Hälso- och sjukvårdens organisation

Fru talman! Kristdemokraternas viktigaste frågor inför den här mandatperioden var att öka den statliga styrningen så att människor i hela landet kan erbjudas en jämlik och rättvis vård och att pressa tillbaka de rekordlånga vårdköer som byggdes upp under Socialdemokraternas åtta år vid makten – detta för att den som är sjuk faktiskt ska kunna få vård i tid.

Vårdköerna mer än fördubblades under Magdalena Anderssons år vid makten. De var rekordlånga redan före pandemin. Vi har därför satsat mer än 25 miljarder på fler vårdplatser och kortare vårdköer, och vi har inrättat en nationell vårdförmedling med syftet att du som patient ska kunna vända dig till en annan region eller till en annan vårdgivare om den egna regionen inte kan ge vård i tid.

Vi har dessutom kraftsamlat kring vissa diagnosgrupper där vi vet att vårdköerna har varit långa men där det samtidigt funnits ledig vårdkapacitet i andra delar av landet. Staten har varit beredd att betala för ett utökat antal operationer rörande framfall, grå starr och höftledsproteser. Politiken med fokus på tillgänglighet har nu haft effekt.

När det gäller framfallsoperationer har antalet personer som har väntat för länge minskat med 60 procent. Motsvarande siffra för höftledsproteser är att vårdköerna minskat med 55 procent. Totalt sett är trenden bruten. Vårdköerna har hittills under mandatperioden minskat med 28 procent, och vad vi kan se minskar vårdköerna i hela landet utom i rödgrönt styrda Region Stockholm.

För att fortsätta korta köerna vill vi gå vidare med en betydligt skarpare vårdgaranti så att fler människor ska få vård i tid, och vi går vidare med fler riktade satsningar för att korta vårdköerna. Men det är en välfungerande primärvård som utgör basen för ett effektivt hälso- och sjukvårdssystem, och svensk primärvård behöver därför stärkas. Det behövs mer resurser till primärvården, specifikt till landets vårdcentraler. Vidare behövs satsningar på kompetensförsörjning så att fler kan utbildas till allmänspecialister, och primärvården behöver tilldelas en större andel av hälso- och sjukvårdens budget.

Vi kristdemokrater anser att det ska finnas en fast vårdkontakt med en namngiven läkare samt tak för antalet patienter på en enskild vårdcentral, liksom för den enskilde distriktsläkaren. Det skulle ge såväl distriktsläkare som distriktssköterskor en bättre arbetsmiljö, men framför allt skulle det skapa den kontinuitet och kännedom om patienten som ger förutsättningar för både trygghet i mötet med vården och vård av högsta kvalitet.

Att ha en fast och namngiven läkare innebär att patienten får vård av en person som känner till patientens sjukdomshistoria och kan erbjuda mer personlig och effektiv vård över tid. Detta stärker inte bara relationen mellan läkare och patient utan det bidrar också till bättre vårdresultat och minskad onödig vårdkonsumtion genom tidig upptäckt och bättre möjligheter att hantera hälsoproblem. Det är därför viktigt för oss att alla invånare är listade på en fast och namngiven läkare som ansvarar för patienten.

Ska vi kunna fortsätta att korta vårdköerna behövs fler allmänläkare och en starkare primärvård, och vi behöver fler bemannade vårdplatser. För att det ska vara möjligt är det helt avgörande att klara kompetensförsörjningen. Regeringen har tagit fram en nationell plan för kompetensförsörjning den här mandatperioden, och i år avsätter regeringen 1 miljard för att regionerna ska kunna jobba efter planen.

Vi kristdemokrater har också tagit fasta på Vårdansvarskommitténs slutsatser, som pekar på att staten behöver kliva fram och ta större ansvar för personalförsörjningen. Staten borde därför få det fulla ansvaret att bedöma behovet av och fördela ansvaret för tillhandahållande av utbildningsplatser mellan regionerna.

Fler bemannade vårdplatser handlar om att förbättra förutsättningarna för den som är sjuk att få vård i tid. Men det är också en fråga om Sveriges beredskap.

Vi kan därför inte ha en situation, som i Sollefteå, där det militära försvaret rustar upp samtidigt som regionpolitiker väljer att lägga ned vård och försvaga sjukvårdens beredskap. Sverige behöver fler vårdplatser, inte färre. Staten måste kunna säkerställa att upprustningen av den militära och civila beredskapen går i takt.

Vi kristdemokrater har därför föreslagit en stopplag för vårdnedläggningar fram till dess att staten har pekat ut ett basutbud av sjukvård. Uppdraget att gå vidare för att inrätta ett beredskapssjukhus, exempelvis vid nedläggningshotade Sollefteå sjukhus eller Ljungby lasarett, ska ses mot bakgrund av detta och mot bakgrund av de säkerhetspolitiska hot som riktas mot Sverige. Vi befinner oss i det värsta säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget.

Fru talman! Staten borde också få det fulla ansvaret att planera, dimensionera och organisera svensk sjukvård. Dagens sjukvårdsorganisation med 21 självstyrande regioner är inte långsiktigt ekonomiskt hållbart. Trots att man är självstyrande med egen beskattningsrätt klarar regionerna inte i tillräcklig utsträckning uppdraget att erbjuda vård i tid, och människor möts inte heller av en jämlik vård.

21 självstyrande regioner leder till en ineffektiv och byråkratisk styrning, som innebär ett slöseri med skattebetalarnas pengar. Men framför allt leder det till en ojämlik och orättvis vård som gör att patienter hamnar i kläm. Därför säger vi kristdemokrater: Avskaffa regionerna och låt staten ta det fulla ansvaret för och få mandatet att styra svensk sjukvård.

(Applåder)

Fru talman! Jag har lite andra siffror än ledamoten har. En ögonblicksbild från januari för vårdköerna, justerat efter folkmängd, visar 6,24 patienter per tusen invånare i Stockholm. Vidare är det 16,41 patienter per tusen invånare i Skåne. Så ser det ut, och i Region Skåne styr KD tillsammans med Moderaterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna – men nog sagt om det.

En 28 procentig minskning av vårdköerna låter fantastiskt. Grejen är väl att nio regioner hade uteslutits ur den redovisningen. Jag tycker kanske att det är bra om ni nämner det varje gång ni tar upp de siffrorna. Då lämnar jag detta.

År 2024 tillsatte ni en effektivitetsdelegation. Det låter super. Vården ska bli effektivare, och regionerna ska få söka medel där. Detta kan också innebära en del byråkrati. Här kan vi snacka om just byråkrati.

Fru talman! I den delegationen som ville effektivisera vården satt också vårdbolaget Krys direktör, om jag får uttrycka mig så. Och han blev invald samtidigt som Kry anklagades för felaktig fakturering av tre regioner och lite annat smått och gott.

Vi har genom Ekots gräv fått lära oss mycket om Krys affärsmodell, som var 100 samtal per läkare och dag. Hej och hå – det var effektivt. Det är skattebetalarna i regionerna som har fått betala för det här. Det vet ju ledamoten.

Är det verkligen en god och jämlik vård efter behov? Vad tänker Kristdemokraterna om det?

Fru talman! Det gläder mig att ledamoten Rågsjö vill tala om vårdköerna i Sverige. Det kan nämligen vara värt att zooma ut lite och se hur det har sett ut i Sverige. Vi hade enormt långa vårdköer redan under Göran Perssons tid vid makten. Sedan fick Sverige en borgerlig regering, och Kristdemokraternas Göran Hägglund klev in på Socialdepartementet. Man tror nästan inte att det är sant, men under Alliansens tid vid makten lyckades vi halvera vårdköerna i Sverige.

Vad hände med svensk sjukvårdspolitik när vänstern tog över? Under de åtta åren mer än fördubblades vårdköerna. De var rekordlånga redan före pandemin. Det är alltså inte några pandemiköer, utan det är Socialdemokraternas och Vänsterns vårdköer.

Vad hände sedan när vi tog över igen? Hittills har vårdköerna minskat med 28 procent. Det är inte så att vi är nöjda med det, utan vi hoppas kunna fortsätta förbättra detta.

Är det en slump att vårdköerna växer när S och Vänstern styr och att de kapas när Kristdemokraterna styr? Det är det naturligtvis inte. Vi sätter nämligen fokus på tillgängligheten och på att patienten ska kunna få vård i tid. Vi styr på det sättet, och det ger resultat, vilket är glädjande. Det är naturligtvis också tack vare alla fantastiska medarbetare inom vården, och många regioner gör också ett bra jobb.

Nu ser vi att vårdköerna har minskat med 28 procent. Det stämmer att nio regioner inte har kunnat inkluderas i statistiken. De har nämligen bytt journalsystem, och vi vill ha trovärdiga siffror. Men vi har använt alla siffror som är tillgängliga. Trenden är jättetydlig: Vi har minskat vårdköerna med 28 procent. Det är bara Stockholm som sticker ut i det här läget. Vi hoppas naturligtvis att vårdköerna ska minska också där. Människor ska inte behöva vänta för länge på den vård de har rätt till.

Fru talman! Jag undrar om KD har varit på besök i USA och lärt sig hur man tar sig fram med osanning under valåret. 28 procent – den siffran stämmer inte om man gräver lite. Då hamnar det på 8 eller 13 procent, men vi lämnar det.

Christian Carlsson tar upp Stockholm. Jag har nämnt de siffrorna, och jag tycker att det är ganska ohederligt att återigen komma med Stockholmssiffror som är helt falska – det måste jag säga.

Nu går jag över till något annat. Jag har knappt tid, men jag pratar fort. Ni har också tillsatt Produktivitetskommissionen, men ibland blir det inte som man har tänkt sig. Kommissionen och utredaren Clas Olsson lade fram förslag 2025. De ville ta bort den tvingande delen i lagen om valfrihetssystem, som ni införde och som har inneburit en extrem möjlighet för allehanda företag att ta sig fram på olika sätt. Jag ska tala mer om det senare.

Den fria etableringsrätten har inneburit fri lejd för kriminella aktörer och så vidare. Det finns enormt många bra privata vårdföretag – det är inte det. Men ni har öppnat dörren och helt enkelt gjort det möjligt för ohederliga människor att ta över vården.

De har också föreslagit att regionerna ska slippa betala för digital vård. Hur ser ledamoten på det? Så här kan det nämligen inte fortsätta. Ivo kan inte bli större och större för att rätta till misstagen när det gäller det fria vårdvalet. När Krys läkare tar emot 100 patienter var per dag – det här är bara början på det grävet, tror jag – är det klart att det handlar om något slags strukturfel. Det kan inte Ivo rätta till, utan man måste titta på lagstiftningen. Det vägrar Kristdemokraterna att göra. Det beror kanske på att ni har bättre kontakt med vårdföretagen än Vänstern och Socialdemokraterna har.

Det vore fint om man tog eget ansvar för de här fyra åren i stället för att börja prata om Göran Persson.

Fru talman! Med tanke på Vänsterns track record när det gäller växande vårdköer förstår jag att ledamoten vill lämna den diskussionen. Men det duger inte att komma med anklagelser om osanningar.

Vi har minskat vårdköerna med 28 procent. Vad innebär då det måttet? Jo, det är alltså 28 procent färre som väntar längre än vårdgarantin föreskriver. Vi har dessutom justerat det för säsongsvariationer, eftersom vi vet att vårdköerna kan variera väldigt mycket under olika månader på året.

Det är de absolut mest tillförlitliga siffrorna vi har. Så kom inte dragandes med anklagelser om osanningar, Karin Rågsjö! Acceptera att när Vänstern styr växer vårdköerna, eftersom ni inte riktar något fokus utan tänker att mer pengar ska lösa problemen.

Vänsterns melodi är: Tar vi bara mer av skattebetalarnas pengar och skickar in i välfärden försvinner alla problem. Ni är emot riktade satsningar för att korta köer. Ni vill bara ösa ut pengar i generella statsbidrag. Det är det som inte funkar. Acceptera det! Acceptera att när vi styr får fler människor vård i tid och när ni styr får färre det. Det är väldigt tydligt.

Jag vill försöka hinna svara på några av de andra frågorna också. När det gäller den digitala vården är det uppenbart att den inte fungerar på ett tillfredsställande sätt. Vi kristdemokrater har varit tydliga med att vi vill avskaffa den digitala utomlänstaxan. Vi vill i stället att de digitala vårdbesöken ska knytas till vårdcentralerna, så att vi stärker primärvården på riktigt och kan förbättra kontinuiteten. Vi ska dra nytta av den innovationskraft som finns i de digitala lösningarna, hos de digitala vårdaktörerna, men vi behöver stärka kontinuiteten.

Fru talman! Tack, ledamoten Christian Carlsson, för anförandet!

Delar av den svenska sjukvården behöver en ökad nationell styrning. Det handlar om bland annat läkemedelssidan, vaccinationer, screening, luftburna ambulanstransporter, kompetensförsörjning och rättspsykiatrisk vård. Alla de områdena är sådana som Centerpartiet hade som ingång i Vårdansvarskommittén.

Vårdansvarskommitténs arbete hade kunnat vara bra, om de hade fått ägna sig åt det som faktiskt var genomförbart och åt att lägga fram skarpa författningsförslag inom området. Men i stället har en stor del av mandatperioden slösats bort på att utreda en fråga om förstatligande, som var dödfödd redan från början. Det har gjort att det först nu, när mandatperioden i princip är över, kommer en utredning om ett nytt läkemedelssystem och en utredning om screening för våra patienter.

Någon kompetensförsörjningsutredning finns fortfarande inte. Det finns inte heller några utredningar om luftburna transporter och rättspsykiatrisk vård, därför att Kristdemokraterna har slösat bort tiden. Det Kristdemokraterna vill göra är nämligen att kasta in hela den svenska sjukvården i ett gigantiskt omorganisationskaos med en generaldirektör i Stockholm som ska styra över 350 000 medarbetare och sätta ramarna för vad som är ett rationellt sjukhus. Om det skulle bli verklighet skulle vi få se en nedläggningsvåg inom svensk sjukvård skölja genom Sverige.

