En särskild straffbestämmelse för psykiskt våld

Fru talman! Det finns människor i Sverige som lever i relationer där de aldrig vet vilket humör som väntar när de kliver in genom dörren, människor som väger varje ord innan de säger något, som anpassar sig, som tystnar och till slut försvinner som personer – inte därför att de har blivit slagna varje dag utan därför att de har brutits ned psykiskt, steg för steg.

Fru talman! I dag debatterar vi justitieutskottets betänkande om en särskild straffbestämmelse för psykiskt våld. Sverigedemokraterna välkomnar detta förslag och står bakom att psykiskt våld tydligare ska kriminaliseras i svensk lagstiftning.

Det här är också ett område som ligger mig varmt om hjärtat, inte bara för att jag har jobbat med det här i många år och för att mitt politiska arbete rör våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck utan också för att jag själv har upplevt det här. Jag vet hur det påverkar en människa – hur det känns att långsamt brytas ned, hur självkänslan försvinner och hur man börjar tvivla på sitt eget värde, på sitt eget omdöme och till slut även på sig själv som människa.

Just därför är det väldigt viktigt att samhället börjar ta den här formen av våld på fullt allvar. Alltför länge har människor som brutits ned psykiskt stått utan tillräckligt rättsligt skydd. Vi har haft en lagstiftning som ofta varit bättre på att se blåmärken än på att se den här långsamma nedbrytningen av en människas självkänsla, frihet och trygghet. Men den som dag efter dag kontrolleras, förminskas, hotas, isoleras och förödmjukas utsätts också för våld. Det är våld när en människa bryts ned tills hon inte längre vågar säga emot, inte längre vågar lämna och inte längre tror att hon förtjänar bättre. Det är våld när en kvinna ständigt får höra att hon inte duger, att hon är värdelös, att hon är ful, att hon är dålig som mamma och att ingen annan vill ha henne. Det är våld när någon övervakas, kontrolleras och skräms till lydnad.

Det är också våld när barn tvingas leva mitt i detta. Barn som växer upp i miljöer präglade av rädsla och psykiskt våld påverkas ofta långt upp i vuxen ålder. De lär sig att anpassa sig, vara tysta och läsa av stämningar för att undvika konflikter. Många bär med sig den här otryggheten hela livet.

Regeringen föreslår nu att ett nytt brott införs i brottsbalken: psykiskt våld. Förslaget innebär att det blir straffbart att upprepade gånger utsätta någon för kränkningar, hot, förödmjukelser, otillbörlig kontroll eller övervakning om handlingarna sammantaget är ägnade att allvarligt skada personens självkänsla.

Fru talman! Detta är ett viktigt steg framåt. Det är ett steg i rätt riktning, för vi vet att många kvinnor lever i relationer där våldet inte alltid börjar med slag. Det börjar med kontroll – vem hon får träffa, vad hon får ha på sig, vart hon får gå och vem hon får prata med. Till slut har hon isolerats från familj, vänner och omvärld. Hela hennes liv kretsar kring rädsla och anpassning.

Just exakt allt det här har jag själv upplevt. I mitt fall tappade jag kontakten med min egen mamma och min egen familj, med anhöriga över huvud taget. Jag levde i ett samhälle där man bodde innanför fyra väggar och där ingen utanför kände en om man inte hade något arbete tillsammans och träffade varandra på det sättet.

För många kvinnor blir det väldigt svårt att ens sätta ord på vad som händer därför att det successivt normaliseras. Man märker inte det här förrän det har gått så pass långt att man tänker: Vem är jag över huvud taget? Vad vill jag? Jag lever inte mitt liv. Jag lever inte det liv som jag vill leva, utan jag lever det liv som han vill leva.

Jag har under många år arbetat med frågor som rör mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat förtryck. Man möter gång på gång kvinnor som säger samma sak: Det värsta var egentligen inte slagen. Nej, det värsta var att jag till slut inte visste vem jag själv var. Det säger väldigt mycket om hur allvarligt detta faktiskt är.

Fru talman! För att den här lagstiftningen ska få verklig effekt krävs det att rättsväsendet har rätt kunskap och rätt verktyg. Polis, åklagare och domstolar måste förstå hur psykiskt våld och kontroll och systematisk nedbrytning fungerar i praktiken. Det handlar om att kunna se helheten och förstå hur människor steg för steg kan brytas ned genom rädsla, kontroll och förödmjukelse. En enskild kommentar kan verka obetydlig. Men när kränkningar, hot och kontroll pågår under lång tid bryts människor ned psykiskt.

Sverigedemokraterna har länge drivit på för skärpta åtgärder mot våld i nära relationer och hedersrelaterat förtryck. Vi har varit tydliga med att samhället måste våga ingripa tidigare, kraftfullare och tydligare. Därför är det viktigt att brottet nu också ska kunna ingå som ett led i grov kvinnofridskränkning, barnfridsbrott och hedersförtryck. Det stärker skyddet för utsatta kvinnor och barn.

Fru talman! Många människor har levt i ett fängelse utan lås, bundna inte av kedjor utan av rädsla, kontroll och psykisk nedbrytning. Alltför länge har samhället haft svårt att se dessa brott därför att skadorna inte syns på utsidan. Många har inte blivit tagna på allvar därför att det inte har funnits blåmärken att visa upp. Men även ord kan bryta ned en människa. Även kontroll kan förstöra liv. Även rädsla kan bli ett fängelse, och även psykiskt våld lämnar ärr. Skillnaden är bara att de inte syns på utsidan.

Samhället måste därför bli bättre på att förstå att våld inte enbart handlar om slag och sparkar. Våld handlar om makt. Våld handlar om rädsla och systematisk nedbrytning. Därför är det här lagförslaget väldigt viktigt.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Det kan handla om kommentarer om att din klänning är för svart, för tajt eller för kort eller om att din hästsvans är för stram eller för hög: ”Tycker du att det där är snyggt?”

Det kan handla om att du tar för mycket plats, skrattar för högt eller har för tydliga åsikter. Det kan handla om att du är för lågmäld: ”Hallå, är du inte intresserad? Vad ska folk tro när du bara sitter tyst?”

Du får höra att dina vänner inte är något att ha och att din familj inte bryr sig om dig. ”Det är bara tur att du får behålla jobbet – alla ser ju hur dåligt du presterar. Förresten vore det bättre om du kunde ta lite mer ansvar hemma. Du jobbar ju jämt och är alltid så trött. Du bryr dig inte tillräckligt. Du förstår inte mig. Jag kunde lika gärna vara död.”

