Fastighetsrätt

Fru talman! Civilutskottet debatterar i dag även ett motionsbetänkande från allmänna motionstiden rörande fastighetsrätt.

Jag vill inledningsvis yrka bifall till reservation 12 av S, V och MP och i övrigt till förslaget i betänkandet CU11.

Senast vi debatterade fastighetsrätt kretsade mycket av diskussionen kring Lantmäteriets verksamhet, effektivitet, kvalitet och rättssäkerhet. Det är inte så konstigt. Lantmäteriet är en nyckelspelare för en fungerande fastighetsrätt. Glädjande nog kan vi konstatera att kompetensförsörjningen, inte minst genom vidareutbildning inom den egna verksamheten, har fungerat väl. Redan från 2019 kan vi också glädjande nog se att handläggningstiden har effektiviserats när det gäller samhällsservice och infrastruktur.

Betänkandet tar också upp flera andra frågor. Till exempel föreslås ett tillkännagivande till regeringen som också berör Lantmäteriets verksamhet. Det handlar om att tillgängliggöra geodata för myndigheter och allmänhet.

Fru talman! Vi socialdemokrater reserverar oss mot tillkännagivandet, men det är inte för att vi har någon avvikande uppfattning om de samhällsnyttor som kommer av att tillgängliggöra öppna geodata för myndigheter och allmänhet. Tvärtom välkomnar vi det uppdrag som Lantmäteriet redan har från regeringen att samordna geodataområdet nationellt. Och, fru talman, Sverige bygger i detta nu genom Lantmäteriets försorg en infrastruktur för att tillgängliggöra geodata.

Lantmäteriet har en drivande roll när det gäller att prioritera, initiera och leda arbetet med att bygga upp och förvalta infrastrukturen. Det gäller bland annat att ge råd och stöd till informationsansvariga organisationer - de som enligt lagen och förordningen om geografisk miljöinformation är skyldiga att göra sin information tillgänglig.

Lantmäteriet driver numera Geodataportalen, där öppna geodata görs tillgängliga. Dessutom förvaltar man den samverkansplattform som kallas Geodatasamverkan. Inom ramen för Geodatasamverkan kan avtal tecknas för att få tillgång till avgiftsbelagda geodata från Lantmäteriet, Sjöfartsverket och Sveriges geologiska undersökning, SGU.

Infrastrukturen för geodata ska göra det så enkelt som möjligt för så många som möjligt att hitta och använda geodata. Infrastrukturen innebär ett gemensamt sätt att organisera, bygga upp och förvalta, tillgängliggöra och underlätta användningen av geodata. Den bygger på ett brett samarbete som omfattar fler organisationer och fler datamängder och tjänster än de som omfattas av EU-direktivet Inspire. Samordningsansvaret innebär att Lantmäteriet utvecklar och förvaltar den nationella infrastrukturen för geodata tillsammans med kommuner, länsstyrelser, andra myndigheter och organisationer.

Ambitionen i tillkännagivandet är tydligt inriktad på att tillgängliggöra de geodata som i dag är avgiftsfinansierade inom ramen för geodatasamverkan. Därför, fru talman, vill jag ånyo poängtera att vi socialdemokrater ser de samhällsvinster som finns i att göra mer geodata tillgängliga som öppna och för användaren kostnadsfria.

Som jag redovisat pågår också redan ett intensivt arbete med att digitalisera hela samhällsbyggnadsprocessen. Men då frågan om att kostnadsfritt tillgängliggöra geodata som i dag är avgiftsfinansierade oundvikligen kommer att landa som en kostnadspost i statsbudgeten anser vi att frågan måste hanteras inom ramen för en sammanhållen budgetprocess. Det finns således inget behov av ett tillkännagivande.

Fru talman! Jag nämnde i inledningen av mitt förra anförande, om betänkandet CU9 Bostadspolitik, att många av de betänkanden vi behandlar i civilutskottet handlar om bostadspolitik i olika former. Det här är naturligtvis också en sådan pusselbit. Betänkandet CU11 Fastighetsrätt handlar i någon mån också om bostadspolitik, för utan en fungerande fastighetsrätt är det helt enkelt svårt att bygga något.

