Jakt och viltvård

Herr talman! Vi debatterar nu miljö- och jordbruksutskottets betänkande nummer 10, Jakt och viltvård.

Svensk jakt är fantastisk. Den är något som så många som möjligt av våra medborgare borde få möjlighet att uppleva någon gång i livet. Jag tror att de allra flesta i dag känner någon som är aktiv jägare.

Den svenska jakten har genomgått stora förändringar. Från att tidigare ha varit en livsnödvändig sysselsättning för att få mat och överleva är den i dag för många ett stort fritidsintresse, för andra ett arbete och för väldigt många en livsstil.

Kraven som ställs på Sveriges jägare är höga. Samtidigt är kunskapen om säker och etisk jakt, om förvaltning av olika arter och om samspelet i naturen omfattande. Det beror inte minst på kravet på jägarexamen.

Under denna mandatperiod har vi sett hur jägarnas kunskaper kommit till konkret nytta för samhället, inte minst vid utbrottet av afrikansk svinpest men också i vardagen genom eftersök av skadat vilt. Svenska jägare bidrar alltså i hög grad både till en fungerande jaktförvaltning och till samhället i stort när hjälp behövs.

Samtidigt ska vi inte blunda för att det i dag finns organisationer som gör allt för att försvåra svensk jakt. Det handlar om massöverklaganden och aktivism i olika former. Därför vill Sverigedemokraterna ändra grunderna för talerätten. Vi kan inte ha en ordning där organisationer av aktivister baserade i Stockholm överklagar jaktbeslut runt om i landet trots att de själva inte berörs. På det här sättet ges det i praktiken möjlighet att obstruera och styra svensk jakt- och viltpolitik. Det finns också exempel på hur miljöorganisationer får bidrag för att sedan använda dessa för att motverka myndighetsbeslut. Det menar vi sverigedemokrater är en helt orimlig ordning.

Sverigedemokraterna vill även att sammansättningen av viltförvaltningsdelegationerna under länsstyrelserna återställs till den ursprungliga. Den tidigare sammansättningen gav en bättre balans mellan politik, olika intressen och myndigheter än den sammansättning som den tidigare regeringen införde och som är gällande i dag. Därtill behöver viltförvaltningsdelegationerna få tydligare mandat när det gäller skydds- och licensjakt.

Herr talman! När jakt saboteras störs inte bara ett viktigt samhällsintresse. Det handlar också om ekonomiska värden: jakten i sig samt utrustning och investeringar som förstörs eller går förlorade. Vi kan inte acceptera att jägare riskerar att utsättas för förföljelse, hot eller rent av misshandel. Vi kan inte acceptera att jakttorn förstörs eller att aktivister medvetet försöker störa jakten och förhindra myndighetsbeslut om skydds- och licensjakt.

Därför vill Sverigedemokraterna att det införs en särskild brottsrubricering för jaktsabotage. Det skulle tydligt markera att brottet riktar sig mot jakten och mot de svenska jägare som utsätts men också skicka en tydlig signal till brottsbekämpande myndigheter om att detta är angeläget att komma till rätta med.

Herr talman! Att svensk jakt och svenskt fiske är något fantastiskt som bör komma så många som möjligt till del är för oss en självklar utgångspunkt. Det handlar om möjligheten till jakt i hela vårt land, från söder upp till norr.

Den svenska rennäringslagen innebär i dag att medlemmar i samebyar får jaga och fiska i de områden som samebyarna använder ovanför odlingsgränsen. För några år sedan kom den så kallade Girjasdomen. Den innebär att Girjas sameby som en följd av historiska omständigheter fått ensamrätt att upplåta småviltsjakt och fiske utan statens samtycke och att staten genom länsstyrelsen inte längre får göra sådana upplåtelser. Efter domen har tillgängligheten till jakt och fiske i området kraftigt försämrats. Nu pågår fem rättsprocesser där andra samebyar hoppas på samma utfall som i fallet Girjas.

För Sverigedemokraterna är det uppenbart att rennäringslagen behöver förändras. Alla svenska medborgare bör ha samma möjlighet till jakt och fiske på statens mark. Det är orimligt att en mycket liten grupp samebymedlemmar får ensamrätt till stora landarealer av statlig mark när den i stället borde vara tillgänglig för fler.

Sammanfattningsvis vill Sverigedemokraterna att talerätten, som avgör vilka som har rätt att överklaga beslut om jakt och skyddsjakt, förändras så att enbart direkt berörda kan överklaga, att viltförvaltningsdelegationernas sammansättning återställs så att balansen mellan politik, intresseorganisationer och myndigheter förbättras, att en särskild brottsrubricering för jaktsabotage införs samt att rennäringslagen revideras så att jakt och fiske på statlig mark tillgängliggörs på lika villkor för alla svenska medborgare.

Tillsammans är detta fyra förslag som skulle göra den svenska jakten bättre och tillgänglig för fler och samtidigt stärka skyddet för jägare mot aktivister som försöker obstruera myndighetsbeslut. Svensk jakt är en del av vårt kulturarv och behöver försvaras.

(Applåder)

Herr talman! Mycket riktigt ska vi i dag debattera jakt och viltvård, vilket alltid är lika spännande i den här kammaren. Jag vill börja med att yrka bifall till vår reservation nummer 2, som handlar om älgförvaltningsområden.

Behovet av etisk jakt och ansvarsfull viltvård har kanske aldrig varit större än i dag. I ett modernt samhälle där naturen ska både brukas och bevaras krävs kunskap, respekt och långsiktighet. Jakten är inte bara en fritidssysselsättning. Den är en viktig del av vår identitet och kultur, av förvaltningen av våra vilda djur och av balansen mellan människa och natur.

Etisk jakt handlar ytterst om respekten för viltet. Det innebär att jakten bedrivs med god kunskap om arternas biologi, med rätt utrustning och under former som minimerar djurens lidande. Skytten ska vara väl förberedd, kunna avstå när förutsättningarna inte är de rätta och alltid prioritera djurens välfärd framför prestationer och troféer. Ett snabbt och säkert skott, noggrann eftersökshantering och ansvarsfullt omhändertagande av köttet är självklart grundläggande principer för jaktetiken.

Herr talman! Viltvården är samtidigt en förutsättning för hållbar jakt. Det handlar om att skapa livsmiljöer där både jaktbara och icke jaktbara arter kan leva och utvecklas. Genom biotopvård, utfodring när det behövs, anpassad avskjutning och samverkan mellan markägare, jägare och myndigheter kan vi säkerställa livskraftiga stammar i vår natur.

I Sverige har vi en lång tradition av lokal förvaltning genom exempelvis älgskötselområden och viltförvaltningsdelegationer, där ansvar och beslut tas nära naturen med lokal kunskap om både viltet och fodertillgången. Vi socialdemokrater vill förstärka den kunskapen och skapa en mer trovärdig förvaltning för allt klövvilt. Både jaktintresset och skogsvården ska finnas representerade, och det ska vara en opartiskt tillsatt ordförande. Detta är viktigt för att skapa balans och mer lokal kunskap och vetenskap när det gäller vilket klövvilt som finns och vilka eventuella skador som orsakats. Det är även mycket viktigt att se till den fodertillgång som finns för att därigenom skapa större kunskap och förståelse inför beslut om jakt och tilldelning.

Herr talman! Etisk jakt är också en fråga om samhällsansvar. Viltstammar som inte förvaltas riskerar ofta att orsaka stora skador på skog och jordbruk, ökat antal trafikolyckor och obalanser i ekosystemen. En genomtänkt och vetenskapligt grundad licensjakt på allt vilt bidrar därför till både biologisk mångfald och trygghet på landsbygden.

Samtidigt måste jakten ha en stark folklig förankring. Öppenhet, transparens och dialog med allmänheten är avgörande för att upprätthålla förtroendet. Jägarkåren behöver fortsätta att vara en bärare av kunskap, etik och ansvar – och stå upp mot oseriösa aktörer som riskerar att underminera det förtroendet.

Men med det sagt, herr talman, vill jag poängtera att vikten av att förvalta våra rovdjur är en del av samma ansvar som all annan viltförvaltning. Arter som varg, björn, järv och lodjur är naturliga inslag i den svenska faunan och har en viktig roll i ekosystemen. Samtidigt behöver även rovdjursstammar förvaltas på ett ansvarsfullt och långsiktigt sätt – precis som andra viltarter.

En reglerad och etiskt genomförd jakt på rovdjur är ett viktigt verktyg för att minska konflikter. I områden med täta stammar kan angrepp på tamdjur öka, jakthundar skadas och människors upplevda trygghet påverkas. För landsbygdsbor, fäbodbrukare och fårägare är detta redan i dag en konkret vardag.

Om rovdjursförvaltningen upplevs som orättvis eller långt ifrån människors verklighet riskerar förtroendet för hela viltförvaltningen att undergrävas. I grunden handlar det om jakt och viltvård i balans: mellan brukande och bevarande, mellan tradition och modern kunskap, och mellan människa och natur. Med respekt för viltet och med långsiktighet som ledstjärna kan jakten fortsätta vara en mycket viktig del av ett hållbart svenskt landskap.

Herr talman! Det vi numera ser allt oftare är att beslutad jakt på våra rovdjursarter, precis som tidigare talare nämnde, blir överklagad. Jakten får därmed ställas in, inte sällan i sista stund eller till och med efter att jakten startat.

Detta är en ordning som inte kan fortsätta. Vi borde i stället vara tacksamma att vi har jägare som år efter år förbereder sig och tränar både sig själva och sina hundar för att genomföra en så bra och effektiv jakt som möjligt för att hålla även våra rovdjursstammar på rimliga nivåer.

Att även få förvalta våra rovdjur är oerhört viktigt för att skapa den nödvändiga balansen. Ska dessa jakter vara överklagningsbara måste våra länsstyrelser besluta om jakt i så pass god tid att eventuella överklaganden hinner behandlas innan jakten startar, så att denna viktiga jakt faktiskt blir genomförd.

Herr talman! Vi kan konstatera att regeringens höga svansföring när det gäller inte minst jakten på våra rovdjur, där den största prioriteringen var att vargstammen kraftigt skulle reduceras till 170 vargar, har blivit väldigt slokande för att inte säga helt kuperad.

Detta är dessvärre ännu ett utfall av den överklagandehysteri som nu av någon anledning råder i landet bland flera så kallade djurrättsorganisationer som regeringen inte lyckats hantera.

Ska vi både på kort och lång sikt komma till rätta med rovdjurspolitiken i detta land och skapa en förståelse bland både lantbrukare, jordägare och jägare samt boende på landsbygden måste det till en förändring.