”Du är sjuk i huvudet och empatilös. Du måste söka hjälp för det nu. Vem skriver du med? Varför kom du hem så sent? Du vet väl att jag kan se allt? Du duger inget till. Men du har tur att du har mig. Utan mig är du helt ensam. Om du lämnar mig vet du hur det går för hunden och kanske även för barnen.” Han kommer aldrig att nöja sig med något annat än hela vårdnaden.

Du berättar lite försiktigt för en vän hur du har det. Hon agerar rådigt och varmt och tar med dig till den lokala kvinnojouren. I samtal med stödpersonen säger du: Men han har aldrig slagit mig. Han har aldrig lyft ett finger. Han behöver inte det, för jag lyder ändå.

Den här propositionen handlar om psykiskt våld. Vi har länge vetat vilka allvarliga konsekvenser det får för din självbild och för ditt psykiska och fysiska mående samt vilket förtryck och vilken kontroll det innebär. Äntligen kommer vi att fatta beslut om att det som du har utsatts för är en brottslig handling. Det är inte ditt fel.

Fru talman! Mäns våld mot kvinnor är det yttersta beviset på ett ojämställt samhälle. Våldet kan förekomma i väldigt många olika former. Det kan vara fysiskt, sexuellt och digitalt men också psykiskt. Våldet handlar om kön, makt och kontroll.

I Socialstyrelsens skade- och dödsfallsutredningar för två år sedan kunde man se en ny allvarlig koppling mellan psykiskt och fysiskt våld. I flera ärenden har det enbart förekommit psykiskt våld innan ett mord har begåtts. Här finns en tydlig brist i samhällets skyddsnät.

Rapporten visar att brottsoffers berättelser om psykiskt våld, till exempel om att gärningsmannen har kontrollerat och nedvärderat brottsoffret eller har förföljt, spårat och hotat brottsoffret efter en separation, inte har tagits på allvar. Det framkommer att riskerna med psykiskt våld har underskattats och att våldsutövandet sällan har uppmärksammats. Via forskningen vet vi att det psykiska våldet kan få liknande negativa hälsokonsekvenser som det fysiska: depression, PTSD, självskadebeteende och fysiska sjukdomar.

Fru talman! Jag vill också säga något om barnen. Att utsättas för tvång, övervakning och upprepade nedvärderande kommentarer är såklart otroligt skadligt för barn – för deras hälsa och självkänsla. Tyvärr vet vi också att det kan vara direkt livsfarligt. Tintin mördades den 8 januari 2023 under ett två timmar långt umgänge med sin pappa – ett umgänge som både pojken själv och hans mamma starkt hade motsatt sig.

Trots socialtjänstens riskbedömningar gällande våld och våldets konsekvenser, samt Tintins behov av behandling på grund av det våld han blivit utsatt för, bedömdes pappan ha rätt till umgänge. I remissvaret till propositionen ger föreningen Lex Tintin exempel på en rättslig blindhet där psykiskt våld endast har ansetts relevant och farligt om det har fallit in under redan kriminaliserade gärningar. Jag är övertygad om att en ny brottsbestämmelse behövs.

Fru talman! På Trygghetens hus i Bollnäs finns Shadh, som är 19 år och deltidsanställd. Hon sprider information om våld i unga parrelationer i skolor och i poddar i syfte att ge unga människor verktyg för att bygga hälsosamma, givande och sunda relationer.

Arbetet synliggör ett våld i unga parrelationer där vuxenvärlden inte sällan är helt frånvarande. Det rör sig om ett våld där han bestämmer över hennes klädval och umgänge. Det handlar om en svartsjuka som absolut inte är romantisk utan utgör ett maktutövande. Det handlar om ett digitalt våld, om hot om uthängningar på sociala medier och om fullständig kontroll via Snapchatkartan. Mäns våld mot kvinnor börjar med killars våld mot tjejer.

Fru talman! Psykiskt våld är skadligt och farligt. Därför är jag glad att denna proposition, som vår regering tog initiativ till, äntligen är på plats så att kammaren kan debattera och fatta beslut om den. Den behövs för den enskildas upprättelse – det som du har varit utsatt för är en brottslig handling; det är våld. Den behövs som en normbildande och kunskapshöjande åtgärd.

En särskild straffbestämmelse kommer förhoppningsvis att leda till en ökad förståelse för våldets dynamik och ge till exempel skolpersonal och fritidsledare fler verktyg i deras våldspreventiva arbete. Straffbestämmelsen kan förhoppningsvis också fungera förebyggande så att vi kan stoppa den fruktansvärda våldsspiralen i tid. Vi vet nu hur skadligt det psykiska våldet är och hur fort det kan eskalera till dödligt våld. En särskild straffbestämmelse för psykiskt våld kan förhoppningsvis bidra till att rädda liv.

Med det sagt, fru talman, vill jag också ta upp några farhågor vi har när det gäller propositionen och berätta om våra reservationer.

En fråga där propositionen inte riktigt räcker hela vägen är frågan om omvändelseförsök och omvändelseterapi. Här behöver samhället bättre stå upp för allas rätt till sexuellt och kroppsligt självbestämmande genom en särskild straffbestämmelse.

En annan fråga är det ekonomiska våldet. Riksrevisionen visar att det finns väsentliga brister i statens arbete. Ekonomiskt våld handlar om att någon kontrollerar, begränsar eller utnyttjar din ekonomi för att utöva makt. Det är en vanlig men ofta osynlig form av våld i nära relationer. En utredning behöver tillsättas för att tydligare definiera det ekonomiska våldet och för att få till ett tydligare straffansvar. Alla har rätt att leva i frihet, som man är och med makt över sin egen ekonomi.

Fru talman! Värt att nämna är också att det finns en oro över lagförslaget och dess kommande tillämpning. Det pågår en pushback mot jämställdhetsarbetet, både globalt och lokalt, och vi är såklart inte förskonade.

En återkommande invändning från flera remissinstanser som arbetar med våldsutsatta kvinnor är att utredningens förslag om otillbörlig kontroll inte finns med i rekvisitet i regeringens proposition eftersom det av andra remissinstanser har ansetts vara rättsosäkert och oförutsebart.