Det vi kan konstatera i dag är att handläggningstiden för en lantmäteriförrättning i genomsnitt uppgår till en bra bit över ett år. Det är naturligtvis en helt oacceptabel ordning, men så har det sett ut under en längre tid.

Vad är konsekvensen av detta? Jo, den yttersta konsekvensen är att det i många fall är väldigt svårt för markägare att utnyttja sin äganderätt, att få till stånd en fastighetsdelning, att påbörja en nybyggnation eller vad det nu kan vara som kräver någon typ av lantmäteriförrättning. Men det är naturligtvis ett problem också i större samhällsbyggnadsprocesser. Det lägger hämsko på stora delar av samhällsutvecklingen.

Därför, fru talman, yrkar jag bifall till reservation nummer 13. Den handlar om att det är dags att vi gör en rejäl översyn av Lantmäteriet och dess funktionssätt därför att Lantmäteriet av i dag helt enkelt inte fungerar. Vi har 39 kommunala lantmäterimyndigheter men också en centralmyndighet som har ansvar för helheten i detta, och som det ser ut i dag fungerar det inte.

En av de pusselbitar som vi tror är viktiga är att öppna upp för andra aktörer att vara med och bistå i arbetet i lantmäteriförrättningsprocessen. Vi har i dag en lång rad konsultföretag som är specialiserade på den här typen av verksamhet, men på grund av det regelverk vi har kan de inte delta i själva förrättningsprocessen. Det bidrar naturligtvis till att lägga hämsko på detta.

En annan fråga är hur man från politikens sida prioriterar detta, det vill säga vilka medel man skjuter till för att det ska kunna ske. Där kan jag konstatera att Moderaterna i sin budget lägger 20 miljoner mer på Lantmäteriet än januaripartierna tillsammans gör.

Därutöver föreslår vi ett tillkännagivande. Jag vill yrka bifall till utskottets förslag också i övrigt, men vi föreslår ett tillkännagivande om att regeringen mer skyndsamt måste tillgängliggöra geodata. Det har nu gått fyra år sedan Ardalan Shekarabi skrev en debattartikel, som också publicerades på regeringens hemsida, där han betonade vikten av att skyndsamt tillgängliggöra geodata. Det arbetet har gått alldeles för långsamt, och därför är det bra att riksdagen nu talar om för regeringen att det måste prioriteras med större intensitet än i dag.

Med det, fru talman, yrkar jag alltså bifall till reservation nummer 13 - för tids vinnande endast till den, men vi står naturligtvis bakom också våra övriga reservationer - och i övrigt till förslaget i betänkandet.

Fru talman! Ja, vi debatterar i dag fastighetsrätt. Jag vill börja med att ställa mig bakom utskottet i fråga om att tillgängliggöra geodata.

Lantmäteriet behöver i dag samordna myndigheters och kommuners geodata, alltså data om kartor, fastigheter, befolkning och annat underlag. Lantmäteriet behöver tillgängliggöra detta för att samordna och skapa effektivitet kring de geodata som i dag samlas in. De behövs för att snabba upp byggprocessen och minska kostnaderna och för att Sverige ska vara i framkant när det gäller digitaliseringen. Det är viktigt också eftersom många företag bygger upp sina system på dessa geodata, något som kan få väldigt positiva ekonomiska effekter med en väldigt liten insats i statsbudgeten.

Jag är glad att utskottet har ställt sig bakom möjligheten till fri tillgång till geodata som ett långsiktigt mål i det tillkännagivande vi riktar till regeringen.

Lantmäteriet med flera lämnade 2020 en rapport om att tillgängliggöra geodata kostnadsfritt. Man menade att det skulle bli en budgetär kostnad på 553 miljoner kronor. Sverigedemokraterna hade redan i sin riksdagsbudget i höstas ett tillskott på 250 miljoner kronor för att påbörja tillgängliggörandet av geodata. Stora samhällsekonomiska värden skulle möjliggöras genom fri tillgång till geodata. I rapporten pratas om samhällsekonomiska värden på mellan 10 och 21 miljarder kronor årligen. Det handlar alltså om en väldigt liten insats som ger en väldigt stor ekonomisk effekt.

