För barns rättigheter och trygghet – en ny lag om omhändertagande för vård av barn och unga

Fru talman! Varje barn förtjänar att få växa upp i en trygg familj där det finns tid att se och bekräfta barnen. Varje barn förtjänar att få växa upp i en familj där man väljer att behandla varandra med kärlek, omtanke och respekt. Varje barn förtjänar att få växa upp i en familj där föräldrarna har möjlighet att försörja sig själva och där barnen är trygga och får möjlighet att lyckas och känna hopp om framtiden.

Sverige behöver därför en politik som stöttar och stärker vanliga familjer i deras vardag. Vi behöver en politik som leder till starkare och tryggare familjer.

Men sanningen är tyvärr att alltför många barn inte får växa upp i en trygg familj. För vissa är det bråk om tid och pengar som skapar otryggheten. Andra lever med en missbrukande mamma eller en frånvarande pappa eller utsätts för våld och förtryck i sitt eget hem. Den otrygghet som detta skapar i familjen, som borde vara urkällan till allt vad kärlek, omtanke och respekt heter, får väldigt många barn att må dåligt. Det gör det svårare att klara skolan. Barnen riskerar att utveckla missbruk och självskadebeteenden som ett slags självmedicinering. Sedan finns det barn som söker samhörighet och gemenskap på annat håll hos de kriminella gängen och som själva väljer att begå brott och utöva våld mot andra.

Det står klart att Sverige behöver fortsätta att göra mer för att sätta in stöd i tid för de här barnen och deras familjer.

Det har varit viktigt för Kristdemokraterna och regeringen under den här mandatperioden att bygga ut landets familjecentraler och föräldrastödsprogram med målet att de ska finnas i hela landet. Vi har också beslutat om en ny socialtjänstlag, för att stärka det förebyggande arbetet. Det har vi gjort för att fler barn ska få en trygg start i livet – men ibland behövs en omstart. När det gått så långt att det står klart att ett litet barn inte längre kan bo kvar hemma hos mamma och pappa och att ett tvångsomhändertagande är nödvändigt för att bryta den sociala utsattheten behöver resten av samhället stå redo, visa hjärta och ta ansvar.

Vi behöver tillsammans säkerställa att besluten i varje enskilt fall fattas utifrån barnets bästa och att alla barn får växa upp i trygga familjer. Regeringen har mot bakgrund av detta tagit ett helhetsgrepp med syfte att förändra, förnya och förbättra lagen om vård av unga, LVU. Det föreslås att lagen ersätts av en ny lag om omhändertagande för vård av barn och unga och en ny lag om särskilda befogenheter för den statliga barn- och ungdomsvården.

Kristdemokraterna står bakom regeringens förslag, och jag vill lyfta fram några särskilt positiva saker med den nya lagstiftningen.

För det första stärks och tydliggörs barnrättsperspektivet genom ett eget kapitel. Barnets bästa ska alltid vara utgångspunkt för att säkerställa att det blir så bra som möjligt för varje barn och att deras rättigheter tillgodoses. Barnen ska få framföra sina åsikter, informeras och vara mer delaktiga i vården och inför exempelvis beslut om placering eller tvångsomhändertagande.

För det andra utvidgas barnens rätt till umgänge till att omfatta syskon, så att man kan behålla en nära relation till sin syster, bror eller andra närstående i de fall man inte längre kan bo tillsammans.

För det tredje införs anknytning till det nya familjehemmet som en ny grund för beslut om omhändertagande. Utgångspunkten ska såklart vara att det är bäst för barnet att växa upp hos sina föräldrar, om det är möjligt, och att ett omhändertagande inte ska pågå längre än nödvändigt. Men i och med den här nya bestämmelsen skapar vi en förutsättning för att omhändertagandet ändå i vissa fall ska kunna kvarstå på grund av barnets anknytning om det finns påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas om barnet skiljs från familjehemmet och om det anses vara bäst för barnet att vården fortsätter.

Det här är viktigt därför att vårt samhälle alltför många gånger har misslyckats med att skydda utsatta barn. Det visade fallet med den åttaåriga pojken Tintin, som hittades död efter obevakat umgänge med sin pappa i Luleå. Tintin hade uttryckt stark oro och rädsla inför besöket hos pappan, men trots flera larm och flera orosanmälningar från anhöriga, skola och polis sattes pappans rätt till umgänge med barnet framför Tintins bästa. Vi har sedan tidigare genom lex Tintin under den här mandatperioden begränsat föräldrars rätt till umgänge så att våldsutsatta barn inte ska behöva träffa sina förövare.

Ett annat exempel som man naturligtvis kommer att tänka på är Lilla hjärtat, den lilla flickan Esmeralda, som omhändertogs redan på BB till följd av missbruk i familjen och placerades i ett kärleksfullt familjehem. Hon hade bott där hela sitt liv när det en dag beslutades att hon skulle ryckas upp från tryggheten och i stället bo hos sina biologiska föräldrar. Också Esmeralda hittades död – under sängen i sina biologiska föräldrars lägenhet, vanvårdad till döds. Hon blev bara tre år.

Socialutskottet ansåg med anledning av fallet Lilla hjärtat att socialtjänsten bland annat skulle få ställa krav på obligatoriska drogtester av föräldrarna inför umgänge och inför prövning av om vården ska upphöra. Man valde dessutom att utreda ett nytt rekvisit med utgångspunkt i barnets bästa vid prövning av upphörande av vård enligt LVU. Nu blir det verklighet. Nu är det vi som ändrar förutsättningarna och stärker barnens trygghet!

Ingenting är viktigare för ett barn än att få växa upp i en trygg familj. Trygga barn som växer upp i trygga familjer är också det som mer än något annat lägger grunden för det trygga samhället. Vi kristdemokrater tror på Sverige och på att en ljusare framtid för Sveriges barn och unga är möjlig. Vi tror att fler barn skulle kunna få stöd att övervinna sina svårigheter, hitta rätt väg i livet och finna en trygg plats att kalla sitt hem. Vi är fast beslutna om att fler barn i Sverige ska få växa upp i trygghet, så att de kan känna hopp och framtidstro. Därför yrkar vi bifall till socialutskottets betänkande.

Fru talman! När jag hör någon säga att barnen är vår framtid vill jag alltid protestera – inte för att det inte är sant utan för att det är så långt ifrån hela sanningen. Barn är framför allt människor här och nu.

När jag var barn hade vi en plansch på väggen hemma som visade olika åldrar med trappsteg upp till 50 år och sedan trappsteg nedåt. I mitten står en 50-årig herre i hatt och jäser. Livet är på topp vid 50! Allt före är en strävan dit. Allt efter är ett långsamt farväl. Det synsättet vänder jag mig emot, även om jag är väldigt nära den där toppen nu.

Fru talman! Varje sommar sedan jag föddes har jag varit på stranden vid Haväng i Skåne. Sedan några år springer mina två barn framför mig på trägången ned till stranden. När jag går bakom dem känns ålderstrappan omvänd. Mina intryck är dämpade av erfarenhet, rutin, kategoriseringar och kunskap. Det är som en tidsresa att se barnen springa förbi nyponbuskarna på Haväng. Jag når aldrig riktigt fram till barnens ofiltrerade intryck, men inget tar mig närmare livet än att vara med mina barn där jag själv har varit barn. Efter nyponbuskarna kommer vi fram till träden. Mina föräldrar hade någon gång berättat om fästingar som kunde finnas där. Jag sprang alltid så fort jag kunde förbi. Jag var helt upptagen av rädslan för fästingar som skulle hoppa från träden mot mig för att sedan förgifta mig.

Portionerna av lycka och skräck är mycket större när man är barn. Huden är så tunn, livet så intensivt. Barn befinner sig på det högsta trappsteget närmast livet, på ont och gott. Men för många barn är det inte fästingar i träd som skrämmer utan faror av ett helt annat slag: rädslan att mamma ska vara full när man kommer hem från skolan, rädslan att bli ensam med pappa som tar på en på konstiga sätt, rädslan att bli slagen eller rädslan att se någon man älskar bli slagen.

Vi vet att barn ofta har väldigt starka band till sina föräldrar men att samhället samtidigt ibland måste skydda barn från samma föräldrar genom tvångsomhändertagande.

Vi vet att lagar måste vara generella men samtidigt att alla barn är unika. Det vi diskuterar i dag är därför svårt. Det är inte svart eller vitt. Det är samtidigt, bokstavligt talat, livsviktigt.