Vi socialdemokrater instämmer i flera remissinstansers tydliga uppmaningar om att det, om lagen ska få avsedd effekt, krävs en särskild förståelse av hur kön, genus, makt och kontroll påverkar kvinnor och män på olika sätt i ett samhälle som inte är jämställt. Utan sådan kunskap finns risk för att förövare som utövar psykiskt våld kan komma att använda den nya lagstiftningen som ett verktyg mot sitt offer. Det får inte hända.

Vi menar att lagstiftningen måste kombineras med kunskapshöjande insatser om dynamiken i våldsamma relationer för att man ska kunna göra rättssäkra bedömningar och ge adekvat stöd. Viktiga aktörer som lärare, socionomer och hälso- och sjukvårdspersonal behöver kunna få stöd i dels hur lagstiftningen kan användas normbildande och förebyggande, dels hur indikatorer på förekomsten av psykiskt våld eller brottsoffers utsatthet kan identifieras.

Socialdemokraterna anser att regeringen ska ge relevanta myndigheter i uppdrag att ta fram utbildningsmaterial till kommuner och regioner och vidare ge Polismyndigheten i uppdrag att komplettera polisutbildningen med avsnitt om den nya straffbestämmelsen. Ett utbildningsmaterial för rättsväsendet bör också arbetas fram i samverkan med relevanta aktörer. Med det, fru talman, yrkar jag bifall till Socialdemokraternas reservation 3 om utbildning.

Fru talman! Jag vill inleda med att säga att jag håller med om i princip allt som ledamoten Backeskog gav uttryck för i talarstolen. Det här är en väldigt angelägen proposition, och det är ett väldigt angeläget lagförslag i vilket vi träffar en blind fläck som länge har osynliggjorts i rättsväsendet. Det löser inte alla problem när det gäller mäns våld mot kvinnor – långt därifrån – för det är en omfattande problematik och ett av vår tids största bekymmer. Det är dock en proposition i helt rätt riktning, och jag håller med om mycket av det Sanna Backeskog sa.

Det jag invänder mot handlar om ekonomiskt våld, något som Sanna Backeskog lyfte upp. Ekonomiskt våld är ett stort problem. Det är ett kontrollerande beteende som sakta bryter ned människor och som gör att de fastnar i en långvarig beroendeställning. Vi måste ta detta på stort allvar.

Fru talman! Den här propositionen om psykiskt våld tar sikte på just det ekonomiska våldet. Att komma åt det ekonomiska våldet är ett av syftena med propositionen, och jämställdhetsministern lyfte när hon ganska nyligen var i kammaren fram att just det ekonomiska våldet är syftet med propositionen.

Min fråga till Backeskog är: Menar ledamoten att vi behöver gå tillbaka till de skrivelser som i den första utredningen om detta fick så mycket kritik av remissinstanserna att vi behövde göra om stora delar av utredningen? Vi behövde ta fram nya lagförslag för att kunna kriminalisera det kontrollerande beteendet och de kontrollerande handlingarna och för att kunna bedöma detta i ett stort sammanhang och därmed faktiskt kunna träffa det ekonomiska våldet och få till en straffrättslig påföljd.

Fru talman! Tusen tack, ledamoten, för att du vill diskutera vidare om ekonomiskt våld! Det är ett sådant fruktansvärt problem, och det är så viktigt att vi här i kammaren kan diskutera det ekonomiska våldet och de konsekvenser det får för de utsatta.

När jag träffar poliser berättar ofta de som jobbar på landsbygden om äldre par som har levt tillsammans i hela sina liv och där mannen från att de var 17–18 år har haft kontroll över kvinnans ekonomi. Hon har inte haft några möjligheter att själv bestämma vad hon vill lägga pengarna på, och detta kan få väldigt stora konsekvenser när det handlar om att kunna hjälpa sina barn och barnbarn, vilket ofta är det som dessa kvinnor bekymrar sig över.

Ekonomiskt våld kan handla om väldigt många delar. Regeringen menar i den här propositionen att man har tagit hänsyn till vissa delar. Jag hörde ledamotens fråga, och jag tycker att den är relevant, men jag tyckte att jämställdhetsministern slirade lite på svaret när frågan om ekonomiskt våld kom upp här i kammaren, faktiskt.

Regeringen själv säger nämligen i propositionen att det inte finns en tydlig och heltäckande definition av ekonomiskt våld. Regeringen själv säger att detta i vissa delar – till exempel när det gäller otillbörligt tvång – kan vägas upp, men inte i alla delar gällande ekonomiskt våld. Vi har inte en tydlig utredning om alla delar heller, och det vill Socialdemokraterna ha.

Fru talman! Det är helt uppenbart att vi är överens om problembilden samt att vi i stort är överens om att detta är ett bra lagförslag och att vi till dels kommer åt också det ekonomiska våldet. Det är positivt, och det är positivt att det i kammaren finns en bred enighet i samtliga partier om detta.

Det jag ändå hakar upp mig lite grann på, fru talman, är det som handlar om att propositionen säger att det inte finns någon tydlig definition. Det var ju lite det som var problematiken i utredningens initiala skede och som gjorde att man fick ta ett större omtag. För att komma åt just det ekonomiska våldet behövde vi fokusera på mönstret av handlingar i det stora sammanhanget.

Med dagens lagstiftning döms varje handling för sig, och problematiken är ju inte varje enskild handling utan mönstret av handlingar. Här är vi helt överens, naturligtvis. Det var också därför jag invände. Ja, detta är ett problem, och ja, propositionen tar sikte på just det ekonomiska våldet.

Det som togs upp tidigare var ju att definitionen var en del av problemet som gjorde att utredningen behövde arbetas om utifrån remissinstansernas svar och utifrån de brottsbekämpande myndigheternas svar. Om vi ska komma åt det ekonomiska våldet behöver vi alltså gå den här vägen i stället, och regeringen har lagt fram lagförslaget för att faktiskt kunna komma åt det ekonomiska våldet på det sätt som de brottsbekämpande myndigheterna har gett uttryck för är möjligt.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för att han tar upp viktiga aspekter av det ekonomiska våldet.

Jag tror att vi läser både regeringens text, utredningen och vår reservation och motion gällande detta ärende lite olika. Det vi socialdemokrater vill se är en separat tillsatt utredning och en egen straffbestämmelse för ekonomiskt våld.