Min fråga till Kristdemokraterna och ledamoten Christian Carlsson är: På vilket sätt skulle svensk vård bli bättre av att tvingas in i en gigantisk omorganisation, i stället för att man tar ta tag i de problem som finns på riktigt?

Fru talman! Kristdemokraterna är det parti i Sveriges riksdag som över tid har varit tydligast med att vi anser att det är dags att avskaffa dagens 21 självstyrande regioner och låta staten ta det fulla ansvaret och få det fulla mandatet att styra över svensk sjukvård.

Vi har svenska folket på vår sida i den frågan. Vi har Sveriges läkare med oss i den frågan. Vi tillsatte Vårdansvarskommittén för att kunna ta ett första steg i riktning mot vårt mål om statlig styrning för svensk sjukvård.

Det man har kommit fram till i Vårdansvarskommittén, alltså de sex områden där man tycker att staten ska kliva fram och ta ett större ansvar, är ett fantastiskt bra första steg på vägen mot fullt statligt ansvar för svensk sjukvård. Det arbete som Vårdansvarskommittén har bidragit med är verkligen inte dödfött. Tvärtom har vi nu fått ett underlag som visar var det finns en bred samsyn i riksdagen om hur vi kan stärka den statliga styrningen och också säkerställa tillgång till en mer jämlik vård för patienterna.

Vi har redan sett flera exempel på sådana initiativ från regeringens sida. Det gäller den nya läkemedelsutredningen, som det nu har presenterats direktiv för. Den går i helt den här riktningen. Vi har också presenterat uppdrag när det kommer till vaccinationer och screening. Vi har pågående arbeten på alla de här områdena. Vi har lagt en god grund för att kunna gå vidare mot statlig styrning och erbjuda människor en mer jämlik och rättvis vård.

Det är möjligt att detta skulle vara dödfött i Christofer Bergenblocks värld, men vi ser stora poänger med det arbete som Vårdansvarskommittén har lagt ned. Vi kommer att ta detta vidare.

Fru talman! Jag vet inte om ledamoten missförstår mig, men så här är det: Hade man inte lagt ned tid på att utreda ett förstatligande av svensk sjukvård hade en ny läkemedelsutredning kunnat tillsättas redan hösten 2022. Nu tillsätts den våren 2026. En utredning av screening hade kunnat tillsättas hösten 2022. Nu tillsätts den våren 2026. Och de andra områdena har inte börjat utredas överhuvudtaget.

Sanningen är den, fru talman, att Christian Carlsson och Kristdemokraterna har förslösat fyra år som man hade kunnat lägga ned på de områden som verkligen hade behövt en starkare nationell styrning, vilket vi alltså inte har fått under den här tiden. Man var så fixerad vid att utreda ett förstatligande av hela sjukvården trots att man visste att utgångspunkten var att sex av åtta partier skulle komma att säga nej till det, vilket ju också blev fallet.

Dessutom visade analysen i Vårdansvarskommitténs slutbetänkande att det inte fanns någon som helst evidens för att ett förstatligande skulle leda till en bättre vård utan snarare tvärtom. Vi kan ju alla se hur det skulle kunna drabba svensk lands- och glesbygd, där det redan i dag är svårt att nå ut med vården. Där har vi redan i dag vita fläckar mellan vårdcentralerna i primärvården, och det är svårt med tillgängligheten också till den slutna sjukvården.

Om detta skulle styras av en generaldirektör i Stockholm tror jag inte att det kommer bli större täthet mellan vårdcentraler eller en större tillgänglighet till sjukvården, utan det kommer faktiskt att bli precis tvärtom – som det har blivit i alla andra sammanhang när vi har förstatligat svenska myndigheter.

Fru talman! Christofer Bergenblocks antagande att det skulle vara förslösad tid bygger ju på att frågan skulle vara död. Det är den inte. Kristdemokraterna fortsätter att driva frågan om att avskaffa dagens regioner och att låta staten ta över ansvaret. I den processen har vi format sex områden som kan bli ett naturligt första steg. I den processen har Sverigedemokraterna anslutit sig till Kristdemokraternas linje. Detta betyder att det finns en majoritet i det styrande regeringsunderlaget som faktiskt vill låta staten ta ansvar fullt ut.

Detta blir naturligtvis en förhandlingsfråga efter valet. Hur stora steg i den riktningen kan vi gå under nästa mandatperiod?

Varför är då detta viktigt? Jo, det handlar om att det i dag kan ta dubbelt så lång tid för en patient att gå från diagnos till behandling när det gäller en svår cancersjukdom beroende på var patienten bor. I Västmanland eller Gävleborg tar det dubbelt så lång tid som i Uppsala, till exempel.

Med dagens självstyrande regioner gick det mer än ett decennium från det att den första regionen införde det nyaste tarmcancerscreeningprogrammet till det att den sista regionen gjorde det. Detta är ojämlikheter och orättvisor i vården som det inte finns en folklig acceptans för. Det är därför som både Sveriges läkare och svenska folket tycker som Kristdemokraterna, att staten ska ta över ansvaret för svensk sjukvård.

Vi kommer att fortsätta att arbeta med det här. Det är någonting som vi går till val på, och vi kommer att fortsätta att driva på för statlig styrning. Det gör vi för patienternas skull, för att man ska kunna få en rättvis och jämlik vård oavsett var i landet man bor.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 12.

I dag debatterar vi hälso- och sjukvårdens organisation. Det kan låta tekniskt, men i grunden handlar det om någonting så mycket större. Det handlar om tilliten i vården, om rättvisan i samhället och om vilket Sverige vi vill vara.

Bakom varje struktur och organisationsfråga finns människor: den äldre som väntar på att få vård, barnfamiljen som inte får kontakt med vårdcentralen och sjuksköterskan som springer mellan patienter utan att räcka till. Just därför duger det inte att luta sig tillbaka.

Fru talman! En av de absolut största bristerna i den svenska sjukvården i dag är bristen på kontinuitet. För många patienter finns ingen fast läkare, ingen som känner deras historia och ingen som tar ansvar över tid. Det är inte värdigt ett välfärdsland som Sverige. Vi måste kunna mycket mer på det här området.

Vi socialdemokrater vill ändra på detta med ett tydligt mål: att fast läkare i primärvården ska gälla alla. Det handlar inte bara om trygghet. Det handlar om kvalitet, effektivitet och i slutändan liv. Tittar man på våra grannländer, exempelvis Norge, som har fast läkare och också har följt upp reformen, ser man att det förlänger livet hos den enskilda människan att ha fast läkare. Kontinuiteten betyder så mycket i tillgängligheten, i mötet och också i behandlingen över tid.

Därför har vi också pekat ut vägen framåt. Det handlar om ett vårdcentrallyft, en stark primärvård och en nationell struktur där staten tar ett större ansvar. I dag är systemet splittrat, och det är många gånger patienterna som betalar priset.

Fru talman! Samtidigt som människor väntar på vård ser vi hur oseriösa aktörer utnyttjar systemet. Välfärdskriminaliteten är inte bara ett marginalproblem, utan den är direkt systemhotande och äventyrar tilltron till vårt gemensamma hälso- och sjukvårdssystem. Våra gemensamma skattepengar som skulle gå till vård, personal och patienter hamnar i fel fickor. Det är oacceptabelt. Vi socialdemokrater är tydliga: Kriminella ska bort från välfärden.

Här har regeringen abdikerat från sitt ansvar. Läget i svensk hälso- och sjukvård kräver skärpt lagstiftning, bättre kontroll och möjlighet att stänga ute oseriösa aktörer som missbrukar systemet. Men det kräver också av oss lagstiftare att vi vågar se att dagens system med fragmentisering och bristande uppföljning har öppnat dörren för någonting som leder oss bort från det som vi i bred enighet säger att vi står upp för, nämligen sjukvårdens grundläggande principer om en jämlik vård och att få vård utifrån behov.

Det är politikens ansvar att stänga den dörren och göra upp med en utveckling där oseriösa eller direkt kriminella aktörer härjar i den svenska hälso- och sjukvården.

Fru talman! I betänkandet finns också frågor om privatisering och vårdval. Här behöver vi vara ärliga. Vi ser en utveckling där marknadstänkandet tillåts gå före behoven. Privatiseringar och vårdval har i vissa fall lett till sämre samordning, ökade kostnader och en vård som inte fördelas utifrån behov. Etableringar styrs mer av var det är lönsamt att kunna etablera sig än var behoven är som störst. Det är inte en jämlik vård, och det är någonting som vi behöver se. Det är inte bara en åsikt från mig som socialdemokratisk ledamot, utan det är verkligheten runt om i vårt land.

Den här utvecklingen blir väldigt konkret när man tittar på det som nu har avslöjats. Ta bara veckans granskning i Sveriges Radio, fru talman, där läkare vittnar om hur de får bonus om de maxar antalet patienter upp till 100 patienter om dagen. Systemet styr mot korta och enkla besök, medan patienter med större behov hänvisas vidare till någon annan. Det här är inte en effektiv vård till bra kvalitet utan ett löpande band som har ett enda syfte: att en stor vårdgivare ska tjäna så mycket pengar som möjligt.

Det gör mig förbannad, och jag tycker att det borde göra alla socialpolitiker förbannade. Vi betalar skatt för att gemensamt bygga en stark och tillgänglig sjukvård med hög kvalitet över hela landet som möter varje patient utifrån dennes behov. Men här ser vi ett system där både patienter och läkare hamnar i kläm, där noggrannhet och medicinsk kvalitet straffas och där volym och tempo premieras.

Ändå väljer regeringen att inte agera. Tvärtom, man lyfter samma typ av aktörer till och med i sina egna sammanhang. Det säger ju någonting om riktningen.

För oss socialdemokrater finns en helt annan målbild. Vårdens resurser ska gå till vården. Du ska kunna gå till en vårdcentral och få rätt hjälp i tid, i regel av en fast läkare som känner dig och din situation. När vårdcentralen är stängd ska du kunna nå vården digitalt som ett komplement till den fasta läkare och den vårdcentral du har, inte som en ersättning.

Det är så vi bygger en vård som hänger ihop. Vi socialdemokrater säger inte nej till privata aktörer; vi säger ja till ordning och reda. Den modell vi har i dag är inte en modell som gynnar det vi gemensamt i politiken har sagt att vår gemensamma hälso- och sjukvård ska uppnå. Vården ska styras utifrån behov, inte av en marknadslogik, och det offentliga måste ha kontrollen.

Om det här vore en enda granskning, ett enda avslöjande, kunde man väl tänka: Visst, det finns en baksida som vi behöver hantera framöver. Men det här är återkommande, vilket visar att frågan är akut. I flera år har socialutskottet pekat på att vi behöver göra någonting åt den här utvecklingen. Ändå händer det ingenting.

Fru talman! En annan utveckling som oroar är ökningen av privata sjukvårdsförsäkringar. När fler går före i kön förändras hela systemets legitimitet.

Svensk sjukvård bygger på en enkel princip: Den som behöver vård mest ska få den först. Det är inte den som kan betala eller den som har en bättre sjukvårdsförsäkring som ska få vård först utan den som har de största behoven. Vi kan aldrig acceptera en utveckling där vi får ett A-lag och ett B-lag inom vården, för det är början på någonting som riskerar att underminera hela vår gemensamma välfärd.

Fru talman! Svensk sjukvård står inför ett vägval. Antingen fortsätter vi på den inslagna vägen med mer fragmentisering, ökade klyftor och växande problem. Eller så väljer vi en annan riktning: en starkare primärvård, en fast läkare för alla och krafttag mot välfärdskriminalitet – en vård som styrs av behov och inte av en marknad.

Vi socialdemokrater har valt vår väg. Det handlar om att återupprätta tilliten, att stärka välfärden och att säkerställa att vården finns där för alla och inte bara för några.

(Applåder)

Fru talman! ”Jessica, det finns en mamma som väldigt gärna vill träffa dig när du kommer hit.”

Jag skulle föreläsa i en liten ort i norra Sverige, och propån kom från Sven som hade bjudit in mig. Mamman var enligt uppgift väldigt angelägen, och några dagar senare satt jag i ett litet konferensrum i det lilla kommunhuset mittemot en mamma och hennes mamma – en mormor.

Kvinnan var mamma till en elvaårig tjej som hastigt hade lämnat jordelivet en dryg vecka tidigare. Jag var förstås tveksam till att ha ett möte med en mamma i akut sorg, men hon hade förklarat hur viktigt det var för henne så nu satt jag där – mitt i sorgens öga. Jag fick höra om hur dottern plötsligt insjuknat, om hur mormor ringt efter ambulans och i väntan på hjälp tappert följt alla instruktioner från 112, hur hon gjort allt hon kunnat för att hålla sitt lilla barnbarn vid liv tills ambulansen kom. Det tog över 40 minuter, och hennes liv gick inte att rädda.

Nu ville mamman, själv verksam inom vården, berätta för mig hur illa ställt det är med tillgång till ambulans och akutvård om man bor i hennes trakter. Hon hade redan långt innan dotterns död varnat för hur illa det hade blivit och att det bara var en tidsfråga innan något riktigt allvarligt skulle hända. Nu hade det allra värsta en förälder kan vara med om hänt just henne.

Det var ett tungt men givande möte, ett sådant möte som påminner oss om att fortsätta jobba för vår – Sverigedemokraternas – vision om en god och nära, trygg och jämlik vård för alla, oavsett postnummer.

Fru talman! Så här ser det ut på sina håll runt om i landet. Det är långa avstånd, få ambulanser och nedlagda akut- och förlossningsavdelningar. När människor i Sverige blir sjuka ska de kunna lita på att vården finns där i tid och med hög kvalitet. Det borde vara en självklarhet i ett land med världens högsta skatter och relativt stora resurser.

