Förbättringar för barn inom den psykiatriska tvångsvården

Förbättringar för barn inom den psykiatriska tvångsvården

Fru talman! Det är en efterlängtad förändring som föreslås i den proposition och det ärende vi ska debattera nu. Det handlar om förbättringar för barn inom den psykiatriska tvångsvården. Det handlar om barn och unga som mår väldigt dåligt. De är en fara för sig själva och andra, och därför har man beslutat om tvångsvård.

Det är alltid tungt när människor drabbas av sjukdom och olika besvär som gör att livet inte fungerar. Extra tungt är det när barn drabbas. De borde slippa detta och kunna växa upp utan smärta, oro och ångest. Jag skulle vilja att varje barn slapp sjukdom och ohälsa, men så är det inte.

Tvångsvård är ett mycket stort ingrepp. Det ska göras när inget annat är möjligt, och även när det används måste det omgärdas av regler som gör det så bra som möjligt för barnet. Inom tvångsvården händer det att fastspänning med bälte och avskiljning från andra patienter används tillsammans med andra sätt att behandla. Alla dessa tvångsåtgärder måste regleras noga. Barnkonventionen är styrande för alla barn, även för dem som tvångsvårdas.

Därför är regeringens förslag glädjande. Vi ser positivt på att man föreslår en inskränkning av möjligheterna att använda vissa tvångsåtgärder, att den tid som tvångsåtgärderna får pågå förkortas samt att förutsättningarna för förlängning tydliggörs när det beslutas om ytterligare tvångsåtgärder.

Det är vidare positivt att regeringen föreslår en ny bestämmelse om särskild underrättelse till Inspektionen för vård och omsorg om en patient som är under 18 år har blivit föremål för upprepade tvångsåtgärder under vårdperioden. Vi kristdemokrater anser även att det är glädjande och ett steg i rätt riktning att regeringen föreslår en ny bestämmelse om att patienter som är under 18 år ska ha rätt till dagliga aktiviteter på vårdinrättningen och till att vistas utomhus minst en timme varje dag om inte medicinska skäl talar emot det.

Förslagen i denna proposition går verkligen i rätt riktning, men vi tror att mer behöver göras för att stärka rättigheterna för barn som omhändertas inom tvångsvården. Detta är i enlighet med vad flera remissinstanser har uttryckt i sina yttranden. Enligt exempelvis Barnombudsmannen och Rädda Barnen bör fastspänning med bälte helt förbjudas, då insatsen inte bedöms vara förenlig med barnkonventionen.

Vi har landat i samma slutsats. Vi kristdemokrater anser att fastspänning med bälte på sikt bör förbjudas för barn och unga under 18 år. Vi kristdemokrater anser vidare att det är avgörande att den personal som ska ansvara för uppsikten av barn under en pågående tvångsåtgärd har rätt kompetens för att möta patientens behov.

Om kompetensen brister äventyras patientsäkerheten. Vi anser därför att regeringens förslag i propositionen om att i lagtexten ersätta benämningen "vårdpersonal" med "hälso- och sjukvårdspersonal" inte är tillräckligt. Det bör stå att det är legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal det handlar om för att säkerställa bästa möjliga patientsäkerhet. Det är ju ändå en tvångsåtgärd, som är känslig och som kan upplevas som traumatisk och framför allt som väldigt kränkande.

Vi kristdemokrater står bakom regeringens förslag, men vi har tillägg som vi hoppas vinner riksdagens gillande. Jag vill särskilt lyfta fram reservation 1, som handlar om att vi långsiktigt måste ta bort fastspänning med bälte som metod.

Jag har lyssnat på flera radioreportage om unga som tvångsomhändertagits och tvångsvårdats. Ett av dem har särskilt fastnat hos mig. Det handlar om Anna, som under tvångsvård har avskilts 120 gånger. I reportaget berättar man att hon är den som har avskilts flest gånger av alla i Sverige. Det är 120 gånger som hon har avskilts från andra under pågående tvångsvård. Detta är ju ett rekord som ingen av oss vill inneha, och det är en vård som vi önskar vore annorlunda.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättringar för barn inom den psykiatriska tvångsvården

Anna är inte ensam; det finns många fler barn och unga som behöver en mer utvecklad vård och behandling när de mår dåligt. Vi måste vinnlägga oss om att förbättra tvångsåtgärderna men också om att göra mycket långt tidigare - före tvångsvården.