Vi är från utskottets sida angelägna om att regeringen prioriterar ytterligare tillgängliggörande av geodata för myndigheter och för allmänheten. Regeringen bör återkomma med en lämplig finansieringslösning för tillgängliggörandet. Vi är därför glada att utskottet i dag faktiskt ställer sig bakom detta, vilket inte skett tidigare.

Den andra punkt jag tänkte ta upp i mitt anförande i dag gäller tomträtten. Den behandlas också i den för tids vinnande enda reservation i betänkandet som Sverigedemokraterna yrkar bifall till, reservation 2.

Tomträttssystemet är ett väldigt bra system eftersom det innebär att man som fastighetsägare eller bostadsrättsköpare inte behöver gå in med pengar för markkostnaden. Man behöver inte heller gå in med insatsen, vilket möjliggör för fler familjer och personer att skaffa sig en bostad. Det är i grunden ett bra system, som möjliggör för fler att få tillgång till bostäder.

Dock är systemet väldigt oförutsägbart. Det innebär kraftigt förhöjda kostnader när markvärdet stiger. Systemet är otryggt och blir därmed också oattraktivt för människor att gå in i just eftersom det är lite oförutsägbart och kan leda till väldigt höga kostnader för hushållsekonomin.

Detta system tillkom 1907, för över 100 år sedan, och reformerades 1953, när man såg ett behov av att göra förändringar i ett system som var fördelaktigt och bra och där man såg positiva effekter för samhället. Frågan är varför Socialdemokraterna och regeringen i dag är så obenägna att i modern tid reformera systemet igen för att möjliggöra för fler familjer att kliva in i ett tomträttssystem som gör att de får möjlighet till en egen bostad. Varför anpassar vi inte systemet efter dagens förutsättningar?

Med anledning av detta, fru talman, yrkar jag återigen bifall till reservation 2, som innebär att man ska se över tomträttssystemet för att möjliggöra för fler att använda sig av systemet med tryggare förutsättningar.

Fru talman! Kartläggning och fastighetsbildning hör med sina 400 år till de äldsta verksamheterna i staten. Redan på 1600-talet började den organisation som blev Lantmäteriet byggas upp för att rita kartor och ge kungen underlag för att anlägga städer, hamnar, näringsverksamhet och transporter. Men ganska snart blev uppgiften också att kartlägga människors egendomar så att de kunde beskattas.

I den delen är det ganska lite som har hänt. Staten har genom Lantmäteriet full kontroll på fastighetsbildningen, och kartorna finns kvar även om de nu digitaliserats, är mer sofistikerade och hänger samman med annan statistik.

Det hör till i den här debatten att man är kritisk till Lantmäteriet för dess långsamma handläggning och för att det finns alltför få alternativa sätt att bilda och ombilda fastigheter. Så har det dock varit länge och kommer kanske att förbli om vi inte bestämmer oss för att förändra det.

Fru talman! Det arbete som utförts med att ta fram den digitala infrastruktur för geodata som ska göra dem tillgängliga för alla som kan ha användning för dem är ett första steg. Nästa är att finna en finansieringsmodell som gör att man slipper betala direkt vid användandet. För Centerpartiet är det betydelsefullt att små kommuner, byggföretag, andra aktörer och enskilda inte missgynnas av en hög kostnad och därför avstår från att använda sig av geodata.

Ansvaret ska vara solidariskt, och det staten inte vill bekosta måste finansieras med en modell där många är med och delar på kostnaderna. Det är mycket positivt och inte alls obehövligt att en majoritet i utskottet riktar ett tillkännagivande till regeringen om att den ska snabba på med finansieringslösningar och också ta fram en standardisering av geodata.