Men verkligheten ser tyvärr annorlunda ut. Svensk sjukvård är fortfarande alltför ojämlik, och många patienter tvingas vänta alldeles för länge på ambulans, diagnos och behandling. Jag säger det trots att vårdköerna under denna mandatperiod nu faktiskt minskar. De satsningar och riktade insatser som vi har gjort har börjat ge resultat i praktiken, och vi har nu äntligen en tydlig trend mot kortare vårdköer inom flera viktiga områden.

Trots denna framgång nöjer vi oss såklart inte. Detta är bara steg på vägen. Det ska helt enkelt inte hänga på var i landet man bor. Man ska kunna få kvalitativ vård när man behöver den. Det är grundläggande för så många saker, som att kunna leva och verka i glesbygd.

Men, fru talman, ändå ser det ut som det gör. Varför, kan man undra. Vi menar att det i grunden handlar om hur svensk sjukvård styrs och organiseras. I dag ansvarar 21 regioner för stora delar av sjukvården. Det innebär att beslut fattas på många olika håll, att prioriteringar skiljer sig åt och att resurser används på olika sätt. Resultatet blir ett system som är svårt att överblicka och svårt att samordna och där patientens behov ofta hamnar i skymundan.

Vi menar därför att staten måste ta ett tydligare ansvar för sjukvårdens styrning och uppföljning. En starkare nationell samordning är nödvändig för att säkerställa att vården blir mer jämlik och mer tillgänglig. När människor väntar på operationer eller behandlingar ska regiongränser inte stå i vägen, utan man ska kunna använda den kapacitet som faktiskt finns någonstans i landet.

Det är därför viktigt att fortsätta vägen mot en nationell vårdförmedling som gör att patienter kan nyttja ledig kapacitet. På samma sätt behöver vårdgarantin stärkas så att patienter snabbare kan få hjälp hos en annan vårdgivare om den egna regionen inte klarar av att erbjuda vård i tid.

Det handlar dock även om prioriteringar, fru talman – om hur regionerna använder sin beskattningsrätt och hur de disponerar sina resurser. Vi sverigedemokrater anser att det är kärnverksamhet, inte minst sjukvård, som ska prioriteras. Men jag får till mig ganska anmärkningsvärda rapporter om rätt vidlyfta satsningar på kultur, miljö och klimat, fru talman, liksom en hel del annat som inte är regionala kärnuppdrag.

Det kan handla om stöd till företag på icke affärsmässiga eller livskraftiga grunder, helt undermåliga projekt som drivs igenom med det fantastiska argumentet att EU delfinansierar det och en projektekonomi där enskilda projekt dessutom vinkas förbi och inte följs upp särskilt väl. I kategorin märkliga prioriteringar kan jag nämna Eidfestivaler, inspelning av ljud på bibliotek och att man lägger miljoner på att klona träd. På aggregerad nivå bidrar detta inte till ett effektivt användande av offentliga medel.

Fru talman! Sverige är ett vackert, avlångt och på sina håll väldigt glesbefolkat land. Att erbjuda vård av hög kvalitet över hela landet har sina utmaningar, och även om vi inte ska tumma på vare sig ambitioner eller kvalitet behöver vi öppna upp för nya lösningar. Vi behöver använda ny teknik, som AI, mobila enheter och drönartransporter eller andra tekniska lösningar. Innovation är en av Sveriges styrkor, och det ska vi uppmuntra till inte minst inom sjukvården.

Sjukvårdens kapacitet är dock även en fråga om beredskap och säkerhet. I ett läge där Europa präglas av ökad osäkerhet måste vi ha en sjukvård som klarar kriser och allvarliga situationer. En stark och välfungerande vård är en del av vårt samhälles motståndskraft, och vi sverigedemokrater anser att beredskapen kan och ska gå hand i hand med parollen att hela landet ska leva. Låt välfungerande, strategiskt placerade sjukhus – exempelvis det i Sollefteå – vara kvar och utvecklas i stället för att avveckla dem!

Fru talman! Man kan dock inte prata sjukvård utan att nämna den viktigaste resursen av dem alla, nämligen personalen. Det handlar om läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och många andra yrkesgrupper. Många är välutbildade, erfarna och framför allt dedikerade sina jobb och patienterna. Det är personer som möter människor i svåra situationer och ser till att vården fungerar trots ibland tuffa och utmanande villkor.

Att förse sjukvården med kvalificerad personal som stannar över tid borde ingå i tanken om god beredskap, fru talman. Vi borde helt enkelt vara mer självförsörjande gällande kvalificerad arbetskraft. Men faktum är att dålig politik i stället har gjort oss mer beroende av arbetskraftsinvandring. Det låter ju bra – ja, enligt Centerpartiet verkar det inte finnas något bättre än – att fylla alla omsorgssektorer med personal från jordens alla hörn. Det spelar ingen roll om man kan prata svenska eller faktiskt vill ha en dräglig lön, bara man tar sig hit. Men är detta verkligen en långsiktig lösning, fru talman? Nej, det är det inte.

Vården behöver hålla hög kvalitet och kontinuitet, och det behöver finnas kollegor som kan kommunicera. Personalen måste kunna och vilja jobba kvar. Vi måste på sikt få till en högre grad av självförsörjning även inom detta område. Vi behöver förbättra arbetsvillkoren, belöna personal som jobbat länge och se till att de som utbildat sig inte väljer andra yrken.

Vårdens resurser måste också gå till patientnära arbete i första hand, inte till byråkrati eller digitala infrastrukturprojekt som kostar miljarder och får läggas ned innan de ens tagits i bruk.

Gällande personalen vill jag slutligen också säga att ingen – absolut ingen – ska behöva vara rädd för att gå till jobbet. Allt fler akutintag tvingas i dag ha både säkerhetsslussar och vakter, och en del personal kan inte ha namnskyltar på grund av risken för hot och repressalier. Gäng- och klankriminalitet har ätit sig in till och med i de inrättningar som är skapade för att hjälpa svårt sjuka och skadade medborgare. Så ska vi inte ha det, fru talman.

Det är därför vi under den här mandatperioden har genomfört historiska satsningar och lagändringar på kriminal- och migrationsområdena. Nästa steg, som pågår, är att få bort den organiserade, ofta importerade, välfärdskriminaliteten. Om vi ska kunna leverera en god och nära vård till alla medborgare i framtiden måste kriminaliteten bort. Det handlar om att inte dränera välfärden på resurser och förtroende.

Fru talman! Det tar tid att vända en atlantångare, och det tar tid att få till ett paradigmskifte. Men även i denna fråga har vi nu kommit en bra bit på vägen. Sverige är sakta men säkert på väg att bli tryggt, fritt och svenskt igen.

Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! Tack, ledamoten Jessica Stegrud, för anförandet!

Sverigedemokraterna gick i stora delar till val på att säkra upp saker på Sveriges landsbygder. När valet väl var över såg man till att sänka priserna på drivmedel; det kan jag inte ta ifrån Sverigedemokraterna. Samtidigt är väl priserna nu ungefär lika höga som när Sverigedemokraterna tillträdde.

Efter drivmedelssänkningen tog det dock slut. Vägarna har inte blivit bättre på våra landsbygder, och vården har inte blivit bättre på våra landsbygder. Omsorgen har inte blivit bättre, och skolan har inte blivit bättre. Intresset falnade helt enkelt från Sverigedemokraternas sida.

Nu har man suttit vid makten i fyra år, och tillgängligheten till sjukvården på våra landsbygder har inte blivit bättre än den var när Sverigedemokraterna tillträdde. Fortfarande är det bara en femtedel av de boende på våra landsbygder som anser sig ha en fast läkarkontakt i vården, jämfört med en tredjedel i landet i stort. När det gäller patienter som avlider i ett tillstånd som anses ha varit behandlingsbart är frekvensen fortfarande dubbelt så hög på våra landsbygder som i våra storstadsområden. Det är naturligtvis inte rimligt.

Samtidigt ser vi att det är betydligt svårare att tillgodose kompetensbehoven på våra landsbygder än i våra stadsområden. Vi ser att resurserna är ojämnt fördelade och att man fortfarande inte har den tillgång till luftburna ambulanstransporter som man borde ha – trots att Sverigedemokraterna har suttit vid makten i fyra år.

Fru talman! Min fråga är: Varför har tillgängligheten inom sjukvården inte blivit bättre på våra landsbygder efter att Sverigedemokraterna har haft snart fyra år på sig att rätta till detta?

Fru talman! Jag tackar ledamoten Bergenblock för frågan. Det var en väldigt intressant exposé över de år som har förflutit sedan vi fick lite inflytande, måste jag säga.

Vi pratar om tillgänglighet i glesbygd. När det gäller till exempel sjukvård var Centern med och i stort sett stängde ned Sollefteå sjukhus. Det är mycket intressant att man står här och pratar om tillgänglighet efter att ha varit med på den bollen. Vi har i stället kämpat – och kämpar fortfarande – hårt för att regionen inte ska göra detta. Vi anser att regionen borde göra helt andra prioriteringar. Till exempel lägger den mer på öppen scenkonst än vad den lägger på Sollefteå sjukhus. Är det rätt prioritering?

När det gäller prioriteringar kan jag också notera att Centern är det parti här i riksdagen som vill lägga minst på sjukvården. Det är ändå rätt fascinerande.

Vad har vi mer? Ja, när det gäller kompetensförsörjningen är den ett dilemma. Precis som jag sa är den långsiktiga målsättningen att få välkvalificerad personal att stanna kvar i sjukvården – och vilja vara där.

Då tror jag till exempel att det lönegolv som vi har infört för arbetskraftsinvandringen faktiskt gynnar oss på sikt. Man ska inte kunna dumpa löner hur som helst. Vill man ha kvalificerat folk som kan prata svenska och som har rätt utbildning och engagemang för yrket får man sätta lön därefter. Det är otroligt viktigt.

Fru talman! Ledamoten nämnde också detta med vad vi har gjort för glesbygden. Jamen herregud, vi har ju sänkt skatter för vanligt folk. Man har mer att leva på. Hade det inte varit för vår politik när det gäller till exempel drivmedel hade priserna varit enormt mycket högre nu med Centerns politik.

Centern vill ju för övrigt också strypa hela lands- och glesbygden med sina extrema klimatmål. Trots att Sverige ligger på nettominus när det gäller utsläpp, skogen inräknat, och är bästa land i världen på området vill man fortsätta att straffa framför allt landsbygd och bönder genom extrema klimatmål.

Fru talman! Om jag gav en bred exposé över vad som hänt under de här fyra åren fick vi i ledamotens svar ett antal minimalistiska nedslag på olika saker.

Låt mig stanna upp vid en av dessa saker. Kompetensförsörjningen är ett av våra stora problem. Regeringen har aktivt verkat för att försvåra kompetensförsörjningen i hela Sverige, men det har slagit särskilt hårt mot våra landsbygder. Det finns ett äldreboende i Harads utanför Boden som fick lägga ned en hel avdelning på grund av det lönegolv som regeringen infört.

Men – och nu vänder jag mig till er som tittar på anförandet på tv – notera att Sverigedemokraterna nu säger att ett lönegolv på 33 390 kronor, vilket är det som kommer att gälla från den 1 juni, också är ett rimligt lönegolv för alla som jobbar inom svensk hälso- och sjukvård. Jag tycker att det är alldeles utmärkt att man vill höja lönen till den nivån.

Snittlönen inom LSS, äldreboenden och hemtjänst ligger i dag på 29 980 kronor. Nu kom ett löfte om att alla de lönerna ska höjas, inte bara för invandrare, vilket tidigare har varit kravet från Sverigedemokraterna, utan för alla dessa som annars enligt Sverigedemokraterna är lönedumpade.

Jag tror att det viktigaste vi nu kan göra för att klara kompetensförsörjningen inom svensk hälso- och sjukvård är att ta vara på all den arbetskraft som vi har där i dag – se till att man är trygg på sitt arbete och vet att man har kvar det i morgon – och se till att det kommer nya medarbetare.

Vad gäller Centerpartiets satsningar har vi gjort väldigt specifika sådana i vår budget. Vi har lagt 2 miljarder kronor på fler läkare på våra landsbygder. Vi har lagt 1 miljard kronor mer än regeringen på ST-läkare i hela landet.

Fru talman! Nej, jag tror att ledamoten missförstod mig. Jag påstår inte att alla ska tjäna en viss summa pengar. Jag påstår däremot att det underlättar för folk att stanna kvar. Om man tjänar hyfsat blir man mer motiverad att stanna kvar i ett ganska tufft yrke.

Ni vill dock inte ha något lönegolv över huvud taget. Det kan vara hur låga löner som helst, bara man kommer någon annanstans ifrån i världen. Det spelar liksom ingen roll med centerpartistisk politik.

De här åren har väldigt mycket gått åt till att städa upp efter centerpartistisk politik i form av massinvandring och total kravlöshet. Man har inte haft koll på vem som har kommit in i landet. Vi har importerat både ett vårdbehov och ökad kriminalitet, och där riktar man in sig på välfärdsområdet.

Ledamoten nämnde LSS. Det är verkligen ett område som drabbats av importerad organiserad brottslighet under Centerpartiets inflytande över makten under dessa åtta år. Att stå här och prata om ordning och reda och att lägga resurser på rätt saker blir minst sagt magstarkt, måste jag säga.

Fru talman! Jag tackar ledamoten Stegrud för anförandet. Det fanns en hel del att replikera på, men jag ska ändå försöka hålla mig till några större delar.

