Det östliga partnerskapet efter 2020

Herr ålderspresident! Vi debatterar i dag utrikesutskottets utlåtande 16 om nya långsiktiga mål för det östliga partnerskapet. Jag passar på att yrka bifall till förslaget i utskottets utlåtande.

Herr ålderspresident! Det östliga partnerskapet firade tio år 2019. Länderna som ingår – Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Moldavien, Ukraina och Belarus – har under de senaste tio åren genomgått olika grader av förändringar. I de flesta fall har förändringarna varit positiva. Det handlar om ökat välstånd, mer respekt för mänskliga rättigheter och rättsstatens principer med mera. I vissa fall har det skett bakslag, vilket lett till att EU har fått agera med bland annat sanktioner eller minskat ekonomiskt stöd.

Det östliga partnerskapet har inneburit en tydlig höjning av ambitionsnivån i EU:s relationer med partnerländerna. Längst har utvecklingen gått i Georgien, Moldavien och Ukraina, vilka har slutit associeringsavtal med EU. För medborgarna från dessa tre länder gäller också viseringsfrihet i Schengenområdet sedan länderna genomfört en rad viktiga reformer på området. Samarbetet har på olika sätt utvecklats även med Armenien, Azerbajdzjan och Belarus.

Huvudfokus inom partnerskapet ligger på varje partnerlands bilaterala relation med EU. Därutöver har ett multilateralt samarbete etablerats i syfte att stödja de bilaterala relationerna och skapa förutsättningar för samarbete mellan länderna. Det multilaterala samarbetet sker genom toppmöten vartannat år, årliga utrikesministermöten samt möten, seminarier och workshops på expertnivå. Samarbete sker också mellan Europaparlamentet och parlamenten i fem av länderna genom Euronest, mellan regionala och lokala myndigheter samt genom civilsamhället.

Herr ålderspresident! De nya långsiktiga målen som föreslås är resilienta, hållbara och integrerade ekonomier, ansvarsskyldiga institutioner, rättsstatsprincipen och säkerhet, miljö- och klimatmässig resiliens, en resilient digital omställning samt resilienta, rättvisa och inkluderande samhällen.

Det är välkommet att det har tagits fram ett nytt förslag på långsiktiga mål. Flera av länderna som ingår i det östliga partnerskapet har tagit stora steg, inte minst kring utvecklingen av demokratiska reformer och välstånd. Men det är sköra steg. Det tar tid att skapa tillit bland befolkningen och inte minst rimliga förväntningar, där underskottet på demokrati och transparens varit tydligt och dessvärre negativt inverkande på människors dagliga liv och mänskliga rättigheter. Korruption, brist på god fördelningspolitik, avsaknad av rättvisa skatter som leder till välfärd, nyckfulla rättssystem med mera skapar inte tilltro eller tillit. Därför blir EU:s samarbete med respektive land så väsentligt och vägledande.

Det är också viktigt i den rådande covid-19-pandemin att EU:s engagemang i det östliga partnerskapet både är intakt och tar nya steg framåt. I denna tid då EU kraftsamlar ekonomiskt för att få igång samhällshjulen inom EU får vi inte glömma bort våra partnerskapsländer och inte minska på stöd, dialog och samarbeten.

Statsminister Löfven deltog på toppmötet med det östliga partnerskapet för en tid sedan, och ambitionen vid mötet var att förstärka relationerna mellan EU och partnerskapsländerna med anledning av bland annat covid-19.

Herr ålderspresident! Det finns ett antal frågor som ändå måste belysas. Konflikten i Nagorno-Karabach är svår och mångnyanserad. Här måste EU ta ytterligare steg i dialogen med Armenien och Azerbajdzjan och övriga deltagare i fredssamtalen för att finna en rimlig lösning och hållbar fred.

Det är också synnerligen viktigt att EU fortsätter ha en öppen men bestämd dialog med Belarus. Stödet för mänskliga rättigheter måste fortsatt vara starkt, och stödet till civilsamhällets aktörer måste utvecklas ytterligare. Det är också angeläget att den politiska oppositionen fortsatt får stöd i att medverka till en demokratisk utveckling i Belarus. Här får inget lämnas åt slumpen. Det är sorgligt och ett kapitalt misslyckande att Belarus fortfarande styrs enväldigt utan rimliga möjligheter för oppositionen att verka som oppositionspartier gör i fungerande och transparenta demokratier.

Herr ålderspresident! Kampen mot korruption är mycket angelägen. Det finns få saker som likt korruption kan stjälpa demokratier. Det handlar om medborgarnas tillit till staten, de lokala beslutsfattarna med mera. När tilliten är bruten är det i praktiken omöjligt att få igång fungerande finansieringsmodeller för välfärdsutveckling. Människor som inte litar på systemet betalar helt enkelt ogärna skatt, och det märks i land efter land. Uttag av skatter är således en förtroendefråga som måste lösas av varje parlament och regering när de ger löften vid val. Kampen mot korruption och svågerpolitik är således grundläggande i varje demokrati – skör som fungerande. Därför är det sorgligt att Azerbajdzjan fallit nedåt i Transparency Internationals korruptionsindex och ligger i det nedre intervallet. Här måste EU vara synnerligen observant och bestämd i den bilaterala dialogen med Azerbajdzjan – more for more, less for less.