Vissa delar i den här propositionen om psykiskt våld tar också sikte på det ekonomiska våldet, och det är bra. Det är vi socialdemokrater helt för, men det vi också säger, och som jag tror att vi är överens om i den här kammaren, är att propositionen om psykiskt våld också ska fungera normbildande. Det ska också fungera lite som en väckarklocka för de instanser som kommer i kontakt med både våldsutövarna och brottsoffren.

Många myndigheter, som till exempel Försäkringskassan, samt socialtjänsten och skolan behöver fånga upp varningssignalerna om att någon utsätter andra – eller utsätts – för våld. Jag tror därför att särskilda straffbestämmelser är väldigt bra och relevant. Om vi hade haft en egen straffbestämmelse om ekonomiskt våld hade det visat att vi i denna kammare är överens om att detta är en brottslig handling.

Det finns många olika delar i det ekonomiska våldet. Det kan handla om att man får en veckopeng och inte får tillgång till sin egen ekonomi. Det kan handla om att man måste be om pengar och om att någon tar lån i ens namn. Det är många olika delar, men vi tror att en egen ny utredning – som vi vill se – som tydligt definierar och tar sikte på det ekonomiska våldet och tar fram en egen brottsbestämmelse kan bli förebyggande och normbyggande och göra det lättare för samhällsviktiga instanser att upptäcka det här.

Jag hoppas att Moderaterna tänker om, men vi får följa den här lagstiftningen.

Fru talman! Det finns våld som syns, och det finns våld som framför allt märks genom vad det gör med en människas liv – att någon gradvis tystnar, begränsas, isoleras, börjar tassa försiktigt i sitt eget hem och mister tron på sitt eget omdöme. Detta är psykisk misshandel. Det är våld.

Varje år mördas omkring 15 kvinnor i Sverige av en man som de har eller har haft en relation med. Bakom varje fall av dödligt våld finns också ett långvarigt mönster av kontroll, rädsla och nedbrytning som ofta har pågått under lång tid innan fysiskt våld sker.

Mäns våld mot kvinnor är ett av vår tids största frihetsproblem, och det psykiska våldet är ofta själva kärnan i den kontroll som utövas i en destruktiv relation. Det börjar sällan med slag, utan det börjar med att någon successivt tar makten över en annan människas vardag och över hennes rörelsefrihet, relationer och beslut. Det kan handla om krav på att få veta var kvinnan är och vem hon träffar och om att läsa meddelanden och kontrollera hennes mobil eller att ständigt ifrågasätta hennes val och beteenden.

Många gånger handlar det också om ekonomiskt våld, fru talman, vilket vi precis samtalade om här. Det handlar om att inte få tillgång till sina egna pengar, att hindras från att arbeta, att behöva redovisa varje inköp och att tvingas dra på sig skulder eller att göras ekonomiskt beroende av den person som samtidigt utövar kontrollen.

Fru talman! Det psykiska våldet består sällan av en enda handling. Det handlar om ett mönster som växer fram över tid. Den som utsätts anpassar sig gradvis – inte för att hon vill utan för att undvika konflikter, hot eller nya kränkningar. Till slut har livsutrymmet krympt så mycket att det som tidigare hade varit helt otänkbart har blivit vardag.

Det är viktigt att säga att det psykiska och kontrollerande våldet är allvarligt i sig. För många människor är det just den ständiga kontrollen, rädslan och nedbrytningen som blir det mest långvariga och mest begränsande. Samtidigt vet vi också att den typen av kontrollerande beteende ofta föregår en eskalering till fysiskt våld och i värsta fall dödligt våld. Det är därför samhället måste bli bättre på att upptäcka och förstå de mönster av kontroll och psykiskt våld som förekommer långt innan det synliga våldet börjar.

Under lång tid har rättsordningen haft svårt att fånga just den här typen av systematisk nedbrytning, fru talman. Enskilda handlingar har ibland betraktats var för sig trots att det är den samlade effekten för den utsatta som har varit djupt destruktiv. En samling av mindre händelser blir helt förödande, och det är den verkligheten som vi nu möter med en särskild straffbestämmelse om psykiskt våld.

Det är viktigt att vara tydlig med vad detta innebär. Det handlar inte om att kriminalisera allmän otrevlighet eller relationskonflikter. Bestämmelsen är därför avgränsad och tar sikte på upprepade kränkningar, hot, tvång och övervakning som sammantaget är ägnade att allvarligt skada en persons självkänsla. Det är en viktig avgränsning, för det handlar om att människor systematiskt bryts ned genom kontroll och rädsla. Det handlar också om att rättsväsendet måste kunna se helheten – själva kontrollmönstret – och inte bara varje enskild handling isolerad från det större sammanhanget.

Fru talman! Jag tycker att det är särskilt viktigt att lyfta just ekonomiskt våld här. Det är nämligen en form av våld som länge har varit osynliggjord trots att konsekvenserna kan vara mycket allvarliga. Den som kontrollerar en annan människas ekonomi begränsar också hennes frihet och självständighet. Ekonomiskt våld handlar ytterst om makt – om att skapa beroende och göra det svårt att lämna relationen. Det sker sällan isolerat utan vävs ofta samman med hot, isolering och andra former av psykiskt våld.

Det är också därför den nya straffbestämmelsen om psykiskt våld är utformad för att fånga just upprepade kontrollerande beteenden och den samlade nedbrytning som utsatta lever under. Det handlar om att rättsligt kunna komma åt det ekonomiska våldet, något som både utredningen och flera remissinstanser har lyft fram som viktigt.

Fru talman! Det gäller också den digitala kontroll som blivit allt vanligare i nära relationer: att installera spårningsappar, kräva ständig platsdelning, läsa meddelanden eller övervaka kontakter och rörelsemönster. Det är ett sätt att utöva kontroll och skapa rädsla, och för den som utsätts innebär det att aldrig riktigt få vara i fred. Med detta lagförslag kommer vi straffrättsligt åt detta beteende.

Fru talman! Denna straffbestämmelse har också en lite bredare ansats eftersom psykiskt våld och kontrollerande beteenden förekommer även i andra sammanhang. Det kan handla om att flickor och kvinnor begränsas i sina livsval, sin rörelsefrihet, sitt umgänge eller sin möjlighet att själva fatta beslut om sin vardag och framtid. I vissa fall handlar det också om kontroll kopplat till religiös klädsel.

