En strategi för romsk inkludering och andra minoritetsfrågor

Herr talman! Jag hade utgått från att en annan talare som stod anmäld på talarlistan skulle inleda denna debatt. Denna debatt ska handla om betänkandet En strategi för romsk inkludering och andra minoritetsfrågor . Jag hade tänkt börja tala om andra minoritetsfrågor och nästan inte beröra det övriga i betänkandet. Det utgick jag från att den föregående talaren på talarlistan skulle ha talat om. Det är bra att det kommer en strategi för den romska inkluderingen. Det är bra att man faktiskt gör någonting på allvar. Men som så ofta är det lite för lite och lite för sent med vissa saker. Det finns en reservation som handlar om att de kommuner som man utser för att göra pilotverksamhet också ska få tydliga mål för vad denna pilotverksamhet ska leda till. Det är en bra reservation. Det finns också en reservation om kravet på modersmålsundervisning. Vi vet att bra modersmålsundervisning möjliggör för barn att ta till sig alla ämnen på ett mycket bättre sätt. Därför är det olyckligt att man inte ställer samma krav på modersmålslärare som på lärare i andra ämnen. Nu tänkte jag gå över till något av det som ryms inom orden "andra minoritetsfrågor" och tala om den samiska ursprungsbefolkningen i Sverige. Vänsterpartiet står bakom tre reservationer i betänkandet som berör den samiska befolkningen. Men för att inte dra ut på voteringen senare tänkte jag begära omröstning i kammaren bara om reservation 5 om ratificering av ILO:s konvention 169. Majoriteten i utskottet väljer att inte tillstyrka Vänsterpartiets motionsyrkande om ratificering av ILO:s konvention 169 om urfolkens rättigheter. Frågan om ratificering av denna konvention har behandlats många gånger, senast våren 2008 här i kammaren. Då ansåg man att det var angeläget att ett beslut inte skulle hastas fram. Nu, fyra år senare, anser utskottsmajoriteten att det inte går att ratificera konventionen eftersom alla rättsliga förutsättningar inte är utredda och att man inte vill föregripa den pågående beredningen i Regeringskansliet. Det är bra att det pågår en beredning, men det finns också möjligheter att trycka på ytterligare för den. Vänsterpartiets uppfattning är att regeringen måste agera snabbare och mer för att garantera den samiska befolkningens rättigheter. Det krävs initiativ för att komma vidare i markfrågorna, och det krävs samtal och samråd med samtliga inblandade parter, inte minst för att komma vidare i de konflikter som har skapats mellan renägande samer och icke renägande samer. Den svenska statens agerande genom historien har skapat problem och konflikter som staten också måste ta ett ansvar för att lösa. Detta är inte frågor som löser sig själva, och det går inte att vänta. Det är inte heller rimligt att bara lägga över detta på rättsliga processer där olika delar i denna konflikt och olika parter måste ta det ekonomiska ansvaret för att lösa problemet. Staten måste ta ett ekonomiskt ansvar och jobba vidare för att lösa dessa konflikter. Vänsterpartiet motionerade i riksdagen om ratificering av ILO:s konvention 169 för första gången våren 1991. Då togs denna konvention upp med anledning av en skrivelse. Den antogs på ILO:s konferens 1989. När den togs upp här för första gången 1991 hade Norge redan antagit och ratificerat konventionen. Man hade inte alla rättsliga avvägningar klara men valde att ratificera konventionen för att sedan använda den som en grund och ett underlag för den vidare juridiska processen. Den svenska regeringen uttalade då att det vore önskvärt att det på längre sikt skulle bli möjligt även för Sverige att tillträda konventionen. Frågan är hur lång tid det ska ta. I juni fyller konventionen 23 år. Riksdagen behandlade den första gången för 21 år sedan. Vi tycker att det är dags att ta tydliga och starka steg nu. Därför yrkar jag bifall till reservation 5.