Vi socialdemokrater vill se en betydligt mer förebyggande skyddsjaktförordning där skyddsjakten får ske på eget initiativ när tamboskap eller husdjur är direkt hotade. Man ska inte behöva invänta att skador och dödsfall sker – och ofta upprepade gånger.

Min övertygelse är att en skyddsjakt som upplevs som rättvis och skyddande ofta leder till en betydligt mer sansad debatt, inte minst om vargens vara eller inte vara.

Herr talman! Vi ser nu allt tydligare tecken på att klimatförändringarna även påverkar våra viltstammar. Den allt tidigare kommande våren påverkar inte minst våra älgstammar i de södra delarna av landet. Där blir både antalet kalvar och deras vikt allt lägre, vilket leder till att vi ser allt färre tvillingkalvar och att vi allt oftare ser självdöda kalvar i skogen.

Därtill kommer ett ganska kraftigt jakttryck på en stam som redan brottas med flera andra motstånd och svårigheter. Vill vi i framtiden ha en livskraftig älgstam i hela landet måste en större hänsyn tas både till de rent biologiska förutsättningarna och inte minst till hur den totala klövviltsstammen och fodertillgången i de aktuella områdena ser ut. Det är hög tid att vi ser älgen som det viktigaste viltet som det de facto är för både jägarna, medborgarna och inte minst kulturen och turismen i vårt land.

Avslutningsvis, herr talman, vill jag kort bara kommentera jakten och möjligheten och tillgången till naturen i hela vårt land.

Fjälljaktsreformen – som vi genomförde för ett trettiotal år sedan, och som möjliggjorde för alla jägare att lösa jaktkort på statens mark ovan odlingsgränsen – ifrågasätts nu allt oftare av olika samebyar, inte minst på grund av Girjasdomen. Vi anser självklart att vi ska behandla alla våra invånare lika oavsett var de bor och lever i vårt land. Samma regler ska gälla. Jakträtten ska därför följa markägaren, vilket i dessa fall är staten.

Herr talman! Tack till ledamoten för ett och annat klargörande om var Socialdemokraterna befinner sig i frågan!

Det nämndes att det var besvärligt och inte särskild välkommet att miljöorganisationer överklagar jakt. Det som hänt vad gäller vargjakten är att Sverige, med Sveriges regering i spetsen, var nära att bryta mot EU-rätt.

Har vi inte organisationer som ser till att påminna om att Sverige är en del av EU även i dessa delar är det väldigt oroväckande att Socialdemokraterna tycker att det är dåligt att överklaganden får ske.

Det är min första fråga. Står Socialdemokraterna upp för Århuskonventionen och för att vi ska vara en del av EU, till att börja med? Gör man det landar man också i att vi som nation måste följa de lagar som vi har stiftat gemensamt i EU.

Därför borde vi vara väldigt tacksamma över att miljöorganisationer verkligen tog det den rättsliga vägen när regeringen mot bättre vetande ändå drev på.

Herr talman! Den andra frågan är om Socialdemokraterna tycker att det är bra att vi bedriver licensjakt på lodjuret, som kanske är Sveriges mest omtyckta djur. Jakt under parningsperioden bryter mot EU:s art- och habitatdirektiv.

Är det bra att man skjuter lodjur som inte upprepade gånger eller i eskalerande fall har rivit får? Det är i så fall någon form av kollektiv bestraffning på ett sårbart djur i Sverige. Välkomnar Socialdemokraterna den jakten?

Herr talman! Tack, Rebecka Le Moine, för frågorna!

När det gäller vargen, om vi ska börja där, kan vi konstatera att det i det här fallet finns lite olika myndigheter och uttalanden som har gjorts.

Jag frågade landsbygdsminister Kullgren vilka rådgivare regeringen hade haft eftersom man kunde fatta ett sådant beslut om att ha si eller så många individer på licensjakten. Svaret jag fick var att det var samma expertmyndigheter som även hade rått länsstyrelserna att fatta beslut om licensjakten.

Sedan tolkar man det i domstolen på ett annat sätt än vad Sveriges regering och dess expertmyndigheter har gjort. Då får man ställa sig frågan vem det är som har rätt. Jag vet inte vem som har rätt i det här fallet.

Det jag vet är att det finns en stor majoritet i Sveriges riksdag för att vi ska ha en minskad vargstam. Det står vi bakom. Om den sedan ska vara 170 eller 270 individer låter jag vara osagt. Jag är ingen expert på området. Men att vi ska ha en licensjakt på varg tycker jag är självklart. Det är också en del av det faktum att vi förespråkar en helt annan skyddsjakt, för dagens skyddsjakt är inte tillfredsställande. Det är inte tillfredsställande när man som tamboskapsägare flera gånger om får sina djur rivna och dödade utan möjlighet att skydda dem. Då kan vi lika gärna säga att vi ska minska vår egen livsmedelsberedskap i Sverige, för det går helt enkelt inte att ha nötkreatur och betesdjur när det finns för mycket varg.

I det fallet anser jag att det är bättre att satsa på en betydligt mer human och rättssäker skyddsjakt som gör att vi kan skydda vår tamboskap och våra tamdjur.

(Applåder)

Herr talman! Tack, Tomas Kronståhl, för svaret, som handlade om lite andra saker, nämligen skyddsjakt! Där är vi helt överens, så de delarna är väl egentligen inte så mycket att debattera.

Det vi inte är överens om är att vi politiskt ska sätta referensvärdena. Det är där man bryter mot lagen. Lagen säger att vi ska förlita oss på experter. Ledamoten nämnde något som jag kan instämma i: ”Jag är ingen expert”. Men det finns expertmyndigheter som vi ska använda oss av.

Jag tycker att frågan angående rådgivare på ett sätt är lite gullig, för det här handlar om inte om rådgivare som har berättat något för politiker, utan det handlar om ett vallöfte. Det är ett vallöfte som flera företrädare har gett när de har sagt: Vi ska halvera vargstammen i Sverige. Att det sedan bryter mot EU-rätten har man liksom inte pratat högt om. Det är där vi hamnar, och det blir en vurpa och en ganska pikant situation där vargjakten ställs in trots att vi vet och har vetat under hela processen att detta bryter mot EU:s lagar.

Jag fick inte svar på den fråga som jag tycker är viktig, och det är nog många som vill ha ett tydligt svar: Tycker Socialdemokraterna att det är bra att vi skjuter lodjur, som är en rödlistad art?

Det handlar alltså inte om skyddsjakten, för där finns det egentligen ingen debatt i den här kammaren. Alla partier skriver under på att skyddsjakten kan vara berättigad just av de skäl som ledamoten nämner, det vill säga ett flertal upprepade och eskalerande beteenden som rivningar och så vidare.

Lodjur är det mest populära djuret i Sverige och ett djur som väldigt många drömmer om att få se men aldrig har sett. Lodjur, som inte innebär någon skada eller fara för samhället eller för fårägare, ska nu ändå på flera håll i Sverige skjutas i stor skala. Det talas om att 10–11 procent av hela lodjurspopulationen ska skjutas. Ställer sig Socialdemokraterna positivt till detta?

Herr talman! Jag sparade faktiskt medvetet lodjursfrågan till detta replikskifte.

Jag har haft förmånen – och ett av de tuffaste uppdrag jag har haft i mitt liv – att sitta i viltvårdsnämnden i Kalmar län och ha ansvar för just rovdjursfrågan. Alla organisationer är representerade i viltvårdsnämnden. Vi skulle då, för 20 år sedan, komma fram till hur många lodjur vi skulle acceptera i vårt län, och faktum är att vi kom fram till ett enigt beslut efter mycket diskussion och väldigt mycket faktainhämtning.

Vi beslutade att antalet skulle överstiga fyra lodjursfamiljer för att man skulle tillåta licensjakt, och det har gällt i länet sedan dess. Nu har vi så pass många fler lodjur i vårt län att vi tillåter licensjakt. Det finns ingen jägare som skjuter en lodjurshona med medföljande unge; det händer i alla fall inte bland etiska jägare. Vi skjuter inte heller älgkon före kalven.

Det är många gånger samma organisationer som värnar dessa lodjur. Men lodjur lever inte av grönsaker, utan de tar andra bytesdjur. Jag råkar bo i ett ganska lodjurstätt område, och jag kan säga att det går åt en hel del rådjur och en hel del rådjurskid för att mätta dessa lodjur. Skulle inte vi jägare vara med och förvalta lodjursstammen skulle vi snart inte ha några rådjur kvar, och då skulle säkert samma organisationer försöka stämma oss för att vi inte har skyddat de djuren.

Det är alltså hela tiden en balans, precis som jag sa i mitt anförande. Det gäller att förvalta allt vilt på ett klokt sätt.

(Applåder)

Herr talman! Vi för diskussioner om jakt, viltvård och jägare och om rovdjur, klövvilt och annat i den här kammaren, och det är en kammare som i mångt och mycket är överens i de här frågorna.

Jag tycker att det har varit tydligt både under Sverigedemokraternas och Socialdemokraternas anförande, och det kommer också att bli tydligt i det som jag kommer att säga, att det finns en väldig bredd och ett stort stöd för det vi faktiskt håller på med i Sverige, det vi vill göra och det som den här kammaren fattar beslut om gång efter annan.

Det är få politikområden vi är så överens om som just jakten. Det är en styrka. Det är också en styrka att jakten i Sverige har ett så högt förtroende. Vi har fortfarande förtroendesiffror på omkring 85 procent – så många står bakom den svenska jakten. Det är väldigt höga siffror.

Inte desto mindre är detta något som vi ska förvalta och vara rädda om, för det är en ständig match att förvalta det här. I debatten har nämnts jaktetik, vilka djur vi ska skjuta och så vidare. Vi skjuter kalven före kon, och det handlar om annat sådant som är självskrivet för en jägare som vistas i svensk natur i dag.

Jägarna behövs, herr talman! Jägarna bidrar med viltvård och trafikeftersök. Den här vintern har varit ovanligt lång och hård. Det gäller särskilt i södra Sverige, där vi inte är så vana vid den typen av vintrar. Då är det jägarkåren som ställer upp och ser till att stödutfodra de vilda djuren och ser till att de har det bra. Det är jägarkåren som gör det här; det är ingen annan.

När viltstammarna är för stora lokalt är det jägarkåren som kan hjälpa till att minska dem. Det gäller när till exempel vildsvinen eller dovviltet har blivit för många. Då är det jägarna som hjälper till.