Här får vi vara tydliga: Det är inte klädseln i sig som är problemet, utan problemet uppstår när en människa inte själv får välja. Det uppstår när någon tvingas till exempelvis religiös klädsel eller när hot, skam, social kontroll eller rädsla används för att tvinga någon att leva på ett visst sätt. Det uppstår när familjens eller omgivningens krav blir viktigare än individens frihet och självbestämmande. Ingen flicka eller kvinna ska behöva leva under den typen av kontroll och begränsning.

Fru talman! Omvändelseförsök lyftes här tidigare. Det är en särskild form av psykiskt våld, och detta lagförslag innebär att samhället även tar ett viktigt steg för att bättre komma åt omvändelseförsök riktade mot hbtqi-personer. I Sverige ska varje människa kunna leva öppet och fritt oavsett sexuell läggning eller könsidentitet.

Ändå vet vi att människor i dag utsätts för påtryckningar, hot och psykisk press i syfte att få dem att förändra, dölja eller förneka vem de är. Det kan handla om krav på att dölja sin identitet, om hot om utfrysning från familjen och om skuldbeläggande, isolering eller påtryckningar kopplade till religion eller andra sociala sammanhang. För vissa handlar det också om hot om att skickas utomlands mot sin vilja eller att utsättas för så kallade behandlingar eller ritualer i syfte att förändra sexualiteten.

Detta är försök att kontrollera och bryta ned en annan människas identitet, och det är viktigt att tydligt säga följande: Ingen människa ska behöva gömma sig för sin familj eller pressas att avstå från att leva som den man är. Det är därför det är viktigt att lagstiftningen nu tydligare kan fånga upp upprepade hot, tvång och kränkningar som används i sådana omvändelseförsök.

Fru talman! Psykiskt våld är verkligt våld. Det kan vara precis lika nedbrytande som fysiskt våld. Ibland är det mer långvarigt, och ibland är det svårare att läka ifrån. För många kvinnor är det just det psykiska och ekonomiska våldet som gör att friheten successivt försvinner.

Ingen lagstiftning kommer ensam att lösa mäns våld mot kvinnor. Det krävs kunskap, förebyggande arbete, stöd till brottsoffer och ett rättsväsen som förstår hur kontrollvåld faktiskt fungerar. Men samhället måste också ha lagar som bättre speglar verkligheten – lagar som ser det som tidigare varit osynligt och som bättre fångar det systematiska förtrycket bakom kontroll, hot och nedbrytning.

Ingen människa ska behöva leva i rädsla i sitt eget hem, fru talman. Ingen människa ska få sitt livsutrymme krympt bit för bit tills friheten har försvunnit. Och ingen människa ska behöva känna att samhället inte ser det våld hon lever i bara för att det inte lämnar blåmärken.

Fru talman! Jag yrkar bifall till propositionen.

(Applåder)

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation 2, som handlar om omvändelseförsök.

I reservationen yrkar oppositionen gemensamt på att gå vidare och täcka in alla de former av omvändelseförsök som förekommer, även om vissa nu täcks in i propositionen. Vi menar att detta är väldigt viktigt och att man inte får missa enstaka händelser eller sådana som inte är tydliga, så att säga. Vi tror att en särskild lagstiftning här skulle kunna betyda mycket också när det gäller att täcka in syftet med dessa kränkningar och att det skulle ha en normerande effekt att gå vidare med detta.

Med det sagt står vi i Vänsterpartiet bakom propositionen och yrkar i övrigt bifall till utskottets förslag.

Psykiskt våld är någonting som under lång tid har varit problematiskt för juridiken att hantera. Att det finns i det verkliga livet har vi varit varse länge – i varje fall sedan utredningen Kvinnofrid, där kvinnofridsbrottet föreslogs, publicerades 1995. Då menade man att straffansvaret skulle omfatta redan kriminaliserade handlingar men också beteenden som inte var kriminaliserade men på ett effektivt sätt bidrar till att skapa en situation som kan jämföras med psykisk terror. Detta är intressant att lägga märke till i dag, då vi verkar tro att frågan är ny.

Nya analyser har dykt upp i samband med barnfridsbrottet. Även här har man haft problem att tackla det psykiska våldet. Jag skulle vilja påstå att vi fortfarande inte har täckt detta. Vi skulle kunna säga att det psykiska våldet är ett rättstomt rum. Man försöker att markera mot det med punktinsatser.

Konventionerna är tydligare. I FN:s kvinnodeklaration talas det om fysisk, sexuell och psykisk skada. Istanbulkonventionen är ännu tydligare i sin definition av våld mot kvinnor och inkluderar varje fall av könsrelaterat våld – fysiskt, sexuellt, psykiskt eller ekonomiskt. Här dyker det ekonomiska våldet upp på ett tydligt sätt. Det är extremt viktigt att vi försöker hantera det.

Psykiskt våld är ett avsiktligt beteende som på ett allvarligt sätt påverkar en annan persons psykiska integritet. Det är upprepningen som skapar särskilda skador. Jag tycker att vi har fått väldigt bra exempel från talarstolen, inte minst från Sanna Backeskog, på hur detta successivt bryter ned personer.

Vi får förstås inte glömma barnkonventionen. Vi måste ha barnen i fokus när vi pratar om det psykiska våldet. Införandet av rubriceringen barnfridsbrott har ju inneburit ett genombrott, men det finns också andra dimensioner av det som barn utsätts för och som går in under psykiskt våld.

Man kan trakassera och hota genom materiellt våld, som har med affektionsvärde att göra. Man kan också rikta våldet mot husdjur. Det kan vara extremt vanskligt och obehagligt för både barn och vuxna. Det kan handla om föremål som en utsatt person har ärvt eller fått från någon som har betytt väldigt mycket. Våld mot husdjur handlar juridiskt sett om skadegörelse. Djur är ting inom juridiken, men de kan vara oerhört värdefulla emotionellt.

Även de digitala konsekvenserna blir numera omfattande. Man kan bevaka en person väldigt intimt och egentligen följa varje steg.

Som har framhållits tidigare här i talarstolen handlar det i regel inte bara om en form av våld utan om en hel palett. Det kan börja med makt och kontroll i form av psykiskt våld för att sedan successivt övergå i olika former av fysiskt våld och sexuellt våld. Allt detta får väldigt allvarliga konsekvenser, men det som sitter kvar inombords är det som verkligen sätter djupa spår och innebär risk för personens psykiska hälsa. Detta är något som forskningen markerar. Jag hör till dem som har kunnat följa kvinnojourernas arbete sedan slutet av 70talet. Det här är mer än väl känt, men det uppmärksammas tyvärr inte alltid på samma sätt inom våra professioner. De borde kunna mer om detta.