Ledamoten pekar på att läget är allvarligt inom sjukvården, att den har stora utmaningar och liknande. Samtidigt har ju Sverigedemokraternas och regeringens prioriteringar under mandatperioden verkligen försatt sjukvården i ett oerhört tufft läge. Ni hade kunnat använda mandatperioden till att genomföra stora satsningar och vara den garant för välfärden som Sverigedemokraterna lovade väljarna att vara. Verkligheten är dock en helt annan. Ni har valt att prioritera sänkta skatter för dem med de absolut högsta lönerna i stället för att säkerställa resurser till hälso- och sjukvården.

Det kan inte heller ha undgått någon att den här mandatperioden verkligen har inneburit enormt stora utmaningar. Redan i början av mandatperioden pekade regionerna på att den kostnadskris vi alla har levt under slog stenhårt mot hälso- och sjukvården.

Inom hälso- och sjukvården är personalen det absolut viktigaste. Det var ledamoten inne på. Det är också personalen som under denna mandatperiod har fått betala priset för att läget har varit jättetufft. Personalen går på knäna. Regionerna har haft det oerhört tufft.

Min fråga är: Varför blev det så mycket viktigare att sänka skatten för de rikaste än att tillföra de pengar till välfärden som skulle garantera en starkare hälso- och sjukvård, vilket ju var Sverigedemokraternas löfte?

Fru talman! Tack för frågorna, Fredrik Lundh Sammeli!

Jag vill ge ledamoten rätt i en sak: Det har varit en väldigt tuff period, och väldigt mycket handlar om prioriteringar och vad vi lägger pengarna på.

Ledamoten säger att det har dränerats på resurser. Då måste jag säga att få saker har dränerat svenska skattebetalare och enskilda människor så mycket på resurser som massinvandringspolitiken, den totalt ansvarslösa massinvandringspolitik som ni mer eller mindre har stått för i årtionden.

Detsamma gäller exempelvis nedstängningen av kärnkraften. Få saker har inneburit en sådan förmögenhetsförflyttning och gjort det så otroligt mycket dyrare att leva och verka i Sverige. Det gäller både företag och vanliga hushåll. Där kan vi snacka om prioriteringar.

Vidare har ledamotens parti vurmat för och hyllat alla dessa miljarder som har satsats på helt utsiktslösa projekt, till exempel Northvolt. Det blir lite märkligt. I slutänden är det samma resurser vi har att fördela, helt enkelt.

Jag hörde också att ledamoten i sitt anförande tidigare pratade om kriminalitet i välfärden och att det måste sättas stopp för den. Ja, det håller vi sverigedemokrater helt och hållet med om. Problemet är att det inte gjordes någonting på det området under Socialdemokraternas senaste åtta år vid makten – ingenting! Jag har pratat med Försäkringskassan. Jag har pratat med polisen. Jag har läst rapport efter rapport. Ingenting gjorde Socialdemokraterna åt saken under sina åtta år vid makten! Det är magstarkt.

Avslutningsvis, fru talman: Reformtakten har aldrig i modern tid varit så hög som under de år vi haft inflytande i Regeringskansliet.

Fru talman! Jag börjar gärna där ledamoten slutade. Takten i reformerna är ett av problemen den här mandatperioden. Det är inte antalet reformer som avgör om det är bra reformer. Den här regeringen kastar ur sig reform efter reform som är dåligt förberedd, som har dåliga underlag, som Lagrådet sågar vid fotknölarna och där effekterna på område efter område är svåra att överblicka. Det kommer att vara verkligheten för den här kammaren och en blivande regering att hantera under lång tid framöver. Att slå sig för bröstet för den höga reformtakten kommer nog att ge en besk eftersmak.

Politik handlar helt klart om att vilja och välja. Det är tydligt att Sverigedemokraterna inte blev någon garant för välfärden. Man prioriterade i stället sänkta skatter för dem med allra högst inkomst. För något parti här inne i kammaren är sänkt skatt ofta svaret på allting. För Sverigedemokraterna är invandringen förklaringen till alla problem.

Vi kommer från ett utskott där vi har tittat på och fördjupat oss i äldreomsorgen. Det finns tack och lov människor från andra delar av världen som bär upp svensk äldreomsorg till hälften.

Det finns definitivt utmaningar, men jag tror att med den demografiska utveckling vi har framför oss ska vi vara glada att människor kommer till Sverige. Vi behöver bli bättre på att integrera dem och göra dem till en del av samhället. Det är viktigt, men det täcker inte behovet.

Mina följdfrågor är dels varför man prioriterar sänkta skatter före stärkt sjukvård, dels varför man inte har gjort mer av det Vårdansvarskommittén kom fram till, om man nu menar att staten ska ta över ansvaret.

Fru talman! Ja, vad ska man säga? Jag hoppas att Socialdemokraterna inte kommer till makten i höst. Det saknas totalt verklighetsförankring i analysen av vad som har hänt i Sverige de senaste 10–20 åren och av problemen vi har nu. Socialdemokraterna tar inget som helst ansvar trots att de i interna och även officiella rapporter medger att massinvandringen har varit ett stort problem – som de har bidragit till, bland annat av rädsla för att framstå som lite sverigedemokratiska. Det är ju ytterst fascinerande.

Om vi ska tala ekonomi har regeringen och Sverigedemokraterna den här mandatperioden genomfört den största tandvårdsreformen i modern tid över huvud taget. Numera har varenda 67-åring och uppåt råd att gå till tandläkaren, och det har skapat mycket bättre ekonomiska förutsättningar för den gruppen. Målsättningen är att under nästa mandatperiod ska alla ha råd att gå till tandläkaren oavsett vilka problem man har. Jag vet inte hur många mejl jag har fått från glada pensionärer. De har skickat med sina kvitton. ”Kolla här, Jessica! Jag hade råd att gå till tandläkaren. Jag betalade 1 000 i stället för 10 000 kronor”, och så vidare.

Vi har sänkt skatten för Magdalena Andersson. Det stämmer. Men framför allt har vi sänkt skatten för personer med helt vanliga yrken. En polis och en sjuksköterska till exempel får nu ut 5 000 kronor mer i månaden. Det är mycket pengar för vanligt folk.

Vad gäller att allt skulle vara invandringens fel skyller jag i stället på politikerna och de politiska besluten. Det har förts totalt ansvarslös politik utan krav på integration och så vidare. Därför sitter vi i den här sitsen, och därför är reformtakten hög. Jag är otroligt stolt över alla reformer vi har lyckats få igenom på det här området, på kriminalområdet och på migrationsområdet. Vi är på rätt väg igen, helt enkelt.

Fru talman! Jag ska plocka upp några frågor ur detta enorma bollhav. Jag tänker på hälso- och sjukvårdspersonalen. Det har ju kommit flera rapporter om att de går på knäna från Arbetsmiljöverket och Försäkringskassan. Det är väldigt tydligt. Vad tänker Sverigedemokraterna om det? Vi hade velat se en långsiktig vårdberedning och inte så korta puckar som den här regeringen och SD arbetat med. Det behövs långsiktiga förutsättningar för att titta framåt.

På tal om brottslighet är allt inte invandrarnas fel, så som ledamoten säger. I går sände Ekot ett gräv om Kry, där läkare har jobbat på provision. Att ta emot 100 besök per dag låter ju extremt effektivt och ger också en bonus. Men allt betalas med våra skattepengar. Det tycker jag är intressant. Jag vill veta SD:s inställning till den här typen av avarter. Det har skett en kriminalisering. Man kan casha in om man gör någonting åt det här, det vill säga reglerar marknaden. Hurdant är ert intresse för att reglera marknaden? Det undrar jag.

Produktivitetskommissionen har lämnat en rapport där det är tydligt att man vill släppa valfrihetssystemet LOV när det gäller vårdcentraler eftersom man har sett att det är dysfunktionellt. Det är härligt att fler än Vänsterpartiet ser det. Det är också en fråga till ledamoten, fru talman: Hur tänker ni angående det här? Det är ju väldigt mycket pengar som rinner ut från välfärden på det sättet. Vad kan man göra åt det, anser ledamoten?

Fru talman! Tack, Karin Rågsjö, för frågorna! Nej, det är inte invandrarnas eller invandringens fel. Det är Vänsterns fel. Jag kan vara väldigt tydlig där. Återigen: Det beror på politiken. Jag skyller inte saker på enskilda grupper men däremot på politiker som har varit totalt ansvarslösa och huvudlösa i sin politik. Många av dem hör till Vänsterpartiet. Det bara är så. Man har inte tagit något som helst ansvar.

Det är så lätt att varje gång säga att det är invandringens fel. Men nej – det är Vänsterpartiets fel. Karin Rågsjö och övriga har stått för en ansvarslös invandringspolitik med alla konsekvenser det har medfört. Det är ni som har öppnat dörren på vid gavel för allehanda kriminalitet.

Vad gäller granskningen av Kry och den typen av verksamhet är vi faktiskt överens. Avarter ska bort. Sverigedemokraterna är för en marknad i den bemärkelsen att det ska finnas flera aktörer. Offentlig kommunal verksamhet är inte fri från bekymmer. Den är inte alltid effektiv och inte heller skyddad från kriminalitet på något sätt. Det har jag många exempel på. Men ska vi ha en marknad eller en sektor med flera aktörer måste avarterna bort. Där måste vi gå vidare och se på problemen.

Precis som jag sa till föregående ledamot vidtar vi faktiskt åtgärder när det gäller till exempel välfärdskriminaliteten. Det var häpnadsväckande att komma till det här utskottet och konstatera att ingenting hade gjorts under de åtta föregående åren. Absolut ingenting! En stor del av arbetet under den här mandatperioden går ut på att rensa upp efter tidigare totalt oansvarig politik.

Fru talman! SD hade tidigare en helt annan ingång till vårdmarknad och skolmarknad, men efter att ha närmat sig dessa aktörer har de ändrat riktning också i de här frågorna. Det är ju ganska uppenbart vad gäller vårdmarknadsfrågorna.

Demografi är alltid intressant. Det blir fler och fler äldre. Det föds färre barn. Jag är väldigt tacksam över de personer som har kommit hit och jobbar inom hälso- och sjukvården. Av dem som jobbar i hälso- och sjukvården i Stockholm har 25 procent invandrarbakgrund. Det är läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal. Det är tack vare dem som vi klarar det här.

Det är inte förvånande att Sverigedemokraterna kommer att fortsätta med invandrarfrågan som den stora grejen inför valet 2026. Men SD pratar inte om vad som händer om alla invandrare skulle dra. De kan ju känna att de inte vågar bo kvar i det här landet och att de kan bli utslängda när som helst. Då står vi där.

Fru talman! Jag undrar fortfarande över vårdpersonalens situation i dag. Hur tänker ledamoten framåt? Vårdpersonalen har ju under de här fyra åren verkligen farit illa på grund av otillräckliga budgetar till regionerna. Regionerna har haft enorma ekonomiska problem, eftersom vi har levt i en lågkonjunktur som regeringen har gjort ännu värre. Vad säger ledamoten till vårdpersonalen som sitter med örat mot och lyssnar på det här?

Fru talman! Jag tackar än en gång för frågorna.

Ledamoten får det att låta som att regionerna inte får någonting, men de får miljard efter miljard. Så är det bara. Det handlar om hur man prioriterar. Jag nämnde några saker innan. Man behöver kanske inte lägga pengar på Eidfestivaler, på att spela in ljud på bibliotek eller på 7 miljoner för ett klonat träd. Det är kanske bättre att lägga det på sjukvård. Prioriteringar är ett nyckelord här, helt enkelt.

Det stämmer att det jobbar många invandrare eller personer med invandrarbakgrund inom äldreomsorgen och sjukvården. Om jag får säga så, fru talman, tycker jag dock att det är en ganska kolonial tanke att det skulle vara så bra. Vi ska tydligen ta hit folk från jordens alla hörn för att de ska utföra de så kallade enkla jobben – jag tycker inte att det alltid är enkla jobb – inom omsorgssektorn. Vad är det? Det är inget samhälle jag vill ha i alla fall.

Man verkar också helt ha missat den otrygghet som det har skapat för alla äldre som inte kan förstå den som de söker hjälp hos. Det kan vara en läkare eller någon form av omsorgspersonal. Det är en otrolig otrygghetssituation. Det här är ingen långsiktig lösning.

Med det sagt finns det fantastiska människor av alla etniciteter och från alla möjliga håll som gör ett utmärkt jobb. Jag tjatar alltid om det. Men det är ingen långsiktig lösning att förlita sig på arbetskraftsinvandring, att sänka löner och att sänka krav. Det är bara inte det. Det leder i slutändan till allt sämre kvalitet, och det är precis där vi sitter i dag.

Det var så mycket i ledamotens replik att ta upp, så jag tappade bort mig lite grann. Jag tror ändå att jag summerade det hela ganska bra.

Fru talman! Jag tänkte mig faktiskt ett replikskifte som handlar om hälso- och sjukvårdens organisation. Det har varit för lite samtal om sjukvård i replikskiftena, tycker jag.

Anledningen till min replik är den inledande berättelsen, som ju var gripande och är en del av den situation som vi ser. Det handlar om de nordliga regionerna, där jag bor. Det är en verklighet som många upplever ute i Sveriges väldigt glesa områden.

Det jag saknar och som jag skulle vilja veta mer om gäller vad Sverigedemokraterna rent konkret har gjort under de fyra år som de haft makt att förbättra sjukvårdssituationen, tillgången, kompetensen och vården ute i våra glesbefolkade regioner. Det är min absolut viktigaste fråga.

Min andra fråga handlar om problemet vi har med välfärdskriminalitet. Nätläkarna utgör ett problem, men vi ser också att det funnits problem med till exempel vårdcentraler som drivits eller ägts av kriminella aktörer. Samma problem ser vi på skolmarknaden och flera andra marknader som har öppnats upp. Det är alldeles uppenbart att det finns en stor utmaning här.

Är Sverigedemokraterna beredda att jobba för att ta tillbaka kontrollen i offentlig regi för att minska problemet med välfärdskriminalitet?