Herr ålderspresident! Slutligen: Det östliga partnerskapet fungerar väl trots en del brister och bakslag. Det är i grunden en framgång att EU lyckats samla östliga grannländer att ingå olika former av avtal med EU. Deltagande länder har successivt börjat verka för stabila institutioner och en god samhällsstyrning, inklusive tålighet inför yttre förändringar. De har börjat utveckla marknadsmöjligheter genom ekonomisk integration och handelsavtal. De har börjat garantera energitryggheten och bättre sammankopplingar för energi och transport. Och de har börjat öka rörligheten och personkontakterna med hjälp av förhandlingar inom ramen för viseringsdialogen.

Men det östliga partnerskapet tar inte bara hänsyn till regeringar utan även till det civila samhällets synpunkter, lokala och regionala myndigheters perspektiv, företagsledares synpunkter samt parlamentariska församlingars synpunkter och uppfattningar. Processen är i högsta grad levande. De nya långsiktiga målen, som presenteras av EU-kommissionen och den höge representanten, är en positiv fortsättning på det drygt tioåriga samarbetet.

Slutligen, herr ålderspresident, vill jag lyfta fram att riksdagen förra hösten, i samverkan med regeringen, anordnade ett seminarium i Sveriges riksdag för att uppmärksamma att det östliga partnerskapet fyllde tio år.

Herr ålderspresident! Ärendet vi nu debatterar, UU16 Det östliga partnerskapet efter 2020, anser jag är ett oerhört viktigt ärende. Det handlar om ett samarbete mellan EU och våra närmaste grannländer – vissa länder ligger i Europa, och vissa ligger precis på gränsen till Europa.

Det östliga partnerskapet, herr ålderspresident, initierades 2009, när Sverige var ordförande för EU, av Sverige och Polen. Det östliga partnerskapet var då och är fortfarande av stor strategisk vikt för EU och prioriterat på EU:s dagordning, vilket jag finner väldigt glädjande. Ska vi få en positiv utveckling inte bara i Sverige utan även i EU och i vårt närområde, herr ålderspresident, måste vi nämligen samarbeta med omvärlden. Vi måste ha ett fungerande samarbete, och detta är vad det östliga partnerskapet delvis syftar till.

Partnerskapet syftar förstås också till att, precis som föregående talare sa, skapa ökad tillväxt, bättre miljö och en ökad digitalisering. Framför allt syftar det dock till att skapa ett samhälle som är bättre för dess medborgare – ett samhälle som respekterar mänskliga rättigheter och ett samhälle med demokrati och de rättigheter som vi här i väst tar för självskrivna.

Partnerskapet har utvecklats i enlighet med parternas individuella intressen, ambitioner och framsteg. Det har möjliggjort, och kommer att fortsätta bygga på, differentiering och ett flexibelt och inkluderande partnerskap med syftet att hantera gemensamma globala utmaningar. I utvecklandet av partnerskapet har inte bara regeringar och EU-institutioner deltagit, utan även civilsamhället, akademiker, företag och finansinstitut har inkluderats – allt för att nå en bred och stark förankring i samhället.

Det östliga partnerskapet är gemensamt mellan länderna som ingår och EU. Det syftar till att stärka de demokratiska institutionerna, rättsstatens principer samt miljö och klimat. Det syftar till att utveckla ekonomi och handel, stödja den digitala omställningen och främja ett rättvist och inkluderande samhälle. Utvecklingen i EU-länder är av stor betydelse. Som jag nämnde är de våra grannländer, och vi kan bidra. I det östliga partnerskapet finns det överenskommelser som också syftar till att öka handeln, vilket i sin tur stärker ekonomin. Det skapar fler arbetstillfällen, herr ålderspresident, och gör det möjligt för fler människor att få inflytande över sitt liv.

Jag vill också lyfta upp kravet gällande rättsstatens principer, god samhällsstyrning, transparens, ansvarsskyldighet bland samhällets institutioner – vilket i sin tur är en grund för demokrati, herr ålderspresident – samt att korruptionen ska stävjas. I flera av de östliga länderna finns det problem med korruption, och det är inte så att EU ska lösa de problemen. Det måste länderna i stället göra själva. EU kan dock genom sitt samarbete påverka utvecklingen positivt. Man kan bidra med verktyg och motivation för en förändring. Ytterst handlar det om motivation att skapa ett bättre liv för medborgarna.

Jag nämnde även miljön. Det östliga partnerskapet inkluderar åtgärder för att uppfylla Parisavtalet, minska utsläppen av koldioxid och utveckla klimatneutralitet. Detta är viktigt för vår gemensamma framtid och i allra högsta grad en fråga av stor betydelse för de östliga länderna i partnerskapet.

Jag nämnde syftet att stärka demokratin. Jag har själv rest mycket genom mina uppdrag inom OSSE:s parlamentariska församling. Jag har deltagit i valobservationer, herr ålderspresident, och då sett både hur arbetet med att bygga upp demokratier pågår och de problem som dessa samhällen brottas med. Jag tror att EU här kan sträcka ut en hand för att se till att påverka utvecklingen – vilket vi har gjort.

Jag nämnde också att det östliga partnerskapet tillkom 2009, och det var ju inte en slump. Länderna led nämligen då, och lider fortfarande, av att ha varit delstater i det forna Sovjet – vilket inte var en demokrati och där man inte hade ett styrelseskick som påverkade medborgarnas rättigheter i positiv riktning. Det är här vårt samarbete från de demokratiska länderna kommer in.