Herr talman! Jär i Öbdalim språkum wir öbdalsku. Så skulle jag förmodligen ha sagt om jag kom från Älvdalen. Det ni hörde betyder: Här i Älvdalen pratar vi älvdalska. Det är snart 400 år sedan älvdalsmålet först uppmärksammades i något större sammanhang, det vill säga i nedtecknad form. Älvdalskan är utvecklad ur fornnordiskan och påminner allra mest om det språk som talades över hela Norden för 1 500 år sedan. Språket har ett helt eget ordförråd, en annorlunda grammatik och kan ofta te sig oförståeligt för oss som talar svenska. Men det finns även likheter med nutida språk. Många älvdalska ord påminner om engelska, och skriftspråket använder sig av samma slags tecken som isländskan. I dag talas språket av 3 000-6 000 människor, varav de flesta bor kvar i Älvdalen i mitt hemlän Dalarna. En av motionerna i det betänkande som vi nu har att ta ställning till handlar om älvdalskan och om att erkänna den som minoritetsspråk. Minoritetsspråkskommittén har konstaterat att det är komplext att bedöma vad som är dialekt och folkmål, och såväl kommittén som regeringen bedömer det viktigt att älvdalskan bevaras som en del av det svenska kulturarvet och att språket förs vidare till nya generationer. Herr talman! De stora frågorna som behandlas i detta betänkande handlar om en samordnad och långsiktig strategi för romsk inkludering och dessutom 13 motioner från den allmänna motionstiden 2010/11 om våra nationella minoriteter vad gäller nordisk samekonvention, initiativ till sameparlament, samernas rättigheter och utvidgning av de finska förvaltningsområdena och det redan sagda från mitt hemlän, nämligen bevarandet av det älvdalska språket. Men vad är då en nationell minoritet? Det kan man kalla de etniska minoriteter som har en långvarig språk- och kulturgemenskap innanför den nationella gemenskapen, vanligen längre än hundra år eller fyra generationer. Enligt internationella konventioner - ILO:s konvention 169 och Europarådets konventioner för skydd av nationella minoriteter och minoritetsspråk - har sådana minoriteter rätt till skydd och stöd för att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur. Men man bör också skilja mellan urbefolkning, nationell minoritet, minoritetsspråk och invandrare i modern tid. Inom EU finns i dag bara en erkänd urbefolkning, nämligen samerna. Övriga grupper har olika former av minoritetsstatus och skydd för minoritetsspråken. De nationella minoriteterna är givetvis ofta en ursprungsbefolkning i landet men har inte erhållit ursprungsstatus utan är kategoriserade som minoritetsbefolkning inom en nation. Regeringens skrivelse om romsk inkludering innehåller en långsiktig strategi under en tjugoårsperiod och också en satsning på utvecklingsarbete främst inom utbildning och arbete. Till detta har regeringen avsatt medel under åren fram till 2015. Skrivelsen följer i stort slutbetänkandet Delegationen för romska frågor som lades fram år 2010. Den tjugoåriga strategin har upprättats inom ramen för den minoritetspolitiska strategin - en proposition från år 2008. Man har utgått från ett rättighetsperspektiv. Romernas situation är ovärdig ett demokratiskt välfärdssamhälle som vårt, och det finns inga genvägar till jämlika villkor för romer. Situationen kräver därför en långsiktig, uthållig och målmedveten strategi som ska säkerställa romernas mänskliga rättigheter i Sverige - en strategi med tre övergripande mål: att stänga välfärdsgapet mellan romer och andra grupper att häva romernas maktunderläge att reparera romers tillit till majoritetssamhället och överbrygga förtroendeklyftan. I regeringens skrivelse betonas, som sagt, vikten av att kommuner och myndigheter ska vara delaktiga och ta ett tydligt och aktivt ansvar. Herr talman! Jag yrkar bifall till denna skrivelse och till utskottets förslag i betänkandet samt avslag på de motioner som väckts. Herr talman! Jag skulle också vilja belysa några samefrågor: I norra delen av mitt hemlän Dalarna har vi landets sydligaste sameby i Idre. En sameby är normalt ett geografiskt område i väst-östlig riktning. Idre sameby sträcker sig i väst från norska gränsen till i öst ned mot Särna. Samebyn bildades 1983 efter en rekonstruktion av "gamla" Idre sameby och är Sveriges sydligaste renskötselområde. Medlemsantalet i byn uppgår i dag till 36 personer, varav 13 är renägare. I somras hade jag förmånen att få följa samernas arbete i samebyn och att få insikt i den dagliga problematiken som rör allt från renskötseln, renskötselområdet och vargfrågan till näringspolitiska frågor och de produkter som framställs från renen. Sammanlagt finns det i dag 43 samebyar i Sverige, vartill kommer åtta byar i östra Norrbotten som bedriver renskötsel inom ett koncessionsområde med tidsbegränsat tillstånd. I övrigt kan samebyarna delas in i fjällbyar respektive skogssamebyar, beroende på inom vilket område renskötseln bedrivs. Idre sameby räknas till fjällsamebyarna. Rennäringen är basen. Man säger att rennäringen, samisk kultur och samiska kulturprodukter är "starka" tillväxtfaktorer i övre Älvdalens kommun. Visionen för byn är att synliggöra rennäringen och den sydsamiska kulturen. Därför är det, herr talman, viktigt att vi gör det möjligt för denna viktiga minoritetsgrupp att få utveckla sin egen identitet och kultur. Sametinget utgör en viktig del som folkvalt organ. Men det måste vara tydligt när det gäller att skilja detta från rollen som myndighet under regeringen. Det har också under ett antal år diskuterats huruvida vi ska ha en gemensam nordisk samekonvention. Arbetet med det inleddes redan 1995. Fortfarande pågår förhandlingar mellan Sverige, Norge och Finland i frågan. Utskottet har tagit initiativ till ett kunskapsseminarium om samekonventionen. Utskottet menar att det också är viktigt att utreda de rättsliga förutsättningarna för exempelvis gränsdragningar kring renskötselområden innan man går in och ratificerar ILO:s konvention 169. En utredning om detta pågår för närvarande i Regeringskansliet. Utskottet vill därför invänta denna. Därefter kan ytterligare beslut fattas i frågan om ratificering.