Fru talman! Låt mig börja med välfärdskriminaliteten. Den är otroligt bekymmersam. Det finns just nu ett stort uppdrag med en utredning som snart ska leverera konkreta åtgärder för hur vi får bukt med det här, och det gäller alla områden inom välfärdssektorn.

Det här är ett stort problem, eftersom det dränerar välfärden på resurser. Det gör att människor som till exempel skulle ha fått vård inte får det för att pengarna går till annat. Det underminerar förtroendet för hela systemet. På sikt kommer vi inte att ha så mycket resurser att fördela om det här får fortsätta.

Som jag nämnde innan blir jag bedrövad av att se hur lite som har gjorts på området under föregående mandatperioder, trots att allehanda myndigheter har flaggat och varnat. En hel del utredningar har också legat på bordet.

Att få Sverige tryggt igen är verkligen ett sverigedemokratiskt fokus. Bort med kriminaliteten inom alla områden!

Tyvärr minns jag inte ledamotens första fråga. Jag får ta den i nästa omgång.

Fru talman! Det var egentligen den viktigaste frågan. Den utgick från berättelsen. Jag tar den igen.

Det är kanske så att ledamoten inte minns, för jag är osäker på om ledamotens parti ens har konkreta åtgärder som man vidtagit eller vill vidta i den här situationen.

Så där ligger det till i flera av våra nordliga län och kommuner. Man har inte sett alls särskilt mycket av satsningar på förbättrad välfärd ute i våra glesbefolkade kommuner.

Kompetensförsörjningen är en jättestor utmaning. Bilden av att vi bara måste försöka få fler av den arbetsföra befolkningen att vilja jobba inom vård och omsorg hjälper inte i Västerbotten. Vi saknar folk till alla yrkesområden. Där jobbar pensionerade mekaniker och ingenjörer kvar i företagen för att dessa yrkesgrupper saknas. Om vi skulle få fler att vilja jobba inom vården ökar bara behoven i andra sektorer.

Vad har Sverigedemokraterna konkret gjort för att förbättra tillgången till sjukvård ute i Sveriges glest befolkade regioner? Vad har Sverigedemokraterna konkret gjort för att förstärka kompetensförsörjningen? Det är nog den viktigaste frågan, och den vill jag väldigt gärna få svar på.

Jag undrar också över en annan sak. När vi nu känner till problemet med till exempel privata aktörer inom sjukvården och nätläkare som är under stor granskning, varför har ingenting hänt de senaste fyra åren för att komma åt problemet? Trots att man ser problemen med till exempel primärvårdscentraler med kriminella kopplingar vill man inte under några omständigheter tumma på den lagstadgade etableringsrätten. Det skulle jag vilja få svar på.

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågorna! Jag ska försöka svara på dem. Jag märker att jag är lite trött i dag.

Vad har vi gjort för glesbygden? Vi har bland annat kämpat hårt för att Sollefteå ska kunna ha kvar sin verksamhet. Det handlar återigen om prioriteringar. Regionen där lägger mer på öppen scenkonst än vad man lägger på Sollefteå sjukhus. Jag menar därför att det inte bara är mer pengar från staten som räddar det här. Man måste också prioritera själv.

Vi är dock väldigt öppna för nya former av samverkan. Det kan vara samverkan mellan kommuner eller med andra regioner. Vi har varit inne på lite samma linje där, det vill säga att man antingen minskar antalet regioner eller samverkar.

I praktiken har vi satsat på kompetensförsörjning i vården. Bara i år har det varit närmare 1 miljard. Det har också gjorts direkta satsningar.

Samtidigt är vi inne i en ond spiral. Personal som jobbar inom vården i dag får ta ett väldigt stort ansvar när kollegor inte har rätt kvalifikationer. Det kan handla om språk, men det kan även vara annat, som att man inte har adekvat utbildning. Det blir alldeles för tungt. Det handlar inte bara om lönekuvertet utan också om hur man jobbar. Det är en spiral vi måste komma ur, och det tar tid. Men vi är öppna för nya driftsformer.

Sedan ställdes en fråga om vårdcentralerna. Först och främst stängs vårdcentraler ned. Det sker nu en hel del sådant. Det måste naturligtvis göras på ett rättssäkert sätt. Jag har pratat med Åklagarmyndigheten, men de är överbelastade. Där tillskjuter vi också mer resurser.

Sådana fall som dessa uppdagas ibland, och trots att det finns mängder med bevis tar det tid. Det är en kö i systemet. Vi hoppas att det kommer att lätta.

Men återigen ska alla avarter och all kriminalitet bort. Vi måste ha bättre kontroller. Jag vill ändå höja ett varningens finger. Bara för att det utförs i offentlig regi är det inte fritt från kriminalitet. Det har vi många exempel på. Vi behöver styra upp det här på alla håll.

Fru talman! God och nära vård – hur nära är den? År 2022 fastställde Socialstyrelsen 1 100 invånare per läkare som ett nationellt riktvärde. Den senaste kartläggningen från Myndigheten för vård- och omsorgsanalys visar att omkring 30 procent av befolkningen har en fast läkarkontakt på en vårdcentral.

Vänsterpartiet anser, precis som Läkarförbundet, att frågan måste prioriteras högre. Regeringen bör intensifiera arbetet med att nå de fastslagna målen om en fast läkarkontakt. Det krävs långsiktighet i vården, inte de korta puckar som regeringen och SD har jobbat med.

Staten måste ta ett större ansvar för finansieringen av sjukvården och skjuta till mer resurser till regionerna, särskilt till primärvården. Statsbidragen måste bli mer långsiktiga och räknas upp varje år, för då kan vårdcentralerna anställa läkare, förstås, men också psykologer och sjuksköterskor. Målet är att fördubbla antalet läkare på vårdcentralerna så att alla kan få en fast läkare, och för det måste man ha en lång färdplan. En viktig del i detta blir kraftigt utökad utbildning av allmänläkare i hela landet och att staten tar samtliga kostnader för specialistutbildningen.

Mer resurser betyder också bättre arbetsmiljö: fler kollegor, rätt till heltid, arbetstidsförkortning och betald kompetensutveckling. Dessutom bör man se till att de vårdcentraler som är belägna i glesbygd eller på orter med sämre hälsa har väldigt bra resurser för att kunna möta behoven. Jag yrkar bifall till reservation 5 i detta sammanhang.

Lagen om valfrihet kom 2009, och marknadsinslagen är mest framträdande i storstäder, specifikt Stockholm. Marknadslogikens intåg i den svenska vården har inneburit att i huvudsak väldigt många friska, välbeställda personer ges möjlighet att överkonsumera vård. Detta har man tittat på i olika utredningar. Samtidigt har patienter med sämre hälsa och sämre ekonomi, äldre och människor med stora vårdbehov flyttats ned, visar det sig. Då måste man se över systemet.

De ökade inslagen av privata aktörer och införandet av valfrihetsmodeller ger också upphov till större byråkrati i och med att behoven av kontroll har ökat maximalt. Vänsterpartiet anser att valfriheten ska gälla för dem som behöver vård och omsorg, inte för privata företag. Sanningen är att vårdföretagens valfrihet inte direkt har handlat om att patienterna ska få välja sin vård utan snarare om att privata vårdgivare ska välja sina patienter. De flesta andra länder har sedan länge insett att fri etableringsrätt i sjukvården är en väldigt dålig idé.

Vår slutsats är att det räcker nu. Man måste reglera detta på olika sätt. Vi har sett avarter. Vi har sett appläkarföretag som skickligt har utnyttjat systemet och kryphålen i den svenska sjukvården för att helt enkelt dränera regionerna på pengar – senast, häromdagen, handlade det om Kry. Detta har pågått länge. Det här är inga nya saker, utan det har bara rullat vidare. Och det är skattebetalarna som står för fiolerna.

Vi har sett privata vårdcentraler och vaccinationscentraler, stora som små, återkommande ertappas med fusk och fiffel i syfte att tjäna eller tvätta pengar. Detta är oerhört obehagligt; det är systemhotande, helt enkelt.

Det finns väldigt många välfungerande, bra och uppskattade privata vårdcentraler i Sverige. Men att de goda exemplen skulle försvinna för att det offentliga återtar kontrollen över detta stämmer inte. Det behöver helt enkelt regleras.

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. När Tidöregeringens utredning Produktivitetskommissionen nyligen lämnade sitt betänkande i oktober 2025 fanns en rad förslag som Vänsterpartiet drivit i flera år med på listan. Bland annat vill utredaren Clas Olsson att den tvingande delen av lagen om valfrihetssystem, LOV, för vårdcentraler ska slopas.

Den fria etableringsrätten i primärvården har lett till försämrad kostnadskontroll, över- och underetableringar och mer eller mindre fri lejd för kriminella aktörer att dränera regionens kassor. Detta slår utredningen fast. Det här tycker vi är välkommet; det behövs en rejäl genomlysning av lagen om valfrihet.

Det finns också en väldigt stark vårdlobby runt det här. Den måste man också titta på lite, på något sätt – hur dess tentakler når politiker och andra. Företagen går ihop och vill hålla kvar systemet. Vad ska vi göra åt det?

Kristdemokraterna har alltid kallat sig regeringens sjukvårdsparti och pratar ofta och gärna om att staten behöver ta ett större ansvar. Men i den här frågan lyser ansvaret med sin frånvaro. Produktivitetskommissionen föreslår också att regionerna ska slippa betala för digital vård som sker i andra regioner, den omstridda utomlänstaxan. Det kanske är något som den här regeringen hade kunnat ta tag i under de här åren. Nuvarande system har lagt grunden för nätläkarföretagens möjlighet att tälja guld i svensk sjukvård. De har varit extremt duktiga på det.

Fru talman! Ofta faller individer med beroendeproblem mellan stolarna. Det måste finnas möjligheter för personer med beroendeproblem att få behandling också mot psykiatriska tillstånd inom regionernas psykiatri. Forskningsresultat visar att missbrukare eller personer med beroende helst vill söka hjälp inom hälso- och sjukvården. Endast 5 procent vill helst söka hjälp inom socialtjänsten.

I de flesta jämförbara länder organiseras vården på ett helt annat sätt än i Sverige. De har också lägre dödstal. Den här problematiken har adresserats väldigt tydligt i Samsjuklighetsutredningens betänkande Från delar till helhet, som presenterades 2023. Vi har länge väntat på att det ska hända något, och nu är det på väg framåt. Det är vi väldigt glada för; det är sent men välkommet. Men vi vill se lite mer action.

För Vänsterpartiet är det självklart att det är vårdbehovet, inte storleken på plånboken, som ska avgöra vem som får vård först och i vilken omfattning. Privata sjukförsäkringar är en del av problematiken med vinster i välfärden. Man har haft en långtgående, ideologiskt driven privatiseringslinje och en vinstjakt, som har präglat vården. Detta är helt uppenbart inte förenligt med vare sig människovärdesprincipen eller principen om vård efter behov. Systemet med privata sjukvårdsförsäkringar är inte bara orättvist och leder fel. Det kan också bli väldigt kostnadsdrivande då de med försäkringar ofta kräver en second opinion.

Dessutom fungerar det så att man i väldigt många städer och kommuner i Sverige, exempelvis i Stockholm, där jag bor, får en fråga när man ringer privata aktörer som har ett avtal med regionen: Har du en försäkring, tryck 1 – har du inte en försäkring, tryck 2. Det är exempelvis vårdcentraler och specialistmottagningar. Men oavsett om du har en försäkring eller inte är det samma personal som jobbar där. Det kommer inte 20 nya läkare springande, utan det är samma verksamhet man går in i. Då blir det alltså en sortering där de med försäkring förstås går före. Det är självklart; de har betalat för detta.

Vi vill att regeringen tar initiativ till att förbjuda privata sjukvårdsförsäkringar inom den offentligt finansierade vården. Jag yrkar därför, fru talman, bifall till reservation nummer 13.

Fru talman! Vi debatterar i dag socialutskottets betänkande SoU16 Hälso- och sjukvårdens organisation. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! Den svenska hälso- och sjukvården är en komplex verksamhet att organisera. Samtidigt har vi 21 regioner som ska lösa detta på bästa sätt. Med tanke på de geografiska skillnader som råder samtidigt som antalet medborgare inom varje region skiljer sig åt avsevärt och det finns problem av varierad art i olika delar av landet har tillgänglighetsproblematiken varit ett stort problem. Där kan vi dock nu se ett trendbrott gällande köerna.

Den här regeringen är inte nöjd med det. Vi har större ambitioner än så och kommer att fortsätta arbetet med att minska dessa köer. Tyvärr kan vi konstatera att dagens hälso- och sjukvårdsorganisation inte uppfyller kraven i hälso- och sjukvårdslagen gällande att erbjuda patienter god och jämlik vård. Det är till stor del kopplat till geografiska utmaningar och bristande styrning och ledning.

Fru talman! De geografiska skillnaderna är inget som har uppkommit nu. Denna vetskap har funnits länge. Skillnaden är att den moderatledda regeringen tillsammans med sitt samarbetsparti nu har tagit frågan på allvar och pekat ut ett antal områden i Tidöavtalet. Man utreder nu hur staten ska ta ett större ansvar för att de patienter som är involverade ska få bättre och mer jämlik vård. I Vårdansvarskommittén landade man i att en nationellt styrd vård inte är lösningen på problemet. Det anser jag vara en klok konklusion, med tanke på tidigare nämnda geografiska och demografiska utmaningar, som skiljer sig åt i landet.

Fru talman! Den moderatledda regeringen ser frågan som så viktig att området blivit speciellt belyst i Tidöavtalet. Vi är på god väg att lösa ut frågor som bör ligga på den nationella nivån, såsom en nationell plan för kompetensförsörjning, inrättande av en nationell vårdförmedling, en nationell plan för hur bristen på vårdplatser ska elimineras, utökning av samverkan i regionala centrum, reformering av den digitala infrastrukturen i vården, en nationell förlossningsplan, utbyggnad av primärvården, fortsatt utveckling av cancer- och barncancervården, jämställd vård och forskning om kvinnors sjukdomar och hälsa.