På skolan ska man kunna få kontakt med skolsköterskan eller kuratorn inom ett dygn, tycker vi. Första linjens insatser inom regionernas och kommunernas insatser måste byggas ut. Vården för dem med kroniska sjukdomar eller annan svår sjukdom måste förbättras. Stödet till anhöriga måste också förbättras.

Pandemin ställer stora krav på oss nu. Jag ser goda exempel i många kommuner och regioner där insatserna för en god psykisk hälsa utvecklas. Kontakterna med det civila samhället förbättras också. Allt det goda som sker måste vi hitta vägar att behålla efter pandemin, för våra barns bästa.

Avslutningsvis vill jag från oss kristdemokrater säga ja till regeringens förslag men också göra ett tillägg om att vi på sikt inte ska ha fastspänning med bälte för barn och unga under 18 år. Barnkonventionen ställer krav. Det är en uppfordrande lag som inte bara kan antas, utan vi måste också förändra så att vi lever upp till konventionen. Dagens debatt och ärende tycker vi är ett bra steg i rätt riktning, men låt oss ta fler steg.

Fru talman! I dag håller vi en viktig debatt. Detta är en debatt där skiljelinjen mellan behovet av tvång och den mänskliga rätten till frivillighet ska bedömas utifrån etiska aspekter.

Regeringen har lämnat förslag på förändringar i lagen om psykiatrisk tvångsvård och lagen om rättspsykiatrisk vård. Det är både efterlängtat och viktigt att man gör den här översynen, då de tvångsåtgärder som används i dag måste utvärderas och omprövas.

Om vi ser till vad regeringen faktiskt vill genomföra handlar det i huvudsak om särreglering av tvångsåtgärder, exempelvis bältesläggning, avskiljande från andra patienter och inskränkning i rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster. I just det här förslaget omfattas patienter som är under 18 år.

Det är absolut ett steg i rätt riktning som man tar när man nu verkar för att genomföra dessa förändringar. Detta gör att förutsättningarna för att använda dessa tvångsåtgärder också kan regleras på ett bättre sätt. Men låt mig vara tydlig: Det är tyvärr långt ifrån tillräckligt.

Tvångsåtgärder inom den slutna psykiatriska tvångsvården för barn och unga måste ske med betydligt mer humana metoder. Den psykiatriska tvångsvården måste erbjuda en säker och evidensbaserad vård och ständigt uppdateras med nya effektiva behandlingsmetoder som med enkla medel ska kunna implementeras i den behandlande verksamheten. Detta måste vara vår målsättning för att motverka en cementerad och omodern psykiatrisk vård.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättringar för barn inom den psykiatriska tvångsvården

Därför behöver vi göra mer än vad regeringen föreslår. Tvångsåtgärderna ska inte bara förkortas. De ska i stället granskas i detalj utifrån ett patientsäkerhetsperspektiv. När så har skett kan diskussionen om behandlingsmetoder och tvångsåtgärder inom den psykiatriska tvångsvården och den rättspsykiatriska vården få lov att fortsätta, men där är vi inte än.

Fru talman! Låt oss fokusera på tvångsåtgärden bältesläggning. Det är minst sagt en mycket problematisk åtgärd. Man kan fråga sig hur det under några som helst omständigheter kan vara en metod som används på barn och unga som vårdas för svåra psykiatriska diagnoser. Tvångsåtgärden kan i sig vara mycket traumatisk och innebära följder som posttraumatiskt stressyndrom. Det är också en mycket kränkande metod som kan ge svåra men för resten av livet.

Vi måste värna barnrättsperspektivet. Att spänna fast barn och unga vuxna, som många gånger redan lider svårt, är inte försvarbart, inte under några som helst omständigheter. Det måste finnas alternativa metoder som är betydligt mer mänskliga. Om så inte är fallet är det hög tid att lägga om fokus för att ta fram mer lämpliga behandlingsåtgärder.