Herr talman! Jag vill tacka föregående talare för att hon belyst den motion som min partikollega Kenneth Johansson från Falun väckt i riksdagen och som handlar om älvdalskans ställning som också ingår som en del i det betänkande vi nu debatterar. Främst tänker jag här belysa samernas rättigheter samt förutsättningarna för att Sverige enligt motionskrav i riksdagen ratificerar ILO-konventionen 169 om urfolkens rättigheter. En viktig fråga är om det är domstolar eller politiker som ska lösa frågorna om samernas rättigheter. Jag tror att det behövs både domar och politiska beslut, alltså även lagstiftning, för att lösa detta. Som jag uppfattar det kan det bli väldigt dyrt att domstolsvägen lösa de problem som finns inom renbetesområdet. En dyr erfarenhet var det för de 105 fastighetsägarna i Nordmaling som av Högsta domstolen i april 2011 ålades att betala 3,8 miljoner i ersättning för tre samebyars rättegångskostnader samt därutöver sina egna advokatkostnader. Domen var en tydlig framgång för samerna i tre samebyar som tillerkändes renbetesrätt i Nordmaling mot fastighetsägarnas bestridande. Enligt en karta i Nationalencyklopedin omfattar renbetesområdet cirka en tredjedel av Sveriges yta. Vad domarna i skattefjällsmålet från 1981 och i Nordmalingsmålet från 2011 tillsammans säger kan väl totalt sett sägas vara att samerna har renbetesrätt men inte äganderätt till någon del av renbetesområdena. Man kan se det som en i dag inte lagfäst form av servitut som belastar de fastigheter som finns i varje fall inom vissa delar av renbetesområdet. FN-organet ILO:s konvention 169 om urfolkens rättigheter är från juni 1989. En svensk utredning om konsekvenserna av ett godkännande av konventionen tillsattes 1997. Utredningen var klar 1999. Den gjordes av landshövding Sven Heurgren med hjälp att ett stort antal experter. Sven Heurgren fastslog att Sverige borde ratificera ILO-konventionen. Men hans samråd med markägare, kommunala företrädare och statliga myndigheter inom området visade att en klar majoritet var mot en svensk anslutning till konventionen. De förordade i stället lokala praktiska lösningar av de konflikter som finns. Sven Heurgren konstaterade att ILO-konventionen inte innehåller några instrument för hur konflikter mellan ursprungsfolken och andra grupper ska lösas. Konventionen är endast inriktad på att säkra ursprungsfolkens ställning. Heurgren förordade en gränsdragningskommission. Den skulle tillsättas för att klara ut rättigheterna till renbete, jakt och fiske. Nu är det 13 år sedan Sven Heurgrens utredning. Men ingen svensk regering har löst de frågor som Heurgren ville ha lösta före en ratificering av konventionen. Sametinget har också svårt att hantera frågorna om den dialog som behövs med regeringen för att komma vidare i rättighetsfrågorna. Ska man komma vidare behövs det, enligt min bedömning, ett ersättningssystem eller försäkringssystem som gör att markägare som drabbas av skador på mark och skog på grund av renarnas betesutnyttjande måste kunna få ersättning. Utan det kommer det att vara svårt att lösa de konflikter som kan uppstå mellan samer och markägare när skador uppkommer. Som jag uppfattar det är det inte så ofta sådana här skador uppkommer. Men för en enskild skogsägare kan skadorna uppgå till mycket stora belopp, med konflikter som en naturlig följd. Vidare är det, som jag ser det, viktigt att i frågorna om äganderätten beakta att den grundlagsreform vi förra året beslutade i riksdagen innebär ett förstärkt ägandeskydd i enlighet med EU-lagstiftningen. Vi kan också hämta erfarenheter från Australien. Kollektiv äganderätt för grupper i ursprungsbefolkningen där har varit svår att hantera. Det har lett till stora interna konflikter. När det gäller jakt- och fiskefrågor är det också knepigt, för nu finns i viss mån företräde för samer. Men de skulle kunna få en sämre ställning om nya gränser dras när det gäller jakt som påverkar jakt- och fiskerättigheter. Min slutsats är att vi inte har förutsättningar att nu i riksdagen besluta i enlighet med motionskrav om ratificering av ILO-konventionen 169. Men det bör vara möjligt att gå vidare för att lösa de problem och konflikter som finns i de här rättighetsfrågorna.