Fru talman! Detta är exempel på områden där staten ska ta ett tydligare ansvar för hälso- och sjukvården. Den vårdkris som vi ser behöver brytas ned och analyseras nogsamt. Men det finns några punkter som redan i dag är kända. Det nära ledarskapet är helt avgörande för att en verksamhet ska fungera. Tyvärr har vi under årens lopp sett en alltmer centraliserad ledningsstruktur i regionerna. Detta har fått stora negativa konsekvenser för hur vården fungerar, vilket i sig talar för att ytterligare centralisering av ledningsstrukturen skulle få ytterligare negativa konsekvenser.

Fru talman! Det är lätt att i ett läge när något inte fungerar börja titta på organisationsförändringar. Vi politiker, men även tjänstemän, har en enorm övertro på just organisationsförändringar. Men om man tittar på andra verksamheter som har tagit steget mot en centraliserad organisation kan man konstatera att resultatet är ganska nedslående.

Det jag ofta saknar i debatten är grunden. Var finns patientperspektivet? Det är något som vi alla borde fundera på. I stället för att bygga en organisation som patienterna ska inordna sig i borde vi titta på patienterna och bygga organisationen utifrån deras behov. Det är inte rimligt att vi i dag har patienter som trillar mellan stolarna eller hamnar i vårdköer, vilket leder till fortsatt försämrad hälsa eller i värsta fall död. Det är inte rimligt att någon nekas en behandling som sedan visar sig finnas tillgänglig i en grannregion. Denna typ av skillnader är helt orimliga. Det är här jag ser den stora vinsten med ett ökat statligt engagemang och en ökad statlig styrning.

Fru talman! För att uppnå en bättre jämlik hälsa är nivåstrukturering i den högspecialiserade vården helt nödvändig. De regionala samarbetena, såsom de regionala cancercentrum som finns i dag, behöver utökas. Patienter har i allmänhet inga större problem med att förflytta sig, utan för dem är det viktigare att få hjälp. Detta omöjliggörs i dag av regionernas självstyre, administrativa hinder och ekonomiska diskussioner, saker som faktiskt är helt ointressanta för den patient som söker vård. Där spelar en nationell vårdförmedling en mycket stor roll.

Fru talman! Vi har i detta land ett av världens bästa sjukvårdssystem. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen, för jag menar det verkligen. Men vi dras med organisatoriska och strukturella problem som i slutändan riskerar att drabba patienten. Detta är inte acceptabelt.

Därför behöver vi göra förändringar i organisation och styrning samtidigt som uppföljningen av hur vård bedrivs och hur statliga medel används ökar. Men dessa förändringar behöver ha patienten i centrum, och vi behöver skapa en politisk enighet om hur vi fortsatt ska utveckla den svenska vården och öka patientnyttan.

Jag vet att det finns de som tror att mer pengar till regionerna är lösningen. Men att skicka in pengar i ett dysfunktionellt system är meningslöst. De pengarna hamnar i det berömda slukhålet. Så länge man inte kan följa pengars nytta ska man inte dela ut dem.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar ledamoten Thomas Ragnarsson för anförandet. Det var i många delar ett väldigt klokt och bra anförande, och jag kan hålla med om det allra mesta som sades. Inte minst delar jag ledamotens syn att idén om att förstatliga hela sjukvården är dödfödd – det är inte en väg vi ska gå. Detta har utretts av Vårdansvarskommittén.

Samtidigt är det så att Moderaterna stod bakom utredningen i Vårdansvarskommittén, vilket har fått till följd att många reformer som är viktiga för svensk hälso- och sjukvård har fördröjts under hela den här mandatperioden. Vi visste ju redan när mandatperioden började att vi behövde se över systemet för läkemedel och vaccinationer och att det behövde tas ett tydligare statligt ansvar. Hade Moderaterna och regeringen tillsatt en utredning om det här när man kom till makten hösten 2022 hade nu den utredningen kunnat vara färdig, propositionen behandlad i riksdagen och implementeringen påbörjad. Men först nu, våren 2026, tillsätts utredningen.

Hade man tagit hand om frågan om screening och likvärdighet i screeningverksamheten i Sverige hade man även där kunnat ha en färdigberedd proposition på riksdagens bord och en påbörjad implementering. Men det har ju inte skett. Detsamma gäller de luftburna transporterna, kompetensförsörjningen och den rättspsykiatriska vården. Allt det här har förskjutits på grund av den överenskommelse man ingick i och med Tidöavtalet, där Moderaterna varit delaktiga. Hur ser ledamoten på att man från Moderaternas sida medverkat till att fördröja reformer som är väldigt viktiga för svensk hälso- och sjukvård?

Fru talman! Jag tackar ledamoten Bergenblock för frågan. Men nu måste vi väl ändå reda ut vissa saker här. Att säga att vi skulle ha kunnat lägga fram en proposition hösten 2022 på grundval av det som Vårdansvarskommittén kom fram till är ju lite konstigt, för Vårdansvarskommitténs arbete hade inte ens påbörjats då. Den tillsattes som en del i en utredning av om vi skulle ha nationell sjukvård.

Jag kan hålla med om att det i den bästa av världar – för här är det några områden som vi faktiskt är överens om – skulle ha varit igång. Men samtidigt har vi faktiskt haft lite annat att titta på och tänka på. Jag tycker faktiskt att vi har levererat på rätt hög nivå inom många områden fram till dags dato – på bekostnad av någonting annat, men så är verkligheten.

Men jag hoppas verkligen på det här första steget, som nämndes tidigare, att man har tittat på ett antal områden. Det är extremt viktiga områden. Därför tycker jag att det är någonting som vi ska ta tag i när vi har vunnit valet – och det vet vi i september.

Fru talman! Jag tror kanske att ledamoten missförstod mig lite om han uppfattade att det skulle ha legat en proposition på riksdagens bord hösten 2022. Nej, däremot var vi väl medvetna redan hösten 2022 om att läkemedelsfrågan, exempelvis, behövde utredas. Där behövde det nämligen tas ett tydligare nationellt ansvar. Det behövde egentligen inte analyseras inom ramen för Vårdansvarskommittén, utan man hade kunnat tillsätta en utredning med direktiv att titta på läkemedelssituationen redan hösten 2022. Då hade utredningen kunnat vara klar ett år senare. Den hade kunnat vara ”remissad” i mitten av mandatperioden, och propositionen hade kanske kunnat ligga på riksdagens bord redan för ett år sedan. Men så har det inte blivit.

Låt mig fastna vid en annan sak som ledamoten tog upp, nämligen detta med en nationell vårdförmedling. Från Centerpartiet har vi ett annat förslag. Vi menar inte att vi ska ha en stor byråkratisk modell för en nationell vårdförmedling där regionerna ska sitta och rapportera: Nu har vi en ledig plats för höftledsoperation på sjukhuset i Halmstad om tre månader. I stället ska man ge ett större ansvar direkt till patienterna genom att tillgängliggöra information på 1177 om hur det ser ut med vårdköer och kvaliteten på vården. Och man ska som patient ha rätt att välja redan från dag ett, när man har fått en remiss.

Den vårdförmedling som Moderaterna och regeringen pratar om är i praktiken efter att vårdgarantin har tagit slut. Hur kommer det sig att regeringen och Moderaterna inte vill ge patienterna den här möjligheten och det här ansvaret, som man faktiskt har när man får välja vårdcentral alldeles själv från dag ett?

Fru talman! Då missförstod jag ledamoten Bergenblocks fråga initialt, och jag sa nog fel. Jag menade inte proposition. Detta med att vi skulle ha börjat inleda en utredning hösten 2022 var känt. Men samtidigt har det spretat en hel del när det gäller läkemedelsfrågan. Det är en oerhört komplex fråga. Jag tycker ändå att det var bra att den togs upp som en del i Vårdansvarskommittén. De sex punkter som är i Vårdansvarskommittén står ju alla partier bakom, och det tycker jag är en styrka när det gäller att göra ett framtida arbete.

Ledamoten, som stödde en regering under åtta års tid, hade kunnat lyfta läkemedelsfrågan om han hade ansett att detta borde effektueras. Ledamoten hade kunnat lyfta den det sista året under mandatperioden.

Sedan gällde det vårdförmedling. Det ska inte bli en stor och tung koloss. Det tycker inte jag heller. Det är det som är det stora problemet inom svensk hälso- och sjukvård i dag. Vi har administrerat sönder den svenska hälso- och sjukvården. Ibland blir vi som politiker också systemets försvarare: Jo, vi måste ha det här. Så här har det alltid varit.

Jag hoppas att detta ska kunna bli en ganska smidig organisation som faktiskt gagnar patienten. Skulle man lägga in det på 1177 skulle det fortfarande vara någon som ska lägga in det. Då är det alltså fortfarande en administrativ börda.

Jag tror att fördelen med det här systemet är att vi ändå får lite ordning och reda. Annars kan det vara så här: Vissa människor är extremt drivna och kommer nästan att söka vård innan de har fått problem. De har lite ont i höften och tycker att det nog behöver bytas höft och så vidare.

Jag tror att man behöver den här perioden, som Vårdansvarskommittén föreslog, att vi håller oss till väntetiden.

Fru talman! Det är mycket jag kan hålla med Thomas Ragnarsson om. Det gäller exempelvis Vårdansvarskommittén. Där är vi helt överens.

Jag tänker så här: Vi hade också velat se någon form av vårdberedning, ungefär som Försvarsberedningen, där alla partier, vårdaktörer och så vidare sätter sig ned och tittar på de långsiktiga förutsättningarna för svensk sjukvård. Det tycker jag hade varit bra. Jag upplever att det under regeringens fyra år har varit lite plottriga insatser, måste jag säga, och det blir aldrig bra.

En fråga som vi inte har berört så mycket gäller personalsituationen, alltså hur vårdpersonalen mår. Man har ju sett i exempelvis Arbetsmiljöverkets rapport och i Försäkringskassans rapport att det ser väldigt illa ut, så att säga. Det handlar om att personalen ska få en arbetsmiljö som gör att de kan hålla ihop och jobba ett helt arbetsliv. Då frågar jag Thomas Ragnarsson: Kan arbetstidsförkortning för vissa som jobbar skift vara något?

Jag nöjer mig med den frågan, och så går jag vidare sedan.

Fru talman! Tack, ledamoten Rågsjö, för frågan! Det var en väldigt glädjande fråga. Jag känner ju att jag kan någonting om hälso- och sjukvården och personalsituationen. Jag har varit chef i tolv år.

Jag kan konstatera en sak. Det finns en bra undersökning där man har tittat på varför sjuksköterskor väljer att lämna yrket. Många gånger hör man att det handlar om dåliga löner. Men det vanligaste svaret är faktiskt att det handlar om dåligt ledarskap. Det nära ledarskapet saknas. Och när det nära ledarskapet saknas – oavsett om det är på ett sjukhus eller i en kommunal hemsjukvård eller hemtjänst – får man problem. Man ser inte saker som uppstår i sin linda, utan det har gått för långt innan de upptäcks. Då får man sjukfrånvaro.

Hos personalen handlar det nog också om känslan av att inte bli sedd och hörd. Det lyfter människor något otroligt om bara ens chef varje morgon kommer och säger: Hej, Karin, så trevligt att se dig! Eller: Jag tycker att du ser lite hängig ut i dag. Är det något som har hänt?

Det är små saker som gör att man känner sig uppskattad och sedd. Jag tror att vi måste återta detta.

Det är faktiskt en regional fråga. Jag brukar säga – och det står jag för – att vi har alldeles för många chefer och för få ledare. Om vi hade ledare inom hälso- och sjukvården och inom kommunal hemsjukvård skulle vi inte se de problem som vi ser i dag. Det är jag faktiskt helt övertygad om.

Fru talman! Många pratar om att de behöver kortare arbetstid. För dem som jobbar jour, exempelvis, är det väldigt svårt att hålla ihop ett helt arbetsliv.

Nu till någonting helt annat. Ni har tillsatt en effektivitetsdelegation – det låter ju bra – för att vården ska bli mer effektiv. Där kan man söka pengar, och det ökar ju administrationen. Detta var ett svar på regionernas stora besparingar 2024, då man också fick varsla personal för första gången sedan 1990.

Här blev det alltså väldigt mycket byråkrati för att man skulle söka de här pengarna. Och när man tillsatte den här effektivitetsdelegationen tog man inte in vårdpersonal, som kan frågan. Jo, man tog in en person som har jobbat i vården men som chef. Man tog in chefen för Kry, och det gjorde man precis under den period då de hade fått återkrav från tre regioner. Det var felaktig fakturering, polisanmälningar och så vidare. Jag tycker att det var lite djärvt att ta in Kry.

Nu visar det sig ytterligare att Kry jobbar vidare på att vara effektiva genom att exempelvis ha en läkare, eller flera läkare, som tar 100 samtal per dag. Då får man också cash för det. Det låter oerhört oseriöst.

Jag frågar ledamoten: Vad ska vi göra åt detta haveri när det gäller vårdval och förutsättningarna för att verka? Det handlar om att våra skattepengar rinner iväg.

Jag vill inte att de ska rinna iväg till en läkare som har 100 telefonsamtal, eller möjligheter att ta väldigt korta besök under en hel dag. Det låter totalt oseriöst med 100. Vad anser ledamoten att vi ska göra åt detta?

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan!

Jag kommer att börja med frågan om kortare arbetstid. Det är jättebra, för det har vi redan. Det finns inte någon hälso- och sjukvårdspersonal som jobbar mer än 35 timmar i veckan om man har rotationstjänstgöring. Vi har redan en kortare arbetstid.