Vi vet hur det är vid trafikeftersök. Jägarna ställer upp gång efter gång, året runt, på dygnets alla timmar med tränade hundar och med stor kunskap. Det här är en tjänst som jägarna gör för Sverige och det svenska samhället. Man kanske bara förväntar sig att det ska ske, men så enkelt är det inte. Vi ska vara de som står upp och berättar att det här är någonting bra och fantastiskt som jägarna gör. Så ja, jägarna behövs, och vi behöver vara rädda om den svenska jägarkåren!

Frågan om rovdjuren har lyfts i debatten. Det finns en stor samstämmighet också i hur vi vill förvalta rovdjuren i Sverige, nämligen med licensjakt. Vi vill också se att rovdjuren förvaltas på ett rättssäkert och långsiktigt sätt, för vi vet att det är med rättssäkerhet och långsiktighet vi bygger upp de svenska viltstammarna. Det är så vi faktiskt har förvaltat de svenska viltstammarna.

Vi kan gå tillbaka ända till Svenska Jägareförbundets grundande år 1830, när jägarna gick samman och bestämde sig för att förvalta det svenska viltet. Och hur förvaltar vi det? Jo, genom jakt. Det är då det finns en acceptans, och jägarna går samman och hjälps åt. Det spelar ingen roll om det är klövvilt eller rovvilt; acceptansen växer när det finns en samlad organisation och en förutsägbarhet i förvaltningen.

Det är därför bekymmersamt när vi ser hur det går till. Den här kammaren bestämmer hur förvaltningen ska se ut, och våra myndigheter är med på banan. Vi har viltförvaltningsdelegationer ute i länen som sätter upp mål för hur stora rovviltstammarna ska vara regionalt, för det är så vi vill ha det. Vi vill hantera det regionalt.

Anställda personer på länsstyrelserna sköter inventeringen tillsammans med jägarkåren och tar fram resultat. Sedan fattas det beslut om hur stora uttagen ska vara, och vi förbereder oss för licensjakt, oavsett om det är varg eller lodjur.

Sedan överklagas det, och så blir det stopp – stopp och belägg för det som en så stor del av Sveriges demokrati har bestämt att vi ska göra!

Detta är olyckligt. Det sätter käppar i hjulen för den framgångsrika svenska viltförvaltning som har byggts upp under lång tid. I fråga om rovdjursförvaltning är Sverige kanske bland de absolut bästa i Europa. Det går bra för de stora svenska rovdjuren, och det gör det tack vare att vi har god kontroll. Då ska vi också förvalta med jakt.

Det talades tidigare här om hot och hat mot jägare, jakt och så vidare. Vi vet till exempel att vår landsbygdsminister utsattes för hot vid sin bostad av organisationer som är emot de svenska demokratiska besluten kring jakt.

Jag är själv jaktledare på min egen mark, herr talman, och ber numera alla gästande jägare att kontrollera jakttornen innan de kliver upp i dem. Allt som oftast är nämligen benen på jakttornen numera avsågade. Vi har inte själva blivit drabbade, men jag vet väldigt många som har blivit det. Det är livsfarligt. Jägare med vapen går upp i ett torn, och så är benen avsågade av människor som inte tycker om att vi jagar i Sverige. Vi kan aldrig acceptera detta – aldrig!

Detta är också något som en stor del i denna kammare markerar: I Sverige jagar vi under ordnade former, med licensjakt och med skyddsjakt när det behövs.

Herr talman! Fjälljakten i de svenska fjällen har varit en stridsfråga under lång tid. Jag satt själv tillsammans med Kristdemokraternas Kjell-Arne Ottosson i den renmarkskommitté som lades ned för något år sedan. Det var nog tur att den lades ned, och vi båda var nog starka anledningar till detta. Med den grund och de direktiv den hade kunde denna kommitté inte landa rätt. Redan debatten här har visat att det finns en stor majoritet för något annat än det som den utredningen faktiskt hade lett till.

Jag kommer mycket väl ihåg det: Kjell-Arne Ottosson och jag var emot direktiven redan från början. Vi ville något helt annat, och vi var ganska tydliga när delbetänkandet skulle skrivas med att vi ville ha en reservation. Det gladde mig att också Sverigedemokraterna efter vissa påtryckningar var med på den reservationen. Det var tack vare detta vi sedan kunde lägga ned utredningen.

Nu har vi börjat titta på direktiv till en ny utredning, en utredning som kan belysa det som Socialdemokraterna talade om här: alla svenskars rätt till jakt och fiske på statens mark ovanför odlingsgränsen. Det är dit vi vill att en ny utredning ska komma, och den utredningen är på gång.

Herr talman! Just nu pågår en översyn av jakttiderna – hur länge vi ska jaga viltet under året och så vidare. Det finns ett antal förslag om förlängda tider på rådjursjakt och hundanvändning vid jakten och även förlängda jakttider på älg. Jag tror att det vore direkt olyckligt. Vi har redan i dag generösa jakttider i Sverige, och vi borde kunna förvalta stammarna inom de jakttiderna. Vi ska inte bedriva jakt på de vilda djuren under längre tid, särskilt inte med hund. De behöver ha sin återhämtning inför den tid då de ska få sina ungar. Jag hoppas att vi ska kunna landa det här jakttidsförslaget på ett så bra sätt som möjligt så att vi fortsatt får njuta av jakten tillsammans.

Det är nämligen precis det vi gör: Vi jagar tillsammans – män och kvinnor, över partigränser, hög som låg, rik som fattig. Alla samlas och kommer till gemensam sak. Vi använder våra jakthundar tillsammans, pratar, ljuger och äter god mat, och älgtroféerna blir större och större ju längre kvällen går. Det är precis så här det har varit med jakten, och det är så här det ska vara även fortsättningsvis.

Herr talman! Bara så att ingen glömmer bort det: Jakt är en naturupplevelse och ger bra mat, men det går inte att sticka under stol med att det också är kul när det smäller.

(Applåder)

Herr talman! Tack, ledamoten Widegren, för ett tal som var inspirerande på många sätt! Det var väldigt mycket klokt som vi tycker lika i.

Nu var dock min tanke att vi skulle debattera älgen lite. Vi känner alla till att den har haft en hård tid ett tag och nu är på väg att bli rödlistad. Vi hade en expert hos oss i miljö- och jordbruksutskottet och kunde då konstatera att älgens förutsättningar ser ganska olika ut i hela vårt land men att jakttrycket däremot är ungefär detsamma, det vill säga hårt, över hela landet.

Sedan ungefär 20 år tillbaka har det varit väldigt stort fokus på betesskador – inte minst på tall, herr talman. Där har vi varit ganska mycket i händerna på skogsindustrierna. De har något de kallar Äbin, där de undersöker hur mycket skador det får vara på tallen. Man kan ifrågasätta mätmetoden i sig, men det är ett faktum att fokus endast har varit på älg trots att vi i södra och mellersta Sverige har väldigt mycket annat klövvilt som också gillar tall.

Min fråga till ledamoten Widegren blir då om Moderaterna kan påverka regeringen att se över beslutsunderlagen till länsstyrelsen när det gäller tilldelningen av älg. Kanske vi kan ändra så att vi i stället för att som i dag skjuta kalvar och kor faktiskt försöker bevara och få upp stammen lite.

Herr talman! Jag tackar för frågan. Debattera älgen skulle vi kunna göra en hel eftermiddag. Jag tror dock att Moderaterna och Socialdemokraterna är överens i väldigt mycket.

Jakttrycket har varit högt under en tid, absolut. Dock ser vi nu att trenden vänder för älgen. Inte desto mindre har den minskat över tid, vilket gör att den kan vara aktuell för rödlistning. Det är då otroligt viktigt att man inte blir panikslagen. En rödlistning av älgstammen innebär egentligen en nedgång med 15 procent, så det är inte hela världen. Dock kan vi helt klart se att vi har färre älgar.

Älgen är absolut vårt högsta och ädlaste vilt, och älgjakten är en svensk tradition. Vi borde därför ge den lite mer kärlek än vi gör. Jag tycker att ett första steg var när vi i miljö- och jordbruksutskottet under forskningsdagen hade en hel förmiddag om älgen. Det var ett jätteviktigt och bra första steg. Vi tackar också Tomas Kronståhl för stödet i det.

Vad gäller Äbin tycker jag också att det är ett trubbigt verktyg. Jag vill förtydliga att Äbin inte är skogsbolagens utan Skogsstyrelsens verktyg, men det är trubbigt. Precis som jag sa under utskottstiden kan en älgko med kalv helt plötsligt bestämma sig för att parkera i en tallplantering. Jag hade själv precis ett sådant fall hemma i år. Det blir enorma skador. Faller då en sådan plantering in i en av Äbinrutorna blir det såklart katastrofala inventeringsresultat. Det är alltså inte så lätt.

Jag skulle gärna se att vi började se över verktygen kring Äbin. Jag tror inte att det är ett hållbart verktyg framåt, särskilt inte när vi i södra delen av landet har så breda klövviltsstammar.

Herr talman! Jag tackar John Widegren för svaret. Det låter ändå förhoppningsfullt att vi kanske kan se över detta. Jag känner att det skulle vara väldigt mycket klokskap i att se till helheten när det gäller just skadorna. Kanske skulle vi också räkna in vad älgens värde är där den faktiskt existerar. Vi vet ju att man inte minst i våra grannländer Tyskland och Danmark har stor förkärlek för att se riktiga älgar, och om de får se älgar i verkligheten kanske de slipper ta skyltarna med älgar på. Det är faktiskt mycket bättre.

Slutligen har jag en fråga till. Jag måste berömma ledamoten Widegren för framhållandet av jägarkåren, som verkligen gör ett enormt arbete. Jag kommer ihåg när jag började jaga. Då fick vi ingen ersättning över huvud taget för eftersök av påkört vilt, utan då var det ett helt ideellt nattarbete som markägare och jaktintresserade fick göra. Det var mindre roligt i vissa stunder, kan jag säga, men det har blivit bättre. I dag får man ersättning, och det är betydligt mer professionellt.

Jag tänkte framhålla jägarkåren i Västmanland – och det var säkert så för hela Sverige – under den afrikanska svinpesten. Vi tog hand om svinpesten på ett föredömligt sätt. Min övertygelse är, herr talman, att det var tack vare den svenska jägarkåren som vi lyckades få bukt med svinpesten. Det kunde ha blivit en förödande historia för Sverige om vi inte så snabbt och resolut hade tagit tag i problemet.

Dock har jag fått veta att jägarna har lagt ut pengar för sitt arbete där men inte fått någon ersättning. Det tycker jag är tokigt. Kan vi inte se till att de åtminstone får ersättning för utlägg?

Herr talman! Jag tackar för resonemanget, Tomas Kronståhl.