Det handlar alltså om makt och kontroll och om att livsutrymmet minskar. Inom forskningen talas det om våldets normaliseringsprocess. Man reduceras successivt som individ, och självkänslan försvinner.

Något som komplicerar, och som jag tycker är allvarligt, är att våra paragrafer i dag inte alltid träffar det våld som pågår i ungas parrelationer. Dessa relationer kan vara mycket mer tillfälliga och kortvariga, och de uppfattas kanske inte som närståenderelationer i straffrättsligt hänseende. Skrivningen om psykiskt våld kommer att kunna avhjälpa en del av dessa brister.

Jag skulle också vilja markera mot den utveckling vi ser när det gäller praxis. Domstolen glider undan från det som var meningen med lagstiftningen om kvinnofridsbrott. Man behandlar inte upprepade lindriga gärningar som kvinnofridsbrott eller fridskränkningar. Högsta domstolen har gjort en markering som jag hoppas får genomslag. Jag tror att denna reform när det gäller psykiskt våld kan bidra till att vi förstår att det allvarligaste inte alltid är det som ger upphov till synliga skador, blodvite, armbrott och så vidare. Det allvarligaste kan i stället vara våldets kontinuitet.

Vi måste ständigt kräva kunskap. Vänsterpartiet har gjort det upprepade gånger och fortsätter att göra det. Hela samhällsapparaten måste bli mycket mer kompetent på detta område.

Remissinstanserna har generellt varit positiva till reformen men har också pekat på risker. Jag skulle vilja uppehålla mig lite vid detta.

Sveriges Kvinnoorganisationer, Unizon, Roks och till och med Åklagarmyndigheten har markerat att det här kan missbrukas. De nämner att män ibland kommer med motanklagelser om att kvinnan skulle ha tvingat mannen att använda fysiskt våld genom att utöva psykiskt våld. Jag tror att man verkligen måste vara uppmärksam här, men man måste också inse att psykiskt våld inte är en ursäkt för motparten att övergå till fysiskt våld eller kanske till och med grovt fysiskt våld.

Vi måste återigen bromsa detta genom kompetens och kunskap. Vi får inte acceptera dessa former, som kan användas både i mål om övergrepp och i frågor om vårdnad och umgänge. Vi ser tyvärr sådana exempel i praxis i dag, vilket i vissa fall får förödande konsekvenser. Tintin nämndes tidigare, och det finns fler fall där barn har dödats som ett straff riktat mot en kvinna.

Vi måste vara medvetna om könsmaktsordningen och bevaka att den inte missbrukas så att brottsoffren drabbas.

Jag skulle också vilja ställa frågor om preskriptionsreglerna. Det låter kanske konstigt, men de har ställt till problem när det gäller kvinnofridsbrott och fridskränkningsbrott. Hur ska man räkna preskriptionstiden? Ska man utgå från de enskilda handlingar som utgör brottet eller från den tid då våldet upphör? Den frågan hänger i luften nu.

Lagrådet bad att man skulle utveckla detta i propositionen. Man har gjort det lite grann, men det är väldigt tveeggat. Man menar att det skulle kunna vara när brottet i sin helhet har upphört, men man överlämnar till praxis att bedöma om det ska gå till på ett annat sätt.

Här gäller det att vi fortsätter att följa rättsutvecklingen och att vi gör detta på ett seriöst sätt, så att det får önskad effekt och inte missbrukas och så att inte olika former av snubbeltrådar kommer in även i det här. Vi vet att rättssystemet tyvärr ofta är motstridigt när det handlar om reformer som ska gynna kvinnor och barn.

Fru talman! Låt mig börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Jag vill också inledningsvis säga att jag instämmer med i princip allt som har sagts från talarstolen under denna debatt. Jag tror inte att det finns någon i kammaren eller i övrigt som anser att det är acceptabelt att använda sig av psykiskt våld mot kvinnor på det sätt som har beskrivits här. Det är också därför den nu föreslagna lagändringen kommer att införas i brottsbalken och vi får ett helt nytt brott.

Psykiskt våld är i detta sammanhang ett helt nytt begrepp inom straffrätten, och det är i alla delar inte helt lätt att greppa vad som avses med psykiskt våld. Vi rör oss inom ett område som i mångt och mycket handlar om mänskliga relationer och hur det vi säger och gör påverkar och uppfattas av våra medmänniskor. En bärande del i förslaget är att tvånget ska vara otillbörligt, men gränsen mellan tillbörlig och otillbörlig påverkan är inte alltid knivskarp.

Precis som det har sagts från talarstolen är psykiskt våld förkastligt, men det måste också styrkas och bevisas rent juridiskt och straffrättsligt att det är en straffbar handling. Vi har redan i dag ett antal straffrättsliga bestämmelser som innefattar otillbörlig påverkan, exempelvis olaga hot, olaga tvång och grov fridskränkning, som är tydligt kopplade till hot om våld eller annan påtryckning för att skrämma.

Fru talman! Gemensamt för dessa brott är att man har passerat en gräns för vad som är tillåtligt och därmed straffbart. I det nu framlagda förslaget tillförs ytterligare ett moment som innebär att det blir brottsligt att vid upprepade tillfällen utsätta en annan person för olika former av kränkningar som anses otillbörliga. Det kan röra sig om beteenden av ren mobbningskaraktär i form av nedsättande tillmälen, hotfullt uppträdande eller olika former av övervakning som var för sig inte anses straffbara. Gemensamt är nu att kränkningarna sammantaget är avsedda att skada självkänslan hos den som utsätts.

Tyvärr är bilden att denna typ av kränkningar har ökat, inte minst på grund av digitalisering och ny övervakningsteknik som har underlättat tillvaron för den som vill förfölja, trakassera eller på andra sätt göra tillvaron mer eller mindre outhärdlig för den som drabbas. Det är därför bra att vi nu får en ändring som ger en bättre möjlighet att lagföra den typ av gärningspersoner som har nämnts och dem som jag väljer att kalla mobbare.

Lagändringen innebär att psykiskt våld även ska ingå som ett led i andra fridsbrott och hedersförtryck och att även brottet förolämpning fortsättningsvis ska ingå som ett led i dessa brott.