Herr talman! Jag hörde Per-Ingvar säga att när man hade samråd efter remissrundan för utredningen 1999 hade markägare, myndigheter och statliga företrädare generellt så mycket synpunkter att man inte kunde gå vidare. Det är väl lite det som är problemet med det här, alltså att det är statliga myndigheter och markägare som har utredningsmaterial och en stark grund för att hävda sin rätt. Hur länge ska man hålla på innan staten faktiskt tar sitt ansvar? Det behövs ekonomisk ersättning som man kan gå in med, enligt Per-Ingvar. Ja, det är väl ett alldeles utmärkt sätt att gå vidare. När tänker staten ta något initiativ till att faktiskt göra det och inte vänta på rättsliga processer?

Herr talman! Jo, det är riktigt att det finns konflikter i det här, och det finns konflikter som behöver lösas. En del av lösningen kan ligga just när det gäller ekonomin, men när det till exempel gäller det som har varit uppe i Nordmalingsdomen finns det som jag ser det möjligheter att titta på den. Hur kommer man vidare? Det är ett uppdrag jag tycker att man inom regeringen måste ta. Man håller på. Det är inte så att frågan ligger vilande, utan det pågår ett arbete inom Landsbygdsdepartementet där domen som kom för ett år sedan naturligtvis är en viktig del i hur man kommer att kunna gå vidare.

Herr talman! För 21 år sedan sade man att det vore önskvärt att på sikt kunna ratificera. Hur lång tid bedömer man att det ska ta nu? I utredningen 1999 bedömde man att det behövdes fem år. Sedan hade man en utredning som var klar i mitten av 2000-talet. Det är fortfarande så att det bara rullar och rullar. Det händer inte mycket. När tänker staten i så fall ta det här ansvaret och se till att det blir någon form av dialog så att man kommer vidare i frågan?

Herr talman! En del av de här frågorna diskuteras i arbetet med den nordiska samekonventionen. Det arbetet pågår. Just nu uppfattar jag att det är Finland som gör att man inte kommer framåt, men sannolikt kan en hel del av de här frågorna lösas inom ramen för den nordiska samekonventionen, som jag vet att det pågår ett arbete med.

Herr talman! Det mesta som finns att säga om betänkandet KU17 är väl redan sagt, så jag tänker kanske inte upprepa så mycket av det jag har hört. I betänkandet finns det reservationer. En reservation har nr 1, och den gäller frågan om modersmålslärare och undantaget från kravet på lärarlegitimation. Efter visst funderande har vi kommit fram till att det är en reservation vi stöder. För övrigt när det gäller det som sägs om den långsiktiga strategin för romsk inkludering har statsrådet Erik Ullenhag besökt oss vid ett par tillfällen. Det har varit glädjande att höra det han säger, för han har talat om att man måste ta hänsyn till hur mångfasetterad gruppen är. Det finns romer, och det finns andra romer. De behöver varken ha språk eller kultur särskilt mycket gemensamt. Han har talat om problemet med den ömsesidiga misstro som finns och misstron mot majoritetssamhället samt olika intressen som står mot varandra. Varje barn har rätt att gå i skola, även de flickor som tillhör en kultur där man kanske inte anser att det är särskilt angeläget. Det är väldigt bra att statsrådet poängterar den här problematiseringen, för orsaken till det särskilda yttrande vi har är just att vi tyckte att regeringens skrivelse innehöll väldigt lite om hur komplexa de här frågorna är. Det är just för att det inte är första gången vi i Sverige eller på andra håll försöker att arbeta med de här frågorna - resultaten har kanske inte alltid varit särskilt lysande - som vi tror att man för att det här oerhört viktiga arbetet ska lyckas inte får blunda för alla svårigheter som finns. I den meningen var det väldigt glädjande att höra vad Ullenhag hade att säga när han besökte oss.