Låt mig avsluta det första partiet vi var inne på. Jag tycker absolut att man behöver se över inventeringsmetoderna för skogsskador från viltet. Men jag är också orolig för dem som vill införa en tydligare flerårsförvaltning på offentlig nivå. Vi har en gång i tiden gett bort bestämmandet över älgen till det offentliga. Den bestämmer vi inte riktigt över själva längre. Men det övriga viltet får vi jägare, brukare och ägare förvalta själva utan inblandning av det offentliga. Det vill jag ska bestå. Jag tror att vi kan göra det själva utan länsstyrelsernas förvaltningsplaner, och så vidare.

Sedan var det svininfluensan, eller afrikansk svinpest som det också heter. Vi förstod att den förr eller senare skulle komma till Sverige. Det gjorde den också. Aldrig har väl något land hanterat den så snabbt och så väl som vi faktiskt gjorde. Jag instämmer med Tomas Kronståhl i att det i mångt och mycket berodde på det arbete som den svenska jägarkåren gjorde så snabbt i ett tidigt skede.

Det är inte någon slump att andra länder frågar Sverige: Hur gjorde ni, och hur fick ni jägarkåren att engagera sig så mycket? Man vill då ha Sverige som ett exempel på hur nya utbrott kan hanteras på europeisk nivå. Det är bra.

Vad gäller de ekonomiska delarna har jag ett jättetråkigt svar. Jag är inte tillräckligt uppsjungen på det hela. Jag tycker att det är rimligt att om jägarkåren har haft utgifter som de normalt inte har borde de också få en ersättning. Men jag är inte uppsjungen på hur ärendet ser ut, utan det ligger någonstans hos regeringen. Då tänker jag att regeringen får svara på den frågan.

Herr talman! Det förebyggande arbetet för att minska riskerna för angrepp på tamdjur från rovdjur är mycket viktigt. Angrepp från rovdjur orsakar stort lidande för de drabbade och kan påverka de ekonomiska förutsättningarna att bedriva tamdjurshushållning för den enskilde.

Herr talman! Ett stärkt förebyggande arbete mot rovdjursangrepp förbättrar även acceptansen för våra rovdjur. De har även stor betydelse för ekosystemens funktion.

Vi i Vänsterpartiet vill att regeringen ska återkomma med förslag på åtgärder för att stärka det förebyggande arbetet mot rovdjursskador och även åtgärder för att minska den illegala jakten på rovdjur.

Vidare anser vi att det enda rimliga förhållningssättet när vi förvaltar våra rovdjur är att vetenskapen och forskarna, inte politiker, bedömer hur stora stammarna av våra rovdjur behöver vara för att de långsiktigt ska ha en gynnsam bevarandestatus. Vi anser därför att berörda aktörer bör involveras i en långsiktig strategi för en rovdjursförvaltning som säkerställer gynnsam bevarandestatus för våra stora rovdjur.

Herr talman! Regeringen bör även komma med förslag på åtgärder som stärker möjligheten för vargindivider från den finsk-ryska populationen att vandra in till Sverige och bidra till en ökad genetisk variation i vår vargstam.

Trots att vargen är klassad som starkt hotad i Sverige på grund av en liten population med hög inavelsgrad tillåts genom licensjakten jakt på vargindivider som inte orsakat skada. Jakten kan även innebära att individer som är genetiskt viktiga för den begränsade stammen dödas.

Vi i Vänsterpartiet anser att det inte är förenligt med en hållbar förvaltning att tillåta licensjakt på varg, och vi vill att den ska upphöra. Den enda jakt som bör vara möjlig på varg är skyddsjakten, som vi däremot anser är ett mycket viktigt redskap att värna för tamdjursägare och för den allmänna acceptansen. Med borttagen licensjakt kan i stället förutsättningarna för nödvändig skyddsjakt stärkas.

Herr talman! Trots att lodjur som art är klassad som sårbar i den svenska rödlistan bedrivs, förutom illegal jakt, licensjakt på arten. Både Rovdjursföreningen och Naturskyddsföreningen har vänt sig till EU-kommissionen eftersom man anser att den beståndsbegränsande licensjakten på lodjur saknar stöd i art- och habitatdirektivet.

Vi delar organisationernas uppfattning att licensjakten på lodjur är olämplig, och vi välkomnar att man vänt sig till EU-kommissionen för att pröva frågan. Vi anser att skyddsjakt på lodjur såväl som skyddsjakt på andra rovdjur är ett viktigt redskap som bör finnas kvar för tamdjursägare. Men vi ser inte skäl till att ett stort antal lodjur slumpmässigt dödas i jakt med lösspringande hundar. I stället bör det förebyggande arbetet mot rovdjursskador stärkas och ersättningen förbättras vid förlust av tamdjur. Vi anser att licensjakt på lodjur ska upphöra.

Jag yrkar bifall till reservation 5 i betänkandet.

(Applåder)

Herr talman! Ledamoten lyfte upp skyddsjakt på rovdjur i sitt anförande. Är det inte defensivt med skyddsjakt på rovdjur? När man kommer ut i hagen där det ligger en flock döda lamm, kan man under de omständigheterna över huvud taget prata om skyddsjakt och djurskydd?

Min uppfattning är att licensjakt är enda vägen fram om man över huvud taget ska kunna hantera rovdjur. Skyddsjakt är bra, och den möjligheten ska finnas, men den kan inte vara den huvudsakliga vägen framåt. Alla andra åtgärder som vi har för att hantera rovdjur blir komplexa. De är inte tillräckliga för att nå framgång, för att få mer livsmedel enligt livsmedelsstrategin. Vi måste kunna se flera saker samtidigt. Just rovdjuren är här centralt.

Anser inte ledamoten att vi också måste ha licensjakt för att hantera rovdjuren så att de inte förorsakar de plågsamma skador som tamdjur kan få i dag?

Herr talman! Jag tackar för frågan.

Som ledamoten nämner är det oerhört trist, sorgligt och inte bra alls när tamdjur – får och lamm antar jag att ledamoten syftar på – utsätts. Problemet är när rovdjuren är hotade. Licensjakt på rovdjur minskar möjligheterna till en väl utvecklad och bra skyddsjakt som kan ske snabbt.

Man behöver också arbeta förebyggande. Om man har tamdjur behöver man även kunna få bidrag och hjälp, till exempel när det gäller stängsel. Vi har budgeterat även för arbetskostnader för att sätta upp stängsel. Det behöver även finnas en god och väl fungerande skyddsjakt. Och ersättningen man kan få för rivna tamdjur behöver förbättras. Jag tror på den metoden.

Vi behöver ha en gynnsam bevarandestatus på rovdjuren. Då blir licensjakten ett problem.

Herr talman! Ser inte ledamoten att det finns ett samband mellan att vi har en 30-procentig självförsörjning på lamm i Sverige och att rovdjurspolitiken inte fungerar? Vi måste se det sambandet.

Ersättning är en sak, men vi får inte nya lammproducenter att etablera sig där det finns varg. Jag ser det jättetydligt i mitt hemlän, Jönköpings län. Där har vi varg både i söder och norrut där det är naturligt att få in lammproducenter, men vi får inte in nya lammproducenter på grund av avsaknaden av en väl fungerande politik på rovdjurssidan.

Utifrån hur vargen beter sig i verkligheten måste vi ha licensjakt, även om vargarna är få. Jag anser att det ledamoten anför inte fungerar i praktiken, och jag vill påstå att det styrks av hur det ser ut i verkligheten; vi har en självförsörjningsgrad på 30 procent.

Om ledamoten ser något annat vi kan göra för att få upp självförsörjningen till 50–60 procent vore jag tacksam att få höra det.

Herr talman! Nu är det inte så att vargen river tamdjur överallt i Sverige. Ledamoten nämner Jönköpings län som exempel, och i Mellansverige finns det problem.

Jag tror dock att ledamoten inte funderar på detta med att skyddsjakten måste förbättras. Jag tycker inte att det går att säga att vi har dragit lärdom när det fortfarande kan göras saker för att förbättra det förebyggande arbetet och se till att skyddsjakten kan fungera smidigare och snabbare.

Herr talman! Flera av dem som har stått i den här talarstolen före mig i dag har verkligen sjungit jaktens lov. Jag skulle absolut kunna använda även mina tilldelade minuter till att göra det. Jakten betyder otroligt mycket för så många, även för det svenska samhället. Den här gången ska jag dock inte göra det mer än så, utan jag tänker använda min tid till att bemöta reservationerna i detta betänkande.

Jag vill börja med att yrka avslag på reservationerna och bifall till utskottets förslag i betänkandet. Orsaken till att vi yrkar avslag på reservationerna är i de allra flesta fall att arbete redan görs. Vi är alltså inte emot intentionerna i reservationerna. Men arbete pågår redan.

När det däremot gäller några andra reservationer yrkar vi avslag på dem för att vi verkligen menar att det är fel.

Det finns en reservation om översyn av jaktlagstiftning och viltförvaltning. Den 15 januari i år överlämnade Jaktlagstiftningsutredningen sitt slutbetänkande En ny viltförvaltningslagstiftning. I betänkandet föreslås att en ny viltförvaltningslag och en ny viltförvaltningsförordning med tydligare struktur och modernare bestämmelser ska ersätta nuvarande jaktlag och jaktförordning.

Utredningen föreslår att viltförvaltningen ska syfta till att bevara och främja de inhemska viltarterna, främja ett hållbart brukande av vilt som resurs samt begränsa de skador och olägenheter som orsakas av viltet. Man bemöter alltså det som anförs i motionen om just viltskador. Av den anledningen röstar vi alltså nej till reservationen. Det beror inte på att frågan om viltskador inte är viktig.

Betänkandet har skickats ut på remiss, och remisstiden gäller till den 15 maj. Sedan kan regeringen agera och lägga fram en proposition.

En annan reservation, som också har varit uppe till lite debatt här, handlar om älgförvaltningen. Precis som det står i betänkandet är det oerhört viktigt att vi har en livskraftig älgstam. Samtidigt måste skadorna på jord- och skogsbruk vara hanterbara.

Älgförvaltningen måste vara långsiktig och lokalt förankrad utifrån de förutsättningar som råder. Vi ser verkligen stora skillnader i landet gällande hur mycket älg som finns i markerna. Och orsakerna är lite olika beroende på var i landet man befinner sig. Därför är det lokala perspektivet väldigt viktigt.

Älgen är vår svenska nationalsymbol, och den är sannerligen värd att vårda. Det fick vi också höra på vår forskningsdag för en vecka sedan, som flera redan har varit inne på här. Där var älgen i fokus för utskottets del.

