Fru talman! Först och främst vill jag säga att när det gäller den övergripande målsättningen med EU:s utrikespolitik – att öka stabiliteten, välståndet och resiliensen i vårt närområde – har vi naturligtvis inget att invända i sak. Ett välfungerande och välmående grannskap skulle kunna tjäna våra intressen och även bespara oss en hel del problem som i annat fall på ett eller annat sätt kommer att leta sig till Sverige. Så långt har vi ingenting att invända. Vad däremot gäller implementeringen och även rapporteringen av hur unionen arbetar inom det östliga partnerskapet har vi vissa synpunkter.
Först vill jag ta upp biståndet. Bistånd är en begränsad resurs som med stor sannolikhet kommer att bli ännu mer begränsad framöver. Vi anser att det främst ska fokuseras på de länder som behöver det mest. De länder som är föremål för stöd inom det östliga partnerskapet är Moldavien, Ukraina, Armenien, Azerbajdzjan, Georgien och Vitryssland. Det är länder som förvisso har en lägre levnadsstandard än unionens genomsnitt men inte tillhör de fattigaste länderna. Enligt OECD:s biståndskommitté hör samtliga i denna grupp till medelinkomstländer. De har heller inte några större humanitära svårigheter, om man bortser från det som händer på grund av konflikten i Ukraina.
Exakt hur mycket EU har spenderat i bistånd till dessa länder är svårt att överblicka eftersom stödet går genom såväl unionens myndigheter som medlemsstaterna och multilaterala kanaler. Men bara det stöd som går genom ENI, The European Neighbourhood Instrument, uppgår till ungefär 40 miljarder kronor, vilket är en ansenlig summa pengar.
Här finns både mer och mindre lämpliga initiativ. Exempelvis är det stöd som brukar kallas tekniskt bistånd, alltså expertstöd via Taiex eller partnersamverkan, något vi står bakom. Andra typer av satsningar, såsom infrastruktur, tycker vi i stället bör genomföras via utvecklingsbanker. Vi är också skeptiska till att unionen direkt finansierar små och medelstora företag i dessa länder. Detta tycker vi inte är lämpligt i dagsläget.
Vad gäller resultatstyrning och rapportering står vi naturligtvis bakom den incitamentsbaserade strategin om mer för mer och mindre för mindre. Vi har tjatat om principen mindre för mindre inom svenskt bistånd generellt. Man kan ju fråga sig varför regeringen till synes står bakom principen om mindre för mindre när det gäller EU:s bistånd men samtidigt vägrar att implementera den på ett resolut sätt inom svenskt bistånd. Frågan ligger lite utanför det här betänkandet, men den är värd att fundera på.
Vad gäller de framgångar som kommissionen pekar på i sitt meddelande avser de bland annat att man har lyckats förändra arbetssättet. Under rubriken ”Viktiga framgångar för det östliga partnerskapet” står det följande: ”År 2015 välkomnade EU:s medlemsstater och partnerländer översynen av den europeiska grannskapspolitiken i samband med EU:s globala strategi. Länderna efterfrågade mer differentiering, ökat ägarskap, bättre fokus och större flexibilitet. Samrådet har visat att det östliga partnerskapet i stort sett uppnått dessa mål.”
Sedan förklarar kommissionen hur man har lyckats implementera detta och ger ett konkret exempel med Ukraina där arbetet med decentralisering har gått framåt på ett tillfredsställande sätt. Kommissionen pekar också på att arbetet inom vissa av de 20 målen för 2020 har gått framåt, dock inte de som gäller rättsstatlighet, kampen mot korruption och organiserad brottslighet. Detta är väldigt viktigt, och jag tänker därför tala lite mer om det.
Med tanke på att just dessa områden är helt avgörande för att övriga resultat ska ha en chans att hålla över tid och för att länderna någon gång ska klara sig utan stöd utifrån måste jag säga att diskussionen om varför det inte har gått på ett tillfredsställande sätt inom dessa områden i mångt och mycket lyser med sin frånvaro i meddelandet. Jag hade gärna sett en fördjupad problematisering av det, men en sådan saknas.
Vad gäller arbetet med rättsstatlighet, korruption och organiserad brottslighet framöver meddelar kommissionen att ”för den incitamentbaserade strategin krävs det tydligare vägledning om särskilda reformprioriteringar, med objektiva, exakta, detaljerade och kontrollerbara riktmärken”. Detta låter jättebra. Det är precis det här vi alltid tjatar om. Det är jätteviktigt med uppföljbara mål inom biståndet.
Som skattebetalare är jag dock väldigt sugen på att få veta varför det stöd som vi under de senaste tio åren har finansierat inte har haft tilltänkt effekt inom detta område. Detta är en väldigt viktig fråga. Om man ska lyckas bättre de närmaste tio åren måste man också undersöka varför man inte har lyckats de senaste tio åren. Jag tycker att det är en rimlig utgångspunkt.
Om man till exempel tittar på objektiva mätningar av hur det går för dessa länder vad gäller korruption och demokrati ser man att Moldavien, Ukraina, Armenien och Azerbajdzjan under perioden som partnerskapet har varat har tappat – allt enligt tidningen The Economists demokratiindex. De har alltså gått bakåt. Enligt Transparency International har samtidigt Georgien, Vitryssland, Azerbajdzjan och Ukraina försämrat sina korruptionsindex.