Pyry Niemi nämnde covid-19, som visar på behovet av samarbete. Och visst är det så; i internationella kristider, som under denna pandemi, behövs det internationella samarbetet mer än någonsin. Frågor som behöver byggas upp – och det visar sig väldigt konkret i det här sammanhanget – handlar om strukturer för hälso- och sjukvård och om möjligheter till förebyggande arbete. Men det handlar också om möjligheter att stödja näringsliv och arbete, detta för att länderna och ytterst befolkningen inte ska drabbas än mer negativt av covid.

Jag vill i det här sammanhanget även nämna Ukraina, herr ålderspresident. Ukraina lider av den ryska aggressionen, men genom ett samarbete med det östliga partnerskapet får också Ukraina tillgång till stöd för att utveckla sin demokrati och arbeta mot korruption och interna stridigheter, för medborgarnas trygghet och säkerhet. Jag tycker att detta är viktigt, för annars skulle Ukraina stå ensamt med en aggressiv granne som inte skyr några medel. Vi måste samarbeta med vår omvärld, herr ålderspresident, och det kan vi göra genom det östliga partnerskapet.

Jag vill även nämna att Europeiska kommissionens höge representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik den 8 mars lade fram sitt förslag för de långsiktiga politiska målen för det östliga partnerskapet efter 2020. Jag vill citera Josep Borrell här.

”Våra grannars styrka är också Europeiska unionens styrka. Det östliga partnerskapet är fortfarande ett nyckelinslag i EU:s utrikespolitik. Våra förslag kommer att ytterligare stärka våra sex partnerländer, och återspegla de prioriteringar och utmaningar som vi delar, samtidigt som tonvikten på att leverera konkreta och positiva resultat för alla medborgare bibehålls.”

(forts. § 6)

Fru talman! Först och främst vill jag säga att när det gäller den övergripande målsättningen med EU:s utrikespolitik – att öka stabiliteten, välståndet och resiliensen i vårt närområde – har vi naturligtvis inget att invända i sak. Ett välfungerande och välmående grannskap skulle kunna tjäna våra intressen och även bespara oss en hel del problem som i annat fall på ett eller annat sätt kommer att leta sig till Sverige. Så långt har vi ingenting att invända. Vad däremot gäller implementeringen och även rapporteringen av hur unionen arbetar inom det östliga partnerskapet har vi vissa synpunkter.

Först vill jag ta upp biståndet. Bistånd är en begränsad resurs som med stor sannolikhet kommer att bli ännu mer begränsad framöver. Vi anser att det främst ska fokuseras på de länder som behöver det mest. De länder som är föremål för stöd inom det östliga partnerskapet är Moldavien, Ukraina, Armenien, Azerbajdzjan, Georgien och Vitryssland. Det är länder som förvisso har en lägre levnadsstandard än unionens genomsnitt men inte tillhör de fattigaste länderna. Enligt OECD:s biståndskommitté hör samtliga i denna grupp till medelinkomstländer. De har heller inte några större humanitära svårigheter, om man bortser från det som händer på grund av konflikten i Ukraina.

Exakt hur mycket EU har spenderat i bistånd till dessa länder är svårt att överblicka eftersom stödet går genom såväl unionens myndigheter som medlemsstaterna och multilaterala kanaler. Men bara det stöd som går genom ENI, The European Neighbourhood Instrument, uppgår till ungefär 40 miljarder kronor, vilket är en ansenlig summa pengar.

Här finns både mer och mindre lämpliga initiativ. Exempelvis är det stöd som brukar kallas tekniskt bistånd, alltså expertstöd via Taiex eller partnersamverkan, något vi står bakom. Andra typer av satsningar, såsom infrastruktur, tycker vi i stället bör genomföras via utvecklingsbanker. Vi är också skeptiska till att unionen direkt finansierar små och medelstora företag i dessa länder. Detta tycker vi inte är lämpligt i dagsläget.

Vad gäller resultatstyrning och rapportering står vi naturligtvis bakom den incitamentsbaserade strategin om mer för mer och mindre för mindre. Vi har tjatat om principen mindre för mindre inom svenskt bistånd generellt. Man kan ju fråga sig varför regeringen till synes står bakom principen om mindre för mindre när det gäller EU:s bistånd men samtidigt vägrar att implementera den på ett resolut sätt inom svenskt bistånd. Frågan ligger lite utanför det här betänkandet, men den är värd att fundera på.

Vad gäller de framgångar som kommissionen pekar på i sitt meddelande avser de bland annat att man har lyckats förändra arbetssättet. Under rubriken ”Viktiga framgångar för det östliga partnerskapet” står det följande: ”År 2015 välkomnade EU:s medlemsstater och partnerländer översynen av den europeiska grannskapspolitiken i samband med EU:s globala strategi. Länderna efterfrågade mer differentiering, ökat ägarskap, bättre fokus och större flexibilitet. Samrådet har visat att det östliga partnerskapet i stort sett uppnått dessa mål.”

Sedan förklarar kommissionen hur man har lyckats implementera detta och ger ett konkret exempel med Ukraina där arbetet med decentralisering har gått framåt på ett tillfredsställande sätt. Kommissionen pekar också på att arbetet inom vissa av de 20 målen för 2020 har gått framåt, dock inte de som gäller rättsstatlighet, kampen mot korruption och organiserad brottslighet. Detta är väldigt viktigt, och jag tänker därför tala lite mer om det.

