg som ger oss störst framgång runt om i landet.

Det jag hör i diskussionen om vem som utför kommunal verksamhet gör mig lite beklämd. Jag tycker att kärnan i svensk välfärd är att vi utför verksamheter. Vem som sedan är huvudman för utförandet tycker jag är mindre väsentligt.

Därmed yrkar Centerpartiet bifall till reservation 1.

Fru talman! Tidigare under mandatperioden fattade en enig riksdag beslut om att utreda de kommunala utjämningssystemen, och det är verkligen hög tid. Skillnaderna i välfärden är alltför stora, och framför allt har många glesbygdskommuner en hög skatt utan att invånarna får bättre service eller välfärd än i kommuner med låg skatt – det är snarare tvärtom. Förutsättningarna för att bedriva välfärden skiljer sig stort mellan kommunerna, och villkoren måste jämnas ut så att hela Sverige kan leva.

I avvaktan på ett nytt utjämningssystem föreslog Vänsterpartiet i sin budgetmotion en satsning på små kommuner på landsbygden med 1,9 miljarder i år. Vi föreslog också en ytterligare utökning av de generella statsbidragen med 10 miljarder kronor. Dessutom föreslog Vänsterpartiet en rad riktade satsningar inom bland annat sjukvården, skolan och förskolan på minst lika mycket.

Under många år har välfärden varit underfinansierad, och den är det fortfarande. Den underfinansierade välfärden gjorde vården och omsorgen dåligt rustade att möta coronapandemin. Vänsterpartiet har lagt fram flera förslag för att stärka kommunerna och regionerna under de senaste åren. Inför de kriser som följer av pandemi, krig etcetera måste våra kommuner och regioner stå rustade med fungerande skola och äldreomsorg och en bra och säker sjukvård. Då krävs det mer resurser, inte fler skattesänkningar eller utförsäljningar.

Fru talman! Jag är feminist. Jag tror på lika möjligheter och skyldigheter för män och kvinnor. Jag tror också på att vi ska ha en arbetsmarknad där mäns och kvinnors jobb är lika högt värderade. Just för att jag tror på att kvinnor och män ska ha samma rättigheter tycker jag att det är märkligt med förslag om att offentlig välfärd ska privatiseras som ett led i att öka kvinnors företagande och att ett stopp för vinstjakt skulle hindra kvinnligt företagande.

Kvinnors företagande kan inte begränsas till välfärden. Välfärden kan inte heller ses som ett naturligt område för kvinnligt företagande. Det krävs insatser på många områden, inte minst för att få finansiärer och långivare att förstå att kvinnor är minst lika bra företagare som män. Dagens industri gjorde 2019 en granskning av riskkapitalinvesteringar som visade att cirka 1 procent gick till företag med kvinnor som grundare. Det är där hindret mot kvinnors företagande finns, inte i vinstbegränsningar inom välfärden.

Det framförs alltså ofta att kvinnor utgör en stor andel av företagarna inom välfärdsområdet och att ett stopp för vinstjakt skulle drabba just kvinnor hårt. Men sett till storlek och omsättning är det företag med män i toppen som har de största vinsterna och de största vinstutdelningarna. De fyra största skolkoncernerna har tillsammans tjänat drygt 1,3 miljarder kronor de senaste åren, visar en kartläggning av SVT. De ägs eller leds huvudsakligen av män, och i bakgrunden finns ofta riskkapitalbolag och utländskt ägande.

De tio största vårdföretagen står tillsammans för 35 procent av den privat drivna vårdens och omsorgens totala omsättning. Inom det största vårdföretaget Attendo är de större privata ägarna män. Med få undantag är det män i toppen på de största vinstdrivande bolagen inom välfärden. Ett stopp för vinster i välfärden skulle inte drabba de kvinnor som driver mindre företag utan de män och riskkapitalbolag som står bakom de vinstdrivande jättarna.

Fru talman! Vinstintresset förvrider välfärdens sätt att fungera. Någonting är fel när kommunala tjänstemän tvingas spionera på hemtjänstpersonal för att man får indikationer på att det fuskas, att besök registreras utan att någon är där eller är där mycket kortare tid än vad som registreras. Någonting är fel när flera företag inom hemtjänsten stängs av från valfrihetssystemet på grund av fusk.