Fru talman! Det som kan vålla huvudbry, i varje fall för min del, är att begreppet psykiskt våld saknar en enhetlig definition och därför ger visst tolkningsutrymme. Beroende på vem man frågar kan svaren skilja sig åt. Därtill kan ett stort antal handlingar falla in under begreppet psykiskt våld beroende på vem som är betraktare och ska avkunna dom.

Här tycker jag att regeringen har landat väl i vad som juridiskt och därmed straffrättsligt är att anse som psykiskt våld. Det ska ges straffrättsligt skydd mot upprepade kränkningar av viss allvarlighetsgrad. Den centrala frågan är vilka beteenden som anses vara av den art att de bör vara kriminaliserade och i vilken utsträckning de faller utanför nuvarande kriminalisering.

Här betonas vikten av att straffbarheten för handlingar som var och en för sig inte utgör brott men som tillsammans ska kriminaliseras blir avgränsad så att endast de verkligt straffvärda fallen omfattas. Därför är kravet att det ska vara fråga om hot, tvång eller övervakning som är otillbörlig. Att något är otillbörligt innebär konkret att det är oacceptabelt med hänsyn till rådande sociala eller etiska normer. I grunden handlar det om en helhetsbedömning av såväl handlingen som dess konsekvenser och parternas relation.

Fru talman! Det är viktigt att understryka att psykiskt våld är ett uppsåtligt brott. Gärningspersonen ska således ha för avsikt att utsätta offret för upprepade kränkningar av skilda slag. Regeringen lyfter också fram risken för att straffbestämmelsen används i vårdnadstvister eller i andra sammanhang där oenighet kan väcka starka känslor. Det krävs därför en tydlig och noggrann bedömning av handlingsrekvisiten och konkret stödbevisning så att beslutet inte enbart grundas på trovärdighetsbedömningar.

Jag tycker att detta är ett knepigt område. Vi är alla överens om att det här är straffbara beteenden, så jag hoppas att man utvecklar bra metoder för dem som ska handlägga, åtala och döma i den här typen av ärenden. Det återstår att se var gränserna går, men jag är övertygad om att man kommer att finna vägar för detta.

Fru talman! Det finns en stor enighet i utskottet att tillstyrka förslaget.

Fru talman! Våld är inte bara slag och sparkar, och våld är inte bara blåmärken och brutna ben. Det långsiktigt kanske mest förödande våldet är ofta det som inte syns på ytan. Det är det tysta, nedbrytande våldet som dag för dag, ord för ord och handling för handling eroderar en människas självkänsla, inskränker hennes livsutrymme och fängslar henne i en verklighet präglad av rädsla och kontroll. Det är detta vi talar om i dag: det psykiska våldet. Det är ett allvarligt samhällsproblem som alltför länge har verkat i juridikens skuggor. Vi vet att det drabbar tusentals människor, inte minst kvinnor och unga, och att det ofta är ett förstadium till ännu grövre brottslighet.

Fru talman! Centerpartiet välkomnar och stöder grundförslaget att äntligen införa en särskild straffbestämmelse för psykiskt våld. Det är ett förslag som vi och många andra länge har efterfrågat eftersom den nuvarande lagstiftningen har visat sig vara otillräcklig. Möjligheten att lagföra systematiska kränkningar som fridskränkningsbrott har i praktiken varit begränsad, särskilt när fysiskt våld har saknats. Att nu kriminalisera upprepade kränkningar såsom otillbörliga hot, tvång och övervakning är ett stort och nödvändigt steg för att ge brottsoffer den upprättelse de förtjänar och för att ge rättsväsendet de verktyg det behöver.

Att kunna få vara exakt den man är måste skyddas av det offentliga. Jag blir därför lite bekymrad när jag hör att regeringsföreträdare vill byta ut familjers åsikter och beslut om vad en kvinna får eller inte får ha på sig mot statens beslut om vad en kvinna får eller inte får ha på sig. Jag vill därför passa på att säga att Centern stöder linjen att den enskilda personen alltid själv ska bestämma vad den ska ha på sig.

Fru talman! Även om dagens förslag är ett stort och viktigt steg framåt är det inte ett fulländat steg. Förslaget har en allvarlig brist, och den bristen heter omvändelseförsök. Omvändelseförsök, alltså påtryckningar och tvång som syftar till att få någon att förändra sin sexuella läggning, sin könsidentitet eller sitt könsuttryck, är en djupt skadlig praktik. FN:s experter har likställt det med tortyr, och vi vet att omvändelseförsök riskerar att leda till psykisk ohälsa, depression och i värsta fall självmord.

Regeringen menar att den nya lagen om psykiskt våld kommer att täcka in även dessa praktiker genom lagtextens otillbörligt tvång. Och visst är det ett steg i rätt riktning, men det är inte tillräckligt. Vi i Centerpartiet delar den oro som framförts av flera remissinstanser och som ligger till grund för vår gemensamma reservation med övriga partier i oppositionen.

För det första tar lagförslaget främst sikte på upprepade kränkningar, men ett enskilt omvändelseförsök – en enda påtvingad så kallad terapisession eller andlig utdrivning – är ett för mycket och kan vara djupt kränkande och traumatiserande. Sådana enskilda händelser riskerar att falla utanför den nya lagen.

För det andra fångar förslaget inte upp själva syftet med handlingen. Precis som vid hedersrelaterad brottslighet är det viktigt att lagstiftningen inte bara ser till de enskilda handlingarna utan också till det bakomliggande motivet, som i detta fall är att förneka en människa rätten till sin egen identitet, sitt eget liv och sin egen kropp.

Fru talman! Ett uttryckligt förbud mot omvändelseförsök skulle sända en tydlig signal till samhället, till utsatta hbtqi-personer och inte minst till de grupper och individer som ägnar sig åt dessa skadliga praktiker. En sådan lagstiftning skulle ha en kraftfull normerande effekt och tydligt markera att detta är fullständigt oacceptabelt i Sverige. Flera andra länder har redan förstått detta och infört förbud, men Sverige släpar efter.

Därför, fru talman, är vår position tydlig. Vi ställer oss bakom propositionen i dess grundläggande del om att kriminalisera psykiskt våld, som är ett stort steg framåt. Men vi kräver att riksdagen också gör ett tillkännagivande till regeringen om att skyndsamt återkomma med ett lagförslag som uttryckligen förbjuder omvändelseförsök.

Med detta sagt yrkar jag bifall till reservation nummer 2.