Med tanke på att just dessa områden är helt avgörande för att övriga resultat ska ha en chans att hålla över tid och för att länderna någon gång ska klara sig utan stöd utifrån måste jag säga att diskussionen om varför det inte har gått på ett tillfredsställande sätt inom dessa områden i mångt och mycket lyser med sin frånvaro i meddelandet. Jag hade gärna sett en fördjupad problematisering av det, men en sådan saknas.

Vad gäller arbetet med rättsstatlighet, korruption och organiserad brottslighet framöver meddelar kommissionen att ”för den incitamentbaserade strategin krävs det tydligare vägledning om särskilda reformprioriteringar, med objektiva, exakta, detaljerade och kontrollerbara riktmärken”. Detta låter jättebra. Det är precis det här vi alltid tjatar om. Det är jätteviktigt med uppföljbara mål inom biståndet.

Som skattebetalare är jag dock väldigt sugen på att få veta varför det stöd som vi under de senaste tio åren har finansierat inte har haft tilltänkt effekt inom detta område. Detta är en väldigt viktig fråga. Om man ska lyckas bättre de närmaste tio åren måste man också undersöka varför man inte har lyckats de senaste tio åren. Jag tycker att det är en rimlig utgångspunkt.

Om man till exempel tittar på objektiva mätningar av hur det går för dessa länder vad gäller korruption och demokrati ser man att Moldavien, Ukraina, Armenien och Azerbajdzjan under perioden som partnerskapet har varat har tappat – allt enligt tidningen The Economists demokratiindex. De har alltså gått bakåt. Enligt Transparency International har samtidigt Georgien, Vitryssland, Azerbajdzjan och Ukraina försämrat sina korruptionsindex.

Det ligger också i sakens natur att reformer inom exempelvis rättsväsendet riskerar att inte få avsedd effekt om de påtvingas utifrån. Reformer som drivs igenom i utbyte mot stöd riskerar att leda till kosmetiska förändringar som lite grann är till för att göra lån- eller bidragsgivare nöjda men inte är verkligt och ärligt menade. Detta är en jätteviktig fråga som man måste fundera lite på.

Man skulle kunna göra en jämförelse med den reform som EU håller på att genomdriva i fråga om hur man hanterar medlemskapsförhandlingar med kandidatländer. Där finns det ju nu en ny arbetsordning. Man kommer nämligen att sätta de kapitel som handlar om rättsstatlighet först. Det gör man uppenbarligen eftersom dessa frågor avslöjar om länderna är ärliga med sin reformagenda.

Inom partnerskapet tycker vi därför att man borde anta ungefär samma ansats. Det vill säga att om man inte gör mätbara och hållbara framsteg när det gäller demokrati och rättsstatlighet kommer unionen inte att ge stöd på andra områden. Man skulle kunna säga att man antar en princip som innebär att man får mindre av allt om man presterar mindre inom ett specifikt område, nämligen rättsstatlighet. Det tycker vi är en rimlig hållning.

Jag skulle heller inte säga att arbetet mot organiserad brottslighet och korruption är lätt på något sätt. Det är absolut inte detta vi säger.

Låt mig ge ett tydligt exempel på de problem som vi står inför. Det är också ett exempel som jag tycker att andra partier i den här kammaren kanske inte riktigt tar på det allvar som det förtjänar.

Azerbajdzjan är ju en mindre väl fungerande stat, för att använda ett diplomatiskt uttryck. I parlamentsvalet som genomfördes i februari vann president Ilham Alijevs parti, som heter Nya Azerbajdzjan, stort. OSSE beskriver valet så här: ”the restrictive legislation and political environment prevented genuine competition” och ”voters were not provided with a meaningful choice due to a lack of real political discussion” och ”significant procedural violations occurred during the vote count”.

Det är allmänt känt att regimen i Azerbajdzjan har nära kontakter med den organiserade brottsligheten i landet, och det är nog svårt att dra en exakt gräns där regeringen börjar och maffian slutar. Vi vet att regimen är djupt korrumperad och involverad i internationell penningtvätt och att den till och med har lyckats muta europeiska politiker och journalister. Vi vet också att regimen inte drar sig för att fängsla journalister som skriver om saken.

I detta läge måste man fråga sig: Hur ska man kunna arbeta tillsammans med en viss regering mot organiserad brottslighet och korruption om den regeringen är själva källan till den organiserade brottsligheten och korruptionen? Och är det lämpligt att spendera svenska skattepengar på stöd till exempelvis små och medelstora företag i den typen av länder? Jag är inte så säker på det. Det är en fråga som vi ställer oss och som alla partier i den här kammaren borde ställa sig.

Till sist vill jag ta upp associeringsavtalen. Sverigedemokraterna har varit skeptiska till dessa eftersom de innefattar visumlättnader, vilket vi vet har lett till ett stort antal helt ogrundade asylansökningar från personer från exempelvis Georgien. Vi vet också att ett antal stöldligor från de här länderna har kunnat härja i Sverige, delvis som en följd av visumlättnaderna.

Däremot står vi naturligtvis bakom frihandelsavtalet DCFTA sådant det har utvecklats sedan starten 2014. Möjligtvis har vi någon synpunkt på att även det frihandelsavtalet innefattar stöd till små och medelstora företag, men det är något som sker i ganska begränsad omfattning. Ett positivt tecken i det sammanhanget är att handeln med Ukraina har ökat stadigt under de senaste åren, trots den djupa kris som det landet genomgår.