Mitt i allt fusk finns äldre som vanvårdas. Rapporterna om vanvård på ett vinstdrivande äldreboende på Gotland, om tår som kläms blodiga i sänggrindar, äldre som ligger i sin avföring, är svåra att ta till sig. Personalen på boendet saknar i stort utbildning. De gör så gott de kan, men de har inte förutsättningarna att göra jobbet. Trots regionens påpekanden har inte alla brister åtgärdats, och nu i vinter har flera allvarliga avvikelser rapporterats in. Våra äldre förtjänar en bra vård och ett bra boende, inte bristande vård på grund av att företag måste generera vinst.

När vinstjakten får styra vården prioriteras de patienter som är lönsammast att behandla i stället för dem som verkligen behöver vården mest. Vårdcentraler och läkarmottagningar etableras oftare i områden där folk är välbeställda och relativt friska. Det gör att vårdens pengar går dit och inte räcker till vården i områden där människor har lägre inkomster och där ohälsan är högre.

På liknande sätt, fru talman, prioriterar ofta vinstdrivna skolor att dra till sig elever från studievana hem eller att locka till sig elever med löften och reklam som inte motsvarar kvaliteten på undervisningen. Glädjebetyg som inte motsvarar elevernas kunskaper är en av effekterna av detta.

I Borås saknade elever med toppbetyg från Engelska Skolan till och med nödvändiga kunskaper för att hänga med i undervisningen på gymnasiet, och det vittnar både elever och skolpersonal på flera skolor om. Eleverna från Engelska Skolan hade högst snittbetyg i kommunen, men klarade gymnasiet sämre.

Tidningen Elektrikern publicerade i går en intervju med en tidigare lärare på Thorens lärlingsprogram i Norrköping. Han berättar att en stor del av hans elever på elprogrammet gjorde praktik på en städfirma där de fick städa. Han fick köpa läroböcker till sig själv och fulkopiera, enligt ledningen. Några medel till böcker fanns alltså inte. Han fick tigga ihop elmaterial från elföretag för att kunna undervisa – och mycket mer. Några föräldrar ordnade egna praktikplatser åt sina barn, och det var främst eleverna från de resurssvaga hemmen som blev kvar på städfirman.

Vinstjakten får konsekvenser, och det är eleverna både i den vinstdrivande och i den kommunala skolan som förlorar. Den offentligt drivna skolan står nämligen med hela kostnaden för överplatser för att kunna ta emot nyinflyttade elever och elever som lämnar fristående skolor och för att parera då skolkoncerner går i konkurs, lägger ned eller flyttar. Går den offentliga skolan med förlust måste den fristående kompenseras till och med om den har gått i konkurs. Klyftorna i skolan blir bara större och större. Det kan knappast vara en slump att de svenska skolresultaten sjunkit sedan friskolesystemet infördes.

En förutsättning för ett riktigt bra skolsystem är att det fokuserar på det viktigaste. Kvaliteten och behoven ska alltid komma i första rummet, inte möjligheten att berika sig på verksamheten. I skola och förskola ska det finnas personal så att varje barn får det stöd hen behöver. Det är något som inte får prioriteras ned för att skapa vinstutdelning till ägarna. För att nå dit måste skolan avkommersialiseras. Vänsterpartiet anser att skolans mål ska vara att ge eleverna den bästa kunskapen, inte att generera vinst till privata bolag. En överflyttning av vårt gemensamma ägande till privat ägande gynnar varken kommuninvånarna, jämlikheten, jämställdheten eller välfärden.

Fru talman! Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets, Socialdemokraternas och Miljöpartiets gemensamma reservation nummer 3.

Fru talman! Kommunerna är en av de viktigaste byggstenarna i det svenska samhället. De ansvarar för en stor del av den samhällsservice som finns där vi bor. Bland de viktigaste uppgifterna är förskola, skola, socialtjänst och äldreomsorg. Det är fråga om att ta hand om och ge trygghet för våra äldre och den helt livsnödvändiga, viktiga verksamheten för våra barn. Att kommunernas uppdrag fungerar är otroligt viktigt – ja, avgörande för att samhällskontraktet finns där och att vi vet att vi kan lita på välfärden.