Fru talman! Lagförslaget innebär i många avseenden steg framåt vad gäller att se barnen som bärare av egna rättigheter, mänskliga rättigheter om vi så vill. Barns och ungas rättigheter samlas i ett eget kapitel i lagen. Dessutom föreslås att rätten till offentligt biträde förtydligas och utökas. Det har varit en lång process med många inblandade, inte minst barnrättsorganisationer, tidigare regeringar, experter och andra opinionsbildare som flyttat fram positionerna och såklart även socialtjänstministern och hennes tjänstemän i nuvarande regering.

Fru talman! Många av de viktigaste reformerna i vårt samhälle har vuxit fram ur en vilja att förhindra att det som hänt en människa ska drabba någon annan. Hur kunde det ske? Och hur ska vi göra så att det inte händer igen? Men om lagstiftning formas alltför nära ett enskilt fall finns risken att den blir ett svar på gårdagens tragedi snarare än morgondagens utmaningar.

Den politiska pendeln får inte slå för långt åt något håll. Regeringar måste förmå att höja blicken från det enskilda fallet och skapa lagstiftning som är genomtänkt, balanserad och långsiktigt hållbar. Medkänsla måste förenas med besinning, annars riskerar viljan att skydda att leda till nya misstag som i sin tur blir grunden för nästa krav på förändring. Ett barn ska aldrig behöva bli en läxa för samhället så att andra barn inte ska råka illa ut i framtiden.

Regeringen har, menar jag, gått för långt när ett barn som är 15 år fyllda hindras att flytta hem till sina föräldrar trots att bristerna som föranledde placeringen i hemmet har upphört och när både barn och föräldrar dessutom vill återförenas. Den typen av tvång hör inte hemma i Sverige 2026.

Jag vill inte ha en lex Johan, en lex Ali eller en lex Amanda som gör att vi ändrar på detta i efterhand. Jag vill se förändringen nu, innan någon drabbas.

Vi respekterar barns rättigheter. Vi måste erkänna deras vilja. Vi har sedan länge påbörjat skiftet från ett föräldrarättsperspektiv till ett barnrättsperspektiv. Men det får aldrig slå över i ett familjehems rätt till ett barn. Förslaget i denna del går helt enkelt för långt. Det tycker även Socialstyrelsen och Rädda Barnen.

Fru talman! När vi diskuterar i vilka fall vi ska få tvångsomhänderta barn måste vi även diskutera hur samhället tar hand om dessa barn när de är i samhällets vård. Trots att polisen pekar ut HVB-hem som styrs av kriminella har verksamheten kunnat fortgå år efter år.

Vi socialdemokrater sa: Låt polisen stänga kriminella HVB-hem. Regeringen sa nej. Vi sa: Låt det allmänna ta tillbaka kontrollen över privata HVB-hem. Regeringen sa nej. Vi sa: Låt hemmen bevisa för en domstol att de inte är kriminella i stället för att staten ska bevisa att de är det. Regeringen sa nej.

Det har varit fyra år av nej, fyra år av skandal efter skandal inom svensk ungdomsvård, fyra förlorade år för oss som vill någonting annat. Med det yrkar jag bifall till reservation 2.

(Applåder)

Fru talman! Vi debatterar i dag socialutskottets betänkande SoU38, som behandlar den proposition som till stor del är ett svar på ett av de mest tragiska barnärenden som Sverige har upplevt, nämligen fallet Lilla hjärtat. En liten flicka som hade funnit trygghet i sitt familjehem flyttades tillbaka till sina biologiska föräldrar och miste sedan livet. Ett sådant misslyckande får aldrig upprepas. Därför ställer Sverigedemokraterna sig bakom propositionen.

Att införa barnets anknytning som en självständig grund för fortsatt vård är i grunden rätt. Barn är inte flyttkartonger som kan flyttas fram och tillbaka utan konsekvenser. Om ett barn under lång tid byggt upp trygghet, relationer och sin vardag i ett familjehem måste detta tas i beaktande.

Jag vill samtidigt, fru talman, lyfta fram en annan viktig princip. För de allra flesta barn är den egna familjen den bästa platsen att växa upp på, tillsammans med de biologiska föräldrarna. Samhällets första uppgift måste därför alltid vara att hjälpa familjen att fungera, inte att skilja den åt.

När en orosanmälan kommer in ska socialtjänsten arbeta tidigt och förebyggande. Problemen ska identifieras. Föräldrar ska erbjudas stöd, behandling och andra insatser. Målet ska vara att familjen med rätt hjälp ska kunna fortsätta vara en trygg plats för barnet.

Socialtjänsten ska inte bara utreda familjer, utan den ska också ge familjer förutsättningar att lyckas. Det är först när stödinsatser inte räcker som samhället ska behöva ta till den yttersta åtgärden: ett omhändertagande enligt LVU. Men inte heller då får arbetet med familjen upphöra.

Återföreningsprincipen är fortfarande en viktig utgångspunkt. Socialtjänsten ska fortsätta arbeta med de brister som ledde till omhändertagandet och ge föräldrarna möjlighet att förändra sin situation. I den bästa av världar leder detta till att barnet tryggt kan återvända hem. Det målet får vi aldrig överge.

Fru talman! Vi bör också ha med oss den forskning som presenteras av Ronja Helénsdotter. Den visar att för de barn där det råder osäkerhet om huruvida ett omhändertagande är nödvändigt, de så kallade marginalfallen, är ett beslut om tvångsplacering förknippat med en väsentligt ökad risk för bland annat suicid och psykisk ohälsa under många år framöver.

Det betyder inte att barn som utsätts för allvarliga omsorgsbrister inte ska skyddas. Men det påminner oss om hur ingripande ett omhändertagande faktiskt är och hur avgörande det är att samhället fattar rätt beslut från början.

Ett omhändertagande enligt LVU är ett av de mest ingripande beslut samhället kan fatta. Därför måste varje utredning präglas av objektivitet, saklighet och rättssäkerhet. Det får aldrig finnas en känsla av att det bara lyfts fram sådant som stärker den egna utredarens bedömning och utelämnar information som talar i en annan riktning. Det handlar inte bara om rättssäkerhet för föräldrarna. Det handlar framför allt om rättssäkerhet för barnet.

Fru talman! Just därför innebär den här propositionen också ett stort ansvar. Ju större betydelse anknytningen får som grund för fortsatt vård, desto större blir kraven på att det första beslutet om omhändertagande verkligen blir rätt. Om ett barn placeras på felaktiga eller ofullständiga grunder kan en lång placering i sig skapa den anknytning som senare blir ett självständigt skäl för fortsatt placering.

Därför måste politikerna i socialnämnderna runt om i kommunerna säkerställa att utredningarna håller högsta kvalitet. Besluten ska vila på fakta, inte antaganden. De ska vara objektiva, fullständiga och rättssäkra.

Fru talman! Samtidigt finns det barn som inte kan återvända hem. Fallet med ”Lilla hjärtat” visar detta med fruktansvärd tydlighet. När ett barn under lång tid levt i ett familjehem, funnit trygghet, rotat sig i skolan och skapat relationer kan det vara barnet och inte de vuxna som får betala det högsta priset för ännu en flytt. Barnets bästa måste alltid vara avgörande.

Men ett starkare skydd för barn kräver också en starkare rättssäkerhet. Socialtjänsten ska arbeta förebyggande med tidiga insatser. Rättssäkerheten måste genomsyra hela processen, från den första orosanmälan till den slutliga bedömningen. Först då kan vi verkligen säga att vi har dragit lärdom av fallet med ”Lilla hjärtat”.

Fru talman! Jag vill se den här lagen som början på ett ännu större arbete – ett arbete som innebär att barn skyddas när det behövs, föräldrar och familjer får det stöd de behöver innan situationen blir ohållbar och varje beslut som innebär att ett barn skiljs från sina föräldrar fattas med största möjliga omsorg, objektivitet och rättssäkerhet. Det är så vi bygger ett samhälle som skyddar barnen, värnar rättsstaten och ökar tilliten till socialtjänsten.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Jag skulle vilja avsluta med följande ord: Barn ska skyddas, men varje beslut att skilja ett barn från sina föräldrar måste vara ett beslut som samhället kan stå för, inte bara i dag utan också om 10 eller 20 år.