Herr talman! Betänkandet tar upp minoritetsfrågor, i synnerhet romers inkludering i det svenska samhället. Det är en folkgrupp som länge har stått och fortfarande står vid sidan om i många viktiga avseenden. Regeringen har redovisat en mängd åtgärder under en tjugoårsperiod för att underlätta romernas inkludering. Jag kan nämna till exempel stärkandet av romernas språk romani chib, stärkandet av utbildning för rätt utbildade yrken som modersmålslärare och flera andra saker. Vi är medvetna om att detta inte är tillräckligt; det kommer att behöva göras mer. Vi har också en lång historia av att ha misslyckats. Romerna har funnits i det svenska samhället i femhundra år. De är ännu inte inkluderade, och vi har tyvärr inte förhoppningen att det ska ske snabbt under de närmaste 20 åren. Inriktningen är dock klar: Alla människor behövs, och alla är inkluderade i det svenska samhället. Romerna står visserligen kulturellt sett i många avseenden utanför men behöver och har rätt att inkluderas. Vi vill markera det ordentligt. Betänkandet tar upp den svåra frågan om huruvida Sverige skulle ratificera ILO-konvention nr 169 om ursprungsfolkens rättigheter och skydd. Bakom denna beteckning ryms hela det månghundraåriga misslyckandet med samepolitiken. Det ryms inte i den här debatten att försöka ge ens en översikt av hur Sverige som stormakt och så vidare har behandlat de här frågorna, men vi har ingen vacker historia. Jag fick detta nära in på skinnet när jag under sex år bodde i Kiruna och vid köksbordet hade både markägare och samer som berättade och rent av kom i luven på varandra. Det här är problem som är mycket svåra att lösa och som, vilket vi hörde tidigare, rör en tredjedel av landet. Det går alltså inte att titta på USA och tänka sig någon typ av territorier för samer efter amerikansk modell, eller ens australiensisk modell. Det är nämligen inte görligt att låta en tredjedel av landet gå till samerna, även om de skulle ha rättmätiga krav på en så stor landyta. Vi måste lösa detta på ett sätt som tar hänsyn till de femhundra åren av illabehandling men likväl tar hänsyn till hur det ser ut i dag. Hur ska problemen lösas? Ja, det handlar framför allt om gränsdragningar, klarlägganden av samernas jakt- och fiskerätter och renskötseln. Det gäller också frågan om vem som är same. Hur ska man ta vara på rättigheter för den som är same men inte äger några renar? Det vi diskuterar här är nämligen framför allt renskötseln, men man kan mycket väl vara same och inte ha några renar. Hur kompenseras deras rättigheter? Innan dessa rättsliga förhållanden är utredda är det inte möjligt - ja, det är inte ens önskvärt - att konventionen ratificeras. De måste lösas först.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till konstitutionsutskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. Från Folkpartiets sida kommer vi i huvudsak att fokusera på lejonparten i detta betänkande, nämligen regeringens romastrategi. När man besöker andra europeiska länder, som Rumänien och Serbien, kan man se hur allvarligt det är för den romska minoriteten. De är Europas största minoritet. Det är inte ovanligt att de bor segregerat utanför det ordinarie samhället och har egna skolor. De lever i baracker, kartonghus och i hus utan el, vatten och avlopp under ekonomiskt och socialt sett miserabla förhållanden. Men det betyder inte att allting ser bra ut i Sverige. Man får inte glömma bort att den romska kampen påbörjades för länge sedan. Inte minst under 60-talet fick den stark effekt i medierna och i samhället tack vare systrarna Taikon, som har bidragit väldigt mycket till att vi har kommit dit vi är i dag. Det var glädjande att höra Angelina Dimiter-Taikon i riksdagens andrakammarsal den 12 mars när 500-årsjubileet uppmärksammades. Hon sade att hon ändå är glad att hon lever i Sverige, men att det har tagit 30-40 år att åstadkomma saker och ting. Fru talman! Det är viktigt att regeringens strategi, som vi ser att det finns ett starkt stöd för, fokuserar på barn, ungdomar och kvinnor men också har ett särskilt fokus på arbete och utbildning. I utbildningsutskottet där jag sitter har vi diskuterat det här väldigt noga och tycker att det är bra att strategin och skrivelsen har fokus på just utbildning. Det finns ett för stort avhopp bland romska ungdomar från gymnasiet. Det är stora problem med närvaron i grundskolan. Och av någon konstig anledning har skolväsendet historiskt sett tyvärr inte ställt några krav, haft några förväntningar eller agerat när inte minst romska barn inte dyker upp i skolan. Det är också viktigt att uppmärksamma, till skillnad från vad som sades i det sverigedemokratiska inlägget, att betänkandet och skrivelsen visst problematiserar de problem som finns i den romska målgruppen. Det är ju väldigt olika behov beroende på om du är polsk rom eller finsk rom. Men helt klart ska man inte glömma bort det egentliga underlaget, nämligen Delegationen för romska frågor, som tar upp kvinnors hälsa, 80 procents arbetslöshet bland vuxna, hederskultur som finns i den romska grupperingen, inte minst bland finska romer, men också detta med romska rättegångar. Och det finns en orsak till att romer under de 500 år som de har funnits i Sverige har skapat dessa parallella system. Det är inte så konstigt, eftersom staten förföljde romer fram till 60-talet, då man inte fick ha ett permanent boende utan var tvungen att flytta till en annan kommun efter två månader. Därmed kunde man inte sätta barnen i skola. Det finns fortfarande en stor misstro mot samhället, kommuner, landsting, stat och politiker över huvud taget. Därför är det bra att en viktig del i skrivelsen har fokus på tillit och förtroendeskapande, och det tar tid. Därför är jag glad att som svensk politiker när jag åker till Bryssel eller till andra länder kunna säga att vi inte bara har antagit en nationell strategi utan också har avsatt pengar till skillnad från tidigare, socialdemokratiska regeringar. Mia Sydow Mölleby uppehöll sig mer vid andra frågor än just det romska skrivandet och sade att det är för lite och för sent, men jag hörde inte ett enda konkret exempel på vad man i så fall saknar i romaskrivelsen. Det skulle vara mer konstruktivt att diskutera. Fru talman! Jag beklagar om Sverigedemokraterna i voteringen senare kommer att ansluta sig till reservation 1 om modersmålslärarna. Utbildningsutskottet har tidigare beslutat om en lärarlegitimation, förändrat skollagen med krav på behörighet och ämnesbehörighet och redan tidigt undantagit, medvetet, yrkeslärare och modersmålslärare utifrån att de inte finns. Det finns inga som söker utbildningarna. De finns inte i verkligheten, så det vore ett problem om vi skulle införa krav när den kompetensen inte finns. Då skulle vi bara utsätta skolor och kommuner för onödig kritik. Vi säger generellt att det är jätteviktigt att våra barn och ungdomar utbildas av utbildade och behöriga lärare, och det har funnits en acceptans för att det ska finnas vissa undantag. När det gäller gymnasiesärskolan har vi förlängt övergångsperioden för vissa krav. Det har de rödgröna plus Sverigedemokraterna också beslutat om mot regeringens vilja. Ännu mer bekymrad blir jag över kravet på undervisning i romani chib, som är modersmålet för de flesta romer. När vi knappt har någon i dag som kan undervisa i ämnet romani chib ute i kommunerna är det bara att slå in öppna dörrar. Jag förstår inte vad det är ni vill åstadkomma med detta. Vi har problem på de finska institutionerna att få studenter att vilja utbilda sig till lärare i finska språket. Hur är det då när vi kommer till just romernas språk romani chib? Där är ni svaret skyldiga innan vi går till beslut.