Sverigedemokraterna delar den slutsats som många remissinstanser drar: Bältesläggning ska inte användas som tvångsåtgärd inom psykiatrin, och en utfasning bör påbörjas snarast möjligt. Därför föreslår vi detta i vårt motionsyrkande i den följdmotion som har lämnats in med anledning av det ärende som vi i dag debatterar. Vår uppfattning är glasklar. Bältesläggning ska fasas ut som tvångsåtgärd inom psykiatrin. Även om dagens debatt handlar om barn och ungdomar vill vi understryka att vår ståndpunkt även gäller vuxenpsykiatrin. Det här är inte en lämplig metod i något som helst sammanhang, oavsett ålder.

Det är också hög tid att barn och unga ges rätt till självbestämmande och att integriteten stärks. Den psykiatriska vården ska arbeta utifrån ett barnperspektiv när man möter barn och ungdomar. Delaktighet och inflytande ska vara den självklara utgångspunkten under hela vårdprocessen. Inget annat är godtagbart.

Med detta sagt, fru talman, vill jag avslutningsvis yrka bifall till reservation nr 1 av Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna.

Fru talman! Barn och unga måste värnas, speciellt de barn och unga som mår dåligt psykiskt. Vi vet i dag att många barn och unga i Sverige rapporterar just psykisk ohälsa. Men i dag talar vi om de barn och unga som är i tvångsvård inom barn- och ungdomspsykiatrin, och det är de barn som mår sämst. Det är dem som vi måste värna genom lagstiftning. Även de barnen ska kunna känna sig säkra på att barnkonventionen tillämpas, att de blir hörda och respekterade.

Fru talman! Regeringens förslag innebär förbättringar som Vänsterpartiet ställer sig bakom. Tvångsvården behöver i större utsträckning än vad som sker i dag baseras på mindre tvång och mer delaktighet. Vi kan konstatera att alla former av vård kan skilja sig stort mellan olika regioner, och det gäller även den psykiatriska vården. Det behövs tydligare nationella regler och riktlinjer. Det gäller till exempel, som framförs i propositionen, även statistik, krav på personalens kompetens, utvärdering och barns rättigheter inom vården.

Fru talman! I remissomgången säger Vårdförbundet att det är helt oacceptabelt att utsätta barn och unga för slentrianmässiga tvångsåtgärder. Tvångsåtgärder ska bara kunna vidtas i mycket extrema fall.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättringar för barn inom den psykiatriska tvångsvården

Fru talman! Bristerna generellt inom den psykiatriska vården var en viktig anledning till att vi i Vänsterpartiet hösten 2019 i vår budgetmotion föreslog ökade satsningar på den psykiatriska vården, säkrad personalförsörjning, specialistsjuksköterskor samt extra anslag till sjukvård också i regioner med glesbygd.

Vänsterpartiet menar att tvångsåtgärder kan vara nödvändiga, precis som jag sa tidigare, i ett fåtal extrema situationer. Men målet måste vara noll i varje region, och genom metodutveckling, satsning på utbildning och kompetensutveckling av personalen kan vi nå dit.

Fru talman! Med en underfinansierad vård och i synnerhet bristfälliga satsningar på personal inom psykiatrin är det här inte gjort i en handvändning. Det bör införas en nollvision när det gäller tvångsåtgärder inom den psykiatriska vården. Därför yrkar jag bifall till reservation nr 2.

Fru talman! Flera remissinstanser har uppmärksammat att IVO, Inspektionen för vård och omsorg, bara har regional statistik. Tillsyn och kontroll är regionalt baserad. Enligt siffror från Socialstyrelsen vårdades 261 barn 0-17 år enligt lagen om psykisk tvångsvård 2017. Det är faktiskt en ökning från 2011, då det var 207 barn. Att flertalet av dessa barn inte utsattes för bältesläggning kan man se i de undersökningar som har gjorts, men det var ändå 318 bältesläggningar av barn 0-17 år 2017.