Fru talman! Det är en alldeles särskild dag för mig i dag. Dagens debatter är nämligen de sista jag deltar i här i kammaren. Efter tolv år i Sveriges riksdag lämnar jag nu mina uppdrag, och det gör jag med både stolthet och stor tacksamhet. Att få företräda människor i Sveriges riksdag är det finaste politiska förtroende en människa kan få.

Jag kan faktiskt inte tänka mig en mer symbolisk avslutning än att mina sista debatter handlar om barn i utsatthet och samhällets ansvar för dem. Det är i dessa frågor jag har lagt den största delen av mitt politiska hjärta, och här får jag nu också möjlighet att sluta cirkeln.

Jag läste nyligen en formulering om Europas skogsbränder. De beskrevs som en röntgenbild av vår politik; de synliggör de sprickor som det annars är lätt att blunda för. Jag tänker ofta att samma sak gäller barn i utsatthet. Hur vi behandlar de barn som har det svårast säger mer om vårt samhälle än nästan allt annat. Ett samhälles styrka visar sig i hur det behandlar dem som har minst makt. Ingen har mindre makt än ett barn som är helt beroende av vuxnas beslut.

Fru talman! Jag har varit med om mycket under mina år i maktens korridorer, men den politiska utveckling vi har sett under den här mandatperioden är exceptionell. När regeringen beskriver det som ett paradigmskifte har de i någon mening rätt. Vi står inför en ny politisk väg vars konsekvenser kommer att märkas långt efter att den här mandatperioden är över – inte minst för människor som befinner sig i samhällets utkant, och särskilt för barn.

Regeringen har genomfört väldigt många och stora reformer. Vissa är bra, andra djupt problematiska. Men många av dem har en sak gemensamt: De har genomförts snabbt, ibland mycket snabbt, samtidigt som de förändrar viktiga delar av vårt samhälle. Detta förslag är inget undantag.

Det borde göra oss lite försiktiga, för lagstiftning är inte en enkel politisk produkt. Den ska hålla över tid. Den ska fungera även när den politiska debatten har lagt sig och rubrikerna försvunnit. Aldrig är kravet på eftertanke viktigare än när staten fattar beslut om ett barn.

Fru talman! Det betänkande vi debatterar i dag är ett omfattande lagstiftningspaket. Regeringen föreslår att LVU ska ersättas av en ny lag om omhändertagande för vård av barn och unga och en ny lag om särskilda befogenheter inom den statliga barn- och ungdomsvården. Förslaget innehåller också flera viktiga förstärkningar av barns rättigheter, bland annat genom att barnets ställning som egen rättighetsbärare tydliggörs och att rätten till offentligt biträde stärks. Dessa förstärkningar av barns rätt är vi mycket glada och stolta över. Vi har varit med och tagit fram några av dem, och vi är stolta över att de nu införs. Men just därför måste vi också vara tydliga med det vi tycker är mindre bra.

När staten omhändertar ett barn är det en av de mest ingripande formerna av myndighetsutövning vi har. Det handlar inte bara om en paragraf. Det handlar om ett barns liv, om en familj och om relationer som kan ha funnits under hela barnets uppväxt. Detta kräver att vi politiker förmår lägga våra egna känslor och föreställningar åt sidan och ställa den viktigaste frågan: Vad blir bäst för barnet? Det låter enkelt, men det är det verkligen inte.

Vi i Vänsterpartiet har under många år arbetat för att stärka barns rättigheter och förbättra situationen för de barn som behöver samhällets stöd. Vi har försökt göra detta med forskning, erfarenhet och barns egna berättelser som grund – för utgångspunkten måste vara att barn är egna rättighetsbärare.

Barnkonventionen blev svensk lag. Det var ett viktigt steg. Delar av det vi debatterar i dag är nästa viktiga steg.

Men rättigheter på papper är inte samma sak som rättigheter i verkligheten. Det är först i mötet med socialtjänsten, domstolen, familjehemmet eller Sis som vi ser om rättigheterna faktiskt fungerar. Där finns fortfarande mycket kvar att göra.

Fru talman! Det är också därför jag vill säga något om känslor. Frågor om barn väcker starka känslor, och det ska de göra. När ett barn far illa vill vi ingripa. När en förälder inte klarar av sitt ansvar vill vi skydda barnet. Men det är just då vi måste vara som mest noggranna, för placerade barn befinner sig redan i en mycket utsatt situation. Deras liv är ofta långtifrån den trygga barndom som vi alla hoppas att barn ska få. Att splittra en familj är aldrig en liten sak.

Vi vill gärna tänka att samhället kommer in som en räddande ängel, att barnet lämnar det svåra bakom sig och att allt därefter blir bra. Men verkligheten är betydligt mer komplicerad. Barn kan ha starka band till sina föräldrar även när föräldrarna har svikit dem. Och den vård som samhället erbjuder är inte automatiskt riskfri bara för att den ges av samhället – det vet vi. Historien visar det, och de senaste årens rapporter och vittnesmål visar det. Alltför många barn har utsatts för övergrepp och missförhållanden under samhällets ansvar. Detta är en av de mest smärtsamma motsägelserna i vår välfärdsstat. Vi omhändertar barn för att skydda dem, och då måste vi också se till att den vård vi erbjuder verkligen är trygg, både vid placering och absolut även därefter.

Fru talman! Det är mot den bakgrunden vi måste se regeringens förslag om fortsatt omhändertagande på grund av barnets anknytning till familjehemmet. Regeringen vill skapa en möjlighet att fortsätta tvångsvården när de ursprungliga missförhållandena i hemmet har upphört, om det finns en påtaglig risk för att barnet skadas av att skiljas från familjehemmet och övriga förutsättningar är uppfyllda.

Vi förstår syftet och vi delar den uppfattningen. Ett barn som har bott länge i ett familjehem kan ha en mycket stark anknytning dit. Den relationen ska naturligtvis tas på allvar. Men vi tycker att regeringens förslag går lite för långt. Det finns en avgörande skillnad mellan att beakta barnets anknytning och att använda anknytning som grund för fortsatt tvång.

Om de ursprungliga missförhållandena har upphört och föräldrarna åter kan erbjuda en trygg omsorgsmiljö måste barnets egen vilja väga mycket tungt. Om barnet själv vill stanna i familjehemmet ska detta naturligtvis få mycket stor betydelse. Men vi ska inte bygga en ordning där ett barn genom tvång kan hållas kvar mot sin egen vilja enbart därför att barnet har knutit an till familjehemmet. Därför vill vi i Vänsterpartiet att fortsatt omhändertagande på grund av anknytning till familjehemmet när barnet har fyllt 15 år endast ska kunna ske med barnets samtycke.

Fru talman! En annan fråga där regeringen däremot inte går tillräckligt långt gäller de särskilda befogenheterna inom Sis. Under de senaste åren har vi gång på gång tagit del av rapporter om övergrepp, våld och missförhållanden inom den statliga ungdomsvården. Rapporterna och vittnesmålen har varit förfärliga. Ändå väljer regeringen att huvudsakligen överföra dagens regler till en ny lag utan att göra den översyn som så många remissinstanser efterfrågar. Det räcker inte.

När staten använder tvång mot barn måste vi ständigt fråga oss om åtgärderna verkligen är nödvändiga, proportionerliga och förenliga med barns rättigheter och om de används på rätt sätt. Barn med trauma, psykisk ohälsa eller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar ska mötas av vård, behandling och trygghet – inte av mer tvång därför att samhället saknar resurser eller kompetens.

Därför anser Vänsterpartiet att regeringen bör tillsätta en samlad översyn av de särskilda befogenheterna inom den statliga barn och ungdomsvården, nu med barns rättigheter i fokus, som ju den nya LVU-lagen är tänkt att innebära. I en sådan översyn bör riksdagens tidigare krav om att fasa ut avskiljningar också tas i beaktande.

Fru talman! Ord spelar roll. Lagtext spelar roll. Den uttrycker inte bara juridik utan också vilka värderingar som ska vägleda dem som möter barn varje dag. Därför beklagar vi att regeringen inte har valt att föra in den formulering som tidigare utredningar har föreslagit: ”Vård till barn och unga ska ges med omtanke om och aktning för barnets eller den unga personens egenart.” Efter de senaste årens avslöjanden och övergrepp inom den statliga barnavården, och när vi vet att just barn som vårdas enligt LVU ofta vittnar om just brister i bemötande och omsorg, borde detta vara en självklar utgångspunkt. Vi vill därför att den nya lagen ska kompletteras med den formuleringen.