Fru talman! Den romska befolkningen har varit en utsatt grupp i Sverige sedan de första romerna dök upp i landet för 500 år sedan. Övergreppen genom historien är otaliga. Väldigt sent i tiden var romska barns rätt till skolutbildning inte självklar. Även när jag arbetade i skolan såg man tydligt att väldigt många romska barn hoppade av sin utbildning före nionde klass. Vi ser i alla de mått med vilka utanförskap mäts - arbetskraftsuttagande, försörjningsstöd och så vidare - att romerna utmärker sig som grupp. Det svenska samhället och det europeiska samhället har en skyldighet att anstränga sig mer och göra mer för romernas integration i samhället. Stockholm i dag visar behovet av ett europeiskt samarbete i frågan. När jag promenerade hit såg jag ett antal romer vid tunnelbanestationen som vi vet genom polisens upplysningar kommer från Rumänien och ofta utnyttjas av människosmugglare och andra, så det är ett stort behov av ett europeiskt samarbete. Ett område där romerna skiljer sig från övriga nationella minoriteter är också inom området egna institutioner. Här finns anledning att anta att minoritetspolitiken behöver utvecklas ytterligare med särskilt stöd till romska institutioner. Alla minoriteter behöver öar där man är i majoritet, och den resurssvaga gruppen romer behöver här särskilt stöd. I övrigt välkomnar vi från socialdemokratiskt håll den särskilda satsning på den romska gruppens inkludering i det svenska samhället som görs. Vi kommer kritiskt att granska genomförandet. Bland annat gäller det frågan om modersmålslärare. Det är naturligtvis väldigt allvarligt att det svenska samhället inte klarar av att få fram utbildade lärare för den egna befolkningens behov. Ska vi då sänka kraven på dessa lärare, eller borde vi se till att utbilda dem, Roger Haddad? De särskilda förvaltningsområdena, som infördes efter den socialdemokratiske riksdagsledamoten Paavo Vallius utredning och som nu geografiskt utvecklats, har inneburit en kraftig förbättring för de tre berörda grupperna samer, meänkielitalande och sverigefinnar. Det finns även här skäl för det svenska samhället att begrunda sina historiska övergrepp mot samer och tornedalsfinnar. För det finska språket i Sverige har förvaltningsområdena inneburit ett slags nystart. Före 1809 hade finskan en halvofficiell ställning i Sverige. Här i riksdagen fanns till exempel tolkar, lagboken översattes naturligtvis till finska, prästerna läste de kungliga påbuden på finska etcetera. I det som den finska historikern Matti Klinge kallar det bernadotteska lill-Sverige undanträngdes naturligtvis arvet från det mångnationella riket, och det finska arvet i Sverige glömdes bort. Ändå är det bara några hundra meter härifrån som det finska språkets moderna fader Johan Vilhelm Snellman föddes. Några hundra meter härifrån, på Katarina kyrkogård, ligger tusentals finnar begravda. De har byggt upp det som är Sveriges huvudstad i dag. I den finska arméns paradmarsch sjunger man om Lützen, Breitenfeldt och sådant som väl inte längre minns av svenska skolbarn men som man i Finland tydligt minns. Det visar det arv som vi har gemensamt. Den stora finska arbetskraftsinvandringen efter andra världskriget har gjort att kanske en halv miljon svenskar har finskspråkiga rötter. Såväl historia som numerär och grannskapen till ett Finland med sin svenskspråkiga minoritet gör att finskan måste behandlas med särskild hänsyn. Det är besvärande för Sverige att det endast finns en handfull finskspråkiga skolor i ett land där en halv miljon av befolkningen har finskspråkiga rötter och att äldre människor som tappar sitt inlärda språk förnekas hjälp på sitt modersmål. Sverige måste förlita sig på personer som kommer från Finland för att serva den egna befolkningens behov, för vi har inga instruktioner för att utbilda finskspråkig personal inom äldreomsorg, skola och annat. Även här menar jag att regeringen har ett ansvar att se till att det utbildas personal för den egna befolkningens behov. Även om förvaltningsområdena har inneburit stora framsteg för de nationella minoriteterna finns det alltså anledning att fortsätta granska effekten för de här grupperna. Till slut, fru talman, vill jag också nämna den grupp som jag inte nämnt, nämligen den judiska gruppen och dess behov av särskild uppmärksamhet. Den uppmärksamheten måste baseras dels på gruppens långa närvaro i Sverige, dels på det särskilda ansvar som vi har att värna inte bara gruppen utan också samhället mot antisemitism. Antisemitism är alltid ett allvarstecken för ett samhälle som visar brister inom många andra områden än sådana som bara rör den utsatta gruppen. Jag yrkar bifall till förslaget i KU:s betänkande med undantag för punkterna 1 och 2 där jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 2.