Kunskap och överblick måste finnas nationellt - detta för att kunna sprida kunskap kring metodutvecklingen, uppmärksamma brister inom flera regioner och skapa en mer jämlik hälsovård i hela Sverige.

Effekten av tvångsåtgärder borde utvärderas på nationell nivå. Kunskapsuppbyggnad och kunskapsspridning måste ske systematiskt i hela landet. I en utvärdering bör även universitet och andra forskningsinstitut kunna engageras i vissa delar. Vetenskap och beprövad erfarenhet måste stå i centrum. Vänsterpartiet vill att en lämplig myndighet ska ges i uppdrag att utvärdera varje genomförd tvångsåtgärd.

Fru talman! Vi måste lyssna på barnen. Ett barn som upplevt en tvångsåtgärd måste få ge sin berättelse och sin upplevelse. Varje barn ska efter utförd tvångsåtgärd ha rätt till samtal med medicinskt ansvarig personal. Om samhället inte lyssnar är det ett svek. Värna barnen och lyssna på dem! Deras upplevelser ska respekteras.

Fru talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till utskottets förslag.

Jag tycker att det finns skäl att i dessa covid-19-tider börja med en diskussion och fundering kring hur den situation som vi befinner oss i för närvarande kommer att påverka hela vårt lands befolkning, även barn och unga. Det är klart att när mamma och pappa riskerar att bli arbetslösa, när skolorna hålls stängda, utbildningssystemet är stängt och framtiden ter sig alltmer oviss för våra unga finns det skäl att fundera över vilka psykiska skador den här pandemin kommer att åsamka hela befolkningen och inte minst de unga.

Vi har sedan länge haft bekymmer med den psykiska ohälsan bland barn och unga. Det finns skrämmande siffror som visar hur den psykiska hälsan har försämrats år efter år, fru talman. Det finns också skrämmande siffror som visar att det tyvärr inte är helt ovanligt att även unga och barn begår självmord. Vi måste förstärka arbetet med den psykiska ohälsan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättringar för barn inom den psykiatriska tvångsvården

Fru talman! Själv har jag egna erfarenheter från psykiatrin. Jag arbetade inom psykiatrin för 35 år sedan, bland annat ute på gamla Långbro sjukhus. Jag har sett hur psykiatrin har utvecklats sedan jag arbetade som mentalskötare på Långbro sjukhus. Då var det inlåsning, bältesläggning och tvångsvård som var det helt förhärskande.

I den diskussion som vi har i dag tycker jag ändå att det är viktigt att bära med sig att psykiatrin har utvecklats. Man har lämnat mycket av det gamla tvånget och arbetar betydligt mer med frivillighet än vad man gjorde när jag var mentalskötare. Men redan då betraktade så gott som alla som arbetade inom psykiatrin tvångsåtgärderna som ett misslyckande. Jag mötte aldrig någon sjuksköterska, läkare eller mentalskötare som sa: Oj vad underbart, nu har vi fått lägga en människa i bälte. Jag mötte människor som var förtvivlade över avskiljningar, bältesläggningar och tvångsmedel inom psykiatrin. Personalen ville inte använda sig av den typen av metoder, även om det ibland, tyvärr, var nödvändigt för att säkra den sjukes liv men också omgivningens liv.

Fru talman! Man kan konstatera att mycket av den diskussion som vi har här i dag beror på de brister som uppdagats inom psykiatrin på sistone. Själv blev jag våldsamt illa berörd när jag fick ta del av vad som skett inom Stockholms barn- och ungdomspsykiatri, där man använt sig av avskiljning och bältesläggning av barn och unga på ett närmast rutinmässigt sätt. Det visade sig att mycket av det som pågick där berodde på att man hade en instabil, outbildad personalgrupp. Det är oerhört viktigt att se till att de som arbetar inom psykiatrin känner sig trygga, får utbildning och har rimliga möjligheter att arbeta med vettiga metoder.