Fru talman! Miljöpartiet välkomnar också att regeringen nu går vidare och kriminaliserar psykiskt våld. Vi har, liksom flera här inne, länge drivit att straffansvaret behöver ses över för att stärka skyddet för den som utsätts. Flera nordiska grannländer har redan infört liknande lagstiftning, och det ligger i linje med Istanbulkonventionen.

Jag tänkte lägga lite tid på att prata om det som min namne just har använt en del av sin talartid till, nämligen förbud mot omvändelseförsök.

Regeringen har valt att baka in förbudet i lagstiftningen mot psykiskt våld. Regeringen motiverar detta med att de kränkningar som omfattas av förslaget om psykiskt våld även kan träffa omvändelseförsök och att befintliga straffbestämmelser som olaga tvång, misshandel och olaga hot redan ger goda möjligheter att ingripa mot olika former av omvändelseförsök.

Samtidigt är det tydligt att den föreslagna straffbestämmelsen om psykiskt våld främst tar sikte på upprepade kränkningar, hot eller otillbörligt tvång. Den träffar heller inte alla situationer som kan utgöra omvändelseförsök, till exempel när någon uttrycker en åsikt om hur en annan person bör ge uttryck för sin könsidentitet eller sexuella läggning i syfte att få personen att ändra den.

Vi i Miljöpartiet ser en uppenbar risk för att regleringen inte blir tillräckligt träffsäker och att vissa former av omvändelseförsök faller utanför bestämmelsen om psykiskt våld. Detta betonar också RFSL och RFSL Ungdom, som framhåller exempelvis att det inte bör krävas att kränkningarna har varit upprepade. De föreslår också en särskild kriminalisering av omvändelseförsök.

Regeringen hänvisar i sin bedömning till utredningen, som fick ett tilläggsuppdrag av den tidigare regeringen sommaren 2022. Utredningen landade i att en kriminalisering av omvändelseförsök inte behövs eftersom de allvarligaste formerna av omvändelseförsök redan är kriminaliserade genom till exempel misshandel och olaga tvång.

Vi delar inte utredningens slutsats. Precis som vid hedersrelaterad brottslighet finns ett värde i att lagstiftningen inte bara fångar upp de enskilda handlingarna utan också själva syftet med dem, i detta fall att förneka en person rätten till sitt sexuella och kroppsliga självbestämmande och att pressa någon att förändra eller undertrycka sin sexuella läggning, könsidentitet eller könsuttryck.

Ett särskilt omvändelsebrott skulle dessutom kunna få en viktig normerande effekt och tydligt markera hur lagstiftaren ser på dessa handlingar samt bidra till ökad kännedom om att omvändelseförsök är oacceptabla och kränkande. Kanske är den normerande effekten det allra viktigaste när det gäller brott som oftast sker i det dolda.

Fru talman! Problemet med omvändelseförsök är inte försumbart i Sverige. Nästan var femte ung hbtq-person i Sverige uppgav i MUCF:s kartläggning 2022 att de utsatts för någon form av omvändelseförsök i dess bredaste bemärkelse. FN jämställer omvändelseförsök med tortyr, och forskning visar att det kan leda till depression, posttraumatiskt stressyndrom och självmordstankar.

Omvändelseförsök kan ske i många olika former, allt från religiösa praktiker, tvångsäktenskap och exorcism till mer subtila men pressande samtal som syftar till att förändra eller dölja en persons identitet. RFSL och Miljöpartiet menar att dagens lagstiftning inte täcker alla uttryck och att ett förbud därför behöver omfatta försök att förändra såväl sexuell läggning som könsidentitet och könsuttryck, även när det handlar om enskilda och isolerade händelser.

Omvändelseförsök kan vara ett uttryck för hedersrelaterat våld och förtryck på samma sätt som till exempel oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp, och de borde därför behandlas gemensamt. Det var olyckligt att utredningen inte föreslog kriminalisering och att regeringen gick på utredningens linje. Det hade varit bättre med ett samlat och tydligt lagförslag där det framgår klart att alla omvändelseförsök av hbtqi-personer är förbjudna.

Vi vill dock också liksom RFSL påpeka att omvändelseförsök kan förekomma även i sammanhang som inte vanligtvis ses som hedersrelaterade. Det är viktigt att alla utsatta får tillgång till stöd och hjälp och att det är tydligt vad som utgör ett brott, oavsett om omvändelseförsöket skett inom en hederskontext eller i ett annat sammanhang.

Det är klarlagt att omvändelseförsök är skadliga såväl för den som utsätts som för hbtqi-personer som grupp och att det kan leda till bland annat stigmatisering, psykisk ohälsa och självmordsförsök, även om det inte är de redan kriminaliserade metoderna som används.

Personer som har utsatts för omvändelseförsök i Sverige har bland annat berättat om total social utfrysning ur ett, ofta religiöst, sammanhang som har varit personens hela värld, ständiga verbala påtryckningar om förändring och andra handlingar som syftar till att skapa skam och skuld och försök till omvändelse. Detta är oacceptabelt. Det är dessutom sannolikt att omvändelseförsök kan ta sin början i denna typ av företeelser och sedan gå vidare till grövre handlingar. Ett förbud mot omvändelseförsök skulle vara en lagstiftning med normerande effekt, och den borde komma på plats.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga något om den oro som lyfts upp av några tidigare talare när det gäller själva straffbestämmelsen psykiskt våld. Bland andra Sveriges advokatsamfund, Åklagarmyndigheten, Roks, Sveriges Kvinnoorganisationer och Unizon har lyft fram att straffbestämmelsen psykiskt våld kan komma att missbrukas, till exempel i samband med vårdnadstvister eller för att bortförklara förekomsten av fysiskt våld. Justitiekanslern och Roks lyfter också fram att det komma att bli fråga om betydande tillämpningsproblem, och flera ytterligare remissinstanser efterfrågar förtydliganden av lagen.

Det här är synpunkter som är av stor vikt och som borde ha fått större genomslag i regeringens beredning av ärendet. Vi står bakom att en straffbestämmelse för psykiskt våld införs, men vi har förståelse för den oro som lyfts upp av vissa remissinstanser. Vi anser att regeringen noggrant måste följa hur lagstiftningen tillämpas och säkerställa att eventuella brister och oönskade konsekvenser åtgärdas.

Med detta yrkar jag bifall till reservation 1.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 20 maj.)