Fru talman! När jag nu snart lämnar Sveriges riksdag gör jag det med en stark övertygelse. Politik handlar ytterst inte om propositioner och paragrafer. Politik handlar om människor. Kanske finns det ingen grupp som säger mer om vilket samhälle vi vill vara än de barn som saknar egenmakt och egen röst och ibland också vuxna som orkar stå upp för dem. Om vi lyckas skydda just de här barnen har vi också byggt ett starkare samhälle för oss alla. Detta är den övertygelse jag har burit med mig under mina år i denna kammare, och det är med den övertygelsen jag efter nästa debatt kommer att lämna över till dem som tar vid.

Med detta yrkar jag bifall till reservation 2.

Fru talman! I dag debatterar vi den moderatledda regeringens proposition För barns rättigheter och trygghet – en ny lag om omhändertagande för vård av barn och unga. Det handlar om något av det mest ansvarsfulla ett samhälle kan göra. Det handlar om att skydda barn när deras trygghet har brustit och när de vuxna runt omkring inte längre förmår ge den omsorg och det skydd som varje barn har rätt till.

Den lagstiftning som vi har i dag är mer än 35 år gammal. Sedan dess har både samhället och vår kunskap förändrats. Vi vet mer om barns utveckling, om betydelsen av stabila relationer och om hur olika former av utsatthet påverkar barn. Då behöver lagstiftningen följa med.

Detta är en viktig del av den moderatledda regeringens bredare arbete för en socialtjänst som kommer in tidigare, bygger på kunskap och har bättre verktyg när barn som bäst behöver samhällets stöd. Jag vill därför yrka bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Jag tror att de flesta av oss här i kammaren är överens om att det finns få beslut som är svårare än att skilja ett barn från sina föräldrar. Ett sådant beslut ska aldrig fattas lättvindigt.

När frivilliga insatser inte räcker och samhället måste ingripa för att skydda ett barn tar vi också på oss ett stort ansvar. Det handlar inte bara om var barnet ska bo utan om att barnet ska få möjlighet att växa upp under stabila förhållanden och få en trygg grund resten av livet.

Genom allt detta måste vi ha med oss en fråga: Vad är bäst för barnet? Detta märks också i de nya grunderna för omhändertagande, där bland annat psykisk misshandel, sexuell exploatering och negativ social kontroll tydliggörs och barnets samlade utsatthet får större betydelse.

Låt mig ge ett exempel på varför detta är så viktigt. Tänk er ett barn som omhändertas när hon är tre år gammal. Hon flyttar till en annan familj eftersom hennes biologiska förälder just då inte kan ge henne den omsorg och den trygghet som hon behöver. Åren går, och den familjen blir hennes vardag. Hon börjar skolan, får vänner och bygger relationer som gör att hon känner tillit och att hon hör hemma. För henne är detta inte bara en placering – det är hennes hem.

Under samma tid kan situationen hos de biologiska föräldrarna ha förändrats. Det ska vi naturligtvis glädjas åt. Utgångspunkten ska ju även fortsättningsvis vara att ett barn ska kunna återförenas med sina föräldrar när så är möjligt och när det är bäst för barnet.

Men verkligheten är inte alltid så enkel. Ibland är det inte längre de ursprungliga bristerna som innebär den största risken för barnet. Risken kan i stället ligga i själva uppbrottet – att ännu en gång ryckas upp från den vardag och de relationer som man har byggt upp under många år. Därför inför regeringen en ny möjlighet till fortsatt omhändertagande.

Om en separation från den familj där barnet har vuxit upp riskerar att skada barnets hälsa eller utveckling ska vården kunna fortsätta om det bedöms vara det bästa för barnet. Socialnämnden gör då en samlad bedömning av barnets situation, och frågan om omhändertagande prövas av förvaltningsrätten.

Det handlar alltså inte om de vuxnas rättigheter utan om barnets behov av kontinuitet och stabilitet. För trygghet handlar inte bara om en adress – det handlar också om de människor som ett barn vågar lita på.

Fru talman! En av de viktigaste och svåraste avvägningarna handlar om de barn som har hunnit bli äldre. Självklart ska viljan hos en ungdom som har fyllt 15 år väga mycket tungt. Den unge ska få information, kunna uttrycka sina åsikter, föra sin egen talan och veta att det som han eller hon säger tas på allvar.

Men verkligheten kan också vara mer komplicerad än vad en generell regel kan fånga. Det kan finnas lojalitet med föräldrarna, skuld, rädsla och påtryckningar. Detta måste också kunna vägas in när man bedömer vad som faktiskt är bäst för barnet. Därför har regeringen valt att inte göra den unges vilja till ett absolut veto.

När det handlar om personer som har fyllt 15 år ska det krävas vägande skäl för att gå emot den unges vilja, och det ska bara kunna ske i undantagsfall. Att lyssna på barnet är en självklarhet, men samhället måste också våga ta ansvar för att skydda barnet.

Fru talman! Den nya lagen stärker också barnets ställning genom hela processen. Barnet ska förstå vad som händer, få möjlighet att uttrycka sina åsikter och veta att det tas på allvar. Samtidigt stärker vi rättssäkerheten, bland annat genom tydligare regler om offentligt biträde och rätten att föra sin egen talan.

Reformen stärker även stödet för föräldrar och vårdnadshavare. Socialnämnden får nu ett tydligare ansvar för att erbjuda stöd och, när det är som bäst för barnet, även skapa förutsättningar för kontakt med familj och andra närstående. Det arbetet går hand i hand med regeringens övriga insatser för att förebygga våld mot barn och ge bättre stöd till familjer före, under och efter en placering. Barnets behov av skydd och familjens behov av stöd måste kunna finnas sida vid sida.

Fru talman! För Moderaterna handlar socialpolitik ytterst om ansvar, om att samhället vågar ingripa när ett barn behöver skydd och om att de beslut som vi fattar bygger på kunskap, rättssäkerhet och barnets bästa.

Vi kan inte förändra ett barns historia, men vi kan ta ansvar för barnets framtid. Det är därför den moderatledda regeringen moderniserar den här lagstiftningen. När ett barn behöver samhället som mest får det aldrig råda någon tvekan om vem den här lagen är till för. Den är till för barnet.

Fru talman! Tack, ledamoten, för anförandet! Jag blev bara lite fundersam när det gäller att det finns en möjlighet i lagstiftningen att fatta ett beslut mot ett barns vilja, om barnet har fyllt 15 år, om att återförenas med sina föräldrar när föräldrarna också vill återförenas.

Om barnet är utsatt för sådana påtryckningar och det är skadligt måste det finnas möjlighet att fatta ett nytt beslut om tvångsomhändertagande i familjen. Jag tycker att det låter väldigt ingripande att göra det på den här grunden, mot ett barns vilja och mot de biologiska föräldrarnas vilja. Det skulle vara intressant att veta mer exakt hur en situation skulle se ut där det här över huvud taget är tänkbart.

Jag tycker att det görs mycket bra i den här lagstiftningen som verkligen går i riktningen att barn tillmäts egna rättigheter. Vi ska lyssna på barn, och barn får till och med utökade möjligheter till ombud i sådana här saker.

Jag tycker därför att just den här möjligheten känns som något väldigt apart, och jag är helt enkelt nyfiken på det och varför det finns med.

Fru talman! Gustaf Lantz tar upp en jätteviktig sak, och det här är såklart ett svårt ställningstagande.

Den ungas vilja ska väga mycket tungt, och det är också därför ribban har satts väldigt högt. Har barnet fyllt 15 år krävs vägande skäl för att man ska kunna gå emot den här viljan, och det kommer bara att kunna ske i undantagsfall.

Jag tycker inte att vi kan säga att samhällets ansvar att skydda barnet automatiskt upphör när barnet fyller 15 år. Om ett barn under många år har byggt upp hela sin trygghet och sina viktigaste relationer i familjehemmet kan ju själva uppbrottet i sig innebära en påtaglig risk för barnets hälsa eller utveckling.

Att barnets vilja ska tas på största allvar är helt självklart, men barnets bästa måste fortfarande vara det som är avgörande.