Delar av det som berörs i motionerna tas också upp i den tidigare nämnda utredningen. Där får arbetet ha sin gång. Om förvaltningen ska fungera bra bygger det på samarbete mellan olika intresseorganisationer, inte på ett ställningskrig. Vi ska dessutom komma ihåg att de flesta jägare också är markägare, och man vill ha en god och jaktbar älgstam på sina marker.

Herr talman! Jag går över till vildsvinsförvaltningen. Det finns en reservation om att man önskar en minskad vildsvinsstam. Jag ser inte några stora skillnader där heller. Dock har det funnits lite utmaningar. Den tidigare regeringen gav 2020 ett uppdrag om att få ut mer vildsvinskött på marknaden. Det tog fram till oktober 2024 innan det blev verklighet. Det berodde inte på att den tidigare rödgröna och sedan den röda regeringen drog benen efter sig och inte på att den nuvarande regeringen drog benen efter sig. Det var flera myndigheter som trätte med varandra, och man kom inte framåt.

Efter det har vi sett upprepade grundstötningar i just vildsvinsfrågan. Det är tydligt i livsmedelsstrategin att man har gett Livsmedelsverket uppdrag för att det ska komma ut mer vildsvinskött på marknaden. Men gång efter annan stöter det på patrull.

I februari i år beslutade regeringen om en ändring i jaktförordningen som innebär att möjligheterna att bedriva skyddsjakt på vildsvin utökas. Det är bra. Allt vi kan hjälpa till med är bra. Det finns redan många hjälpmedel. Men det absolut viktigaste är att få ut mer kött på marknaden, så att jägare får avsättning för de vildsvin de skjuter. Det är det absolut bästa sättet att öka avskjutandet och därmed minska vildsvinsstammen.

Jag går vidare till rovdjursförvaltningen. Jag hade egentligen tänkt begära replik på Kajsa Fredholms anförande. Men det var så kort att jag inte hann trycka på knappen medan jag satt och laddade, herr talman.

Jag noterar dock att både Vänsterpartiet och Miljöpartiet har reservationer i frågan. Kajsa Fredholm var inne på att det måste göras förebyggande arbete. Det absolut viktigaste förebyggande arbetet som kan göras är att ha en väl fungerande licensjakt på de här arterna.

Det handlar också om att ta krafttag mot den illegala jakten, som man ondgör sig över. Nu har vi hamnat i en situation där både vargjakt och lodjursjakt stoppas. Det om något, herr talman, föder och göder illegal jakt. Stoppade licensjakter leder alltså i rakt motsatt riktning.

Såväl björn som lo, varg och järv ligger över gynnsam bevarandestatus i Sverige. Att vi då inte ska förvalta de stammarna pekar väl snarare på någon sorts häpnadsväckande okunskap eller på att ideologin är viktigare än ekologin.

Herr talman! Under hösten och vintern har vi också sett att föreningar som befinner sig långt ifrån berört område har överklagat. Till och med föreningar från andra länder har överklagat jakten. Därför är det oerhört viktigt för Kristdemokraterna att förändra talerätten.

Implementeringen av Århuskonventionen har gått alldeles för långt i Sverige. Århuskonventionen måste implementeras på nytt och på en miniminivå. Det är de som är direkt berörda som ska ha möjlighet att överklaga, inte en organisation från till och med ett annat land.

Herr talman! Regeringen har gjort ett jobb på EU-nivå. Man har gjort förändringar i Bernkonventionen och i art- och habitatdirektivet. Man har gett uppdrag till Naturvårdsverket gällande förvaltningsåtgärder, inklusive pengar i budget.

Men för att korrigera det som sades i ett tidigare replikskifte, där jag ju inte själv kunde begära replik, har EU-kommissionen inte någonstans fastslagit att Sverige bryter mot direktivet, och inte heller EU-domstolen. Det har inte inletts något nytt överträdelseförfarande. Det tidigare överträdelseförfarandet har avslutats. EU-kommissionen har ställt frågor, men man har inte sagt att Sverige har brutit mot direktivet. Här finns det någon form av missförstånd, herr talman.

Vad gäller skarvförvaltningen kan jag bara ställa mig bakom intentionerna gällande ökad skarvjakt. I den så kallade havsmiljöpropositionen, som vi antog hösten 2024, kanske, gjorde regeringen bedömningen att förvaltning av predatorer som säl och skarv bör ingå i en ekosystembaserad havsförvaltning som styrs av alla tre hållbarhetsdimensioner. Sverige bör därför vidare verka för att allmän jakt på skarv införs och för att skadeverkningarna av skarv minskar. Detta ställde sig riksdagen helt bakom. Det har getts ytterligare uppdrag på den fronten vad gäller både säl och skarv, även om den här reservationen berör just skarv. Jag hoppas att vi kommer i mål där.

Jag noterar att min tid rusar iväg, herr talman, så jag ska gå mot avslutning och stryka lite grann.

Jag vill avsluta med jakt och fiske på renbetesmarker. Där ska, herr talman, en ny utredning tillsättas. I en reservation från Miljöpartiet skriver man: ”Motionärerna utgår från att regeringen, utifrån såväl Girjasdomen som Renmarkskommitténs delbetänkande, i beredningen av en ny utredning skapar förutsättningar för en långsiktig inriktning när det gäller samernas rätt till mark och vatten, liksom till jakt och fiske.”

Detta är en total miss. Vilka samers rätt? Alla samer har inte den rätten i dag. Det finns andra som har bott uppe i norr lika länge – kväner, lantalaiset, tornedalingar. De har ingen rätt. Andra svenskar borde ha lika stor rätt att jaga på statens marker. Direktiv för en ny utredning bereds nu, en utredning som har chansen att hålla hela vägen eftersom den tar hänsyn till alla som bor i Sverige, inte bara en minoritet av en minoritet av en minoritet. Det är vad Miljöpartiet önskar med sin motion.

(Applåder)

Herr talman! Tack, Kjell-Arne Ottosson, för ditt anförande!

Jag tänkte att jag skulle fortsätta lite när det gäller älgstammen. Jag värnar hårt om min älg, som jag tycker att jag ser alldeles för sällan.

Vi hade ju, som du sa, Fredrik Widemo från Sveriges lantbruksuniversitet på vårt utskottsmöte. Det var en väldigt intressant föredragning. Vi kan konstatera att älgen har väldiga problem i stora delar av vårt land. Kjell-Arne ställde föredömligt den sista frågan: om Fredrik i fem punkter eller så kunde sammanfatta vad som var viktigast för att rädda älgstammen. Han sa då att det skulle vara bra med en samförvaltning när det gäller klövviltet.

Låt mig vara tydlig här, herr talman. Jag önskar inte på något sätt att staten ska ta över ansvaret för fler viltarter än den har ansvar för i dag. Det jag anser är viktigt är att vi i stället för älgförvaltningsområden ser på klövviltförvaltningsområden som en helhet och tar till oss vad vi faktiskt har för vilt. Det ser olika ut i landet.

Jag tycker att detta är oerhört viktigt. Ska vi ha kvar den lokala och regionala förvaltningen av vårt vilt måste vi hela tiden uppgradera och förnya oss och ta till oss ny kunskap. Jag anser att det är oerhört viktigt att vi faktiskt får in alla de klövviltsarter som vi har.

Min fråga när det gäller detta blir om ledamoten Ottosson kan tänka sig att se över det här – att faktiskt ta in samtliga klövviltsarter i en framtida förvaltning.

Herr talman! Tack, Tomas Kronståhl, för frågan!

Ja, jag kan absolut göra det, men det hjälper föga. Det är bättre att få regeringen att göra det; då blir det mer kraft bakom det. Det är kanske egentligen ditåt Tomas Kronståhl pekar.

Precis som Tomas Kronståhl säger är det ingen tvekan om att det ser väldigt olika ut beroende på var vi befinner oss i landet. Vi har verkligen olika typer av problematik, om vi ens har en problematik med viltskador. Vissa av oss bor i så viltfattiga delar av landet att det numera är väldigt stort när man får se en älg. Det trodde man inte i Värmland för 30 år sedan. Precis som Thomas Kronståhl säger är det jätteviktigt att se detta som en helhet i och med att vi nu ser att de olika klövviltstammarna ökar i större delar av vårt land.

Det är väldigt roligt att höra en socialdemokrat lyfta lokal och regional förvaltning och säga att det inte är staten som ska stå för förvaltningen. Det värmer mitt hjärta, herr Kronståhl, och jag hoppas verkligen, herr talman, att vi kan fortsätta ha lokal och regional förvaltning. Jag kan inte se att vi egentligen har någon form av politiska skillnader mellan oss i denna fråga.

Jag ser som sagt också verkligen värdet av att vi får en förvaltning där vi ser alla klövviltsarter, just för att kunna bemöta omfattande viltskador. Jag var på en viltskadesafari i Sörmland i höstas, och där syntes det väldigt tydligt att det verkligen behöver tas krafttag. De som producerar vår mat har nästan inga möjligheter kvar att göra det.

Herr talman! Tack, Kjell-Arne Ottosson, för svaret! Jag kan känna att det finns hopp om att vi i en framtid får till en förvaltning av vårt klövvilt som jag tror kommer att gynna både den lokala förvaltningen och skogsproduktionen på ett klokt sätt.

Jag har dock en annan fråga som jag också brinner hårt för och som jag känner att vi håller på att tappa greppet om. Veterinärkostnaden har fullständigt löpt amok i det här landet. Vi har priser som är 36 gånger högre än i till exempel Spanien. Veterinärerna må vara hur duktiga de vill, men det är fullständigt otänkbart att vi är så mycket bättre på att ta hand om våra husdjur i Sverige än de är i Spanien.

Ännu värre är den situation vi nu befinner oss i, där allt fler veterinärer väljer att jobba vid stora djursjukhus och annat. Vi ser att vi faktiskt behöver ha kvar jourveterinärer på landsbygden. Då kommer den här utredningen med förslaget att staten inte längre ska ansvara för akutsjukvården för våra tamdjur och sällskapsdjur under jourtid och helger.

Då tänker jag inte minst på jägarkåren, herr talman, som oftast jagar på helger. Vi jagar vildsvin och allt möjligt vilt, och inte sällan inträffar akuta olyckor. Kostnaden har blivit så stor att jägarklubbarna nu får lägga en pott där de tar självrisken och hjälper till. Men det är än värre om det inte finns någon veterinär att få tag i på helger och kvällar.

Min fråga är om ledamoten Ottosson tycker att det är rimligt att staten – nu kommer staten in; nu är jag en äkta sosse igen! – i en sådan här situation backar från sitt ansvar när det gäller veterinär akutsjukvård i det här landet.