I övrigt har Centerpartiet en del kritik att framföra, som vi också delar med andra. Det handlar just om långa handläggningstider för förhållandevis enkla ärenden, som omfördelning av andelstal i vägsamfälligheter. Detta kan tyckas som en obetydlig sak, men det kan hindra utvecklingen på en ort när andelstal är inaktuella under lång tid. Bara Riksförbundet Enskilda Vägar har 12 600 medlemmar. Exempelvis i Finland är detta något som samfällighetsföreningen kan ordna själv genom ett enkelt förfarande.

Som framgått har Lantmäteriet nu själva föreslagit detsamma som Riksförbundet Enskilda Vägar, nämligen att ett andelstal ska kunna ändras om två tredjedelar av andelsägarna ställer sig bakom. Det finns ett tillkännagivande sedan tidigare, och egentligen ska vi inte behöva yrka bifall till det, vilket vi inte heller gör denna gång.

Vidare är det olyckligt att det fortfarande finns juridiska otydligheter när det gäller hur samfälligheter ska agera för att reglera laddplatser för elfordon. Enligt Lantmäteriet kräver laddutrustning ofta en ny förrättning, vilket kostar stora summor. Det handlar också om stora investeringar, vilket kräver enighet i samfälligheten. Onödiga och osäkra regelhinder är det sista vi behöver i omställningen av fordonsflottan. Vi yrkar därför i dag bifall till reservation 7, som gäller detta.

När vi talar om Lantmäteriet är det, som jag inledde med, viktigt att framhålla dess centrala och viktiga roll när det gäller att hålla reda på grunderna för vår äganderätt - förfogandet över mark- och vattentillgångar. När det allmänna behöver ta mark i anspråk för att dra fram gemensam infrastruktur är det viktigt att man upplever att ersättningarna är rimliga och att man som markägare också kan ta del av de samhällsvinster som kommer sig av en ny väg, en kraftledning eller en mobilmast. Här har vi och Kristdemokraterna en glädjande samsyn och en gemensam reservation.

Detsamma gäller jordförvärvslagen, som lyfts upp som ett hinder då den hindrar juridiska personer från att köpa mark från enskilda markägare. Centerpartiet känner en väldigt stor oro över att en ändring i jordförvärvslagen skulle leda till svårigheter för exempelvis unga att hävda sig gentemot bolag vid köp av fastigheter. Vi ser inte ett behov av förändringar av delar av jordförvärvslagen som skulle göra det möjligt för juridiska personer såsom större bolag att köpa mark.

Det är inte nu heller läge att hålla inne med kritiken mot långa handläggningstider hos Lantmäteriet. Digitaliseringen erbjuder många möjligheter att förenkla och snabba på, genom att lantmätaren inte behöver vara på plats och genom att förrättningssammanträden kan vara digitala eller lösas på andra sätt. Vi ser också möjligheter för Lantmäteriet att överlåta det praktiska arbetet med fastighetsbildning till utomstående. Kunskapen och kompetensen är, som Carl-Oskar Bohlin nämnde, stor hos de konsultföretag som sysslar med bostadsbyggande och infrastruktur. Den borde kunna nyttjas bättre.

Närhetsprincipen borde gälla, och i kommunerna finns kompetensen och ibland även resurserna. Redan i dag har 39 kommuner egna lantmäterimyndigheter som genomför avstyckningar, fastighetsreglering, sammanslagning och klyvning av fastigheter - i stort sett alla de uppgifter man annars vänder sig till Lantmäteriet i Gävle med. Centerpartiet förespråkar att fler kommuner än i dag ska tillåtas inrätta egna lantmäterier och även samverka kring lantmäteritjänsterna över kommungränserna.

Fru talman! För Centerpartiet är äganderätten helt grundläggande. Varje gång någon förespråkar nya och utvidgade riksintressen protesterar vi. Detsamma gäller när någon utan ersättning hindras från att bruka sin skogs- eller ängsmark, och vår hållning när det gäller strandskyddet går ju ut på att man ska kunna bebygga sin fastighet även om den skulle finnas vid en bäck eller en mindre sjö.

Fastighetsbildningen ska vara rättvis och korrekt, och det står inte i motsatsförhållande till att det ska gå snabbt och effektivt och göras i nära dialog med de människor som berörs.