Avslutningsvis skulle jag inför kammaren vilja understryka att vi inte har någon dogmatisk eller ideologiskt styrd uppfattning i frågan om det östliga partnerskapet. Jag tror att vi är det enda parti som håller sig pragmatiskt på det sättet. Partnerskapsländernas EU-närmande är inget vi motsätter oss, så länge som det sker försiktigt och med respekt för hur det påverkar vanliga människor, risken för kriminalitet och smuggling samt EU:s utgifter.

Regeringens ståndpunkt om ett medlemskapsperspektiv för Ukraina är något som vi har diskuterat här förut. Det betyder egentligen bara att länder som uppfyller kraven ska kunna gå med i unionen, så länge man beaktar unionens kapacitet att ta upp nya medlemsstater. Det är ungefär det som det betyder.

Detta är inget som vi motsätter oss specifikt. Däremot skiljer vi oss åt i vår syn på Köpenhamnskriterierna och hur tuff man ska vara när det gäller att uppfylla dem. Vi vet ju att unionen har gjort ganska allvarliga misstag när det gäller detta tidigare, och vi vill gärna göra vad vi kan för att se till att det inte sker igen. Vi ser inte heller EU-närmande eller medlemskap som ett självändamål utan som något som i alla lägen måste bero på omständigheterna i det enskilda fallet. Vi tycker att detta är den enda rimliga ståndpunkten.

Fru talman! Det östliga partnerskapet bygger på en insikt om att vår säkerhet hänger samman med våra grannars säkerhet. När vi såg vad som hände i Georgien 2008 och kriget mellan Ryssland och Georgien blev det ganska uppenbart att mer måste göras för att bygga gemensam säkerhet. Det var detta som var lite av grunden till att vi började arbeta strukturerat med våra östliga grannar. Från EU:s sida har vi ju också ett arbete med våra sydliga grannar, men det är inte riktigt på samma sätt där, kan man lugnt säga.

Det östliga partnerskapet omfattar länder som är en del av Europa. För oss är Europa en öppen möjlighet. För länder som önskar ansluta sig och samarbeta utifrån en gemensam värdegrund ska det vara möjligt att ansluta sig till EU. Då var naturligtvis också detta en fråga för det östliga partnerskapet, som ju Sverige och Polen var mödrar till, även om det var två herrar som stod som undertecknare av de första texterna.

Sedan 2009 har det östliga partnerskapet successivt utvecklats och formaliserats. Syftet har varit att upprätthålla ett starkt, differentierat och ömsesidigt fördelaktigt samarbete med alla sex partnerländerna.

Vi såg dock ganska snart att det var differentierade vägar som måste väljas, för länderna såg olika framtider framför sig. För oss som ett litet land är det självklart att stå upp för att varje land självt ska få välja sin säkerhetspolitiska och utrikespolitiska väg. Detta har också varit ett tydligt skäl för det östliga partnerskapet. Under hela den gångna tioårsperioden har ju Ryssland sökt att underminera detta på alla möjliga sätt, även genom att med militära medel flytta gränser. Detta är något som vi aldrig accepterar oavsett om det är Ukraina, Georgien, Moldavien eller någon annan som drabbas av det.

Detta har ändå varit en framgångsrik väg. Vi har under den här perioden utvecklat associeringsavtal – vi var långt framme med Armenien, som dock efter tryck måste ställa in, och vi var långt framme med Ukraina, som vi i dag har ett associeringsavtal med. Men detta hänger också samman med den konflikt som blev synlig i händelserna på Majdan. Då var det ryska fingret alldeles tydligt närvarande, och det är de ryska vapnen nu också.

Det har alltså varit en framgång. Vissa länder valde associeringsavtal. Vi har naturligtvis en väg framåt tillsammans där. Andra valde inte detta, men vi har också frihandelsavtal för att göra det möjligt för länderna att också förstärka sin ekonomiska utveckling och förbättra välståndet för sin befolkning genom ett mer diversifierat handelsutbyte. Detta formaliserades till 20 uppnåendemål inför 2020.

De målen har kunnat utvärderas inom de områden som också det östliga partnerskapet lade fast. Jag tycker att det finns skäl att i dessa covidtider påminna om att vi i EU har varit starka när det gäller att försöka stötta våra östra grannar. 883 miljoner euro för kort och medellångt stöd till social och ekonomisk återhämtning är ett exempel.

Nu har vi på vårt bord ett meddelande från kommissionen inför det toppmöte som är planerat i juni – för att ta nästa steg. Det är baserat på en process där man har fört samtal inom EU men också med de östra partnerländerna. Vi var ett antal som i fjol somras åkte till Batumi i Georgien för att delta i en konferens kring just östliga partnerskapet.

Det finns en otålighet i många länder, och man funderar på: Vad blir nästa steg? 20 punkter för 2020 var en tydlig strategisk väg framåt med uppnåendemål. Medborgare har kunnat se resultat med associeringsavtalet, frihandelsavtalet, viseringslättnader och viseringsfrihet. Och EU:s roll och det gemensamma uppdraget har blivit synligt.

Nu står vi då inför en process när det gäller tiden framåt, utifrån de resonemang som har varit. Man har landat i fem punkter för ökad resiliens, som tidigare har kommenterats. Siktet är bortom 2020. Här finns det naturligtvis skäl för EU och östliga partnerskapsländer att tydligare målsätta tidsramar och tidsbilder. Bortom 2020 kan ju vara väldigt långt bort, och ska man nå fram är det viktigt att man blir tydligare. Det handlar om att vara tydligare när det gäller tidsramar som är differentierade för olika länder och medborgare. Vad är det som strategiskt ska uppnås gemensamt? Vilka vägval står man inför? Vad krävs det att man når och gör om man exempelvis siktar mot medlemskap?