Fru talman! Den borgerliga regeringen och Folkpartiet som har haft ansvar i både integrationspolitiken och minoritetspolitiken men också i skolpolitiken har reviderat språklagen för att säkerställa minoriteternas rättighet till sitt eget språk. Vi har skyndat på lagen om minoriteter som trädde i kraft den 1 januari 2010, där finska förvaltningsområden har varit en viktig och uppskattad del. Västerås där jag var kommunalråd tidigare var först att frivilligt ansluta sig till det finska förvaltningsområdet, och nu lägger vi fram en romsk strategi som en konkret del efter Delegationen för romska frågor som har arbetat 2006-2010. Kom alltså inte och påstå att Folkpartiet och alliansregeringen inte tar de här frågorna på allvar! Vid Mälardalens högskola - du och jag representerar ju Eskilstuna och Västerås - försöker man satsa på finska språket. Man har sagt till oss att det är för få sökande. Rent strikt ska man ju lägga ned institutionen då, men vi har från Folkpartiets och regeringens sida sagt att vi tycker att det är jätteviktigt att det finns en institution för finska språket, och vi kommer att finansiera och stötta så gott vi kan. Linköpings universitet i Östergötland har ett särskilt uppdrag när det gäller romani chib. Hur söktrycket är just i dag kan jag inte säga, men det jag reagerade på mest, fru talman, var detta att vi skulle sänka kraven genom att inte ställa krav på behörighet och lärarlegitimation när det gäller modersmålsundervisning. Glöm inte att de rödgröna in i det sista har varit emot våra lärarbehörighetskrav och lärarlegitimationskrav, och inte minst Sveriges Kommuner och Landsting har varit det. Frågan är alltså vilket tryck som finns och om ni har förankrat det här ställningstagandet hos era kolleger ute i Sveriges kommuner.

Fru talman! När det gäller frågan om personal med behörighet inom kommuner och landsting är det självklart så att där behoven finns har staten en skyldighet att utbilda människor. Det kan inte kommuner och landsting göra själva. Det är likadant inom sjukvården - det är självklart att det behövs finsk vårdpersonal. Kommuner och landsting kan väl inte se till att all den personalen kommer fram, med högskoleutbildningar inom sjuksköterskeområdet och annat. Sverige importerar finskspråkiga lärare därför att vi inte har någon utbildning för det. Jag är själv initiativtagare till Finskt språk- och kulturcentrum därför att jag just har sett behovet av att Sverige stärker sin utbildningsstruktur inom de här områdena. Jag tycker inte att vi ska hålla på att ta äran av varandra, men grunden till förvaltningsområdena var Paavo Vallius utredning. Den utvecklas vidare, och det är jättebra! Jag tycker bara att det finns mycket mer att göra och att det finns stora brister. Jag tycker inte att man kan vila på lagrarna och säga att vi har gjort en del saker och nu är det bra, för vi är duktiga.