Herr talman! Ränderna sitter ändå i.

Nu ställer Tomas Kronståhl egentligen frågan till fel person. Jag skulle råda Tomas Kronståhl att i stället vid lämpligt tillfälle ta en kopp kaffe med min kollega Magnus Oscarsson, som har just dessa frågor på sitt bord. De ligger inte på mitt bord, så jag erkänner direkt att jag inte är uppsjungen på dem.

Dock kan jag absolut hålla med Tomas Kronståhl om vikten och värdet av att ha veterinärer runt om i landet och att ha veterinärer som jobbar när de faktiskt behövs. Jag vet inte hur det ser ut på den fronten just nu.

Jag besökte SLU:s anläggning i Ultuna för något år sedan och pratade då om bland annat just detta med veterinärer och om problematiken när det gäller att få tillräckligt med veterinärstudenter. Jag kan citera dem när det gäller utmaningen: Det är inga problem att få veterinärer som vill sätta plåster på en hamster, men det är stört omöjligt att få tag på veterinärer som vill avliva en ko.

Detta säger något. Jag vet inte om vi fortfarande har utmaningen att det är svårt att fylla platserna, men det är ju steg ett. Yrket måste göras mer attraktivt så att vi får fler som vill jobba som veterinärer.

Men det är självfallet viktigt att vi får veterinärer runt om i landet och att det inte koncentreras runt storstäderna. Jag har en kompis vars hund blev huggormsbiten. Han fick sätta sig i bilen och åka från Värmland till Göteborg. Det var det närmaste som fanns. Att man ska behöva köra tre och en halv timme enkel väg är inte hållbart, ur många aspekter.

Jag kan bara hålla med Tomas Kronståhl om att frågan är jätteviktig, men jag kan inte ge något svar eftersom jag inte jobbar med frågan som sådan. Där har jag inte sakkunskapen.

Herr talman! Jag tänkte problematisera lite när det gäller vildsvinsförvaltningen. Det som ledamoten framför är att vildsvinen skulle vara en del i livsmedelsstrategin. Så är det i princip, för man stimulerar och ger uppdrag till myndigheterna via regeringen om att vildsvin ska vara en del i livsmedelsstrategin.

Det finns en anledning till att vi två gånger har lyckats utrota vildsvinen. De har skapat ganska mycket problematik inom jordbruket och orsakat mycket skador. Ser inte ledamoten skaderisken?

Skulle myndigheterna lyckas med sitt uppdrag, så att vi får fler vildsvin, finns det en risk för att skadorna ökar väsentligt, vill jag påstå. Det som håller tillbaka detta i dag är priset: Man får 75 kronor per kilo för nötkött men bara en bråkdel av det när man säljer vildsvin.

Men skulle man lyckas med detta kommer alltså mängden vildsvin att öka, och då kommer skadorna att öka. Är man beredd att hantera den ökade skaderisken? Hade man över huvud taget med den parametern när man gav det här uppdraget?

Herr talman! Tack, Anders Karlsson, för frågan! Jag vet inte om jag riktigt köper Anders Karlssons resonemang. Kanske yttrade jag mig otydligt i mitt anförande – är det möjligtvis där grundproblemet ligger?

Vad det handlar om är, precis som jag nämnde i mitt anförande, att vi ska få ut mer kött på marknaden och på så sätt få jägarna att gå ut och skjuta mer. Det är ju utmaningen. Som jägare ska man ta hand om det man har skjutit. Det är jägaretik. Jägaretik har flera av mina kollegor varit inne på tidigare.

Även om vildsvin av många ses som ett skadedjur är det ändå mat. Det är god mat, och vi måste ta vara på den goda maten.

Det handlar om att vi ska få möjlighet att skjuta fler vildsvin. Det är inte för att stammen ska öka utan för att få ned stammen, för att få fler att gå ut och jaga. Det är där vi måste få igång kedjan, så att det blir lätt att få avsättning för köttet och så att det kommer ut på marknaden. Det ska ut till våra skolor, äldreboenden och så vidare. Då får vi incitament att skjuta ned stammen.

Det är detta som är grunden i denna del i livsmedelsstrategin. Det handlar om att få ned stammen och att få ut maten. På så vis kan vi hantera detta och minska stammen, vilket jag tror att också Anders Karlsson är ute efter. Men det är möjligt att det har blivit någon form av missförstånd.

Herr talman! Jag tror att ledamoten kan vara lugn. Det är inget missförstånd, utan det är liksom ett steg till. Skulle man lyckas med att få ut vildsvinskött på marknaden kommer det också att stimulera till mer vildsvin, för då får man en fungerande kedja med slakterier och kanske också bättre priser på vildsvin.

Precis som ledamoten säger är det ett väldigt bra livsmedel. Det är inte det som är problemet. Problemet är att vildsvinen gör väldigt stor skada på lantbruket. Det är någon som betalar merparten av vildsvinens foder, och det är lantbrukaren. Däremot kommer intäkterna någon annanstans, om det inte är samma markägare som har både tamdjuren och vildsvinen.

Det finns alltså en problematik som jag tycker att man inte har med i resonemanget om att stimulera detta. Då blir ju nästa steg ett problem. Det är detta jag vill att ledamoten ska reflektera över.

Herr talman! Jag kan bara skriva under på det som Anders Karlsson säger om att det är lantbrukaren som betalar kostnaden. Det råder ingen tvekan om det. Sedan är det viktigt att lantbrukaren, om han inte själv är jägare, släpper in andra, ofta yngre, jägare som tycker att det är kul att vara ute på kvällar och nätter och jaga vildsvin, just för att få ned stammen.

Jag kan på ett vis förstå Anders Karlssons resonemang. Men samtidigt förstår jag inte vilken väg han vill att vi ska gå. Vi måste ju hitta någon form av avsättning för köttet om vi ska få fler att skjuta vildsvin. Det är i alla fall logiken i min värld. Blir det lättare att få avsättning och kanske bättre priser får vi ju per automatik en högre avskjutning, för då ger det mer och man kan få omsättning.

Jag noterar att man i vårt västra grannland, som ju inte ligger så långt från där jag bor, i stället har infört skottpengar på vildsvin. Där går det ganska många berättelser om hur det fraktas vildsvin. De fraktas dit från Sverige eftersom man får rätt bra betalt. Det visar sig alltså att detta är helt fel väg att gå.

Det viktiga är att vi kan skjuta ned stammen och få ut den förstklassiga maten. Vi har som sagt redan så många hjälpmedel i vildsvinsjakten: tekniska hjälpmedel, skyddsjakt och allt. Den bit som är kvar är just marknaden. Den tror jag att både Anders Karlsson och undertecknad tror på.

Herr talman! Tack, ledamoten, för inlägget! Det är väldigt klargörande.

Ledamoten nämnde begreppet gynnsam bevarandestatus. Han förde något slags resonemang om att så länge arten ligger ovanför gynnsam bevarandestatus kan man också förvalta den och ha aktiv jakt och licensjakt. Då undrar jag bara: Betyder gynnsam bevarandestatus något för ledamoten, Kristdemokraterna och regeringen i de fall populationen befinner sig under den gränsen? Det har jag inte kunnat notera vad gäller just vargen, som ju inte har gynnsam bevarandestatus.

I resonemanget och argumentationen lät det som att gynnsam bevarandestatus är något slags kärnbegrepp som vi ska hålla oss ovan innan vi tillåter licensjakt. Ledamoten får gärna svara på om det begreppet betyder något när det kommer till exempelvis vargen.

Det andra jag vill passa på att fråga om handlar om att alla ska ha lika stor rätt när det gäller förvaltningen och jaktpolitiken. Då undrar jag: Vilkas rätt tar man in i detta? Det är ju cirka 3 procent av svenska folket som är jägare. De flesta är det inte.

Frågar vi svenska folket vad de tycker om lodjur och varg framgår det att 80 procent av svenska folket tycker om att det finns lodjur och att 69 procent av svenska folket tycker om att det finns varg i Sverige. Är deras vilja något som vi ska väga in? Är det något vi ska ta hänsyn till och som regeringen tycker är viktigt? Man pratar ju i breda ordalag om allas rätt att bestämma och tycka till.

Herr talman! Tack, Rebecka Le Moine, för frågorna!

Låt mig börja med det sista. Det är väldigt enkelt: Det är beslut i Sveriges riksdag som ska avgöra. Det är demokratin som ska avgöra detta. Vi har tydliga beslut i Sveriges riksdag, och då är det detta som ska gälla.

Nu kommer jag till den första frågan. Det är klart att gynnsam bevarandestatus betyder något. Annars hade vi inte haft det begreppet.

Alla svenska rovdjursstammar ligger över gynnsam bevarandestatus. Då är det vår inställning att man kan ha jakt på de arterna. Man kan då ha en förvaltning.

Detta med gynnsam bevarandestatus finns som ett skydd nedåt – det ska inte understiga detta. Det är grunden i det hela. Vi har tagit beslut i Sveriges riksdag om att vi ska minska vargstammen – om vi nu pratar om vargen. Och detta med gynnsam bevarandestatus är ett politiskt beslut.

Herr talman! Jag tycker att det blir väldigt tydligt när detta med gynnsam bevarandestatus benämns som politik. Jag vill då uppmana och uppmuntra till att man faktiskt läser art- och habitatdirektivet och artskyddsförordningen i Sverige, för det är alltså inte politik. Det finns strikta krav där man också tar hänsyn till genetiken, graden av isolering och möjligheten att migrera i landskapet. Med hänsyn till de kriterierna uppnår inte Sveriges vargstam en gynnsam bevarandestatus.

Återigen: Nu är vi inne på bedömningar som görs av expertmyndigheter som Naturvårdsverket. Det här är alltså inte någonting som är uppe för diskussion. Det handlar inte om åsikter här, utan det handlar om: Vad säger de ekologiska modellerna? Vad står det i lagen?

Jag vill säga något på tal om lagen. Vems åsikt ska spela in, med tanke på att en stor majoritet av svenska folket är väldigt positiv till att vi har lo och varg i Sverige? Jag blir hänvisad tillbaka till riksdagen. Då vill jag upplysa om att vi har Århuskonventionen att ta hänsyn till. Den möjliggör för miljörörelser och organisationer att överklaga när regeringen mot bättre vetande är på väg att bryta mot EU:s lagar.