Här behöver EU förtydliga, speciellt om man menar mer för mer. Vad ska uppnås för att man ska få mer? Och vad innebär mer om man har uppnått något?

Här krävs det en process framåt för att förtydliga innehållet i ramverket, som gör att detta också blir operativt verkande och leder framåt.

Jag tycker att det i detta sammanhang finns skäl att även fundera på om EU, som vi vill se som en global aktör, helt ska passa i fråga om de konflikter som finns hos våra östra grannar. Normandieprocessen är en sådan. EU skulle naturligen kunna inta en roll, precis som när Iranavtalet diskuterades, för att försöka komma framåt och komplettera det som annars pågår, där man vill se mer av bilaterala stormaktslösningar eller enskilda bilaterala överenskommelser.

Jag tror att det finns utrymme på flera områden, fru talman, för EU och våra östra partnerskapsländer att utveckla det förslag som nu ska till toppmötet i juni.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Det östliga partnerskapet, som bland annat Sverige var initiativtagare till, fyllde tio år under förra året. Under dessa tio år har mycket hänt, och både världen och Europa har förändrats. Tyvärr ser vi hur arbetet för demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer utmanas och hotas både globalt och i Europa.

Mot den bakgrunden är jag övertygad om att arbetet i det östliga partnerskapet kan vara en viktig motvikt och bidra till att stärka demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. Sverige har under åren varit en engagerad aktör i det östliga partnerskapet.

Ett exempel på det är det seminarium som hölls här i riksdagen 2019, som talmannen och utrikesutskottet stod värd för, med anledning av att det östliga partnerskapet fyllde tio år. Där deltog man på en hög nivå från samtliga sex medlemsländer – Azerbajdzjan, Armenien, Vitryssland, Georgien, Moldavien och Ukraina.

Dagens utlåtande är baserat på det gemensamma EU-meddelande som beskriver de nya långsiktiga politiska målen för det östliga partnerskapet efter 2020. Jag delar utskottets positiva syn på den överordnade policyramen om att stärka resiliensen som ett genomgående tema. Det gäller en rad områden, som ekonomi, institutioner, miljö och klimat, digital omställning, rättvisa och ett inkluderande samhälle.

Men, fru talman, för att det ska bli en stabil och långsiktig utveckling måste respekten för de mänskliga rättigheterna stärkas i hela det östliga partnerskapet. Vissa länder har hunnit längre och har tagit viktiga steg i rätt riktning medan andra inte har kommit lika långt.

Jag skulle särskilt vilja nämna Armenien, som jag har haft glädjen att besöka vid två tillfällen under 2019. Armenien har sedan den så kallade sammetsrevolutionen 2018 bytt ut stora delar av parlamentet. Både regering och parlament utgörs till stor del av reformvänliga och relativt unga personer med bakgrund i civilsamhället. Och i den politiska diskursen har demokrati och mänskliga rättigheter en central roll. Steg har tagits åt rätt håll, men situationen är naturligtvis mycket skör, och mycket återstår att göra.

Även i Georgien och Ukraina har vi under de senaste åren kunnat se att en rad reformer genomförts. Vi ser också där en positiv utveckling, men även där finns det fortfarande stora utmaningar.

När det gäller länder som framför allt Vitryssland, Belarus, och Azerbajdzjan har alltför lite hänt. Här tycker jag att det finns anledning att rikta skarp kritik mot allvarliga brister som finns, framför allt när det gäller de mänskliga rättigheterna.

Oavsett hur långt länderna har kommit finns det ett behov av utbyte och dialog med samtliga dessa länder. Det är dock viktigt att det ska löna sig att reformera. Det är därför rätt att de länder som är mest reformvänliga får det största stödet.

Fru talman! Jag vill särskilt betona vikten av att stärka det civila samhället inom det östliga partnerskapet. Det är ofta i det civila samhället som vi hittar de människor som driver på för demokrati och förändring. Det är människor som står upp för och försvarar de mänskliga rättigheterna även när samhällsklimatet är tufft. Det civila samhällets organisationer finns även, åtminstone i viss utsträckning, representerade i de länder där utmaningarna är som störst, och de verkar ofta under svåra förhållanden. Det civila samhällets roll behöver förtydligas inom samarbetet. Det civila samhället måste även få ett starkt ekonomiskt och politiskt stöd.

En grupp som är särskilt utsatt är hbtq-personer och deras organisationer. Vi ser tyvärr hur förföljelse av och trakasserier mot hbtq-personer snarare ökar än minskar i flera av länderna inom det östliga partnerskapet. Sverige bör därför inom partnerskapet lyfta frågan om hbtq-personers utsatthet.

Jag delar regeringens och utskottets uppfattning att jämställdhetsfrågor måste lyftas ytterligare i det östliga partnerskapet. Kvinnor är fortfarande alltför dåligt representerade i parlament och regeringar samt på andra ledande poster i samhället. Våld mot kvinnor i hemmet förekommer tyvärr fortfarande alltför ofta, och kvinnor diskrimineras inom en rad områden.

En ökad respekt för kvinnors rättigheter, kvinnors politiska deltagande och jämställdhet är centralt för fred, säkerhet, demokrati och en hållbar utveckling. Detta måste därför lyftas inom ramen för EU:s grannskapspolitik på ett ännu tydligare sätt.