Den proposition som lagts fram i dag är ett framsteg. Den kommer att skärpa uppföljningskraven och inskränka möjligheterna att använda sig av tvångsmetoder på ett rutinmässigt sätt. Den innehåller också krav på metodutveckling. Ingen vill att man ska använda sig av tvång i onödan. Jag hävdar dock - jag är kanske en gammal mentalskötare längst ned i botten - att det finns vissa unika tillfällen där tvång tyvärr är nödvändigt, inte minst för att säkra patientens - den sjukes - möjligheter att överleva.

Med dessa ord, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag, som jag tycker är ett steg framåt. Psykiatrin behöver utvecklas rejält framöver. Jag ser denna proposition som ett första steg, men det finns oerhört mycket mer att göra i framtiden.

Fru talman! Vi debatterar nu regeringens proposition Förbättringar för barn inom den psykiatriska tvångsvården. Och rubriken ljuger inte. Propositionen innehåller viktiga och verkligt angelägna förbättringar för de barn som vårdas och vistas inom den psykiatriska tvångsvården.

De utskottskollegor som haft ordet före mig har i mångt och mycket redan redogjort för propositionens innehåll, men låt mig bara som hastigast sammanfatta. Propositionen innebär bland annat att det införs en särreglering av användningen av vissa tvångsåtgärder för patienter som är yngre än 18 år. Med propositionen skärps regelverket för när, hur och hur länge långtgående tvångsåtgärder får användas. Och förutsättningarna för en god tillsyn stärks.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättringar för barn inom den psykiatriska tvångsvården

IVO ska genom en särskild underrättelse ges kännedom om när en patient som är under 18 blir föremål för någon eller några tvångsåtgärder i form av fastspänning, avskiljning eller begränsning av användningen av olika elektroniska kommunikationsmedel vid tre eller fler tillfällen under vårdperioden.

Jag tror och hoppas, fru talman, att den nya bestämmelsen kommer att bli betydelsefull. Kravet på att underrätta IVO ger nämligen myndigheten möjlighet att snabbt undersöka om det finns brister i vården som förklarar varför en enskild patient vid upprepade tillfällen blivit föremål för de allvarliga tvångsmedel som vi nu diskuterar. Och om brister konstateras finns det möjligheter att åtgärda dessa så att behov av nya tvångsåtgärder förhoppningsvis kan förebyggas.

Fru talman! Ordet förebyggas vill jag verkligen understryka. I denna debatt och i riksdagen i stort är vi självfallet helt överens om att fokus måste ligga på att just förebygga behovet av tvångsåtgärder. Det är för mig och Moderaterna alldeles självklart att det övergripande målet ska vara att de barn som vårdas och vistas inom den psykiatriska tvångsvården inte ska behöva få sina fri- och rättigheter så allvarligt inskränkta som de faktiskt blir när de metoder som vi nu talar om måste användas.

Från Moderaternas sida står vi bakom de förslag som regeringen har lagt fram i propositionen. Men vi saknar i propositionen regeringens bedömningar av hur behovet av tvångsåtgärder kan förebyggas och undvikas. Att användningen av tvångsmedel nu i lag tydligare begränsas är bra, men minst lika viktigt är som sagt det faktiska arbetet ute i vården för att förhindra att behovet av tvångsåtgärder ens uppstår. Och staten bör stödja regionerna i detta viktiga arbete. I detta sammanhang vill jag lyfta fram att det behövs ett förebyggande arbete på två fronter.

För det första behövs det ett arbete som tar sikte på att förebygga behovet av psykiatrisk tvångsvård av barn över huvud taget. Det arbetet handlar särskilt om att tidigt fånga upp barn som mår psykiskt dåligt i syfte att snabbt kunna sätta in vård och behandling, för vi vet att med snabba och adekvata insatser går det många gånger att förhindra mer allvarlig psykisk sjukdom.

För det andra handlar det förebyggande arbetet om att förhindra att situationer och behov uppstår som kräver fastspänning, avskiljning eller inskränkning i rätten att använda till exempel en dator eller mobiltelefon. Ett av förslagen i propositionen kan förhoppningsvis bidra till detta, nämligen förslaget att barn inom den psykiatriska tvångsvården ska ha rätt till aktiviteter och utomhusvistelse. Hur viktigt och bra detta är finns det mycket god evidens för.