Fru talman! Som gammal jurist vet jag att juridiken lever sitt eget liv. Vi fryser ned politiken i juridik i lagarna, och sedan ska den tolkas och tinas upp varje gång man ska tillämpa den.

När man öppnar en sådan här ventil öppnar man därför också för stora risker. Det kan bli nya övergrepp på barn, och barnen kan komma att uppleva situationer som är mycket jobbiga. Det talades om risken för påverkan. Man kan vända på det: Om barnet bor i ett familjehem finns det nästan en större möjlighet att påverka och sätta ett barn under press där barnet faktiskt bor. Det slår alltså åt båda håll.

Personligen tycker jag att man ska vara väldigt försiktig med den här typen av ventiler och öppningar eftersom de kan leda till något som vi inte kan förutse. Om man nu ändå vill ha detta tror jag att man måste vara mycket mer precis när det gäller när det ska kunna användas och i vilka situationer. Det borde beskrivas mycket tydligare i förarbetena än vad som nu har gjorts. Detta gör mig fundersam.

Jag misstror inte alls regeringen, och jag tror inte att det skulle finnas någon dålig avsikt med detta. Jag tror inte att regeringen har tänkt att det ska bli fel i slutändan. Men jag tror att det finns en alldeles för stor risk att det faktiskt blir fel, och det känner jag oro för. Det vill jag framföra här.

Som jag sa i mitt anförande tycker jag att det är viktigt att vi nu inte i vår strävan att öka barnrättsperspektivet snarare får det att slå över i ett familjehemsperspektiv där familjehemmets vilja ska gå över barnets. Vi har nu kommit till en situation där vi har gått ifrån föräldrarätten och ersatt den med ett mycket tydligare barnrättsperspektiv. Då tycker jag att det är synd om vi låter pendeln slå för långt.

Fru talman! Jag instämmer. Barnets röst ska aldrig ignoreras i de här sammanhangen.

Vuxenvärldens ansvar upphör dock inte den dag barnet fyller 15 år. Möjligheten att gå emot den unges vilja är väldigt begränsad, och det krävs vägande skäl för detta.

Jag tänker att vi både behöver kunna lyssna på barnet och ta ansvar för barnets rätt till skydd. Det är inte motsatser, utan vi måste kunna klara av både och.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja i änden med tidigt stöd, även om vi nu pratar om lagen om omhändertagande, och framhålla hur viktigt det är att vi ger tidigt stöd till barn, föräldrar och familjer som av någon anledning behöver det. Det är bara så vi kan motverka att ett barn behöver omhändertas i slutändan.

Det handlar om tidiga hembesöksprogram. Det handlar om olika typer av öppna insatser, om skolsociala team även på låg- och mellanstadiet och om många av de delar som den nya socialtjänstlagen pekar på. Det behöver byggas relationer mellan socialtjänst, familjer och barn men också mellan barn och vuxna i vissa fall.

Där det finns brister i omsorgsförmågan behöver man finnas och kunna möta föräldrar och barn som riskerar att utsättas för våld. Vi behöver bli mycket bättre på att upptäcka barn tidigt och se om vi kan hitta någon traumascreening, precis som Barnombudsmannen efterfrågar. Allt detta behöver vi göra för att motverka ett framtida omhändertagande, oavsett om det handlar om barnets eget beteende eller om brister i föräldraförmågan.

Fru talman! Det är väldigt bra att den här lagstiftningen nu har kommit till, och vi har alla på olika sätt varit inblandade i att den faktiskt ligger på riksdagens bord i dag. Som tidigare ledamöter har uttryckt känner också jag en stolthet över att ha varit med och lett processen framåt.

Det är bra att vi moderniserar lagen utifrån hur det ser ut i dag och lyfter fram barnens rättigheter. Det är bra att också anknytning kan vara en grund, även om det i sin tur också lyfts som en problematik från undertecknad med flera. Det handlar om en trygghet för barnet.

Om vi inte lyckas med de tidiga insatserna och att motverka omhändertagandet, fru talman, handlar det om att omhänderta barnet. Då gäller det att fortsätta jobba med familjen och att ge stöd till ursprungsfamiljen för att barnet i den mån det går ska kunna återkomma.

Det handlar också om barnets bästa; det är det som är grunden i detta. Det handlar om barnets behov och önskemål om relation till både föräldrar och syskon och kanske också till mor- och farföräldrar. Det behöver vara tydligt varför omhändertagandet sker just för att man ska kunna stötta en förändring hos föräldrarna men också hos den unga, beroende på vad skälet är.

Den unga person som blir omhändertagen måste få fortsatt stöd oavsett om man är placerad i ett familjehem, på HVB eller på Sis. Man ska kunna få stöd och råd. Det finns många därute som vittnar om att det är svårt att få tillgång till specialiserat psykiatriskt stöd, till exempel hos BUP, och det är en viktig faktor.

Sedan finns framför allt eftervården. Ett barn som har varit placerat i någon form måste också få ett rejält stöd när omhändertagandet upphör för att kunna återgå till sin familj eller börja ett vuxet liv på egen hand.

I dag finns 18-åringar som blir släppta för att de har inte har någon som kan ta emot dem, utan de får klara sig ganska mycket själva. Det här får inte vara ett lotteri som beror på var man bor, utan det måste funka i hela landet. Här finns mycket att jobba med. Jag skulle aldrig släppa mitt barn att klara sig helt själv när hon har fyllt 18, utan jag finns kvar där som ett stöd.

Fru talman! När det gäller anknytning och att det skulle kunna vara en grund för fortsatt omhändertagande är det bra. Ibland upphör faktiskt skälet hos föräldrarna till omhändertagandet, men barnet har en stark anknytning till sitt familjehem. Det måste kunna väga tungt om det är för barnets bästa.

Som sagts tidigare i kammaren får det dock inte heller bli så att familjehemmet får större inflytande i de här frågorna än barnet självt. Pratar vi om äldre barn måste de själva kunna avgöra vilken familj de har den anknytning till som gör att de vill fortsätta att bo hos dem.

Det är skälet till att vi har följt upp reservationen, och jag yrkar härmed bifall till reservation 2.

Jag vill avslutningsvis nämna det särskilda yttrande som Centerpartiet har till lagförslaget. Det handlar om att vi behöver se till att få en rejäl utvärdering av de beslut som är fattade på området som handlar om stöd till barn och unga, oavsett om det gäller beslut som är fattade utifrån Socialdepartementets eller Justitiedepartementets område.

Vi har tagit ett antal beslut i kammaren under den här mandatperioden, och regeringen har tagit beslut i regleringsbrev och förordningar som handlar om att stärka barns och ungas rättigheter. Detta är väldigt bra, och Centerpartiet står bakom en hel del av dessa förslag.

Det jag är ute efter är att vi behöver en samlad utvärdering. Har vi fått det vi vill ha? Har vi fått fler barn och unga som mår bra? Har vi fått färre barn som far illa? Har vi fått färre barn som dras in i kriminalitet? Är besluten rätt, saknas något, behöver vi skruva på något eller är det något som faktiskt ska bort, även om vi gemensamt tycker att det är bra?

Detta är något som jag saknar och som jag hoppas att nästa regering kan se över så att vi verkligen vet att vi gör rätt. När samhället tar över ansvaret för våra barn och unga måste vi veta att det är det rätta. Barnets bästa ska gälla i alla lägen.

Fru talman! Jag vill berätta om Angelica som är en flicka från Landskrona där jag är ordförande i individ- och familjenämnden. Angelica blev omhändertagen och placerad i familjehem för sex år sedan. Var sjätte månad sedan dess har vi fått upp ärendet i socialutskottet för att överväga om Angelica ska vara kvar i det enda hem hon känner till. Var sjätte månad har Angelicas mamma begärt att omhändertagandet ska upphöra.

Under dessa sex år har Angelica och hennes familjehem var sjätte månad oroligt gått och väntat på besked om huruvida hon ska få vara kvar i tryggheten i det familjehem där hon har varit sedan ettårsåldern – det familjehem där hon kallar familjehemsmamman för just mamma, där hon tryggt bråkar med både äldre och yngre syskon och där hon på morgonen med lätta steg tar ryggsäcken och springer iväg till klasskamraterna i skolan.