Frågan är: Skulle det hjälpa att sänka till

30 timmar? Nej, det tror jag faktiskt inte. Framför allt skulle det skapa andra problem. Varje gång vi sänker arbetstiden måste vi ha in mer folk. Det är oftast kompetens vi talar om som måste in. Det innebär att vi får ett kompetensminus.

Vi måste se till att vårda den personal vi har. Den ska ha rimliga arbetsförhållanden. Det är grunden i allt arbetsliv. Men att vi skulle sänka arbetstiden ytterligare ser jag inte ens komma. Det finns inte möjligheter till det.

Inom hälso- och sjukvården har vi ofta varit väldigt oroliga för och haft lite svårt att tala om effektivitet och produktivitet. Det finns en tanke med Effektivitetskommissionen som är väldigt bra. Det handlar om att våga börja tala om de frågorna inom hälso- och sjukvård.

Varför skulle det vara fult att tala om produktivitet och effektivitet i hälso- och sjukvården? Vi skapar ju hälsa. Det är det finaste man kan göra. Det tycker jag är alldeles utmärkt.

När det gäller LOV och den delen står vi inte bakom att människor fuskar. Det är jag helt emot. Vi är kanske det parti som är allra starkast emot fusk och kriminalitet när det gäller sådana här delar.

Vi är framför allt väldigt duktiga på att jaga dem, och det gör vi nu. Det ska vi fortsätta med. Vi skapar inte lagar eller bygger system för att kriminella element ska utnyttja dem.

(forts. § 9)

Herr talman! Först vill jag yrka bifall till Centerpartiets reservation 2 under punkt 1 om hälso- och sjukvårdens organisation och finansiering.

För Centerpartiet är målet att vi ska ha en jämlik och tillgänglig vård i hela landet. Tillgången och kvaliteten på vården ska inte påverkas av var du bor; antingen du bor i glesbygd eller i storstad måste vården vara nära, god och tillgänglig. Men det är den inte i dag. Det påverkar hur ofta man söker sig till vården och vilken vård man får. I grunden handlar det om hur vården är organiserad och hur resurserna fördelas.

Centerpartiet vill se en tydlig utveckling av primärvården, få bort operationsköerna och stärka resurserna på våra landsbygder.

Navet, herr talman, i den svenska vården är primärvården. Det är dit man i första hand ska vända sig som patient, det är där man ska ha en läkare som man känner igen och det är där bedömningen ska göras om man behöver specialistvård eller inte.

Förutsättningarna för att det här ska fungera är att primärvården är tillgänglig och patientnära. Men det är den inte i tillräckligt hög grad i dag. Två av tre patienter säger att man vill ha en fast läkarkontakt, men bara en av tre patienter upplever att man har det. På våra landsbygder är det bara en av fem patienter som upplever att man har en fast läkarkontakt. Det här är naturligtvis inte rimligt.

När avstånden till vården blir längre riskerar även besöken att bli färre, vilket kan leda till att sjukdomar förblir obehandlade eller inte upptäcks i tid. Svensk sjukvård behöver en politik för att tillgängliggöra vården och fylla igen de vita fläckarna på kartan.

Centerpartiet vill därför införa en ny del inom primärvården, som vi har valt att kalla landsbygdsläkare. I praktiken handlar det om små läkarledda enheter som till sitt minimum kan bestå av en läkare och en sjuksköterska, som ska täcka upp där det är glest mellan vårdcentralerna i dag. Själva poängen är att man därför inte behöver alla de kompetenser och resurser som annars krävs på en fullgod vårdcentral med de specialistfunktioner man måste ha där.

Även tillgänglighet till vårdcentralerna måste se olika ut på olika ställen i vårt land. Vi i Centerpartiet bejakar därför den tekniska och digitala utvecklingen. Med hjälp av egenmonitorering och digital uppkoppling kan patienten komma i kontakt med sin läkare antingen direkt i hemmet eller via mindre mottagningar. Vi vill även se att kompetensen på apoteken utnyttjas på ett betydligt bättre sätt än vad som sker i dag, vilket inte minst skulle vara bra för vården på våra landsbygder.

Genom att ge farmaceuter möjlighet att förlänga recept, lämna ut vissa förskrivningsläkemedel direkt via ett farmaceutiskt sortiment och införa farmaceut på distans skulle vården avlastas. I förlängningen vill vi även se på möjligheten att utföra vaccinationer på apoteken och låta apoteken fungera som digitala hubbar till vårdcentralerna på orter där avstånden är långa.

Herr talman! Navet i den svenska vården är, som sagt, primärvården. Men när man behöver hjälp av specialistvården ska man få det inom rimlig tid. Precis som när mandatperioden började är köerna till specialistvården fortfarande olagligt långa i Sverige. I februari månad var det 49 917 patienter som hade väntat mer än 90 dagar på operation eller annan åtgärd. Det är förvisso en nedgång jämfört med för fyra år sedan men ett helt oacceptabelt och dessutom olagligt resultat.

För att komma till rätta med det här vill Centerpartiet stärka patienternas makt i systemet. I dag måste man som patient invänta att vårdgarantins 90 dagar har passerat innan man har rätt att vända sig till en annan vårdgivare för att få sin operation utförd. Vi vill ge en patient som har fått en remiss den makten redan från dag ett. Genom att information om vårdköerna och kvaliteten på vården tillgängliggörs via 1177 kan patienten själv välja om man vill att operationen ska utföras i den egna hemregionen eller om man vill vända sig till en vårdgivare i en annan region där väntetiderna är kortare. På så sätt skapas en större dynamik i systemet än i dag, och patienter behöver inte vänta 90 dagar på att få vända sig till en snabbare vårdgivare.

Herr talman! Avslutningsvis kan jag inte låta bli att ta upp frågan om sjukvårdens organisation på en övergripande nivå. Vården ska naturligtvis även fortsättningsvis skötas av våra 21 regioner. Där har man som medborgare direkt närhet till de beslutsfattare som styr vården.

Att kasta in vården i ett gigantiskt omorganisationskaos för tio år framåt genom att förstatliga den skulle vara en fullständig katastrof för svensk hälso- och sjukvård. Det skulle framför allt slå hårt mot våra lands- och glesbygder. Om vårdens 350 000 medarbetare skulle styras av en generaldirektör i Stockholm skulle det inte gynna landsbygden och ännu mindre glesbygden. Vi skulle sannolikt få se en nedläggningsvåg av aldrig skådat slag när det gäller små sjukhus och vårdenheter skölja genom vårt land. Därför är det betryggande att sex av åtta partier har sagt bestämt nej till detta kaos.

Det finns däremot vissa områden, herr talman, där det behövs större nationell styrning än i dag för att öka likvärdigheten över landet. Dit hör screening, läkemedel, vaccinationer, kompetensförsörjning, dimensionering av utbildningsplatser och inte minst ansvar för luftburna ambulanstransporter. Det sistnämnda är en särskilt viktig fråga för att kunna ge snabb tillgång till ambulans även i våra glesbygder och landsbygder. Men dessa förändringar har fördröjts på grund av utredningen om ett totalt förstatligande av vården.

(forts. § 11)

Herr talman! Tack till Christoffer Bergenblock!

Centerpartiet och Vänstern är ju väldigt överens om hälso- och sjukvårdspolitiken, men det finns några småsaker som vi inte är överens om, exempelvis privata sjukvårdsförsäkringar och hur vi ska använda oss av sådana.

Vi anser att det har spårat ur lite, om man får uttrycka sig så, herr talman. Privata sjukvårdsförsäkringar kan innebära att det uppstår en kravkultur hos dem som kommer in på det sättet och kanske begär en second opinion. Det bör i och för sig alla göra, men här kanske det blir flera gånger, och det har vi uppmärksammat på olika sätt.

Men det stora problemet, tycker vi, är exempelvis att där jag bor i Stockholm, och även i andra storstäder där det här är väldigt vanligt förekommande, får man en fråga när man ringer till en privat aktör eller specialistavdelning: ”Har du försäkring, tryck 1, har du det inte, tryck 2.” Det här är vårdcentraler, specialistmottagningar och så vidare. Det innebär att om du har en försäkring så kommer du förstås först i kön. Du har ju betalat för det här; det är en affärsuppgörelse.

Men det blir också en sortering som blir lite märklig, och min fråga till Centerpartiet är därför: Hur ska vi ställa oss till privata aktörer som har avtal med regionerna och som har de här två ingångarna? Vi använder ju samma sjukvårdspersonal och hus, om man får uttrycka sig så. Vad ska vi göra? Ska vi låta det här fortgå, eller ska vi se över just de här avtalen?

Herr talman! Tack, ledamoten Karin Rågsjö, för möjligen att ha ett replikskifte mellan Vänsterpartiet och Centerpartiet!

Synen på de privata vårdgivarna är en tydlig skiljelinje där vi från Centerpartiets sida väldigt tydligt företräder möjligheten till valfrihet, något som vi vet är väldigt bra för patienterna och väldigt bra för utvecklingen och kvaliteten inom vården.

Den specifika frågan från ledamoten handlar om privata sjukförsäkringar och inte om den offentliga vården. Från Centerpartiets sida har vi inga synpunkter på att det finns privata sjukförsäkringar. Det måste vara upp till var och en om man vill ha det, och det måste vara upp till varje arbetsgivare om man vill erbjuda det.

Däremot kan man möjligen se det som ett symtom på att den svenska hälso- och sjukvården inte är tillräckligt tillgänglig och inte håller tillräckligt bra kvalitet. Det är någonting att bära med sig, och vi kan inte se att det har blivit några stora förbättringar under den här mandatperioden i alla fall.

Hur det fungerar på den enskilda vårdcentralen och om man trycker en etta eller en tvåa för att komma till den offentliga respektive den privata vården har jag egentligen inga synpunkter på. Däremot måste det när regioner tecknar avtal med de privata vårdgivarna garanteras att den offentliga vården inte trängs undan av de privata vårdgivarna. Det är dock en fråga för det avtal som skrivs mellan regionen och den privata vårdgivaren, och det är där den frågan måste regleras. Sedan får man trycka en etta eller en tvåa efter behag.

Herr talman! Jag tolkar det ändå som att Centerpartiet inte gör tummen upp för privata vårdgivare som har två ingångar och använder sig av skattemedel från regionen för att finansiera det. Så tolkar jag det, men jag kanske övertolkar – vad vet jag.

Det fria vårdvalet är alltid en intressant fråga – den skulle Centerpartiet och Vänsterpartiet kunna ha ett seminarium om. Det är väldigt bra att patienter får välja, men här har det ju blivit företagen som väljer var de ska placera exempelvis vårdcentraler. Var väljer de privata aktörerna att placera vårdcentraler? Ja, de har ju valt exempelvis Kungsholmen, Östermalm och Djursholm. De har inte valt att bygga upp sin verksamhet i exempelvis glesbygden, för där finns det ingen cash att hämta. Man har inte heller valt att så att säga öppna upp de större vårdcentralerna i ytterstäderna. Det tycker jag är ett problem.

Ett annat problem som jag tycker bör uppmärksammas är den senaste händelsen – jag ska kanske inte kalla det en skandal – med Kry. Det är ändå ett privat företag som jobbar vidare genom att exempelvis ragga kunder i tunnelbanan, vilket sker nästan dagligen. Nu har man också ett system där läkare får bonus för att de har 100 samtal per dag. Det låter ju helt vansinnigt, och jag undrar vad Christofer Bergenblock och Centerpartiet har för funderingar kring det.

I Region Stockholm, där Centern sitter med i styret och där vi är samverkanspart, har man ju plockat av några av de privata aktörerna deras tillstånd eftersom de har misskött sig. Så ska det förstås vara, men vad ska vi göra strukturellt i den här frågan – som bara växer?

Herr talman! Jag tackar ledamoten för ytterligare frågor.

Först får jag väl konstatera att ledamoten, precis som hon själv misstänkte, övertolkade mig när det gäller de privata vårdförsäkringarna och vårdgivarna. Det kan naturligtvis vara möjligt att ha vårdverksamhet både gentemot privata sjukförsäkringar och gentemot det offentliga. Min poäng är att det måste vara en väldigt tydlig rågång däremellan och att det måste regleras från regionens sida.

Vad gäller den andra frågan, som handlade om nätläkarna, är det ett exempel på att kvaliteten i vården och tillgängligheten till vården har utvecklats på ett fantastiskt sätt. Det hade förmodligen inte skett om vården enbart hade varit offentligt driven. Nätläkarverksamheten har gjort att patienter har vant sig vid att kunna komma i kontakt med en läkare digitalt. Man kan se läkaren på monitorn och behöver inte ta sitt sjuka barn med sig och åka in till vårdcentralen eller akuten. Man kan direkt på nätet vända sig till en läkare för ett digitalt vårdbesök och sedan hantera situationen därefter.

Detta har dock varit en relativt oreglerad verksamhet, och i förlängningen har det system med utomlänstaxa som vi har i dag inte fungerat. Därför behöver man se över hur nätläkarverksamheten kan bli en integrerad del av primärvården. Vi ska nämligen inte ta bort funktionen, utan den ska vara kvar. Man ska kunna nå sin läkare digitalt lika väl som fysiskt, men det måste in i den normala primärvårdsstrukturen nu när det här systemet har utvecklats.

Herr talman! Vi debatterar nu hälso- och sjukvårdens organisation. Liberalerna vill organisera svensk sjukvård med tydliga nationella ramar i strategiska frågor, och jag tänkte här berätta om några av huvuddragen.

Till att börja med, herr talman, måste staten sätta ramar för läkemedel och behandlingar som ges – både praktiskt och, i vissa fall, finansiellt. Den vård vi får när vi blir sjuka ska inte skilja sig åt baserat på postnummer. Det ska heller inte spela någon roll hur sällsynt en sjukdom är, vad man har för position i livet eller hur fattig ens region är.