Vad jag hoppas på framöver är att regeringen verkligen tar till sig de synpunkter som många remissinstanser liksom partier och företrädare här i kammaren har lyft fram om behovet av förebyggande åtgärder och metodutveckling inom vården. I den bästa av världar ska vården såklart inte alls behöva använda sig av till exempel fastspänning.

Ett lyckosamt arbete för att utveckla vården och minska behovet av tvångsåtgärder behöver bedrivas utifrån ett tydligt patientperspektiv. Detta är min och Moderaternas absoluta övertygelse. Här finns, fru talman, ärligt talat en rejäl läxa att göra.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättringar för barn inom den psykiatriska tvångsvården

Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH, som är en samarbetsorganisation för patient, brukar- och anhörigorganisationer inom det psykiatriska området, framförde i en skrivelse med anledning av propositionen att om man ska lyckas med ett systematiskt kvalitetsarbete behöver man betona patientperspektivet, se maktobalansen mellan patient och personal samt utveckla metoder med utgångspunkt i de erfarenheter och kunskaper som patienter, brukare och anhöriga har.

NSPH skriver: "Erfarenheten visar att det är svårt att minska förekomsten av tvång utan att satsa på inkludering, medbestämmande och delaktighet." Riksdag, regering och inte minst våra 21 regioner gör klokt i att lyssna på och ta till sig dessa viktiga synpunkter.

(Applåder)

Fru talman! Vi är nu mitt i en tid där nästan allt fokus kretsar kring hanteringen av covid-19-pandemin. Men trots att vi just nu är upptagna av pandemin pågår livet och vardagen för många på precis samma sätt som förut. För vissa patientgrupper som behandlas inom vården är vardagen till stor del densamma i dag som innan pandemin blev ett faktum. Speciellt inom tvångsvården fortsätter vardagen precis som vanligt eftersom behandlingstiderna där ofta är väldigt långa.

Jag har inför mitt anförande i dag läst en hel del av Barnombudsmannens rapporter som rör området. Flera av rapporterna baserar sig på intervjuer med barn och ungdomar som har erfarenhet av tvångsvård och tvångsåtgärder. En del barn säger sig förstå att tvångsåtgärder används men ifrågasätter omfattningen och sättet som tvångsåtgärder utförts på. Andra barn beskriver tvångsåtgärder som inte är tillåtna. Det är berättelser som verkligen berör och griper tag, och det blir tydligt att detta är ett område där vi måste göra mer och bättre.

Tvångsvård handlar om ett stort ingrepp i den personliga integriteten, och det är därför fastställt i internationella konventioner hur mänskliga rättigheter ska skyddas när det är nödvändigt att vårda människor mot deras vilja. Detta skydd förutsätter tydlig lagstiftning, transparens, dokumentation och tillsyn. Därför är jag glad över att vi i dag kan lägga fram ett förslag till beslut som är ett första steg, som förtydligar och skärper lagen och som särreglerar lagen för att gälla för patienter under 18 år.

Fru talman! Under många år har tvångsvården diskuterats, och precis som föregående talare sagt beror det på att vi har sett stora brister. Det är uppenbart att vi behöver ta ett helhetsgrepp om hela tvångsvården. Detta gäller lagstiftningen, som vi gör här och nu.

I dag gör vi framför allt tre viktiga förändringar som bland annat innebär att förutsättningarna för att använda tvångsåtgärder skärps och att tiden för hur länge de får pågå förkortas. Vi inför även en bestämmelse om att vårdgivare måste rapportera till IVO om en patient blivit utsatt för tvångsåtgärder vid upprepade tillfällen under vårdperioden. Där införs även en bestämmelse om att man har rätt till en timmes aktiviteter och utomhusvistelse varje dag. Detta är bra förbättringar och en bra början.