Herr talman! Jag skulle vilja passa på att fråga om det som nämndes i inlägget om närboende. Det finns någon hint om att ju närmare man är själva beslutet, desto större möjlighet har man att tycka till. Vad tycker då ledamoten och regeringen om att det kommer hundratals utländska jägare för att skjuta vår motsvarighet till tigern, alltså lodjuret, som är Sveriges mest omtyckta och älskade djur? Det kommer alltså hundratals utländska jägare som då på något sätt har mer rätt än majoriteten av svenska folket när det gäller detta.

Herr talman! Jag vidhåller att har vi stammar som ligger över en gynnsam bevarandestatus och som är förvaltningsbara ska vi förvalta dem. Så enkelt är det.

Vad gäller just lodjuret är det en gynnsam bevarandestatus på 870 individer. Vid den senaste inventeringen var det ungefär 1 400 individer. Det innebär att det är nästan dubbelt så mycket som den gynnsamma bevarandestatusen. Därmed kan vi ha jakt på lodjur. Den jakt som nu skulle ha kommit igång handlade bara om drygt 100 lodjur, så den hade inte på något vis påverkat lodjursstammens framtid. Den hade inte äventyrat den gynnsamma bevarandestatusen.

Det viktiga är att de beslut som vi tar här i Sveriges riksdag får genomslag. Annars, herr talman, får vi det som Rebecka Le Moine ofta står och pratar om här i talarstolarna, nämligen illegal jakt. När folk känner att vi har demokratiskt fattade beslut som andra överklagar och försöker stoppa, bland annat organisationer som inte ens finns inom landet, göder det tyvärr saker som inte är positiva. Jag står inte för en sekund bakom illegal jakt någonstans över huvud taget. Det hör inte hemma i den svenska jakten. Men tyvärr blir det resultatet när vi får dessa överklaganden.

För vår del är det nu jätteviktigt att se över talerätten. Det spelar ingen roll om det handlar om rovdjursjakt eller om det handlar om skogsavverkning eller vad det nu är. Vi ser aktivister som på många fler ställen kommer fram och försöker stoppa det som vi har tagit beslut om i Sveriges riksdag, sådant som alltså följer Sveriges lagar och regler. Detta bekymrar mig väldigt mycket mer, herr talman.

(Applåder)

Herr talman! Vi debatterar i dag betänkande MJU10 Jakt och viltvård. Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1, Översyn av jaktlagstiftningen och viltförvaltningen.

Centerpartiet vill under denna punkt ha en portalparagraf för att minska viltskadorna i jord- och skogsbruket och också minska antalet trafikolyckor med vilt. Vi vill ha den preciseringen. I övrigt vill vi främja viltet som resurs.

Det finns mycket som är bra i regeringens förslag. Den del som berör sekretessen för jägarna och även systematiken för att få in EU-besluten i vårt svenska regelverk är utmärkt.

Herr talman! Jag kommer nu tillbaka till älgförvaltningen. Det känns kanske lite som en upprepning nu mot slutet av debatten, men jag kan inte låta bli att ta upp detta.

Vi fick en jättebra föreläsning på vår forskningsdag om varför antalet älgar minskar i Sverige. Det vi fick till oss var att antalet inte bara minskar i Sverige. Det minskar i stora delar av världen. Älgarna förflyttar sig mer norrut. Man har kunnat se att det beror på att temperaturen stiger. Då kan man fundera lite på hur regeringen hanterar klimatfrågor. Man når ju inte sina klimatmål. På något sätt sitter den sittande regeringen med problemet att älgstammen minskar, i och med att älgstammens fortlevnad är så beroende av temperaturen.

Älgstammen minskar inte lika mycket i norr. Att den nu var rödlistad beror egentligen på att den i genomsnitt har minskat med 15 procent sedan EU-inträdet. Vi har då fått en förflyttning av älgen till norra Sverige. Precis samma sak ser man i Kanada, där älgarna drar åt Alaskahållet, så att säga.

Detta är inte den enda orsaken till att älgstammen minskar. Det handlar också om tillgång till föda. Vi fick till oss att kalvarna har en tillväxt på ett kilo per dag. Det är lika mycket som vår tamboskap har under goda förhållanden. Ska det bli ett kilo per dag för kalvarna krävs det rätt föda vid rätt tidpunkt.

Man kan titta på förvaltningen i dag. Vi har bland annat älgförvaltningsgrupper, där ordföranden, som är markägare, har en utslagsröst. Jag tycker i grunden att det är en bra ordning, men den problematik som kan uppstå handlar lite om stora markägare och små markägare. I många mindre områden i södra Sverige är markägaren och den som bedriver jakten samma person. Så ser det inte ut överallt. Därför kan problematiken se lite olika ut i olika delar av landet. Men grunden, att man har lite mer att säga till om när man äger någonting, tycker jag är rimlig i förhållande till andra intressen.

Herr talman! Vi har också diskuterat förvaltning av vildsvin. Min grundinställning när det gäller vildsvin är väl egentligen att man ska hålla populationen på en låg nivå och utfodringen på en låg nivå. De två sakerna hör väldigt mycket samman.

Precis som har anförts här i kammaren i dag finns många tekniska hjälpmedel för att få ned bestånden. Det har vi också fått på många ställen, dock inte överallt. Där vi inte får ned bestånden blir detta många gånger en plåga, även om det ser lite olika ut. På småländska höglandet, där jag kommer ifrån, är vildsvin och sten ingen bra kombination. Stenarna som många gånger kommer upp vid skörd och orsakar stora skador på vallmaskinerna är ett elände. Ett kanske ännu större problem är jordinblandningen i ensilage som orsakar problem, till exempel mastit. Det går heller inte att särskilja från friskt foder, utan detta förekommer sporadiskt.

Jag tror trots allt att vildsvinsfrågan är hanterbar, eftersom vi har fått så många verktyg. Det gäller bara att inte stimulera till fler vildsvin, för då får vi också fler problem.

Rovdjursförvaltningen innebär en helt annan typ av problematik när man har tamdjur. Även om våra nötkreatur i dag aldrig har sett en varg i hela sitt liv innebär deras genetik att de beter sig på ett visst sätt när de uppmärksammar en varg. Det är en typ av flyktbeteende, för de är väldigt rädda för vargen. Det är ganska spännande att se detta, men det skapar väldigt stora problem. Vargar kan vandra över väldigt stora avstånd. De kan röra sig över ett helt län på rätt kort tid, och när de drar genom länet dyker de ju på många tamdjur på vägen. Att få ut dessa tamdjur på vägar och i skogen innebär problem, det kan man inte komma ifrån. En kraftig begränsning av vargstammen är därför en väg framåt. Det är vi tämligen överens om i riksdagen – inte alla, men vi har i alla fall en majoritet för detta. Däremot har vi inte sett någon effekt av det.

Viltavvisande stängsel och annat är jag ganska tveksam till. Inte ens länsstyrelserna har ju klarat av att hålla uppsikt över vildsvin inom stängsel; det är därför vi har vildsvin i dag. Ska då varje enskild lantbrukare ha koll på sina rovdjursavvisande stängsel över tid? Det räcker med den första stormen så blåser de ned. Mycket av betesmarken ligger också mitt ute i skogsmark. Det handlar om väldigt många mil stängsel, vilket också gör det svårare för allmänheten att komma in i skogen. Det är något som vi sällan hör men som jag tycker att vi ska ha med oss.

Däremot kanske tekniken är med oss. Virtuella stängsel har vi hört talas om, och jag skulle vilja se försök med att sätta halsband på våra vargar. Då kan de styras till ett stort geografiskt område där de kan få ströva ganska fritt och leva på ett naturligt sätt. Vi skulle då även ha lite koll på var de är i förhållande till våra tamdjur. Detta borde vara möjligt, och det skulle vara intressant att gå vidare med det. Jag ska erkänna att jag inte har förankrat detta så väldigt hårt i mitt parti, men jag ser det som en möjlighet för en framtida diskussion.

Herr talman! Jag ser att jag har dragit lite över min tid, men jag måste nämna någonting om skarven.

Skarven är viktig, och vi är nog överens om att vi måste få ned förvaltningen av skarven. Ett problem är att vi säger att vi ska vara adaptiva och vara på och göra saker och ting i tid. Men vi är inte det. Det tar för lång tid. Dagens småskaliga fiskare har ställt om till fiskeutrustning med trål även på de små åttametersbåtarna bara för att de inte vill ha skador av skarv och säl. När vi sedan fattar beslut ska vi inte tro att de går tillbaka till hur det var innan. Därför måste vi vara mycket snabbare än vad vi historiskt har varit när vi hanterar beslut kring förvaltning.

Jag delar också uppfattningen att vi måste ha ett omtag i Renmarkskommittén. Går man in och tittar på klipp från SVT kan man se något inslag från 1961 där det sägs att det här är en svår fråga och att den har varit det länge. Nu är det 2026, och vi är fortfarande inte i mål. Men ju mer man tittar på frågan desto mer uppenbart är det att vi måste ha med fler intressen. Nu ser vi kanske resultatet av Girjasdomen, och det krävs mer för att alla ska vara nöjda med förvaltning och inflytande även i norr. Detta måste vi göra tillsammans med samerna och andra intressen.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 7.

Det har varit en ganska intressant och i många delar klargörande debatt. För den som kanske inte har tittat på hela debatten tänkte jag sammanfatta den och därmed också utmana mina kollegor om det är så att jag missförstått något.

Det som hörs från samtliga partier förutom Miljöpartiet och Vänsterpartiet är att man vill uppmuntra till mer jakt. Det ska vara mer kött som kommer ut. Man är positiv till licensjakten på lodjur. Man är kritisk till miljöorganisationers möjlighet att överklaga. Sammantaget är detta en väldigt oroväckande utveckling. Man står också fast vid att politiska mål står över och övertrumfar EU:s lagstiftning – man säger att vi har fattat beslut om att skjuta ned och halvera vargstammen trots att det bryter mot EU:s art- och habitatdirektiv.

På det sättet är det klargörande, och har jag nu missförstått något får ni gärna begära replik.

Herr talman! Det är lätt att få en annan bild när man lyssnar på den här debatten, men lodjur är väldigt populära djur om man frågar svenska folket. I de opinionsundersökningar som kontinuerligt görs av SLU är 80 procent av svenska folket positiva till att det finns lodjur i Sverige. 69 procent är positiva till att det finns varg i Sverige.

Från Kristdemokraternas håll har det nämnts att det inte har varit något beslut i EU-domstolen och liknande. Men EU-kommissionen har skrivit ett kritiskt brev, vilket har fått en del att kanske lite yrvaket se och reagera på att det som vi håller på med när det gäller vargförvaltningen och det politiska målet om att halvera och skjuta ned vargstammen till 170 individer väldigt tydligt strider mot art- och habitatdirektivet. Om gynnsam bevarandestatus betyder någonting måste man helt enkelt dra i något slags nödbroms.