Det här är ett stort betänkande, men jag tänkte ta upp två saker mer specifikt, där vi också har reservationer.

Under punkten om det kommunalekonomiska utjämningssystemet kan vi konstatera att kommunerna också, utöver det jag just nämnde, ansvarar för samhällsplanering, va-nät, avfallshantering och brandkår med mera. Det är självklarheter.

I dag är det lika självklart att all denna service också ska finnas till även för de invånare som inte bor och betalar skatt i kommunen. Och det är något som dagens system inte tar höjd för.

Detta är ett problem för de kommuner som lever upp på sommaren, eller vintern, och sedan för en tynande tillvaro resten av året. Det har varit en smygande utveckling under många år, och vi måste göra något åt den.

Vi vill ju se levande samhällen utvecklas, inte bara soliga sommarland som lever upp ett par månader om året. Förutom den bristande skattekraften pressas priset på bostäder upp, och människor med vanliga löner kan helt enkelt inte konkurrera med kapitalstarka köpare. Detta gör att affärer och lokalservice har svårt att bedriva verksamhet när det inte går att få vinst eftersom husen står tomma tio månader om året.

I Danmark har man löst detta genom något som kallas boplikt. Den innebär i korthet att den som äger ett åretrunthem där du inte själv bor är skyldig att hyra ut bostaden. Lagen bygger på politiska mål att undvika avfolkning av landsbygden, motverka bildandet av ”fritidshuskvarter” i områden som är anlagda för helårsboende samt att förhindra ohämmad spekulation på bostadsmarknaden – och den därpå följande bostadsbristen. I den översikt av utjämningssystemet som regeringen nu ska göra vill vi att också förslaget om boplikt utreds.

Fru talman! Den andra punkten jag vill prata om är vinster i välfärdens verksamheter. För Miljöpartiet är det otroligt viktigt att de skattepengar som går till skolan når fram till eleverna och stärker utbildningens kvalitet. Då måste den nuvarande ordningen där skolor drivs i vinstsyfte förändras.

Var sjunde elev klarar inte grundskolan. Samtidigt plockar friskolekoncernerna många miljoner skattekronor i vinst varje år. Marknadsskolan gör lärare till servicepersonal och föräldrar och elever till kunder. För en jämlik skola och verklig valfrihet måste vinstintresset bort ur skolekvationen. Det är dags att sätta barnen framför börsbolagen.

Vi i Miljöpartiet vill göra detta genom att säga nej till att låta vinstutdelande aktiebolag äga och driva skolor. Skolans syfte ska alltid vara utbildning – aldrig vinst. Att låta friskolor organisera sig som vinstutdelande aktiebolag var ett misstag. Det är hög tid att rätta till det misstaget nu.

Det finns många allvarliga problem med marknadsskolan, och för varje elev som inte får den skolgång och kunskap eleven har rätt till är det naturligtvis ett stort misslyckande. Men det är också allvarligt för hela samhället eftersom marknadsskolan bidrar till segregationen. Systemet är ju tyvärr riggat så att vinstutdelande aktiebolagsskolor tjänar mer pengar ju mer de ökar skolsegregationen. Det är lönsamt att undervisa elever till högutbildade. Det är dyrare att undervisa barn med funktionsnedsättningar från fattigare familjer. De elever som behöver mer stöd blir oftare kvar på skolor som utarmas på resurser. Ju fattigare de bortvalda skolorna blir, desto rikare blir aktiebolagsskolornas ägare.

Men vinstfrågan handlar inte om att alla friskolor skulle vara dåliga. Det finns också många bra friskolor med fantastiska lärare och elever som trivs och utvecklas. Därför är det viktigt att ett vinstförbud utformas och fasas in så att dessa skolor kan fortsätta existera i en annan form, till exempel som stiftelser, kooperativ eller så kallade SVB-bolag. Efter att Chile förbjudit vinster i skattefinansierade skolor har de privata skolorna fortsatt drivas under andra former.