En annan viktig fråga är problemet med korruption. För verklig ekonomisk utveckling måste krafttag tas mot den omfattande korruption som fortfarande är alltför vanligt förekommande i flera av länderna inom partnerskapet. Vi kan se en viss förändring åt rätt håll, men mycket återstår att göra. En fråga som är kopplad till detta är vikten av att stärka rättsstatens oberoende.

Slutligen vill jag betona vikten av att klimat- och miljöarbetet intensifieras inom det östliga partnerskapet. Klimat- och miljöfrågorna är vår tids största utmaning, och därför måste arbetet inom partnerskapet även länkas till FN:s globala hållbarhetsmål och Parisavtalet. Vi måste göra kraftfulla insatser för att förbättra människors livssituation utan att vår miljö utarmas.

Vi vet att klimatförändringen, överexploateringen av naturresurser och föroreningar av luft och vatten ofta slår hårdare mot ojämlika samhällen. Därför är arbetet för miljö också kopplat till arbetet för demokrati. Jag är övertygad om att Sverige har mycket att bidra med när det gäller detta område. Det kan handla om stöd för en bättre avfallshantering, omställning till grön energi och gröna transporter samt ett hållbart näringsliv med mera.

Sverige har varit aktivt i samarbetet inom det östliga partnerskapet, och vi bör fortsätta vara en aktiv part även i framtiden. Det är särskilt viktigt att vi fortsätter att lyfta miljö- och klimatfrågan liksom frågor om mänskliga rättigheter i stort och jämställdhet i synnerhet.

Fru talman! I dag debatterar vi det östliga partnerskapet, det vill säga EU:s politiska ramverk för att fördjupa relationerna med sex länder i Östeuropa: Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Moldavien, Ukraina och Belarus.

Politiken är utformad som ett partnerskap med dessa länder. Det östliga partnerskapet är en del av EU:s grannskapspolitik. Syftet med avtalen är att de berörda länderna stegvis ska stärka sin politiska associering och ekonomiska integration med EU genom att genomföra reformer och åtaganden.

Partnerskapet lanserades 2009 som ett strategiskt partnerskap som bygger på gemensamma värden och regler, ömsesidiga intressen och åtaganden samt delat ägarskap och ansvar. Det syftar till att stärka och fördjupa de politiska och ekonomiska förbindelserna mellan EU och partnerländerna, och målet är att hjälpa dem att uppnå bland annat Parisavtalet om klimatförändringar och FN:s Agenda 2030 för en hållbar utveckling.

Fru talman! Förra året fyllde partnerskapet tio år. Sedan dess har mycket hänt. EU har fördjupat samarbetet med partnerländerna, vilket är ännu viktigare i en orolig tid när länder som Ryssland och Kina flyttar fram sina positioner. Särskilt Rysslands agerande har satt sin prägel på genomförandet av politiken.

I en tid med stora interna problem och utmaningar i coronakrisens spår får EU inte vända ryggen åt dessa länder i vårt närområde. EU har ett strategiskt intresse av att fortsättningsvis driva frågor som rör rättsstatsprincipen, skyddet för de mänskliga rättigheterna, kampen mot korruption och diskriminering, oberoende medier, det civila samhällets roll samt jämställdhet med mera.

Fru talman! Ett mer nära samarbete och integrerat östligt partnerskap ökar säkerheten i vårt närområde och stärker integrationen och respekten för territoriell integritet och suveränitet samt minskar ländernas beroende av Ryssland som handelspartner. Kristdemokraterna vill betona vikten av att Sverige stärker samarbetet med länderna inom det östliga partnerskapet för att föra processen vidare i enlighet med de mål som sattes upp vid bildandet av partnerskapet.

Mycket står på spel i regionen. Till och från ökar spänningen mellan länder på grund av regionala tvister såsom konflikten mellan Azerbajdzjan och Armenien om Nagorno-Karabach. Ett fritt, demokratiskt och lugnt grannskap gynnar inte bara säkerheten i våra grannländer utan även de nordiska länderna och resten av EU.

Fru talman! Rysslands utveckling går i fel riktning, och landets militära expansion och aggression har särskilt drabbat Ukraina och Georgien. År 2008 angrep Ryssland Georgien, och 2014 gick man in i Ukraina, där man aktivt bidrar till ökad väpnad konflikt i landets östra delar. Dessutom har man annekterat Krimhalvön.

Sverige och EU behöver markera och agera mot den ryska aggressionspolitiken i Ukraina. Ryssland måste respektera sina grannländers suveränitet och territoriella integritet. De införda sanktionerna från EU mot Ryssland bör kvarstå tills man accepterar Ukrainas suveränitet.

Fru talman! Fokus bör fortsättningsvis ligga på målsättningar om demokratisk utveckling, rättsstatens principer, skyddet för de mänskliga rättigheterna, kampen mot korruption och diskriminering, oberoende medier, det civila samhällets roll i samhällsbygget samt jämställdhet.

Med partnerskapet ökar även stabiliteten och välståndet i dessa länder, inte minst genom ökad respekt för mänskliga rättigheter. En demokratisk utveckling, men även handel, bidrar till minskad avspänning och ökad gemenskap. Under det senaste årtiondet har handeln mellan EU och det östliga partnerskapet nästan fördubblats, vilket har gjort partnerländerna till EU:s tionde största handelspartner.

Fru talman! EU:s incitamentsbaserade strategi (mer för mer och mindre för mindre) är viktig och kommer att gynna de partnerländer som på riktigt engagerar sig mest i reformer för ökad demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och jämställdhet. De får mer stöd av EU. Denna princip i samarbetet har visat stor framgång, då vi ser att flera partnerländer gjort demokratiska framsteg.