Det ligger också i sakens natur att reformer inom exempelvis rättsväsendet riskerar att inte få avsedd effekt om de påtvingas utifrån. Reformer som drivs igenom i utbyte mot stöd riskerar att leda till kosmetiska förändringar som lite grann är till för att göra lån- eller bidragsgivare nöjda men inte är verkligt och ärligt menade. Detta är en jätteviktig fråga som man måste fundera lite på.
Man skulle kunna göra en jämförelse med den reform som EU håller på att genomdriva i fråga om hur man hanterar medlemskapsförhandlingar med kandidatländer. Där finns det ju nu en ny arbetsordning. Man kommer nämligen att sätta de kapitel som handlar om rättsstatlighet först. Det gör man uppenbarligen eftersom dessa frågor avslöjar om länderna är ärliga med sin reformagenda.
Inom partnerskapet tycker vi därför att man borde anta ungefär samma ansats. Det vill säga att om man inte gör mätbara och hållbara framsteg när det gäller demokrati och rättsstatlighet kommer unionen inte att ge stöd på andra områden. Man skulle kunna säga att man antar en princip som innebär att man får mindre av allt om man presterar mindre inom ett specifikt område, nämligen rättsstatlighet. Det tycker vi är en rimlig hållning.
Jag skulle heller inte säga att arbetet mot organiserad brottslighet och korruption är lätt på något sätt. Det är absolut inte detta vi säger.
Låt mig ge ett tydligt exempel på de problem som vi står inför. Det är också ett exempel som jag tycker att andra partier i den här kammaren kanske inte riktigt tar på det allvar som det förtjänar.
Azerbajdzjan är ju en mindre väl fungerande stat, för att använda ett diplomatiskt uttryck. I parlamentsvalet som genomfördes i februari vann president Ilham Alijevs parti, som heter Nya Azerbajdzjan, stort. OSSE beskriver valet så här: ”the restrictive legislation and political environment prevented genuine competition” och ”voters were not provided with a meaningful choice due to a lack of real political discussion” och ”significant procedural violations occurred during the vote count”.
Det är allmänt känt att regimen i Azerbajdzjan har nära kontakter med den organiserade brottsligheten i landet, och det är nog svårt att dra en exakt gräns där regeringen börjar och maffian slutar. Vi vet att regimen är djupt korrumperad och involverad i internationell penningtvätt och att den till och med har lyckats muta europeiska politiker och journalister. Vi vet också att regimen inte drar sig för att fängsla journalister som skriver om saken.
I detta läge måste man fråga sig: Hur ska man kunna arbeta tillsammans med en viss regering mot organiserad brottslighet och korruption om den regeringen är själva källan till den organiserade brottsligheten och korruptionen? Och är det lämpligt att spendera svenska skattepengar på stöd till exempelvis små och medelstora företag i den typen av länder? Jag är inte så säker på det. Det är en fråga som vi ställer oss och som alla partier i den här kammaren borde ställa sig.
Till sist vill jag ta upp associeringsavtalen. Sverigedemokraterna har varit skeptiska till dessa eftersom de innefattar visumlättnader, vilket vi vet har lett till ett stort antal helt ogrundade asylansökningar från personer från exempelvis Georgien. Vi vet också att ett antal stöldligor från de här länderna har kunnat härja i Sverige, delvis som en följd av visumlättnaderna.
Däremot står vi naturligtvis bakom frihandelsavtalet DCFTA sådant det har utvecklats sedan starten 2014. Möjligtvis har vi någon synpunkt på att även det frihandelsavtalet innefattar stöd till små och medelstora företag, men det är något som sker i ganska begränsad omfattning. Ett positivt tecken i det sammanhanget är att handeln med Ukraina har ökat stadigt under de senaste åren, trots den djupa kris som det landet genomgår.
Avslutningsvis skulle jag inför kammaren vilja understryka att vi inte har någon dogmatisk eller ideologiskt styrd uppfattning i frågan om det östliga partnerskapet. Jag tror att vi är det enda parti som håller sig pragmatiskt på det sättet. Partnerskapsländernas EU-närmande är inget vi motsätter oss, så länge som det sker försiktigt och med respekt för hur det påverkar vanliga människor, risken för kriminalitet och smuggling samt EU:s utgifter.
Regeringens ståndpunkt om ett medlemskapsperspektiv för Ukraina är något som vi har diskuterat här förut. Det betyder egentligen bara att länder som uppfyller kraven ska kunna gå med i unionen, så länge man beaktar unionens kapacitet att ta upp nya medlemsstater. Det är ungefär det som det betyder.
Detta är inget som vi motsätter oss specifikt. Däremot skiljer vi oss åt i vår syn på Köpenhamnskriterierna och hur tuff man ska vara när det gäller att uppfylla dem. Vi vet ju att unionen har gjort ganska allvarliga misstag när det gäller detta tidigare, och vi vill gärna göra vad vi kan för att se till att det inte sker igen. Vi ser inte heller EU-närmande eller medlemskap som ett självändamål utan som något som i alla lägen måste bero på omständigheterna i det enskilda fallet. Vi tycker att detta är den enda rimliga ståndpunkten.