Var sjätte månad får vi upp ärendet i socialutskottet i kommunen där Angelicas biologiska mamma Carina vill att Angelica ska flytta hem till henne. De senaste gångerna har utredningarna blivit längre eftersom Carina har förändrat sitt liv. Hon är drogfri och har fått ett så kallat enkelt arbete i kommunens tvätteri. Hon har skapat ett hem och vill att Angelica ska vara en del av det hemmet i stället för att träffa henne varje månad hos familjehemmet.

Faktum är att Carinas bättre liv till stor del har kommit av hennes målsättning att få hem Angelica till slut. Om det inte blir så vet inte Carina om hon orkar hålla sig på rätt kurs.

Som mamma är det väldigt lätt att förstå Carina. Tidigare har överflyttning påbörjats med Carinas bästa för ögonen. Men vad är bäst för Angelica? Som ordförande i individ- och familjenämnden i Landskrona är det här inte teori för mig utan ett ärende på mitt bord. Det är beslut som fattas av mig tillsammans med mina politiska kollegor och duktiga tjänstemän som försöker balansera mellan lag, hjärta och hjärna.

Det handlar om barn som är helt beroende av att vi vuxna orkar se till deras verklighet – inte bara paragraferna. Det är svåra och komplicerade beslut som jag efter dagens arbete ofta bär med mig hem till min egen familj och mina barn och barnbarn. Därför, fru talman, är jag väldigt glad över den här propositionen. Den nya lagen gör tre saker som verkligen spelar roll.

För det första görs Angelica till en egen rättighetsbärare. Barns och ungas rättigheter samlas i ett eget kapitel. Det låter kanske tekniskt, men det är en attitydförskjutning. Barnet är inte längre en bilaga till föräldrarnas ärende utan huvudpersonen i sitt eget liv. Angelicas röst får en annan tyngd.

(TREDJE VICE TALMANNEN: Ursäkta mig! Jag måste bara understryka att vi inte får ha debatt om eller hänvisa till enskilda fall, även om man själv finns med. Personer får inte nämnas med sina rätta namn.)

Det gjorde jag naturligtvis inte, men jag hör vad du säger.

(TREDJE VICE TALMANNEN: Jag ville försäkra mig om att det inte var så.)

Nej, självklart inte!

För det andra, och det här är kärnan, har vi den nya anknytningsgrunden. Även om hemförhållandena formellt har förbättrats väger barnets faktiska trygghet och anknytning tyngre än en juridisk teknikalitet. Ett barn ska inte behöva flyttas från det enda hem som det minns bara för att lagen ser striktare på saken än verkligheten gör.

För det tredje skärps grunderna för omhändertagande när det gäller hem med till exempel hedersrelaterat förtryck eller nära koppling till organiserad brottslighet. Dessa barn är ofta osynliga längst, eftersom kontrollen i hemmet är så stark att det blir svårt att själv larma men också för att vi inom kommunerna har haft svårt att möta den här problematiken. Att lagstiftningen nu blir tydligare på den punkten är en fråga om individens frihet – friheten att inte längre vara fången i sin egen familj.

Fru talman! Jag vet att flera partier här i kammaren har invändningar mot att anknytningsgrunden kan tillämpas utan barnets uttryckliga samtycke även efter 15 års ålder. Det är ett rimligt argument som vi måste ta på allvar. Jag förstår oron för att barnets egen röst ska väga för lätt. Men lyssna på vad grunden faktiskt reglerar! Den träder in när ett barn riskerar att tvingas bort från den trygghet det själv har byggt upp, inte när barnet vill bort.

Barnets bästa, och barnets egen anknytning, är själva navet i bedömningen. Att göra samtycke till ett absolut krav riskerar att öppna just den dörr vi vill stänga, nämligen att en vårdnadshavare som formellt uppfyller kraven kan pressa en skör 15, 16- eller 17-åring att säga ja till en flytt den egentligen fruktar.

Detta är en verklighet som jag har sett flera gånger med barn som omhändertagits på grund av heder. I Landskrona har vi jobbat strukturerat och målmedvetet med dessa frågor kring unga pojkar och flickor som får sin frihet starkt begränsad på grund av familjens regler och krav. Personalen har kontinuerlig fortbildning, vi har hederssamordnare med utökad kunskap, vi använder oss av de verktyg som finns för att upptäcka hedersstrukturer och staden har tagit fram en gemensam hederspolicy med handlingsplaner. Oavsett var eller vad du jobbar med i staden förväntas du agera.

När en flicka som blev omhändertagen vid 12-årsåldern och har skyddad adress säger att hon när hon har fyllt 17 vill flytta hem igen till den familj som begränsat och hotat henne är det inte sällan en del av ett större mönster. Dessa flickor och pojkar som längtar så efter att få träffa sina syskon och sin familj och att vara en del av något större tror sig kunna hantera de strukturer och normer som tidigare har utsatt dem så hårt. Inte sällan tror dessa unga att de ska klara situationen. Det är inte alls konstigt när man så innerligt vill tillbaka.

Det här handlar inte bara om att fråga utan om att fråga rätt och att skydda den som inte alltid vågar svara ärligt. Barnet ska naturligtvis ha en egen röst i processen, ett offentligt biträde, en vuxen som företräder just barnets intresse – inte ett veto som kan pressas fram av anhöriga i familjen.

Fru talman! Det här är barnrättspolitik som utgår från verkligheten, inte bara från principen. Det är sådan politik Landskronas familjer behöver och Sveriges barn förtjänar.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde Gustaf Lantz (S).

Som alla ledamöter vet får enskilda inte refereras till på ett sätt som gör att de kan identifieras. Det är viktigt för debatten.

Fru talman! Hej, kära kollegor! Det känns fint att gästa det här utskottet i de här viktiga debatterna.

Miljöpartiet välkomnar regeringens initiativ att göra en genomgripande översyn av LVU. Lagen reglerar några av de mest ingripande beslut som samhället kan fatta mot ett barn och barnets familj. Därför måste lagstiftningen vara tydlig, förutsägbar och fullt förankrad i barnkonventionen och andra internationella åtaganden om mänskliga rättigheter.

Det är väldigt positivt att regeringen vill tydliggöra barnet som självständig rättighetsbärare, stärker rätten till offentligt biträde och ser till att barns rättigheter enligt barnkonventionen i större utsträckning tillgodoses.

Vi menar dock att regeringens proposition som helhet brister i beredning och barnrättslig analys. Det är också därför som vi har ett avslagsyrkande.

För Miljöpartiet omgärdas LVU av en kedja av insatser som måste stärkas i sin helhet. Insatser måste kunna sättas in tidigt och förebyggande innan situationen har blivit ohållbar, inklusive trygga och stabila placeringar, obruten skolgång, tillgång till hälso- och sjukvård samt långsiktigt stöd under placeringen och efteråt.

Fru talman! Jag vill vara tydlig med att Miljöpartiet har samma uppfattning som regeringen när det gäller en ny grund för omhändertagande på grund av barnets anknytning till familjehemmet. Nu har vi som sagt lagt fram ett avslagsyrkande på regeringens proposition, men vi skulle alltså vilja se att just den här delen införs i en ny LVU-lagstiftning.

För ett barn som har varit placerat under lång tid kan familjehemmet vara barnets tryggaste och mest stabila omsorgsmiljö. Ett abrupt uppbrott kan få allvarliga konsekvenser för barnets hälsa och utveckling. Vi har också fått se exempel på oerhört tragiska fall där barnets bästa absolut inte har fått stå i fokus, med fruktansvärda resultat – ”Lilla hjärtat” har ju nämnts flera gånger i dagens debatt.

Barnets rätt till trygghet, kontinuitet, stabilitet och nära relationer måste kunna väga tyngre än i dag. Därför är det positivt att regeringen föreslår att större hänsyn ska tas till anknytning i familjehemmet.

Samtidigt är det viktigt att anknytning till familjehemmet alltid är kopplat till barnets bästa och att bedömningar inte görs lättvindigt. Enbart det förhållande att tiden går får inte automatiskt omvandla en tillfällig placering till ett permanent omhändertagande. Barnets egen inställning, relation till föräldrar och syskon, skolgång och förutsättningar för att återförenas med ursprungsfamiljen måste ingå i en individuell bedömning.

Med anledning av det vill vi också se en noggrann utvärdering för att se hur detta har fungerat.

Fru talman! Miljöpartiet delar regeringens uppfattning att lagstiftningen om den statliga barn- och ungdomsvården behöver vara tydlig, rättssäker och lätt att tillämpa. Det är också positivt att barns och ungas rättigheter ges en mer framträdande plats i regleringen.