Herr talman! Licensjakt på lodjur har tagits till rätten. Efter att ha följt debatten här och även utanför kan jag inte låta bli att reflektera över min tid i Indien och Kambodja, där vi jobbade väldigt mycket med tigrar. Lodjuret, som vi har i Sverige, är alltså Europas ikoniska rovdjur. Väldigt många svenskar drömmer om att få se det. Kanske har de flesta inte gjort det, men det betyder ändå någonting. Det är ett av de mest älskade djuren i Sverige.

Beroende på hur man ser det är bevarandestatusen gynnsam enligt EU:s art- och habitatdirektiv. Men vi har också rödlistan i Sverige, där lodjurets status är klassad som sårbar. Vi har också i art- och habitatdirektivet olika förpliktelser vad gäller hur och när jakt kan bedrivas, och just nu är det en känslig period för lodjuren eftersom det är deras parningsperiod.

I en debatt mellan mig och Socialdemokraterna sades felaktigt att dräktiga honor inte skjuts, men i obduktioner har man kunnat visa att det händer. År 2022–2024 sköts fem dräktiga honor under lodjursjakten.

Om vi kanske har tappat lite respekt för lodjuren måste vi ändå tänka på att de är vår motsvarighet till tigrar.

Licensjakten sker inte för att lodjuren är farliga för oss. De är väldigt skygga, visar sig sällan och utgör ingen fara för samhället, och det finns ju skyddsjakt för att kunna skjuta bort de individer som har ett eskalerande beteende och som till exempel upprepade gånger river får.

Det nämns ibland att licensjakt finns för att öka acceptansen. För vem? Studier visar att risken för illegal jakt ökar när man inför legal jakt på hotade djur. Detta är otroligt oroväckande. Man skulle kunna önska att illegal jakt var något som alla partier tog upp och som band oss samman, men i stället är en gemensam nämnare att lodjur ska skjutas. Jag hade önskat en större kraftsamling kring illegal jakt. Vänsterpartiet är ett undantag eftersom man värnar lodjuren och är emot licensjakt på dem.

Enligt lagstiftningen ska licensjakt vara det absolut sista verktyget bland en mängd olika verktyg. Men i den svenska förvaltningen går man direkt till licensjakt. Miljöpartiet är starkt kritiskt till detta, och jag kan inte förstå dem som motiverar denna jakt – en jakt som också hundratals utländska jägare både bjuds in till och anmäler sig till. Jag kan inte förstå det på något annat sätt än att det handlar om ren och skär troféjakt.

Herr talman! Det första som sker när lodjur skjuts är att man flår dem och behåller skinnet. Sedan skickas kroppen till Statens veterinärmedicinska anstalt för obduktion, och i vissa fall har man alltså hittat ungar i lodjurets livmoder. Om man som jägare vill behålla kraniet kan man betala en extra slant för det. Jag har frågat, och en majoritet av alla jägare gör det.

Samtidigt står lodjuret på Cites lista över arter som man inte får bedriva handel med. Detta har kommit till för att det inte ska finnas ekonomiska incitament som driver en marknad som leder en art nedför ett brant stup till gränsen för utrotning.

Jag menar att detta är ett kryphål i vår lagstiftning. Vi säger nej till att handla med dessa skinn och kranier, men som utländsk jägare kan man köpa in sig i jakt och därmed också behålla både skinn och kranium.

Herr talman! Illegal jakt är som sagt en fråga jag hade önskat större uppslutning kring, kanske med lika kraftiga fördömanden som vi har hört om de aktivister som saboterar jakt. Jag tycker att vi ska kunna ha två tankar i huvudet samtidigt.

Vi pratar om ett grovt jaktbrott som drabbar våra rovdjur hårt. Vi kan också se att nationalparkerna har tömts på rovdjur på grund av utbredd illegal jakt. Det är chockerande att de områden som man har bestämt ska vara fredade har blivit platser där illegal jakt dominerar så starkt och är så normaliserad att det snart inte finns några rovdjur kvar där.

Det finns oroväckande studier som visar att jägare väljer att inte rapportera felskjutna eller olagligt skjutna djur eftersom de tycker att det är bättre att hantera det internt. Detta behöver samhället ta krafttag mot för att det ska få någon effekt. Om man inte riskerar upptäckt och det inte blir några fällande domar är risken stor att rovdjur och andra djur faller offer för illegal jakt.

Herr talman! Vi i Miljöpartiet vill försöka vara konstruktiva och jobba med förebyggande åtgärder. Enligt Naturvårdsverket är rovdjursavvisande stängsel den mest effektiva åtgärden för att förebygga skador på inhägnade tamdjur. Enligt Viltskadecenter kan korrekt uppförda stängsel minska angrepp med 80–90 procent. Jag kan inte förstå att man väljer att blunda för detta faktum. Om man på riktigt vill värna Sveriges bönder och möjliggöra samexistens är det där åtgärderna ska sättas in.

(Applåder)

I detta anförande instämde Katarina Luhr (MP).

Herr talman! Jag tackar Rebecka Le Moine för hennes åsikter även om jag inte delar dem.

Det märks ganska tydligt när jägare respektive sådana som säger sig värna djuren talar, för det går inte alltid ihop. Du har fel, Rebecka Le Moine, för jag sa aldrig att en jägare inte skjuter ett dräktigt hondjur. Det kan vi nämligen omöjligt se. Jag sa att vi aldrig skjuter ett hondjur som har levande ungar med sig – precis som vi inte skjuter en älgko med kalvar eller ett rådjur med kid. Det är jaktetik.

När det gäller licensjakt på lodjur har det, som jag beskrev tidigare, gjorts mycket noggranna undersökningar. Tyvärr är inventeringen av lodjuren i Sverige väldigt komplicerad, och myndigheterna själva har konstaterat att det troligtvis finns betydligt fler djur än vad inventeringen har visat. Att under dessa omständigheter ha en licensjakt på lo är alltså varken fel eller etiskt tokigt.

Om jägarkåren inte försökte hålla lodjursbeståndet på en rimlig nivå skulle de som i dag protesterar mot dessa jakter protestera mot att Sverige kanske inte längre hade några rådjur. Bara på 14 dagar har jag sett åtta halvuppätna kadaver av rådjur och rådjurskid, och det är ingen vacker syn.

Herr talman! Jaktetik nämndes. Menar ledamoten att det är jaktetik att jaga lodjur under deras mest känsliga period, parningsperioden? Om det är god jaktetik blir jag mörkrädd.

Jag tolkar Socialdemokraterna så här: Kan man döda så ska man döda. Jag kan inte förstå varför man väljer att skapa en så hård värld. Så länge en art inte utrotas ska den få skjutas. Vad är det för syn på djur? Jag delar inte denna syn. Var går gränsen om kriteriet är att de får dödas så länge de inte försvinner helt och hållet?

Det här dödandet av lodjur är så oerhört onödigt och saknar acceptans hos svenska folket. Man bjuder in hundratals utländska jägare som skjuter bort lodjur från den svenska faunan – lodjur som många svenskar drömmer om att få se. Vems intressen värnar man då? Det är inte svenska folkets intressen.

Herr talman! Jag är naturvårdsbiolog. Naturen är liv och död, äta och ätas. Man kan tycka vad man vill som människa om synen på det, men det är så naturen fungerar. Jag tycker inte att vi ska leka Gud och bedöma vad som är ont och gott i detta. Om vi har ekosystem i balans kräver de sina toppredatorer. Där behöver vi egentligen inte vara inne och förvalta, skjuta och döda bara för att vi kan.

Herr talman! Det som ledamoten Rebecka Le Moine säger är egentligen att Miljöpartiet helt och hållet är emot jakt. Det är resultatet av det resonemang som hon nu för.

Vi behöver inte kalla det för att vi dödar djur, utan vi kan säga att vi bevarar andra djurarter. Det är precis det vi gör. Det finns inga rovdjur som inte lever på andra djur. Jag tror inte att de äter dem levande, utan det handlar om att de i sin tur faktiskt dödar djur.

När det gäller att bjuda in eller att det kommer människor utifrån för att jaga måste man ha en särskild licens för att få jaga rovdjur i Sverige. Jag till exempel får inte jaga rovdjur, för jag har ingen sådan licens. Jakträtten tillhör markägaren, och markägaren har rätt att bjuda in jägare, precis som vi blir inbjudna till Danmark, Norge, Tyskland och Finland för att jaga på olika ställen.

Det finns inget oetiskt med att behålla ett skinn efter avslutad jakt, precis lika lite som det är oetiskt att äta upp köttet efter en lyckad jakt. Det är också gammal jakttradition. Skytten behåller hornet och tungan och tidigare även levern. Efter Tjernobyl försvann levern, men tungan och hornet är fortfarande skyttens. Det är jakttradition.

Det är därför, herr talman, jag säger att det märks så tydligt när det är någon utan jaktlig erfarenhet som är med i diskussionen och tror sig värna ett viltslag som skulle få en fullständigt dominerande plats på marknaden om vi inte förvaltade det. Då skulle det i stället bli rådjuren som värnas – jag vet det.

(Applåder)

Herr talman! Låt mig fråga ledamoten: Hur många av lodjuren är det som äts upp? Hur många av vargarna är det som äts upp? Jag hoppas att ledamoten inte tror att jakt på älg och jakt på lodjur är samma sak. Naturligtvis är det skillnad om det finns en anledning, såsom att man kan fylla sin frys och bidra till matproduktionen genom jakt på vildsvin eller älg, vars kött man kan ta till vara som en resurs.

Lodjursjakten är bara en troféjakt. Jag hoppas att det kan sjunka in, för det som Socialdemokraterna ställer sig bakom är en troféjakt som fördöms i Citeskonventionen. Det är ganska stort att Socialdemokraterna sviker den konventionens intention, vilket de nu gör i talarstolen.

Sedan skulle jag vilja uppmuntra ledamoten att se sig om lite grann och titta på hur det ser ut i Spanien, Portugal, Rumänien, Italien och så vidare. Enligt det resonemang som ledamoten för skulle det inte finnas några bytesdjur där – inga alls – därför att om det finns toppredatorer finns det inga rådjur eller bytesdjur. Men sanningen är att det finns bytesdjur.

Ledamoten hade som argumentation att om vi ska ha lodjur kommer det inte att finnas några rådjur, men så enkelt är det inte. Det finns gott om bytesdjur i alla de länder som har tusentals toppredatorer. Det är inte heller ett argument som går att föra i bevis.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 11 mars.)