Framför allt vill Liberalerna ge tillbaka sjukvården till patienterna. En väldigt viktig del i detta är att vi tänker genomföra husläkarreformen hela vägen i svensk lag, herr talman, och kraftigt minska antalet listade patienter per allmänspecialist. Det handlar om att säkra en god vård och en god arbetsmiljö i vården. Vi har drivit detta sedan 1976, vilket är helt vansinnigt – det är 50 år! Det är skönt att andra partier nu har slutat riva upp de reformer vi har lyckats lagstifta om och i stället säger sig stå helhjärtat bakom detta.

En annan viktig sak är att frigöra tid för sjukvårdens yrkesgrupper så att patienterna i sin tur får den tiden i stället för toppadministratörer och kravmaskiner. Den administration som behövs ska naturligtvis finnas kvar, men den ska utföras av andra än sjukvårdens yrkespersoner. Patientjournaler och digitala arbetsverktyg ska stötta, inte äta tid och ställa till det, och journalerna ska också vara kompatibla över hela landet.

Regeringen har tagit tag i detta, och det kommer att göra stor skillnad både för patientsäkerheten och för människor som jobbar i svensk sjukvård. Vi invånare ska ha vår patientinformation samlad. Det är inte svårare än så. Den ska inte vara uppdelad på olika kommuner och regioner, och det måste vara ett nationellt ansvar att genomföra detta.

Vi vill också inkludera fler yrkesgrupper och fler aktörer i svensk sjukvård för att avlasta och frigöra tid. Farmaceuter och apotek kan på ett helt annat sätt bli en del i vårdkedjan, och även detta genomdriver nu den liberala borgerliga regeringen. Det handlar om att patienten lättare ska få de läkemedel hen behöver och att människor i sjukvården ska kunna ägna sig åt patienter som behöver dem till annat än enkla ärenden.

Vi är därutöver övertygade om att vården får mer tid för patienterna om det blir enklare att bedriva småskalig vård, herr talman. Många vårdcentraler har i dag så många patienter listade att det motsvarar en mellanstor stad. Vi vill sätta stopp för den här stordriftsfixeringen, som bara är vansinnig. Vi vill ge vårdyrkena större mandat och göra det möjligt för dem att ha fokus på varje patient.

Legitimerade yrkespersoner ska helt enkelt enklare kunna driva små vårdmottagningar och skapa nära vård på riktigt. Vi bedömer att detta kommer att locka många människor tillbaka till ett arbete inom sjukvården och även göra det roligt att jobba i högre åldrar än i dag. Patienterna får i sin tur närmare till vården – särskilt i förort, i bruksort och på landsort.

Tiden för patienterna ökar givetvis också genom att vårdens anställda får fler kollegor. Staten behöver ta ett helhetsgrepp för att säkra kompetensförsörjningen, inklusive specialistkompetensen, i hela landets sjukvård. Patienter och kollegor behöver allihop ha fler specialiserade läkare, sjuksköterskor, fysioterapeuter, biomedicinska analytiker och så vidare. I framtiden ska regionerna inte kunna utbilda specialister enbart för sitt eget behov eller i värsta fall knappt det, utan de ska tillsammans ta ansvar för hela landets specialiserade yrkesgrupper.

Det måste också bli enklare att få lön efter kompetens. En klok specialistsjuksköterska jag en gång pratade med liknade löneutvecklingen i kvinnodominerade vårdyrken vid en trött banan. Ni kan ju tänka er. Löneutvecklingen – eller ja, bristen på löneutveckling – är orättvis och krånglar till kompetensförsörjningen något alldeles enormt.

En nyanställd ska inte behöva kliva in på en arbetsplats med hektisk dygnetruntverksamhet och inse att den allra mest erfarna i samma yrke tjänar kanske 30 procent mer – om ens det. Det gör att människor säger upp sig, att vårdplatser stängs och att vårdköer växer. Kvar står kollegor och patienter och får ta konsekvenserna.

Liberalerna tänker säkra löneutvecklingen med nationella kompetensstegar. Även här behöver staten ta ett strategiskt ansvar. De mest kompetenta ska tjäna det dubbla jämfört med en nyutexaminerad.

Jag går vidare till rätten till kunskap. Även där behöver staten kliva in. Rätt till kunskap får fler att stanna i sjukvården och gör dem också ännu klokare än vad de redan är. Liberalerna vill lagstadga att legitimerade yrkespersoner har rätt till fortbildning och kompetensutveckling hela yrkeslivet. Även här har regeringen satt igång ett väldigt viktigt arbete. Vi pressade på mycket för detta under förra mandatperioden, då utan framgång. Nu händer det dock saker.

Regionerna måste också få ett tydligt ansvar att bidra till forskning och till sjukvårdens utveckling. Även det behöver skrivas in i lag. Dessutom vill Liberalerna att staten delfinansierar kliniska prövningsledare för att underlätta prövning av lovande läkemedel. Här får inte regionerna vara en stoppkloss. De måste hjälpa till att driva sjukvården framåt.

Nu får somliga som lyssnar kanske hålla för öronen: Ytterligare en viktig sak som vi behöver hantera nationellt, om än inte fullt ut statligt, är att förenkla vägarna för pengar och beslut. Regionerna finansierar ju sjukvården. Staten skjuter till några procent, och de procenten glesnar ganska radikalt på sin väg till klinikgolven.

Medlemsorganisationen Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, behöver avkrånglifieras. SKR är en viktig arbetsgivarorganisation, men för patienterna och skattebetalarna kan den tidvis bli väldigt otymplig och otransparent. Inflytandet över välfärdens styrning måste vara öppet, begripligt och fullt ut demokratiskt ansvarstagande. Detta måste åtgärdas.

Sammanfattningsvis måste vi helt enkelt sluta göra vården krångligare än den behöver vara. Förenkling är svår att genomdriva, och därför tror vi att vårt mål och alla våra delmål kräver långsiktighet i form av en regelbunden, parlamentarisk sjukvårdsgrupp, motsvarande Försvarsberedningen eller riksdagens pensionsgrupp.

Vi tänker sätta stopp för ojämställdhet, överbyråkrati, underbemanning och organisatorisk långsamhet. För oss invånare innebär det kortare vårdköer och klokare använda skattemedel. Framför allt blir patienter friskare och betydligt mer delaktiga.

(Applåder)

Herr talman! Hälso- och sjukvården står i dag inför stora utmaningar. Det gäller i hela landet. Det gäller primärvården, sjukhusvården och den psykiatriska vården. Den viktigaste förklaringen till problemen är att sjukvården under lång tid varit underfinansierad och inte fått de resurser som krävs för att den ska klara sitt uppdrag.

Underfinansieringen märks på flera sätt. Den märks i en pressad arbetsmiljö och hög arbetsbelastning. Den märks i svårigheterna att rekrytera och behålla personal. Den märks i att sjukvården har svårt att både klara det dagliga arbetet och samtidigt utveckla kvalitet, effektivitet och nya arbetssätt.

Detta är inte bara ett problem för personalen. Det påverkar direkt patienterna. När vården är underbemannad, när medarbetare slits ut och när det saknas tid för kontinuitet och uppföljning försämras också tillgängligheten och kvaliteten.

Herr talman! Om riksdagen menar allvar med att vården ska vara jämlik och tillgänglig och hålla hög kvalitet måste den också få långsiktigt hållbara ekonomiska förutsättningar. Det räcker inte att regeringen kommer med tillfälliga satsningar, detaljstyrning och nya krav om de långsiktiga och ekonomiska förutsättningarna samtidigt saknas.

Herr talman! Detta syns mycket tydligt i omställningen till en god och nära vård. Primärvården skulle vara navet i vården. Patienter skulle få bättre kontinuitet. Vården skulle komma närmare människor. En starkare primärvård skulle också avlasta den övriga specialiserade vården.

I rapporten Omtag för omställning konstaterar dock Myndigheten för vård- och omsorgsanalys att inget av omställningens mål har uppnåtts och att en viktig förklaring är att verksamheterna inte har fått tillräckligt med förbättrade ekonomiska eller personella resurser.

Socialstyrelsen gör i sin delredovisning samma bedömning: Resurser och kompetensförsörjning har inte stärkts i den utsträckning som krävs för att genomföra omställningen.

Herr talman! Därför behövs ett tydligt primärvårdslyft. Det behövs ökade resurser till primärvården. Det behövs satsningar på kompetensförsörjning. Det behövs bättre arbetsvillkor. Det behövs också konkreta förslag från regeringen om hur primärvården ska stärkas utifrån de slutsatser som redan finns i myndigheternas rapporter.

Vi vet att tillgången till allmänläkare, distriktssköterskor, psykologer med flera inte har förbättrats inom primärvården trots att behovet är stort. Vi vet också att tillgängligheten skiljer sig åt mellan olika delar av landet. Det här slår särskilt hårt i glesbygd och i de delar av landet där det redan är svårt att rekrytera personal. Därför behöver regeringen också tillsätta en särskild utredning om hur kompetensförsörjningen inom primärvården kan stärkas i hela landet.

Men det handlar inte bara om fler händer. Det handlar också om hur arbetet organiseras. Primärvården behöver i större utsträckning bygga på teamarbete, där fler yrkeskategorier tas till vara i det dagliga arbetet. Dietister, logopeder, psykologer och specialistsjuksköterskor behöver vara en tydligare del av vårdens grundstruktur. När fler professioner används rätt blir vården både mer tillgänglig och mer effektiv.

Herr talman! Jag vill också lyfta regeringens effektivitetsdelegation. Om regeringen menar allvar med att utveckla vårdens kvalitet och effektivitet måste arbetet ha förankring i vårdens verklighet. Det är därför anmärkningsvärt att den delegation som regeringen har tillsatt i praktiken saknar bred representation från vårdens professioner. Den består i nuläget av en enda läkare, som dessutom är vd för ett stort nätläkarbolag, medan tyngdpunkten i övrigt ligger på hälsoekonomer, en analytiker och en som dessutom är välfärdsansvarig för Svenskt Näringsliv.

Det duger inte. Om man menar allvar med att utveckla sjukvården behöver vårdens medarbetare vara delaktiga. Det behövs representanter för olika vårdyrken. Det behövs vårdgivare med praktisk erfarenhet. Det behövs patientorganisationer. Det behövs forskning med ett bredare perspektiv än enbart hälsoekonomi.

Därför är vårt besked tydligt: Skrota den nuvarande effektivitetsdelegationen! Gör om och gör rätt! Tillsätt i stället en ny kvalitets- och effektivitetsdelegation där vårdpersonal, forskare, vårdgivare och patientorganisationer ingår! Det skulle ge betydligt bättre förutsättningar för ett långsiktigt utvecklingsarbete som faktiskt tar sin utgångspunkt i vårdens behov.

Herr talman! Regionerna har ansvar för att organisera primärvården men bakbinds samtidigt av en nationellt påtvingad etableringsrätt enligt lagen om valfrihet för privata aktörer. Det har skapat en obalans. I vissa storstadsområden finns många vårdcentraler och hård konkurrens. I glesbygd och i socioekonomiskt utsatta områden är etableringarna betydligt färre. Det gör det svårare för regionerna att styra vården efter behov. Det förvärrar också problemen i ett läge där kompetensbristen redan är stor.

Miljöpartiet anser därför att den nationellt påtvingade etableringsrätten inom primärvården ska avskaffas. Regionerna måste få större möjlighet att styra etableringar så att vården finns där den behövs, inte bara där det är mest lönsamt att etablera sig.

Herr talman! Primärvården behöver ta ett större ansvar för tidiga insatser vid psykisk ohälsa. Alla vårdcentraler bör ha psykologisk eller psykosocial kompetens, och samtalsstöd ska kunna erbjudas utan remiss. Det är nödvändigt för att människor ska få hjälp i tid och för att specialistpsykiatrin ska kunna fokusera på dem med störst behov. Omkring en miljon människor varje år söker hjälp i primärvården för besvär kopplade till psykisk ohälsa, samtidigt som en fjärdedel av vårdcentralerna saknar psykolog.

När det gäller samsjuklighet är behovet av bättre organisering ännu tydligare. Personer med både beroendeproblematik och psykisk ohälsa riskerar att bollas runt mellan olika huvudmän och få bristfälliga insatser. Därför behöver Samsjuklighetsutredningens förslag genomföras så att behandlingsansvaret samlas hos hälso- och sjukvården.

När det gäller barn och unga måste det finnas en tydligare väg in till vården. Många vet inte vart de ska vända sig. Därför behöver arbetssättet En väg in införas i alla regioner. Första linjens psykiatri för barn och unga behöver organiseras bättre och mer likvärdigt i hela landet.

Herr talman! Jag vill också säga något om klimatarbetet i vården. Hälso- och sjukvården är en stor samhällssektor med betydande klimat- och miljöpåverkan. Därför behöver vården bli bättre på och få ett bättre stöd i arbetet med att minska sina utsläpp och sin miljöpåverkan och fasa ut hälso- och miljöfarliga ämnen. Här behövs ett mer samordnat nationellt arbete där staten tar tydligare ansvar för kunskapsstöd, datainsamling, investeringar och samverkan med regionerna. Det är också en del av att organisera vården så att den blir långsiktigt hållbar och ansvarsfull.

Herr talman! Sammanfattningsvis är vårt budskap tydligt: Sjukvårdens problem kan inte lösas med kortsiktig detaljstyrning från regeringen. Det som krävs är långsiktiga ekonomiska förutsättningar för regionerna och större satsningar på sjukvården generellt. Det krävs ett tydligt primärvårdslyft. Det krävs bättre arbetsmiljö och bättre villkor för personalen. Det krävs att staten stöder vårdens utveckling på ett sätt som tar till vara professionens kunskap i stället för att köra över dem. Det är den inriktningen Miljöpartiet står för.

Jag vill avsluta med att yrka bifall till reservation 3.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 22 april.)