Regeringens förslag om att samla de särskilda befogenheterna i en ny lag väcker dock allvarliga frågor om tvångsåtgärder mot barn och unga, till exempel om det riskerar att normalisera och formalisera dem utan att behovet av dessa befogenheter har analyserats tillräckligt.

Flera remissinstanser avstyrker av bland annat det skälet. Som exempel kan jag nämna Bris, Funktionsrätt Sverige, Rädda Barnen, Stockholms universitet och Unicef Sverige. Kritiken handlar bland annat om att en separat lag om särskilda befogenheter riskerar att försvaga kopplingen till LVU:s grundläggande karaktär som skyddslagstiftning.

Miljöpartiet delar denna oro. Tvångsåtgärder inom barn- och ungdomsvården måste alltid förstås i relation till vårdens syfte, barnets rättigheter och samhällets ansvar att erbjuda trygghet, stöd och behandling. Vi tycker att det är problematiskt att regeringen går vidare med förslaget utan att först ha genomfört en samlad översyn av behovet av samtliga särskilda befogenheter och en djupare barnrättslig analys av hur befogenheterna har tillämpats.

Vi vet att Statens institutionsstyrelse under lång tid fått återkommande kritik när det gäller barns och ungas rättigheter, användningen av tvångsåtgärder och brister i vårdens kvalitet.

Mot den här bakgrunden borde utgångspunkten vara att minska behovet av tvång och stärka de förebyggande, behandlande och rättighetsbaserade insatserna, inte att föra över befogenheterna i en ny lag utan en tillräckligt grundlig prövning.

Fru talman! Jag vill också kort nämna två ytterligare områden där vi har lite invändningar.

Vi är kritiska till utformningen angående vilka typer av beteende som ska utgöra grund för omhändertagande. Vi avstyrker förslaget om att uttrycket ”socialt nedbrytande beteende” ska kompletteras med ”något annat destruktivt beteende”.

Här är det också ett antal remissinstanser som har synpunkter. De tycker till exempel att detta uttryck är vagt och att utvidgningen riskerar att förskjuta ansvaret för den tilltänkta målgruppen från hälso- och sjukvården till socialtjänsten.

Barnrättsbyrån framhäver att förslaget och beskrivningen riskerar att skuldbelägga barn för utsatthet som i själva verket är en följd av övergrepp, psykisk ohälsa eller bristande skydd från vuxenvärlden. Det riskerar också att påverka de efterföljande insatserna så att barn i stället för att få vård och skydd utifrån utsatthet, som brottsoffer, frihetsberövas och får insatser med syftet att förändra deras beteende.

Vi avstyrker också förslaget om att nuvarande bestämmelser om att hålla omhändertagna barn och unga avskilda ska föras över till den nya lagen. Här vet vi att bland annat FN:s kommitté för barnets rättigheter har rekommenderat Sverige att förbjuda avskiljning och isolering av barn. Vi har tidigare pekat på det stora allvaret i problemet på Sis och vikten av att göra genomgripande förändringar i hela kedjan av vården för barn som riskerar att fara illa.

Till bilden hör att barn som är placerade riskerar att få en sämre start i livet än barn som inte är det. Jag hörde någon tidigare talare nämna rapporten Överleva barndomen: effekter av att tvångsomhänderta barn, som bygger på 21 000 svenska domstolsmål om tvångsomhändertagande med stöd av LVU och som visar att fler unga som placeras riskerar att dö i förtid.

Det här visar att ansvaret när staten omhändertar och placerar barn är mycket stort vad gäller hur innehållet i vården ser ut. Det är tydligt att ett mycket stort förändringsarbete behöver ske.

Nu tänkte jag yrka bifall till reservation 5, som inte är vårt avslagsyrkande på hela lagförslaget utan handlar om översynen av särskilda befogenheter. Det gör jag därför att vi när vi skrev vår följdmotion faktiskt inte hade ett avslagsyrkande på hela propositionen utan hade listat upp de olika invändningar som jag nu har redogjort för. Det tyckte dock inte kammarkansliet var en särskilt god ordning, så därför blev det formulerat på det här sättet.

Jag vill alltså tydliggöra att vi inte har invändningar mot allt och särskilt inte mot den del som berör det som har kallats lex ”Lilla hjärtat”. Därför yrkar jag bifall till reservation 5.

Fru talman! Alla barn har rätt till föräldrar som ger dem omvårdnad, trygghet och en god fostran. Men vissa föräldrar har missbrukat sin rätt till barnet. I Sverige har nämligen barn egna rättigheter. I Sverige ska barns rätt att växa upp tryggt väga tyngre än föräldrars rätt till sina barn.

Det fruktansvärda fallet med Esmeralda, som kom att bli ”Lilla hjärtat” med hela svenska folket, satte ljuset på just det här problemet. När hennes fall blev brett känt våren 2020 blev det uppenbart att vi saknat tillräckliga verktyg för att skydda barn. Vi kunde konstatera att föräldrars rätt har gått före barnens bästa, och det kan vi inte acceptera.

I Sverige ska barns bästa gå först. I allt regeringens arbete på det socialpolitiska området har också barnets bästa stått i centrum. Moderaterna tog därför initiativ till en utredning för att se över LVU, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. Detta är ett arbete som har pågått nästan ovanligt lång tid. Det har pågått i sex år och kan verkligen inte sägas vara något hafsverk.

Lagen hade kunnat vara på plats för flera år sedan, men den förra socialdemokratiska regeringen vägrade att gå en majoritet i Sveriges riksdag till mötes. Det var en majoritet av sex partier: Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna, Sverigedemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet. Vi stod alla bakom att barns rättigheter måste gå före vuxnas.

Det krävdes en ny regering, en moderatledd regering som får saker och ting att hända – saker som gör skillnad i människors liv på riktigt, saker som stärker barns rättigheter och skyddet för barn. Det här är ett livsviktigt arbete.

Vi genomför den största omställningen av svensk socialtjänst och socialpolitik på över 40 år. Under mandatperioden har vi arbetat fram och fått på plats den nya socialtjänstlagen med dess krav på förebyggande och kunskapsbaserat arbete. Om en liten stund ska vi diskutera lagstiftning som ska ge ytterligare verktyg till socialtjänsten för bristande medverkan. Och så har vi arbetat fram en ny LVU, som är ämnet för den här diskussionen.

Det har nu gått över 35 år sedan nuvarande LVU trädde i kraft. Den skrevs alltså fram på 80-talet. Den gamla socialtjänstlagen skrevs fram på 70-talet. Vi pratar om gammal, omodern lagstiftning. Samhället har förändrats på många olika sätt sedan dess.

LVU är, som alla vet, en skyddslagstiftning för barn. Samhället får möjlighet och skyldighet att ingripa när frivilliga insatser inte längre är tillräckliga. Barn och unga som har behov av skydd enligt lagen ska få det när det gäller att skyddas mot både skadliga hemmiljöer och egna farliga beteenden.

De samhällsförändringar som har skett under senare år, till exempel hedersrelaterat våld och förtryck och att allt yngre barn dras in i allvarlig brottslighet, kräver en lagstiftning som ger skydd på ett annat sätt till barn och unga.

För att göra lagstiftningen så överskådlig som möjligt föreslås att LVU ska ersättas av två nya lagar. Det som först och främst är viktigt för regeringen i den nya lagstiftningen är det som flera redan har nämnt, nämligen att vi stärker barnperspektivet. De nya lagarna innebär ett starkare barnrättsperspektiv än tidigare. De har som utgångspunkt att barn och unga som omhändertas för vård är egna rättighetsbärare.

Precis som i den nya socialtjänstlagen föreslås det att barns och ungas rättigheter ska framgå i ett eget centralt placerat kapitel i lagarna. Barns rätt till information och barns möjlighet att komma till tals förtydligas och stärks i den nya lagen, liksom den gör i annan lagstiftning som den här regeringen skriver fram. Vi gjorde samma förstärkning av barnrätten i den nya socialtjänstlagen, och vi har till exempel gjort det i form av tryggare hem för barn, det som ibland kallas lex Tintin, för att nämna två exempel. Men det finns många fler.