Fru talman! Ett av kommunernas viktigaste verktyg för ett offensivt bostadsbyggande är markpolitiken, och markpolitiken behandlas just i det här betänkandet, Fastighetsrätt. En förutsättning för att genomföra viktiga samhällsbyggnadsåtgärder är att kommunen också äger exploaterbar mark. I kommuner som blir beroende av enskilda markägares goda vilja för att planlägga och därefter bygga riskerar bostadsbyggandet att bli ojämnt, oberäkneligt och otillräckligt.

Kommunernas möjlighet att förvärva attraktiv byggmark har dock minskat efter att riksdagen 2010 ställde sig bakom den borgerliga regeringens förslag om att avskaffa förköpslagen. Förköpslagen gav en kommun förköpsrätt vid försäljning av vissa typer av fastigheter. Lagen var ett viktigt redskap för kommunernas fysiska planering och tätbebyggelseutveckling och ett stöd för fler exploateringsavtal.

Byggrättsutredningen har haft i uppdrag att se över kommunernas möjligheter att säkerställa att befintliga byggrätter tas i anspråk. Bakgrunden till uppdraget är det stora behovet av att snabbt få fram bostäder.

Vi kan inte bygga bostäder utan mark. Och mängden mark är begränsad. Så är det i varje kommun och i varje land. Det är väldigt viktigt att vi använder den mark som vi har på ett bra och effektivt sätt.

Det finns försörjningskrav när det gäller bostäder. Alla som behöver någonstans att bo ska få en bostad att bo i - en rimlig bostad som man har råd med. Utan mark kommer detta inte att vara möjligt. Vi kan prata hur mycket vi vill om bostadspolitik och om att bygga bostäder, men har vi ingen mark att bygga på kommer det inte att hända något. Därför är markpolitiken väldigt viktig för bostadspolitiken.

Fru talman! Byggrättsutredningen överlämnade i augusti 2018 sitt betänkande Ett snabbare bostadsbyggande. Utredningens analyser visar att problemen med dröjsmål och byggrätter oftast avser privatägd mark, eftersom kommunerna har skarpare verktyg för att snabbt få fram bostäder på egen mark. Utredningen anser därför att kommunerna i större utsträckning bör bedriva en strategisk och långsiktig markpolitik med syfte att förvärva egen mark.

Bland annat föreslår utredningen att Boverket ska få i uppdrag av regeringen att utreda frågan om införandet av en kommunal förköpslag som ska underlätta bostadsbyggande och tätortsutveckling i kommunerna. Utgångspunkten för Boverkets uppdrag bör vara att utreda en ny, modern förköpslag som också kommer till rätta med de problem som fanns i den tidigare förköpslagen.

Fru talman! Jämlikhetskommissionen har i betänkandet En gemensam angelägenhet ställt sig bakom Byggrättsutredningens förslag om att utreda ett införande av en moderniserad kommunal förköpsrätt. Enligt min mening bör regeringen ge Boverket eller en särskild utredare ett sådant uppdrag och därefter återkomma till riksdagen med förslag till en ny förköpslag.

Jag står bakom Vänsterpartiets samtliga reservationer men yrkar bifall endast till reservation 10 i betänkandet.

Fru talman! Ett planarbete i kommunen från idé till verklighet tar enligt min mening alldeles för lång tid samtidigt som Lantmäteriet tar lång tid på sig att göra avstyckningar. Lägg därtill överklagandetiden, som är en möjlighet för den som önskar förhala en byggnation. Man kan fråga sig om det är rimligt att vi tillåter så långa ledtider.

När olika delar i samhället samverkar - eller inte samverkar - tar det lång tid. Allt kan vi inte påverka. En del är dock vårt ansvar, en del är länsstyrelsens ansvar, en del är rättsväsendets ansvar, en del är kommunernas ansvar och en del är faktiskt den enskilde medborgarens ansvar. Var och en måste fundera på hur man kan hjälpa till att minska sträckan och tiden från idé till färdigt hus.