En fördjupning av den ekonomiska integrationen med och mellan partnerländerna, frihandelsavtal och bilaterala avtal ökar tillväxten och välståndet för medborgarna och har även bidragit till ökad säkerhet och lättare rörlighet för invånare över nationsgränser.

Fru talman! EU bör fortsättningsvis öka samarbetet med dessa partnerländer genom handelsavtal och associeringsavtal. Mycket återstår att göra, men de pågående och framtida reformerna och åtagandena i samarbetet kommer att resultera i bättre utveckling och ekonomiskt hållbara samhällen med mindre korruption, ökad demokrati, respekt för den demokratiska utvecklingen och respekt för människovärdet, där alla människors lika och okränkbara värde respekteras.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag även framhålla vikten av att klimat och miljöarbetet, såsom EU:s gröna giv, integreras inom partnerskapet. Koldioxidutsläppen känner inga gränser, och EU bör, särskilt i sitt närområde, vara ledande och drivande i arbetet med att uppnå Parisavtalet och en temperaturhöjning på högst 1,5 grader.

Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag är glad för att klimatet har lyfts in i betänkandet och att det därmed har blivit ett ökat fokus på resiliens i klimatfrågan. Jag är också glad, fru talman, för att flera partier som har varit uppe i talarstolen före mig också har lagt stor emfas på klimatfrågan. Det går inte att bygga hållbara samhällen eller att utveckla demokratin, skapa långsiktig fred och frihet för människor, om man inte också löser klimatfrågan. Den handlar ytterst om ett hot mot våra fri- och rättigheter.

Med detta sagt vill jag säga att i en allt skakigare värld, i en värld där det går åt fel håll när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter på flera ställen, blir det viktigare med samarbete. Det blir viktigare att länder som Sverige, ett av de länder som har kommit längst i världen i fråga om mänskliga rättigheter och demokrati, tar ett stort ansvar för att driva på för samarbete och se till att samarbetet kretsar kring de grundläggande värderingarna. Det har vi gjort med det östliga partnerskapet.

När partnerskapet nu ska utvecklas och fortsätta att stärkas framöver kommer det att vara viktigt att ha i bakhuvudet att det i grunden är bra om EU kan fortsätta att utvecklas och expandera. Vi ska se till att freden bevaras på vår kontinent och att friheten växer på vår kontinent. Fler länder ska söka sig till EU i stället för att luras till att söka sig till Ryssland, eller ännu värre angripas eller hotas av Ryssland. För detta är det östliga partnerskapet ett otroligt viktigt verktyg.

Fru talman! Det finns kanske inget större hot mot friheten i vår omvärld än Vladimir Putin och den ryska regimen. Den aggression som Ryssland visar mot sin omvärld gör att den här typen av samarbeten blir allt viktigare. I grund och botten måste mänskliga rättigheter och våra fri- och rättigheter komma absolut först i ett sådant samarbete.

Det är också självklart att när länder som Armenien gör framsteg på dessa områden ska vi vara generösa och hjälpa till och bjuda till. När länder som Belarus går åt fel håll ska vi se till att svara genom att vara tuffare tillbaka. Det är också självklart att ett utvecklande av partnerskapet måste kompletteras med tuffa sanktioner mot Ryssland. Man måste jobba med båda metoderna samtidigt.

Fru talman! Man får inte heller glömma bort hur viktigt det är med de ekonomiska kontakterna mellan länder. Jag är glad att den frågan lyfts fram här. Det går inte att bygga en rättsstat och en demokrati långsiktigt om man inte också ser till att det finns ett välstånd, om man inte ser till att utrota fattigdom som skapar ojämlikhet, om man inte ser till att skydda också de mänskliga rättigheterna som ligger till grund för välståndet. Det gäller alltså dem som bär upp marknadsekonomin och kapitalismen i meningen allmän och lika äganderätt. Utan den typen av mänskliga rättigheter, utan rätten för människor, varor, kapital och tjänster att röra sig över gränser, för människor att rå om sitt eget hem, utan de rättigheterna går det inte att satsa på klimatet i framtiden. Då går det inte att satsa på att bryta sociala klyftor och lyfta fram minoriteter om man inte också värnar de mänskliga rättigheterna.

Jag är glad för att det östliga partnerskapet lyfter fram resiliens i ekonomin. I grunden handlar fri ekonomi också om mänskliga rättigheter.

Fru talman! En sak som EU, Europa och våra grannländer i öst som ingår i det östliga partnerskapet också kämpar med är något som vi har gemensamt, nämligen att det finns ledare, krafter, som vill motverka mänskliga rättigheter, som vill motverka att minoriteter lyfts fram, som vill rulla tillbaka rättigheter för hbtq-personer eller frågor om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Där måste det östliga partnerskapet vara en kraft, en metod och ett verktyg för att få den typen av länder som riskerar att drabbas av den typen av ideologier och ledare på rätt köl.

Fru talman! Jag är glad över att Sverige har tagit en ledarroll när det gäller bekämpandet av korruption, byggandet av en rättsstat, spridningen av mänskliga rättigheter, marknadsekonomi och handel. Jag ser fram emot att det östliga partnerskapet fortsätter att utvecklas i en riktning som innebär mer resiliens och ett mer sammanhängande, öppet och fritt Europa.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 8.)