Sedan har vi den andra och kanske största och viktigaste nyheten i dag, nämligen en helt ny grund för omhändertagande. Det handlar alltså om att anknytning till ett familjehem ska ligga till grund för ett fortsatt omhändertagande. Det är grunden till varför vi säger att det här är lex Lilla hjärtat på riktigt. Barnet ska i vissa fall få stanna kvar i ett familjehem som han eller hon har fått en stark anknytning till och där denna anknytning till de biologiska föräldrarna saknas. Detta förslag innebär att barnets bästa i varje enskilt fall ska väga tyngst.

Det här är vad den förra regeringen inte ville lagstifta om i det lagförslag de kallade lex Lilla hjärtat, men det här är den lagstiftning som kommer att göra skillnad på riktigt. Den hade räddat livet på Esmeralda, och den kommer att rädda livet på barn som befinner sig i Esmeraldas situation. Det här är lex Lilla hjärtat på riktigt.

Den tredje stora förändringen är att förutsättningen för ett omhändertagande justeras för att bättre svara mot de behov av skydd och stöd som barn och unga har i dag. Det gör det enklare att skydda barn från hedersrelaterat våld och från kriminella miljöer. Dessutom begränsar vi möjligheten för hemtagningsbegäran, så att det ska gå sex månader från ett avslag till att en ny hemtagningsbegäran kan lämnas in. Det skapar trygghet och förutsägbarhet för placerade barn.

Barns rätt till offentligt biträde förtydligas, och det införs en rätt till offentligt biträde för både barn och vårdnadshavare i samband med beslut om umgänge och hemlighållande av vistelseort.

Vad gäller lagen om särskilda befogenheter för den statliga barn- och ungdomsvården kommer de flesta nuvarande bestämmelser om särskilda befogenheter att behållas. Vissa ändringar föreslås. Proportionalitetsprincipen lyfts fram ännu tydligare i lag för att markera och påminna om att en sådan bedömning är nödvändig för beslut om särskilda befogenheter.

Rätt till offentligt biträde införs för barn över 15 och unga som vill överklaga beslut om frihetsberövande åtgärder på de särskilda ungdomshemmen.

Vid kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning ska den som utför detta som huvudregel vara av samma kön som barnet eller den unge.

Jag vill rikta ett varmt tack till de partier som har varit med på resan. Det gläder mig lite extra att i dag höra att Miljöpartiet – vid tiden då vi påbörjade arbetet satt jag själv i opposition i socialutskottet, men jag arbetade tillsammans med fem andra partier – ansluter sig till det som är själva kärnan i de förändringar som vi nu föreslår. Jag konstaterar att Socialdemokraterna väljer att återigen inte förstå vad som är barnets bästa. Det är i fokus.

Regeringen sätter alltid barnets bästa först. Den nya LVU-lagstiftningen är ytterligare ett bevis på detta. Det är en tydlig förstärkning av barns rättigheter. Alltför många barn, mina vänner, far fortfarande illa i Sverige, och det är därför lagändringarna är så efterlängtade. Vi visar nu tydligt att inget barn ska behöva dras in i kriminalitet eller tvingas leva under hedersförtryck. Vi visar att samhället alltid kommer att stå på ett utsatt barns sida. Vi visar att barns rätt till omvårdnad, trygghet och god fostran går före föräldrars rätt till barnet.

Detta, fru talman, är ytterligare ett steg i regeringens omfattande arbete att ge alla barn i Sverige en trygg uppväxt och en ljus framtid.

(Applåder)

Fru talman! Jag förstår ingenting! Statsrådet sa att Socialdemokraterna inte förstår vad som är barnets bästa. Vad får statsrådet att dra den slutsatsen? Har hon lyssnat på debatten?

Oppositionspartierna har en gemensam reservation. Det finns inte något annat i ärendet som skiljer Socialdemokraterna från de andra partierna.

Statsrådet väljer att lyfta upp Socialdemokraterna som ett parti som inte förstår barnets bästa. Valrörelsen känns lång om det ska börja på det sättet. Statsrådet får gärna förklara sig.

Fru talman! Arbetet inleddes under våren 2020. Sex partier försökte vid upprepade tillfällen övertyga Socialdemokraterna om att det var rimligt att rekvisitet barns bästa fördes in i lagstiftningen.

Detta nekades. Vi hade inget intresse av att börja bedriva ett särskilt lagstiftningsarbete i huset. Men när det stod klart att vi inte fick något gehör fick det arbetet påbörjas.

Den utredning som jag sedan tog emot i egenskap av statsråd stod större delen av socialutskottet bakom. Jag tittar på flera utskottsledamöter som jag har haft glädjen att ha ett mycket fint samarbete med. Det arbetet har jag tagit vidare. Det här är ett lagstiftningsarbete som har tagit sex år, men lagen hade kunnat vara på plats redan under den förra mandatperioden om inte Socialdemokraterna hade motsatt sig den.

Jag lyssnade till ledamotens anförande. Det är tydligt att man väljer att inte förstå. Eller är det så att man inte vill, utifrån att det är valrörelse?

Det känns, utifrån vad ledamoten har sagt, främmande att man inte förstår att det är barnets röst och barnets åsikt som kommer att vara vägledande. Det är alltså inget barn som kommer att tvingas vara kvar i ett familjehem. Men det har varit för många barn som har tvingats över till ett biologiskt hem där man inte har anknytning och trygghet. Nu gör vi det möjligt att göra på ett annorlunda sätt.

Fru talman! Statsrådet sa att Socialdemokraterna till skillnad från de andra partierna i dag, här och nu, inte förstår vad som är barnets bästa. Det finns en gemensam reservation från oppositionen i ärendet. Om vi pratar om här och nu är alltså det statsrådet säger direkt felaktigt.

Jag gillar vintage, men inte så pass mycket att jag vill gå tillbaka och ha 2018 års valrörelse i repris. Det är vad statsrådet vill. Hon vill prata om vad Socialdemokraterna har tyckt tidigare och inte om våra lagförslag här i dag. Historien är också mycket mer komplicerad än statsrådet ger sken av. Det är en förenkling som inte är värdig ett statsråd.

Att prata om historien på det sättet, om hur det har varit och vilka initiativ tidigare regeringar har tagit, hinner vi inte gå in på. Och statsrådet är en så pass slipad politiker att hon vet att det är hon som har slutrepliken när jag har avslutat här. Då kommer vi att få höra väldigt mycket som jag inte kommer att kunna besvara.

Det här är bara för sjaskigt. Det vi pratar om är viktigt. Det handlar om barn. Det vet statsrådet. Jag vet att statsrådet har träffat många barnrättsorganisationer och att hon brinner för de här frågorna. Men varför hålla på med det här slasket? Det är faktiskt ovärdigt.

Herr talman! Det blir alltmer tydligt att det finns ett sätt att försöka flytta fokus från det som ändå är det viktigaste i den här lagstiftningen och i all lagstiftning som den här regeringen har arbetat med: att se till att barns rättigheter stärks.

När jag kom till Socialdepartementet fanns det väldigt lite som var förberett på det området. Det tror jag att även ledamoten är medveten om. Sedan dess har det pågått ett starkt arbete. Jag har uppskattat många av de debatter som har varit och uppfattat att det finns ett genuint engagemang. Men att man lyfter upp till exempel HVB-frågan i den här debatten är kanske ett tecken på att det är valrörelse ändå och att man försöker flytta fokus från att man faktiskt inte på riktigt har brytt sig om barns rättigheter. Jag kände igen det 2020, och jag känner igen det i argumentationen jag hörde från ledamoten för en liten stund sedan.

För oss, regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna, har det varit viktigt att lagstiftning för lagstiftning stärka barns rättigheter. Vi har gjort det i den nya socialtjänstlagen. Vi har skrivit centrala kapitel i både socialtjänstlagen och nya LVU. Vi har gjort det i en rad andra lagstiftningar. Jag nämnde också lex Tintin i mitt anförande.

Vi har också gjort det kopplat till HVB. Där har vi gjort allt det som den socialdemokratiska regeringen inte gjorde, trots att de fick 40 lagstiftningsdelar från Ivo för att kunna genomföra den här ändringen av lagstiftningen. Vi har gett pengarna, vi har tagit fram lagstiftningen och vi har gett mandat och verktyg. Och även där har vi sett till att barnets bästa är vägledande. Vi har stängt 56 hem hittills, medan Socialdemokraterna inte gjorde någonting.

Mina vänner! Barns rättigheter står i centrum. Jag är väldigt stolt över att vi tillsammans har genomfört det.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 13 augusti.)