Men vi måste även på ett mer långsiktigt sätt arbeta med att höja kunskapsnivån inom området. Det räcker inte att bara ändra lagen. Vi behöver öka kunskapen på totalen. Just i fråga om ökad kunskap har Centerpartiet länge varit pådrivande.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättringar för barn inom den psykiatriska tvångsvården

Vi behöver stärka det nationella arbetet med att utveckla och sprida relevant och aktuell kunskap. Fokus behöver även ägnas åt att arbeta fram kunskapsstöd, metoder och arbetssätt till hälso- och sjukvårdspersonal som arbetar med barn i den psykiatriska heldygnsvården, inklusive den psykiatriska tvångsvården. Här ser vi nämligen att det finns luckor.

Därför ser jag fram emot att få följa det uppdrag som Socialstyrelsen har fått och som syftar till att bidra till en ökad kvalitetsutveckling, ett stärkt barnrättsperspektiv och en ökad rättssäkerhet inom den barn- och ungdomspsykiatriska heldygnsvården. Om vi kan arbeta strukturerat med att öka kunskapen och ta fram metoder och arbetssätt tror jag även att det kan bidra till minskad användning av tvångsåtgärder, vilket är det självklara målet.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Vad händer om vi blir sjuka och inte vill ha någon vård? Oftast är svaret att vi då slipper det - min kropp, mitt val, mitt liv. Det är grundläggande i sjukvården att vården ska utgå från vår egen önskan att få vård och att få hjälp. Men det finns undantag.

Det är mycket viktigt att vi förbättrar lagen om psykiatrisk tvångsvård. Tvång kräver oerhört noggranna avvägningar. Det handlar om att vårda och hjälpa någon som inte vill ha vård och hjälp. Samtidigt kan denna vård vara helt nödvändig för att hjälpa en svårt sjuk person med en psykos, depression med självmordsrisk och starkt tvångsmässigt beteende. Syftet är att den sjuka människan ska bli så pass mycket friskare att hon själv ska vilja ha vården.

Jag är glad över att vi nu skärper denna lagstiftning, särskilt för de allra yngstas skull. Det är de som kommer att få bättre vård. Det är jag helt övertygad om. Därför yrkar jag bifall till regeringens och socialutskottets förslag på detta område.

Jag är glad över att barn nu får rätt att dagligen vara utomhus och ha aktiviteter även när de vårdas för svåra sjukdomar. Jag är glad över att elektronisk kommunikation ska kunna dras in högst en vecka och att ett sådant beslut ska kunna överklagas. Man ska inte vara rättslös för att man blir mycket sjuk.

Ett barn ska få avskiljas från de andra barnen på avdelningen bara under högst två timmar i taget och bara om barnet är så aggressivt att det blir svårt och näst intill hopplöst att vårda de andra barnen och när ingenting annat hjälper. Det är jag också mycket glad över att vi är eniga om.

Om insatsen behövs under längre tid ska IVO, Inspektionen för vård och omsorg, omedelbart få veta detta. Inget barn ska falla mellan maskorna.

När det gäller det allra svåraste vill jag säga att om en patient som är yngre än 18 år är i omedelbar fara och det är uppenbart att det inte finns något annat sätt ska chefsöverläkaren fortfarande kunna få besluta om att patienten spänns fast, men numera i högst en timme. Fastspänning kränker naturligtvis barnets integritet, och fastspänning i sig kan naturligtvis skada en människa och skapa mycket svåra trauman. Det är en mycket svår avvägning att se om man hjälper eller gör livet ännu svårare.

Därför är jag också glad över att vi är tydliga med att man måste arbeta förebyggande och försöka undvika fastspänning och tvångsåtgärder så långt som det bara är möjligt, att hälso- och sjukvårdspersonal ska finnas där under hela den timme som fastspänning kan vara helt nödvändig och att om det går bara några sekunder över denna timmes tid ska Inspektionen för vård och omsorg omedelbart få veta detta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättringar för barn inom den psykiatriska tvångsvården

Fru talman! I extrema undantagsfall kan tvång behövas inom ett område som helt och hållet bygger på frivillighet, att vi vill ha hjälp och stöd av det gemensamma. När ingenting annat räcker behöver möjligheten finnas. Men vård ska vara trygg, och det gäller alldeles särskilt vården för barn.

Fru talman! Med den nya lagstiftningen som vi tillsammans är eniga om tror jag att världen om sex veckor blir lite lite bättre.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 27 maj.)