Det är stor skillnad på att driva en skola med elevens bästa i fokus och att driva den i syfte att dela ut vinst. Vi har hundratals idéburna skolor som har helt andra förutsättningar för sina verksamheter än vad de vinstutdelande skolorna har. Det är aktörer som inte försöker bli av med elever som är dyrare att undervisa och som inte rundar hörn för att spara pengar.

Nästan oavsett vilket problem i skolan vi börjar nysta i återkommer vi till att marknadsskolan är en del av problemet. Det handlar om fler glädjebetyg, större behov av kontroll och dokumentation och mindre tid för eleverna. Marknadsskolan gör lärare till servicepersonal, föräldrar till kunder och barn till pengapåsar.

Om vi på riktigt vill skapa ett samhälle som håller ihop måste skolan vara en del av lösningen på samhällets problem. Nu är det tvärtom. Dagens system gör i stället skolan till ett hinder som cementerar och förstärker de sociala och ekonomiska klyftorna.

Vi vill att alla skolor ska vara bra skolor, och det får inte bara bli ett slagord i debatten. Det behövs många olika åtgärder, men att ta bort marknadslogiken är ett första viktigt steg.

Jag yrkar bifall till Miljöpartiets reservation nummer 2. Vi står naturligtvis också bakom den gemensamma reservationen.

(Applåder)

Fru talman! I somras kom jag och regeringen överens om ett antal viktiga punkter som bland annat resulterade i att jag och Socialdemokraterna har skrivit ett antal motioner. Denna reservation bygger på en av motionerna som handlar om att förbjuda vinster inom skola, vård och omsorg. Jag är glad att även Vänsterpartiet och Miljöpartiet stöder vår reservation, och jag hoppas att fler partier och ledamöter röstar på den.

Fru talman! Välfärden ska vara generell, öppen för alla, behovsstyrd och skattefinansierad och ska hålla god kvalitet. Våra gemensamma skattemedel ska gå till att göra skolan, vården och omsorgen bättre, inte till att berika riskkapitalister. Välfärden ska vara under demokratisk kontroll och insyn. De marknadsexperiment som genomförs i välfärden har gjort det svårare för politiker att styra.

Skolan ska vara likvärdig och kompensera för elevernas olika behov, bakgrund och förutsättningar. Samhället har ett ansvar att ge varje barn goda förutsättningar i livet, och en likvärdig skola är helt avgörande för att nå dit.

Svensk skola har blivit en marknad där vinstjakt dränerar offentliga resurser, flyttar fokus från barnens kunskapsutveckling och bidrar till ökade klyftor mellan skolor och mellan elever. Svensk skola är i dag unik med att tillåta vinstutdelning på offentliga medel. Vinstjakten skapar incitament för glädjebetyg, sänkt lärartäthet och ökad segregation. En lagstiftning som förbjuder vinstuttag måste tas fram. Barnets rätt till utbildning är inget särintresse.

De stora koncernerna för privat skola och vård har lobbyister som rör sig mellan politiker och näringslivet. En riksdagsman driver skolor vars vinster går till islamistiska extremistiska partier och till hans egna porrklubbsbesök i andra länder.

Vi i Sveriges riksdag har som uppdrag att se till folkets bästa, inte till vad som passar kompisarna i skolföretagen. Vi kan inte förlita oss på att Skolinspektionen ska klara av att rensa upp bland de oseriösa aktörerna. Det är att fly från vårt ansvar som riksdagsledamöter och lagstiftare.

Fru talman! Olämpliga aktörer ska inte få ta hand om våra barn och unga. Ägar- och ledningsprövningen ska skärpas, så att skolor varken kan drivas av eller ta emot resurser från aktörer med kopplingar till extremister och kriminella islamister.

De privatiseringar som gjorts de senaste decennierna har lett till en ojämlik fördelning av vård mellan stad och land och mellan grupper i samhället. Marknadskrafterna har fått stort spelrum i vården. Tanken var att marknadslösningar skulle leda till förbättringar. De har i stället inneburit att mångfalden i vården hotas av ett fåtal stora koncerner, att vårdpersonalen tvingas ägna alltmer tid åt administration och att kostnaderna bara ökar.