Något vi faktiskt kan påverka är Lantmäteriet. Dess verksamhet måste användas så effektivt och ändamålsenligt som möjligt. För ett stort antal verksamheter och för hela samhällsbyggnadsprocessen är Lantmäteriets insatser av avgörande betydelse. Bostadsbyggande kräver bildande av nya fastigheter, och byggande av järnvägar kräver markupplåtelser med stöd av fastighetsbildningslagen, ledningsrättslagen och anläggningslagen. Näringsliv gör affärer där fastighetsreglering och avstyckning är avgörande för etablering av nya företag och utveckling av företag. Vi måste låta Lantmäteriet ta hand om sådant som måste göras där och låta andra aktörer ta hand om de andra delarna.

Enligt min uppfattning skulle många aktörer - konsulter, byggföretag eller fastighetsägarna själva - kunna utföra en del av det som Lantmäteriet i dag gör, till exempel mätningsdelen i en förrättning, vilket dagens regelsystem förhindrar. Vi måste ta detta på allvar och reformera Lantmäteriets arbete om vi vill att ledtiderna från idé till färdigt hus ska minska.

Fru talman! Digitaliseringen är, vill jag hävda, i många stycken ännu i sin linda i Sverige. Vi har byggt motorvägar för digitalisering, och vi har kapacitet i form av produkter, men vi har ännu inte börjat använda digitaliseringen fullt ut.

Lantmäteriet har dock försökt att ligga i framkant och har tagit fram en färdplan för att möjliggöra öppna geodata. Det finns dock de som vill stoppa detta genom gamla avtal, avgifter med mera. Jag tror att man måste släppa lös den kraft som finns i digitaliseringen och låta alla använda den. Hur vi finansierar detta kan vi alltid diskutera, men att skapa ett system där varje enskild aktör ska sluta avtal och betala en avgift kommer bara att leda till att det inte används så effektivt som möjligt.

Om man använder digitaliseringen fullt ut kan man effektivisera och underlätta många delar av Administrationssverige, samtidigt som det skapar möjlighet till enklare, snabbare och rättssäkrare beslutsförmåga.

Detta skapar ett behov av harmonisering av system och av att man ohämmat kan byta information för att på olika sätt använda samma information många gånger. Vi måste alla, också vi politiker, våga släppa sargen och släppa in andra för att vinna något i andra ändan.

Offentliga geodata är ett sådant exempel, som finns med i förslagen i dag. Offentliga geodata är en nödvändig grundsten i byggandet av vårt framtida samhälle, där vi använder våra samlade resurser så bra som möjligt och så rättssäkert som möjligt. Jag är väldigt glad att vi har ett tillkännagivande kring det, och jag hoppas att det går igenom.

Jag skulle också vilja säga något om tomträttssystemet, som i dag inte är attraktivt. Jag tror att det med en förändring kommer att kunna vara attraktivt, men det är dåligt använt i dag. Vill man få fart på villabyggandet tror jag att tomträttssystemet är en möjlighet. Tomträttssystemet måste reformeras. Det måste göras attraktivt och förutsägbart. Jag menar att avgälden måste kunna justeras varje år och inte, som i dag, vart tionde år. Avgäldsräntan måste anges i lag så att den som har en tomträtt också vet vad den ska kosta i framtiden.

Vi behöver bygga fler villor. Tomträtten kan bidra till det, och med en tomträtt blir det initialt mycket billigare för den enskilde.

Jag yrkar bifall till reservation nummer 4.

Fru talman! Det finns två delar i detta betänkande som jag särskilt vill lyfta upp.

Den första handlar om geodata. Vi i Liberalerna är glada att detta förslag nu har vunnit gehör hos utskottet och att ett tillkännagivande riktas till regeringen om att regeringen bör prioritera att tillgängliggöra geodata och skynda på arbetet med standardiseringen av geodata.