Fru talman! Paavo Vallius har gjort stora insatser, och han bor också i Västerås, vilket är ett extra plus. Problemet med ställningstagandet gällande modersmålslärarna, lärarlegitimationen och behörighetskraven är inte att det inte finns utbildningsmöjligheter, utan att det inte finns några sökande. Vi har ju knappt behöriga ämneslärare i matematik! Bara det är en gigantisk utmaning, och där har kommunerna som är huvudmän och arbetsgivare ett stort ansvar att fortbilda sina lärare. Staten har ett ansvar genom att fokusera på till exempel Matematiklyftet. Att vi lägger fram denna skrivelse för romsk strategi pekar på att det är vi som lägger fram analysen att - man får inte svära i kammaren - det inte ser bra ut för romerna i Sverige. Det är därför vi gör det här, och det är därför vi prioriterar det politiskt och ekonomiskt. Barn som är finska romer läser oftast finska språket. Är man polsk rom är det inte ovanligt att man läser polska. Generellt sett finns det vissa lösningar lokalt, men just romani chib är det inte många som söker. Anledningen till det är dels att föräldrarna inte känner till sina rättigheter, dels att det inte finns tillgång till romani chib-lärare. Jag hade hoppats på att vi skulle kunna vara konstruktiva och se verkligheten i stället för att bara bedriva plakatpolitik och säga att alla självklart ska ingå i lärarlegitimationskravet.

Fru talman! Det var precis det jag nämnde i mitt inledningsanförande, nämligen att vad som behövs är egna institutioner. Utan en egen institutionell infrastruktur är det självklart att det romska civilsamhället är svagt, och nyttan av att skaffa sig en utbildning med romskt innehåll blir väldigt liten. Det är precis det som behövs - egna institutioner. Vi ska inte diskutera utbildningspolitiken här, men det är klart att nedläggningen av de mindre högskolornas lärarutbildningar och annat inte direkt innebär att tillgången på behöriga lärare ökar. Björklunds utbildningspolitik håller på att haverera, och det drabbar även de nationella minoriteterna. Så är det.

Fru talman! Vi har ett betänkande i konstitutionsutskottet som handlar om romsk inkludering och andra minoritetsfrågor. I FN antog man en internationell, global konvention som handlade om ursprungsbefolkningars rätt för i år 21 år sedan. Sverige var då pådrivande och hade under flera år arbetat för att det skulle komma till en nationell konvention för att skydda ursprungsbefolkningar. I år är det som sagt 21 år sedan den trädde i kraft, men Sverige har fortfarande inte undertecknat den. Det här är en av de stora pinsamheterna i svensk politik, skulle jag säga. Att vi ännu inte efter 21 år har lyckats utreda den här frågan tillräckligt bra är ytterst märkligt. Då, för över 20 år sedan, sade man från Sveriges riksdag: Javisst, den här konventionen om ursprungsbefolkningars rätt och också samernas rätt i Sverige är viktig och vi ska skriva under den, men först måste den utredas. Nu har det gått en generation, och fortfarande är frågan inte utredd. Även nu, 21 år senare, har vi talare som står här i Sveriges riksdag och säger: Först måste vi naturligtvis utreda den här frågan. Det är en väldigt stor och svår fråga, men den är inte utredd, och därför måste vi göra det först. Tänk vilken tid det kan ta att utreda saker! 21 år. En generation samer har vuxit upp. Ska det ta ytterligare en generation innan vi har lyckats utreda den här frågan, eller börjar vi närma oss den tidpunkt då det går att genomföra den konvention som vi från svensk sida tyckte var så viktig för över 20 år sedan? Jag tror att de farhågor som förts fram från visst håll beträffande ILO-konventionen och samernas rätt har varit kraftigt överdrivna. Det skulle mycket väl vara möjligt för Sverige att snart underteckna konventionen, reda ut de frågor som finns kvar och gå vidare med lite mer högburet huvud och stärkt ryggrad i stället för att fortsätta på linjen att minoriteters rättigheter är viktiga men helst i andra länder än vårt eget. I vårt eget land kan man nonchalera, strunta i och undantrycka folkgrupper, särskilt dem som funnits här under mycket lång tid. Vi har i Sverige varit väldigt slarviga och nonchalanta vad gäller denna fråga. Vi har behandlat samerna oerhört illa. Men det är inte för sent. Det går fortfarande att få ordning på frågan. Ett sätt skulle kunna vara att ställa krav på regeringen att åter ta upp frågan om att understödja ILO-konventionen. Det pågår även ett arbete med den nordiska samekonventionen. Det är viktigt att vi får en gemensam struktur och ett gemensamt regelsystem i dessa frågor. Jag vill dessutom yrka bifall till vår reservation gällande modersmål. Om det är någon fråga som är viktig för en minoritetsgrupp är det att modersmålet fungerar. Då kan man också lära sig svenska mycket bättre. Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 5. I detta anförande instämde Bodil Ceballos (MP). (Beslut fattades under 19 §.)