På samma sätt har privat driven äldreomsorg lägre bemanning och otryggare anställningar för personalen. Detta drabbar främst den lågutbildade personalen och främst kvinnor med utländskt påbrå. Direkta fuskföretag har avslöjats i hemtjänsten. Det här drabbar omsorgen om våra äldre.

Under pandemin har vi konstaterat att det inte var välfärdskapitalisterna som räddade våra äldre och omsorgen. Det var staten som fick betala flera hundra miljarder medan företagarna och ägarna fortsatte att dela ut bonusar. Vården måste ges utifrån behov, inte utifrån möjligheten att betala för sig.

Fru talman! Regeringen bör återkomma med förslag och åtgärder för att förhindra kommersialisering och marknadsstyrning av vården och skolan. Offentligt drivna akutsjukhus ska inte kunna säljas eller privatiseras.

Om svensk välfärd återigen ska kunna ha fullt fokus på god kvalitet och likvärdighet för alla måste våra gemensamma skattemedel gå till att göra skolan, vården och omsorgen bättre och inte till att berika ägarna. Politiken har i denna process lämnat över ett allt större ansvar till marknader, i stället för att detta skulle vara en zon fredad från marknadsmekanismer, en zon där demokratiska, jämlika och humanistiska värden skulle värnas och inte aktiebolag.

Medborgarna har alltmer blivit kunder som sätts att välja bland en uppsjö av utförare. Har man oturen att välja fel skola eller vårdcentral, eller har föräldrar eller släktingar som inte klarar av att välja eller inte ens bryr sig, då faller oturslotten på en själv. Valfriheten har på så vis privatiserats och minskat friheten. Jag väljer för mig och du för dig – om du väljer fel är det din ensak.

Välfärden – skolan och omsorgen – ska inte längre vara varor och produkter på marknaden utan medborgerliga rättigheter och fundamentala samhällsnyttor som politiken har skyldighet att värna om. Den marknadsbaserade välfärden tog fart när man släppte in aktiebolag som drivs av kravet att ge sina ägare ekonomisk avkastning. Riskkapitalbolag tjänar i dag stora pengar i svenska skattefinansierade välfärdsverksamheter.

Fru talman! Inget system i Europa kan egentligen jämföras med det system som på senare år byggts upp i Sverige, där upphandlare av välfärdsverksamheter efter en upphandling ges en bestämd summa pengar för att utföra verksamheten.

Riskkapitalbolagen ska inte få spelrum att expandera inom vår gemensamma välfärd, som företag i regel gör på andra marknader, eller kunna kräva mer pengar från kommunerna eller regionerna för att öka sin vinst.

Koncentrationen av ägandet inom välfärdskapitalismen är också mycket stor för att välfärden har blivit en mycket lukrativ marknad för aktieägare.

Fru talman! Sammanfattningsvis: Vinstintresset ska tas bort ur välfärden som helhet. Välfärden finns till för flertalet, inte för fåtalet. Medborgarnas trygghet och utbildning är ingenting som vare sig kan eller bör överlåtas på privatkapitalet, och det har välfärdskapitalisterna gett oss otaliga bevis på under de senaste årtiondena.

Detta är också en fråga om demokrati. När offentliga verksamheter såsom vård, omsorg och skola privatiseras genomför man en avdemokratisering av samhället.

När fler och fler samhällsbärande verksamheter drivs privat finns det till slut ingenting kvar för folkvalda politiker att fatta beslut om, utom struntsaker som inte betyder något för samhällsutvecklingen och demokratin. Samhällsutvecklingen sköts i stället av ett fåtal inom det privata näringslivet, vars ledstjärna är att maximera sina vinster.

Skolan, vården och omsorgen är till för folket, flertalet, inte för storfinansen, fåtalet. Välfärdskapitalism har ingen framtid i vår välfärd.

Jag yrkar bifall till vår gemensamma reservation.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 14.)