Geodata är nödvändiga pusselbitar för att samhället ska kunna dra nytta av digitaliseringens alla möjligheter. Tillgång till geodata är en mycket viktig del i digitaliseringen och effektiviseringen av hela samhällsbyggnadsprocessen. Det har också stor betydelse inom fler samhällsområden för myndigheter, företag och privatpersoner. Avsaknaden av geodata kan få stora konsekvenser, som till exempel vid skogsbranden i Västmanland 2014, där släckningsarbetet försvårades för att de data som behövdes inte fanns till hands.

En standardisering för att få enhetliga geodata skulle kraftigt förbättra såväl samhällsplanering som katastrofinsatser. Arbetet med standardisering pågår, men det bör intensifieras eftersom detta i nuläget innebär ett hinder mot att utnyttja potentialen med geodata.

Den andra delen, fru talman, handlar om vår reservation 6, som jag yrkar bifall till. Den berör utvidgad rätt för kommuner att anordna gång- och cykelvägar. I början av året presenterade Trafikverket en rapport där den samlade bedömningen var att man ofta upplever att cykelprojekten hindras av svårigheter att få åtkomst till mark.

När ett nytt område planeras kan man i planläggningen säkra mark för gång- och cykelvägar. Men ibland behöver gång- och cykelvägar byggas eller breddas utan att det är föremål för planläggning, och kommunerna kan behöva tillgång till mark som är i privat ägo för att lösa frågan. Det blir såklart en avvägning mellan markägarintresset och det allmänna intresset.

Det finns flera exempel ute i landet där barn behöver gå i vägrenen för att ta sig till idrottshallen, till exempel. Det finns också exempel på ställen där man anlagt GC-vägen på den obebyggda sidan av en tungt belastad väg för att slippa svåra och komplicerade markintrång, med effekten att oskyddade trafikanter behöver korsa vägen onödigt många gånger.

Redan 2002 föreslog Lantmäteriet i sin rapport Översyn av anläggningslagen att det skulle införas en större möjlighet för kommuner att anordna bland annat gång- och cykelvägar. En möjlighet att upplåta rätt för kommunerna att anordna gång- och cykelvägar har också förordats i betänkandena Ökad och säkrare cykling, från 2012, och Fossilfrihet på väg, från 2013.

I det förstnämnda betänkandet anfördes att behovet av att anlägga cykelvägar hade ökat sedan Lantmäteriet upprättade sin rapport 2002 - och nu har behovet ökat under ytterligare tio år. Utredaren gjorde bedömningen att förslaget avseende kommunernas rätt att anordna cykelvägar borde genomföras, men hittills har inget hänt.

Riksdagen har nyligen, på förslag av trafikutskottet, beslutat om ett tillkännagivande om att regeringen bör återkomma med förslag som gör det möjligt att anlägga friliggande cykelvägar utan krav på direkt anslutning till vägar avsedda för motortrafik. Rapporten och tillkännagivandet analyseras för närvarande inom Regeringskansliet. Jag anser att det är angeläget att frågan om en ändring av anläggningslagen för att ge kommuner ökade möjligheter att anordna gång- och cykelvägar uppmärksammas i det pågående arbetet.

Bättre möjligheter för kommunerna att anordna gång- och cykelbanor är bra, både ur trafiksäkerhetssynpunkt och ur ett klimatperspektiv.

Slutligen, fru talman, vill jag säga några ord om Lantmäteriet. Vi är alla överens om att handläggningstiderna är för långa och att behovet av digitalisering är stort. Långa handläggningstider leder till långa ledtider i byggprocesserna. Behovet av att få på plats den nya uppföljningsmodellen, som myndigheten arbetar med, är stort.

Liberalerna är inte främmande för att i framtiden låta fristående aktörer göra delar av de uppgifter som Lantmäteriet i nuläget gör, som flera har varit inne på tidigare i debatten. Men just nu vill vi att Lantmäteriet prioriterar arbetet med digitaliseringen och med att tillgängliggöra öppna geodata, i enlighet med det tillkännagivande som nu riktas till regeringen.

Fru talman! Gamla feodala strukturer är inget som ska bevaras i ett modernt samhälle. Det är något som bör förpassas till historiens soptipp och bara omtalas i historieböckerna.

År 1280 infördes det svenska adelssystemet. Adeln bestod till en början av en sorts kungliga legoknektar som slapp betala skatt för att de ställde upp med soldater till kungen när han kallade. Sedan fick de lön i form av beslagtagen mark. Så småningom försvann plikten att ställa upp med soldater, men adelsprivilegierna fanns kvar. Privilegierna fastslogs i lag 1626 och avskaffades i praktiken först 1866.

Att instifta ett fideikommiss var under 1700-talet ett sätt att behålla egendomar odelade vid arvskiften och sätta arvslagstiftningen ur spel. Egendomskonstruktionen gjorde ofta just den äldste sonen till ny herre medan döttrar och övriga söner gjordes arvlösa.

Ett fideikommiss innebär att en person på grund av en föreskrift i ett gåvobrev eller testamente innehar en egendom med ett slags inskränkt rätt att disponera över den. Vanligen står det i ett testamente gällande egendomen att den för obegränsad tid ska ärvas av den äldste manliga arvingen i kommande släktled och att egendomen inte får belånas eller säljas eller förminskas på annat sätt.

Fru talman! Man skulle kunna tro att regeringen, med socialdemokrater och miljöpartister, inte skulle vilja behålla dessa fideikommiss med deras orättvisa konstruktion och deras patriarkala karaktär. Men trots att riksdagen 1963 antog en lag om avveckling av fideikommissen finns de fortfarande kvar. En undantagsregel ger regeringen möjlighet att förlänga dem, och så har också gjorts.

Att behålla en patriarkal lagstiftning som åsidosätter dagens arvslagstiftning framstår ur ett jämlikhets- och jämställdhetsperspektiv som absurt. Det är dags att avveckla detta system. Vi har hållit på i nästan 50 år. Det är inte rimligt att det tar så lång tid.

Fru talman! I dag är Sverige ett av världens mest utvecklade länder när det gäller jämställdhet och demokrati. Men man måste fråga sig om vi är ett så modernt och demokratiskt land som vi tror när regler från 1700-talet ännu blockerar rätten till enskilt ägande för befolkningar i hela bygder.

Vi har kvar ett system som grundar sig i gamla historiska konstruktioner, de historiska arrendena. Med historiska arrenden avses sådana arrenden som innehafts av medlemmar av samma släkt i flera generationer. Det är arrendatorerna själva som har fått svara för alla investeringar, som har fått bryta ny mark, bygga jordbruksbyggnader, konstruera bevattningssystem med mera.

Under hundratals år har de lagt ned kraft, möda och pengar på att utveckla sin verksamhet men har inte kunnat få en säkerhet i den. Någon annan är där och håvar in av vinsten, utan att lyfta ett finger. När arrendatorn har gjort miljoninvesteringar höjer ägaren arrendet. Värdet på marken har ju ändå ökat, tack vare investeringarna.

Det är orättvist att jordbrukarna inte har någon möjlighet att förvärva den trygghet och rättssäkerhet som ett friköpande av den arrenderade gården skulle ge. Det finns en obalans i det avtalsförhållande som råder mellan jordägare och arrendator, där arrendatorn är den svagare parten. I praktiken är många av de personer som arrenderar den typen av mark fortfarande frälsebönder. I många fall har de inte heller möjlighet att vidta åtgärder, till exempel att skjuta av vildsvin och gäss som förstör grödorna. Den jakträtten ska nämligen hyras ut av ägaren.

Fastighetsrätt

Fru talman! Sverige är det enda land i Norden som har kvar det här systemet. Det kan inte vara meningen att dessa gamla feodala strukturer ska finnas kvar i vårt land. Efter en utredning 1991 lade en enhällig kommitté fram ett förslag till en lag om att friköpa historiska arrenden. Något förslag till lag om friköp lades dock aldrig fram av regeringen i samband med att man behandlade övriga frågor.

Det man klarade av att införa i Danmark 1919, en laglig rätt att friköpa arrenden, borde vi klara av att införa i Sverige nu mer än 100 år senare. Inför rätten till friköp av de historiska arrendena!

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 18 mars.)

Översyn av rese-garantisystemet